LÄRARPROGRAMMET
Populär
Elever om begreppet popularitet
David Nilsson
Examensarbete 15 hp Handledare: Maria Hedlin
Vårterminen 2008 Humanvetenskapliga institutionen
Förord
Jag vill allra främst tacka de ungdomar som ställde upp på intervjuerna. Varenda minut av ungdomsåren är livsviktiga, och egentligen borde lärarstudenter förbjudas att slösa bort ungdomars tid såsom jag har gjort i denna uppsats. Även om er förlorade tid aldrig någonsin kan ersättas, har jag förhoppningsvis inte orsakat allt för stor skada ändå. Tack till er alla för er hjälp! Lycka till i framtiden!
Rektorer och kansliet på den skola, där jag genomförde flest intervjuer, måste omnämnas i detta sammanhang. Tack för att ni alltid med kort varsel ställde upp och ordnade lokaler för intervjuerna, trots att jag stövlade in i en hektisk tid precis innan skolavslutningarna. Bättre reklam kunde ni inte ha gjort för er skola.
Tack också till min lillasyster Josefin som vänligen lånade ut Absolute Music 23, 24, 26 och
Most Wanted Summer 2001. Speciellt tack till Titiyo, Wheatus, Nelly Furtado, A-Teens,
Daddy DJ, Spooks, Oasis, Kylie Minogue, Belinda Carlisle, OMD, Leah Andreone, Merril Bainbridge, Erasure, Spice Girls, Jumper och Donna Lewis som har följt med och inspirerat under skrivandet av denna uppsats. 90-talet är inte bara nostalgi – det gjordes faktiskt riktigt
bra musik också!
Vid sidan av den underbara musiken som nämns ovan ska även Sambassadeur hedras enskilt. Vår bekantskap inleddes under uppsatsens slutfas, och jag hoppas att den kommer bestå. Ser fram emot nästa album!
Kalmar 20080611 David Nilsson
HÖGSKOLAN I KALMAR
Humanvetenskapliga Institutionen
Arbetets art:
Examensarbete, 15 hp
Lärarprogrammet
Titel: Populär: Elever om begreppet popularitet.
Författare:
David Nilsson
Handledare:
Maria Hedlin
ABSTRACT
The purpose of this essay has been to make clear how adolescents understand the
phenomenon of being popular among peers. Two questions were tried to be answered: What does it mean to be popular? How does one become popular? Ten adolescents from ages 13 to 18 were interviewed, and this makes the basis of this essay.
Seven categories show the result. Social skills were found to be the most important characteristic. A popular adolescent were said to be outgoing, nice, pleasant, have a good sense of humor and also have a well developed feeling for how to behave in different social situations. The appearance did not matter, according to the interviewees. But the popular adolescents did dress in a way that corresponded to the majority of the peers. The body was not important at all. Most of adolescents were assumed to be neither more popular, nor less popular but instead right between these two conceptions – they were average popular. Popular adolescents had nothing in common, when it came to background. Achievements in school did not lead to popularity, but it was important to be well-informed about society, when to chat with peers. Generally, what leisure-time activities adolescents attended were said to have no affect on popularity. Finally, the interviewees thought almost everyone were aware of how popular he or she was; although they supposed that some adolescents could be more popular among peers, without being aware of it.
All together, this could roughly be said to be the way for adolescents to become popular among peers, according to this essay: develop your social skills, keep an eye on how your peers dress and follow their fashion and, finally, be well-informed about society. You do not have to do well in school, but show that you are in control of school and marks.
Innehåll
1 Inledning 5
1.1 Syfte och avgränsning 5
1.2 Frågeställning 6
1.3 Sådan är människan 6
1.3.1 Aristoteles 6
1.3.2 Hobbes 7
2 Teori och tidigare forskning 7
2.1 Ungdomar 7
2.1.1 Ungdomar och kompisar i teorin 8 2.1.2 Kompisar i forskningen 8
2.1.3 Sammanfattning 10
2.2 Popularitet i forskningen 10
2.2.1 Från 1960-talet fram till idag 10
2.2.2 Tjejer i fokus 13 2.3 Sammanfattning 14 3 Metod 15 3.1 Intervjupersonerna 15 3.2 Intervjuernas genomförande 15 3.3 Intervjuguiden 17 3.4 Provintervjun 17 3.5 Etiska överväganden 18
3.6 Kritik mot metoden 18
4 Eleverna om popularitet 20
4.1 Den sociala sidan 20
4.1.2 Rätt umgänge 21
4.1.3 Kompisar och vänner 22
4.1.4 Tobak och alkohol 23
4.1.5 Diskussion 24 4.2 Utseende 24 4.2.1 Kläder 24 4.2.2 Kropp 25 4.2.3 Diskussion 26 4.3 Mitt emellan 27 4.3.1 Diskussion 28 4.4 Bakgrund 28 4.4.1 Diskussion 29 4.5 Fritidsaktiviteter 29 4.5.1 Diskussion 30 4.6 Skolmotivation 30 4.6.1 Diskussion 31
4.7 Medvetenhet om sin egen popularitet 32
4.7.1 Diskussion 32
5 Att bli populär – sammanfattande diskussion 32
5.1 Fortsatt forskning 34
6 Sammanfattning 35
Litteraturförteckning 36
1 Inledning
I julas träffade jag ett par kompisar från gymnasietiden. Vi satt och pratade och kom in på mitt kommande examensarbete. Jag berättade att jag tänkte skriva om popularitet bland elever, och vi diskuterade kort våra egna erfarenheter av detta fenomen genom grund- och gymnasieskolan. ”Det var idrottskillarna som var de populära i grundskolan”, mindes jag. En av mina kompisar – som själv var ”idrottskille” – protesterade: ”På gymnasiet var det
minsann inget plus, i alla fall.”
För eleverna är skolan inte bara en plats för ämnen, lektioner och betyg. Där finns också andra elever. Skoldagarna genomlever de tillsammans. De möts på raster, under lektioner och till och från lektioner – vare sig de vill eller inte. Grundskolans obligatoriska utformning gör att barn och ungdomar förs samman i klasser och klassrum. Landets gymnasieskolor tar i stort sett emot samtliga ungdomar mellan 16 och 19 år. Alltså spenderar barn och ungdomar större delen av sin dag i skolsystemet, där de går på lektioner, läser ämnen, får betyg – och umgås med jämnåriga. Att skolan främst bör ses som en plats för sociala kontakter förespråkas av Barnombudsmannen i sin rapport ”Sverige äger!”.1
Från statsmaktens håll vill man också påminna om skolans roll som en social arena, där mer än bara ämnen tillhör vardagen. I Lpo 94 står det: ”Skolan skall sträva efter att vara en levande social gemenskap som ger trygghet och vilja och lust att lära [---] Personlig trygghet och självkänsla grundläggs i hemmet, men även skolan har en viktig roll därvidlag.”2
Lpf 98 anger att ”[s]kolan ska utveckla elevernas kommunikativa och sociala kompetens” samt att ”[a]ll verksamhet i skolan skall bidra till elevernas allsidiga utveckling”.3
År 2006 antog riksdagen en ny lag om diskriminering och annan kränkande behandling i skolan som skärpte kraven på skolor att upptäcka till exempel mobbning.4 Samtidigt infördes den individuella utvecklingsplanen (IUP) för den obligatoriska skolan, där skolan blev skyldig att upprätta en individuell utvecklingsplan för varje elev. I planen skulle inte bara elevens ämnesmässiga prestationer behandlas utan också elevens sociala utveckling.5
Den ökade uppmärksamheten på den sociala aspekten av skolan innebär att även läraren måste bli mer uppmärksam på det sociala samspelet mellan eleverna. För att avgöra när en elev är mobbad eller bara inte populär bland jämnåriga krävs en större kunskap om hur barn och ungdomars relationer till jämnåriga ser ut. För att i en individuell utvecklingsplan kunna avgöra hur en elevs sociala situation i skolans ser ut krävs större kunskap om barn och ungdomars relationer till jämnåriga ser ut. Det ställs således krav på lärarna att inte bara
kunna undervisa i sina ämnen utan också ha kunskaper om barn och ungdomars sociala liv.
1.1 Syfte och avgränsning
Uppsatsens syfte är att undersöka hur elever (13 – 18 år) upplever popularitet bland
jämnåriga. I detta ingår även att jämföra resultatet med tidigare forskning i ämnet. Begreppet popularitet är komplicerat och svårfångat, och i forskningen varvas det med flera liknande
1 BO, 2008, s. 46 – 47. 2 Lpo 94, s. 9. 3 Lpf 98, s. 5. 4 Proposition 2005/06:38, s. 1 – 2. 5 Skolverket, 2005.
begrepp. I utgångspunkterna för denna uppsats har jag fokuserat på popularitet bland jämnåriga, vilket också forskningen gjort.6
1.2 Frågeställningar
Min frågeställning är:
- Vad innebär det enligt eleverna att vara populär? - Hur blir man enligt eleverna populär?
