Malmö högskola
Lärarutbildningen
Studie- och
yrkesvägledarprogrammet
Examensarbete
10 poängÄr de en produkt av de förhållanden de
kommer ifrån?
En studie om de faktorer som kan ligga bakom att så
många elever går på gymnasiets individuella program
Are they a result of their upbringing and circumstances?
A study regarding the factors underlying the reasons that a great amount of
pupils have to study the “Individual programme” to be able to enter upper
secondary school
Eva-Lena Sahlberg
Ulla-Stina Stenström
Studie- och yrkesvägledarexamen 120 poäng Vårterminen 2006
Examinator: Nils Andersson Handledare: Niklas Gustafson
1. Abstract
Vår undersökning handlar om vilka faktorer som kan ligga bakom det stora elevantalet på gymnasieskolans individuella program. Idag går åtta till nio procent av Sveriges gymnasieelever på individuella programmet. Vad har hänt i samhällsutvecklingen och i skolsystemet som eventuellt kan ha påverkat denna utveckling? Är eleverna på individuella programmet en produkt av de förhållanden de kommer ifrån? Vi har först läst litteratur inom området för att få en kunskapsgrund. Vår undersökning är byggd på kvalitativ data och vi har gjort sju semistrukturerade intervjuer med nyckelpersoner. Vi har valt en storstadskommun därför att vi anser att vi får fram mesta möjliga orsaksfaktorer då. Vi har valt att göra undersökningen konfidentiell för att respondenterna skall kunna prata fritt. Vi har tolkat och bearbetat intervjumaterialet och analyserat resultaten utifrån teorier som vi valt med omsorg. Vi har delat in undersökningens resultat i tre grupper av orsaksfaktorer; samhällsfaktorer, skolfaktorer och individfaktorer. Det finns olika samhällsfaktorer som kan ligga bakom att elever går på individuella programmet, såsom strukturförändringar i arbetslivet, 1990 – talets ekonomiska kris, ekonomi och resursfördelning, integrationsproblematik och boendesegregation. De skolfaktorer som kan orsaka att elever går på individuella programmet är ökade behörighetskrav till gymnasiet, ökad teoretisering av de nationella programmen, kunskapsnivån på grundskoleelever, marginalisering och utkuggning. Den sista gruppen tar upp olika faktorer hos individen som kan leda till att elever går på individuella programmet, såsom socialisation, social och kulturell kompetens, språkkunskaper, elevens självkänsla – självförtroende, diagnoser och läs- och skrivsvårigheter samt olika sociala problem. Vår slutsats är att det krävs en mångdimensionell syn för att klargöra faktorerna kring hur det kan komma sig att elevantalet på gymnasieskolans individuella program är så stort. Vi anser att orsakerna bakom problematiken till största delen består av olika samhällsproblem. För att förstå ett fenomen i samhället och en grupp individers situation tror vi att man måste sätta individernas situation i relation till sociala och ekonomiska villkor, historia, samhällsstruktur och institutionella sammanhang.
Sökord
”Det barn som idag föds på ett BB någonstans i Sverige, eller på någon annan plats i något annat land på jorden, väljer inte sin tid, sitt land, sina villkor, sin plats och sina relationer till vuxna. Inte heller väljer det de vuxenansvarigas villkor, erfarenheter, upplevelser, självförståelseformer och handlingspraktiker, vilka otvetydigt i vardagens levda former och föreställningar utgör barnets grundläggande strukturella och kommunikativa villkor. Ett nyfött barn som börjar sitt liv i symbios med den kropp han eller hon nyss lämnat för att i kommunikation med alla historiska och samhälleliga aspekter av sina omständigheter steg för steg bli till som människa kan inte vara något annat än ett socialt oskyldigt barn” (citat Trondman 2001. s. 24).
Förord
Vi vill först tacka de respondenter som medverkat i undersökning och generöst har delgivit oss av sina kunskaper och erfarenheter. Vi vill tacka vår handledare Niklas Gustafson för den hjälp vi har fått. Vi vill även tacka Lars Sköld som har korrekturläst delar av vår uppsats. Till sist ett stort tack till våra underbara familjer som stöttat och uppmuntrat oss i våra studier och så till varandra, för ett mycket gott samarbete.
TACK!
Innehållsförteckning
1. Abstract 2
2 Inledning och bakgrund 7
2.1Syfte 7
2.2 Problemformulering 8
2.3 Avgränsningar 8
2.4 Begreppsdefinitioner 8
3 Historik 9
3.1 Det kommunala uppföljningsansvaret, bakgrunden till det individuella programmet 9
3.2 Skolans utveckling 10
3.3 1991 års gymnasiereform 12
3.4 Det individuella programmet 13
3.5 Organiseringen av det individuella programmet 14
3.6 Ökade intagningskrav till gymnasiet 15
3.7 Ökad teoretisering av de nationella programmen 15
3.8 Marginalisering och utkuggning 16
3.9 Arbetslivets strukturförändringar 18 3.10 Tidigare forskning 20 3.11 1990-talets nedskärningar 21 4 Teoretiska perspektiv 22 4.1 C. Wright. Mills 22 4.2 Social rättvisa 22 4.3 Stigma 23 4.4 Social uteslutning 23 4.5 Socialisationen 24
4.6 Mål- medel- brist teorin 25
4.7 Habitus 26
5 Metod 26
5.1 Val av metod 26
5.2 Urval och undersökningsgrupp 27
5.3 Intervjuguiden 28
5.5 Genomförande 29
5 6.Litteratursökning 31
6 Resultatredovisning 31
6.1 Samhällsfaktorer 32
6.1.1 Strukturförändringar i arbetslivet 32
6.1.2 1990 –talets ekonomiska kris 33
6.1.3 Skolans Ekonomi - Resursfördelning 33 6.1.4 Integrationsproblematik – Boendesegregation 34
6.2 Skolfaktorer 36
6.2.1 Ökade behörighetskrav till gymnasiet 36 6.2.2 Ökad teoretisering av ämnena i skolan 37
6.2.3 Marginalisering- utkuggning 37
6.2.4 Kunskapsnivån på grundskoleelever 39
6. 3.Individfaktorer 40
6.3.1 Språkets vikt 40
6.3.2 Socialisationen - Social och kulturell kompetens 41 6.3.3 Elevernas självkänsla – självförtroende och deras drömmar – framtidsutsikter 42 6.3.4 Sociala problem såsom kriminalitet, droger och trasiga familjer 43 6.3.5 Allmänna läs och skrivsvårigheter – Diagnoser, dyslexi, adhd med flera 45
7 Analys 46
8 Diskussion 53
2 Inledning och bakgrund
Elevantalet på gymnasieskolans individuella program har tredubblats mellan åren 1992 och 2000. Andelen elever från grundskolan som studerar på individuella programmet (IV) är idag 8 – 9 % (www.skolverket.se). Vad ligger bakom denna utveckling? I regeringens proposition, Gymnasieskola i utveckling - kvalitet och likvärdighet, betonas det att Sverige behöver en kvalificerad arbetskraft med god utbildning i en hårdnande internationell konkurrens. ”För dem som nu skall ut i arbetslivet finns det praktiskt taget inte någon arbetsmarknad, om man inte har lägst en gymnasieutbildning” (prop 1997/98:169, s. 16). Målet för svensk utbildningspolitik har sedan länge varit att möjliggöra fortsatt utbildning för allt bredare grupper ungdomar. Med 1991 års gymnasiereform är kommunerna skyldiga att erbjuda alla ungdomar en fullständig gymnasieutbildning. Idag går 98 % av de elever som slutar grundskolan vidare till gymnasieskolan (www.skolverket.se). Gymnasiereformen innebär även att rekryteringskraven till de nationella gymnasieprogrammen har höjts. I samtliga nationella program krävs det minst godkänt i kärnämnena svenska, engelska och matematik från grundskolan. De som skolan kallar ”skolsvaga” elever, som inte klarar behörighetskraven, hänvisas att gå på individuella programmet. Det är av största vikt att lyfta fram orsakerna som kan ligga bakom att så många elever går på individuella programmet. Det är viktigt att forska vidare i detta ämne för att belysa vikten av att göra något åt denna utveckling. Det är nödvändigt att klargöra bakomliggande faktorer för att förstå och få kunskap om vilka åtgärder som kommer att behövas för att förändra utvecklingen. Vi anser också att det ligger ett stort ekonomiskt samhällsintresse i att ta reda på vad denna grupp av elever behöver för att gå vidare i livet på individens eget bästa sätt.
2.1 Syfte
Syfte med undersökningen är att klargöra några av de faktorer som kan ligga bakom, att det individuella programmet är ett av Sveriges största gymnasieprogram. Vi vill ta reda på, skaffa kunskap om och få förståelse för de orsaker som gjort att så många elever idag går det individuella programmet i en storstadskommun.
