_____________________________________________________
Internationella Samhällsstudier
_____________________________________________________
Demokratisk Transition
– Fallen Slovenien och Lettland
Nils Karlsson
Kandidatuppsats, 15 hp Handledare: Sebastian Stålfors Högskolan i Kalmar Humanvetenskapliga institutionen
ABSTRACT
Slovenia and Latvia are two examples of countries which have gone through a successful democratic transition. They were both under authoritarian rule and command economy up until their declarations of independence in the early 90s. Today they have a functional market economy and political pluralism. I have examined transition theories highlighted by Jonas Linde and Joakim Ekman and from these theories sought the explanations to what lies behind the successful transitions of these two countries.
The transition in Slovenia was affected by liberalization from within the ruling communist party which then controlled much of the transition process. A relatively large civil society and the fact that Slovenia was not involved in the Balkan War also contributed to the short process. In the case of Lativa was the strong public support for independence an important factor. The communist party could be defeated in the parliament in 1990, giving the Popular Front of Latvia legitimacy to declare the country independent. A constitution was created based on the one Latvia had created in 1922 when the country was an independent state for the first time.
In neither Slovenia nor Latvia was violent revolutionary action a significant force for political change. Despite Latvia’s economical problems after the collapse of the Soviet economy and the ethnic segregation a political consensus remained that the democratic system had to withstand. The strive for full market economy and independence was an important factor in Slovenia as well as in Latvia. In Slovenia however, the political liberalization occurred before the economic. The state remained in partial control of the economy for a few years in order to secure a successful transition.
INNEHÅLL SIDA 1. INLEDNING………..…....… 5 1.1 Bakgrund……….……….... 5 1.2 Problemformulering………... 6 1.3 Uppsatsens syfte……….. 7 1.4 Frågeställning………...…………...… 7 1.5 Avgränsningar………. 8 1.6 Disposition………...…… 9 2. TEORI……….………… 9 2.1 Analysschema……….………. 11
2.2 Transformation, Transplacement och Replacement……….….. 12
2.3 Demokratisyn……….…. 13
2.4 Konsolidering……….…. 14
2.5 Auktoritär regim……….…… 14
2.6 Demokratiseringsvågor………..…… 15
2.6.1 Kritik mot vågteori……… 16
2.7 Moderniseringsteori……… 16
2.7.1 Kritik mot moderniseringsteorin………...… 17
2.8 Sammanfattning……….. 18
3. METOD……….. 19
3.1 Method of Agreement……….………… 20
3.1.2 Exemplifiering av Method of Agreement……….………… 20
3.1.3 Operationalisering av fallen Slovenien och Lettland……… 21
3.2 Metodproblem………. 23
3.2.1 Galtons problem………..…………. 24
4. EMPIRI……….…….. 24
4.1 Slovenien………..…… 25
4.1.1 Förändringar på 80-talet………...…. 26
4.1.2 Mot politisk pluralisering………..…… 26
4.1.4 Sammanfattning………...…. 28
4.2 Lettland……… 28
4.2.1 Lettlands etniska sammansättning……… 30
4.2.2 Förekomst av våldshandlingar………..……… 31
4.2.3 Lettlands ekonomiska situation……….……31
4.2.4 Sammanfattning……… 31
4.3 Demokratisk konsolidering……… 32
4.3.1 Slovenien………...…32
4.3.2 Lettland……….……… 32
4.4 Den internationella kontexten……… 32
5. ANALYS……… 33
5.1 Slovenien enligt Transformation, Transplacement, Replacement…………...… 33
5.2 Lettland enligt Transformation, Transplacement, Replacement………...……… 34
5.3 Slovenien och Lettland ur moderniseringsperspektivet………..……… 34
5.4 Fallen Slovenien och Lettland enligt Methood of Agreement……….…… 35
6.SAMMANFATTNING………...………… 38
1. INLEDNING
1.1 Bakgrund
I Sverige har demokratin utvecklats under en lång tid. Från parlamentarismens framväxt under 1700-talet till införandet av tvåkammarriksdagen 1865 och allmänna val, sedermera kvinnlig rösträtt. Allt detta är en process som har som spänt sig över hundratals år. Många länder i andra och tredje världen har styrts under auktoritära former långt in i modern tid. Tidigare kolonier i Afrika, delrepubliker i Sovjetunionen och nationer på Balkan har under den senare halvan av 1900-talet sett slutet på deras tidigare odemokratiska styren. När omvälvningarna för dessa länder har skett, må så vara av revolution, reformer eller överlämnande av makten så har dessa länder funnit sig i en ny situation av frihet och eget ansvar över statsstyre. De nya statsbildningarna har stått inför en mängd skilda problem såsom fattigdom, analfabetism, etniska konflikter, usel ekonomi med mera. Under skiftande förutsättningar påbörjade, de allra flesta, länderna även en demokratiseringsprocess. Att få ett land utan tradition och erfarenhet av demokratiskt statsskick, varken bland folket eller dess ledare, att genomgå samma process som i de flesta väständer tog hundratals år är inte det lättaste. Idag kan vi dock konstatera att många länder i framför allt Central- och Östeuropa är fungerande demokratier. Vad är det som gör att vissa stater har klarat av denna process på ett så bra sätt?
Slovenien betraktas som en av det ”nya” Europas stabila stater med god tillväxt och stabilt demokratiskt styrelseskick. Historiskt sett så har Slovenien varit en del av det Habsburgska riket sedan medeltiden och har aldrig varit en suverän stat, förrän självständigheten 1991. Efter första världskriget ingick Slovenien i det nybildade Jugoslavien. Etniskt sett bebos landet av slovener med sitt egna språk, men även små grupper av italienare och österrikare finns bosatta. Idag bor det drygt två miljoner människor i landet. Landet var en delrepublik i före detta Jugoslavien fram till 1991 och styrdes enligt en planekonomisk modell. Efter att självständigheten från Jugoslavien förklarats påbörjades en transition till marknadsekonomi och demokratisering. Utvecklingen har gått förvånansvärt snabbt. 2004 inträdde landet i EU och NATO och 2007 blev Slovenien medlem i EMU.
Lettland har idag en av de högsta tillväxtnivåerna inom EU. Landet har liksom Slovenien gått ifrån att vara en del i ett planekonomiskt federalt system till att bli en demokratisk marknadsekonomi och det tog mindre än 15 år för landet att bryta sig ur det sönderfallande Sovjetunionen till att bli en del av såväl EU som NATO. Lettland blev första gången en självständig stat i realiteten efter första världskriget. Lettiska trupper hade slagits vid sidan av bolsjeviker under det ryska inbördeskriget och efter det tyska kejsardömets kollaps utropade
Lettland sin självständighet den 18 november 1918. Denna erkändes av det internationella samfundet 1921. Under en kort tid rådde ett demokratiskt styre tills premiärministern Kārlis Ulmanis tog makten i en statskupp 1934. 1940 invaderades Lettland av sovjetiska trupper och införlivades i Sovjetunionen. Mellan 1941 och 1944 var Lettland ockuperat av Nazityskland men blev åter införlivat i Sovjetunionen efter krigets slut. Under följande tid skedde en stor arbetskraftinvandring av etniska ryssar och än idag består cirka 40 procent av Lettlands 2,3 miljoner invånare av ryssar.
Perioden när en stat går från ett icke-demokratiskt tillstånd till demokrati kallas ofta för
transition från engelskans benämning på övergång. Det finns en mängd olika så kallade
transitionsteorier inom statsvetenskapen som beskriver denna övergångsperiod. Transitionsperioder är för många länder väldigt problematiska, bland annat på grund av att det inte finns klara spelregler för hur det politiska systemet ska fungera. Ofta går de även hand i hand med ekonomiska kriser eller sviktande tillväxt. En ofta infekterad fråga är vad den nya regimen ska göra med företrädarna för den gamla, i de fall där anmärkningsvärda brott eller grymheter har förekommit. Dessutom växer sig ofta nationalistiska eller fundamentalistiska strömningar starka under tiden för transitionen.
Transitionsforskningen är en relativt ung inriktning inom statsvetenskapen. Teorier inom transitionsforskningen fokuserar på en mängd skilda förklaringsmodeller till varför vissa transitioner blir framgångsrika och andra inte. De kan exempelvis fokusera på strukturella, aktörsbundna, kulturella eller ekonomiska faktorer.