1.3. Sådan är människan
I sin bok Handling och samspel redogör sociologen Joachim Israel för två utgångspunkter för att förstå människan i hennes sociala sammanhang. En tradition härrör från den grekiske filosofen Aristoteles, ca 300 f.Kr. Denna så kallade naturrätt sa att det fanns vissa naturliga, allmängiltiga lagar som gällde vid sidan av de av staten stiftade lagarna. Dessa lagar gick inte att ändra utan var givna av den mänskliga naturen. Motsatsen till naturrättsläran var den under 1500-talet framväxande individualismen, där engelsmannen Thomas Hobbes levererade en motsatt syn på människan än Aristoteles.7 Som en avslutning på inledningen och som en övergång till teori- och forskningsavsnittet låter jag Aristoteles och Hobbes utgöra två skilda utgångspunkter för människan som social varelse.
1.3.1 Aristoteles
Människan är av naturen en social varelse, skriver rättsfilosofen Ivar Strahl i sin tolkning av Aristoteles.8 Statsvetaren Lorraine Pangles tolkning lyder: ”Nature has implanted in many animals, and especially in human beings, a love of those who are kindred – of children and parents above all, but also of fellow tribesmen and even of the whole human race.”9
Aristoteles menade att inget mer avancerat samhälle kunde existera utan denna välvilja gentemot andra människor. Visserligen kunde samhällen hållas ihop av egoism och fruktan ”but a political community that seeks to promote the good life for human beings requires something more”.10
Enligt Pangle ansåg Aristoteles att det bästa antalet vänner man kunde ha var fyra, fem stycken, och att den som hade många vänner inte hade några riktiga vänner. Dock fyllde vänskap i sig inget eget syfte utan var mer ett medel för ett trevligare och mer utvecklande liv.11 Aristoteles såg uppenbarligen människan som av naturen social med en stark handla oegennyttigt och att bry sig om andra människor. Många vänner förefaller dock inte ha några fördelar, eftersom det var bättre att omge sig med några få, nära vänner.
Tolkningen av detta blir att popularitet för en människa inte är så viktigt, då det är få och nära vänner som räknas.
6
Se t.ex. Coleman, 1961; Andersson, 1969; Holm, 2008; Zettergren, 2007.
7 Israel, 1999, s. 32 – 34. 8 Strahl, 2003, s. 26. 9 Pangle, 2002, s. 16. 10 Ibid., s. 17. 11 Ibid., s. 193, 197; Aristoteles, 1988, s. 227.
1.3.2 Hobbes
Med 1500-talet kom en kapitalistisk, marknadsorienterad syn på omvärlden, där andra människor sågs som antingen ”medel eller som hinder för egen personlig framgång”, menar Israel.12 Hobbes skrev på 1600-talet sin Leviathan, där en mindre positiv bild av människans väsen målades upp. Till skillnad från Aristoteles ansåg Hobbes att människorna var egoistiska som utan en hindrande stat obönhörligen skulle bekämpa varandra i ett allas krig mot alla. I ren självbevarelsedrift skulle människorna tvingas överlämna en del av sin självständighet åt en högre auktoritet, i Hobbes fall staten.13 Enligt Hobbes tävlar människor ständigt med varandra i fråga om ”ära och rang” vilket oundvikligen leder till ”avund och hat och till sist krig”. Vi känner bara tillfredsställelse, när vi har ett övertag på andra. Någon enighet
människor emellan kan aldrig uppnås utan en stat som resolut styr oss mot ett allmänt bästa.14 Av naturen älskar människan ”frihet och herravälde över andra”, och hennes naturliga lidelser driver henne till antisocialt beteende. Hobbes konstaterade att de naturlagar som Aristoteles framhöll betydelsen av inte följdes, annat än då var och en enskilt tjänade på det. I ett kapitel om rang och värde bland människor hävdar Hobbes att egenskaper som skönhet, rikedom,
rykte om att inneha makt, vältalighet, älskvärdhet och framgång är tecken på makt. Genom att efterlikna någon, instämma i någons åsikter och visa någon tilltro hedrar man någon.15 Enligt Hobbes deltar människor bara i sociala sammanhang för att hon enskilt gynnas av det. I grunden är hon antisocial och härsklysten och vill helst dominera över sina medmänniskor. Med detta synsätt borde kompisrelationer kunna beskrivas som smärtsamma upplevelser präglade av konkurrens och kamp om makt.
Efter dessa två helt skilda utgångspunkter om människans sociala natur följer nutida teorier och forskning.
2 Teori och tidigare forskning
Här följer en tudelad genomgång av teori och forskning. Dels presenterar jag teorier och forskning om ungdomars behov av kompisar, dels redovisar jag teorier och forskning om popularitet bland ungdomar specifikt.
2.1 Ungdomar och jämnåriga
Som en introduktion till forskningen om popularitet presenteras här teori och forskning om ungdomars relationer till jämnåriga.
12 Israel, 1999, s. 33. 13 Israel, 1999, s. 33 – 34; Strahl, 2003, s. 65. 14 Hobbes, 2004, s. 159. 15 Ibid., s. 157, 102 – 105.
2.1.1 Ungdomar och kompisar i teorin
Psykoanalytikerna Wrangsjö och Winberg Salomonsson beskriver hur umgänget med jämnåriga blir allt viktigare under tonåren. Jämnåriga kamrater behövs som ”gelikar”, då de ger tonåringen möjlighet att träna socialt samspel, ett samspel som skiljer sig från umgänget med de vuxna. Kompisarna är också betydelsefulla för att tonåringen enklare ska kunna bli självständig, separera sig från föräldrarna och utveckla sin identitet.16 Den amerikanska psykoanalytikern Louise Kaplan förklarar tonårstiden som en konflikt mellan å ena sidan en längtan tillbaka till småbarnsåldern och å andra sidan en längtan till vuxenlivet. De konflikter som uppstår försöker tonåringen hantera med hjälp av kamratgruppen, då den framstår som den främsta miljön för tonåringen. Enligt Kaplan är tonåringens psykiska hälsa beroende av fungerande kompisrelationer. Tonåringar bildar kamratgrupper för sina inre, motsägelsefulla behovs skull.17 Liknande resonemang står också att finna hos andra psykoanalytiker.18 I sin analys talar psykoanalytikern Erik H Erikson om en identitetskris hos tonåringar, där gruppen av kompisar hjälper varandra att komma över periodens obehagskänslor.19
1968 analyserade den engelske sociologen Cyril Smith ungdomarnas värld och hävdade att kompisgrupperna fungerade som bärare av attityder och normer, om hur man agerar socialt. Ungdomar har en åldersmässig anledning att söka sig till varandra och ta avstånd från vuxna, eftersom de saknar den status i samhället som vuxna åtnjuter. Dessutom utbyts inom gruppen information, om sådant som vuxna inte kan beröra på samma nivå som ungdomar, t.ex. sex.20 I en artikel i Educational Horizons menade den amerikanske sociologen Murray Milner att ungdomars maktlöshet är anledningen till att de fäster så stor vikt vid popularitet bland jämnåriga. När ungdomar inte kan påverka samhällspolitiken eller sin skola och samtidigt saknar ekonomiskt oberoende, riktar de istället sin energi mot sin sociala omgivning. Där skapar ungdomar, enligt Milner, en egen värld vid sidan av det övriga samhället. I denna värld utformar de reglerna själva och olika statussystem. Genom att under lång tid placera
ungdomar i skolor, avskilda från övriga samhället, underblåser skolsystemet bildandet av en separat ungdomsvärld präglad av popularitetsfixering, ansåg Milner.21
2.1.2 Kompisar i forskningen
Vad säger empirin om kompisars betydelse under tonåren? Den israeliske sociologen Shmuel Eisenstadt fann i sin studie av ungdomsgrupper från 1956 att liknande kompisgrupper under tonåren gick att urskilja i olika samhällen och kulturer runt om i världen. Genom att delta i gruppen utvecklar ungdomarna sin identitet och självkännedom.22 I Ungdomarna, skolan och
livet som publicerades 2001 i efterdyningarna till ett tioårigt forskningsprojekt om ungdomars
livsprojekt redovisar ungdomsforskaren Bengt-Erik Andersson skolkamraternas betydelse. Av de elever från årskurs sju till och med tvåan i gymnasiet som ingick i studien uppgav mellan två tredjedelar och tre fjärdedelar att det bästa med skolan över huvud taget var kamraterna. Runt hälften menade att utan kamraterna skulle de inte stå ut med skolan. ”Kamratgruppen
16
Wrangsjö; Salomonsson Winberg, 2007, s. 34 – 37.