2.2 Problemformulering
Mot ovan beskriven bakgrund vill vi, genom att intervjua sju nyckelpersoner och få del av deras uppfattning, söka kunskap om
1. Vilka faktorer som kan ligga bakom att så många elever är skolsvaga och går på individuella programmet?
2. Vad har hänt i skolan och samhällsutvecklingen som eventuellt kan ha påverkat denna utveckling?
3. Är eleverna på individuella programmet en produkt av de förhållanden de kommer ifrån?
2.3 Avgränsningar
Det skulle ha breddat vårt arbete om vi även intervjuat andra yrkeskårer, såsom skolsköterska och kurator. Vi avstår dock att genomföra dessa intervjuer, eftersom uppsatsen skulle bli alltför omfattande. Vi behandlar inte den del av individuella programmet som har hand om särskoleelever för att begränsa uppsatsens omfattning. Vi har valt att inte redovisa hur det individuella programmet är uppbyggt i kommunen eftersom det röjer vilken stad det handlar om. Vi har medvetet valt bort att intervjua elever eftersom vi anser att vi då skulle ha fått reda på endast en del av orsaksfaktorerna. Vi tror att faktorer som 1990 talets ekonomiska kris och boendesegregationen skulle inte ha framkommit om vi valt att intervjua elever.
2.4 Begreppsdefinitioner
Vi förtydligar vad dessa begrepp står för i uppsatsen.
Skolsvaga elever: De elever som är ”svaga” i ämnena i skolan, det vill säga de elever som har svårt att klara betygsmålen.
Allmäna läs – och skrivsvårigheter: Alla olika läs – och skrivsvårigheter som inte har sitt ursprung i en diagnos.
3 Historik
3.1 Det kommunala uppföljningsansvaret, bakgrunden till det
individuella programmet
Segregerande integrering, är en doktorsavhandling, som skildrar mötet mellan en grupp, i skolans ögon, skolsvaga elever och gymnasiets individuella program. Elisabeth är utbildningssociolog och verksam som högskoleadjunkt vid lärarhögskolan i Stockholm.
Hultqvist skriver, under 60-talet och fram till början av 70-talet var ungdomars arbetslöshet en relativt beständig del av den totala arbetslösheten. Arbetsmarknadsmyndigheterna hade ansvar för alla arbetssökande. En bit in på 70-talet kom det signaler om att ungdomars arbetslöshet växte mer än vuxnas. Ungdomsarbetslösen var strukturell och inte konjunkturmässig. Tankar om ungdomsgaranti växte fram, en så kallad utbildnings- och trygghetsgaranti, där skolan ansågs ha bättre möjligheter att hjälpa de yngsta arbetslösa ungdomarna. Detta skulle vara en uppsökande verksamhet. År 1975 vidtogs en rad åtgärder, såsom vidgande utbildningsmöjligheter för ungdomar samt att samarbetet förbättrades mellan kommunerna, skola och arbetsförmedlingen, för att det skulle bli en effektiv uppsökande verksamhet (Hultqvist, 2001. s. 87).
År 1976 lagfästes det kommunala uppföljningsansvaret för alla ungdomar som slutade grundskolan, och det infördes statsbidrag för uppsökandeverksamhet. Skolan och arbetsförmedlingen hade i två år ansvar att följa upp alla ungdomar, som slutade skolan. Ungdomar som inte hade arbete eller utbildade sig, hade kommunerna ett speciellt ansvar för. Exempelvis skulle kommunerna söka upp dessa och erbjuda studie och yrkesvägledning och sysselsättning. År 1980 infördes den så kallade ungdomsgarantin, skolans och arbetsmarknadsmyndigheternas ansvarsområden klargjordes. Skolan ansvarade för ungdomarna tills de blev myndiga och det infördes stadsbidrag för vägledning och praktik. År 1981 infördes lokalt arbetsmarknadsanpassade specialkurser. I dessa fattade skolstyrelsen beslut om tim- och kursplanen. Samma år undertecknades även avtal för de så kallade ungdomsplatserna med arbetsmarknadens parter. Ansvaret för ungdomsplatserna låg hos arbetsförmedlingen (Skolverket, 2001. s.14). Ungdomsplatsernas syfte var att ungdomarna skulle få arbetslivserfarenheter, så att det skulle underlätta för att de skulle få en anställning
eller kunna välja utbildning. De hade en sex månaders anställning och de fick en dagsersättning (Hultqvist, 2001. s. 88). Administrationen av ungdomsplatserna övergick till skolan år 1982, och 1983 samlades ansvaret för uppföljning och åtgärder för 16-17-åringar under skolstyrelsen, som fick det totala ansvaret för de omyndiga ungdomars utbildning och arbete. Ungdomsplatserna fick ett särskilt stadsbidrag kopplat för utbildningsinslag. Antalet ungdomar inom uppföljningsansvaret minskade mellan åren 1983-1989 på grund av att många ungdomar började på gymnasiet.
Det infördes en bestämmelse år 1985, att man skulle prioritera 16-17-åringar vid intagningen till gymnasiet. Riksdagen fattade beslut om en ny gymnasiereform 1991. Gymnasiereformen skulle ha 16 nationella program och varje hemkommun skulle erbjuda att individuellt program.1992 trädde förordningen om det individuella programmet i kraft, och därmed upphörde det kommunala uppföljningsansvaret för 16-17-åringar, och det ersattes av att kommunen har en skyldighet att erbjuda alla ungdomar en gymnasieutbildning fram till den 30 juni det året eleven fyller 20 år. Samhället kommer att ställa högre krav på utbildning framöver. I propositionen sades det att kommunernas åtgärdsansvar borde utökas och inriktas starkare mot utbildning. Regeringens utvecklingsplan samma år framhöll att målet var en fullständig gymnasieutbildning till alla ungdomar (Skolverket, 2000. s.14-15).
3.2 Skolans utveckling
Elisabet Hultqvist skriver att utbildningspolitikens mål ända sedan krigsslutet har varit att göra möjligt för en bredare grupp av ungdomarna att få möjligheten till fortsatta studier. Gymnasiets elevströmmar ökade markant på 60-talet. Införandet av grundskolan år 1962 gav även upphov till den ökande efterfrågan på fortsatt utbildning. Denna ökning kom snart att uppfattas som ett problem, framförallt de allmänna studieförberedande linjerna. I en utredning i början av 60-talet visar det sig att det inte var den stora elevtillströmningen som var problemet utan hur differentieringen av gymnasiet skulle lösas. Meningen var att utföra en styrning av elevströmmarna från det allmänna gymnasiet till fackgymnasiet eller kortare yrkesutbildningar. Med hjälp av dessa kunde man tillfredställa behovet av elever med gymnasieutbildning, där det var som störst. Fackskolan som kom i mitten av 60-talet hade till uppgift att verka gymnasieavlänkande, det vill säga att leda elevströmmarna till yrkesinriktade
studievägar istället för mot gymnasiet. Fackskolorna skulle ge en yrkesutbildning inom vård, ekonomi samt teknik, på mellannivå.
En tredje skolform kom, de så kallade yrkesskolorna, som blev en yrkesutbildning för elever från det lägre sociala skiktet. Yrkesutbildningsberedningen varnade för att yrkesskolan skulle bli en återvändsgränd. Om yrkesskolorna blev en ren yrkesskola och inte gav möjlighet att kunna vidareutbilda sig, innebar det att det gymnasieavlänkande syftet ej skulle uppnås. Därmed blev yrkesutbildningsberedningens förslag att slå samman dessa tre utbildningsvägarna till en gemensam gymnasieskola. Tanken med förslaget till en integrerad gymnasieskola var att individen inte skulle låta sig styras av uppdelningen mellan teoretisk och praktisk utbildning, utan kunna välja utifrån individens intresse och förutsättningar. När individen valt utbildningsinriktning utifrån intresse, personliga förutsättningar och behov, innebär det att differentieringen blev en del av ramen för den sammanhållna gymnasieskolan (Hultqvist, 2001. s. 82-83).
Denna ombildning från ett slutet system med de så kallade parallellskolorna, det vill säga att yrkesskolorna var klart avskilda från de teoretiska utbildningarna, mot en enhetlig gymnasieskola, speglar de ökande behoven av arbetskraft med bredare yrkeskunskaper i industrisamhället. Denna ombildning hade även en demokratisk, ideologisk dimension, det vill säga att elever som väljer praktisk utbildning skall ha samma rätt till utbildning och betydande personlighetsutveckling som de elever som väljer teoretisk utbildning. Ett annat argument till reformen är statsmaktens ambitioner att minska de sociala klyftorna genom att locka elever från andra samhällsgrupper. Yrkesutbildningarna skulle bli mera generella och skapa fler flexibla elever till den förändliga arbetsmarknaden. Genom reformen minskade tiden för yrkesämnena och de allmänna ämnena ökades. Gymnasieutbildningen innebar en påbörjad utbildning som skulle bli komplett med fortsatt utbildning i arbetslivet. Fram till slutet av 60-talet hade näringslivets representanter stort inflytande på yrkesutbildningarna (Abrahamsson m.fl. 2002. s. 135).
