På andra sidan gatan : En kvalitativ studie om unga homosexuella män och deras upplevelser av att vara öppna med sin sexuella läggning i Stockholm

MÄLARDALENS HÖGSKOLA

Institutionen för Samhälls- och Beteendevetenskap Missbrukarvårdsprogrammet Vt-2007

BK 2890 Sociologi C-uppsats 10p

På andra sidan gatan

En kvalitativ studie om unga homosexuella män och deras upplevelser

av att vara öppna med sin sexuella läggning i Stockholm

Författare:

Tikki Stanic Viggo Tolvgård

Handledare: Professor Keith Pringle

Abstract

The purpose of this study is to investigate how seven homosexual men in the age between 18 and 26 years experience openness with their sexuality in Stockholm. We wish to investigate how these men experience and handle their everyday life in a community characterized by a heteronormative foundation. We will focus on how they handle their openness in an urban environment and if they experience any limitations dependent on the situation or surroundings they live in, and also how they handle these situations. The study is hermeneutically inspired where seven life story interviews are analyzed within the theoretical frameworks provided by Connell, Goffman, Foucault and Queer theory.

The results show that the respondents’ openness varies depending on a variety of factors where surroundings, situations and previous experiences are influential. In those cases where the openness was limited there appeared to be several different strategies to use. Furthermore feelings of many times being excluded and belonging to a different part of society were clear. These feelings have proven to be constantly present in the minds of the respondents. It is also clear that there is strength and solidarity to be found within their own group.

Förord

Först och främst vill vi tacka våra respondenter som medverkat och delat med sig av sina liv och erfarenheter. Utan er hade aldrig denna studie varit möjlig att genomföra.

Vi vill också visa vår tacksamhet till RFSL-organisationen i Stockholm för all hjälp och vänlighet att få genomföra intervjuerna i era lokaler. Vi vill även passa på att tacka Kari Jess som såg till att vi fick en ytterst lämplig handledare.

Sist men inte minst vill vi tacka vår fantastiska handledare professor Keith Pringle, som visat på stor medmänsklighet, tålamod och med sin klokhet sett till att vi fått ta del av den mest aktuella forskningen inom området. Vidare är det svårt här att sammanfatta och hitta ord för hur mycket han betytt för vår process. Det har varit en stor ära att få samarbeta med en så pass framstående forskare som har skänkt oss både inspiration och lärt oss ett kritiskt tänkande.

Many Thanks Keith!

Stockholm juni 2007

1. Inledning...6

1.1 Problemformulering ...6

1.2 Syfte...7

1.3 Frågeställningar ... 7

2. Tidigare forskning ...7

2.1 Öppenhet och dubbelliv...8

2.2 Attitydundersökning om inställning till homosexualitet ...10

2.3 Hatbrott – en svensk kartläggning ...10

2.4 Maskulinitet som homofobi...11

2.5 En dold agenda och den svenska kontexten ... 12

3. Teoretisk referensram...13

3.1 Teoretisk diskussion ...14

3.2 Teoretiska utgångspunkter...16

3.2.1 Foucault, disciplinering och motstånd...16

3.2.2 Connells konceptualisering över Maskuliniteter ...17

3.2.3 Goffman – Stigma ...19

3.2.4 Goffmans dramaturgiska modell ...21

3.2.6 Queerteori ...24

3.2.7 Diskussion kring användandet av kategoriseringar ... 26

4. Metod och urvalsförfarande ...28

4.1 Val av metod ...28

4.2 Urval...29

4.3 Genomförande av intervjuerna ...29

4.4 Analytisk ram ...30

4.5 Etiskt förhållningssätt...30

4.6 Kan människor med insiderposition vara trovärdiga? ... 31

5. Resultat...33

5.1 Presentation av respondenterna ...33

5.2 Öppenhet ...37

5.3 Tunnelbanan ...39

5.4 Upplevelse av förtryck ...40

5.5 Kollektiv homosexuell gemenskap... 41

6. Analys ...43

6.2 Tunnelbanan ...46

6.3 Upplevelse av förtryck ...47

6.4 Kollektiv homosexuell gemenskap...49

6.5 Sammanfattning...51

6.6 Koppling till tidigare forskning ... 54

7. Slutdiskussion ... 54

Referenslista ... 59

Bilaga 1...62

Bilaga 2...64

1. Inledning

1.1 Problemformulering

I en attitydundersökning gjord på uppdrag av Statens Folkhälsoinstitut framkommer det att mellan var tredje och fjärde medborgare i åldern 16–79 år i Sverige har en negativ inställning till homosexuella. Attityderna varierar mellan olika befolkningsgrupper och olika delar av landet där merparten av de negativt inställda återfinns framför allt bland män, bland lågutbildade, hos personer boende utanför storstadsområden och bland äldre invånare. Samma undersökning visar att homo- och bisexuella människor löper större risk att drabbas av psykisk ohälsa (SFI 2003;35). Enligt kriminologen Eva Tiby har homo- och bisexuella män en brottsutsatthet mellan 28-36 % som skiljer sig avsevärt ifrån motsvarande procentsats som beskriver den generelle medborgarens risk på 4-6 % att utsättas för oprovocerat våld (Silkesjöö 2004). I en debattartikel i DN från 2004 skriver Tiby att hatbrottet har fördubblats på åtta år. Hon gjorde på initiativ av Folkhälsoinstitutet en omfattande studie i slutet på 90-talet som visade att ca 25 procent av de tillfrågade hade blivit utsatta för hatbrott. Hon upprepade sedan studien 2004 som visade att en fördubbling av utsatthet från 25 till 52 procent. Hon förklarar ökningen med att anmälningsbenägenheten har ökat men även att hatbrotten faktiskt har ökat möjligtvis pga. att fler människor idag visar sin sexuella läggning öppet (Tiby 2004).

Av allt detta att döma tyder det på att det finns problem i hur samhället bemöter människor som inte ”passar” in i den heterosexuella normen. Under tiden denna uppsats författades skedde ett hatbrott den 28 maj inne i RFSL1:s lokaler på Sveavägen i Stockholm. En man i trettio års ålder, tog sig in i lokalerna och utgav sig vara intresserad av RFSL:s verksamhet, mannen var beväpnad med en yxa och överföll oprovocerat en kvinnlig anställd. Anledningen till dådet var enligt gärningsmannens egen utsago att hämnas på de ”som sponsrar bögar” (Olsson 2007). Det bör tilläggas att det inte är första gången RFSL:s verksamhet angripits av attacker, dessförinnan vandaliserades lokalen med stenar som bar nazistiska symboler (Dalsbro 2007).

Våra egna livserfarenheter av att själva vara unga homosexuella män i ett heteronormativt samhälle är att det medför konsekvenser i ens vardag. Vi läste en dag om den svenske psykiatrikern Lars Bohmans allvarligt skämtsamma sätt att påvisa hur en homosexuell persons vardag kan te sig: Bohman brukar föreslå myndighetspersoner att göra ett litet experiment;

1

RFSL (Riksförbundet För Sexuellt Likaberättigande) är en organisation som arbetar för homo- och bisexuellas, samt transpersoners rättigheter. (RFSL Ungdom är ungdomsorganisationen för individer upp till 26 år).

under en vecka ska de med allvar berätta för familj, släkt, vänner och arbetskamrater att de är homosexuella och iaktta reaktionen. Allt för att få en inblick i hur pass svårt det kan vara i en homosexuell persons vardag (Bohman 1995;17). Till vår förvåning upptäckte vi att forskning kring hur homosexuella handskas med sin öppenhet i sin vardag, tycks vara bristfälligt. Följande antagande bygger på en genomgång av ett antal C- och D-uppsatser samt vetenskapliga artiklar, det som forskarna i dessa studier oftast betonar är själva komma-ut processen. Denna uppsats ämnar vidare fördjupa sig i situationen kring unga mäns möjligheter och begränsningar i vardagslivet.

1.2 Syfte

Syftet med denna studie är att undersöka hur unga homosexuella män i åldern 18-26 upplever det att vara öppna med sin sexuella läggning i Stockholm. Vi vill undersöka hur dessa unga män upplever och handskas med sin vardag i ett samhälle som präglas av heteronormativa förväntningar. Studien avgränsas genom att fokus utgörs av män och deras upplevelser av öppenhet, förtryck samt kollektiv gemenskap inom den egna gruppen.

1.3 Frågeställningar

- Hur är det att vara ung och homosexuell man i Stockholm och dess urbana miljö? Vilka möjligheter och begränsningar upplever de?

- Hur handskas de med att vara öppna med sin sexuella läggning och skiljer öppenheten sig åt beroende på miljön runt omkring?

- Vad ger dem styrka och förutsättningar i en värld som präglas av heteronormativitet och homofobi?