17 Kaplan, 1987, s. 158. 18 Hindle (red.), 1999, s. 116, 123. 19 Erikson, 1993, s. 239. 20 Smith, 1968, s. 17, 25. 21 Milner, 2006, s. 240 – 241, 244 – 245. 22 Eisenstadt, 1964, s. 183 – 184.
utgör, kan man säga, på något sätt andningshålet för många och utan dem skulle det vara svårt att uthärda skolan”, skriver Andersson. En tredjedel av eleverna ansåg att skolkompisarna var viktigare än skolämnena.23 56 – 59 % pekar ut kompisarna som skäl till varför de går i skolan, och 95 % tyckte att nära vänner var det viktigaste i livet och i framtiden.24 Undersökningar av Bengt-Erik Andersson på 1960-talet visade en något otydlig bild av kompisarnas betydelse för tonåringar, men trots allt stod det klart att kompisar ”mean a lot to adolescents. The approval of peers is coveted, popularity is sought”. När ungdomarna besvarade en öppen fråga, om vad de helst gjorde på fritiden, visade sig umgänge med kompisar hamna högst för tjejer och näst högst för killar.25
Den amerikanske psykologen Brett Laursen fann att ungdomar får ut mer av kärleks- och kompisrelationer med jämnåriga jämfört med andra nära relationer: ”In sum, more positive outcomes (greater rewards and fewer costs) are associated with friends and romantic partners than with parents and siblings.”26
Landsmannen och kollegan Steven Asher summerar efter en genomgång av forskningen på området att vänner är viktiga för kamratskap och återhämtning, allierade eller kritiker i olika situationer, rådgivare och som en social buffert i perioder av stress. Asher tror dessutom att kompisar har fått allt större betydelse för barn och ungdomar, eftersom skoltiden har förlängts i den industrialiserade världen, där heltidsarbetande föräldrar har gjort att barnen tillbringar allt mer tid utanför skolan, i skola, fritidshem och på dagis.27 Psykologen Phil Erwin definierar barns och ungdomars kompisrelationer som att de
förutsätter en jämn maktfördelning samt att de upprättas mellan jämlikar. Barns och ungdomars relationer till äldre barn och ungdomar eller vuxna är däremot ojämna i makfördelning och jämlikhet. Från början domineras barns relationer av förhållandet till föräldrarna, men från 10-årsåldern ökar kompisarnas betydelse för att under tonåren helt ta över föräldrarnas tidigare roll. Kompisrelationer fyller syftena att ge social träning, fungera som stötdämpare mot problem i vardagen, ger en känsla av att vara värdefull samt hjälpa till att skapa en egen identitet.28 Cotterell betonar kompisgruppens sociala betydelse i formandet av identitet, hur man umgås och det sociala stöd kompisarna erbjuder.29 Kompisar är bland de viktigaste komponenterna i ungdomars sociala värld och bidrar till social utveckling, menar den amerikanske barnpsykologen William Hartup och konstaterar att den bästa värdemätaren för hur vi kommer att fungera som vuxna inte är betyg, uppförande i klassrummet eller IQ-nivå utan den sociala förmåga bland jämnåriga som barn och ungdomar visar upp.30
Utvecklingspsykologen Gary Ladd skriver att kompisar blir extra viktiga under tonåren, då vi söker efter en identitet, självkännedom och ett liv utanför familjen. I detta sammanhang framstår därför kompisgruppen som speciellt viktig, för inom denna skapas normer för beteende, klädstil och språk. Även den begynnande sexualiteten står i fokus inom kompisgruppen, då vissa förhållanden övergår från kompis- till partnerrelationer. Sammantaget finner Ladd att kompisar spelar en unik och avgörande roll för barns
23
Andersson (red.), 2002, s. 39 – 40. Citat s. 39.
24 Ibid., s. 57, 138. 25 Andersson, 1969, s. 109, 261. Citat s. 109. 26 Laursen, 2001, s. 203. 27 Asher; Coie, 1990, s. 3 – 4. 28 Erwin, 1998, s. 2, 5 – 9. 29 Cotterell, 2004, s. 44, 73. 30 Hartup, 1993, s. 5, 3.
utveckling.31 En sammanställning av internationell ungdomsforskning tycks visa att kompisar betraktas som viktiga av ungdomar oavsett världsdel och region.32
Psykologerna Mihaly Csikszentmihalyi och Reed Larson studerade amerikanska ungdomars vardagsliv genom självrapportering. Under en vecka fick 75 ungdomar vid en signal skriva ner vad de gjorde vid ett visst tillfälle. Det visade sig att ungdomarna tillbringade cirka 5 % av sin tid tillsammans med sina föräldrar, medan umgänget med jämnåriga upptog över 50 % av ungdomarnas vakna tid. Forskarna ställer sig dock tveksamma till huruvida dessa många timmar tillsammans med jämnåriga är bra för ungdomar. Enligt Csikszentmihalyi och Larson behöver ungdomar vuxna att imitera och interagera med för att utvecklas. Att umgänget med vänner skulle leda till en positiv social utveckling och fördjupad självkännedom för ungdomar uttrycker Csikszentmihalyi och Larson tvivel inför. Enligt dem kan kompisgruppen lika gärna sprida antisociala beteenden och sämre betyg.33
2.1.3 Sammanfattning
Totalt sett är litteraturen enig, om att med ungdomsåren följer ett ökat behov av kontakt med jämnåriga på bekostnad av kontakten med föräldrarna. Sociologer ser detta som ett viktigt led i den socialisationsprocess från barn till vuxna som de utgår från att ungdomarna befinner sig i. I psykologers ögon betraktas det ökade umgänget med jämnåriga under puberteten som en inre utvecklingsprocess med stigande självkännedom och självständighet, där just jämnåriga erbjuder ett unikt utbyte av känslor och erfarenheter. Att ha jämnåriga att umgås med tycks därför vara betydelsefullt för ungdomar. I följande avsnitt redovisas vilken betydelse det har att uppleva sig som populär bland jämnåriga.
2.2 Popularitet
I forskningen om popularitet används ord som accepterad, status, vara omtyckt, social position och få många kompisar som synonymt med begreppet popularitet.34
2.2.1 Från 1960-talet till idag
I skiftet mellan 1950- och 1960-tal studerade den amerikanske sociologen James Coleman popularitet bland amerikanska ungdomar i high school (14 – 18 år). Populära killar ville hellre vara duktiga atleter än prestera bra i skolämnena, medan populära tjejer föredrog rollen som
cheerleader än som eleven med höga betyg. Killar uppskattade mer tjejer som var måna om
sitt utseende än måna om betygen.35
I sin doktorsavhandling från 1969 undersökte ungdomsforskaren Bengt-Erik Andersson, i första hand med enkäter, bland annat ungdomars uppfattningar om popularitet. För att bli
31 Ladd, 2005, s. 3, 11. 32 Bradford Brown, 2002, s. 9, 10, 349. 33 Csikszentmihalyi; Larson, 1984, s. 71 – 73, 172. 34 Se Andersson, 1969, s. 145; Holm, 2008, s. 113 – 140; 35 Coleman, 1963, s. 30, 244, 170 – 172,
populär bland kompisar skulle man som kille främst vara sportintresserad, tycka om
popmusik, vara intelligent, hänga med i klädmode och vara intresserad av motorer. Tjejer
skulle mest gilla popmusik och klädmode. Mellan årskurs åtta och nio skedde dock
förändringar i åsikterna. Hos tjejerna vann uppfattningen att sportintresse gav popularitet på bekostnad av mode mark, medan killarna i nian ansåg att mode var en viktigare källa till popularitet, än vad de hade tyckt i åttan. Under intervjuer nämndes att egenskaper som lojalitet och uppriktighet, ordningsam och omsorgsfull samt ett lättsamt sätt skulle leda till popularitet.36 En slutsats som Andersson drog var att killar hade fler vägar än tjejer i
dåvarande samhälle att nå högre popularitet bland jämnåriga.37 När det gällde förhållandet till motsatta könet, trodde killarna att utseendet var viktigast både för killar och tjejer. Beteende och social förmåga var dock de egenskaper som tjejer höll för betydelsefullast för att bli omtyckt av killar, och även för killar som ville bli omtyckta av tjejer. Denna skillnad mellan killars och tjejers uppfattningar minskade emellertid, så att även killar vid 16 års ålder framhöll en persons sociala fördelar för att bli omtyckt. Att vara aktiv i idrott blev också allt mindre viktigt för populariteten mellan årskurs sju och nio. Inte var det heller någon fördel att prestera bra i skolämnena. ”It will be seen that those, who become popular with the opposite sex are not brightly shining either in school subjects or in sports”, kommenterade
Andersson.38
I en trebetygsuppsats från 1971 studerade Ulla Franklin och Ann-Britt Carlsson populära och impopulära elever. Undersökningen genomfördes kvantitativt med enkäter i anslutning till projektet Ungdom i Göteborg (Projekt UG). Fastän alla siffror inte var statiskt säkerställda kom Carlsson och Franklin fram till att populära elever hade föräldrar med högre utbildning, hade högre betyg och tycktes mer skolmotiverade, hade fler kamrater, umgicks mer med
jämnåriga samt verkade ha en mer realistisk självuppfattning. Det senare innebar främst att
de populära var mer medvetna, om hur omtyckta de var av andra elever. Vad gäller popularitetens respektive impopularitetens varaktighet visade det sig att populära elever behöll sin ställning i större utsträckning än de impopulära. Elever som en gång fått ställning som populära fortsatte alltså vara det.39
I England studerade sociologen Stephen Ball en skola under tre år med observationer, intervjuer och enkäter. Ball fann att klasstillhörighet och socioekonomisk bakgrund dominerade, när kompisrelationer skapades.40 Uppenbarligen var populariteten bunden till jämnåriga inom den egna samhällsklassen.