1970-års gymnasiereform var resultatet av en organisatorisk förändring. Det skedde aldrig någon reell integration mellan utbildningsvägarna och den sociala ojämlikheten i rekryteringen till praktiska och teoretiska linjerna fanns kvar. Elisabeth Hultqvist skriver att det är viktigt att se, vid reformstävandet för att skapa en integrerad gymnasieskola, samtidigt byggdes in en differentiering. Gymnasieutredningen år 1976 presenterade ett förslag för
jämnare socialt samt könsmässig rekrytering för att motverka uppdelning i teoretisk och praktiska linjer som linjesystemet hade. Förslaget är att ge gymnasieskolan en i första hand yrkesförberedande inriktning men detta fick motstånd från akademiker håll. De menar att förslaget inte tog hänsyn till de studiemotiverade elevers behov. Förslaget realiserades aldrig utan istället inleddes försök och utvecklings arbete mot de tvååriga praktiska linjerna.
Utav denna bakgrund skall dagens gymnasiereform förstås. Det vill säga införandet av de teoretiska ämnena på de nationella programmen och därmed skulle åtskillnaden mellan utbildningsvägarna av praktiskt och teoretiskt kunna överbyggas. Denna utveckling av närmande av yrkesförberedande och studieförberedande programmen, har medfört att ett
utbildningsprogram för de som inte når upp till målet har till kommit - det individuella programmet (Hultqvist, 2001. s. 82-84).
3.3 1991 års gymnasiereform
Våren 1991 antar riksdagen ett förslag om en ny reform för gymnasieskolan samt vuxenutbildningen. Innebörden av reformen är att ungdomar skall erbjudas en treårig gymnasieutbildning, oavsett vilken inriktning programmet har. Motivet till dagens gymnasiereform är att överbrygga motsättningen mellan teoretiska och praktiska utbildningar och därmed utjämna den sociala skillnaden mellan dessa utbildningsvägar.
Reformen innebär att alla programmen ger så kallad allmän behörighet för att söka till bland annat högskolan och universitetet. Alla program har en gemensam kärna av de allmänna ämnena. Linjesystemet, som man har haft tidigare, ersätts med 16 nationella program; 14 som är yrkesförberedande och två som är studieförberedande. (Ytterligare ett yrkesförberedande program, teknikprogrammet infördes höstterminen 2000). De tidigare så kallade specialiserade yrkesutbildningarna har gjorts om till färre inriktningar, och dessa är mer teoretiska. Denna förändring från en fastare linje och grenstruktur till ett flexiblare system utav program har grundlagt utvecklingen mot en kursutformad gymnasieskola som syftar till att skapa flexibilitet. De utjämnar gränserna mellan studieförberedande och yrkesförberedande. Därmed kan övergången till högre studie underlättas (Hultqvist, 2001. s. 85-86). Övergången mellan grundskola och gymnasieskola har även luckrats upp. Det finns möjlighet för alla att gå på gymnasiet, och därigenom har skoltiden i praktiken förlängts.
Skillnaden mellan de tidigare yrkesinriktade och de studieinriktade utbildningarna har minskat på grund av att kärnämnesundervisning finns på alla programmen(Skolverket, 2000. s.24).
3.4 Det individuella programmet
Det individuella programmet presenteras i kunskapspropositionen som ett arbetsredskap för att kommunerna skall fullgöra sina åligganden att erbjuda skolungdomar som inte går på något nationellt program, en gymnasieutbildning. Det individuella programmet är för elever som har bristande förkunskaper från grundskolan, och programmet är avsett att vara preparandkurser för dessa elever. Det individuella programmet skall vara utformat så, att det ger eleverna en bra övergång till ett nationellt program. Undervisning i kärnämnen i kombination med praktik skulle kunna öka motivationen hos eleven till fortsatta studier, samtidigt som eleven får en introduktion till arbetslivet (Hultqvist, 2001. s. 89-90).
Det individuella programmets motiv är att vara kompensatoriskt för de elever, som saknar tillräckliga kunskaper. De skall även vara motivationsskapande och vägledande för elever som är osäkra i sitt studieval eller omotiverade inför studier och stöttande för de elever, som inte kom in på vald gymnasieutbildning eller avbrutit sin gymnasieutbildning. Vid starten och fram till 1 juli 1994 fanns en individuell utbildningsinriktning för elever, som var målinriktade och önskade en utbildning som inte fanns inom de nationella programmen. Efter 1 juli, 1994 kallas detta program för specialutformat program (Skolverket, 2000. s. 15).
Under individuella programmets första år gick mellan 5 - 6 % av de eleverna som lämnade grundskolan direkt till individuella programmet. År 1998 skedde en ökning till 8 %. Åren därefter stiger det marginellt. Anledningen till denna ökning år 1998 är att nya behörighetskrav till gymnasiet trädde i kraft. De nya reglerna innebar att det krävs godkänt i svenska eller svenska som andra språk, matematik och engelska från grundskolan (Skolverket, 2000. s.15).
Det finns två olika kategorier av elever på det individuella programmet. Dels är det de elever som börjar på ett individuellt program direkt efter nian, dels är det de som har påbörjat ett
nationellt program och därefter avbrutit det. Andra anledningar kan vara uppehåll i studierna mellan grundskolan och gymnasiet eller elever, som nyligen invandrat (Hultqvist, 2001. s.94).
3.5 Organiseringen av det individuella programmet
Varje kommun skall informera om möjligheterna att få utbildning på det individuella programmet enligt 5 kapitlet 13 § i skollagen. Det sägs dock ingenting om att elever kan söka till det individuella programmet. Det individuella programmet har successivt integrerats i gymnasieskolans organisation. Föregångaren till individuella programmet, det kommunala uppföljningsansvaret, var sällan integrerat, varken när det gäller lokalt eller verksamhetsmässigt. I de kommuner, som har egen gymnasieskola med nationella program är, individuella programmet helt eller delvis integrerat i gymnasieskolan. Kommuner, som inte har gymnasieskola kan ha individuella programmet, och då är det ofta organiserat i koppling till komvux (Hultqvist, 2001. s.96).
Varje elev på gymnasieskolan har rätt till 2500 poäng, men det finns ingen regel som säger hur många poäng som elever på individuella programmet skall erbjudas. Eleven har 4 år på sig att bli behörig. Kommunens ansvar upphör då eleven fyller 20 år. Det är fritt fram för varje kommun att inte satsa på eleverna på det individuella programmet, såsom att ha några få timmar undervisning och praktik resterande timmar eller att låta lärarna fylla ut sin tid med att undervisa på det individuella programmet. Det är inte någon lyckad lösning, men detta blir ofta en besparing för kommunerna (Skolverket, 2000. s.41).
Det individuella programmet har inga nationella mål förutom de som framgår i skollagen till skillnad från de nationella programmen. Utbildningen på individuella programmet skall följa en plan som fastställs av styrelsen för utbildningen enligt skollagen 5 kapitel § 4b. Den individuella studieplanen skall omfatta uppgifter om utbildningens längd, utformning, innehåll samt vad den syftar till. Enligt en utvärdering av skolverket har man konstaterat en varierande uppfattning om studieplanernas betydelse. Studieplanen är till viss mån ett vagt begrepp både för eleven och för läraren. Det individuella programmet innehåller oftast studier och praktik. Eleverna läser ofta matematik, engelska, samhällskunskap och ibland data samt idrott, det kan både vara på grundskolenivå eller på gymnasienivå. Utöver dessa kurser kan eleven erbjudas olika valbara kurser exempelvis musik, bild, a-kurser på nationella program
samt så kallade intressekurser. Dessa kurser skall verka motivationsgivande. Praktiken har en viktig funktion, då den kan vara ett avbrott för skoltrötta elever (Hultqvist, 2001. s. 97).
Skillnaden mellan det individuella programmet och de övriga programmen är att individuella programmet är mer svårdefinierat i skollagen, och i förordningen kan man läsa att det individuella programmet i första hand skall förbereda eleven för studier i ett nationellt program. Verkligheten ser inte ut så, i och med gymnasiereformen och en försämrad arbetsmarknad ökar antalet elever på gymnasiet. Det individuella programmets status är låg och en orsak kan vara att eleverna ofta har blivit tvingade dit på grund av att de saknar behörighet (Skolverket, 2000. s.41).