I boken Demokratiseringsprocesser – Teoretiska ansatser och empiriska studier Går Jonas Linde och Joakim Ekman igenom olika teorier inom demokratiseringsforskingen och identifierar tre huvudkategoriseringar kallade Transformation, Transplacement och
Replacement. Utifrån dessa tre teorier vill jag undersöka fallen Slovenien och Lettland.
1.2 Problemformulering
Jag vill undersöka teorier om processen när en stat går från ett auktoritetsstyre till en demokrati samt vilka faktorer som spelar in i denna transition. Jag har valt att titta på fallen Slovenien och Lettland för att ha två konkreta exempel att jämföra med. I många stater i det forna Central- och Östeuropa har processen från att gå från ett auktoritärt planekonomiskt styre till att bli en modern marknadsliberal demokrati tagit långt tid och involverat många och blodiga våldsyttringar, vissa stater åtnjuter än idag inte politisk frihet. I både Sloveniens och Lettlands fall har processen varit uppseendeväckande kort och fredlig.
Vad är orsaken till detta? Var Sloveniens kulturella och geografiska närhet till Västeuropa en viktig orsak till varför övergången har gått så snabb? Var det liknande pullfaktorer som låg bakom Lettlands transition eller fanns det i Lettland en stark vilja att bryta sig ifrån Ryssland som motivation till en snabb demokratisering? Var det politiska eliter som styrde processen eller en folklig kamp som var tongivande?
Jag ska söka finna en förklaring till detta ur ett teoretiskt perspektiv genom att gå igenom ett antal olika förklaringsmodeller och jämföra dem med fallen.
Jag vill ge exempel i en fallstudie av två länder på hur en stat går från ett auktoritärt styrelseskick till ett mer demokratiskt. Detta är intressant ur ett statsvetenskapligt perspektiv dels för att konkretisera teorier om demokratisering samt för att belysa fall där transitionsprocesser har fungerat väl.
Det finns om sagt var en mängd olika transitionsteorier som är applicerbara inom olika områden. Alla länder som går ifrån ett auktoritärt styre har unika förutsättningar och således är det svårt att finna en generell teori som lämpar sig på alla fall. I denna uppsats avser jag att finna en teoretisk förklaring på varför två länder av relativt sett samma storlek från två olika kommunistiska federationer kunnat utvecklas i samma riktning mot marknadsekonomi och EU-medlemskap så snabbt.
1.3 Uppsatsens syfte
Uppsatsens syfte är att studera Sloveniens och Lettlands demokratiska transition och se vilka som var de mest avgörande faktorerna för respektive lands förhållandevis snabba process. Länderna har idag en till synes liknande politisk och ekonomisk struktur, parlamentarisk demokrati med marknadsekonomi. Det är intressant att se till vad det är som har orsakat denna likformighet, om det finns gemensamma nämnare mellan fallen.
Nyttan med detta är att ge konkreta exempel på teoretiska begrepp. Jag vill med uppsatsen även belysa begreppet demokratiseringsteori och se hur olika teorier kan appliceras på två fall där transitionsprocessen och den demokratiska konsolideringen har varit framgångsrik.
1.4 Frågeställning
Mina frågeställningar rör Sloveniens och Lettlands transition samt generella faktorer som demokratiseringsprocesser och marknadsliberalisering. Jag har valt att fokusera på följande frågeställningar:
• Vilka faktorer har legat bakom Sloveniens respektive Lettlands framgångsrika politiska transition?
• Finns det överstämmande faktorer utifrån Jonas Linde och Joakim Ekmans teorier som kan förklara Sloveniens och Lettlands framgångsrika demokratiska transitioner?
• Fanns det nödvändiga villkor för demokratisering som är jämförbara mellan de båda länderna?
Gällande den första frågan ska jag söka efter strukturella förklaringar eller om det finns enskilda aktörer som har spelat en viktig roll i något av fallen.
I den andra frågan vill jag utifrån Linde och Ekmans teorier fokusera på vilka faktorer som var typiska för transitionsprocessen i respektive land, och om så, går det att finna många överensstämmande faktorer. Transitionerna var framgångsrika i den mening att de gick båda relativt snabbt och oblodigt till.
Den tredje frågan är intressant utifrån ett teoretiskt perspektiv om man i en direkt jämförelse kan finna likheter i teorier och verkliga händelser som har skett i båda fallen. Både Slovenien och Lettland har genomgått en framgångsrik demokratiseringsprocess och marknadsliberalisering jämfört med många andra länder i det forna Östeuropa och det är intressant vilka likheter som står att finna i deras utgångslägen.
1.5 Avgränsningar
Fokus ska ligga på den politiska snarare än den ekonomiska utvecklingen i länderna, även om den ekonomiska liberaliseringen ofta går hand i hand med den politiska. Etnisk sammansättning är en viktig faktor i länder som befinner sig i en transition, således ska jag belysa även detta även om det inte blir en huvudsaklig förklaringsmodell. De etniska motsättningarna i Slovenien är inte lika påtagliga som i Lettland med dess stora rysktalande befolkning. En homogen befolkning kan naturligtvis underlätta en demokratiseringsprocess men i Lettlands fall visar att det inte behöver vara ett avgörande hinder.
När det gäller den politiska utvecklingen i Slovenien kommer fokus att ligga på när den politiska pluralismen tog sin början vid slutet av 80-talet fram till tiden direkt efter självständighetsförklaringen den 25 juni 1991.
I Lettlands fall kommer likaså den politiska transitionsprocessen att belysas från landets deklaration om självständighet i maj 1990 till dess fullbordande i september 1991.
För att belysa den demokratiska konsolideringen i respektive land kommer den fortsatta politiska utvecklingen under 90-talet och fram till idag att omnämnas men inte skärskådas i detalj.
Med denna bakgrund ska jag först gå igenom de teorier och begrepp som används vid analysen i kapitel 5. Det finns en mängd olika angreppssätt till att förstå demokratiska transitioner och vad som påverkar dessa. Min teoretiska avgränsning kommer jag att beskriva och motivera i nästa kapitel.
1.6 Disposition
Jag ska undersöka varför Slovenien och Lettland har genomgått en så pass framgångsrik transition som de har gjort. Transitionsteori är ett brett område utan med en mängd olika förklaringsmodeller. I nästkommande kapitel går jag igenom de teoretiska grunder från vilka jag kommer att bedriva mitt analytiska resonemang. Här har jag även med en mer ingående förklaring av olika begrepp som är väsentliga inom transitionsforskningen.
I det tredje kapitlet ska jag gå igenom den metod som legat till grund för min analys i uppsatsen. Här ger jag en förklaring på Johan Stuart Mills Method of Agreement samt hur jag har använt teorierna från kapitel två i denna metod. Här förklarar jag varför jag valt ut de specifika teorierna och motiverar varför jag inkluderat dem i min analytiska diskussion. Det fjärde kapitlet är vigt åt empirin. Här ger jag en återberättelse utav händelserna i de två länderna under respektive tidsperioder. Första delen av kapitlet går jag igenom händelserna i Slovenien med betoning på vissa särskilda händelser. I den andra delen av kapitlet går jag på samma sätt igenom händelserna i Lettland. Efter detta ska jag analysera det empiriska materialet utifrån Linde och Ekmans teori för att kunna besvara uppsatsens frågeställning. Till detta kommer även en sammanfattning av arbetet och dess resultat.
2. TEORI
Vetenskapliga teorier kring demokratiseringsprocesser finns i ansenlig mängd. Vissa betonar aktörer som drivkrafter medan andra fokuserar på strukturella företeelser. Som huvudteori i denna uppsats har jag valt Jonas Linde och Joakim Ekmans kategorisering av en demokratisk transition som Transformation, Transplacement eller Replacement från boken
Demokratiseringsprocesser – Teoretiska ansatser och empiriska studier. Detta för att på
således valt bort en mängd andra aspekter på hur en demokratisk transition kan analyseras och vad som påverkar denna.
Lars Johannsen listar ett antal viktiga faktorer om vad som påverkar demokratisering i sin avhandling The Constitution and Democracy: the Choice and Consequence of the
Constitution in Post-Communist Countries.
Tabell 2.1. Variabler som påverkar demokratisering
1. Historiskt och kolonialt arv
2. Social struktur och socioekonomisk utveckling 3. Etniska och regionala konflikter
4. Politisk struktur
5. Föreningsliv (Civil society) 6. Stat och samhälle
7. Politiskt ledarskap
8. Politiska organisationer (partisystem, politiska partier) 9. Politiska institutioner (konstitutionell struktur, valsystem) 10. Legitimitet och prestation
11. Militärmakten
12. Internationella faktorer
Källa: Från Johannsen (2000), författarens översättning.