Sociologen Carita Bengs undersökte hur ungdomar mellan 13 och 17 år gamla upplevde kroppsformens betydelse i förhållande till sin egen självkänsla och i förhållandet till
jämnåriga. Ett avsnitt berörde begreppet popularitet, och resultatet visade att ett visst samband fanns mellan missnöje med sin egen kropp och låg popularitet bland jämnåriga. Dock var detta samband svagt, och de flesta ungdomar i studien såg sig själva som lika populära som sina kompisar.41
Pedagogen Maud Ihrskog följde tio elever från årskurs sex till och med årskurs åtta, och en del av hennes forskning visar på skillnader mellan olika elever i deras kompisrelationer. När eleverna började sjuan, bildades nya klasser med nya klasskamrater. Inför starten i sjuan hade
36 Andersson, 1969, s. 182 – 183. 37 Ibid., s. 185. 38 Ibid., s. 214 – 215. Citat s. 215. 39
Carlsson; Franklin, 1971, s. 15, 27. Trebetygsuppsats motsvaras idag ungefär av c-uppsats.
40 Ball, 1981, s. 107 – 108, 265 – 266. 41 Bengs, 2000, s. 166 – 167.
flera av eleverna strategier för hur de skulle få nya kompisar. Att vara nyfiken på andra, kunna lyssna, ta kontakt och vara allmänt schysst var några strategier.42 Vissa av Ihrskogs studerade elever berättade hur de ville skaffa nya kompisar men inte lyckades. Det berodde på att de saknade självförtroende för att våga försöka skapa nya relationer, eller att de ansåg sig ha för lite gemensamt med eleverna i den nya klassen. Slutligen fanns det de elever som behållit de gamla kompisarna utan något behov av att skaffa nya, och de som utökat sin kompiskrets.43
Ihrskog för ingen diskussion om popularitet inom kompisgrupperna, men hon tycks ha identifierat tre förhållningssätt i skapandet av nya kompisrelationer som skulle kunna knytas till ämnet popularitet. Vissa elever ville men kunde inte skaffa nya kompisar – de skulle förmodligen inte se sig själva som populära. Vissa elever hade utökat sina kompisrelationer – de skulle kanske inte tveklöst räkna sig själva som populära, men i andra elever ögon skulle de förmodligen framstå som det. Det tredje förhållningssättet, de elever som kunde men inte ville skapa nya kompisrelationer, är intressant. Ihrskog uppehåller sig inte särskilt mycket vid just detta avsnitt i sin avhandling, men kanske visar just det tredje förhållningssättet vilka elever som verkligen är populära? Förmågan att kunna skaffa nya kompisar men ändå nöja sig med några antyder att dessa elever har ett slags socialt överskott. Möjligen är de så medvetna om sin popularitet att de inte ser det som nödvändigt att utöka den.
Ihrskog presenterar även ett avsnitt om hur hennes respondenter ser på värdet av kompisar. Alla utsagor pekar på att kompisar är viktiga för självförtroendet, den personliga utvecklingen och välbefinnande i vardagen, men då man läser elevernas resonemang, förefaller det
viktigare att ha någon kompis än många.44 Detta är något som Ihrskog inte diskuterar, men att vara populär – i meningen att vara allmänt omtyckt bland jämnåriga – verkar inte vara
betydelsefullt för eleverna i undersökningen.
Med sin avhandling från 2007 visade psykologen Peter Zettergren att hög popularitet fungerade som ett skyddsnät och gjorde barn och ungdomar motståndskraftigare mot psykologiska och sociala motgångar. Dessutom tycktes ungdomar som är populära vara det hos båda könen.45 Nederländska psykologer undersökte hur hög och låg popularitet påverkade utvecklandet av depressioner hos 13-åringar. För pojkarna var det deprimerande att inte vara duktig i idrott, medan flickorna erfor samma känslor av att inte vara omtyckt. Det visade sig samtidigt att det för det psykiska välbefinnandet var viktigare att vara omtyckt av någon än ogillad av flera.46 Liknande resultat kom psykologerna Elias Mpofu och Shih-Yi Chan fram till.47
Efter studier av två klasser i år nio fann Ann-Sofie Holm att popularitet bland eleverna baserades på utseende, kroppsideal och sportighet, social förmåga, mognad, studiemotivation och hur känd ens familj var. Utseendet var viktigt både för killar och för tjejer främst för att attrahera det motsatta könet. Att vara aktiv i idrott gav möjlighet att synas, träffa många jämnåriga och på så vis få många kompisar och bli populär. För killarna var kroppsidealet en vältränad kropp med betoning på muskler, medan tjejerna underströk regelbunden motion och att hålla sig smal. Förmågan att hantera sociala situationer var ytterligare en källa till
popularitet, och Holm beskriver det med ”att ha en god kommunikativ förmåga att etablera
42 Ihrskog, 2006, s. 104. 43 Ibid., s. 141 – 144. 44 Ibid., s. 126 – 128. 45 Zettergren, 2007, s. 57, 53. 46 Oldehinkel m.fl., 2007, s. 424, 425. 47 Chan; Mpofu, 2001, s. 51.
vänskap med kompisar och vuxna”. Även vilka kompisar man umgicks med kunde påverka populariteten, trodde de intervjuade eleverna. Genom att vara tillsammans med populära ungdomar fanns möjlighet att själv få en viss förhöjd status. Att ha en grupptillhörighet med många kompisar och att själva vara aktiv i det sociala umgänget kunde också leda till
popularitet och likaså med ett beteende som beskrivs som mer ”moget” och genom att visa en viss studiemotivation. Slutligen kunde familjetillhörighet ge förbättrad status, om ens
föräldrar, syskon eller släktingar var kända på orten.48
2.2.2 Tjejer i fokus
En intervjustudie av gymnasietjejer med latinamerikanskt påbrå genomförd av sociologen Catrin Lundström avslöjade att deras etniska ursprung gjorde dem – ömsom villigt, ömsom motvilligt – populära, både hos killar och hos tjejer.49 Den amerikanska antropologen Marjorie Harness Goodwin följde tjejer i 12-årsåldern under tre år i skolan och identifierade en kompisgrupp som hade högst social status bland eleverna. När hon frågade dem, hur man blir populär som tjej svarade de att man ska vara välkänd, omtyckt av killarna och cool. Att vara cool exemplifierade en tjej med att man hängde med i klädmodet.50
Socialantropologen Fanny Ambjörnsson observerade och intervjuade två tjejgrupper på gymnasiet under ett års tid. Valet av gymnasieprogram ledde till en uppdelning på den aktuella skolan, där de elever som gick på yrkesprogrammen fick lägre status än eleverna på de studieförberedande programmen. Att som tjej ha pojkvän gav en högre social status, och kroppsligt förväntades en tjej ha långt huvudhår, plocka håret i ansiktet och sminka sig. Killar skulle däremot ha kort hår och inte ta bort hår annat än att raka hakan. För de som inte följde dessa oskrivna regler väntade sociala sanktioner, menade Ambjörnsson.51
Hos de 13- och 16-åriga tjejer med bakgrund i arbetarklassen som Inger Berggren intervjuade fanns det stor enighet, om att kompisar och att tillhöra olika kompisgrupper är viktigt. För de 13-åriga tjejerna var umgänget med kompisarna ”ett görande och ett lärande som ger dem möjligheter att ha roligt tillsammans” men ”också en kamp om att bli erkänd eller åtminstone accepterad som kompis av några andra flickor”.52
Berggren urskilde en kvalitativ förändring i 13-åringarnas kompisrelationer i och med att de börjar i årskurs sju, för ”nu handlar det mindre om att vara kompisar och mer om hur de kan vara en riktig kompis och vad som är
rätt att göra i den nya situationen”. Olika kompisrelationer utkristalliserar sig, där den ”riktiga
kompisen” står närmast och ”dom andra tjejerna” står längst bort utan någon kompisstatus alls.53 De 16-åriga tjejerna som precis har börjat gymnasiet ges nya möjligheter att skapa kompisrelationer. ”De träffar nya kompisar och försöker utvidga sitt eget nätverk av kompisar, vilket ger dem nya erfarenheter, status och social förankring bland jämnåriga utanför det lokala bostadsområdet.” I gymnasieklasserna uppstår en social struktur, där de som arbetar för att ”skapa kompisgrupper och blir erkända av några andra i klassen placerar
48 Holm, 2008, s. 114 – 136. Citat s. 124. 49 Lundström, 2007, s. 250 – 257. 50 Goodwin, 2007, s. 82. 51 Ambjörnsson, 2004, s. 54, 110, 142 – 143, 283 – 284. 52 Berggren, 2001, s. 98 – 99. Citat s. 99. 53 Ibid., s. 100, 108.
sig i den nya klassens nätverk”. De kompisgrupper som bildas har oftast en kärna med två tjejer ”som känner varandra sedan tidigare”.54
Berggrens intervjuer tyder på att de kvalitativa kompisrelationerna väger tyngre än de
kvantitativa. Popularitetsbegreppet förekommer inte, och att vara populär framstår i ljuset av Berggrens forskning som ett allt för ytligt begrepp. Kompisrelationerna verkar vara allt för komplicerade för att kunna fångas med termen popularitet. Kompisar är inget man får, utan bakom ligger ett taktiskt spel, noggranna överväganden och hårt arbete med alla de sociala verktyg som tjejerna dittills har skaffat sig i livet. Jämförelsen med ett slags kamp ligger nära till hands – en social kamp. Målet för tjejerna tycks vara ett slags kompisutrymme med de ”riktiga kompisarna” närmast och sedan de mindre viktiga kompisarna i olika sfärer allt längre bort från tjejen i fråga, som själv befinner sig i centrum – kärnan. Runt omkring kärnan finns kompisgruppen.
