”Får ens killar måla sina naglar?”
-
En vetenskaplig essä om vikten av genusmedvetenhet i
fritidsverksamhetens planering.
Av: Dalya Ahshoor
Handledare: Elinor HållensSödertörns högskola | Lärarutbildning Självständigt arbete 15 hp
Fritidspedagogiskt område| HT 2020
Grundlärarutbildning med interkulturell profil med inriktning mot fritidshem, erfarenhetsbaserad, 180 hp
Title:” Can even boys paint their nails?” Author: Dalya Ahshoor
Mentor: Elinor Hållens Term: Autumn 2020
Abstract
“Can even boys paint their nails?”, is a scientific essay on the importance of gender awareness in the after school activities planning. The purpose of this text is to increase self awareness of gender norms, to reach enough knowledge and get supportive tools for effective action against discriminating gender norms in the after school center. This essay based on dilemma that I have experienced from, by describing it in a story. By studying this dilemma from different angles and different perspectives, to get the comprehension about how my gender identity can influence my work and the activities I plan. I will also check to make sure if a gender awareness can be an effective and useful method to be used in my work and actions. I study all these aspects from a hermeneutic perspective, in other words, by interpreted of scientific literariness, that Fanny Ambjörnsson’s theories and the Government’s investigation (SOU) 2006:75 is considered as a basis in the reflection part in this essay.
The results show that I have been approximately acted and planned my activities like a neutral norm’s bearer. Instead, I should act as a norm’s breaker and insert a gender awareness into in my behavior and into in my work. The best way that can be used to reach this extensive change is that my colleagues and I highlight and discuss these traditional gender norms. To implement this kind of procedure will not be easy, by the commitment at all levels and working cooperatively with the care centers management and the principal, we can together successfully reach this goal.
Keywords: Gender, gender awareness, gender norms, after school center, after school center teacher.
Titel: ”Får ens killar måla sina naglar?” Författare: Dalya Ahshoor
Handledare: Elinor Hållens Termin: Höst 2020
Sammanfattning
”Får ens killar måla sina naglar?”, är en vetenskaplig essä om vikten av genusmedvetenhet i fritidsverksamhetens planering. Syftet med denna essä är att öka självmedvetenhet om genusnormer, nå kunskap och få stödjande verktyg för effektivt agerande mot könsnormer på fritidshemmet. Denna essä utgår ifrån ett egenupplevt dilemma som jag gestaltar i en berättelse. Genom att studera dilemmat ur olika perspektiv får jag inblick i hur min könsidentitet kan påverka min verksamhet. Jag kommer även undersöka om ett genusmedvetenhet förhållningssätt kan vara ett motverkande sätt att främja verksamheten och mitt agerande i frågor kring genus. Detta utforskar jag ur ett hermeneutiskt perspektiv, det vill säga tolkning av litterära texter, där Fanny Ambjörnssons teorier och regeringens utredning (SOU) 2006:75 utgör grunden i reflektionsdelen av denna essä.
Resultatet visar att jag i mitt agerande och i min verksamhetsplanering har i princip agerat som neutral normbärare. Jag bör istället verka som normbrytare och föra in genusmedvetenhet i min attityd och i min verksamhet. Ett sätt för att förverkliga en så här omfattande förändring och invanda traditionella genusnormer är att, jag och mina kollegor synliggör och problematiserar dessa normer. Detta arbetssätt är inte lätt att bedriva, men med engagemang på alla nivåer och med stöd av skolledningen kan vi tillsammans lyckas med det målet.
Innehållsförteckning
Berättelse ... 5
Det är friluftsdag i dag! ... 5
Spa-rummet ... 6
Dagen efter: Alex på morgonfritids ... 8
Syfte och Frågeställningar ... 9
Metod ... 9
Etiska övervägande ... 11
Problemområde ... 11
Varför tycker jag att mitt dilemma är viktigt att utforska?... 11
Begreppsförklaring ... 12 Genus ... 12 Normer ... 12 Reflektion ... 13 Barnperspektiv... 13 Vuxenperspektiv... 16 ”Du är ingen bög!” ... 16 Mitt ledarskap... 18
Hur påverkas fritidsverksamheten av min könsidentitet? ... 19
Dreyfus och Dreyfus förklarar saken ... 20
En ny syn på dilemmat ... 23
Genusmedvetenhet skall införlivas med i min verksamhet ... 24
Utvecklingsprocesser är tålamodskrävande ... 25
Engagemang och förändringsvilja men på alla nivåer ... 26
Slutord ... 27
Tack! ... 29
Berättelse
Det är friluftsdag i dag!
Det är höst, det syns tydligt ute i naturen. Jag tittar upp i träden genom klassrumsfönstret där färgerna i trädens höga kronor skiftar i allt från grönt till blodrött, gult och brunt. Alla naturens färger bildar tillsammans konst som naturen erbjuder. Det är så härligt med naturen, tänker jag. Jag ler och ser mig omkring på skolgården vid klätterställningen och ser att Magnus, idrottsläraren, sätter upp startskylten för det som vi kallas för skoljoggen som startar friluftsdagen. Alla barn och de flesta av pedagogerna kommer att delta i dagens aktivitet. Idag i det härliga vädret får man springa så många varv man bara orkar. Magnus ser glad och taggad ut. Han verkar längta efter att få träffa alla elever och alla pedagoger.
Jag vänder blicken mot klassrummet, tittar på eleverna och Anna, min kollega och ser att både hon och eleverna verkar vara redo. De vill så snart som möjligt springa ut och förstås räkna antal varv. ”Jag ska springa hundra varv” hör jag att en exalterad elev säger. ”Nej, du ska få se, jag kommer att springa tusen varv” kommenterar en annan elev.
En stund senare får jag tillsammans med eleverna gå ut till startskylten för att äntligen kika igång friluftsdagen. Jag lägger ner elevernas vattenflaskor på marken och förbereder eleverna inför en av skolans viktigaste aktiviteter. Magnus visslar det högsta han bara kan och med det visslande startar han friluftsdagen. Eleverna och några pedagoger börjar springa i full fart från skolgården till skogen. Efter några minuter kommer en andfådd elev springande till mig. ”Dalia, jag har sprungit fem varv nu, är det bra tycker du?” frågar eleven medan han plockar upp sin vattenflaska, öppnar den och tar ett klunkvatten. ”Ja, Kevin, det är jättebra. Du springer fort, du är så duktig min vän. Orkar du springa några varv till?” frågar jag. Han tittar upprymt på mig och svarar, ”Ja, det vill jag göra, jag är en kille och killarna måste kunna springa snabbare”. Han kastar ner vattenflaskan och fortsätter springa. Jag ler spontant utan att bekymra mig om hans ord. Ord som dessa har jag ofta hört utan att särskilt lägga märke till vad som sägs. Tiden går och eleverna tillsammans med pedagogerna springer i flygande fläng. En del pedagoger står likt mig vid sidan om och hejar, klappar, sjunger och peppar de som springer. Jag står bredvid en kollega som viskar i mitt öra, ”Barnen kommer bli aströtta efter det här. Vad tror du att vi kan göra för aktiviteter på fritids senare under dagen? Om nu vi ens erbjuder några aktiviteter idag?” undrar hon. Jag som inte har hunnit planera den här veckan måste här och nu
besvara denna fråga. ”Ja, vad sägs om en avslappningsaktivitet, spa med massage och nagelmålning? Jag har nyligen köpt hand- och fotkräm, nagellack och massagebollar till fritids. Vi kan väl börja använda de” säger jag. Kollegan lyssnar koncentrerat, uppskattar idén och flikar på, ”Ja, och då hinner jag under tiden ta ut min rast!”. ”Ja, ja absolut!” svarar jag med en låg röst.
Eleverna och pedagogerna börjar tröttna. De svettas och det verkar som om de inte kommer att orka springa mer. Jag tänker att en vilostund är nu en nödvändig grej och då passar spa- aktiviteten utmärkt. Jag och kollegan leder in sexåringarna till klassrummet, där de byter om till vanliga kläder och sätter sig i en ring på golvet. Jag sitter bland eleverna och informerar jätteglatt om fritidsaktiviteterna. Jag börjar med att säga: ”Ja mina vänner! Ni har gjort ett fantastiskt jobb idag. Nu vill vi pedagoger som jobbar på fritids att du ser till att varva ner och vilar dig, därför erbjuder vi en spa- aktivitet. Vi önskar att så många av er är med och provar på.”
Eleverna är uppmärksamma och lyssnar. Det verkar som att aktiviteten kommer att bli riktigt spännande. ”Vad får man egentligen göra?” frågar Maja. Jag tittar på kollegan som står tyst och som verkar längta efter sin rast och samtidigt funderar. Sexåringarna tycks uppskatta aktiviteten, vad kul! Det verkar som att de inte haft spa som aktivitet tidigare på förskolan. Då har jag lyckats med mitt val. ”Ja, man får massage, hand- och fotbehandling och också måla naglarna, om man nu vill” besvarar jag Maja. Maja vänder sig mot sin tjejkompis som sitter bredvid henne och ropar: ”Wow, måla naglar!” Sedan tittar hon på mig och svarar, ”Ja, jag vill vara med på spa-aktiviteten.”