3.6 Ökade intagningskrav till gymnasiet
År 1998 infördes nya behörighetskrav till gymnasieskolan, det vill säga krav på betyg från grundskolan som är godkända i svenska/svenska som andra språk, engelska och matematik (Skolverket, 2000. s.17). De flesta elever i grundskolan går ut med tillräckliga kunskaper och färdigheter för sitt fortsatta liv enligt skolverket, men en grupp på cirka 20% av eleverna lämnar grundskolan med ofullständiga betyg och cirka 10% av eleverna saknar betyg i svenska, engelska och matematik. Christer Jakobsson menar att för att kunna bli delaktig i och kunna deltaga i vårt demokratiska samhälle, bör man kunna hantera svenska språket och förstå och använda grundläggande matematik. Engelska måste man även kunna tillägna sig en viss del av. Studeranden som har läs och skrivsvårigheter, kanske inte procentuellt blivit fler än tidigare, men dessa elever har ett större handikapp i dagens samhälle än förr (Jacobson, 2002. s. 11).
3.7 Ökad teoretisering av de nationella programmen
Elisabeth Hultqvist skriver i sin doktorsavhandling, Segregerande integrering, att 1991 års gymnasiereform innebär en rad förändringar för skolan och dess lärare. Dels blev de tidigare tvååriga linjerna, treåriga program och detta medförde att särdragen för de olika utbildningsvägarna försvann. En annan förändring är införandet av fler allmänna, så kallade kärnämnen på alla program,. Detta innebär att ämneslärarna möter en ny elevgrupp som
tidigare gick på de tvååriga praktiska linjerna. När dessa elever kommer till gymnasiet blir det en kulturkrock när de möter en akademisk värld och akademisk utbildade lärare. De ökade teoretiska kraven på alla programmen innebär att de praktiska inriktade utbildningarna delvis upphörde att vara en tillflyktsort för de elever som är studieomotiverade och skolttrötta. Klasserna förr var då mer homogena och undervisningen kunde anpassas mer efter elevens behov (Hultqvist, 2001. s.48).
Den så kallade epistemiska kunskapsformen, det vill säga den teoretiska och språkligt bundna kunskapen dominerar allt mer i dagens skola medan techne, det vill säga kunskap i handling, har mindre värde i dag. I de tidigare yrkesutbildningarna var det kunskap i handling som dominerade i alla program. Idag har kärnämnen införts vilka är teoretiskt och språkligt bundna kunskaper. De yrkesinriktade utbildningarna har även teoretiserats, det vill säga att det språkliga och textbaserade kunnandet har fått ett starkare anseende medan kunskap i handling oftast har försvunnit mer eller mindre. Detta kan även ses i grundskolan, då de praktiskt estetiska ämnena har fått mer teori, och prövningar sker ofta genom skriftliga prov istället för bedömning genom handling. Framför allt kan det sägas att de elever som kommer till det individuella programmet oftast har misslyckats med den epistemiska kunskapen. De har svårt för ämnen som är baserade på eller kräver färdigheter i språkliga eller matematiska utsagor. De har framför allt misslyckats i de så kallade behörighetsgivande ämnena. Dessa kunskaper skall de inhämta på det individuella programmet. Kunskapen i handling värderas knappast idag hos eleverna, och den ses inte som någon värdefull tillgång för lärandet i de behörighetsgivande ämnena (Skolverket, 2000. s. 63).
3.8 Marginalisering och utkuggning
Gymnasieskolans tradition är och har varit differentierade. De obehöriga kommer inte in, och de som inte uppfyller skolans krav får lämna skolan eller fortsätta på individuella programmet. Gymnasieskolan är frivillig, men eftersom nästan alla går där, så kan den ses som obligatorisk. Elever, som inte når upp till behörighetsreglerna, hänvisas till individuella programmet och särskilts därmed. Idag uppfattas IV som särskiljande men utvecklingen har gått åt mer integrerad genom bland annat program inriktade individuella program (Skolverket, 2000. s. 59-61).
Svårigheterna med elever, som av olika anledningar inte når upp till skolans krav, är inte något nytt fenomen i utbildningssammanhanget. Folkskolan, realskolan samt läroverket hade en tradition med en inbyggd differentiering eller utkuggning av elever. Under 1800-talets slut i den reformerade folkskolan var detta ett viktigt begrepp, när planeringen av undervisningen skedde. Skolans strävan var av att alla elever skulle lära samma sak och på samma tid, de eftersträvade homogena klasser. Redskapet för att garantera att klasserna blev heterogena var att ge eleverna kvarsittning eller utkuggning på grund av åldern. I slutet av 1890-talet visar sporadisk statistik att cirka 7-18 % av folkskolans elever fick kvarsittning, detta sänks dock till 1,6 % år1944. 54 % av eleverna i den femåriga realskolan gick igenom realskolan utan kvarsittning eller utgallring. I den fyraåriga praktiska realskolan var motsvarande siffra 42,2 %. Av dessa elever lämnade över hälften skolan för gott. Cirka 24 % av eleverna i den sista årskursen hade suttit kvar i en årskurs eller mer. Läroverket och folkskolan hade båda tim- och kursplaner som reglerade undervisningen, därmed kunde de disponera över redskapen att genomföra kvarsittning eller utkuggning och behålla de homogena klasserna. 25 % av läroverkets elever avgick med en examen under slutet av 1800-talet. År 1962 infördes grundskolan, år 1960 gymnasieskolan och relativa betygsysten infördes. Detta medförde att skolan inte längre sorterade bort eleverna i godkända respektive icke godkända. På 70-talet började samhällsutvecklingen kräva allt högre utbildning för allt fler av invånarna. Studie avbrott upplevdes och belystes som samhällsekonomiska problem, och detta medförde att de sociala, pedagogiska samt psykologiska problem som orsakar den enskilde fick en liten uppmärksamhet (Jacobson, 2002. s. 15).
I programhäftet Individuella programmet från skolverket, kan vi läsa att de elever som inte har lyckats nå upp till behörighetskraven eller följer den allmänna utbildningsvägen kommer till individuella programmet. Det vill säga, individuella programmet är ett program för dem som inte har lyckats. Så var det var det inte tänkt från början, men så har det kommit att uppfattas. Den som inte ryms inom gränsen för det som anses vara normalt eller som uppfyller normen har hela tiden varit ett problem. Vad vi anser vara normalt varierar från tid till tid och ävenså vilka metoder som används för att visa avvikelser. I dagens samhälle bör avvikelse identifieras med en vetenskaplig prägel i form av tester, såsom psykologiska eller pedagogiska av läkare eller expertutlåtande. Varje tid har sina beteckningar för att definiera dem som inte anses ligga inom ramen för vad som är normalt. Förr kallades de för idioter eller halvidioter medan idag vi använder beteckningar med medicinsk klang såsom dyslexi eller dyskalkyli. Inom de olika skolformerna genom tiderna har man en lång tradition när det gäller
att behandla barn som behöver stöd eller är avvikande. Den långsiktiga trenden har varit att gå från ett särskiljande förhållningssätt till att gå mot ett mer integrerande och inkluderande förhållningssätt. Utvecklingen har gått från de tidigare så kallade svagklasserna, hjälpklasserna, kliniken till en organisation som stävar efter att barn som behöver extra stöd får vara kvar i samma miljö som tidigare (Skolverket, 2000. s. 59-60).
3.9 Arbetslivets strukturförändringar
I Broomés bok kan man läsa om att arbetslivets omvandlingar påverkar både anställda och de som söker arbete. Idag kan man se en rad organisatoriska och kompetensmässiga ombildningar i själva arbetsprocessen. De okvalificerade arbetsuppgifterna rationaliseras bort, såsom lågkvalificerade manuella jobb i tillverkningsindustrin. Arbeten som exempelvis packning avsyning och plockning minskar snabbt genom mekanisering. De arbetsuppgifter som blir kvar är maskinskötande uppgifter som kräver teknisktgymnasium. Även om det finns enklare jobb kvar, stävar företagen efter arbetsrotation och att personalen tar större ansvar för administrationen, och detta kräver mer teoretisk utbildning. Lågkvalificerade arbetsuppgifter rationaliseras bort även i tjänstefaktorn. Det är även vanligt att man till exempel lägger ut städningen på ett fristående företag, det vill säga att ett servicearbete professionaliseras. I näringslivets organisering blir det en allmän utveckling, där företagen koncentrerar sig på en kärnverksamhet och hyr eller köper olika tjänster som är uppdelade på olika företag, exempelvis tvätt, städning, kaffekokning, blomskötsel och så vidare. Det uppstår särskilda professionaliserade servicebolag, där man koncentrerar sig på ett slags service, samtidigt uppstår det mer administrativa arbetsuppgifter som ställer högre krav på personalen. De professionaliserade servicebolagen vill ofta rationalisera bort det administrativa arbetet, det vill säga minska på tjänstemän som sköter förhandlingar och kostnadsförslagen med kunderna och vill istället att arbetaren skall förhandla med uppdragsgivaren och utföra offerter. Arbetsuppgiften kräver god räkneförmåga, att man behärskar språket, god socialförmåga och att medarbetarna är representativa för företaget och så vidare. Arbetet är oftast självständigt och det innebär att man måste klara av uppgiften med en gång, Den betalande kunden, som köper tjänsten, har förmodligen inte någon förståelse för att det krävs inlärning i det nya arbetet. Varje arbetare som skickas ut på fältet representerar själv hela entreprenadföretagets profil, och det krävs att arbetaren är självständig och flexibel.