2.3 Sammanfattning
Den forskning som berört begreppet popularitet kan i grova drag indelas i en kvantitativ kategori och en kvalitativ. Tidiga studier som Coleman (ursprungligen 1961), Andersson (1969) och Carlsson och Franklin (1971) redovisar popularitet i siffror framtagna med standardiserade frågeformulär. Samma metod används även i senare undersökningar av Oldehinkel m.fl., Zettergren och Mpofu och Shih-Yi. Kvalitativa ansatser i form av intervjuer återfinns hos Holm, Lundström, Berggren och Ihrskog. Begreppet popularitet som
självständigt fenomen förefaller ha haft sina glansdagar på 1960-talet, vilket märks i
Coleman, Andersson och Carlsson och Franklins studier. Där studeras popularitet i sig, medan Holm använder det för att belysa genusteorier, och Oldehinkel m.fl., Mpofu och Shih-Yi samt Zettergren intresserar sig för popularitetens inverkan på barns sociala och psykiska
utveckling. En slutsats är därför att endast fenomenet popularitet av någon anledning inte lockar forskares intresse lika mycket som på 1960-talet. Idag förefaller begreppet popularitet användas blott i anslutning till andra teorier. Resultaten från forskningen på området säger oss att den sociala förmågan är central för populariteten, att atletiska färdigheter går före höga skolbetyg och att utseendet och fritidsaktiviteter har betydelse.
3 Metod
För att undersöka hur eleverna upplever popularitet, har jag använt mig av samtalsintervjuer. Esaiasson m.fl. uppger fem användningsområden för samtalsintervjuer: då man tar sig an ett
outforskat område, då man vill få fram personers egna upplevelser, då man vill utveckla begrepp, då man vill pröva en teori och slutligen då man vill komplettera annan forskning.55 I min uppsats vill jag nå respondenternas egna upplevelser av popularitet och jag vill pröva slutsatser från tidigare forskning. Även Andersson pekar på samtalsintervjuns fördelar, när det gäller att belysa värderingar, upplevelser och tolkningar.56 Trost skriver att den kvalitativa samtalsintervjun är rimlig, om man är intresserad av att förstå människors
handlingsmönster.57 Jag anser således att den kvalitativa samtalsintervjun är lämplig sett till vad jag vill undersöka.
3.1 Intervjupersonerna
Eleverna som jag har intervjuat var mellan 13 och 18 år gamla, tio till antalet och spridda över årskurserna sju till om med årskurs två på gymnasiet. Två respondenter gick i sjuan, två i åttan, fem i nian och en i tvåan på gymnasiet. Sex av dem gick i samma skola, tre gick i en annan och den siste gick på en tredje skola. Jag kom i kontakt med dem genom att sätta upp lappar på olika skolor och på en fritidsgård i den aktuella kommunen.58 Sammantaget fanns lappar på tio skolor, fem gymnasieskolor och fem skolor med grundskolans senare år.
Intresserade elever fick sedan höra av sig till mig. Avgränsningen till dessa åldrar gjordes för att intervjufrågorna skulle passa intervjupersonernas erfarenheter. I samband med puberteten skiftar barns förhållande till sina jämnåriga, då relationerna fördjupas och präglas av större närhet.59 Att intervjua elever i tidigare årskurser än sjuan med samma frågor skulle troligen påverka undersökningens tillförlitlighet, eftersom frågorna skulle tolkas så olika. Då min lärarutbildning är inriktad mot grundskolans senare år och gymnasiet, valde jag att vända mig till elever i åldersgruppen 13 – 19 år.
Esaiasson m.fl. återger McCrackens råd vid urval som säger att man skall välja främlingar, ett litet antal och inte några ”experter”.60
Främlingar för mig är alla respondenterna. McCrackens råd om ett litet antal intervjupersoner får sägas vara efterlevt, då jag intervjuat tio ungdomar. Däremot har jag inte tagit hänsyn till huruvida intervjupersonerna har några speciella
kunskaper om ämnet. Förutom rådet om att inte välja intervjupersoner med särskilt goda kunskaper i ämnet, har jag alltså följt McCrackens råd.
3.2 Intervjuernas genomförande
Sammanlagt gjordes sex intervjuer med tio intervjupersoner. Två intervjuer genomfördes enskilt och resten i par. Alla intervjuer togs upp på mp3. Två intervjuer spelades in i ett rum i en av högskolans lokaler, medan de övriga ägde rum i ett rum på intervjupersonernas skolor
55 Esaiasson m.fl., 2005, s. 280 – 284. 56 Andersson, 1994, s. 17 – 18. 57 Trost, 2005, s. 14. 58 Bilaga II. 59
Bukowski; Hoza; Boivin, 1993, s. 27 – 28.
60
samt på en fritidsgård. Alla intervjuer kunde genomföras utan några större störningar. I genomsnitt varade intervjuerna i 30 minuter. Den längsta var 46 minuter och den kortaste 23 minuter lång. Alla intervjupersonerna fick en biobiljett som tack för att de ställde upp.61 Intervjupersonerna ombads efter intervjun säga hur de hade upplevt den. Alla sa att de hade upplevt den som bra men tyckte att frågorna var svåra. Efteråt har jag för hand transkriberat de inspelade intervjuerna. Syftet har varit att transkribera så ordagrant som möjligt, men vissa korrigeringar har gjorts för läsbarhetens skull. Hummanden och liknande ordlösa ljud från främst min sida har ofta utelämnats för att underlätta själva transkriberingen.
Ljudupptagningen var god, och bara vid några tillfällen har samtliga ord som yttrats kunnat urskiljas. Jag anser att reliabiliteten vad avser de tekniska aspekterna av intervjuerna är mycket hög.
Vad gäller antalet intervjupersoner var majoriteten av mina intervjuer parintervjuer. Par- och gruppintervjuer innebär annorlunda situationer än enskilda intervjuer (med bara intervjuaren och intervjupersonen). Trost påminner om att det som sägs under en intervju med flera respondenter inte garanterat kan stanna mellan intervjuaren och intervjupersonen.
Intervjupersonen lyder inte under den tystnadsplikt som intervjuaren binder sig vid. Därför finns risken att intervjupersonerna inte blir lika öppenhjärtiga som de kunde varit i en enskild intervju. Vid parintervjuer kan dessutom en mer verbal respondent dominera över en mer tystlåten, så att denne får mindre utrymme. Man måste också räkna med det sociala tryck som uppstår, när flera personer intervjuas samtidigt. Enligt Trost kan intervjupersonerna ge sken av att ha åsikter för att just dessa åsikter passar i just det sociala sammanhanget som intervjun innebär. I så fall blir det inte respondenternas riktiga åsikter som förmedlas, utan vad de istället tror passar att säga.62
Trost anser vidare att gruppintervjuer inte ska användas för att komma åt åsikter eller
attityder, men intervjuformen kan passa bra för att få fram idéer och erfarenheter.63 Esaiasson m.fl. skriver att fördelarna med gruppintervjuer är att samspelet mellan intervjupersonerna ska tillföra ytterligare en dimension till intervjun, att intervjupersonerna ska hjälpa varandra. Samtidigt minskar intervjuarens styrande roll.64
Två nya avhandlingar där ungdomar intervjuas visar på positiva erfarenheter av grupp- eller parintervjuer. Holm lät eleverna som regel intervjuas i par.65 Lundström använde sig i sin avhandling av olika intervjuformer, då hon i så stor utsträckning som möjligt lät
intervjupersonerna välja intervjuform. Hon fann att parintervjuerna hade större likheter med de individuella intervjuerna än med de fokusgrupper (fler än två respondenter) hon också använde.66 Berggren prövade gruppintervjuer vid sidan av enskilda intervjuer med tonårstjejer men tvingades avbryta, eftersom hon tappade kontrollen som intervjuare.67
Intervjupersonerna i min undersökning fick välja intervjuform, och vid parintervjuerna hade de elever som hörde av sig till mig någon de ville bli intervjuad tillsammans med.
Uppenbarligen kände de varandra väl, och jag upplevde aldrig situationen med två intervjupersoner som spänd eller hindrande. Ett par av parintervjuerna upplevde jag som mycket lyckade, eftersom respondenterna regelbundet resonerade med varandra kring
61
Samma belöning användes av Linderoth och Bennerstedt (Medierådet, 2007, s. 24).