Spa-rummet
Jag och några flickor fixar och förbereder inför spa-aktiviteten. Flickorna brukar ställa upp och oftast hjälper de till med förberedelsen inför aktiviteterna. Eleverna börja droppa in en efter en, mest flickor, men också ett fåtal pojkar som kommer in till rummet, kikar runt och går ut igen. Vid dörren märker jag att Alex och hans två vänner tittar forskande in i det som händer i rummet. Jag ser hur de tvekar. De vill komma in men samtidigt inte. Alex kliver in i rummet, hans vänner drar ut honom ur rummet, de skrattar och viskar något ohörbart i hans öron. Jag fattar inte det som pågår, men koncentrerar mig mest på Alex. Jag tittar bara på honom, försöker att hjälpa honom, och väljer att ignorera hans vänner. Alex verkar vara ”modigare”, eller snarare är den
är överraskad över det som händer i rummet. Ögonen glittrar av nyfikenhet och han väljer äntligen att kliva in i rummet. Han går runt, jag visar att jag har sett honom och välkomnar honom in i spa-rummet.
”Hej Alex! Har du haft spa någon gång tidigare?” frågar jag. ”Nej, men jag vill prova på, vad får man göra?” frågar han.
”Ja, som du ser så kan du få massage, måla naglarna och du får även hand- och fotbehandling” svarar jag.
”VA? MÅLA naglar! Får ens killarna måla naglar?” frågar Alex jätteöverraskad och tittar bakom sig på hans vänner som väntar på honom utanför rummet.
”Aaa, självklart, om de vill” förklarar jag.
”Men tänk om mamma ser att jag målade mina naglar? Skulle hon bli arg då? Tror du att mamma kommer att låta mig att måla naglarna?” frågar Alex lite bekymrad.
Jag väntar en stund och försöker samla ihop mitt svar så att inte jag säger något fel nu. Jag tänker samtidigt, herregud vad ska jag säga? Jag tänker hundra tankar, funderar på Alex mamma och hur skulle hon tänka sig när hon upptäcker att sitt barn har målat naglarna. Hur skulle hon bemöta honom? Kommer hon verkligen att bli arg på honom? Skulle jag som mamma till en pojke bli glad eller arg om jag upptäcker att mitt barn har målat naglarna? Men vad får jag säga nu? Vad är acceptabelt i det läget? Det här handlar om några sekunder och barnet måste få något svar av mig. Då väljer jag att svara med en fråga: ”Men varför blir mamma arg? Hon kommer att tycka mycket om dina målade naglar” svarar jag.
Alex står och funderar, han vrider och vänder på saken. Han tittar runt och upptäcker rummet igen och igen. Han tittar också på vännerna som har bestämt sig att vänta utanför. Han går fram och tillbaka till samma punkt. Han ser verkligen fram emot att måla naglarna. Det kan jag tydligt se. Han vill måla naglarna, men beslutet verkar vara svårt att fatta. Jag tittar på honom och försöker tolka hans reaktion och hans tankar. Det känns som att han upplever ett ”inre krig”. Jag väntar, observerar och bestämmer mig att inte säga något tokigt som kan påverka hans slutliga beslut. Vill han måla sina naglar, så får han själv avgöra, tänker jag och går runt i rummet.
Alex närmar sig nagellacksstationen, sätter sig ner och äntligen bestämmer han sig för att måla naglarna. Han väljer tillslut att måla naglarna blå och gul färg, Sverigeflaggan, kommenterar
han. Naglarna målas av en klasskamrat. Alex blir stolt och även glad. Han har själv bestämt sig och tagit ett eget beslut, han måste ha valt rätt, tänker jag.
Han springer mot mig och visar upp sina målade naglar. Men sedan efter en liten stund frågar han lite ledsamt igen, ”Dalia, lovar du att mamma inte ska bli arg? Tänk om hon blir väldigt arg” frågar Alex bekymrad. Jag tittar på honom och säger, ”Vet du vad min vän, jag är nästan säker på att mamma kommer att bli lika glad som du. Du har inte gjort något fel, du har bara målat naglarna till Sverigeflaggan och de ser hur fina som helst ut” svarar jag. Alex går ur spa-rummet och möter upp hans två vänner. Han ler och visar dem sina naglar. Jag tittar uppmärksamt och observerar. Vännerna skrattar och viskar i varandras öron saker som jag inte kan höra. Alex tittar och hör det kompisarna säger, ser förvånad, fundersam och lite ledsen ut. De går till en annan lokal och jag fortsätter min aktivitet med flickorna som är kvar i rummet.
Dagen efter: Alex på morgonfritids
Alex dyker upp på morgonfritids med sin mamma. Jag möter upp dem som jag brukar göra vid dörren och hälsar dem välkomna till skolan. Men av en nyfikenhet försöker jag att titta på Alex naglar då och då. Jag har tänkt på honom och hans rädsla hela kvällen. Jag försöker krama Alex som jag nästan varje morgon gör, men han bara glider mellan mina armar och springer ifrån mig rakt mot sina vänner. Jag hälsar mamman hejdå och vänder mig bakåt mot Alex. Jag tittar på hans naglar och frågar:
”Vad hände med dina fina naglar som du målade igår? Har du tagit bort färgen från naglarna?” frågar jag lite förvånat.
”Nej, det var mamma som gjorde det. Jag kommer aldrig att få måla naglarna någon annan gång igen för att jag är ingen ”bög”! Jag vet inte ens vad en ”bög” är för någon?” kommenterar Alex och fortsätter leka med kompisarna.
Syfte och Frågeställningar
Jag vill med den här uppsatsen studera ett egenupplevt dilemma som jag skildrar i min berättelse ur olika synvinklar. Dels för att finna ökad kunskap som hjälper mig att bryta mot könsnormer i min yrkesroll bland eleverna på fritidshemmet, dels för att få verktyg om hur jag professionellt kan agera i situationer som har med könsrollsfrågor och genusnormer att göra. Min förhoppning är att mitt skrivande på något sätt kommer att bidra till kunskapstillväxt både hos mig som individ, och i min yrkesroll som fritidshemslärare.
Följande frågeställningar som är kopplade till mitt dilemma kommer i löpande text att undersökas:
Hur påverkar fritidshemslärarens könsidentitet eleverna och verksamheten?
Hur kan jag som fritidshemslärare främja ett genusmedvetenhet förhållningssätt och hur kan detta appliceras på de situationer som gestaltas i berättelsen?
Metod
För att kunna undersöka mitt dilemma samt mina frågeställningar har jag valt att skriva en vetenskaplig essä, vad docent Lotte Alsterdal kallar i Essäskrivande som utforskning för erfarenhetsbaserad essä. En erfarenhetsbaserad essä består av tre fundamentala delar som jag kommer att använda mig av i skrivandet. Dessa delar som kännetecknar en essä är:
o En egenupplevd svårbedömd handlingssituation, det vill säga ett dilemma. o Egna frågor och tankar som är relaterade till dilemmat.
o Vetenskapliga perspektiv som står i relation till essä ämnet (Alsterdal 2014, s. 53).
Jag har tidigare under utbildningsgången på Södertörns högskola arbetat med essä, där jag har skrivit min första B- uppsats i samma form. Essäskrivandet har på det sättet varit både intressant och lärorikt. Denna åsikt stöds av Alsterdal där hon beskriver essäskrivandet som en fantasifull lärandeprocess. Hon skriver att essäförfattaren växlar mellan att vara forskningsobjekt- att undersöka och forskningsobjekt- att bli undersökt (ibid, s. 54). Att skriva essä är intressant för att jag får på ett skönlitterärt sätt fördjupa mig i mina egna tankar som jag sedan länge har grubblat på utan att kunna begripa eller förändra. Det är även lärorikt, då jag genom att bli
undersökt ställer min profession i centrum för att lära mig om mig själv och om de tungrodda situationerna som yrkeslivet ställer fram.
Maria Hammarén beskriver i boken Skriva- en metod för reflektion språket i skrivandet som erfarenhetsbärare och som metod för att tillgängliggöra erfarenheterna för tankar och idéer. Hon utmanar på ett intressant sätt i sin bok att skrivandet bidrar till att man skriver om det man inte visste att man visste (Hammarén 2005, s. 14–15). Språket i skrivandet gör så att jag får lägga mitt dolda dilemma, som sedan länge existerat i mina egna tankar, framme på bordet för reflektion. Det kan upplevas som obekvämt, men det är nyttigt, då jag främst genom reflektion fördjupar mig nya kunskaper och få syn på min yrkeserfarenhet. Reflektionen odlar såtillvida en trovärdig subjektifiering med fokus på mitt dilemma och inte objektifiering, till skillnad från empirisk uppsats. Denna aspekt är en viktig anledning till mitt val av metod, då jag inte är ute efter ett konkret svar för mina frågeställningar, utan jag är ute efter fruktbara verktyg som hjälper mig att uppnå visdomen i mitt agerande.