2. Tidigare forskning

Då vår sökning efter tidigare forskning har visat på en avsaknad av relevant forskning kring hur unga homosexuella män i Sverige lever sina liv, har vi istället valt en svensk studie som handlar om öppenhet bland kvinnor. Vi anser att denna studie är relevant och överförbar på vår studie. Vidare handlar forskningsredovisningen under detta avsnitt om homofobi. Detta för att belysa hur negativa attityder och handlingar kan te sig mot homosexuella och begränsa deras livsvillkor.

2.1 Öppenhet och dubbelliv

Margaretha Lindholm har studerat öppenhet bland fyra homosexuella kvinnor. Hon betonar skillnaden i öppenhet idag och för fyrtio år sedan. För fyrtio år sedan ansågs det näst intill vara en självklarhet att inte avslöja sin sexuella läggning. Bland dagens homosexuella är förhållandet enligt Lindholm det omvända, där hon menar att det idag istället är skamligt att dölja sin läggning (Lindholm 2003:9). Hon menar att de personer som döljer sin läggning lever en form av dubbelliv och trots att samhället idag är mer accepterande gentemot homosexuella kan ingen fullt ut leva som öppen homosexuell då det alltid finns situationer där man ”tvingas” till dubbelliv (a.a.10). Vidare menar Lindholm att precis som det finns flera sätt att vara öppen på finns det flera sätt att dölja sin sexuella läggning. Hon menar att den homosexuella individen kan använda sig utav medvetna strategier och väljer då att inte göra aktivt motstånd mot heteronormen.

Liknande tankegångar presenteras i en tvärnationell forskningssammanställning som åsyftar att förstå homo- och bisexuellas sociokulturella perspektiv, där framkommer det att unga homosexuella upplever det som en nödvändighet att använda sig utav olika former av strategier i syfte att göra risken så minimal som möjligt att råka ut för homofobi. Vidare nämns att de ungdomar som använder dessa strategier i högre uträckning riskerar att drabbas av mental ohälsa (Rivers & Carragher 2003;375).

Lindholm menar att för den som väljer att vara öppen med sin sexuella läggning innebär det nya former av osynlighet som både kan vara självvalda men även påtvingade. Att välja att vara öppen är något tillfälligt och inte permanent då öppenheten är en handling som ständigt måste återupprepas i de olika sociala sammanhangen och går inte att överföra till nästa situation. För den homosexuelle individen handlar det om att det aldrig är en självklarhet vad man ska eller kan säga (Lindholm 2003;13ff). Lindholm refererar till en amerikansk studie som påtalar att homosexuella individer har normaliserat sin sexualitet och ser den som något naturligt och att eventuella skamkänslor inte är en konsekvens av den homosexuella identiteten i sig utan utav heteronormen. Vidare har de homosexuella individerna rutiniserat, dvs. socialt integrerat sin sexuella identitet då man inte lever lika dolt idag. Normaliseringen och rutiniseringen menar Lindholm är en del av samhällets integreringsprocesser. Den amerikanska studiens författare menar att dessa processer aldrig kan fullföljas pga. den rådande heteronormen och måste därför ständigt förnyas. Konsekvenserna av heteronormen blir därför känslor av skuld och skam, utanförskap, intolerans och att de homosexuellas praktiker underordnas de heterosexuellas. Författarna menar att just pga. dessa aspekter

kommer dessa processer att präglas av ambivalens.

Lindholm skriver vidare att situationer där man ständigt behöver berätta om sin sexuella läggning är heteronormativa situationer och på samma sätt är dubbellivssituationer där man tvingas ta ställning till om man ska berätta eller dölja också heteronormativa. Situationer där man är självklar som person och där dubbellivssituationer inte är aktuella är situationer som kan utgöra sammanhang som ex. vis gaysammanhang, vän- och familjekretsar och parrelationer. Lindholm menar att för homosexuella som lever dubbelliv finns det situationer där man är helt öppen med sin sexuella läggning och situationer där man väljer att dölja det. Exempelvis kan vissa vara helt öppna bland sina vänner och bekanta men inte på jobbet. Lindholm menar att det finns olika kombinationer av öppenhet och döljande anpassade till olika sammanhang (Lindholm 2003;16ff). Dubbellivssituationer där man tvingas ta ställning till om man ska välja öppenhet eller döljande är vardagliga heteronormativa sociala situationer. Dessa situationer framställs som naturliga och tillhör homosexuellas vardag. Lindholm betonar att dessa situationer inte är naturliga utan socialt onaturliga som dessutom skapar social stress för dessa individer (Lindholm 2003;55ff).

I den ovannämnda tvärnationella forskningssammanställningen framkommer det att homosexuella män och kvinnor som har undgått socialt fördömande, dvs. olika former av trakasserier och diskriminering, oftast har levt sitt liv dolt från offentligheten, undvikit vissa människor och vissa platser i ett försök att upprätthålla en utåt synlig heterosexualitet. De som istället valde öppenheten framför döljandet har många gånger upplevt socialt, ekonomiskt, politiskt och religiöst fördömande (Rivers & Carragher 2003;375). När homo- och bisexuella ungdomar växer upp går man inte bara igenom den sociala och känslomässiga turbulensen som alla andra ungdomar gör utan man måste även kämpa med sin socialt oaccepterade roll och identitet som många gånger präglas av ensamhet och utan stöd från omgivningen (Rivers & Carragher 2003;376). Avslutningsvis presenteras forskning som visar att homosexuella ungdomar som väljer att dölja sin sexuella läggning och som har sett vad som kan hända med de ungdomar som har valt att vara öppna spenderar en enorm mängd tid och energi på att tänka på och kontrollera sina sociala beteenden. Dessa individer undviker vissa människor och platser och förtrycker sina personliga manér och drag som kan orsaka misstänksamhet kopplad till deras sexuella läggning. Forskningen visar också att homosexuella ungdomar som använder sig utav strategier lever med en ständig rädsla för att deras kläder, språkbruk, hållning, intressen, vänner och uppträdande ska avslöja deras sexuella läggning. Medan andra ungdomar under tonårstiden lär sig hur de ska uttrycka sig själva socialt, lär sig homosexuella

hur de ska hemlighålla stora delar av sig själva för familj och vänner (Rivers & Carragher 2003;382).

2.2 Attitydundersökning om inställning till homosexualitet

I rapporten ”Homosexuellas hälsa och situation i samhället 2000–2002”2 från Statens Folkhälsoinstitut presenteras attityder gentemot homosexuella i samhället. Det glädjande med undersökning visar att attityderna mot homosexuella är mer positiva i Sverige än i andra länder. Vidare har det skett en positiv utveckling i inställningen mot homosexuella under de senaste decennierna och den stora förändringen går att finna bland unga. Undersökningen visar också att mellan 25-33 % av de tillfrågade hade mer eller minde en negativ inställning till homosexuella och att de med negativ inställning återfanns särskilt bland gruppen: män, lågutbildade, boende på mindre orter och äldre invånare. Ett annat intressant bidrag som studien konstaterar är att människor som mött homosexuella och därmed fått kunskap om gruppen visade sig vara en viktig aspekt och en bra grund för att minska de negativa uppfattningarna. Det fanns även stora variationer i attityderna beroende på regionerna. Undersökningen visar att andelen med negativ attityd till homosexuella i Stockholms län var 17 procent i jämförelse med Kronobergs län som hamnade på 35 procent (Spira 2003).

2.3 Hatbrott – en svensk kartläggning

I Sverige finns det relativt lite forskning kring hatbrott mot homosexuella. Eva Tiby har i en studie3 från 2001 försökt granska situationen. Homofobi definierar hon som, en rädsla eller hat som är riktad mot homosexuella i form av skämt eller våld pga. deras sexuella läggning (Tiby 2001;223ff). I studien framkommer det att 27 procent råkat ut för trakasserier pga. sin sexuella läggning i form av hot, vandalism och våldsbrott. Av dessa hade ca 30 procent blivit utsatta för hatbrott de senaste 12 månaderna och 23 procent hade blivit utsatta för det mer än en gång. Större delen av dessa hatbrott hade skett i Stockholm och på offentliga platser som gatan, bussen eller tunnelbanan samtidigt som en del brott även hade begåtts i offrets hem. Gärningsmannen var för det mesta okänd för offren och i 90 procent av fallen var gärningsmännen yngre pojkar (a.a.232ff). Skador av fysisk eller psykisk karaktär rapporterades i 75 procent av fallen, dock något högre hos män än hos kvinnor. Siffran bland männen som aldrig rapporterade brottet till polisen var 64 procent. Anledningarna till detta är

2

Resultatet bygger på en attitydundersökning som gjordes med 9000 personer i ett statistiskt urval av Sveriges befolkning i åldern 16-79.