Dessa olika variabler är alla viktiga inom demokratiseringsforskningen, menar Johannsen. Därför vill jag poängtera att mitt angreppssätt genom Jonas Linde och Joakim Ekmans teori inte är allrådande. Jag här däremot valt deras synsätt för att den ger en förenklad kategorisering som lämpar sig bra på denna nivå och går väl ihop med min jämförande metod. Förutom Transformation, Transplacement och Replacement så identifierar även Linde och Ekman en fjärde typ av transition, utländsk intervention. Det är när aktörer utifrån, som exempelvis FN eller NATO går in och påverkar den politiska utvecklingen i ett land. Detta är en förhållandevis ny företeelse som kan relateras till händelserna i Kosovo 1998-99. Dock finns det för få fall, jämfört med de ovan nämnda kategoriseringarna som passar in och jag har inte tagit med denna faktor vid min jämförelse.
Jag använder mig av Samuel Huntingtons teori om demokratiseringsvågor (vågteori) samt Seymor Martin Lipsets moderniseringsteori. Vågteorin kan härledas till punkt 12, Internationella faktorer, i tabellen ovan medan moderniseringsteorin kan realteras till punkt 2, Social struktur och socioekonomisk utveckling.
Trots att jag i denna uppsats endast fokuserar på två postkommunistiska fall i Europa så är det viktigt att ha insikt i demokratiseringsprocesser i ett större sammanhang. Det går att finna paralleller i utvecklingen i fall från de tidiga demokratierna i västvärlden med de demokratiseringsprocesser som har skett under senare tid, det historiska sammanhanget kan ge en delförklaring. Därför är Huntingtons vågteori värd att känna till.
Det finns ett samband mellan staters ekonomiska situation och deras demokratisk, rika länder tenderar att bäst kunna upprätthålla demokrati. Lauri Karvonen beskriver det betydelsefulla i moderniseringsteorin på följande sätt:
”Då sambandet mellan ekonomisk utvecklingsgrad och demokrati redan vid en ytlig anblick ter sig uppenbart, är det naturligt att en stor del av den empiriska forskningen kring demokratisering gått ut på att klarlägga och analysera detta” (Karvonen, 1997: 28).
Jag tänker i här även belysa några grundläggande synsätt på demokratiseringsprocesser samt att beskriva begreppet demokrati och vad det finns för olika definitioner på en konsoliderad demokrati. Detta för att jag i analysdelen använder specifika koncept och definitioner när jag talar om vad en demokrati är, och således vill jag ge en bakgrund till de begrepp som finns inom området.
2.1 Analysschema
Utifrån frågeställningen ska jag analysera hur Sloveniens och Lettlands utveckling i under perioden slutet av 80-talet till början av 90-talet kan förklaras utifrån Linde och Ekmans teori om Transformation, Transplacement och Replacement. Det kommer att vara en komparativ studie mellan de båda länderna.
Först ämnar jag beskriva min huvudteori. Därefter kommer jag att kort belysa fallen Slovenien och Lettlands som en del i den struktur kallat demokratiseringsvågor. Jag kommer kort att gå situationen som länderna hade i Jugoslavien respektive Sovjetunionen och hur dessa auktoritära regimer påverkade det politiska klimatet och därmed förutsättningarna för en självständighetskamp.
En inflytelserik angreppsmetod som är värd att ta upp i dessa sammanhang är också Lipsets
moderniseringsteori. Denna kan fungera som strukturell förklaringsmodell till varför
Slovenien och Lettland kunde bli konsoliderade demokratier.
Dessa teoretiska begrepp har legat till grund för de faktorer som jag använder i jämförelsen. Som jämförande metod har jag tagit hjälp av John Stuart Mills Method of Agreement, som jag
närmare beskriver i kapitel 3.1. Enligt denna metodmodell har jag ställt upp sju faktorer för jämförelse mellan de två fallen. Motivering till de olika kriterierna finns i kapitel 3.1. Utifrån denna tabell för jag min analytiska diskussion i kapitel 5.
2.2 Transformation, Transplacement och Replacement
Linde och Ekman identifierar tre olika typer av övergångar från en auktoritär till en demokratisk regim (Linde, Ekman, 2006: 107).
Den första är Transformation, vilket innebär att företrädare för den gamla regimen behåller makten och dirigerar övergången till ett demokratiskt styre. Linde och Ekman menar att ett grundkrav för att en Transformation ska fungera är att de styrande i den auktoritära regimen är så kallade softliners, det vill säga pragmatiker som är redo att förhandla med oppositionen. Detta till skillnad från så kallade hardliners som in i det sista kämpar för att upprätthålla den gamla regimen. Som exempel på transitioner som faller in under Transformation nämner Linde och Ekman Brasilien och Ungern.
Den andra typen av transition är Transplacement som innebär att den auktoritära regimen förhandlar med oppositionen. Resultatet är en kompromiss, emellan softliners inom det auktoritära styret och moderata krafter inom oppositionen. Således rör det sig om en uppgörelse mellan eliter och där den stora massan inte är en huvudsaklig aktör. När företrädare för den gamla och den nya ordningen möts och enas om en kompromiss benämns detta ofta som en pakt (Linde, Ekman, 2006: 109). En pakt kan vara mellan softliners från den gamla auktoritära regimen och oppositionella krafter från exempelvis fackförbund eller näringsliv. Terry Lynn Karl poängterar dock att pakter inte behöver ha demokratisering som högsta mål, utan likväl kan syfta till att gynna intressen för specifika grupper eller eliter (Linde, Ekman, 2006: 110). Många av länderna inom det forna Östeuropa har genomgått transitioner liknande Transplacement.
En tredje typ av transition är kallad för Replacement. Den går ut på att en revolutionär förändring störtar den gamla auktoritära regimen. Således är det radikala krafter inom oppositionen som är den påtryckande aktören. I en revolution är massan en central aktör, ofta mobiliserad av en politisk elit. Som exempel på transitioner som passar in på Replacement räknas Nicaragua och Rumänien. Ofta sker dock att en diktatur eller auktoritär regim sätts ur spel genom en revolutionär handling som dock inte åtfölja av någon demokratisk transition. Sådana fall räknas inte in i begreppet Replacement (Linde, Ekman, 2006: 108).
Jag ska se på utvecklingen i Slovenien respektive Lettland och undersöka om någon av Linde och Ekmans förklaringsmodeller kan appliceras på utvecklingen i respektive land. Gemensamt för dessa tre synsätt är att de är aktörsstyrda. Det finns även strukturella analyser inom demokratiseringsforskningen som fokuserar på exempelvis historiska, internationella eller ekonomiska faktorer.
2.3 Demokratisyn
Det finns två huvudsakliga synsätt på vad som är demokrati, det minimalistiska och det
maximalistiska. Det minimalistiska synsättet begränsar sig till att klassificera en demokrati
som en regim som håller val emellan minst två politiska partier i allmänna och lika omröstningar (Grugel, 2002: 5). Fördelen med denna något snäva definition är lätt att identifiera på papper, nackdelen är att det som på papper kan framstå som en demokrati i verkligheten inte behöver vara det. Det är därför flertalet akademiker idag håller sig mer till den maximalistiska definitionen av demokrati. Denna innebär att man förutom enkelt mätbara faktorer som förekomsten av regelbundna val och olika politiska partier även väger in hur medborgarna har reella rättigheter och friheter samt hur det civila samhället fungerar.
Vissa menar att demokrati även ska innefatta beståndsdelar som social rättvisa, inte bara politisk rättvisa. Det är meningslöst att ha rösträtt om du inte har råd att resa till en vallokal eller ta ledigt från jobbet för att kunna utnyttja denna. Att socialt utsatta grupper är mindre politiskt aktiva än de grupperna från ekonomiskt mer välbeställda delar i samhället är ett vanligt förekommande fenomen i dagens demokratier.
Nackdelen med en alltför utopisk demokratisyn, som ska innefatta att alla medborgare ska ha lika politiska och sociala möjligheter är att det då är få om ens någon stat som uppfyller dessa kriterier och således kan kalla sig för demokrati. Att fattigdom förekommer i alla liberala demokratier (om än i mindre omfattning i västvärlden än i u-länder) är en realitet, detta innebär inte att länder i västvärlden inte kan kalla sig för demokratier.