62 Trost, 2005, s. 24 – 26, 46. 63 Ibid., s. 26. 64 Esaiasson m.fl., 2005, s. 346. 65 Holm, 2008, s. 63 – 64. 66 Lundström, 2007, s. 44 – 45. 67 Berggren, 2001, s. 86.
frågorna, och jag upplevde det som att mer information kom fram vid just dessa intervjuer än vid de enskilda intervjuerna. En annan parintervju skedde på eftermiddagen efter skolan, och respondenterna verkade ganska trötta, vilket rimligen kan ha påverkat intervjuns kvalitet. Sammantaget anser jag att alla intervjuer gav mycket information, och att de genomfördes utan några större problem som kan ha försämrat den information de gav. Jag tror inte heller att informationen som kom fram genom intervjuerna hade blivit särskilt annorlunda, om alla intervjuerna skett enskilt.
3.3 Intervjuguiden
Jag har valt att använda en semistrukturerad intervjuguide. Bryman skiljer mellan
ostrukturerade och semi-strukturerade intervjuer, där den senare varianten kännetecknas av att intervjuaren använder en intervjuplan med speciella teman, och där respondenten har
möjlighet att själv utforma svaren. Utöver intervjuplanens frågor kan följdfrågor ställas ”om intervjuaren anknyter till något som intervjupersonen sagt”. Den ostrukturerade intervjun saknar däremot konkret fokus, vilket min undersökning tvärt om har med popularitet. Då intervjuaren har ”ett förhållandevis tydligt fokus”, rekommenderar Bryman den semi-strukturerade intervjun.68 Liknande resonemang finns hos Denscombe.69 Trost anser att intervjuguiden inte bör innehålla några frågor alls utan bara frågeområden.70
Jag har valt att använda en tudelad intervjuplan innehållandes sex teman med frågor och ofta en eller flera följdfrågor till varje fråga.71 Det inledande temat om popularitet fungerar dels som en inledning, dels följer temat de frågor som Holm använde i sin avhandling.72 Till grund för intervjuplanens följande fem frågeområden ligger den ovan redovisade undersökningen
Populära och impopulära elever av Ann Britt Carlsson och Ulla Franklin från 1971.
Författarna presenterar fem hypoteser som de prövar och som tagits fram utifrån dåtida forskningsresultat. Den enkät som Carlsson och Franklin använder är utformad efter de fem hypoteserna bakgrundsvariabler, förhållandet till skolan, förhållandet till kamrater, fritiden och förhållandet till egna jaget.73 Genom att knyta an till teman som använts i tidigare
forskning om popularitet blir min intervjuguide tillförlitligare, än om temana hade formulerats fritt. Samtidigt kan invändningar resas mot att i intervjuguiden använda Carlsson och
Franklins kvantitativa undersökning, eftersom deras teman – till skillnad från Holm – inte utformats för samtalsintervjuer. Dock ser jag det som intressant att utgå från Carlsson och Franklins undersökning, just därför att jag använder en annan metod med mina
samtalsintervjuer. Det intressanta ligger då i huruvida svaren som mina intervjuer visar på stämmer överens med Carlsson och Franklin.
3.4 Provintervjuerna
Syftet med provintervjuer är att pröva, om undersökningens syfte svarar mot intervjuguidens utformning och frågor, och intervjupersonerna bör tillhöra samma målgrupp som de
68 Bryman, 2002, s. 301, 304. 69 Denscombe, 2000, s. 135. 70 Trost, 2005, s. 53. 71 Jmf. Öhrn, 2005, s. 128–129. 72 Holm, 2008, bilaga 4. 73 Carlsson; Franklin, 1971, s. 3.
kommande intervjupersonerna.74 Dessutom kan provintervjuer ge möjlighet för intervjuaren att upptäcka brister i sitt uppträdande under intervjuerna som därefter kan korrigeras.75 Inför undersökningen genomförde jag två pilotintervjuer med två ungdomar i årskurs åtta som jag träffat genom en gemensam fritidsaktivitet. Att känna personerna som intervjuas i
provintervjuerna ser Trost inget problem med.76 Dessa intervjuer skedde via telefon på grund av avstånd och tidsbrist hos intervjupersonerna. Provintervjuerna ledde till vissa korrigeringar av intervjuguiden.
3.5 Etiska överväganden
I enlighet med statliga Vetenskapsrådets rekommendationer77 har jag inför varje intervju informerat intervjupersonerna om vad min uppsats har handlat om och om deras rätt att avbryta, när som helst under intervjun. Jag har låtit intervjupersonerna välja, om de vill att intervjun ska spelas in på mp3, vilket alla gick med på, och alla har informerats om att endast jag kommer att använda intervjumaterialet. Även om jag inte anser att mitt ämne är etiskt känsligt, har jag fått muntligt samtycke från vårdnadshavare till de tre ungdomar som var under 15 år. Varje intervjuperson har erbjudits att via e-post läsa igenom transkriberingarna av sina intervjuer för att få möjlighet att kommentera eller påpeka missförstånd.78 Två av de intervjuade paren ville detta men lämnade inga kommentarer. Vetenskapsrådets
konfidentialitetskrav har jag uppfyllt genom att avidentifiera intervjupersonerna och visat sparsamhet i vissa hänvisningar i uppsatsen som skulle kunna riskera att röja en
intervjupersons identitet. Alla namn på kompisar, orter, föräldrars jobbplatser och så vidare har tagits bort i citaten i uppsatsen för att minska riskerna för identifiering. Jag anser att jag har vidtagit fullgoda åtgärder för att förhindra identifiering av intervjupersonerna.
3.6 Kritik mot metoden
Kritik mot denna metod går naturligtvis inte att undgå. Kontakten med intervjupersonerna förväntades ske på deras eget initiativ, vilket rimligen medförde att en viss sorts elever ställde upp. Dessa elever kan tänkas vara verbalt starkare och ha större självsäkerhet än genomsnittet, något som inte gör dem representativa för ungdomar i allmänhet. Utöver detta gick sex av de tio respondenterna på samma skola och delade sålunda rimligen flera erfarenheter och föreställningar kring begreppet popularitet. Härmed minskas representativiteten ytterligare, och underlaget att dra slutsatser utifrån begränsas. Trost förespråkar att urvalet ska vara ”heterogent inom en given ram” så att en viss variation uppnås.79
Så har alltså inte skett. Att som intervjuare undvika ledande frågor är viktigt för att inte styra respondenterna mot ett visst svar.80 Detta har varit min strävan, men vid genomlyssning av intervjuerna har flera fall som skulle kunna ha styrt respondenterna upptäckts. Jag tror emellertid inte att dessa tillfällen
74 Lantz, 1993, s. 66 – 67. 75 Trost, 2005, s. 57. 76 Ibid., s. 124. 77 Vetenskapsrådet, 2002. 78
Severin (2002, s. 109) gjorde likadant. Trost anser detta tillvägagångssätt vara en ”smaksak” (2005, s. 93).
79 Trost, 2005, s. 117. 80 Andersson, 1994, s. 146.
har påverkat resultatet i allt för stor omfattning. Ett stöd för denna åsikt är intervjuguiden81, vars neutralt formulerade frågor jag utgick ifrån i alla intervjuerna. Andersson varnar för att tidspress kan försämra intervjun.82 Två av mina intervjuer (fyra intervjupersoner)
genomfördes mellan två lektioner och påverkade antagligen både intervjupersonerna och mig, medvetet eller omedvetet. Övriga intervjuer skedde dock utan någon uppenbar tidspress.
81 Bilaga I.
4 Eleverna om popularitet
I detta avsnitt kommer resultatet från intervjuerna med eleverna att presenteras i de sju kategorierna den sociala sidan, utseende, mitt emellan, bakgrund, skolmotivation,
fritidsaktiviteter och medvetenhet om sin egen popularitet.
4.1 Den sociala sidan
Samtliga intervjupersoner betonade den sociala förmågans betydelse för populariteten. Att stå i mitten för händelser och andras uppmärksamhet är viktigt liksom att känna många
jämnåriga. Populära elever är pratglada, utåtriktade, har humor (IP 4, 5, 3), ”står i mitten” (IP 1) och har en stor umgängeskrets. (IP 2) Dessutom är de snälla, vänliga, (IP 10, 11) roliga, sociala och har en känsla för sociala situationer, det vill säga när det är rätt läge att skratta eller trösta någon. (IP 6) Att däremot ständigt hamna fel med skämt och prata vid fel tillfällen riskerade att sänka populariteten. Då kunde andra uppfatta den personen som jobbig och tro att denne gjorde sig till i syfte att försöka bli populär: ”Ja, jag har en i klassen som har så. Hon är… försöker hela tiden vara rolig och säga saker men… Alla känner bara: ’Nej.’ Det går inte. Ingen gillar henne, så.” (IP 3) Att bara ha en sak i huvudet och ständigt prata om ett intresse förknippades också med lägre popularitet. (IP 4, 5)
Andersson, Ihrskog och Holm identifierade hur den sociala förmågan spelade en stor roll för hur populära ungdomar blev. I Anderssons fall var det främst i förhållandet till det motsatta könet, där den sociala förmågan var betydelsefull83, men mina intervjuer tyder på att den påverkar och till och med avgör populariteten i förhållande till båda könen. Således kommer mitt resultat närmre Ihrskog som såg hur hennes undersökta 13-åringar utgick från sociala färdigheter, när de planerade, hur de skulle få nya kompisar.84
Jämfört med Holm är mitt resultat närmast identiskt frånsett några punkter. Enligt Holm var det viktigt att vara social, utåtriktad och ha en stor bekantskapskrets, om en elev ville bli populär. Detta är i linje med mitt resultat. Däremot nämnde ingen av mina respondenter att det var viktigt att kunna tala för sin sak eller vara särskilt verbal i avseende att kunna uttrycka sig, något som Holm fann.85 Eleverna som jag intervjuade framhöll den sociala förmågan och att kunna prata med många olika människor för att bli populär, vilket naturligtvis kan ses som en verbal förmåga. Emellertid framkom inget under mina intervjuer som sa att en populär elev måste ha förmåga att kunna argumentera för någon sak eller vara duktig på att diskutera.