3

olika men vissa av offren ansåg att brottet inte var tillräckligt omfattande, andra var rädda för hämnd medan vissa var rädda för att bli negativt stämplade (a.a.232ff). En stor del av deltagarna i studien ansåg sig vara öppna med sin sexuella läggning. Skillnaden mellan deltagarna var på vilka ställen de var öppna med sin läggning samt i vilken utsträckning (a.a.234). Det fanns även andra skillnader mellan offer och icke-drabbade som att offren i större utsträckning deltog i nattlivet ute i city och i olika homosexuella organisationer. Offren hade i större utsträckning haft mer kontakt med andra homosexuella än icke-drabbade och framförallt var offren i större utsträckning öppna med sin sexuella läggning. Offren använde sig även i större utsträckning av strategier för att förhindra att råka ut för hatbrott igen (a.a.238).

2.4 Maskulinitet som homofobi

Michael S. Kimmel beskriver i forskningsframställningen ”Theorizing masculinities” att maskulinitet bör ses som något historisk och inte statiskt eller tidlöst. Han menar att manlighet är kulturellt skapat och att män lär sig vad som är manligt genom de kulturella definitionerna av det som står i kontrast till manligheten, dvs. sexuella minoriteter och kvinnor (Brod & Kaufman 1994;119ff). Kimmel refererar till Leverenz som menar att maskuliniteten inbegriper en samlad form av rädsla för att bli avslöjad som bluff, en överdriven fasad som ska förhindra andra att se igenom. Denna rädsla grundar sig i att bli förödmjukad inför eller dominerad av starkare män. Han nämner att tillmälet ”bög” inte har med homosexuella män att göra eller rädslan för gruppen, utan är inrotad i manligheten som symbol för de som inte uppfyller kraven för manligheten, dvs. alla som är mesiga, töntiga och svaga. Homofobin grundar sig i en rädsla att man själv inte är tillräckligt manlig, att man inte lever upp till förväntningarna och att man när som helst riskerar att bli avslöjad (a.a.131f). Han menar att alla stereotyper som finns om homosexuella män reflekteras i manlighetsstävan där man strävar efter kontrasten. Man pratar inte som ”dem” gör, man klär sig inte som ”dem” gör och man visar inte känslor som ”dem” gör. Homofobi är i detta avseende en rädsla att uppfattas som homosexuell och stämplas som en ”oäkta” man (a.a.133). Detta leder till att man överdriver alla de traditionella kraven för maskulinitet och här kan man hitta en koppling mellan homofobi och sexism och även rasism. Denna rädsla som både är medveten och omedveten överdriver maskuliniteten till det faktum att den leder till ett förtryck av kvinnor och homosexuella. Kvinnor och homosexuella män hamnar i kategorin ”de andra” där heterosexuella män projicerar sin identitet och hävdar sin manlighet (a.a.133f). Manlighet

verkar endast vara tillgänglig för en utvald minoritet där definitionen har formulerats så att den bara passar vissa. Kimmel menar att klassa andra som omanliga bottnar i en rädsla att själva inte ses som manlig (a.a.134ff).

2.5 En dold agenda och den svenska kontexten

Vi tar till oss av Marie Nordbergs kritik som citeras i Manlighetens många ansikten där hon betvivlar att Connells studier från Australien kan föras in i en svensk kontext utan kritiskt tänkande (Nordberg 2003;68). Vi väljer därför att försöka konkretisera den svenska kontexten även om vi ställer oss frågande till om det är möjligt. Sverige är ett land som länge haft socialdemokratiskt styre och ett utvecklat välfärssystem som fortfarande kännetecknas i vissa avseenden av folkhemsideal, där alla medborgare ska ha samma rättigheter och skyldigheter (Ambjörnsson 2006;173). Det svenska samhället kan vidare betraktas som ett samhälle där konsensus är högt värderat och bör efterlevas. Följden blir i det samhället att oenigheter och öppen konfrontation (genom aktivism m.m.) då kan upplevas som både skrämmande och påfrestande. I Sverige har vi oftast inte öppna konflikter på samma sätt som i andra länder som England och USA (ibid.173).

Genom att se till journalistik kan vi försöka skapa oss en bild över hur man gör åtskillnad mellan ”vi” och ”dem”, där ”dem” utgör någonting ont och främmande, medan ”vi” grupperingen framställs som idealet. Detta för med sig konsekvenser i ”dem” grupperingarnas livsvillkor och vardag, mycket tillföljd av stereotyper, vilket kan ses som en social exkludering (Brune 2004;297). Journalistik bidrar till att textualisera och visualisera ogripbara idéer om den svenska nationens och modernitetens ideal i en konkret form (a.a.288). Nyhetsmedier för fram en bild om Sverige som ‘det trygga, upplysta och toleranta Sverige’, som inte riktigt stämmer överens med hur verkligheten ser ut, för de människor som inte faller in i ”vi” kategorin (a.a.297). Även om Brune behandlar gruppen ”invandrare” så nämner hon att denna form av diskriminering tar sig liknande uttryck för HBTQ4 människor (a.a.286). Vidare har det skett ett förborgande av homohatbrott mycket pga. att den bilden inte passar in i bilden av det toleranta, jämställda, fria och välmående Sverige (a.a.295ff). Man kan tänka sig att just homofobiska och xenofobiska hatbrott inte passar in i bilden av Sverige som framställs som ett tolerant land.

Sverige betraktas utåt sett som ett av världens mest jämställda länder, Connell nämner just att de skandinaviska länderna ligger på topp i kampen om rättvisa mellan könen (Connell

4

2002;148). Pringle och Balkmar har i en väl utarbetad forskningsöversikt påtalat bristerna inom mansforskningen i Sverige, där poängterar man behovet av kritiska studier över vad dominerande män gör i praktiken och hur deras relation ter sig till bl.a. hälsa, sexualitet och ålderdom. Det nämns att den kritiska forskning i syfte att värna om jämställdhet mellan och inom könen som bedrivs i Sverige är starkt kopplat till feministiska grundvalar, samt att dessa har en tendens till att problematisera män som hinder för jämlikhet (Pringle & Balkmar;2). Vidare nämns att forskning av homofobi, sexualitet och homosexuella män är ett relativt nytt fenomen i Sverige och att man ändrat fokus från ett psykologisk och kroppsligt förhållningssätt till samhället, identitet och homosexuellas levnadsvillkor (a.a.7). Lars Jalmert som citeras i rapporten har benämnt den svenska mannen som den ”nya mannen”, vilket innebär att han ställer sig bakom jämställdhetsprojektet officiellt, men att han inte realiserar dessa uttryck i praktiken för att förändra dessa villkor (a.a.3,15). Pringle för vidare fram en hypotes över vad detta beror på och gör en jämförelse med klimatet i England, där konsensustänkande utmanas i högre grad av individualistiskt och konfliktfyllt tänkande, medan Sverige skiljer sig i många avseenden med sitt kollektivistiska konsensussträvande klimat. Följden blir att atmosfären i England som är mer öppen för diskussioner och kritiskt tänkande skapar en plattform för forskningen som rör etnicitet, ålder, sexualitet och funktionshinder, medan det svenska samhället begränsas med att erkänna marginaliserade grupper mot bakgrund av en konsensussträvan vilket även tycks avspeglas i den svenska forskningen som begränsas inom dessa områden (Pringle et al. 2005; 168ff).

Vi får samtidigt ha i åtanke att det sker förändringar i positiv riktning, något som både Brune och Rosenberg nämner. Rosenberg talar om en ny öppenhet som tog begynnelse i slutet av 90-talet där Stockholm Pride5 bidrog till att tillkännage ett nytt självförtroende bland homosexuella. Detta föranledde att en våg av stolthet bredde ut sig i offentliga sammanhang och många kända personer kom ut offentligt och homosexuella karaktärer tog ökad plats i massmedia, film etc. (Rosenberg 2002;106ff).

3. Teoretisk referensram

Detta avsnitt inleds med en teoretisk diskussion om de valda teorierna. Vidare presenteras under avsnittet ”Teoretiska utgångspunkter” våra teorier var för sig valda utifrån studiens syfte och frågeställningar.

5

Stockholm Pride är sedan 1998 en årligen återkommande festival som riktar sig främst till HBTQ gruppen. Den inbegriper seminarier, debatter, musik- och teater framställningar och avslutas med en parad genom Stockholm

3.1 Teoretisk diskussion

Connell6 framhåller att forskare ska vara beredd på att göra en resa både intellektuellt och kulturellt och inte dra sig för att bryta mot de traditionella och renodlade metoderna. Vi får känslan av att hon i ett avseende ser fördelar med att använda sig av ett eklektiskt förhållningssätt vilket innebär att man använder sig utav flera teorier på samma gång (Connell 2002;9 samt Brod & Kaufmann 1994; 33ff). Vi är inne på denna linje och använder oss av en eklektisk metod med inspiration från hermeneutiken, queerteori, maskulinitetsteorier, dramaturgiska teorier, stigmateorin samt Foucault. Denna hållning är vald utifrån vårt syfte och frågeställningar i studien, där vi ämnar undersöka hur unga homosexuella män hanterar sin vardag i ett samhälle som genomsyras av heteronormativitet.