Alsterdal skriver att vetenskapliga teorier är viktiga material, men de används inte enbart för att bekräfta det essäförfattaren redan kan eller redan vet, utan de används i syfte att införa ett kritiskt samtal (Alsterdal 2014, s. 61). I reflektionsdelen i min essä kommer det att ske en pendelrörelse, där jag berättar om mina tankar, mina erfarenheter, samt samtala med vetenskapliga teorier. Min ambition i detta är att etablera en konstruktiv kritik som leder mig till att se andra perspektiv som gynnar nya tolkningar för de svårbedömda situationerna som jag har gestaltat. På samma sätt studerar jag följderna av mitt agerande, då jag genom kritiska ögon vrider och vänder på mitt dilemma upprepande gånger. Därför kommer jag att lyfta fram ett hermeneutiskt perspektiv och drar nytta av den distanseringen som skrivandet erbjuder. Jag kommer att använda mig utav Hubert Dreyfus och Stuart Dreyfus kapitel ”Fem steg från nybörjare till expert” i Johanna Lappalainens antologin Klassiska texter om praktisk kunskap. Dreyfus och Dreyfus beskriver med andra insikter om hur en expert- och en nybörjare pedagog skiljer sig. Dessa två faser som beskriver den erfarna och den oerfarna utövaren kommer att vara återkommande i min reflektion och förhoppningsvis åstadkomma nya aspekter på mitt dilemma. Jag kommer även att använda mig av regeringens utredning (SOU) 2006:75, då jag gör ansatser till att utrusta mig med nya verktyg som hjälper mig i mitt framtida agerande.
Etiska övervägande
Runa Patel och Bo Davidson påpekar i boken Forskningsmetodikens grunder: att planera, genomföra och rapportera en undersökning att en forskning måste granskas ur ett etiskt perspektiv, där individer som verket eller resultatet berör får inte vara igenkännbara (Patel & Davidson 2011, s. 41). Jag har i enlighet med detta råd har präglat min uppsats av etisk avvägning så att ingen berörd person blir igenkänd. Därför har jag valt att fingera alla namn på samtliga omnämnda personer som dilemmat bygger på. Jag har inte heller beskrivit personerna på ett sätt som gör att de blir identifierbara.
Problemområde
Varför tycker jag att mitt dilemma är viktigt att utforska?
Jag har ganska länge känt att det är angeläget att utforska det dilemmat som jag har gestaltat ovan. I gestaltningen belyser jag Alex mamma, Alex vänner och även Kevin som typiska exempel på hur folk interagerar med könsrollsfrågor och normer. I mina berättelser visar jag upp att omgivningen utgående från sociala normer, kritiserar och förlöjligar pojkar som målar sina naglar. Alex i min berättelse upplevats av sin mamma och sina vänner som ”onormal” och rentav har han stridit mot samhälles oskrivna regler och normhierarkin. Enligt normhierarkin är däremot pojkar, som Kevin normala och dominerande.
I min inledande gestaltning belyser jag att även jag som fritidshemslärare, förhåller mig passivt till sådana situationer. Det känns som att det finns en osynlig kraft som gör att jag uppfattar dessa situationer som vanskliga. När det gäller normbrott och genus väljer jag ofta att inte ta tag i saken, fastän plikten och läroplanen yrkar på att jag ska göra det. Jag upplever problematik och tvivel kring hur jag som fritidshemslärare bör agera professionellt och bryta mot normerna. Jag har rätt goda teoretiska kunskaper som kan vara mycket till hjälp och bra verktyg mot denna kraft, men ändå väljer jag att tystna, hämma och inte använda mig av dem i praktiken.
Genom att kontinuerligt relatera till berättelsen och fundera över hur vi vuxna och även barn reagerar där, får jag inblick i barns, vårdnadshavares och mitt perspektiv. Studerandet av dessa situationer ur olika perspektiv hjälper förhoppningsvis mig, att finna den osynliga kraften som jag vill lyfta fram i ljuset för att slutligen kunna skönja varför jag ständigt passivt agerar som jag gör. Jag önskar efter det att kunna nå större insikt i hur jag kan och bör professionellt agera i liknande situationer i framtiden.
Begreppsförklaring
Här förklarar jag några relevanta begrepp som jag har relaterat till och använt mig av i min essä. De begreppen har jag under utbildningsgången läst mycket om och har även praktiserat i praktiken under den Verksamhetsförlagda Utbildningen (VFU)
Genus
I Svenska Akademiens ordbok (SAOB) definieras begreppet genus till socialt kön. I skriftserien En introduktion till genusvetenskapliga begrepp skriver Ulrika Dahl att genus är en beteckning som syftar på motsatsparen, flicka/pojke, kvinna/man och kvinnlighet/manlighet. Dahl skriver att begreppet används också för att särskilja och identifiera kvinnor och män i en miljö, en kultur och i ett samhälle (Dahl 2016, s. 15). Yvonne Hirdman som är en svensk historiker och professor emerita vid Stockholms universitet, kopplar begreppet genus i boken Genus- om det stabilas föränderliga form till de manliga och kvinnliga könsrollerna. Hirdman påpekar att könsrollerna dessutom innefattar samhällsförväntningar på båda könen under en rådande könsmaktsordning (Hirdman 2001, s. 11). I min essä använder jag begreppet genus för att betona på de sociala skillnaderna som skiljer mellan pojkar och flickor framför allt i skolan. Dessa skillnader upplever jag som spegling av samhällets förväntningar som fortsätter upprepas in i det lilla samhället, det vill säga skolan, utan några motverkningar.
Normer
Emilia Åkesson skriver i artikeln Normer, normmedvetenhet och normkritik att normer är alla dessa idéer, föreställningar och oskrivna regler som kulturellt formar oss människor (Åkesson 2016, s. 13). Åkesson förklarar att det finns negativa normer, och andra positiva som kan sägas ha uppbyggande funktioner i samhället. De positiva normerna, vad Åkesson beskriver, är nödvändiga och bör bevaras, då de upprätthåller en strukturerad social ordning, som till exempel kösystemet i affärer och att lyssna på varandra i samtal. Vidare skriver Åkesson om de negativa normerna som upprätthåller ogynnsamma sociala system och som spelar en stor roll i hur vi människor lever (Åkesson 2016, s. 3). I min essä ligger fokuset på de negativa normerna som begränsar oss individer och riskerar att upprepa förtryckande strukturer. De negativa normerna kan också utestänga individer som inte vill upprätthålla detta system som till exempel Alex i min berättelse. Alex i min berättelse upplevts som en normbrytare, personen som bryter mot det ”normala”. Situationen med honom kommer jag att belysa för att i framtiden vill jag
kunna urskilja mellan dessa normer och få veta vilka av dem behöver jag motverka eller förstärka och bekräfta, och i så fall hur gör jag det.
Reflektion
Barnperspektiv
I den här delen av min essä strävar jag efter att göra Alex röst hörd. I och med att ett renodlat barns perspektiv nästan är omöjligt att inta i ett forskningsarbete, eftersom en forskning alltid utföras av vuxna, försöker jag utifrån mina yrkes- och personliga erfarenheter och med hjälp av vetenskapliga teorier att likväl förmedla Alex perspektiv. Jag vet fortfarande inte hur Alex har upplevt den där dagen, men jag försöker i alla fall tolka hans reaktion som än idag sitter djupt i mig.
Nu försöker jag i ett djupare perspektiv tolka hur Alex personlighet kan ha påverkats av denna upplevelse. Jag anser att Alex har tvingats till lydnad, där mamman utan hänsyn till hans vilja, tagit bort nagellacket. Vilken inverkan kan det här få på Alex? Hur har Alex behärskat konsten att vara lydig? Jesper Juul och Helle Jensen analyserar denna aspekt i boken Relationskompetens i pedagogernas värld. Juul och Jensen skriver att människan själv måste skapa mening och sammanhang i sitt liv genom att försöka besvara frågan: Vem är jag? När personen låter de andra finna vem hen är utan att hen själv finner det svaret, blir lydnad hos denna person till personlighet istället för ett auktoritärt krav (Juul & Jensen 2010, s. 39). Om vi applicerar det författarna skriver på Alex blir lydnad Alex nya personlighet, där de andra får när det passar, bestämma över honom och över hans önskningar.
Vidare skriver Juul och Jensen hur lydnad och integritet kan vara varandras motsatser. Med integritet menar författarna, förmågan att ”handla självständigt, ärligt och i överensstämmelse med sina moraliska principer” (ibid, s. 38). Ett lydigt barn som inte får sitt behov erkänt, enligt psykologiska aspekter, förlorar sin integritet och även kontakten med sig själv det vill säga självkänslan. Detta är något som Juul och Jensen uttrycker att vi måste lägga märke till. Eget behov till att få vara sig själv är oerhört viktig aspekt för sund psykologisk utveckling. Det är något som författarna förklarar som naturligt behov och är ett av människans existentiella grundvillkor som har funnits sedan människan började utrycka sig om sin existens (ibid, s. 47).