Inom feminismen riktas också kritik mot den minimalistiska demokratisynen. Kvinnor har ofta hindrats från att utnyttja sina medborgerliga rättigheter på grund av patriarkala strukturer i samhället. Trots att en stat på pappret fastställer alla medborgares lika värde så kan hälften av befolkningen i verkligheten vara mindre värd. Så har även fallet varit för exempelvis svarta medborgare i USA eller ursprungsbefolkningen i Australien långt in på 1900-talet.
När det gäller minoritetsgrupper är det också intressant att belysa frågan om vad som är en konsoliderad demokrati. Att en stat som Lettland på pappret kan har jämställda rättigheter för alla medborgare så diskrimineras den stora rysktalande minoriteten dagligen i det vardagliga
livet. Dessa kilar i samhällskroppen kan till exempel vara språkliga eller kulturella skillnader, vilket medför att grupper hamnar utanför samhället och således inte bidrar till att upprätthålla demokratin, i vissa fall även jobbar för att motverka den.
Jean Grugel definierar problematiken med minoritetsgrupper i demokratier på följande sätt: ”The problem with any ethnic definition of the nation is that by creating insiders and outsiders within the same territorial unit, some groups are defined as beyond or outside citizenship, or at best as only having limited citizenship rights” (Grugel, 2002: 206).
2.4 Konsolidering
Konsolidering innebär att en demokrati rotar sig och att medborgarna i den aktuella staten
finner sig i den liberala demokratins samhällsstruktur. Många forskare ser demokratisering som en tvåstegsprocess där det första steget handlar om att gå från ett auktoritärt till ett demokartiskt styrelseskick och det andra steget handlar om att institutionalisera och stabilisera detta nya styre (Linde, Ekman, 2006: 24-25). Under det första steget rör de viktiga frågorna om hur ett valsystem eller en konstitution ska utformas. I den andra, konsolideringsfasen, är alla aktörer bekanta med det gällande systemet och frågorna rör utformning av politik inom det gällande systemet. Både från politiska aktörer, via förvaltning till medborgare. Ofta blir en demokrati stabil när konsolideringen är genomförd.
Liksom inom begreppet demokratisering kan man när det gäller konsolidering också ägna sig åt en snäv respektive vid syn (jämför minimalistisk respektive maximalistisk demokratisyn). Den snäva synen på konsolidering gäller enkelt mätbara faktorer som antal återkommande val medan den vida synen innefattar medborgareinflytande och aktivt deltagande i det politiska livet. Det är viktigt att mäta denna kvalitetsaspekt samtidigt som det är svårt att hitta säkra empiriskt mätbara resultat.
Jag har i denna uppsats, på grund av dess relativt måttfulla omfång, valt att fokusera på demokratiseringsbegreppen i Slovenien och Lettland och inte gå in på djupet om när och hur de båda länderna blev demokratiskt konsoliderade.
2.5 Auktoritär regim
Det är viktigt att skilja på de olika typer av regimer som finns inom kategorin ”icke-demokratiska”. Juan J Linz och Alfred Stepans framhåller i boken Problems of Democratic
Transition and Consolidation att den tidigare regimens utformning spelar stor roll för hur en
transitionsprocess fortlöper. Även Emine Pandir fastslår att den tidigare regimens utformning spelar stor roll för hur transitionen fortlöper i den nya staten (Pandir, 2005: 33). Totalitära
stater har ofta en mycket hård ekonomisk kontroll samt avsaknad av ett civilt samhälle. Dylika faktorer spelar en avgörande roll för hur pass ”moget” ett samhälle är att axla ett demokratiskt styrelseskick.
En auktoritär regim skiljer sig från en totalitär dito på olika punkter.
”I ett auktoritärt styrt samhälle finns visserligen enbart en begränsad politisk pluralism, men graden av social och ekonomisk pluralism är ofta högre och har sina rötter i det samhälle som fanns innan den auktoritära regimen kom till makten” (Linde, Ekman, 2006: 114).
Ledarskapet i en auktoritär regim präglas av en person eller en mindre grupp. I ett totalitärt samhälle råder en hierarki från partitopp via staten ner till organisationslivet och till sist medborgarna. I en auktoritär stat präglar staten förvisso organisationslivet men är organisationslivet är inte lika styrande över medborgarna. Detta kan jämföras med ett demokratiskt statskick där medborgarna kontrollerar staten och staten i sin tur utövar makt på medborgarna. Mellan dessa två maktcentra finns föreningslivet, ofta benämnt som civil
society.
2.6 Demokratiseringsvågor
Händelserna i Östeuropa under slutet av 80-talet och början av 90-talet klassificeras av Samuel Huntington som del av den tredje demokratiseringsvågen (Pandir, 2005: 18-19). Huntington beskriver i boken The Third Wave, från 1991, demokratisering utifrån ett historiskt perspektiv där han identifierar tre skilda vågrörelser av demokratisering som har svept över världen. Just valet av ordet vågor används för att symbolisera den tillbakagång av antalet demokratier i världen som åtföljs av en period av uppgång.
Den första vågen var demokratiseringen påbörjades i mitten av 1800-talet och nådde sin topp vid mellankrigstidens början. Det var under denna tid som flertalet så kallade västländer framför allt i Europa men även USA, Nya Zeeland och Chile upprättade demokratiskt styrelseskick (Linde, Ekman, 2006: 52). Denna följdes av en motvåg fram till andra världskriget då länder som Tyskland, Spanien och Japan blev totalitära.
Den andra vågen kom efter andra världskriget och berörde forna kolonier och länder som besegrades av de allierade under kriget: Tyskland, Italien och Japan.
Efter den andra demokratiseringsvågen direkt efter andra världskriget med byggandet av demokratier i Tyskland, Österrike och Japan fick många länder främst i Afrika totalitära styrelseskick. Den här gången kom dock förtrycket från inhemska regimer snarare än de forna kolonialmakterna.
Den tredje vågen menar Huntington tar sin början i och med Portugals liberalisering 1974, vilken snabbt följdes av liberaliseringen av Grekland och Spanien. Under 80-talet genomgick även i många länder i Sydamerika demokratiseringsprocesser samt, efter Sovjetunionens upplösning, den mängd stater i Central- och Östeuropa som tidigare mer eller mindre var införlivade i den kommunistiska maktsfären.
2.6.1 Kritik mot vågteori
Vissa kritiker menar att Samuel Huntingtons teori ter sig för abstrakt när det gäller definitionen mellan de olika vågorna (Grugel, 2002: 35). Exempelvis framhåller Jean Grugel att Tyskland i egentlig mening inte var demokratiskt konsoliderat förrän den politiska återföreningen 1990. Tyskland som först anses tillhöra den andra vågen borde istället placeras i den tredje. Vidare är tidsperspektiven på vågorna väldigt skilda då den första vågen spände sig över ett halvsekel medan det rörde sig om mindre än tjugo år från att den tredje påbörjades och avslutades. För det andra är det förkastligt att se demokratiseringarna ur ett globalt perspektiv då man undgår viktiga faktorer på den lokala nivån. Huntington antar att globaliseringen är ett tillräckligt villkor och tar därmed allt för liten hänsyn till orsaker som är specifika i varje enskilt fall. Vidare har Huntington placerat in länder som Argentina och Italien i den första vågen, dessa länder som gick tillbaka till fascistdiktaturer under 1900-talet och borde således placeras in i den andra vågen.
Michael McFaul menar att Huntingtons definition att kombinera händelserna i Spanien och Portugal under 70-talet med dem i Östeuropa i början av 90-talet är allt för vid. McFaul skiljer ut de post-kommunistiska demokratiseringarna i en av honom kallad fjärde våg av demokratisering. Dessa demokratiseringsprocesser involverade befolkningen, som starkt förespråkade transitionen tillsammans med makteliten. Radikala krafter spelade generellt en mindre roll i den fjärde vågens demokratisering. I huvudsak präglades transitionerna av pakter mellan eliter (McFaul, 2006).
2.7 Moderniseringsteori
Lipsets tes om att en välmående nation har större möjligheter att upprätthålla en demokrati än vad en fattig har lanserades 1959 i tidskriften American Political Science Review. Lipset ansåg att kapitalism var den motor som drev samhället framåt och skapade välstånd, och därmed stabilitet, inom stater (Karvonen 1997: 28).