Det eklektiska förhållningssättet tar sig uttryck i hela studien vilket är utmanande och kräver vidare diskussioner huruvida det är lämpligt att blanda olika teorier och varför vi väljer dessa teorier. Avslutningsvis bedömde vi att det eklektiska förhållningssättet med sin flexibilitet som det mest fördelaktiga i vår studie. Fördelen med ett eklektiskt förhållningssätt kan vara att man framhåller perspektivens starka sidor samtidigt som man undviker deras svagare sidor. Till nackdelarna7 hör riskerna att beblanda teoretiska perspektiv och deras ståndpunkter som inte alltid passar ihop vilket gör att man ständigt måste reflektera över sina val. En annan nackdel är att när man använder sig utav flertalet teorier så tar dessa stort utrymme till bekostnad på andra delar av studien.

Som författare till denna studie vill vi betona styrkan i Connells teorier just för att den utgör en användbar ram för att synliggöra hur vissa människor faktiskt blir underordnade i praktiken och hur deras upplevelser kan te sig (Connell 2005). Hon kan sägas erbjuda en intersektionell tolkningsram för att analysera genusdynamiken. Med detta innebär kort antagandet att människors sociala liv styrs av flera olika maktasymmetrier, vilka bidrar till att definiera en rad olika livsvillkor för oss. Dessa maktstrukturer kan kategoriseras som; genus, etnicitet, sexuell preferens, klass, funktionshinder, ålder etc. Kategoriseringarna kan innebära marginalisering av vissa grupper samtidigt som andra får en överordnad position (Lykke 2001;52). Med intersektionalitetsbegreppet öppnas det upp en förståelse för hur dessa maktstrukturer hänger samman (Lykke 2001;48). Man kan inte utesluta att samtliga av dessa

6

För läsarens kännedom och för att undvika förvirring. Eftersom R.W. Connell idag lever som kvinna under namnet Raewyn Connell och själv nämnt att hon vill bli kallad därefter vill vi respektera hennes vilja genom att referera till hon eller henne i studien.

7

En nackdel med eklektiskt förhållningssätt är att diskussioner förhållningssättet är näst intill obefintliga i metodböcker (Kvale, Holme & Solvang, Esaiasson et al.)

faktorer har sitt bidrag i genusdynamiken, vi har dock pga. avgränsningen valt att fokusera på genus och sexualitet.

Vidare har vi två förebråelser i Connells teorier som kräver vidare reflektion:

Den ena är det faktum att hennes studier bygger på australiensisk kontext och då är frågan huruvida dessa är överförbara till den svenska kontexten. Den andra funderingen rör det sakförhållandet att Connell är mer abstrakt i sitt tänkande, i sin analys av genusrelationer fäster hon vikt vid arbete och produktion medan de känslomässiga relationerna dvs. katexis analyseras även det på ett abstrakt sätt (Connell 2005); Vi anser att dessa relationer kan belysas ytterligare, för att visa just på praktiken och hur homosexuella hanterar situationer där heteronormen är rådande, med andra ord hur relationerna tar sig uttryck i vardagen och relaterar till strukturen.

Tillföljd av den andra nämnda förebråelsen ovan ser vi fördelar med att komplettera Connells teorier genom att mer på mikronivå föra in Goffmans dramaturgiska perspektiv som mer utvecklande beskriver människans praktik och motstånd i vardagliga interaktioner (Goffman 2002), samt Queerteorin som hjälper oss att förstå hur omgivningen ser ut där unga homosexuella agerar samt hur förtrycket kan dekonstrueras (Rosenberg 2002). Vi använder oss samtidigt av ett vidareutvecklat ramverk av Keith Pringle som bygger på Connells konceptualiseringar och belyser ytterligare möjligheterna med hennes teorier och att de är användbara för att visa på hur människor kan utmana förtrycket på olika arenor, alltifrån individuellt motstånd till institutionellt motstånd (utbildning, stifta lagar, kampanjer etc.). Pringle visar på möjligheterna att utmana förtrycket mot homosexuella i alltifrån att personen själv arbetar med sina attityder och praktiker, utmana andra människors attityder i interaktion både genom individuell och i kollektiva handlingar etc. Pringle påtalar således möjligheterna till förändring mot det bättre och hur alla människor är delaktiga i förändringsprocessen (Pringle 1995).

När man nämner Goffman i en studie som handlar om homosexuella, så kan säkert många höja på ögonbrynen. Vi vet att han i ett avseende talar om homosexualitet som en form av moraliskt förfall, dock så får man ha i åtanke att han var verksam för nästan fyrtio år sedan och mycket skett sedan dess. Han talar dock om normativa förväntningar och ger ett användbart verktyg för att analysera mänsklig aktivitet, en nackdel är att han inte uttalat ifrågasätter det normativa (Goffman 2006). Den dramaturgiska rollteorin kan därför tänkas hamna i kollisionskurs med Queerteorins tankegångar just genom att rollteorier i hög grad ser socialt beteende som något förutbestämt och samtidigt tonar ned problematiken med dessa förväntningar. Denna potentiella kollision kan undvikas och i vår studie handlar det om att

välja ut de lämpliga delarna i hans teorier. Dessa kompletteras sedan med Queerteorin, vilken erbjuder ett bra verktyg som ifrågasätter heteronormens slentrianmässiga och nedsättande föreställningar över icke heterosexuella, som ständigt hamnar i kategorin ”de andra”. Queerteorin intar ett socialkonstruktivistiskt förhållningssätt i likhet med Connell, som kort går ut på att komplexa sociala och historiska processer skapar genusskillnader och är ständigt satta i förändring (Connell 2002;96ff & Rosenberg 2002;24).

3.2 Teoretiska utgångspunkter

3.2.1 Foucault, disciplinering och motstånd

När man talar om genusanalys, så kan det förefalla lämpligt att nämna något omkring Foucaults tankegångar kring makt och dess relation till subjektet. Som vi vet hann Foucault aldrig riktigt utveckla en genusteori även om hans arbeten är väl överförbara i genusanalys (Connell 2002;55). Som vi också vet intresserade sig Foucault för de individer som underordnades och därmed ofta påverkades negativt av makten (Foucault 2006;13). Foucault undersöker hur diskurser lägger anspråk på en tolkning framför andra tolkningsmöjligheter. Man kan se till hur kategorier skapas diskursivt genom att inkludera och exkludera (Rosenberg 2002;21). Den heteronormativa diskursen skapas i ett motsatsförhållande till de icke-heteronormativa och en rad praktiker och kunskap medföljer dessa motsatser. Den stora diskursen heteronormativa förväntningar sätter sedan upp spelreglerna för de övriga diskurserna omkring däribland homosexuella som talar om vad som får och inte får sägas och praktiseras (Jörgensen & Phillips 2000;19). Den dominerande diskursen skapar genom heteronormen ett förhållningssätt som präglar hela samhället, vilket bland annat medför att heterosexualitet ses som det ”normala” (Rosenberg 2002;21 & Jörgensen m.fl. 2000;19ff). Vidare så följer ett intrikat förhållande mellan kunskap och makt som dock inte enbart ska förstås som förtryckande. Man får komma ihåg hur Foucault under sina äldre dagar mer började skildra en väg ut från makt/vetande slutna system. Foucault menade att makt alltid för

med sig motstånd och de människor som möts av makten inte är passiva subjekt utan snarare

handlande och medvetna individer. Dessa individer har möjlighet att på egen kraft motverka den komplexa makt de utsätts för (Callinicos 2000;396f). Detta skiljer sig en aning från den tidigare Foucault tankegångar, som mer belyste hur de moderna vetenskaperna genom ett antal praktiker och genom att kategorisera disciplinerade kroppar (Foucault 2006;22f). Han

nämnde hur vetenskaperna bidrog till att ordna världen, vilka skapade indelningsgränser och kategoriseringar (ibid.22f).

I fallet med Foucaults fångar och mantrat ”att själen är kroppens fängelse” så begripliggörs förhållandet hur människor faktiskt påverkas av makten (a.a.35). Fången disciplineras av makten genom att hålla vissa tider, följa regler när dem är inlåsta. Efter ett tag så blir fängelsets rutiner till en vana och makten har både lyckats tränga sig in i fångens inre samtidigt som det fortfarande existerar i det yttre, genom tvång, regler och miljön (Carlsson 2001;176ff). Överfört till vår studie rör det sig således om två former av disciplinering där normaliserande ideal (läs heteronormen) gräver sig in i icke heterosexuellas inre medvetande (själ, psyke, subjekt och personlighet) och för med sig konsekvenser i praktiken (jmf. Foucault 2006;35). Foucault menar att denna form av disciplinära apparat för med sig effektiva straffmekanismer, dessa har som funktion att straffa allt som avviker från regeln, eller det inadekvata, med andra ord det som avviker från det dominerande idealet. Enligt Foucault är det disciplinära straffets syfte att upprätthålla ordning. Straffen som brukas, för att ”upprätthålla” det påstådda adekvata är mångfacetterade och dessa kan ta skepnad i form av allt från kroppsliga till verbala förödmjukelser (a.a.179f). Disciplinen gör motstånd mot mångfalden och den har som uppgift att blidka motståndsmakten (a.a.220). Disciplinen verkar näst intill i det fördolda, den är diskret och subtil (a.a.221).