Anna S. Pihlgren skriver i boken Fritidshemmet- fritidslärarens uppdrag på fritidshemmet och i skolan om låg självkänsla som ett perspektiv på ohälsa. Pihlgren hänvisar till professorn Aron Antonovsky som understryker att generell motståndsbrist (GMB) är en betydande faktor till ohälsa, där GMB är brister på självtillit, låg självkänsla, upplevelser av utsatthet och brist på socialt stöd (Pihlgren 2017, s. 101). Nu förstår jag hur en enkel situation, lik att en pojke målar naglarna, kan lämna negativa intryck hos ett barn som lever i ett könsuppdelat samhälle som Alex i min berättelse. Låg självkänsla och förlorad integritet kan uppkomma efter ett sådant bemötande som Alex mamma gav honom. Alex självkänsla och sin integritet är ett oerhört viktigt grundläggande behov som jag anser bör förstärkas, då Alex kommer att känna sig kapabel och mår bra.
Lydnad i det här läget enligt skollagen och barnkonventionen kan mycket möjligt tolkas som kränkande behandling. I stödmaterialet Främja, förebygga, upptäcka och åtgärda- Hur skolan kan arbeta mot trakasserier och kränkningar står det att ”Kränkande behandling innebär att en elevs värdighet kränks” (Skolverket 2014, s. 9). Barnkonventionen, som skriver bestämmelser om mänskliga rättigheter för barn, betonar i FN:s konvention om barnets rättigheter på vikten av att varje barn får sin rätt att tänka, tycka och utrycka sina åsikter. Varje barn har rätt att uttrycka sin mening och få den respekterad (Barnkonventionen 2019, s. 6). Alex har enbart tyckt att nagelmålningen är något intressant har på grund av detta blivit kränkt. Hans vilja och hans tyckande har blivit avslagen, när mamman agerat på ett sätt som kan tolkas som kränkande behandling. Alex har inte egentligen behövt känna sig kränkt oavsett vad hans tyckande. Han skall istället känna sig duglig och mår bra.
Jag har tidigare i min berättelse nämnt att jag upplevt Alex som ett utforskande barn. För mig har det varit tydligt och klart att spa-aktiviteten är en intresseväckande aktivitet för Alex. Han har med de där glittrande ögonen velat undersöka och förstå sambandet som råder i omvärlden, vilket i detta fall har varit spa-rummet. Jag har känt som att Alex har en vilja att inbegripa nya kunskaper och nya erfarenheter genom att förstå sin omvärld och vara en del av den. Min tolkning instämmer bra med Sven Hartmans och Tullie Torstenson förklaring i boken Barns tankar om livet. Hartman och Torstenson skriver att barn gestaltar sitt eget liv genom möten med andra människor, aktiviteter och saker. För barn uppfattas de där mötena som meningsskapande, där ömsesidigheten i känsla, i intressen och i ansvar upplevs som viktiga i formning av jaget (Hartman & Torstenson 2013, s. 18–19). Alex i linje med författarnas
intressant, viktigt och givande möte. Han har varit intresserad av att måla naglarna, fått göra det och har på eget ansvar också fått egna intentioner att levas ut.
Jag undrar också om Alex har sett på spa-aktiviteten som en rolig och en inspirerande lek. I spa-rummet har eleverna olika roller likt i vilken lek som helst. Rollerna i lekens värld varierar, men i stort sett brukar de vara inspirerade och imiterade av vuxenvärlden. Barn leker till exempel den populära leken ”mamma, pappa och barn” för att, de genom leken utforskar olika verklighetsbaserade roller, det vill säga vuxnas roller. Jag tolkar Alex intresse för nagelmålningen som imitation och återskapande av en vuxens sysselsättning, i det läget mammans. Han kanske har stött på henne när hon någonsin målat sina naglar och därför vill han, när han äntligen fått möjligheten, utforska hennes roll som en mamma eller snarare som en kvinna eller en vuxen. Margareta Öhman skriver i boken Det viktigaste är att få leka att, barn leker sådant som de har erfarenhet och är intresserade av. Öhman fortsätter skriva att barn leker olika roller för att de leker vad de känner, men också för att de vill skapa sig förståelse och mening av dessa roller som egentligen finns i deras verklighet (Öhman 2016, s. 102). Antagligen är Alex erfaren av sin miljö, där kvinnor får naturligtvis måla naglarna, däremot har inte han fått tillåtelsen att själv få pröva ”kvinnlighet” i form att måla naglar. Det kan ha varit därför han velat utforska begreppet kvinna, kvinnligheten och iscensätter sina tolkningar i form av lek.
Jag anser att genus, sociala könsskillnader mellan kvinnor och män, är konstruerat hos Alex från sin miljö. Han har varit medveten om att han som pojke inte får måla naglarna då mamman kan bli arg. Han har varit insatt i att kvinnligheten är manlighetens motsats, men oavsett denna uppfattning har Alex varit öppen för att pröva något annat än han van vid. Öhman förklarar detta beteende och skriver att genus är en av många olikheter som barn förhåller sig öppna till. Om denna öppenhet är till fördel eller inte, anser jag att denna fråga är en svårbesvarad fråga, men Öhman har en hel annan åsikt. Öhman ser på öppenheten mot genus hos barn som etablering av en dubbelt positiv effekt. Den första effekten är, att barn genom sitt accepterande av andras olikheter jämför sin förståelse av hur genuset bör tolkas med andras uppfattning (Ibid, s. 118). Det tolkar jag som att Alex genom sitt genusprövande har fått möjligheten att reflektera över de kulturella betingelserna som omringar honom i hans omgivning. Öhman fortsätter, den andra effekten är att öppenhet ger barnen möjlighet att experimentera med nya handlingar och positioner, som är olika dem de tidigare prövat (Ibid). Det här betyder också att barns öppenhet
mot genus har på det sättet gjort så att Alex syn och tolkning av genuset vidgats och berikats, vilket i det fallet skett genom att måla naglar trots vännernas motstånd och tillsägelse.
Vuxenperspektiv
Vuxenperspektivet i min essä innefattar mitt perspektiv som fritidshemslärare och även Alex mammas perspektiv. Jag vill med hjälp av detta perspektiv orientera mig i min och i Alex mammas tankevärldar och se på situationen ur våra varierande synvinklar. Vad var det som har gjort att jag uppmuntrat Alex att vara med på spa men inte hans vänner? Varför har jag ens planerat en sådan aktivitet? Vidare vill jag också skapa bättre förståelse för Alex mammas agerande. Varför har hon tvingat sitt barn att ta bort nagellacket?
”Du är ingen bög!”
Jag bara undrar hur har Alex mamma känt sig när hon har upptäckt att sitt barn har målat naglarna med nagellack? Jag har inte ett exakt svar på denna fråga, men av personliga erfarenheter antar jag att Alex mamma lik många föräldrar i det läget har varit skeptisk och inte velat att sin son skall uppfattas som flicka. Att måla naglarna tycks, enligt könsnormer, vara något ”flickigt”. Att se en pojke med målade naglar kan mycket möjligt också uppfattas som underligt. ”Pojkigt” eller ”flickigt”, är föreställningar och förväntningar om hur flicka respektive pojke bör vara enligt samhälles- och genus mallar.
Jag antar att Alex mamma har varit rädd, orolig och inte har velat att hennes son skall uppfattas som ”flickig” och värderas lägre. Detta beteende bekräftar Fanny Ambjörnsson i boken Rosa den farliga färgen. Ambjörnsson skriver att det svenska samhället är ett asymmetriskt samhälle. I ett asymmetriskt samhälle särhålls könen och värderas i ett visst mönster, där det manliga betraktas och domineras som norm å andra sidan avfärdas och avvisas det kvinnliga (Ambjörnsson 2014, s. 32). Vidare skriver Ambjörnsson att inte enbart könen särhålls i ett sådant samhälle, utan även intressen och personliga egenskaper. Ambjörnsson hänvisar till Yvonne Hirdmans forskning och skriver att, kvinnan domineras som icke närvarande eller också som en misslyckande variation av mannen, där hon är ett skapande av mannens revben. Ambjörnsson skriver att kvinnan och mannen är två olika människosorter. Hon menar att kvinnan och kvinnligheten i jämförelse med mannen och manligheten kan beskrivas som problematisk, där kvinnan relativt mannen är svag och mindre allmängiltig (Ibid, s. 33).
Genom denna rådande syn som Ambjörnsson beskriver ovan har jag fått bättre förståelse för Alex mammas inställning. Hörsamheten till samhällets genushierarki, som tilldelar det manliga genuset en högre status än det kvinnliga genuset som Ambjörnsson förklarat, har krävt av Alex mamma att agera på det sättet som hon har agerat på. Hon hellre velat bevara sonens högre status genom att föreställa honom som en pojke och inget annat. Med ”Pojkigt” beteende garanterats en dominerande samt en överordnade position både i genushierarkin och i samhället i stort.