Moderniseringsteorin är en strukturell förklaring av hur stater bibehåller en stabil demokrati. Lipset menar enkelt förklarat att i länder där befolkningen har svårt att över huvud taget få
mat för dagen tenderar partier eller makthavare som utlovar snabba förändringar att få folkligt stöd. I mer stabila samhällen kan medborgare fokusera på att den politiska processen sker i enlighet med rättigheter och korrekta procedurer.
När en stat får ökat välstånd får även människorna ett ökat ekonomiskt överflöd och mer fritid i takt med att produktionen effektiviseras. I och med detta kan tid och resurser läggas på frivilliga organisationer och ett civilt samhälle med föreningsliv växer fram.
Larry Diamond stödjer i en studie från 1992 i stor utsträckning Lipsets tes och menar att ekonomisk utvecklingsnivå i särklass bäst förklarar demokratins utbredningsnivå och tillstånd i världen. Ju högre grad av ekonomisk modernisering ett land har, desto större chans har det att upprätthålla en demokrati (Karvonen 1997: 33).
Moderniseringsteori hör ihop med globaliseringen (Grugel, 2002: 46). Det är i och med globaliseringen som en gemensam demokratisk kultur kan spridas över jorden. Ett modernt samhälle är en produkt av kapitalismen och uppstod först i Nordamerika och Storbritannien på 1800-talet och i andra delar av västra Europa under följande århundrade.
”Democracy appears in those societies that are able to ’replicate the original transition’ to capitalism and become enmeshed in global economic structures” (Grugel, 2002: 47).
Det är intressant att belysa fallen Slovenien och Lettland ur ett moderniseringsperspektiv för att se om införandet av markandsekonomi i Slovenien och Lettland underlättade den demokratiska konsolideringen.
2.7.1 Kritik mot moderniseringsteorin
Moderniseringsteorin har kritiserats för att vara för strukturbaserad och för att vara för historisk till sitt synsätt. Den ter sig vara alltför simplistisk i sin syn på demokratisering och sätter ett alltför linjärt samband mellan kapitalism och demokrati (Grugel, 2002: 49). Bara för att det historiskt sett har skett en demokratisk konsolidering samtidigt som ett marknadsekonomiskt system har slagit rot betyder inte det att den ena företeelsen utlöser den andra, det blir ett felaktigt kausalförhållande. Moderniseringsteorin beskylls även för att vara historieförenklande då den förutsätter att vilka samhällen som helst ska kunna genomgår den process som exempelvis Storbritannien gjorde under 1800-talet. Det är inte så lätt att man kan plocka ut en process ur tid och rum och sedan ”sätta in” den i ett nutida fall.
Lipset gjorde i sin forskning en jämförelse med västerländska länders demokratiska utveckling i historien och jämförde den med de rådande förhållandena när hans undersökning gjordes, det vill säga i mitten på 1950-talet. Hans data på socioekonomisk utveckling utgjordes av ett tvärsnitt från 1950-talet medan hans definition av demokrati, i de länder som
undersökningen omfattade, gjordes på en lång historisk tillbakablick. Detta medför att man kan få en skev bild av den historiska utvecklingen; ett land som var demokratiskt och ekonomiskt välmående på 1950-talet behövde inte vara så enbart på grund av dess historiska utveckling. Likaså behöver inte dess ekonomiska välstånd vara det enda sambandet med dess demokratiska konsolidering.
Lauri Karvonen tar upp fallen med de Östeuropeiska länderna under Sovjetunionen som då, i vissa fall, var ekonomiskt välmående men långt ifrån demokratiska (Karvonen 1997: 42). Mer aktuella exempel är rika oljestater som Förenade Arabemiraten, Kuwait och Oman. Dessa stater är idag ekonomiskt välmående på grund av sin oljeexport. Denna typ av välmående ekonomi har dock inte byggts upp enligt ”klassiska” marknadsliberala principer utan styrdes och styrs av sultanat och emirer. Dessa har förvisso satsat på att bygga upp en välmående nation men har även undvikit att föra över makten folket enligt demokratiska spelregler.
2.8 Sammanfattning
Grugel anser att i de fall i Central- och Östeuropa där demokratiseringen har varit framgångsrik tenderar forskningen att inrikta sig på de aktörsstyrda förklaringsmodellerna snarare än de strukturella (Grugel, 2002: 204). Det är en förenkling att tillskriva den framgångsrika transitionen i de båda fallen företeelser som Huntingtons vågteori eller Lipsets moderniseringsteori. Jag har valt att se på fallen främst utifrån Linde och Ekmans aktörsstyrda förklaringsmodell men vill även belysa välkända strukturella förklaringsmodeller såsom moderniseringsteorin. Man ska även hålla i åtanke att moderniseringsbegreppet som Lipset talar om gäller stater som är inne i en demokratisering eller i slutet av den. Ekonomiskt välstånd hjälper då till att upprätthålla demokratin men är inte ett tillräckligt villkor för att starta en demokratiseringsprocess i ett icke-demokratiskt styre.
Med dessa premisser ska jag analysera ett antal texter ifrån böcker och vetenskapliga artiklar om den politiska utvecklingen i Slovenien och Lettland under slutet av 80-talet till början av 90-talet. I följande kapitel ska jag gå närmare in på den metod jag har använt vid analysen som presenteras i slutet av uppsatsen.
3. METOD
Uppsatsen är i huvudsak en komparativ studie mellan den politiska utvecklingen i två fall, länderna Slovenien och Lettland. För att försöka bilda mig en uppfattning i fallstudierna av Slovenien och Lettland tar jag del av ett flertal olika tryckta källor, däribland facklitteratur i ämnet samt vetenskapliga artiklar.
Källmaterialet kommer att jämföras med transitionsteorier enligt den metod jag beskriver i kapitel 3.1. Utifrån dessa texter kunna dra slutsatser om en av mina teorier jag valt ut fungerar som förklaring över händelserna i realiteten. Stora delar av mitt empiriska material om Slovenien kommer från Sabrina Ramet, professor vid International Peace Research Institute i Oslo. Jag har även tagit del av Oxfordprofessorns Jan Zielonkas Democratic Consolidation in
Eastern Europe där den slovenske professorn Miro Cerar beskriver utvecklingen i landet
under början av 90-talet.
Robert K Yin citerar Wilbur Schramm för att beskriva en fallstudie.
”The essence of a case study, the central tendency among all types of case study, is that to illuminate a decision or set of decisions: why they were taken, how they were implemented, and with what result” (Yin, 2003: 12). Jag vill i den här uppsatsen få reda på om det finns specifika överstämmande faktorer som kan förklara Sloveniens och Lettlands framgångsrika demokratiska transitioner. I boken Komparativ metod – förståelse och jämförelse beskriver Thomas Denk komparativa studier på följande sätt:
”Med jämförelser av olika länder ges möjligheter att studera politiska likheter och skillnader. Utifrån dessa jämförelser kan sedan påstående göras om hur politiska fenomen förhåller sig till varandra och till olika kriterier” (Denk, 2002: 7). Jag ämnar jämföra händelserna i två fall dels hur de förhåller sig till de olika kriterierna i teorierna jag har valt att fokusera på. Martin Denscombe definierar fallstudier på följande sätt:
”Fallstudier inriktar sig på en (eller några få) undersökningsenheter i syfte att erhålla en djupgående redogörelse för händelser, relationer, erfarenheter eller processer som uppträder i denna speciella undersökningsenhet” (Denscombe, 1998: 43).
Med min fallstudie vill jag exemplifiera de teorier som jag har studerat och göra en jämförelse enligt en given metodmodell. Detta för att få en förklaring på mina frågeställningar.
3.1 Method of Agreement
John Stuart Mill räknas som en av de tidiga tänkarna som identifierar vetenskaplig metod vilken lämpar sig för jämförande studie (Denk 2002, 56). I boken A System of Logic,
Ratiocinative an Inductive som utkom 1843 beskriver Mill tre olika tillvägagångssätt för hur
samband mellan variabler kan fastställas. Dessa är: The Method of Agreement, The Method of
Difference och The Method of concomitant Variation. Jag har använt mig av den första och
ska således förklara Method of Agreement mer ingående.
Jag använder mig här av komparativ metod för att förklara varför två fall av demokratisk transition blev framgångsrika. Båda av länderna i mina fall genomgick en framgångsrik demokratiseringsprocess och i det avseendet är de lika. Däremot finns det skillnader vad gäller bakomliggande faktorer och förutsättningar för demokratisering i respektive land. Förenklat kan man säga att enligt Method of Agreement förklaras likheter med likheter. Alltså att de faktorer som överensstämmer mellan länderna är den faktor som skapar framgångsrika demokratiska transitioner.