3.2.2 Connells konceptualisering över Maskuliniteter

Connell nämner i den senaste upplagan av Masculinities8 hur en trend har startat världen över med maskulinitetsfältet som grund, där hennes kategoriseringar används i vitt skilda områden (Connell 2005;16).

Connell hävdar att det är otillräckligt att enbart konstatera att det existerar skillnader mellan maskuliniteter utan man måste se till relationerna dem emellan, det är ett givet faktum att dessa relationer banar väg för underordning, allians och dominans. Relationerna skapas genom interaktioner och social praktik som både utesluter och innefattar människor. Dessa relationer kan ta sig uttryck på flera olika sätt; trakasseri, våld, diskriminering, hot, exploatering samt homofobi som inte enbart är en attityd utan det är även en verklig social praktik som ter sig på många olika sätt och i många av samhällets domäner (Connell 1999;62). Dessa verkliga praktiker som drabbar homosexuella kommer vi i fortsättningen benämna under samlingsbegreppet förtryck.

8

Connells senaste upplaga av Masculinities (2005) skiljer sig inte i någon större utsträckning från hennes tidigare upplaga från 1995. Dock har förordet och avslutningen modifierats, tillföljd av globaliseringsprocesser.

Connell framhåller att relationerna mellan genus; förhållandet mellan män-kvinnor, man-man, kvinna-kvinna är viktiga delar i det som utgör den sociala strukturen som helhet (a.a.99). För att kunna analysera de komplexa strukturerna emellan genus, såsom relationen mellan kvinna-man, man-man, hetero- homosexuell etc. använder sig Connell av en fyrdelad modell; relationer byggda på makt, produktionsförhållanden, katexis och symbolism (Connell 2000;24ff). Dessa verktyg för genusanalys kan ses som abstrakta och betona arbetsfördelning och produktionsförhållanden. Dessa rör kvinnors underordnade ställning till männen, den genuspräglade arbetsfördelningen. Katexis är de nära emotionella relationerna, de praktiker som formar sexuell åtrå och sätter upp vissa normer för homosexualitet och heterosexualitet. Den sista präglar genusstrukturen är vilken symbolik vi använder oss av hur vi klär oss, smink, gester, tonläge etc. (a.a.26ff).

Utöver dessa verktyg för människors praktik har Connell i en relativt abstrakt modell delat upp maskuliniteter i fyra delar: Hegemoni, delaktighet, underordning samt marginalisering (Connell 1999;100ff). Det bör nämnas att ingen position är statisk i något avseende, positionerna är något som uppkommer i mänsklig handling och att den alltid måste förstås utifrån en ständigt förändrande dynamik (a.a.106). De är snarare ständigt påverkade av kristendenser, som omformulerar och reproducerar förhållandena och vi är alla delaktiga i skapandet av en värld av genusrelationer och som alla kan bidra till att förändra (a.a.110). Hegemonisk maskulinitet är den position som kulturellt sätt vid en tidpunkt betraktas som den högsta maskulinitetsformen, samtidigt som det rör sig om en legitimt accepterad position befinner den sig ständigt i förändring och omvandlas och byter ”ägare”. ”Ägarna” kan vara män i toppen av näringsliv, militären och sporteliten, dvs. de män som utgör patriarkatets toppskick. Den kan även vara skådespelare som utgör en kulturell dominans i samhället (a.a.101ff). I Sverige kan vi se Mikael Persbrandt och Jan Guillou som bra exempel på män som utövar denna position. Manlig hegemoni har inget inre väsen som är given en gång för alla, den utgör snarare en instabil position som kan komma att utmanas, av grupperingar som främjar social rättvisa och då tvingas byta skepnad. Denna hegemoniska position kan sägas utgöra en form av normativ standard, som följd leder det till en form av idealbild av mannen, något många kanske drömmer om, men sällan lyckas uppnå (a.a.101)

Den andra pelaren inom maskuliniteter är de underordnade, här kan vi bl.a. finna homosexuella. Denna underordning skapas genom åtskilliga praktiker (läs heteronormativa ideal), kort sagt sker detta genom förtryck av homosexuella genom exempelvis kulturell och politisk uteslutning, våld, ekonomisk diskriminering. De homosexuella männen som grupp placeras således i botten av männens genushierarki (a.a.102). Men viktigt att nämna här är att

det finns exempel på homosexuella män som haft och har hegemoniska positioner i samhället, dock så har deras hegemoniska position inte lett till en förbättrad syn på den homosexuella minoriteten som grupp (Rosenberg 2002;131).

Den tredje pelaren i Connells uppdelning av maskuliniteter rör begreppet delaktighet som även kan benämnas som medskyldighet och rör de flesta män i samhället. Men det är viktigt att poängtera att även heterosexuella män och pojkar kan befinna sig i en underordnad position, det dominerande samhällets ideal tycks inte lämna någon ifred. De män som hamnar i positionen delaktighet är de som drar nytta av den hegemoniska maskulinitetens patriarkala utdelningar9. Dessa män präglas av en passivitet och ingår i äktenskap, faderskap och samhällsliv och hamnar därför oftast inte i krigszonen som när hegemonin konfronteras (Connell 1999;103ff).

Den fjärde pelaren marginalisering den inbegriper bl.a. hur underordning av etniciteter, personer med lägre klasstillhörighet och funktionshindrade påverkar genusrelationerna (a.a.105). Följden av denna fyrdelade modell blir att Connell intar ett intersektionellt tänkande i sina genusanalyser.

3.2.3 Goffman – Stigma

I boken Stigma skriver Goffman hur människor använder sig utav kategoriseringar där man delar in människor och bestämmer vad som är vanligt och naturligt. I den sociala miljön avgörs vilka kategorier av människor man kan tänkas stöta på utan att man behöver ägna större funderingar över det. När en okänd människa dyker upp kategoriseras denna och hans sociala identitet fastställs genom normativa förväntningar. Detta sker automatiskt och blir inte medvetet förrän en människa inte uppfyller normativa krav (Goffman 2006;11ff). Det förhåller sig som så att den ena gruppens uppgradering sker på bekostnad på den andra gruppens nedgradering: spolieringen av andras identitet (Hilte 1996;125). När det visar sig att okända människor besitter en egenskap som inte stämmer överens och är önskvärd med de dominerande uppfattningarna över hur en individ bör vara stämplar man individen och denne får ett stigma

Ett stigma kan definieras som en förbindelse mellan en utmärkande egenskap och stereotypa förväntningar. Goffman skiljer mellan två egenskaper som han kallar för misskrediterad och

misskreditabel. Det förstnämna innebär att individen tar för givet att hans stigma är synligt

9

Begreppet patriarkal utdelning beskriver män som inte behöver ifrågasättas, för att de har fördel exempelvis högre lön än kvinnor trots arbetets liknande uppgifter. De tar med andra del av utdelningen av kvinnors underordning som kommer sig utav hegemoniska maskuliniteternas praktik (Connell 1999; 103)

och uppenbart för andra varvid det sistnämnda innebär att individen tar för givet att omgivningen inte kan se stigmat. Goffman menar att det stigmat som homosexuella individer bär på benämns som ”fläckar på den personliga karaktären” (a.a.13f).

Enligt Goffman ses en person som bär på stigma som omänsklig och då kan omgivningen ta till diskriminering av olika slag där man effektivt och oftast oavsiktligt begränsar den stigmatiserade individens livsvillkor (a.a.14). Detta skapas till följd av en hierarki där den stigmatiserades underordnas som något främmande och farligt. Vissa stigmatiserade människor lyckas avskärma sig och känna sig som fullt normala människor, andra kan börja identifiera sig med rollen och de värderingar som omgivningen tillskriver (a.a.14ff).

Både de stigmatiserade och de som stigmatiserar kan komma att organisera sina liv så att kontakter mellan grupperna undviks. Troligtvis får detta större konsekvenser för de stigmatiserade då dessa kan komma att omfattas av det i större utsträckning (a.a.21). Den stigmatiserade kan komma att känna osäkerhet inför hur han kommer att identifieras och accepteras. Individen hamnar i en situation där han inte vet hur omgivningen definierar honom och kan komma att känna sig ifrågasatt där han i förväg måste bedöma de intryck han gör (a.a.21ff). Vissa av de blandade kontakterna kan präglas av obehag för båda sidorna och många gånger kan de som stigmatiserar låtsas att den stigmatiserade personen passerat (a.a.26f).