Nu undrar jag varför kallar Alex mamma de pojkarna som målar sina naglar bögar. I min tankevärld är nagellacket en färg på naglarna som så enkelt går bort med nagellacksborttagning. Vad gör egentligen denna färg för skillnad? Rapporten Jämställdhet i förskolan- om betydelsen av jämställdhet och genus i förskolans pedagogiska arbete, som Statens Offentliga Utredning (SOU) har genomfört, visar viktiga aspekter. Rapporten understryker att, jämställdhetsarbetet i förskolan har skapat stark oro hos många föräldrar till pojkar. De föräldrarna har i första hand uttryckt att jämställdhetsarbetet bidrar till att sönerna uppfostras till att bli homosexuella, det vill säga bögar. Rapporten förklarar att oron väcks hos föräldrarna när pojkarna genom jämställdhetsarbetet får ge sig in i det som kallas för flickigt, som till exempel att leka med dockorna. Att arbeta på det sättet, enligt föräldrarna, är oroväckande då flyter homosexualitet upp i ytan som ett ”bögigt” beteende (Utbildningsdepartement, 2006, s. 161). Detta får mig att förstå sålunda att heteronormativiteten är en neutral föreställning som finns i vårt samhälle, där människorna är kvinnor och män och lever heterosexuellt i heterosexuella normer. Något annat än detta kan mycket möjligt uppfattas som homosexuellt, eller bisexuellt och räknas liksom onormalt.
Rapporten understryker att heteronormativiteten på det sättet är också ett normativt system som verkar vara tätt sammanflätad med genussystemet. Båda systemen grundar sig i ett könsdualistiskt betraktelsesätt där det manliga betraktas som det kvinnligas motsats och tvärtom. Båda systemen nedvärderar kvinnan och andra former av sexualitet än den heteronoma, men som också överdimensionerar mannen (Utbildningsdepartement 2006, 160– 161). Ambjörnsson pratar också om denna aspekt, där hon refererar till sociologen Raewyn W. Connell som skriver att samhället betraktar män som fjolliga och som möjliga bögar om de beter sig som kvinnor eller sysselsätter sig med kvinnosysslor. Kvinnlighet och andra former av manlighet anses i ett genus hierarkiskt samhälle som underordnade, då endast det manliga räknas som normalt (Ambjörnsson 2014, s. 45).
Återigen till Alex mamma, då hon har i fostranssyfte tvingat sitt barn att ta bort nagellacket och har även lärt honom att han aldrig får måla om sina naglar igen. Hon har inte velat stämpla sin son som bög, då en blivande man i ett heterosexuellt samhälle inte får sysselsätta sig med kvinnosysslor, utan ska uppfostras inom manliga mallar till en man, där han får sysselsätta sig med endast manliga sysslor.
Jag ryser i hela kroppen när jag nu i efterhand tänker på situationen. Många tankar och blandade känslor dyker upp ju djupare jag reflekterar över saken. Jag undrar vilken rädsla för oordning som styr oss vuxna som barn. Vi vuxna genom vårt agerande och vårt språk planterar vidare denna rädsla hos barnen, vilket jag i förlängningen upplever som en social katastrof.
Mitt ledarskap
I läroplanen för grundskolan, förskoleklass och fritidshemmet 2011 (Lgr11), del fyra, står det att undervisningen i fritidshemmet ska ge eleverna bättre förutsättningar att utveckla sin förmåga att ta hänsyn till personliga behov av balans mellan aktivitet och vila (Lgr11, s. 25). När jag nu riktar blicken mot mitt ledarskap och mot min eftermiddagsverksamhets planering anser jag att mitt aktivitetsval har varit förträffligt. Jag har empatiskt förstått och uppmärksammat elevernas behov och rättigheter till att få vila efter skoljoggen. Jag har fullständigt varit närvarande och sett på spa-aktiviteten som ett väsentligt behov efter en ansträngande friluftsdag. Bodil Weirsøe skriver i boken Empatisk kommunikation Giraffspråket i pedagogiken att, en empatisk pedagog är en person som försöker fullständigt att finnas närvarande för den andre och den andres behov (Weirsøe 2004, s. 33–34).
Jag anser även att jag har empatiskt bemött Alex och stöttat honom när han i berättelsen varit tveksam och inte vågat kliva in i spa-rummet samtidigt när kamraterna förlöjligat honom och hans val. Anna S. Pihlgren påpekar i boken Fritidshemmet- fritidslärares uppdrag på fritidshemmet och i skolan, att genom delaktighet och inflytande tillträder människan det som kallas för empowerment eller egenmakt. Vidare skriver Pihlgren att människans aktiva ansvar för att ta kontrollen över sina livsvillkor och vidare över sitt eget liv är ett effektivt hälsofrämjande som bör stödjas (Pihlgren 2017, s. 103–104). Denna förklaring får mig att känna att Alex har försökt, genom att vara delaktig i spa-rummet, att få tillbaka det som Pihlgren kallar för egenmakt. Alex har försökt att ta kontrollen och stärka sin inflytande över sitt liv och sitt
egenmakt måste det finnas en stödjande miljö som skyddar och uppmuntrar honom. Med en stödjande miljö menar hon omgivningen eller samhället som Alex lever i. Detta fattar jag som att omgivningen, hemmet och skolan inklusive mig bör stötta Alex i hans val. Pilgrens förklaring och egenreflektion får mig att uppleva att min empati och mitt uppmuntrande mot Alex har fungerat som en god stödjande miljö, vilket har hjälpt Alex att uppfylla sin sina önskningar, då han har varit i spa-rummet och målat naglarna.
Nu i efterhand vill jag ompröva mitt val av aktivitet, men den här gången med ”genusglasögonen” på näsan. I detta ögonblick och ur ett genusperspektiv, upplever jag att mitt aktivitetsval har delvis ställt till problem för Alex, hans vänner, mig själv och förstås Alex mamma. När jag nu utifrån ett genusperspektiv reflekterar över mitt val av aktivitet, upplever jag att det valet inte har varit genomtänkt.
Hur påverkas fritidsverksamheten av min könsidentitet?
Det känns som att det finns en osynlig kraft som tills idag styr mig och mitt agerande i frågor kring genus, samtidigt känner jag att denna kraft kan, om den kommer ut i ljuset, hjälpa mig att agera klokt. Då tänker jag för att kunna gå vidare bör jag undersöka om mitt aktivitetsval har på något sätt varit påverkad av min könsidentitet. För att fördjupa mig i den här frågan, tänker jag mig en manlig pedagog. Kan en manlig pedagog tänka sig att planera någon spa-aktivitet? Jag har ställt denna fråga till några manliga fritidshemslärare som jag känner och som arbetar på olika skolor. Svaren har varierat beroendes på pedagogernas status, utbildning och familjebakgrund. Tre av fyra manliga pedagoger har svarat nej.
o En av de fyra pedagogerna förklarat sitt svar att han giller att vara på spa, det är en skön upplevelse, men att planera och utföra en sådan aktivitet på fritidshemmet är inget han verkar vara pigg på.
o En annan har uttryckt sig att han inte erfaren och kan inte så mycket om spa, därför inte han är förtjust i att genomföra en sådan aktivitet.
o En tredje har förklarat att ” jag kan hitta på något annat som jag har bredare erfarenheter av, liksom att spela kort, tankespel eller något liknande. Han uttrycker sig och säger ”Varför måste jag tänka särskilt på spa? ”
o Fjärde pedagogen har svarat ja, men han uttrycker att han kommer att behöva stöttning av någon annan som tidigare har varit på spa och är erfaren.
Utifrån kollegornas svar och resonemang funderar jag över om könet på sätt och vis har kategoriserat våra erfarenheter och intressen till två olika sorters pedagoger. Det känns som att vi antingen är manliga eller kvinnliga pedagoger. Vi planerar verksamheten utifrån våra egna intressen, erfarenheter och inte minst könsidentitet. Baserat på detta tolkar jag att genuset är något som, dolt eller öppet, genomsyrar våra val av aktiviteter på fritidshemmet. Jag som kvinnlig pedagog beter mig som ”typisk kvinna” är snäll, empatisk, tänker mest på skönhet, massage, måla naglar och leder könsbundna kvinnliga aktiviteter som spa-aktiviteten i min berättelse. En manlig kollega, som en ”typisk man” tänker mest intelligens, logik, är intresserad av kluriga spel, tankespel och vill utföra aktiviteter som fram för allt leder till att man blir smartare.
Det känns som att vi pedagoger medvetet eller kanske omedvetet präglar fritidsverksamheten med könsstereotyper förhållningssätt. Våra aktiviteter tenderar alltså att fungera som en markör för en viss form av kvinnlighet och manlighet. Mina reflektioner och tolkningar är instämmande med Statens offentliga utredning (SOU) 2006:75. I rapporten står det att pedagogerna speglar könsstrukturer, som i mångt och mycket kretsar ute i samhället, in i skolan och förskolan genom deras förhållningssätt som är byggda på föreställningar av kön (Utbildningsdepartement 2006, s. 58–59). Då anser jag att vi pedagoger behöver se över de förhållningssätten som enligt statens utredning är väsentliga faktorer i genusarbetet inom skolan. Vi behöver se över, förändra och anpassa våra förhållningssätt så att inte de följer könsstrukturer, utan så att dem följer styrdokumenten. Jag som blivande fritidshemslärare är ålagd att följa styrdokumenten. Jag har ett ansvar som jag behöver axla, vilket är att utveckla eleverna efter deras egna intressen och förutsättningar samt motverka könsmönster. Dock upplever jag att jag har vissa teoretiska kunskaper och kan en del fakta om mitt uppdrag och vad som förväntas av mig, men ändå upplever jag svårigheter att förena dessa teorier i praktiken. Jag vill kunna veta varför sviker mitt agerande mig i sådana situationer som i min berättelse, fastän jag vet att jag bör agera annorlunda? Vad är det egentligen som saknas?