Hierarkier och detaljstyrning ersätts av platta organisationer det vill säga, att det sker en organisationsutveckling, där man kan se att arbetsgrupper och individer tar större självständigt ansvar för arbetsuppgifterna. Den största delen av arbetstiden finns det inte någon arbetsledare närvarande. Lagarbete ställer större krav på personlighet och den sociala förmågan. Medlemmarna måste fungera bra tillsammans och ha en god kommunikation. Arbetslaget har ofta ett stort inflytande på vem de skall anställas i gruppen och letar efter någon som passar in i laget.
Kraven ökar på att det bör vara en formell utbildning. För att få anställning krävs minst svensk gymnasieutbildning. Idag krävs det, för att få anställning inom industrin även någon form av teknisk utbildning. När man får anställningen är man ofta överkvalificerad, det vill säga att man tar ett enkelt jobb för att kunna klättra uppåt och avancera i företaget. Inom servicearbeten såsom handel, hotell och restaurang finns det arbeten där det egentligen inte behövs någon upplärnings tid, men det förväntas dock ändå minst gymnasieutbildning.
Rekryteringsbehovet är oftast lågt på grund av lågkonjunktur, besparingar i offentliga sektorn samt teknisk rationalisering. Vid rekrytering har det oftast varit välutbildade nyckelpersoner som har efterfrågats. Vid rekrytering av lägre kvalificerad personal har man ofta en grupp av personer som tidigare har blivit uppsagda av företaget. Dessa har ofta företräde till tjänsten. Att återanställa är oftast en fördel, dels en ekonomisk fördel, för att personen redan kan arbetet och dels för att slippa störa relationen med fackföreningen, vilket lätt sker om man går ifrån återanställningsprincipen.
För att få en anställning krävs det många gånger att man förstår och talar god svenska redan vid anställningen. Undantag görs dock när det gäller personer med expertnivå exempelvis läkare och ingenjörer. Företagen framhåller ofta att det är svårt att anställa personer med den låga kompetensen som gjordes på 60-70-talet. Språket, det vill säga den kommunikativa förmågan är oerhört viktigt. Eftersom ny krävande teknik införs är det en säkerhetsrisk med bristande språkkunskaper. Det kan även bli en kostnad för företagen, genom att det krävs översättning och tolkning av till exempel säkerhetsföreskrifter. De trimmade organisationerna medför ofta att arbetarna befinner sig ensamma i arbetet. De som inte kan läsa och skriva slås då ut (Broomé, 1996. s. 52-73).
3.10 Tidigare forskning
Rapporten ”Arbete? Var god dröj!” är en forskningsöversikt med inriktning på integrationsfrågor som välfärdspolitiska rådet har gjort. Forskarna tar upp frågan huruvida det finns ett samband mellan utländsk bakgrund och framgång i utbildningssystemet. Forskarna påpekar först och främst att, precis som för infödda elever, med det menas, elever som är födda i Sverige med två svenska föräldrar, är det för elever med utländsk bakgrund, till stor del föräldrarnas socioekonomiska status och ställning på arbetsmarknaden som avgör hur de klarar sig i skolan. Kunskaper och ambitioner överförs mellan generationerna. Om föräldrarna är integrerade på arbetsmarknaden har det alltså en positiv effekt på elevernas skolprestationer. Detta visar en undersökning som är gjord av Arai, Schröder och Vilhelmsson år 2000 som beskrivs i rapporten ”Arbete? Var god dröj!”. Rapporten delar in elever med utländsk bakgrund i fyra kategorier, och det är viktigt, eftersom det finns stora variationer. Den första kategorin, de elever som invandrat till Sverige efter skolstarten benämns som sena förstagenerationsinvandrare, och de som invandrat innan skolstart, så kallade tidiga förstagenerationsinvandrare, bildar den andra kategorin. Kategori tre är barn som är födda i Sverige med två utländska föräldrar och den fjärde kategorin är barn som är födda i Sverige och som har en invandrad förälder och dessa båda kategorier är andragenerationsinvandrare.
I Lundh med fleras rapport kan man läsa att flera aktuella forskningsrapporter menar att elever med utländsk bakgrund klarar sig sämre än infödda elever. Skolverket visar resultat från en internationell studie av OECD, Programme for international Student Assessment – PISA, som granskat resultat i matematik, naturvetenskap och läs- och skrivförståelse, med tyngdpunkten på läs- och skrivförståelse, som konstaterar att elever med annat modersmål än svenska presterar klart sämre än svenska elever. Det är intressant, eftersom språkkunskaper har visat sig ha stor betydelse för förmågan att tillgodogöra sig kunskaper även i de andra ämnena. Resultaten visar stora skillnader i gruppen elever som är förstagenerationsinvandare. Andragenerationens invandrarelever klarar sig bättre men en viss skillnad kvarstår mellan dem och infödda elever. Det gäller givetvis inte alla enskilda individer, utan resultaten visar en helhetsbild av de olika kategorierna. Det är mycket viktigt att belysa resultaten, för att de visar på att den svenska skolan har misslyckats med att ge de andragenerationens invandrarelever med två utländska föräldrar samma förutsättningar att klara läs- och skrivförståelsen som de infödda eleverna har (Lundh, m.fl. 2002. s. 83- 88).
Skolverket har gjort en egen studie ”Utan fullständiga betyg”, som visar på att det finns fem orsaker till att elever går ut gymnasiet utan fullständiga betyg. Studien menar att familjers sociala problem, elevers inlärningssvårigheter, föräldrarnas låga utbildningsnivå, utländsk bakgrund och elevers bristande motivation är orsakerna till att eleverna saknar fullständiga betyg (Lundh, m.fl. 2002. s. 83- 88). En av slutsatserna som framkommer i boken är att det är viktigt för elever med utländsk bakgrund att få möjlighet att tillägna sig de nationellt specifika kunskaper som behövs för att kunna hävda sig i samhället och i arbetslivet. Detta kan vara svårt för de familjer där båda föräldrarna har invandrat från ett land som skiljer sig mycket från Sverige, kulturellt och språkligt. Det är då viktigt att dessa barn och ungdomar får den möjligheten i skolan (Lundh, m.fl. 2002. s. 151).
3.11 1990-talets nedskärningar
I boken Barnomsorg och skola under 1990- talet, av skolverket kan vi läsa vad som hände i barnomsorg och skola under 90- talet. Här presenteras ett urval av de nedskärningar boken tar upp, vilka är gjorda av olika sorters studier. Barnomsorgen är en av de kommunala verksamheter där det skett störst besparingar under 1990 – talet. Gruppstorleken har ökat under hela 1990 – talet. På småbarnsavdelningarna (1-3 år) är 62 % av grupperna fler än 16 barn, visar en underlagsrapport till en OECD- studie, 1999. I fritidshemsverksamheten har gruppstorleken ökat från 18 barn till 26 barn per grupp. Antalet barn per årsarbetare har under nittiotalet nästan fördubblats i barnomsorgen. För barn med behov av särskilt stöd i barnomsorgen kan större barngrupper och utglesning av personal vara problematiskt. Modersmålsstödet har också varit ett sparområde och andelen barn i förskolan med annat modersspråk än svenska som får stöd i sitt modersmål har mer än halverats under nittiotalet från 40 % till 17 %. Flera studier visar att behoven av särskilt stöd i utsatta stadsdelar har ökat och att barn i dessa områden har drabbats mest av nedskärningarna i barnomsorgen.
I grundskolan var det år 1991, 9,1 lärare per 100 elever och 1997 var det 7,6 lärare per 100 elever, vilket innebär en minskad lärartäthet på 16 %. Besparingarna i grundskolan har drabbat specialundervisningen och modersmålsundervisningen och svenska som andra språk. Många skolor saknar på grund av nedskärningarna speciallärare, och bristen på specialpedagoger har blivit ett hinder för ett kvalificerat stöd till elever och specialundervisningen har mellan 1991/92 och 1996/97 minskat med 27 %. Elevvårdspersonal
såsom kuratorer, skolläkare, psykologer har också minskat under 1990- talet. Drygt 20 % av eleverna nådde inte kunskapsmålen i ett eller flera ämnen år 1998. Studier från 1990 – talet visar att många lärare anser att andelen barn med behov av stöd i skolan har ökat och skolornas resurser har av lärarna uppfattats som otillräckliga. Studier på 1990 – talet har även indikerat på att ungas psykiska hälsa i vissa avseenden har försämrats ( Skolverket. 1999).