Den stigmatiserade personen lär sig att handskas med olika obekväma situationer medan vissa kan komma att avskärma sig från världen, känna sig ensamma och hitta andra människor som accepterar dem som dem är och som får dem att känna sig mänskliga och normala. Somliga hittar likasinnade som bär på samma stigma och bygger upp en kollektiv styrka. De kan då lära varandra hur man ska handskas med sitt stigma och ge varandra moraliskt stöd. Inom den egna gruppen kan man skapa sina egna normer och värderingar och börja känna sig mänsklig (a.a.28f).

Stigmat kan också komma att sprida sig till den stigmatiserades närmaste som kan få den följden att kontakter undviks eller avslutas (a.a.39f). En person som är misskreditabel kan komma att undvika visa sitt stigma. Ska man visa det öppet eller inte, ska man säga sanning eller ljuga, ska man spela teater eller inte. Detta är något denna individ måste ta ställning till och även i vilka situationer, mot vem, hur, var och när man ska göra det. Goffman menar att man ger ut en viss typ av social information som förmedlas av personen själv och att denna har kroppsliga uttryck som uppfattas av omgivningen (a.a.50f). Stigmasymboler är tecken som kan avslöja den stigmatiserades individens fasad och han riskerar då att utsättas för

nedvärdering (a.a.52). Vissa personers stigma är påfallande synlig att den syns redan vid första kontakten med omgivningen (a.a.56).

Goffman menar även att en opersonlig kontakt mellan främlingar i större utsträckning är präglad av stereotypa förväntningar som blir mindre påtagliga när folk kommer i närmare kontakt med varandra som småningom ersätts av sympati, förståelse och realistisk värdering av personliga egenskaper (a.a.59). Eftersom det finns stora fördelar med att kunna anses som normal försöker många som ges tillfälle till detta att passera och ge omgivningen ett intryck av att dem passar in (a.a.82). En stigmatiserad person lär sig enligt Goffman hur omgivningen ser på stigmatiserade, handskas med dem och slutligen hur man ska passera och anpassa sig. (a.a.87). Den misskreditabla individen måste hålla utkik och efter omständigheterna anpassa metoder för att förhindra att information som kan avslöja stigmat läcker ut. Han utvecklar vissa strategier som går ut på att man döljer eller utraderar alla tecken på stigmasymboler eller att man håller tillbaka på det som kan kopplas ihop med hans stigma (a.a.99:110).

När en stigmatiserad individ döljer sitt stigma kallas detta för skylning. Detta kan ske rutinmässigt hos en stigmatiserad person som vill skydda sig mot de allmänna normativa värderingar som är kopplade till hans stigma (a.a.109). En stigmatiserad individ blir ofta situationsmedveten, dvs. att i varje situation där mötet med omgivningen sker vidgar den stigmatiserade individen sin medvetenhet så att han bli speciellt uppmärksam för vilka problem som kan tänkas uppstå kring hans stigma (a.a.117).

Den stigmatiserade individen kan komma till insikt (hänge sig åt stigmat) och börjar acceptera och respektera sig själv och slutligen sluta dölja stigmat och göra sig av med de gamla strategierna. Detta är inte något alla stigmatiserade individer uppnår (a.a.108ff). Vidare kan den stigmatiserade individen stolt börja visa upp de stereotypa attributen och öppet ifrågasätta det negativa bemötandet som han får (a.a.119).

3.2.4 Goffmans dramaturgiska modell

Mycket av det Goffman talar om handlar om hur människor skapar och upprätthåller sin sociala identitet i interaktioner. Goffman har med hjälp av den dramaturgiska skolan utarbetat en modell för hur människors sociala liv kan analyseras genom att använda sig utav ett ramverk av teatermetaforer10 som beskrivs i boken Jaget och maskerna (Goffman 2002;9). Den enskilde individen kallas för aktör (a.a.23) och denne försöker styra och kontrollera den uppfattning han/hon för över till andra individer i en interaktion/möte eller framträdande

10

(a.a.22f). I ett framträdande så spelar aktören en roll, som enligt Goffman är en form av förutbestämd rutin som kan spelas flera gånger om och kan varieras utifrån den

publik/observatörer han gör framträdandet inför (a.a.23). När människor möts i interaktioner

så vill de ta reda på den andres egenskaper och ståndpunkter, vilket inger en form av trygghet. I verkligheten förhåller det sig som så att den gemensamma definitionen över en situation ter sig olika. Individer strävar alltid efter att nå och upprätthålla konsensus över situationen trots de potentiella störningar som kan uppstå (a.a.220).

I vårt fall så är vi intresserade för hur den unge homosexuella bemöter situationer där denna konsensus kanske inte riktigt sammanfaller med omgivningens. Då finns det enligt Goffman en rad sätt att bemöta dessa meningsskiljaktigheter på, som han benämner som definitionsmässiga störningar (a.a.21). Dessa kan ske i det mötet när en annan individ lägger anspråk och ser sin definition på situationen som den korrekta och tvingar då andra att omvärdera sin syn på situationen (a.a.21). Vidare finns det för den misskrediterade i denna situation flera strategier och taktiska försvarsåtgärder för att bevaka sin egen definitionsrätt på situationen; vi väljer begreppet beskyddande åtgärder för dessa strategier (a.a.21). En annan sk. diskrepant roll som en aktör kan välja att inta i ett läge där han verkligen upplever sig som underordnad, kallar Goffman för icke-personens roll och det är en roll som intas i försvarssyfte, där individen inte intar någon roll (a.a.136).

Enligt Goffman präglas varje framträdande individ utav vissa mer eller mindre på förhand bestämda egenskaper, dessa egenskaper kallar han för fasad.

Fasaden är den expressiva hållning som den agerande aktören signalerar i framträdanden,

dessa kan vara avsiktliga eller omedvetna. Den sociala fasaden som möter den övriga publiken består av fyra delar; inramning, personlig fasad, uppträdande och manér (a.a.28ff).

Inramningen är rekvisitan allt materiellt runt omkring. Den personliga fasaden utgörs av

saker man förknippar intimt med aktören själv såsom ålder, symbolik, gester, klädstil, kön etc. Den tredje fasaden uppträdande rör individens beteende som ger uttryck för dennes sociala status. Den sista fasaden manér rör det uttryck som aktören sänder ut i en interaktion, ett exempel på aggressivt maner i en interaktion tyder på att aktören lägger anspråk på definitionen av situationen (a.a.28ff). Vidare för Goffman in begreppet team som kan definieras som en samling individer som genom ett intimt samarbete arbetar för att bevara en given och avbildad definition över situationen (a.a.95). Detta team är åtskilt från den stora publiken och dess existens är oftast av förborgad karaktär.

I den främre scenen visar aktören upp sig inför en publik, och denna publik ställer krav på aktörens agerande genom att förkroppsliga och ställa upp normativa förväntningar (a.a.98). Dessa normativa förväntningar utgörs dels av hövlighetsnormer såsom anständighetsnormer. Där den första rör normerna i samtalet, sättet att tala och vara lyhörd inför sin publik. Anständighetsnormerna är mer av mer komplex natur och rör moraliska och instrumentella kraven på handlingar, dessa ställer upp normer för vårt beteende och sätt att handla. Dessa krav är präglade av de förhärskande normativa förväntningarna (a.a.98f).

Den bakre scenen, väl skyddad genom ett tungt draperi från publikens insyn och är den plats där aktörerna kan samla kraft, vara sig själva och skapa kollektiv styrka, utan samma krav på normativa förväntningar. I denna ”fristad” uppkommer de fakta som undertrycks i dager (a.a.101).

Avslutningsvis har vi nämnt de svårigheter, störningar men även möjligheter en handlande aktör kan komma att stå inför. Det ställs vissa krav på handlande aktörer; expressiv kontroll, agerandet ska vara fritt från felsteg, där de båda kan skapa förvirring och dissonans i interaktionen (a.a.183). Att bibehålla den expressiva kontrollen innebär att man har kontroll över oavsiktliga handlingar, gester etc. Samtidigt finns det situationer där aktören avsiktligt motsäger sig konsensus, där han inte ger sitt instämmande till den gemensamma definitionen över situationen och markerar sin ståndpunkt genom att välja ställa till en scen (a.a.184). Hur publiken hanterar dessa scener varierar. Goffman nämner därefter att ett dessa störningar i ett framträdande undvika att skapa pinsamhet beroende på huruvida hans publik följer en viss

kutym som då kan rädda ett framträdande. Dessa hjälpinsatser kan te sig på tre olika sätt; den

första är dramaturgisk lojalitet, den rör den agerande individens egen försvarsmekanism, hans egenskaper att själv rädda den egna showen. Den andra är dramaturgisk disciplin som rör ett teamtänkande där aktören och hans show beskyddas av andra individer från publiken eller utomstående, som lägger sig i och ger stöd. Den tredje rör de dramaturgiska

försiktighetsåtgärder aktören själv måste vidta för att åskådarna (publiken och de

utomstående) ska beredas möjlighet att ge aktören de beskyddande åtgärder som krävs för att rädda hans framträdande. Dessa försiktighetsåtgärder måste aktören vidta innan sitt framträdande och detta ska noga planeras och avvägas. Han måste veta att han har lojala anhängare på sin sida, som ställer upp och finns i närheten vid den tidpunkten det behövs (a.a.185ff).