3.1.2 Exemplifiering av Method of Agreement
Förutsätt att två länder ska jämföras (Fall 1 och Fall 2). Dessa har en beroende faktor gemensamt (A) som exempelvis kan vara en framgångsrik demokratisk transition från ett auktoritärt styre. Enligt utvalda teorier fastställs olika faktorer (X, Y, Z) som ska jämföras mellan fallen. Det kan exempelvis vara ekonomisk levnadsstandard, tillit mellan människor och konflikter mellan etniska grupper (jmf Denk, 2002: 57). Med hjälp av empiriskt material kan faktorerna undersökas i respektive fall och därefter definieras och efter det se om de överensstämmer eller inte med respektive fall. I exemplet nedan kan man göra tolkningen att det råder en likhet mellan de båda fallen när det gäller faktor Z. Enligt Method of Agreement gäller således att det är denna faktor som bidrar till eller skapar framgångsrika demokratisk transitioner.
Tabell 3.1 Exemplifiering av Method of Agreement
___________________________________________________________________________
Faktorer Fall 1 Fall 2 Jämförelse
X Ja Nej Skillnad Y Nej Ja Skillnad Z Ja Ja Likhet
Beroende faktor: A
Slutsats: Likhet i Z påverkar A
___________________________________________________________________________
3.1.3 Operationalisering av fallen Slovenien och Lettland
Utifrån de utvalda teorier och begrepp som jag går igenom i kapitel 2 har jag valt ut följande faktorer för jämförelse mellan de två fallen och placerat in dessa i en tabell baserad på ovanstående exempel. Denna tabell återkommer i analysdelen i kapitel 5.5 då jag utifrån det empiriska materialet har definierat ländernas faktorer, om de överensstämmer eller inte, och efter en jämförelse gjort slutsatser.
Tabell 3.2 Fallen Slovenien och Lettland enligt Method of Agreement
Faktorer Slovenien Lettland Jämförelse
1. Transition genom elitstyrning 2. Transition genom förhandling 3. Transition genom revolution 4. Konflikt mellan etniska grupper 5. Ekonomiskt välstånd i landet 6. Politisk konsensus i landet
Beroende faktor: Framgångsrik demokratisk transition.
Här följer en förklaring till varje faktor i tabellen:
1. Transition genom elitstyrning: Har transitionen i fallet skett genom så kallad
Transformation? Alltså när företrädare för den gamla regimen behåller makten och dirigerar
2. Transition genom förhandling: Har transitionen i fallet skett genom så kallad
Transplacement? Alltså när den auktoritära regimen förhandlar med oppositionen.
3. Transition genom revolution: Har transitionen i fallet skett genom så kallad Replacement?
Alltså när en revolutionär förändring störtar den gamla auktoritära regimen.
4. Konflikt mellan etniska grupper: Finns det flera etniska grupper inom landet som starkt
påverkar transitionsprocessen? Robert Dahl menar att avsaknaden av etniska konflikter är en viktig faktor som förklarar varför demokratier förblir stabila (Denk, 2002: 57). Om det förekommer stora minoritetsgrupper, påverkar dessa så den politiska processen på ett negativt sätt? Med ordet konflikt menar jag här en sådan motsättning som på allvar äventyrar den politiska processen, med exempelvis våldshandlingar.
5. Ekonomiskt välstånd i landet: Enligt moderniseringsteorin har ekonomiskt välmående
länder bättre chanser att upprätthålla ett demokratiskt styrelseskick än fattigare länder. Således vill jag ha med denna faktor för att indikera om denna tes ur moderniseringsteorin kan anknytas på respektive fall.
6. Politisk konsensus i landet: Kan demokratin i fallet räknas som konsoliderad enligt de
kriterier utifrån Linde och Ekman som jag tar upp i kapitel 2.4. Alltså en minimalistisk syn på konsolidering; har demokratiska ”spelregler” fastställts och följs dessa av aktörerna inom det politiska systemet.
Om länderna har ekonomiskt välstånd, enligt ovanstående faktor, och även bedöms ha en politisk konsensus, vara konsoliderade, kan det finnas ett samband mellan dessa två faktorer? Detta för att åter anknyta till begreppet demokratisering och vad det innebär att vara en konsoliderad demokrati. Det är en sak att ett auktoritärt styre upphör, en annan att en demokratisk regim införs och upprätthålls – vilket aldrig sker per automatik. Jag har valt att ta med denna faktor i tabellen för att belysa fallen i ljuset av demokratisk konsolidering.
De översta tre faktorerna är härrör alltså ur Linde och Ekmans teoretiska begrepp om Transformation, Transplacement och Replacement som jag närmare beskriver i kapitel 2.2. Jag har fört dessa i tabellen för att på et förenklat sätt ska kunna jämföra de två fallen med varandra och finna om deras respektive händelseförlopp överensstämmer. I de fall där de
överensstämmer är det enligt Method of Agreement en indikation på att denna faktor påverkar ett lands demokratiska transition på ett positivt sätt.
Med Framgångsrik demokratisk transition, som beroende faktor, menar jag att processen i båda fallen har resulterat i att länderna idag har fungerande demokratiska system och fungerande marknadsekonomi. Båda staterna är idag medlemmar i EU, för att en stat ska kunna ingå i denna union måste den uppfylla de så kallade Köpenhamnskriterierna. Dessa sammanfattas på följande sätt på EU:s webbportal:
Det politiska kriteriet: länderna ska ha stabila institutioner som garanterar demokrati, rättssäkerhet, mänskliga rättigheter och minoritetsskydd.
Det ekonomiska kriteriet: länderna ska ha en fungerade marknadsekonomi och förmåga att hantera marknadskrafterna och konkurrenstrycket inom EU.
Det rättsliga kriteriet: länderna ska vara i stånd att anta gemenskapens regelverk och uppfylla de skyldigheter som följer av medlemskapet, särskilt målen om en politisk, ekonomisk och monetär union.
Källa: EU-fördraget, Artikel 6.1 och 49 (Internetkälla)
Den Europeiska Unionens godkännande av dessa kriterier är förstås inte ett fullgott sätt att mäta om ett visst land ansetts ha uppnått politisk och demokratiskt stabilitet. Rumänien och Bulgarien har till exempel fått gå in i unionen utan att deras institutioner varit fullt kapabla att hantera den organiserade brottsligheten.
Man kan även se till opinionsundersökningar för att få en inblick i medborgarnas förtroende på det demokratiska styrelseskicket. Linde och Ekman hänvisar till en studier gjord av European Values Study 1999 där det framgår att 90 procent av medborgarna i Slovenien gav sitt stöd för demokratins principer, motsvarande siffra för Lettland var 89 procent. Detta är en indikation på att det råder ett brett förtroende för det demokratiska systemet jämfört med det auktoritära samhällsskick som de båda länderna hade tidigare (Linde, Ekman, 2006: 142). Jämförelsevis kan man se till länder i Central- och Östeuropa som lämnade ett auktoritärt styre vid ungefär samma tid som Slovenien och Lettland men som inte uppvisade samma nivå av politisk frihet efter så kort tid. Se på exempel som Serbien och Vitryssland.
3.2 Metodproblem
En kritik mot denna användning av metoden är att jag endast använder mig av två fall i tabellen. Om dessa två fall överensstämmer på en faktor betyder detta inte att det är ett
tillräckligt villkor för att en demokratiseringsprocess ska bli framgångsrik i alla andra fall, exempelvis i andra länder som skulle kunna föras in i tabellen. Vad jag däremot vill belysa är att i de fall där faktorerna överensstämmer kan det indikera på att teorin har en reell grund och kan appliceras i verkliga fall som förklaring på varför den demokratiska transitionen varit framgångsrik.
Tabellen (3.2) som jag har utarbetat från mina teorier är inte heller fullt applicerbar på alla fall när man vill undersöka olika länders demokratiska transitioner. Jag har inriktat mig på ett fåtal variabler, främst för att hålla nere omfånget på arbetet och skapa en lättöverskådlig bild av hur en komparativ undersökning om demokratiseringsprocesser kan gå till.
Vill man göra en mer omfattande metodtabell bör man väga in fler variabler, som de jag berör i kapitel 2 enligt Lars Johannsen.