4 Teoretiska perspektiv
4.1 C. Wright. Mills
Trondman tar upp den amerikanske sociologen C.Wright.Mills, som skriver i sin bok, Den sociologiska visionen, ”Man kan varken förstå en individs livshistoria eller ett samhälles historia om man inte förstår dem bägge”. Trondman menar att Mills betonar
”vikten av att förstå människors liv, handlingar och förförståelseformer i relation till historia, samhällsstruktur, ideologier och samtidskänslor, sociala villkor, institutionella sammanhang, andra individer och grupper och den egna biografin – det vill säga individens egen berättelse om de egna omständigheterna och livsvalen. Individens möjlighet är att förstå sig själv i de sammanhang som formar honom eller henne och som han eller hon också bidrar till att forma.” (Trondman, 2001. s. 127).
4.2 Social rättvisa
Trondman tar upp att filosofen Martha C. Nussbaum beskriver i Sex and Social Justice (1999) sin syn på social rättvisa. Hon menar att alla människor har lika värde. Alla bör alltså ha rätten att växa upp under sådana villkor, att de kan utveckla förmågor och få möjlighet att göra ”socialt produktiva val”, utan att dessa val hindrar andra människors möjligheter att utveckla sina kapaciteter. Nussbaum kritiserar starkt dem, som hävdar att social rättvisa – att ge alla barn och ungdomar tillräckligt goda materiella, sociala och existentiella livsvillkor och att behandla dem med respekt, det vill säga att ge dem grundläggande tillit till sig själva och samhället de lever i - skulle vara en fråga om att göra människor till beroende offer. Tvärt om
handlar det om att ge dem förutsättningar att bli val- och handlingsförmögna. Nussbaum menar att social rättvisa främst handlar ”om samhällets grundstruktur, eller närmare bestämt om hur de viktigaste samhällsinstitutionerna fördelar grundläggande rättigheter och skyldigheter och bestämmer hur vinsterna från det sociala samarbetet skall delas”(Trondman, 2001. s.39).
4.3 Stigma
I Angelöw m. fl. kan man läsa att inom den symboliska interaktionismen finns en inriktning som utgår från begreppet stigmatisering. Erwing Goffman, amerikansk professor i sociologi och antropologi, är en erkänd auktoritet inom socialpsykologisk och sociologisk forskning och han har bland annat en teori om begreppet stigma. Med stigma menas en väldigt misskrediterande egenskap. Goffman beskriver tre olika typer av stigman varav den första är kroppsliga missbildningar. Den andra är olika fläckar på karaktären såsom alkoholism, fängelsevistelse och homosexualitet. Den tredje är stambetingade stigman och då menas ras, nation och religion. En person som annars lätt skulle ha accepterats i det vanliga sociala samspelet, har en egenskap som får de som möter henne att vända sig bort från henne. Hon har ett stigma och avviker på ett inte önskvärt sätt från våra förväntningar. Vi förtydligar det genom att ta ett exempel. En dyslektisk, muslimsk invandrartjej som kan bli marginaliserad i skolan på grund av att hon är annorlunda. Goffman menar bl. a att: Stigmat utgör grunden för andra irrationella tillskrivningar, det vill säga att vi förutsätter olika saker om personen på grund av, hennes stigma. Personer med stigma blir diskriminerade av de övriga. Människor förklarar ofta att andra beteenden beror på stigmat, även om beteendet är lika vanligt hos de övriga (Angelöw, m.fl. 2000. s. 159).
4.4 Social uteslutning
Anthony Giddens är en av nutidens mest betydelsefulla teoretiker i samhällsvetenskapen och han har skrivit om bland annat social uteslutning i sin bok, Sociologi. Begreppet social uteslutning kan användas för att beskriva olika typer av orättvisor och bristande jämlikhet. Med social uteslutning menas att människor på olika vis kan avstängas från full delaktighet i det omgivande samhället. Begreppet fokuserar på processer, alltså de mekanismer som ligger
till grund för uteslutningen Det finns olika faktorer som kan hindra människor att få tillgång till de möjligheter som majoriteten av befolkningen har. Dessa kan beskrivas utifrån sociala, politiska och ekonomiska termer.
Ekonomisk uteslutning kan innebära att vara arbetslös och utestängd från arbetsmarknaden. Uteslutningen från ekonomin kan också påverka individens konsumtion. Om en människa saknar telefon bidrar detta till social uteslutning och för en hemlös person är det nästan omöjligt att kunna bli delaktig i samhället.
Politisk uteslutning; Det kan vara svårt för den som är socialt utesluten att vara aktiv politiskt och göra sin röst hörd. De kan sakna tillgång till information, nödvändiga resurser och möjligheter att delta i politiska processer.
Social uteslutning kan innefatta att individen inte har begränsade möjligheter till resor och fritidsintressen. Den sociala uteslutningen kan också bidra till att en människa har ett svagt socialt nätverk, och risk för isolering ökar. Det är viktigt att belysa samspelet mellan individens ansvar och handlingsförmåga och den roll som sociala krafter spelar när det gäller att forma människors livsvillkor.
Enskilda individer och grupper kan på olika sätt uppleva att de är socialt uteslutna. I forskningen har man studerat fenomenet utifrån olika teman och två av dem som Giddens beskriver är boende och ungdomar. När det gäller social uteslutning och boende så är det bara att studera till exempel en svensk storstad. Missgynnade grupper, såsom invandrare och arbetslösa, är ofta hänvisade till att bo i vissa boendeområden med låg status. Det kan då vara mycket svårt att motverka social uteslutning. Detta kan leda till svaga nätverk som i sin tur gör det svårare att få kontakter som leder till jobb. Låg inkomst och arbetslöshet kan bidra till olika problem inom familjen. Ungdomars uteslutning har kommit att bli ett viktigt problem. Förändringar på arbetsmarknaden och i välfärdssystemet har försvårat ungdomars möjligheter till arbete, boende och utbildning, och detta har lett till att vissa ungdomar är mer utsatta än tidigare (Giddens, 2003. s. 286-288).
Angelöw med flera skriver i boken, Introduktion till socialpsykologi, att människan grundlägger sina moralföreställningar, könsroll, normer och värderingar i familjen och i skolan genom socialisationsprocessen. Genom detta införlivar individen samhällets normer och värderingar. Socialisationen är en livslång process som börjar i barndomen och sen fortsätter hela livet. Under socialisationen överförs värderingar, beteenden, normer, könsroller och kunskaper till individen från andra individer och från samhället och dess institutioner.
Socialisationen är indelad i tre delar, primär socialisation, sekundär socialisation och tertiär socialisation. Den primära socialisationen som främst pågår i barndomen, sker främst genom föräldrarna och familjen, men även till viss del av förskolor. Här grundläggs barnets möjligheter till att utvecklas, motoriskt, kognitivt, känslomässigt och socialt. Den sekundära socialisationen är framförallt knuten till skoltiden, och skolan spelar en viktig roll för denna del av socialisationen. Den innebär att individen tillägnar sig olika färdigheter, så att hon/han införlivar sig samhällets normer och värderingar för att fungera väl i det samhälle personen lever i. Den tertiära socialisationen innefattar hur människor påverkas att införliva speciella värderingar som politiska partier, massmedia, reklam och olika intressegrupper förmedlar. Dock spelar individen själv en aktiv roll i socialisationsprocessen och är inte en passiv mottagare. Socialisationsprocessen påverkas av såväl de förändringar som den kontinuitet som finns i samhället. Alltså kan den se annorlunda ut för olika generationer, olika samhällen och olika geografiska områden (Angelöw, m.fl. 2000. s. 82-83).
4.6 Mål- medel- brist teorin
Enligt Robert Mertons mål- medel- brist- teori är framgång en högt värderad norm i vårt samhälle. De flesta människor ser framgång som ett personligt mål. Det är dock inte alla medlemmar i samhället som har samma chanser att uppnå framgång med lagliga metoder. Den lägre samhällsklassen har färre möjligheter att uppnå välfärd, status och makt genom utbildning och yrke, än personer i överklassen. Det finns människor som accepterar samhällets framgångsmål men som har svårt att uppnå dem på laglig väg. Det uppstår en brist, en klyfta mellan deras mål och deras medel att nå målen på ett socialt accepterat sätt. Detta leder till ett behov att hitta andra vägar för att nå framgång. Den kriminella subkulturen erbjuder en alternativ väg att nå målen. Pengar som inte kan tjänas på laglig väg kan tjänas på olaglig väg, genom att man säljer droger, stöldgods m.m (Angelöw, m.fl. 2000. s. 155).