Dreyfus och Dreyfus förklarar saken
Jag läser in mig i boken Klassiska texter om praktisk kunskap, där i kapitel 12, som är skriven utav Hubert L. Dreyfus och Stuart E och upptäcker en relevant aspekt som förklarar orsaken bakom mitt agerande kring genus. Dreyfus och Dreyfus delar in den praktiska kunskapen hos en utövare i fem faser som är, nybörjare, avancerad nybörjare, kompetent, skicklig och expert.
och Dreyfus väcker hela tiden nya tankar inom mig, om mig och om mitt handlande i de olika omnämnda situationerna. Jag upptäcker att jag är en skicklig fritidshemslärare, men ännu inte behärskat konsten att vara expert. Jag har inte tillräckliga erfarenheter av de situationerna ännu, vilket lett till att jag passivt agerat i de omnämnda situationerna. Dreyfus och Dreyfus skriver att en skicklig utövare tänker ofta analytiskt på de reglerna som hen har lärt sig och funderar på det bästa sättet att agera (Dreyfus & Dreyfus 2015, s. 323).
Exempelvis i situationerna med Kevin och Alex vänner har jag varit fast i att tänka utifrån olika faktorer och funderar på hur mitt agerande mot elevernas beteende bör se ut. Tiden har runnit ut och istället för att stoppa dem i deras beteende, har jag valt den bekväma tröskeln och hållit mig tyst. Den bekväma tröskeln lär inte mig nya erfarenheter. Jag inte heller blir den expertutövaren som jag strävar att vara. Det jag likväl behöver är att improvisera och uppleva lite friktion i situationer med dessa elever och dessa genusnormer som de bär. Petra Lundberg Bouquelon skriver i Att skapa sin erfarenhet, att en oerfaren behöver kasta sig utanför komfortgränsen för att inrätta sig nya erfarenheter (Lundberg Bouquelon 2013, s. 17). Jag bör i det här fallet, som Lundberg Bouquelon säger, kliva in i det okända då det är ett sätt för mig att skapa nya erfarenheter.
Friktionen som Lundberg Bouquelon beskriver, tolkar jag som att jag bör ge in mig i sådana situationer och antingen skapa konflikter med dessa elever, eller så att jag också tvingar dem att delta i spa-aktiviteten. Här upplever jag ett stort hinder, där jag tänker på alla dessa teorier som jag under min utbildning har läst och lärt mig mycket om. Av dessa teorier har jag fått i mig en fördjupad förståelse om barns utveckling och beteende. Dag för dag blir jag mer hänsynsfull och ödmjuk mot barnen och alla dessa möten mot dem, då jag anser att de här barnen, eleverna, är fria människor och inte bör gå emot sin vilja bara för att följa mig och verksamhetsordningen.
Jag har svårt att se mig själv agera annorlunda, kanske ingripa i situationerna och tvingar till exempel Alex vänner att delta i min aktivitet. Hur skall de här barnen uppleva mitt agerande? Kommer de att tycka att handlandet mot deras intentioner har varit det bästa? Jag blir nedstämd och orolig då mitt agerande att tvinga dem på det sättet kanske är en ny typ av lydnad? Det får mig att fundera på varför de eleverna måste gå in till spa-rummet och måla naglarna som Alex. Att jag vågar ge mig ut i det okända där jag ingriper och tvinga eleverna, enligt mig, är inget pedagogiskt bemötande. Detta styrker Gert J.J. Biesta i boken God utbildning i mätnings
tidevarv. Biesta skriver att ett pedagogiskt professionellt agerande inte bör ses som kausalt medel och eleverna ska inte ses som patienter, som vi pedagoger genom vårt ”effektiva” agerande ska bota. Jag som professionell pedagog bör inte agera bara för att jag ska agera, utan jag måste först och främst väga målet bakom mitt agerande. Med andra ord menar Biesta att jag måste reflektera över vad som är lämpligt för dessa elever i det sammanhanget (Biesta 2011, s. 43).
Nu i efterhand funderar jag igen på om mitt handlande på det sättet har varit lämpligt. Att jag förbiser eleverna när de förnedrar och förlöjligar varandra utan att agera, stoppa och motverka inte är heller ett önskat eller lämpligt agerande. Jag strävar egentligen efter ett godtagbart resultat i mitt agerande, där elever och människor som finns omkring mig ska få det bättre. Jag tolkar därigenom mitt beteende som en teknik eller en rutin som jag har varit låst i. Jag bör agera på ett sätt som gynnar både lärande och omsorg. Jag måste motverka dessa beteenden, men jag vill göra det på ett demokratiskt och omsorgsfullt sätt.
Jag läser in mig i doktorsavhandlingen Den långa vägen till en jämställd gymnasieskola - skriven av Victoria Carlsson-Wahlgren, där jag upptäcker nya förfaringssätt för att handla klokt. Jag lär mig något som jag aldrig tidigare tänkt på, där jag får frysa undervisningen när det krävs. Wahlgren skriver att frysandet av undervisning är båda pedagogiskt och lärorikt arbetssätt (Wahlgren 2009, s. 55). Genom att frysa min undervisning uppmärksammar och genomskådar jag både elevernas normativa fördomar och även de genusnormer som har spelat en väsentlig roll i deras attityd. Wahlgren menar att jag har behövt frysa aktiviteten i spa-rummet och eleverna i en stund. Genom frysandet synliggör och diskuterar jag och hela elevgruppen, inklusive Alex och hans vänner, de fördomar som jag har sett. Wahlgren skriver att, synliggöra bakomliggande orsaker till det frysandet i sig kan sätta press på eleverna. Press som eleverna då kan uppleva bidrar till att de utvecklar medvetenhet om deras bemötande, om genusnormer, lär sig nya kunskaper och även tränar nya färdigheter (ibid).
Under undervisnings frysandet skulle jag kunna dela med mina kunskaper till eleverna. Jag skulle exempelvis kunna berätta för eleverna om rektorn Fredrik Plahn i Tyresö som jag har en gång läst om. Fredrik som har varit intresserad av att måla sina naglar, då han har dagligen deltagit på lärarmöten och elevmöten med målade naglar. Han har matchat nagelfärgen med kläderna som han har på sig och tyckt att det har varit kul att fortsätta stila sig på det sättet
har självständigt målat sina naglar utan att tänka på vad de andra skulle ha sagt om honom, vilket har också Alex gjort.
Återigen till Dreyfus och Dreyfus teorier, där jag fortsätter att läsa och får en ny förståelse över varför har jag enbart uppmuntrat Alex att delta i spa-rummet, men inte hans vänner. Dreyfus och Dreyfus skriver att en skicklig utövare vanligen är djupt engagerad i sin uppgift och ser på den ur något visst perspektiv (Dreyfus & Dreyfus 2015, s. 321). Jag anser mig vara en skicklig utövare, där jag har uppifrån planeringen ner till genomförandet av min aktivitet tänkt intensivt och omsorgsfullt på elevernas trivsel. Jag å ena sidan har vägt vissa aspekter som extra viktiga och betydelsefulla för att stötta. I detta fall har jag varit mest fokuserat på att på ett hänsynsfullt sätt stödja Alex i hans starka vilja att delta i spa-aktiviteten. Att uppmärksamma Alex har å andra sidan tagit hela mitt fokus och min tid vilket lett till att jag försummat hans vänner. Kombinationen omsorg och lärande, har jag nämligen inte kunnat balansera. Mitt uppdrag som fritidshemslärare egentligen är kombination mellan omsorg och lärande. Det betyder att ett multilateralt agerande är något jag behöver öva mer och bli bättre på. Jag bör ha lärt och instruerat Alex vänner nya uppfattningar och nya kunskaper som kan skilja sig från deras normativa.
Jag bör använda mig av de kunskaper jag bär och inleda undervisningen med mitt syfte bakom spa- aktiviteten. Jag skulle berätta för eleverna att spa sedan i roman tiden har varit en hälsoförebyggande aktivitet mot stress, vilket egentligen är mitt syfte med denna aktivitet. Jag skulle berätta att även barn kan uppleva stress, som ibland leder till psykiska och fysiska besvär. Stress hos barn gör att musklerna blir spända, vilket kan leda till att ett stressat barn kan få huvud- och magont. Det är därför bör alla både pojkar och flickor, män och kvinnor, som upplever stress varva ner och återhämta sig. Det gör man genom att gå på spa, lyssna på skön musik som skapar harmonimiljö och få massagebehandling. På det sättet kopplar man av och tar igen sig och inte enbart fixar sig och målar naglarna.