3.2.6 Queerteori

Queerteori fick sitt genombrott inom den amerikanska forskarvärlden under 1990-talet. Den hämtar inspiration från feministiska teorier och fransk poststrukturalism som Foucault. Queerteori ifrågasätter den normerande heterosexualiteten och är inte någon enhetlig teori utan har ett antal olika perspektiv på kultur, samhälle och identitet. Ett av de centrala områdena i queerteorin är normaliseringsprocesser kring sexualitet och genus där man utgår från att den normerande heterosexualiteten är socialt, kulturellt och historiskt skapad och att den inte på något vis är given (Ambjörnsson 2006;51). Queerteorin utgår ifrån att heteronormativitet uteslutande för med sig föreställningar om att alla är heterosexuella och att det är det som är det ”naturliga”. Heteronormativiteten genomsyrar hela samhället och man riktar sina kritiska analyser mot samhället i stort såsom; institutioner, strukturer, relationer och handlingar som upprätthåller heteronormativiteten, som det naturliga, enhetliga och allomfattande (Rosenberg 2002;100). Grundvalen är att heteronormativiteten sätter normen och allt som hamnar utanför normen stämplas som avvikande och det är detta antagande som utgör analysen. I praktiken fungerar normer som osynliga sociala regelsystem som ända fram tills någon/något bryter mot dem förblir osynliga. Det maktsystem som vidmakthåller och upprätthåller normer kallas för normativitet och inkluderar oftast en eller flera sociala och moraliska krav som obligatoriskt måste följas och skapar normaliteter. Normalitet är en känsla av trygghet som man får när man följer normen och inte avviker. Rosenberg menar att det inte är heterosexualiteten i sig, utan heteronormativiteten som ger normen dess status genom att utmärka och utesluta det som inte passar in. Queerteorins uppgift är därmed att identifiera, beskriva och analysera de praktiker av normalisering vilka finns inom ramen för det rådande normsystemet. Normalitet i sin tur leder till tvång och förtryck. Rosenberg refererar till Young som menar att förtryck finns även i välmenande demokratier och är oftast inte ett resultat av människors avsikter utan går djupare än så. Förtryck är strukturellt och orsakerna till detta förtryck går att finna i de icke ifrågasättande normerna, sederna och symbolerna som Young menar finns i förställningar som ligger djupt inrotade i våra traditioner och institutioner. (a.a.101).

Rosenberg menar att heteronormativiteten har två bärande principer. Den första principen går ut på att exkludera alla som inte passar in i normen och skapar en dikotomi mellan ”vi” och ”de” och skapar en hierarki där den anda gruppen får privilegier på bekostnad av den andra. Detta leder till ojämlikhet som skapar sociala orättvisor och dessa rättfärdigas genom framställningen att denna dikotomi är naturlig. I det dikotoma tänkandet tar man inte hänsyn

till likheterna som kan finnas mellan grupperna utan betonar endast skillnader mellan dem vilket leder till att man inte tar hänsyn till skillnader som kan finnas inom grupperna. Heteronormativiteten överlever just genom att hävda sig som det enda naturliga och vanliga, och allt annat som problematiskt och något som måste förklaras. Just genom att det skapas en klyfta mellan ”vi och de” där gruppen vi får tolkningsföreträdet och avväpnar avvikarna politiskt genom att de vare sig omtalas eller synliggörs. Den andra principen bygger på en idé om att det finns en universell mänsklighet och man använder sig av en assimileringsteknik (a.a.102). Rosenberg refererar till Young som menar att assimileringen i praktiken innebär att de uteslutna grupperna ska ansluta sig till den dominerande kulturen först när spelreglerna till matchen redan är uppgjorda och spelet sedan länge pågår. De ska utifrån dessa förutsättningar försöka hävda sig. Genom assimileringspolitiken får de privilegierade grupperna rita de måttstockar som alla ska mätas mot och ett av privilegierna är att man kan låtsas som att denna måttstock varken är historisk eller kulturellt bunden (a.a.102-103). Detta gör att normerna uppfattas som universella och neutrala i förhållande till sexualitet och den förtryckta gruppen har svårt att leva upp till de krav, förväntningar och normer som ställs, vilket i sin tur skapar att den förtryckta gruppen känner sig som speciell och annorlunda och kan i värsta fall leda till självhat och nedvärdering av den egna gruppen. Heteronormen kräver att de som inte passar in ska anpassa sitt beteende, värderingar och önskemål till den rådande normen. Detta skapar problem då heteronormen vill att man ska anpassa sig och passa in, på samma gång straffas och påminns avvikarna om att hur mycket de än försöker anpassa sig kan dem aldrig passa in (a.a.103). Young talar här om hur dessa schablonmässiga och nedvärderande föreställningar som ständigt signaleras från samhällets dominerande kultur och riktas mot homosexuella för med sig konsekvenser. Följden blir att föreställningarna gräver sig in i deras medvetande och om inte annat får de ständigt vara beredda på att utfrågas om sin sexuella läggning av dem som bär på stereotypt tänkande (a.a.124). Avslutningsvis vill vi sammanfatta det vi anser vara det centrala i queerteorin, att visa på motstånd politiskt och socialt vilket enbart är möjligt genom att man organiserar sig i syfte att arbeta för förändring och förbättra HBTQ-gruppens livsvillkor, i ett samhälle som genomsyras av heteronormativitet (a.a.159ff).

Queerteorin kopplas ofta samman med queeraktivism och Queer Nation organisationen. Dessa rörelser visar på starkt motstånd i sitt arbete för social rättvisa och skapade det

intressanta Queer manifestet11. Högljutt lade dessa grupperingar under 90-talet det offentliga rummet i beslag, där gatan var den viktigaste scenen. ”we´re here, we´re queer12 get used to it” skanderades på dessa arenor. Flera andra omtalade metoder användes av dessa

grupperingar bestod i ”outings”, där man offentliggjorde homosexuella som inte kommit ut (Rosenberg 2002;34ff).

3.2.7 Diskussion kring användandet av kategoriseringar

Synen på kategoriseringar går isär bland teoretiker. Om vi ser tillbaka till Foucault som hävdar bestämt att homosexualiteten ”uppfanns” eller snarare blev till en kategori på 1870-talet i en artikel av Westphals – ledde kategorisering till möjlighet för homosexuella att sluta samman och börja identifiera sig som grupp vilket ledde till att man kunde hävda sina rättigheter och utveckla motstånd (Johansson & Kuosmanen 2003;209 jmf. Rosenberg 2002;58ff). I en djupare mening handlar det om hur man ska ställa sig till den inneboende och komplexa motsättningen mellan essentialism v.s. social konstruktivism. Med andra ord hur man ska ställa sig till det biologiska könet i analys av genus, ex. vis konstruktivismen stöter på svårigheter när de ska förklara kroppsliga skillnader (ex. naturlig kvinnlighet). Detta är en alltför stor diskussion att redogöra här men en bra skildring görs i Carlsons avhandling från 2001 (Carlson 2001;91ff). Connell försöker lösa kroppens spökande genom en mellanväg och begreppet kroppslig reflexivitet (Connell 2005;59ff). Genom kroppsreflekterande praktiker försöker hon överbrygga skillnaden mellan social determinism och samtidigt föra in kroppens betydelse utan tolkningsföreträde hamnar i biologins ”logiska” förklaringsmodeller (a.a.52). Connells konceptualiseringar har tidvis utsatts för kritik. I det kritiska ropet kan Jeff Hearn nämnas som menar att konceptualiseringen av maskuliniteter är missbrukat i praktiken, genom att många misstolkar Connells teorier (Mac an Ghaill 1996;203). Han nämner att teorierna används i alltför vid bredd och att det i sin tur för med sig att betydelsen av begreppet blir oprecist (a.a.213). Med detta följer en risk för att alltför många generaliseringar görs på felaktiga grunder då många använder konceptet utan att ta ställning till det egna landets kontext (a.a.209). Vidare anser han att användningen av begreppet tenderar att bli alltför allmängiltig med sina orsaksförklaringar och tenderar då till att släta över andra faktorer som kan vara av betydelse (a.a.203). Connell har i en artikel tillsammans med