4.7 Habitus
Den franske sociologen Pierre Bourdieu, är en av nutidens mest betydelsefulla teoretiker i samhällsvetenskapen och i Trondmans bok kan man läsa att han har bland annat en teori om begreppet habitus. Klasstillhörigheten förmedlas via släkt och familjeband. Inom familjen överförs både kulturellt och ekonomiskt kapital. Pierre Bourdieus menar att individens habitus eller dispositioner har en avgörande betydelse för hur människor ser, känner, tänker, förstår och handlar (Trondman s 138). Uppväxtmiljön spelar en viktig roll för människors habitus (Ahrne m.fl. s 71). Dessa dispositioner måste förstås och förklaras mot bakgrund av de förhållanden människan föds in i, hanterar och därmed aktivt präglas av- eftersom ingen väljer tid, plats, miljö, social tillhörighet, föräldrar och kommunikationsmönster. Det är alltså en människas dispositioner som bestämmer dennes habitus. Det vill säga att det liv man levt har präglat en på ett sådant sätt att vissa saker, omedvetet eller medvetet, framstår som självklara ”för mig” och otänkbara ”för andra”. Vi ser ofta inte den sociala och historiska process som bidragit till att få oss att vara just de vi är. Individens habitus kan både vara ett hinder och utgöra en möjlighet i olika situationer (Trondman, 2001 s.138-139).
5 Metod
5.1 Val av metod
Vi har utgått från den hermeneutiska tolkande ansatsen. Denna ansats utgår från att samhällskunskap handlar om en subjektiv verklighet, enligt Jakobsen. Detta innebär att utgångspunkten är att alla människor har olika bilder av verkligheten. Det är forskarens uppgift att kartlägga en verklighet genom att sätta sig in i hur människor tolkar och ger mening åt specifika sociala fenomen. Vi har alltså valt bort den positivistiska synen som talar om den objektiva verkligheten och som menar att alla människor tolkar ett fenomen på samma sätt. Inom hermeneutiken kan man inte tala om kumulativ kunskap eftersom man här kan tolka ett fenomen på en mängd olika sätt (Jakobsen, 2002. s. 32-33). Vi har valt en deduktiv ansats, genom att vi först har studerat fenomenet teoretiskt, och sedan har vi undersökt om det överrensstämmer med verkligheten. Vi har valt en kvalitativ metod,
eftersom vår ambition är att försöka förstå och analysera helheter. Vi anser att den kvalitativa metoden, som syftar till att tolka och förstå en given situation passar bra, eftersom det är just förstå och tolka vi avser att göra. Nackdelar med den kvalitativa metoden är att det inte går att generalisera och att det kan bli svårt och komplext att tolka data.
5.2 Urval och undersökningsgrupp
Vi har valt att prata med specifika personer inom några yrkeskårer som har kunskaper om och stor erfarenheter inom området, för att få ut så mycket kunskap och fakta som möjligt inom ramen för undersökningen. Vi har valt ut sju stycken nyckelpersoner, både män och kvinnor. Vi anser att sju respondenter är ett passande antal för undersökningens omfattning. Vi har valt intervjupersoner med stor omsorg och medvetet valt människor som har många års erfarenhet i att arbeta med just denna grupp av elever. Vi är medvetna om att vi skulle ha fått en större bredd på resultatet om vi hade intervjuat fler yrkeskårer, såsom kuratorer och skolsköterska. Vi har intervjuat fyra studie- och yrkesvägledare, som arbetar på individuella programmet/grundskolan i en stor svensk stad. Tre av dem har lång erfarenhet att arbeta på individuella programmet samt grundskola i utsatta upptagningsområden. Den fjärde arbetar bland annat med elever som går på programinriktade individuella program (priv) och hon är den enda intervjuperson som har kortare erfarenhet av arbete med denna elevgrupp. Vi har intervjuat en lärare, som specialiserat sig på arbete med ungdomar som har dyslexi, som arbetar på individuella programmet och en grundskolelärare som arbetar i en skola med ett utsatt upptagningsområde. Vi har även intervjuat en rektor som har arbetat under många år på individuella programmet. Vi har medvetet valt skolor i en storstad och utsatta stadsdelar, eftersom vi tror att det kommer att ge oss bäst förutsättningar att uppnå vårt syfte. Om vi istället valt skolor i en liten kommun med ett annat upptagningsområde, skulle vi förmodligen ha fått ett annat resultat. Valet av kommun och bostadsområde/skola samt även intervjupersoner är alltså av stor vikt för undersökningens resultat. Vi har även medvetet sökt nyckelpersoner som har stor kunskap och lång erfarenhet i att arbeta med barn och ungdomar som behöver extra stöd i skolan.
Vi är medvetna om att vi genom att intervjua dessa sju personer inte kan dra några generella slutsatser om hur det ser ut i resten av landet. Vi tolkar alltså vad våra sju respondenter beskriver och undersökningen omfattar en enskild kommun. Vi analyserar resultatet utifrån
vårt perspektiv och vår förförståelse. Vi avser att kunna klargöra många av de faktorer som ligger bakom det stora elevantalet på individuella programmet genom att undersöka hur det ser ut i en noggrant utvald kommun.
5.3 Intervjuguiden
Vi har valt att göra intervjuer med låg grad av standardisering och som har låg grad av struktur därför att frågorna skall vara fria för intervjupersonen att tolka beroende på sina tidigare erfarenheter. Vi vill kunna formulera frågorna under intervjun och utefter vad respondenten tar upp (Patel, 1994. s.60-62).
Vi har gjort semistrukturerade intervjuer och prata kring vissa teman. I varje tema finns det områden vi vill beröra. Vi har därför skrivit ned dessa i stolpar, som vi själva handhar, för att kunna ställa följdfrågor om respondenten inte berört området spontant. Vi har valt att göra intervjuer med låg grad av strukturering och låg grad av standardisering. Detta för att ge respondenten möjlighet att fritt berätta och att vi ställer öppna följdfrågor utefter intervjusituationen (May, 2001.s.150-151).
Tema: Vilka faktorer tror du ligger bakom att det individuella programmet har blivit så stort? • Samhällförändringar
• Ökade antagningskrav till gymnasiet
• Ökad teoretisering av samtliga gymnasieprogram • Social och kulturell kompetens
• Språkets vikt- elever med utländsk bakgrund
• Marginalisering, utkuggning, skolans tradition att hantera dessa elever • Resursfördelning
• Kunskapsnivån på grundskoleeleverna • Elevernas självkänsla – självförtroende
Vi använder oss av en bandspelare som hjälpmedel, för att få med allt som sägs. Vi kommer att fråga respondenterna om de går med på att vi spelar in samtalet, och även informera dem om att bandens enda uppgift är att underlätta för forskaren i nedskrivning och analysen av
materialet. Vi kommer även att informera respondenterna om att vi inte kommer att röja deras eller skolans identitet. Vi väljer att göra en konfidentiell undersökning för att respondenten skall känna sig helt fri att berätta precis vad han/hon tror och anser om fenomenet. Vi väljer alltså att inte röja identiteten på respondenterna, skolorna eller staden där undersökningen är gjord (Patel, 1994. s. 63). Vi beskriver vad respondenterna sagt om varje faktor och låter även citaten vara anonyma, för att vara säkra på att inte röja respondenternas identitet. Vi väljer att inte redovisa hur individuella programmet är uppbyggt i kommunen, eftersom det skulle röja kommunens identitet. Vi är medvetna om att det vore lättare och intressantare läsning om vi skrivit ut vem som sade vad.
5.4 Validitet och reliabilitet
Hög validitet innebär enkelt uttryckt att man mäter det man avser att mäta, dvs. att undersökningen ger valida data, vilket det gör om man operationaliserat sina teoretiska begrepp på ett bra sätt (Rosengren.m.fl,2002). Vår ambition är givetvis att undersökningen skall ha en hög validitet.
Rosengren m fl talar om slumpmässiga fel som finns i alla undersökningar, men blir det tal om stora slumpmässiga fel, kan undersökningen anses otillförlitlig eller ej reliabel. Reliabiliteten påverkas av till exempel oklara formuleringar av forskaren, buller i intervjusituationen eller att respondenten är förkyld, vilket påverkar resultatet.
