Dagens namn
BO EKEGREN:
Kjell-Olof Feldt
Vad vore regeringen utan Kjell-Olof Feldt?
Svar: Olof Palme.
Det är K-0 Feldt som gör att
regering-en inte framstår som regering-en regering-enmansregering. Samtidigt förtar han inte något av Olof Palmes strålglans utan snarare förstärker den genom att ge den en grå bakgrund.
Olof Palme är den obestridliga ettan.
Men K-0 Feldt är inte någon av de
många nollorna efter som gör att ettan får högre värde. Nej, K-0 Feldt är rege-ringens kommatecken - han markerar
övergången mellan heltal och decimaler. Denna framskjutna roll i svensk politik har han nått i kraft av obestridlig kompe-tens och kunskap förvärvad genom hårt
arbete på departementsgolvet. Efter en pol mag i Uppsala anställdes han 1957
som sekreterare i pensionskommitten och sedan blev han kvar i finansdeparte-mentet. Politiskt aktiv blev han i den
socialdemokratiska studentklubben.
Och sina rötter har han i "det röda Holmsund'' där han föddes 1931.
K-0 Feldt slog igenom politiskt som budgetchef i finansen och publikt genom att slåss med en gäst på en fjällrestau-rang. Den senare händelsen inträffade på den tid då svenska folket ännu höll sina statsråd högt. Boxningsmatchen betrak-tades bara som ett pikanteri och utlöste ingen moraldebatt. De båda slagskäm-parna behövde inte sitta av hela kvällar i TYs nyhetsprogram och låta matchen gå i repris. Den nedslagne var inte heller taxeringsintendent eller facklig ombuds-man, utan bara en helt vanlig medborga-re, så några misstankar om skattebrott förelåg inte heller. Enda efterföljden blev att Feldt fick rykte som sig att vara hetlevrad.
l samband med Palme-Raineraffären skrev Aftonbladet i en ledare: "S
iutsat-sen enligt vår uppfattning bör bli att Pal-me måste omge sig med bättre
medarbe-tare som förmår neutralisera hans väl im-pulsiva temperament."
Ur den aspekten är Feldt alltså ingen
bra lekkamrat till Palme. Till skillnad
från Palmes temperamentsfullhet, yttrar sig Feldt sällan i raljerande
personan-grepp utan mer i ilska och myndiga all -varsord.
När Feldt satt i TV och förklarade att
generalklausulen var tillämplig på hur ränteavdrag fick fördelas mellan äkta
makar väckte det storm. Här satt finans-ministern och agerade myndighet och
domstol! När det sedan visade sig att Feldt inte bara hade fel i denna form-fråga, utan även i sak, rubbades
förtro-endet både för F eld t och för
generalklau-sulen.
På en skattekonferens kommenterade
en föredragshållare händelsen genom att citera ett kinesiskt ordspråk: "När liten man kastar lång skugga är det nära till mörkret."
Hade Feldt hört detta hade han nog klippt till vederbörande. Att vara en i raden av socialdemokratiska
finansmi-nistrar - Wigforss, Sköld och Sträng -kan inte vara lätt. Det är ett arv som
förpliktigar. Feldt har redan hunnit med att höja 43 skatter, så den delen av arvet
förvaltar han väl. Men det är värre med ryktbarheten. Feldt kan knappast räkna
med att bli vare sig folkkär eller hatad. Därtill är han för färglös.
Sannolikt kommer han att gå till histo-rien som en av Rörelsens magistrar. Inte som någon av de engagerande folkbil-darna, utan som den humorlöse
adjunk-len i samhällsekonomi.
Feldt kan sägas vara socialdemokra-tins svar på Gunnar Helen - ett stilla
samtal mellan dem båda skulle vara ett prövande inslag t o m i
Utbildningsra-dion.
Men det skulle vara nog så lärorikt.Mot bakgrund av Feldts kunnighet och
av att han i sitt parti framstår som en seriös realist, skulle man tycka att han borde vara uppskattad över
partigränser-na
och i näringslivet. Så är emellertidinte fallet. Och det beror på att han per-sonifierar det "dubbla budskap" som
kännetecknar socialdemokraterna i den ekonomiska politiken. Feldt är ömsom
en marknadsekonomins Dr Jekyll och
ömsom en socialismens Mr Hyde.
Ena dagen kan han hålla ett
riksdags-anförande där han skäller som en
band-hund på "kapitalismen". Andra dagen skriver han lismande brev till landets
fö-retagare och försäkrar att kollektiva
lön-tagarfonder införs uteslutande i syfte att
hjälpa företagen och stärka
marknads-ekonomin. Så kan man inte hålla på om
man räknar med att bli trodd. Men det
gör Kjell-Olof Feldt.
Det är möjligt att hans kluvna syn
grundlades redan i barndomen. I en
in-tervju har han berättat att hans första
kontakt med politiken var diskussioner
53
med styvfadern, vilken var
småföretaga-re och kommunist. Tror man att detta är en vanlig kombination, kan man kanske
inbilla sig att det går att införa
fondsocia-lismen i Sverige i samförstånd med
lan-dets företagare.
Feldts stora tillgång är att han alltid ser så bekymrad ut. Det gör att folk tror att han ständigt oroas över skattetrycket och över budgetunderskottet. I skydd av
detta rykte kan han sedan oförväget öka skattetrycket och förvärra budgetun-derskottet. Trumpenheten förlåter
ho-nom hans synder.
Det spekuleras t o m i att F eld t skulle vara så "förståndig" att han hellre skulle avgå ur regeringen än att ansvara för en
lättsinnig ekonomisk politik. Feldt skulle således inte dagtinga med kravet på be-sparingar.
Men då missbedörnar man K-0 Feldt. En man som sedan 1975 varit med om att utarbeta minst tre spolade modeller för
löntagarfonder och som med näbbar och
klor försvarat samtliga övriga modeller som lagts fram av LO och det
social-demokratiska partiet kan inte ha några skrupler.
Feldt gör vad partiet kräver. Om än
med bister och allvarsam min.
Med detta häfte följer ett
inbetalningskort
avseende
prenu-merationsavgiften
85:- kronor för
år
1984.
(Prenumerations-pris för pensionärer:
70:-)
l