En ny syn på dilemmat
Ju mer jag vänder och vrider på mitt dilemma samt läser olika litteratur desto fler nya tillvägagångssätt upptäcker jag, som jag verkligen vill införliva i min pedagogiska vardag. Den där osynliga kraften, som jag tidigare pratat om, verkar nu i efterhand omvandla till uppmuntrande energi och nya kunskaper. Nu när jag har pekat ut de aspekterna som med hjälp
av olika teoretiska perspektiv har förtydligat mitt dilemma, har jag även fått en ny uppfattning om det. En ny uppfattning som jag ser mig ha fått är att dessa genusnormer inte är bestående. De handlar inte enbart om kön och genus, utan är mycket beroende bland annat av kultur och struktur. De är beroende av oss människor och av vårt handlande. Vi kan genom vårt språk, agerande, attityd och olika förhållningssätt både förstärka och försvaga dem. Den här förståelsen anser jag vara som ett fruktbart verktyg. Jag blir med detta verktyg motiverad till att göra uppriktiga försök, där jag prövar nya metoder för att få denna uppfattning att se ljuset i min verksamhet och i mitt agerande.
Genusmedvetenhet skall införlivas med i min verksamhet
En ny uppfattning som får mig att förstå att mitt dilemma egentligen är ett vanemässigt beteende som jag behöver reflektera över och korrigera. Att agera könsblind i situationer kring genus är ett vanemässigt beteende som jag under tiden har skapat. Min essä har visat att det beteendet har helt enkelt försvårat mitt handlande i frågor kring genus, vilket också har lett till att jag har agerat oprofessionellt i dessa situationer. Jag vill förändra det oprofessionella agerandet, vilket jag kommer göra genom att experimentera med nya handlingsmöjligheter och besitta de goda av dem i mitt agerande.
Essäskrivandet och läsandet av olika litteratur har fått mig att uppfatta att genusmedvetet beteende och genusmedveten struktur är väsentliga handlingsmöjligheter som jag i framtiden vill använda mig av. Ett genusmedvetenhet förhållningssätt tydliggörs i rapporten SOU 2006:75 och innebär att jag som pedagog bör vara medveten och har kunskap om de könsmönstren som neutralt förmedlas till barnen både i skolan och även i samhället. Utöver det står i rapporten att pedagogen måste ha en god reflektionsförmåga, där hen kontinuerligt inom verksamheten analyserar, kritiserar och motverkar de könsmönstren (Utbildningsdepartement 2006, s. 167). Det innebär att jag i mitt genusmedvetna förhållningssätt ständigt ska sträva efter ett förebyggande och långsiktigt arbetssätt. Genusglasögon på näsan gör så att jag kontinuerligt reflekterar, analyserar och förändrar både mitt beteende och även mitt förhållningssätt. Jag ständigt bör vara en bra förebild, synliggöra genusnormerna och agera normbrytare, där jag förmedlar nya kunskaper och inkluderar eleverna för att även de agerar normbrytare i framtiden. Det innebär att jag till exempel, i situationen med Kevin i första delen av min berättelse, där Kevin har tyckt att endast pojkar kan springa snabbt, bör jag vara konsekvent i mitt handlande.
att stå som ”vakt” och vaktar vattenflaskorna, lika bra springa sida vid sida med Kevin. Dels för att visa att även jag som är en kvinna kan springa snabbt, dels för att jag få också skapa möjligheter för samtal med Kevin. Vid samtalet med honom skulle jag kunna berätta om den amerikanska kvinnan, Maggie Guterl. Guterl har vunnit över alla män i löpartävlingen Backyard Ultra i USA, där män och kvinnor springer jämsides. Jag skulle ha berättat för Kevin att Maggie har sprungit 400 kilometer utan att någon man i tävlingen kunnat springa snabbare än henne (Wagner 2019).
En sådan dialog med eleverna medvetandegör och ifrågasätter de dominerande genusnormer som eleverna redan har, samt förmedlar nya kunskaper. Genusnormer, som essän har visat, verkar vara inrotade vanor som barnen har ärvt av olika vuxna. Dialogen och diskussionen med eleverna får de att lära sig att vara kritiska och ifrågasättande mot de där ärftliga vanorna. På det sättet blir även jag som en god förebild som härdar det tänkandet hos framtida generationer. Här vill jag relatera till spa-aktiviteten som jag kommer att fortsätta med när behoven för en avslappningsstund finns. Däremot tänker jag att den här gången får jag samarbeta och planera denna aktivitet tillsammans med en manlig kollega. Dels för att vi därigenom tar del av våra erfarenheter om spa, dels för att vi får nya insikter om aktiviteten ur olika synvinklar. Genom kollegans deltagande i spa-aktiviteten, där han möjligtvis målar sina naglar, blir han dessutom en god förebild som signerar att på spa får även män och pojkar vara.
Utvecklingsprocesser är tålamodskrävande
Jag kan å andra sidan tänka mig att genusmedvetet arbetssätt i praktiken kan upplevas som komplext och krävande. Dels för att de eleverna som vi lär ut inte heller är oskrivna blad, dels för att även all fritidspersonal inte är högskoleutbildade och har kunskaper eller erfarenheter av det arbetet. Många av dem saknar kunskap och även engagemang till att involvera sig i ett sådant arbete. Inga Wernersson som är professor i pedagogik tycker likt mig och skriver i antologin Genus i förskola och skola förändringar i policy, perspektiv och praktik att, likvärdighetsarbetet har fått olika förstärkande ansatser från regeringen dessa senaste tioårsperioden. Ansatserna har varit i form av regler, där personalen ska omsätta dessa viktiga värderingar i uppdraget med eleverna. Wernersson anser att det som egentligen behövs är mer kunskap och kompetensutveckling inom genusområdet hos personalen och inte mer lagar och bestämmelser (Wernersson 2009, s.72).
kunskaper för genusmedvetet förhållningssätt hos personalen är inget hinder. Rapporten betonar att ett genusmedvetet- och jämställdhetsarbete är en ständigt pågående process, vilket betyder att man inte kan bli fullärd och få all kunskap som behövs här och nu. Det genusmedvetna arbetet, enligt rapporten, är en lång process som ofta tar längre tid, längre än vad man tror. Ett gott genusarbete behöver tillräcklig tid, tålamod och kontinuitet i arbetet. Det också är en viktig anledning till att själva arbetet bör dras igång i barngruppen, där pedagogerna inte bör vänta tills de är ”färdigutbildade”. Ju tidigare arbetet startas igång, desto mer kunskaper och erfarenheter tillgodogörs. Det för att ett sådant arbetssätt även bidrar till att pedagogerna skaffar sig nya insikter och nya kunskaper, men detta sker genom försök, misstag och aktiva handlingar (Utbildningsdepartement 2006, s. 127). Jag tolkar det att inte enbart mitt agerande kring genus som egentligen behöver förändras, utan också hela verksamrhetensstruktur. Förändringen i hela verksamhetensstruktur innebär en kollegial involvering av hela mitt arbetslag. Det betyder att jag med kollegorna behöver begynna ett samarbetssätt som tillför ökad medvetenhet om genusfrågorna. Jag, som en examinerad fritidshemslärare och har färska kunskaper, har i uppgift att gynna liknande utveckling i min arbetsplats. Vi, exempelvis på arbetslagsmöten bör vara tillräcklig modiga och våga öppna upp för diskussioner, där vi delar med oss våra kunskaper och erfarenheter som kommer att bidra till en kollegial utveckling. Vi, exempelvis skulle kunna starta ett projekt som har för avsikt att planera en genusmedveten verksamhet. Projektet kan grunda sig på att ständigt kritiskt granska och konfrontera vår normativa verksamhet och vårt beteende. Ett sådant projekt kan medverka till gemensam kunskap, där vi pedagoger tillsammans tillägna oss nya kunskaper, kunna känner oss lika delaktiga och hamnar på samma nivå som också bidrar till förbättrad arbetskvalite.
Engagemang och förändringsvilja men på alla nivåer
Hittills skildrar min essä en betydelsefull och en beständig struktur i form av ett genusmedvetenhet förhållningssätt. Jag ser fram för mina ögon en avgörande förändring i min verksamhet kring genus. Ett genusmedvetenhet förhållningssätt, enligt tidigare avsnitt, är ett arbetssätt som jag som nyexaminerad fritidshemslärare kan initiera, men tillsammans med kollegorna kan vi förena och utveckla. Min ambition är också att kunna samarbete med arbetslaget och även ledningen. Jag anser att ledningen behövs för att konkret förändringsarbete ska förverkligas. Ledningen är väsentligt stöd då givetvis ett antal resurser också behövs för att förstärka det arbetet. Viljan och förmågan till att starta igång genusmedvetet arbete på fritidshemmet är som sagt drivkraften, men den är alltför liten om inte den stöttas av en duktig
viljan och motivationen hos personalen för att arbeta genusmedvetet är värdefull och oersättlig, men av erfarenheter är detta enbart otillräcklig. För att ett sådant arbete skall vara bestående och inte rinner ut i sanden, krävs det också engagemang hos ledningen då fler ingredienser som till exempel reflektionstid, planeringstid, kompetensutveckling och råd behövs för hållbarhetsarbete (Utbildningsdepartement 2006, s. 132).