4.1.1 Häftiga och schyssta
Flera respondenter beskrev två sätt att vara populär på. Dels kunde man vara schysst86, snäll och omtänksam, dels kunde man vara kaxig, häftig och tuff. (IP 3, 4, 5, 6, 7, 8) Att närmare definiera vad schysst, snäll och omtänksam var visade sig vara svårare än att definiera den andra gruppen: 83 Andersson, 1969, s. 182 – 183, 214 – 215. 84 Ihrskog, 2006, s. 104. 85 Holm, 2008, s. 124.
IP 7: Nej, men [namn på populär elev] är det ju väldigt många som vill vara med.
IP 8: Ja… Alltså…
D: Kan ni beskriva henne? Hur är hon, vem är hon?
IP 8: Alltså, jag är ju kompis med henne. Men… Det har blivit väldigt mycket… Hon är inte i skolan just nu.
IP 7: Nej. Hon röker och dricker och…
IP 8: Hon är knappt i skolan… röker och dricker… har äldre pojkvän… Fast det är ändå…
IP 7: Har tagit saker…
IP 8: Jag ha ingenting emot henne så, eftersom vi är kompisar, men sen så vet jag… att hon kan vara lite uppkäftig mot människor som hon inte känner och hon kan bråka, om hon inte är på humör och…
D: Vad är det som gör henne populär, då? Vad är det som gör att…?
IP 7: Jag tror att folk känner, att när de är med henne behöver de inte vara rädda liksom. Och då vill de vara med henne för att hon är… lite häftig.
Den tjej som beskrivs i intervjuutdraget tillhörde den grupp elever som var häftiga och ”lever farligt” (IP 8) och som genom det blir populära. Popularitet kunde också komma genom att hitta på ”bus”. (IP 4, 5) De populära som beskrevs som häftiga var dock inte populära hos alla jämnåriga. En del såg de häftiga bara som ”fåniga” (IP 3) eller tyckte inte om dem. (IP 7, 8) Ett par intervjupersoner gav exempel på två elever som tillsammans var populära, men där den ena var populär på ett ”genuint” sätt och den andra på ett ”falskt” sätt. Den beskrivna skillnaden mellan dessa sätt påminner om den ovan beskrivna skillnaden mellan de häftiga och de schyssta populära eleverna. (IP 1, 2)
4.1.2 Rätt umgänge
Populära elever upplevdes ha ett brett umgänge och känna många jämnåriga både i den egna skolan och i andra skolor i kommunen. Genom denna bekantskapskrets kunde de bli inbjudna på fester och få hänga med på andra aktiviteter på fritiden. (IP 1, 2, 6) Därför kunde ett sätt att bli populär vara att umgås med andra populära elever, och på så sätt komma in i deras
gemenskap. (IP 6, 4, 5) ”Om man går på en plats, där många går, ett disco t.ex., så är man med en som känner många. Då går man till dem, och då blir som var med den andra killen kompis med de andra också. När de ser, att han är kompis med den andra.” (IP 10) För att ingå i de populäras gemenskap och få tillgång till sociala aktiviteter kunde det vara viktigt att värna om sina relationer till populära elever. Detta gällde även om de populära eleverna egentligen inte upplevdes som särskilt trevliga. ”Den här tjejen som vi båda tycker är ganska jobbig, hon håller sig ändå vän med mig, ifall jag skulle ha en fest eller känna till en fest eller lära känna nån som är cool, så ska hon ändå kunna hänga på, liksom.” (IP 2) Likadant var det med de grupper av jämnåriga som ägnade sig åt ”bus” och kunde uppfattas
som stökiga. Intervjupersonerna uppgav att de visserligen tog avstånd från dessa gängs ”bus” men tyckte de var schyssta och umgicks gärna med dem ändå. (IP 4, 5, 7)
Möjligheten att bli populär genom att umgås med elever som redan är populära uppenbarade sig även i Holms studie. Där framgick det dessutom att umgänge med ”fel” grupp kunde sänka populariteten.87 Att det för populariteten skulle vara viktigt att umgås med bara en viss grupp jämnåriga stöds inte riktigt av min undersökning. Visserligen tog vissa intervjupersoner avstånd från vissa ”bus” som en del kompisgäng ägnade sig åt, men intervjupersonerna betonade samtidigt att dessa kompisgäng egentligen var väldigt schyssta och roliga att umgås med. Alltså skulle man kunna tala om att det går att separera ett gängs beteende från hur de är socialt och umgås med dem utan att riskera sänka sin popularitet.
4.1.3 Kompisar och vänner
Att vara populär och att ha kompisar behövde inte vara samma sak. Enligt de flesta
respondenterna hade de populära eleverna visserligen en stor bekantskapskrets, men andelen
nära vänner uppfattades vara lägre. ”Jag vet egentligen inte nån som tycker om dem riktigt,
när de väl är sig själva eller inte gör sig till”, sa en intervjuperson om två populära elever i klassen. (IP 1) Populära elever ansågs ha många jämnåriga runt omkring sig, men av dem var bara några få eller inga riktiga kompisar. (IP 7, 8, 2, 3, 4, 5, 6) Riktiga kompisar och vänner sades ställa upp även i ”negativa” lägen, medan de kompisar som populära omgavs av tenderade att istället ta ett kliv tillbaka i samma läge. (IP 1) Djupa kompisrelationer var inte det samma som att vara populär, (IP 3, 7, 8) utan snarare hade de populära fler ytliga bekantskaper men samma antal nära vänner som de mindre populära. (IP 6) Inte heller umgicks de populära mer med kompisar på fritiden och i skolan än de mindre populära. Det som skilde var istället att de populära umgicks med fler kompisar. (IP 3, 7, 8, 1, 2, 6) Ett par intervjupersoner trodde dock att populära elever var ute mer med sina kompisar. (IP 4, 5) Historikern Eva Österberg kom efter en genomgång av begreppet vänskap från antiken till nutid fram till tre gemensamma nämnare: ömsesidighet, frivillighet, tillit och välvilja. Dessa fyra krav för att ett vänskapsförhållande ska vara uppfyllt återfanns i alla historiska epoker.88 De kännetecken för vänskap som Österberg fann verkar bekräftas av det förhållande mellan vänskap och popularitet som mina respondenter beskriver. Populära elever hade många jämnåriga omkring sig som ”hängde på”, men dessa uppfattades inte stå de populära särskilt nära. Ömsesidigheten, frivilligheten, tilliten och välviljan som enligt Österberg genom alla tider har krävts av ett vänskapsförhållande rymdes inte inom populariteten. Att umgås med de populära eleverna grundade sig enligt mina intervjuer snarare på att få tillgång till sociala aktiviteter än på en vilja att lära känna de populära som personer.
Någon som också intresserat sig för begreppet vänskap är den italienske sociologen Francesco Alberoni. Enligt honom skaffar vi vänner för att ha trevligt, och ett av vänskapens viktigaste kännetecken är ömsesidighet. Vänskap uppstår inte ur långvarigt umgänge, hävdar Alberoni. Istället märker vi direkt, när vi har träffat en vän. Ett sådant tillfälle kallar Albernoi för ett möte: ”Det sker i ett ögonblick då vi känner stark sympati och intresse, då vi känner
frändskap med någon.” Ur denna känsla växer sedan vänskapen fram under fortsatta möten. Vi kan umgås med andra människor under ett helt liv utan att denna upplevelse av ett ”möte” infinner sig. Alberoni skiljer mellan vänskap och bekantskap, där det senare gäller för de
87 Holm, 2008, s. 124 – 127. 88 Österberg, 2007, s. 283.
flesta av våra vänskapsrelationer och det förra för bara ett litet antal relationer. Inom
begreppet bekantskap ryms de personer vi träffar dagligen och kanske har något gemensamt med, men vi känner inget djupare förtroende för dessa personer och avslöjar inte våra innersta känslor för dem.89 Alberonis resonemang tycks stödas av mina respondenters utsagor, då de förklarar de populära elevernas kompisrelationer. ”Vän är nåt man är på riktigt, och kompis är man typ med alla.” (IP 2) Även om de populära hade en stor bekantskapskrets och umgicks med många jämnåriga, innebar det inte att de automatiskt hade några djupare relationer. Sålunda förefaller Alberoni och mina intervjupersoner vara överens, om att umgängeskretsens storlek inte spelar någon roll, för hur många nära vänner man har.