11 _{Queer Nation manifest som bl.a. för fram budskap som; How can I tell you. How can I convince you, brother, sister that} your life is in danger, LET YOURSELF BE ANGRY, THERE IS NO PLACE WE ARE SAFE, BE OUTRAGED!, DO SOMETHING, YOU`RE LIFE IS IN DANGER (www.qrd.org/qrd/misc/text/queers.read.this & Rosenberg 2002) 12

Den ursprungliga tanken med begreppet queer var att den inte skulle definieras och många forskare manar fortfarande till detta. Med åren har begreppet fått mångtydiga beskrivningar som bl.a. ett samlingsbegrepp för alla som inte är heterosexuella och som inte vill kategorisera sig men även alla dem som kritiskt ställer sig till heteronormen (Rosenberg 2002; 11f)

Messerschmidt försvarat den våg av kritik som riktats mot hennes teorier. Där har man delvis tagit åt sig kritiken och modifierat begreppet hegemoni men samtidigt hävdar det faktum att teorier alltid genomgår mutationer och appliceras på olika områden på varierande sätt. Detta är inte något problem enligt Connell som anser att det handlar om att vara öppen för kritik (Connell & Messerschmidt 2005; 853f). Intressant är att Hearn egentligen inte kritiserar själva teorierna utan tycks snarare anmärka på forskarna och studenterna som använder teorierna på ett felaktigt sätt (Mac an Ghaill 1996).

En annan skola där man skulle kunna placera Goffman rör könsrollsteorin. Det är något oklart om Goffman hör till denna skola men Engdahl väljer att lägga fram de tankegångarna (Engdahl 2001;127). Könsrollsteorin ser till huruvida män och kvinnor följer en allmän uppsättning av förväntningar som är bestämda av deras könstillhörighet, som ofrånkomligt leder till en dikotomi mellan man och kvinna. Connell framhäver att ett sådant tankesätt leder till att de människor som bryter mot mönstret möter på problem då de utmanar de ”traditionella” förväntningarna på könsroller (Connell 1999;43). Connell ser följaktligen problem med att använda sig utav könsrollsteorier i analys av den sociala sfären mycket pga. att den tenderar till att förstärka en bakomliggande bild av vad som är ”normalt” och sedan dra alla som avviker mot dessa förväntningar över en kant och samtidigt som den inte uttalat ifrågasätter normativa förväntningar. Hon nämner dock att könsrollsteorin har sina fördelar inom vissa bestämda domäner för att visa på individers praktik; den kan vara lämplig att

använda där; den passar i situationer där 1. det finns ett välbestämt manus enligt vilket man bör uppträda 2. det finns en bestämd publik att uppträda inför 3. där insatserna inte är för höga (Connell 2006;26).

Queerteoretikern Judith Butler är den som kan tyckas gå hårdast emot kategoriseringar och framförallt det förenklade motsatsparet man-kvinna, som enligt henne alltid medför förtryck och generaliseringar. I hennes arbeten vägrar hon att använda sig utav termerna och använder istället begreppet materialisering som inte för med sig de problem hon anser att distinktionerna mellan kön-genus, biologiskt-social och essensialism-konstruktivism för med sig. Materialiseringsbegreppet ser den fysiska kroppen som språkligt diskursivt formad (Rosenberg 2002;23ff & Carlsson 2001;135ff). För Butler handlar kön/genus om performativitet, dvs. något som man gör; man görs till kvinnor och män och det är aldrig någonting givet (Rosenberg 2005;9).

4. Metod och urvalsförfarande

Under detta avsnitt presenteras val av metod, urval, beskrivning av intervjugenomförandet, vår analytiska ram, det etiska förhållningssättet samt vår insiderposition.

4.1 Val av metod

Den kvantitativa forskningsmetoden går ut på att man genom en distans till forskningsobjektet vill förklara och generalisera fenomen som skiljer sig från den kvalitativa forskningsmetoden. Den sistnämnda går ut på att man vill förstå forskningsobjektet upplevelser av fenomen genom att närma sig det undersökta, utan anspråk på generaliserbarhet (Holme & Solvang 1997;92f). Eftersom vårt syfte är att få en bättre förståelse för hur unga homosexuella män i Stockholm upplever det att vara öppna med sin sexuella läggning och eftersom vi ville komma dem nära inpå livet och studera hur de faktiskt upplever sin vardag, anser vi att kvalitativ metod lämpar sig bättre eftersom denna studie inte syftar till att lägga anspråk på generaliserbarhet.

För att få en bra bild av vad som är viktigt i dessa människor liv valde vi att göra semistrukturerade intervjuer. Connell (1995;10) och Ödman (2004;45f) nämner att dessa är bra sätt för att fånga komplexiteten i personligt liv och social struktur vilket kan fånga deras historicitet (förhistoria) och projekt (framtidstro) samt hur dessa faktorer inverkar på deras tillvaro och fånga deras resurser och styrkor (Ödman 2004;46). Semistrukturerade intervjuer går ut på att man gör en intervjumall med en rad olika teman och förslag på relevanta frågor där det finns möjlighet att göra förändringar i ordningsföljden och frågorna under intervjuns gång (Kvale 1997;117). Vår intervjumall har inspirerats av Connells kapitel ”A very straight

gay” samt Goffmans dramaturgiska teorier (Connell 2005;Goffman 2002).

Vi ser på intervjun som ett samtal/interaktion där både forskare och respondent formar interaktionen. Kvale menar att en god intervjuprocess präglas av jämlika villkor, där frågorna ska vara öppna, utforskande och att följdfrågor ställs för att belysa fenomenet ytterligare. Följer man dessa principer kan man undvika ledande frågor (Kvale 1997;118ff). Denna studie kan vidare ses som ett joint-project, där ett tätt samarbete kännetecknar processens gång. Detta ser vi som fördelaktigt just med tanke på att man kompletterar varandra som kan leda till att man ser saker som annars riskerade att bli dolda för den enskilde forskaren. Nackdelen är tidsåtgången som detta ständiga samspel efter ömsesidig förståelse föranleder.

4.2 Urval

I ett första försök i accessprocessen sökte vi respondenter genom RFSL Ungdom i Stockholm. Detta visade sig vara resultatlöst då enbart två personer som inte passade in i målgruppen vi eftersökte visade sitt intresse. Trots att vi var väl medvetna över accessproblematik som är ett välkänt fenomen i forskningsprocessen (Alvesson & Deetz 2000;214) fick vi svårigheter i access, vilket vi drog lärdom av och valde då att ta till vårt nödscenario genom att utnyttja Internets potential. Vi vände oss därefter till QX13 där vi blev medlem och presenterade vår studie och förklarade att vi var intresserade av att få tag på ett tiotal personer för att göra enskilda livshistorieintervjuer.

Genom hemsidans sökfunktion skickade vi ut en förfrågan om medverkan i studien till ca 500 medlemmar. Vi utnyttjade fördelarna med Qx då man kan söka på individers vistelseort, ålder, sexuell läggning m.m. Vårt urval skedde i form av purposive sampling där man anpassar sitt urval till målgruppen man söker. Vår studie begränsades till unga män i ålder 18-26 boende i Stor-Stockholm som definierade sig själva som homosexuella och som ansåg sig själva vara öppna med sin sexuella läggning. På grund av tidspressen och studiens omfattning valde vi att inte, fördjupa oss närmare på faktorer som exempelvis etnicitet och civilstånd.

4.3 Genomförande av intervjuerna

Studien är begränsad till åtta semistrukturerade intervjuer. Dessa ägde rum i RFSL:s lokaler i Stockholm, som har som fördel att inge trygghet då RFSL arbetar med HBTQ-frågor. Intervjuerna spelades in på band och vi var båda närvarande under alla intervjuer förutom vid ett tillfälle då en av oss fick förhinder.

På grund av att livshistorieintervjuer riskerar att skapa känslomässiga problem erbjöd vi våra respondenter en möjlighet att kunna prata med kuratorer som har HBTQ-kompetens på två ungdomsmottagningar i Stockholm vi varit i kontakt med. Detta vidarebefordrade vi till alla våra respondenter förutom en som inte passade in i ramen för Ungdomsmottagningens åldersgräns.

Intervjuerna varade mellan alltifrån 45 min och 2 timmar och dessa präglades av öppenhet och där respondenternas tankar tilläts få sväva fritt. Tanken var att respondenten skulle ges möjlighet att associera öppet kring det dem ansåg vara viktigt (Bryman 1995;59, Holme & Solvang 1997;100f). Intervjuerna transkriberades därefter utifrån vårt syfte, frågeställningar och metodval i enlighet med Gail Jeffersons enklare system där man nöjer sig med en mindre

13