Slutord
Mitt essäskrivande har varit som en spännande kunskapsresa, där jag har lärt mig något nytt i varje avsnitt jag skriver. Resan startades med att jag dragit fram i ljuset ett egenupplevt dilemma som sedan länge har existerat djupt i mina tankar. Dilemmat beskriver hur osäker utövare jag har varit i frågor om genus. Osäkerheten i handlandet kring dessa frågor har lett till att jag inte kunnat agera klokt mot Kevin, Alex och hans vänner. Jag har istället valt att gå den bekväma vägen, agerat könsblind och inte grabbat taget i situationerna med de eleverna.
Att avslöja det dilemmat, för min del, har i sig varit en riktig prestation, som senare öppnat nya horisonter för mig, där jag genom läsandet av olika litteratur lyckat att få fram nya och kloka vägar. Jag har läst böcker, rapporter och avhandlingar, bland annat rapporten SOU 2006:75 som har varit riktigt givande kunskapsmedel i skrivandet. Läsandet av denna litteratur har varit mycket lärorik och har sedan på ett fängslande sätt vänt på mitt dilemma. Jag, som tidigare varit normbärare och tagit för givet att jag är för svag för att kunna stå mot världen och problematisera genusnormerna, har nu i efterhand med genusglasögon på näsan, utvecklats till en genusmedveten fritidshemslärare. Jag har lärt mig hur viktigt mitt bemötande och mitt förhållningssätt är i motverkandet av dessa könsstereotypa normer. Jag har lärt mig att könsnormerna inte är statiska, kan enkelt minimeras och försvagas beroende på hur vi, pedagoger, agerar mot dem.
Ett genusmedvetet förhållningssätt kan teoretiskt upplevas som enkelt och okomplicerat. I praktiken kan många av oss erkänna att detta arbete är svårt och besvärligt att förena, då det flankeras med flertal hinder. Det kräver kunskaper och erfarenheter, tid och andra resurser. Ett sätt att öka genusmedvetenhet och föra in det hos eleverna är att vi stärker vår utveckling genom att diskutera och dela erfarenheter och kunskaper kring området med varandra. Vi får göra misstag, men vi behöver stanna upp och problematisera det för att sedan kunna gå vidare och finna nya tillvägagångssätt som kan vara behjälpliga för att kunna gå vidare. Jag har tillägnat
en viktig aspekt att, vi pedagoger tillsammans är den viktiga drivkraften mot dessa hinder, men drivkraften enbart är otillräcklig. Ett sådant omfattande och komplext arbete kräver stöd på alla nivåer. En hållbar förändring kräver varierade ingredienser, där ledningen kan vara ett bra stöd i det.
Jag har även reflekterat över och skärskådat min verksamhet och min undervisning. Reflektioner har förlänat en fördjupad förståelse för hur viktigt det kan vara att frysa och stoppa undervisningen när något problematiskt har hänt. Frysandet av undervisningen, i det här fallet spa-aktiviteten, för att adressera Alex vänners beteende och därigenom sätta press på dem, kan utveckla deras medvetenhet kring genusnormer.
Avslutningsvis vill jag utmana läsaren med en fråga, som jag under hela skrivprocessen funderat över, varför hörs nästan bara kvinnorsröster i forskning kring genus och genusnormer? Jag har läst mycket litteratur där de flesta, om inte alla, är skrivna av kvinnliga författare, vilket tyckts vara problematiskt!
Tack!
Jag kan inte avsluta min studie utan att rikta ett stort tack till ALLA lärare på Södertörns högskola. Trotts dessa svåra omständigheter i Corona-epidemin, har ni varit till stor hjälp och kunnat snabbt anpassa studien så att den passar oss alla. Jag vill även säga att av er har jag både personligt- och kunskapsmässigt lärt mig mycket.
Jag vill även framföra ett stort tack till min handledare Elinor Hållens för all dessa givande kommentarer och allt stöd som jag har under uppsatsskrivandet fått av henne.
Ett till varmt tack vill jag rikta till min familj och till mina kollegor. Tack för ert utomordentliga stöd som har bedragit till en väl genomförd uppsats.
Käll- och litteraturförteckning
Alsterdal, L. (2014). Essäskrivande som utforskning. I: Burman, A. (red.) Konst och lärande: essäer om estetiska lärprocesser. I. Huddinge: Södertörns högskola, s. 47–74
Ambjörnsson, F. (2014). Rosa: den farliga färgen. Stockholm: Ordfront
Barnkonventionen: FN:s konvention om barnets rättigheter. (2019). Stockholm: Norstedts Juridik / Group
https://www.barnombudsmannen.se/globalassets/dokument-for-nedladdning/publikationer/en-skrift-om-barnkonventionen-ny.pdf [2020-12-8]
Biesta, G. (2011). God utbildning i mätningens tidevarv. 2. uppl. Stockholm: Liber.
Dahl, U. (2016). Kön och genus, femininitet och maskulinitet. I: Lundberg, A. & Werner, A. (red.) En introduktion till genusvetenskapliga begrepp. Göteborg: Nationella sekretariatet för genusforskning, s.15–17.
http://www.genus.se/wp-content/uploads/En_introduktion_till_genusvetenskapliga_begrepp.pdf [2020-12-12]
Dreyfus, H. L. & Dreyfus, S. E. (2015). Fem steg från nybörjare till expert. I: Lappalainen, L. (red.) Klassiska texter om praktisk kunskap. Huddinge: Södertörns högskola, s. 303–355. Hammarén, M. (2005). Skriva- en metod för reflektion. 2. uppl. Stockholm: Santérus
Hartman, S. G. & Torstenson-Ed, T. (2007). Barns tankar om livet. 2., [rev.] utg. Stockholm: Natur och kultur
Hirdman, Y. (2003). Genus: om det stabilas föränderliga former. 2., [rev.] uppl. Malmö: Liber Holmqvist, J. (2014). Rektorns utmaning: "Män, måla naglarna". Expressen, 1 September. https://www.expressen.se/nyheter/rektorns-utmaning-man-mala-naglarna/ [2020-12-20] Jesper, J. & Helle, J. (2010). Relationskompetens i pedagogernas värld. 2. uppl. Stockholm: Liber
Johanson, B. & Åkesson, E. (2017). Normkritisk pedagogik- ett sätt att motverka strukturell rasism i skolan. Stockholm: Skolverket
Lgr 11 (2019). Läroplanen för grundskolan, förskoleklass och fritidshemmet: reviderad 2019. Stockholm: Skolverket
https://www.skolverket.se/publikationsserier/styrdokument/2019/laroplan-for-grundskolan-forskoleklassen-och-fritidshemmet-reviderad-2019 [2020-12-2]
Lundberg, B. P. (2013). Estetisk reflektionsstrimma: att skapa sin erfarenhet. I: Burman, A. (red.) Att växa som människa: om bildningens traditioner och praktiker. Huddinge: Södertörns högskola, s. 273–299
Patel, R. & Davidson, B. (2011). Forskningsmetodikens grunder: att planera, genomföra och rapportera en undersökning. 4., [uppdaterade] uppl. Lund: Studentlitteratur
Pihlgren, A. S. (2017). Fritidshemmet- fritidslärarens uppdrag på fritidshemmet och i skolan. 2. uppl. Stockholm: Studentlitteratur
Skolverket (2014). Främja, förebygga, upptäcka och åtgärda- Hur skolan kan arbeta mot trakasserier och kränkningar. Stockholm: Skolverket
https://www.skolverket.se/publikationsserier/stodmaterial/2019/framja-forebygga-upptacka-och-atgarda---hur-skolan-kan-arbeta-mot-trakasserier-och-krankningar [2020-12-15] Svenska Akademiens ordbok (SAOB)
https://svenska.se [2020-12-4]
Utbildningsdepartement (2006). Jämställdhet i förskolan –om betydelsen av jämställdhet och genus i förskolans pedagogiska arbete (SOU 2006:75). Stockholm: Utbildningsdepartementet. https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/statens-offentliga-utredningar/2006/07/sou-200675/. [2020-12-16]
Wagner, M. (2019). Sprang 402 km och besegrade alla männen. Aftonbladet sportbladet, 23 oktober, uppdaterad 24 oktober.
https://www.aftonbladet.se/sportbladet/a/e80VEO/sprang-402-km-och-besegrade-alla-mannen [2020-12-20]
Wahlgren, V. C. (2009). Den långa vägen till en jämställd gymnasieskola- Genuspedagogers förståelse av gymnasieskolans jämställdhetsarbete. Diss., Jönköping: Högskolan i Jönköping http://hj.diva-portal.org/smash/get/diva2:174228/FULLTEXT01.pdf [2020-12-12]
Weirsøe, B. (2004). Empatisk kommunikation: giraffspråket i pedagogiken. Lund: Studentlitteratur