En tolkning av Ihrskogs forskning är att antalet kompisar inte är lika viktigt som att ha någon eller några nära kompisar90, något som även Oldehinkel m.fl.91 upptäckte. Både Ihrskog och Oldehinkel m.fl. ligger i linje med mitt resultat. Samma överensstämmelse går att urskilja gentemot Berggren, vars intervjupersoner underströk vikten av den ”riktiga” kompisen och tycktes sträva efter att tillsammans med en eller två nära kompisar positionera sig i mitten av en kompisgrupp.92 Tonårstjejerna hos Berggren passar in i mönstret för de populära elever som mina intervjupersoner beskrev, emedan de hade ett stort socialt nätverk men egentligen bara några få nära kompisar, något mina respondenter framhöll som utmärkande för populära elever.
4.1.4 Tobak och alkohol
93Förhållandet till alkohol och tobak visade sig ha en dubbelbottnad betydelse för populariteten. Inom en viss grupp kunde bruk av alkohol och tobak leda till högre popularitet, medan det i andra grupper resulterade i lägre popularitet. (IP 6, 7, 8) ”Mycket har det blivit nu, att om man dricker så är man populär. Lite konstigt [skratt] men så är det”, menade en respondent men poängterade samtidigt att det inte var nödvändigt att dricka för att bli populär. (IP 2) De elever som blev populära genom att vara schyssta troddes dricka mindre än de som var populära genom att vara häftiga. Att dricka för mycket på fester ”tills man spyr och typ
svimmar, eller däckar” kunde ge sämre popularitet. (IP 3) Uppfattningen att tobak och alkohol allt mindre förknippades med hög popularitet förekom också. (IP 6)
Hur populariteten påverkas av alkohol och tobak har inte studerats närmare inom forskningen. För nästan 40 år sedan såg Andersson att rökning inte var något krav för att komma in i det ledande gänget på en skola.94 Annars förekommer inte frågan om alkohol och rökning i forskningen. 89 Alberoni, 1987, s. 11, 13, 5, 6. Citat s. 11. 90 Ihrskog, 2006, s. 126 – 128. 91 Oldehinkel m.fl., 2007, s. 424, 425. 92 Berggren, 2001, s. 113, 115.
93 Noteras ska här att en av intervjupersonerna hade uppnått den tobaks- och alkoholmyndiga åldern 18 år. 94 Andersson, 1969, s. 237.
4.1.5 Diskussion
Enär forskningen pekar ut den sociala förmågan som viktig för populariteten, överraskar det inte, att mina intervjupersoner håller denna egenskap som det viktigaste kännetecknet för hög popularitet. Att närmare definiera vad denna sociala förmåga består av lyckades inte i denna undersökning. Över huvud taget tyckte respondenterna att diskussionen om popularitet var svår och menade ofta att det var omöjligt att peka ut vilken egenskap hos den och den personen som gjorde dem populära eller inte populära. Begreppet upplevs alltså som komplicerat, men intervjupersonerna tycktes ändå utan svårighet kunna referera till det, när den första frågan kom. Denna dubbelsidighet – å ena sidan svårförklarligt, å andra sidan välbekant – förstärker kanske bara intrycket att det rör sig om ett i grunden just socialt fenomen, mänskligt och variationsrikt. Samtidigt gör intervjuerna oss uppmärksamma på något som de flesta av oss förmodligen slagits av: vissa människor tycks besitta närmast en naturbegåvning för att kunna få igång samtal med vem som helst eller dra uppmärksamheten till sig genom sin utstrålning. Eller som skalden Erik-Axel Karlfeldts flerfaldigt återgivna beskrivning av Fridolin: han kunde tala med bönder på bönders vis och med lärde på latin. Är det elever med denna talang som blir populära? Mitt resultat tyder på något åt det hållet. Intressant är bilden av de två grupper som respondenterna med grova penseldrag målar upp. Ena gruppen var populär tack vare att medlemmarna uppfattades som häftiga och tuffa. Den andra gruppen vann popularitet genom att vara schyssta och snälla. Dock tycktes inga större barriärer finnas mellan grupperna, då man umgicks med varandra ganska flitigt ändå. Personerna var viktigast, inte deras beteende. Återigen kan detta ses som ett tecken på den sociala förmågans avgörande ställning för populariteten.
Att nå popularitet genom att försöka umgås med de som redan var populära visade sig vara en tillämpbar strategi. Det var emellertid tydligt att den var behäftad med risken att lika gärna tappa popularitet, eftersom taktiken kunde uppfattas som att man gjorde sig till bara för att själv bli populär. Detta hänger samman med att popularitet inte förknippades med fler nära kompis utan bara fler ytligare bekantskaper, varav de senare endast kunde vara intresserade av den populära eleven för att själva vinna inträde i sociala sammanhang. Alltså är försöket att höja sin popularitet genom att umgås med rätt personer tveksamt, om man inte kan umgås med dem på ett naturligt sätt, utan att göra sig till.
Bruk av tobak och alkohol ger inte per automatik högre popularitet, och avhållsamhet från detta sänker heller inte populariteten. Om man använder alkohol, ska det ske med måtta, annars kan det ge lägre popularitet – åtminstone hos vissa jämnåriga. Förhållandet till alkohol förefaller vara lika tvetydig och balanserande bland ungdomar som bland oss vuxna.
4.2 Utseende
För att bli populär krävdes inget speciellt utseende, menade de flesta respondenterna.
Uppenbarligen fanns det stort utrymme för olika klädstilar och kroppsformer. Dock fanns det ramar som de populära höll sig inom, och dessa utgjordes av kläder och kropp.
4.2.1 Kläder
Kläderna spelade en viss roll, men det handlade inte om att ha dyrast kläder eller senaste modet. (IP 4) ”Så länge du inte ser skitig ut och inte luktar svett”, kunde räcka för en populär
elevs klädstil. (IP 5) Det gällde för tjejer att ha sådana ”kläder som andra kommer att vilja ha sen”, kläder som är ”normala men ändå nya”, att ”passa in i mängden” och inte sticka ut för mycket. (IP 2) De populära tjejernas kläder tillhör det mode som inte blivit allmänt spritt ännu, men som skulle komma att bli det. (IP 1) Med fördel kan både tjejers och killars kläder vara moderiktiga (IP 10, 11, 8) men samtidigt kombineras med en personlig stil. (IP 3) De ungdomar som försökte klä sig enligt det senaste modet i hopp om att nå popularitet den vägen, hade dock inget hämta, eftersom popularitet hängde ihop med ”personligheten”. (IP 4, 5)
Det samband mellan klädmode och popularitet som Coleman95 och Andersson96 identifierade hos ungdomar i allmänhet och som Goodwin såg hos 12-åriga tjejer i synnerhet97 stämmer inte helt med mina intervjuer. Coleman och Andersson hade emellertid inte studerat hur de populära klädde sig utan vilket intresse de visade för klädmode. Således haltar jämförelsen med min undersökning en aning. Holm fann att klädvalet inte spelade så stor roll, men att det fanns vissa ramar, även om de var generösa. Dessutom var kläderna viktigare för tjejer än för killar.98
Enligt min undersökning klär sig de populära eleverna enligt ett visst mönster, men det
mönstret förefaller vara mycket fritt, vilket stämmer med Holms slutsatser. Däremot framkom inget som tydde på att kläder var viktigare för tjejer än för killar. De var lika viktiga för båda könen – eller lika oviktiga. Alla utom en av intervjupersonerna är eniga om att den sociala sidan går före kläderna. Att försöka nå popularitet genom att bara klä sig enligt senaste modet fungerar inte. En sådan strategi kan snarare slå tillbaka och resultera i minskad popularitet, enligt mina respondenter. Om man vill bli populär, gäller det att klä sig som de populära – det vill säga inte fundera så mycket på kläderna utan satsa på att utveckla sin sociala förmåga.
4.2.2 Kropp
Kroppsligt fanns det inte några speciella kännetecken för vilka elever som var populära. (IP 4, 5, 6) Att se bra ut var viktigt, men detta var inte strikt kopplat till det kroppsliga utseendet. (IP 3) ”De behöver ju inte vara smala eller så, om det är det du tänker på. Eller om de är långa eller korta, det spelar ingen roll.” (IP 2) Innebörden av att se bra ut gick inte att direkt peka ut. ”Det är svårt att förklara, för det är väldigt individuellt, vem man tycker ser bra ut.” (IP 2) Följande utdrag visar hur utseendet ingalunda är betydelselöst men heller inte avgör, om en elev blir populär eller inte. Här diskuterar två respondenter en jämnårig som visserligen betraktades överviktig, men det som tycktes dra ner hennes popularitet var inte utseendet utan att hon inte ansågs vara ”smart”:
IP 8: Kroppsbyggnad tror jag inte spelar nån roll över huvud taget. IP 7: Tror nog jag att det gör.
IP 8: Men inte på det sättet ändå. IP 7: Jo, det tror jag nog.
IP 8: Det klart det beror på…
95 Coleman, 1963, s. 30, 244, 170 – 172. 96 Andersson, 1969, s. 182 – 183. 97 Goodwin, 2007, s. 82. 98 Holm, 2008, s. 114.