Andra metodproblem jag har stött på är dels att jag inte har haft möjlighet att på djupet gå in på någon specifik teori som är lätt att applicera på de två fall som jag har valt att använda. Jag har således valt att ta upp olika intressanta begrepp inom demokratiseringsforskningen och ställa dessa mot utvecklingen i Slovenien och Lettland. Det ter sig naturligt att det inte finns någon enskild teori som till fullo förklarar orsakerna eller händelseförloppet in något av länderna, däremot finns det många teorier som kan tjäna som intressanta förklaringsmodeller.
3.2.1 Galtons problem
Värt att poängtera, som Thomas Denk gör, är det så kallade Galtons problem. När man gör en jämförande studie mellan länder kan det antagas att länderna är oberoende av varandra. Galtons problem belyser att de olika länderna kan påverka varandra, så kallad interdependens. Att en demokratisering sker smidigt i ett land, exempelvis under den tredje vågen, kan medföra positiva bieffekter på närliggande länder eller länder i liknande situationer, såsom Lettland och Slovenien. Faktorer som föreligger den demokratiska transitionen behöver ses i ljuset av den internationella kontexten. Denk menar även att interdependens kan skapas genom samarbeten mellan länder, som EU.
4. EMPIRI
I följande kapitel ger jag en tillbakablick på händelserna i Slovenien och Lettland under deras transitionsperioder. Jag går först igenom Sloveniens utveckling i stort och kommer att ta upp enskilda betydelsefulla faktorer såsom dess erfarenheter av inhemskt statsstyre och de förändringar i samhället på 1980-talet som efter Titos död.
Därefter beskriver jag händelseutvecklingen i Lettland under motsvarande tidsperiod. Likaså tar jag upp enskilda viktiga faktorer i Lettlands fall, såsom problematiken med den etniska sammansättningen inom landet. Materialet i detta kapitel ligger till grund för den kommande analytiska diskussionen.
4.1 Slovenien
Enligt Sabrina Ramet påbörjade Sloveniens väg till självständighet 1986 när den liberala falangen i kommunistpartiet tog makten ifrån de konservativa. Milan Kucan, en liberal kommunist, blev partiledare och de facto den drivande kraften inom det politiska livet i Slovenien. Ramet betonar även enskilda aktörer som den slovenska tidskriften Nova Revija som i februari 1987 publicerade en specialbilaga om det slovenska självständighetsprogrammet. Bilagan riktade skarp kritik mot den negativa särställning som det slovenska språket hade i den Jugoslaviska federationen (Ramet, 1993).
Miro Cerar identifierar två företeelser som utmärker Sloveniens demokratiska transition. Dels handlade Sloveniens transition lika mycket om nytt statsbyggande som självständighet, då nationen blev fri från Jugoslavien. För det andra så var själva ekonomiska utvecklingen inte särskilt radikal då ett flertal reformer redan under 80-talet hade skapat en relativt öppen ekonomi (Cerar ur Zielonka, 2001: 378). Det rörde sig alltså inte om något tvärt brott från planekonomi till marknadsekonomi.
Den första företeelsen innebär att Slovenien inte hade någon erfarenhet att upprätta och styra en egen stat, således blev instiftandet av en egen konstitution och inrättandet av ett nytt ekonomiskt system oerhört viktigt för att få inträde, och anseende, i det internationella samfundet. Cerar menar att godkännandet av den nya statens konstitution är starkt sammanlänkad med processen att uppnå politisk frihet i Slovenien. Demokratiseringsprocesserna som startade i slutet av 80-talet var en förutsättning för den nya konstitutionen, som godkändes av parlamentet den 23 december 1991.
Inför den nya konstitutionens sammanställning tillsattes en kommission ledd av Miro Cerar som undersökte andra länders författningar i och utanför Europa. Man kom fram till två normativa författningsförslag där den ena modellen förespråkade ett parlamentariskt system och den andra var för ett semipresidentialistiskt system inspirerat av Frankrikes femte republik (Cerar ur Zielonka, 2001: 393-394). I slutändan rådde en konsensus om att det parlamentariska systemet var bäst lämpat.
Debatten och utformningen av den nya konstitutionen skedde samtidigt som Slovenien sökte ett brett internationellt erkännande, således låg det i slovenernas intresse att den nybildade staten framstår som en modern demokrati från första början.
Det fanns vid den här tiden ingen dominerande politisk blockbildning i parlamentet, och detta förlängde överläggningarna om konstitutionens utformning (Cerar ur Zielonka, 2001: 389). Cerar menar att denna avsaknad av politisk polarisering dels breddade debatten om möjliga konstitutionella lösningar samt att den ökade behovet av en bred konsensuslösning. Detta hjälpte till att stabilisera de demokratiska krafterna och höll nere radikaler.
4.1.1 Förändringar på 80-talet
Som jag tidigare har nämnt kom inflytelserika aktioner från den politiska oppositionen redan vid mitten av 80-talet. En förutsättning för detta var en medvetandegrad hos medborgarna om deras egen situation.
Drago Zajc och Tomaz Boh menar att det framför allt var de jugoslaviska inskränkningarna i Slovenernas självstyre i kombination serbernas ökade kontroll över den jugoslaviska federationens ekonomi som gjorde att kravet på utträde ur federationen kom till (Zajc och Boh ur Berglund, Ekman och Aarebrot, 2004: 340). När den politiska självständigheten var befäst lades den ekonomiska liberaliseringen högt upp på agendan.
Sabrina Ramet finner att flertalet av länder i det forna Östeuropa genomgick en fas av politisk pluralisering medan det ekonomiska systemet fortfarande kontrollerades av staten, under dess transitionsperiod.
“…Slovenia has, for the time being, combined political pluralism with a state-run economy. This commixture has been, of course, the norm throughout post-communist Eastern Europe during the region's transition to free enterprise.” (Ramet, 1993)
En strukturell förklaring till varför transitionen kan ha underlättats ger Emine Pandir som går tillbaka till 1974 års Jugoslaviska konstitution som gav mer rättigheter till delrepublikerna, däribland Slovenien. Detta innebar att slovenerna fick känna på grunderna i att sköta en statsapparat, en erfarenhet som är ovärderlig när det gäller att bygga upp en ny förvaltning efter en självständighet (Pandir, 2005: 37).
4.1.2 Mot politisk pluralisering
De slovenska kommunisterna godkände ett flerpartisystem i den nya republiken och den 27 december 1989 antogs ett antal nya lagar gällande allmänna val och politisk mötesfrihet. I praktiken innebar detta att politisk pluralism godkändes. Det hölls två demokratiska
parlamentsval i april 1990 (Ramet, 1993). Dessa val, som hölls den 8 och 12 april, var enligt Miro Cerar den definitiva brytpunkten då Slovenien gick från självstyrande federalstat med kommunistiskt politiskt monopol till att få en politisk pluralism. Nio politiska partier av sexton som ställde upp i valet kom in i parlamentet (Cerar ur Zielonka, 2001: 384). Det var denna församling som skulle godkänna den nya konstitutionen.
I september 1990 föreslog socialistpartiet en folkomröstning om självständighet, vilket hölls den 23 december samma år. Resultatet av denna folkomröstning visade att hela 88,2 procent stödde en slovensk självständighet (Government Communication Office, Internetkälla). Parlamentet startade ett program för förverkligandet av målen utifrån folkomröstningen och ett datum, den 26 juni 1991, bestämdes för slutförandet av ett avtal mellan de andra jugoslaviska delrepublikerna.
Den 9 maj 1991 godkände parlamentet ett brev som deklarerade Sloveniens självständighetsplaner att skickas ut till de fem övriga delrepublikerna samt till Jugoslaviens premiärminister Ante Markovic. Redan i början av 1991 hade det hållits samtal mellan presidenterna från de sex jugoslaviska delrepublikerna, inledningsvis för att undersöka andra lösningar än att Jugoslavien skulle upplösas, men när juni månad närmade sig stod det klart att Slovenien inte såg några andra alternativ än att förklara sig självständigt (Ramet, 1993).
Sabrina Ramet identifierar fyra skäl till att transitionen till politisk pluralism i Slovenien har gått smärtfritt.
För det första har Slovenien ett högt socialt kapital per capita. Frivilliga organisationer, intressegrupper i ett civilt samhälle, anses av många statsvetare som en viktig del i ett demokratiskt system.
För det andra så började den politiska pluraliseringen av de lokala och nationella kommunisterna och hade inte direkt att göra med uppluckringen av kommunistregimer i övriga Östeuropa.