5.5 Genomförande
Vi ringde upp denna stadens utbildningsavdelnings växel och förklarade vårt syfte. Växeln kopplade oss till en samordnare och vi presenterade vår undersökning, syfte och frågade efter nyckelpersoner som skulle passa att intervjua. Vi fick telefonnummer till fyra stycken studie och yrkesvägledare och en rektor som hade lång erfarenhet av att arbeta på individuella programmet. Vi ringde upp studievägledarna och bokade tid. Vi fick anstränga oss väldigt mycket för att nå rektorn men vi ansåg att han var en viktig och stor del av undersökningen så vi fortsatte tills vi lyckades boka en tid med honom. Vi fick kontakt med lärarna dels genom rektorn och dels genom en av studie och yrkesvägledarna. Vi var mycket välkomna till
samtliga respondenter. Vi har tillsammans genomfört sju intervjuer under tre olika dagar. Intervjuerna varade mellan 55 minuter till en timma och en kvart. Alla utan en intervju, har genomförts på respondenternas arbetsplats. På grund av en oförutsedd händelse har vi vid ett av tillfälle genomfört en intervju på ett kafé. Alla intervjuer har skett under respondenternas ordinarie arbetstid. Vid varje intervju inledde vi, med att presentera oss själva, därefter pratade vi lite allmänt, så kallat väder och vind prat, för att få ett avspänt klimat och bygga upp ett förtroende. Därefter förklarade vi vårt syfte med intervjun. I boken som Tim May har skrivit står det, när en intervju gemomförs är det ett socialt möte med underliggande regler. Parterna har förväntningar om innehållet av mötet och vilka roller som de skall inta. Det är viktigt att respondenten känner vad som förväntas. Om de inte gör detta kan respondenten känna sig obekväm till sinnet, vilket kan påverka resultatet av undersökningen (May, 2001. s.157).
Bandspelare har använts som hjälpmedel, för att få med allt som sägs. Vi frågade om vi fick lov att spela in samtalet. Vi talade om att ingen utomstående skall ha tillgång till banden, samt att vi inte skall röja deras eller skolans identitet. Syftet med att spela in samtalet är att underlätta för oss när vi skall bearbeta materialet. May menar att man kan glömma bandspelaren när samtalet flyter på (May, 2001. s.168). Vi var noga med att tala om att intervjun skulle vara ostrukturerad, detta för att respondenten skall kunna prata så fritt som möjligt om fenomenet. Respondenterna har inte fått ta del av våra olika teman innan eller under intervjun. Vi tror att samtalet blir mer spontant och öppet, då de inte har funderat på olika tema innan intervjun, eftersom svaren då kan anpassas utifrån vad som kanske passar verksamheten bättre. Tim May skriver att det är vanligt att respondenter ger ett officiellt svar som kan avspeglar sig hur organisationen vill att svaren skall vara. Detta tror vi att vi kan undvika genom att inte delge teman Vi börjar intervjun med att ställa vår huvudfråga ”vilka faktorer ligger bakom att det individuella programmet har blivit så stort”. De började berätta och vi ställde följdfrågor ifall det behövdes. Dagarna efter intervjuerna lyssnade vi igenom och skrev ut vad som sagts och därefter omarbetade vi materialet. Vi har valt att använda citat och några av dem är väldigt långa. Vi vill dock ha med dem för att vi anser att respondenten har beskrivit vissa ämnen väldigt ingående och bra och vi vill framställa precis vad de sagt. Vi tror att delar av kärnan i vad respondenten menar hade gått förlorad om vi valt att omarbeta citatet.
5 6.Litteratursökning
För att finna den litteratur som vi har med i vårt arbete, har vi använt oss av bland annat olika bibliotekskataloger på flera kommunala bibliotek och högskolebibliotek. Vi har även fått en del information av våra respondenter, men efter som att vi inte skall röja deras identitet har vi valt att inte ta med denna information i vårt arbete. Informationen har dock gett oss en del upplysningar för vårt fortsatta arbete. Vi anser att vi hittat relevant litteratur som har gett oss en mycket bra kunskapsgrund att stå på i vårt arbete. Vi är medvetna om att det finns många fler relevanta böcker, rapporter, artiklar och arbeten som skulle ha passat bra till vårt arbete, men av bland annat utrymmesbrist har vi valt bort att ta med denna information. Vi har också sökt statistik på internet.
6 Resultatredovisning
Vi har intervjuat sju nyckelpersoner i olika yrkesgrupper som har kunskap och erfarenheter i att arbeta med skolsvaga elever. Vi har intervjuat en rektor som arbetar på individuella programmet i den här kommunen, som har många års erfarenhet med arbete med den här elevgruppen.
Vi har intervjuat fyra stycken studie- och yrkesvägledare med lång erfarenhet som arbetar med olika delar av individuella programmet i kommunen.
Vi har även intervjuat en lärare, med vidareutbildning som speciallärare för dyslexielever, och som arbetar på individuella programmet med elever som har dyslexi och som har lång erfarenhet i att arbeta med elever med olika läs och skrivsvårigheter samt en lärare som arbetar på en grundskola i ett utsatt bostadsområde.
Vi har delat in de faktorer som framkommit under intervjuerna i tre grupper: samhällsfaktorer, skolfaktorer och individfaktorer. Med samhällsfaktorer menar vi olika typer av faktorer i samhället såsom historiska, ekonomiska och strukturella som påverkar situationen för eleverna på individuella programmet. Gruppen skolfaktorer tar upp faktorer i skolan som påverkar den enskilde elevens situation såsom ekonomiska, strukturella, pedagogiska och historiska faktorer. I gruppen individfaktorer bearbetas de faktorerna som är knutna till den
enskilde individen. Vi redovisar vad de olika respondenterna tar upp angående var och en av faktorerna.
Samhällsfaktorer
Strukturförändringar i arbetslivet 1990 – talets ekonomiska kris Ekonomi och resursfördelning
Integrationsproblematik – Boendesegregation
Skolfaktorer
Ökade behörighetskrav till gymnasiet
Ökad teoretisering av de nationella programmen Marginalisering och utkuggning
Kunskapsnivån på grundskoleelever Ökning av elever på IV
Individfaktorer Språkets vikt
Socialisation – Social och kulturell kompetens Elevens självkänsla – självförtroende
Sociala problem såsom kriminalitet, droger och trasiga familjer Diagnoser – Dyslexi, ADHD, läs och skrivsvårigheter med fler
6.1 Samhällsfaktorer
6.1.1 Strukturförändringar i arbetslivet
En av samhällsfaktorerna som kommer fram under intervjuerna är strukturförändringar i arbetslivet. Det verkar som att arbetsmarknaden har höjt sina krav, vilket medför att det har blivit högre krav på utbildning. De skolsvaga eleverna är en utsatt grupp som blir mycket drabbad när det blir svårare på arbetsmarknaden.
På de yrkesinriktade gymnasieprogrammen samarbetar skolan med branschen, som styr en del över hur många platser utbildningen har. Det verkar som yrkesbranscherna har högre krav idag. Det finns färre och färre lättare jobb, och idag är det inte många arbetsplatser som tar emot en sextonåring för att lära upp ute i arbetslivet. Idag kan inte en elev börja ett gymnasieprogram om inte alla kärnämnesbetygen är godkända. Detta innebär att många av invandrarungdomarna inte får en chans. Tidigare, på 90- talet, fanns det en större arbetsmarknad och några av eleverna började jobba istället för att gå på gymnasiet. Det är även politiska beslut som styr de kommunala verksamheterna. I dagens kunskapssamhälle talas det mycket om vikten av utbildning. Många av de lättare industrijobben flyttas utomlands vilket medför att lågutbildade ungdomar har svårare att få arbetsmarknadsanknytning.
6.1.2 1990 –talets ekonomiska kris
En annan faktor som de flesta av respondenterna pratade om i olika sammanhang är 90 – talets ekonomiska kris och hur den har påverkat skolan och den enskilde eleven. I början av 90-talet kom den ekonomiska krisen och det gjordes stora nedskärningar inom skolan. De elever som gick i grundskolan under nedskärningarna går i gymnasiet idag. Nedskärningarna är en av orsakerna till att vi har så många elever med bristande kunskaper i gymnasiet idag. Det gjordes många nedskärningar på skolorna under 90–talet. Det sparades på alla olika personalgrupper såsom extrapersonal, specialpedagoger, studie- och yrkesvägledare, kuratorer, lärare osv. Även på förskolan sparades det in mycket personal.” Jag tror det fanns dubbelt så mycket personal för femton år sedan på dagis mot vad det är idag. Denna nedrustning med färre vuxna i skolan sätter sina spår” Kunskapsnivån sjönk kraftigt hos de skolsvaga eleverna, som kom från grundskolan, allteftersom personalresurserna minskade under 90-talet.
6.1.3 Skolans Ekonomi - Resursfördelning
En samhällsfaktor som framkom under våra samtal är kommunens ekonomi i grundskolor och gymnasieskolor, och fördelningen av ekonomiska resurser.