För det tredje så är befolkningen i landet väldigt homogen. Trots viss immigration från det övriga Jugoslavien så är cirka 90 procent av befolkningen etniska slovener.
För det fjärde så hade inga av Sloveniens grannländer intentioner att göra anspråk på Sloveniens territorium. Således utgjorde detta inget hot mot den slovenska auktoriteten i området (Ramet, 1993).
4.1.3 Tiodagarskriget
I september 1989 godkände det slovenska parlamentet en serie tillägg som förtydligade landets suveränitet samt att endast det slovenska parlamentet kunde godkänna förflyttning av jugoslaviska militära styrkor i området. I praktiken var det en deklaration om Sloveniens rätt till våldsmonopol.
Den 27 juni 1991, två dagar efter självständighetsförklaringen, blev Slovenien attackerat av den serbkontrollerade Jugoslaviska armén (JNA). Detta är den kraftigaste förekomsten av våldshandlingar som pågick under Sloveniens transitionsperiod. Vid den här tiden bestod den Slovenska armén av cirka 20 000 man (Ramet, 1993) medan den JNA hade 138 000 man i aktiv tjänst. Men redan den 6 juli började JNA dra sig ut ur landet då dess kraftsamling lades på striderna i andra delar av den sönderfallande staten Jugoslavien. Sloveniens kontroll av sitt territorium hade blivit ett faktum. Denna korta väpnade konflikt brukar benämnas som Tiodagarskriget.
4.1.4 Sammanfattning
I Sloveniens fall underlättades transitionsprocessen av det samtycke som det styrande kommunistpartiet hade för liberalisering och politisk pluralisering. Det var alltså inte fråga om en maktelit som motarbetade processen utan snarare ett auktoritärt styre som liberaliserades inifrån. Andra orsaker till den snabba övergången är att landet undgick den blodiga konflikten på Balkan samt att den slovenska staten behöll kontrollerade en gradvis övergång till marknadsekonomi.
4.2 Lettland
I juni 1988 skapades en paraplyorganisation för ett antal olika folkrörelser med inflytelserika skribenter och intellektuella. Organisationen kallades för Folkfronten i Lettland, Latvijas
Tautas Fronte (benämns Folkfronten från här) och blev en av de ledande krafterna för lettisk
självständighet. Folkfronten samlade olika intressegrupper som ville förändra den auktoritära regimen, både nationalister, marknadsliberaler och reforminriktade kommunister.
Vid valen till Lettlands Högsta Sovjet (Latvian Supreme Council), landets parlament, 1990 gick 81,3 procent av de röstberättigade till valurnorna (Smith-Sivertsen ur Berglund, Ekman och Aarebrot, 2004: 100). 68,2 procent av rösterna gavs till kandidater som stödde Folkfronten, det vill säga självständighetskampen. Detta gav totalt 144 platser i rådet som då bestod av 201 platser (Länder i Fickformat nr 507, 2005: 16). Av dess röstade 138 för
självständighet i omröstningen i maj samma år. I enlighet med de dåvarande konstitutionella reglerna krävdes två tredjedels majoritet för att genomföra förändringar i författningen. Vid det nyvalda parlamentets första session 1990 antogs en deklaration om förnyandet om en lettisk självständighet, därefter återupprättades 1922 års konstitution. Dessa åtgärder var dock än så länge endast av symbolisk karaktär då implementeringen av politiska makten fortfarande låg i de sovjetiska förvaltningsinstitutionerna (Sprudzs ur Zielonka, 2001: 144). 1922 års konstitution var av parlamentarisk modell och hade utformats efter den tyska så kallade Weimarrepubliken (Johannsen, Stålfors, 2005: 29). Anledningen till att man som det enda av de baltiska länderna återinförde sin gamla konstitution istället för att skapa en helt ny var att öka legitimiteten hos den nygamla staten (Zielonka, 2001: 139), samt att det var en viktig del i den lettiska nationalkänslan. Detta beslut anses har förlängt tiden för den demokratiska konsolideringen, mycket på grund av de brister 1922 års konstitution hade gällande bland annat grundläggande rättigheter och kommunalt självstyre, som det inte rådde någon enighet om när konstitutionen författades.
Adolf Sprudzs poängterar makthavarna i början av 90-talet fortfarande hade en personlig relation till det självständiga Lettland som existerade mellan 1918-1940 och att dessa emotionella band starkt präglade besluten att återupprätta staten enligt de gamla mönstren (Sprudzs ur Zielonka, 2001: 139). Den 21 augusti 1991 godkände den lettiska högsta domstolen en resolution som förklarade Lettland som en självständig demokratisk republik vars makt tillhörde det lettiska folket och dess legitimitet fastställdes av 1922 års konstitution. Den följande veckan erkändes Lettlands, tillsammans med Estlands och Litauens självständighet av den Ryska Federationen såväl som Ukraina, Vitryssland, Georgien och EG:s medlemsländer. Den 17 september samma år fick Lettland en plats i FN:s generalförsamling och internationellt erkännande som suverän stat både de facto och de jure.
Efter självständigheten och upprättandet av demokratin 1991 uppkom en rad partier på den politiska arenan. Ett av Lettlands viktiga mål efter självständigheten var att bli medlem i EU (Galbreath, 2006). Michael McFaul menar att massan, och de individer som verkade för politisk frigörelse, var viktiga aktörer i händelseutvecklingen.
“Democrats, not the process of transition, produced new democratic regimes. The process of regime transformation was revolutionary, not evolutionary.” (McFaul, 2006: 41)
Den stora anslutningen av massan stöds även av Hermann Smith-Sivertsen som säger att Folkfrontens medlemsantal hade växt till 230 000 under våren 1989. Även om det på långa
vägar inte utgjorde någon majoritet av den totala befolkningen är det en tydlig indikator på att det inte rörde sig om någon liten partigrupp som förde kampen för självständighet framåt. Likaså stämmer det att genom hela Baltikum fanns en stor enighet om att bli fria från Sovjetunionen samt att återupprätta enskilda stater. Denna ömsesidiga åsikt kan i ett väldigt handfast exempel, bokstavligt talat, återspeglas på 50-årsdagen av Molotov-Ribbentrop-pakten den 23 augusti 1989 då en miljon ester, letter och litauer formerade en obruten handkedja från Tallinn i norr till Vilnius i söder för att symbolisera sin enighet (Lhabitant, Novikova, 2003: 53).
4.2.1 Lettlands etniska sammansättning
Frank Aarebrot och Terje Knutsen framhåller tre primära aktörer i Lettlands politiska liv i början av 1990-talet. Dessa var LNNK – den nationella självständighetsrörelsen, Folkfronten, samt Kommunisterna, som var för den fortsatta sovjetiska överhögheten (Aarebrot och Knutsen, 2000: 83-84).
Vid valet till Lettlands Högsta Sovjet den 4 maj 1990 fanns det i princip bara två partier att välja mellan, Folkfronten och Kommunisterna. Folkfronten vann en betryggande majoritet trots att endast 52.3 procent av de röstberättigade var etniska letter. Undersökningar visade att 85 procent av etniska letter stödde en självständighet samtidigt som 26 procent av de icke etniska lettiska röstberättigade stödde en självständighet (Aarebrot och Knutsen, 2000: 84). Efter våldsamheterna i januari 1991 (se kapitel 4.2.2) var motsvarande siffror 94 respektive 38 procent. Michael McFaul framhåller att det starka folkliga stödet är en bidragande orsak till att transitionen gick snabbt.
“The dominant dynamic was confrontation between old elites and new social challengers, not compromise. Additionally, the masses were involved, not sidelined as they usually were in the old regime.” (McFaul, 2006: 41)
Deklarationen om lettisk självständighet från 1990 gav medborgarskap till dem som var lettiska medborgare den 17 juni 1940 och deras ättlingar (Sprudzs ur Zielonka, 2001: 147). De som genom denna lag blev lettiska medborgare, eller kunde bevisa den genom andra dokument, fick rösträtt till det första parlamentsvalet 1993.
År 2003 hade 36,1 procent av den lettiska befolkningen ryska som modersmål (Smith-Sivertsen ur Berglund, Ekman och Aarebrot, 2004: 99). Vidare hade endast 42,9 procent av de rysktalande lettiskt medborgarskap.
Vissa forskare menar idag att en etnisk polarisering sker bland väljare i Lettland. Bland dem Anton Steen som framhäver att etniciteten fortfarande styr röstningsbeteendet snarare än
