BRITT-MARIE T H U R É N
Om styrka, räckvidd och hierarki,
samt andra genusteoretiska begrepp.
Vi behöver nya begrepp som kan peka på
maktförhållanden mellan män och kvinnor utan att ta något för givet i
förväg. Vilka nya frågor ställer en
feministisk antropolog?
I d e n här ardkeln presenteras några förslagpå analytiska och j ä m f ö r a n d e begrepp. Jag m e n a r att det är utveckling av sådana b e g r e p p som behövs i feministisk forskning just nu.
Antropologi, feminism
och begrepp.
Det är inte begreppsrealism j a g är ute efter. J a g tror inte att det går att u t f o r m a b e g r e p p som exakt motsvarar något stycke verklig verk-lighet. Men just d ä r f ö r att verkligheten i hög grad antar färg och f o r m alltefter h u r vi tän-ker på den, så behöver vi b e g r e p p för att kun-na tänka. I n o m samhällsvetenskaperkun-na i stort, och även i n o m h u m a n i o r a , är det just n u på m o d e t att granska b e g r e p p kritiskt i sömmar-na, inte bara för att ersätta d e m m e d bättre utan för att ompröva den vetenskapliga synen på världen. J a g tänker på postmodernism, de-konstruktion, polyfoni, relativisering av per-spektiv, osv.
Även kön är en kulturell konstruktion. Men att anta det gör det inte omöjligt eller onödigt för oss att intressera oss för verklig-heten, dvs för resultatet av konstruktionen, in-te bara det faktum att konstruktion alltid på-går. Den som vill kalla sig feministisk forskare måste också hålla fast vid ett politiskt syfte: att analysera maktförhållanden.
Vi behöver d ä r f ö r b e g r e p p som kan peka på maktförhållanden mellan m ä n och kvin-n o r utakvin-n att ta kvin-något för givet i förväg om vad som m e n a s m e d kvinnligt eller manligt, m e d förtryck eller makt, eller o m h u r vi skulle vilja
ä n d r a på saker och ting, m e n som ä n d å gör det möjligt att j ä m f ö r a olika förhållanden, in-te bara beskriva d e m isolerade från varandra.
Saker och ting
kan vara
annorlunda
Detta är kanske ett antropologiskt problem. J a g är antropolog, m e n j a g tror att mitt förslag
är av intresse för alla kvinnoforskare. Låt mig d ä r f ö r b ö r j a m e d att förklara lite om h u r ge-nusfrågor ser ut i n o m antropologin.
Övriga kvinnoforskare b r u k a r utgå från d e förhållanden som föreligger i den tid och på d e n plats där d e själva råkar b e f i n n a sig. Det är j u f ö r h å l l a n d e n a där de vill granska kritiskt. Den sortens forskning är helt nödvändig, m e n inte tillräcklig. Vi behöver också antro-pologins bevis på att saker och ting kan vara a n n o r l u n d a ; vi behöver ständigt p å m i n n a oss själva om att det som föreligger här och n u in-te är naturgivet, inin-te evigt, inin-te självklart.
Antropologer vill inte bara förstå sina egna samhällen, inte heller bara f r ä m m a n d e sam-hällen. Antropologin vill förstå mänskliga samhällen över huvud taget. Vilka variationer finns de facto i världen? Finns det vissa pro-blem som alla mänskliga samhällen måste lö-sa? Ja, eftersom vi är materiella varelser som lever på vissa materiella villkor (syre, föda, re-produktion...) så finns det universella pro-blem som vi måste lösa för att överleva. Vad som inte är lika entydigt är vilka d e proble-m e n är och h u r de olika lösningarna ser ut.
Vidare kan det kanske finnas universella fe-n o m e fe-n ife-nte bara blafe-nd p r o b l e m e fe-n utafe-n bland lösningarna, m e n för att hitta d e m får man gå u p p på en ganska hög abstraktionsni-vå.
Vad kan man mena med förtryck
Antropologer rör sig oftast i ett spänningsfält mellan mycket abstrakta frågor och svepande jämförelser, å ena sidan, och å den andra ett e g e n h ä n d i g t insamlat empiriskt material, d j u p kunskap byggd på intim inblick i ett sam-hälle där de tillbringat lång tid. Utmaningen ligger i att trots detta hålla ihop nivåerna. O m någon k o m m e r m e d en generalisering i en antropologisk diskussion, säger för det mesta någon annan: Nej, det kan inte stämma, för i "mitt" samhälle... och så följer noggrant be-skrivna undantag.
Det som ofta tas för givet i annan kvinno-forskning, nämligen att det finns förtryck av kvinnor, kan alltså inte tas för givet av antro-pologer. Man kan ställa frågan: är kvinnoför-trycket universellt? men man kan inte besvara den utan att först formulera och försöka be-svara en mängd andra frågor; särskilt frågan: Vad kan man m e n a m e d förtryck? H u r kan man urskilja vilka kategorier som förtrycker vilka kategorier i ett givet samhälle? Vilka ka-tegorier finns över huvudtaget i ett givet sam-hälle, dvs h u r delar människorna där in sig, h u r definierar de varandra, i vilka g r u p p e r och efter vilka kriterier. Att ställa sådana frå-gor är nyttigt även när man forskar n ä r m a r e sitt eget. De relativiserar även det man tror man känner till, så att nya tolkningar kan komma fram.
Till och m e d genuskategorierna varierar. De flesta samhällen urskiljer två, kvinnor och män. Det finns de som urskiljer fler än två, men då brukar ändå två av dem vara kvinnor och män. Kriterierna för vad som är en kvin-na och vad som är en man kan dock variera. Det kan vara den reproduktiva kapaciteten, det kan vara de yttre genitalierna, det kan va-ra kroppsvätskor som sperma och menstrua-tionsblod, det kan vara vilka sysslor man
ut-för... Annu mer än själva kategorierna kan gi-vetvis det som antas höra ihop med dem varie-ra, dvs vad det är som antas vara kvinnligt, manligt eller neutralt.
Djärva hypoteser
Vi vet 1111 att det är så. När det som då kallades för kvinnoantropologi kom igång på allvar, i början av 1970-talet, blev det första centrala problemet: Vad beror det universella kvinno-förtrycket på? Varför har kvinnor mindre fri-het och sämre levnadsvillkor än män i alla kända samhällen? Man ställde frågan så, för man tog för givet att det var så. Det var det in-tryck man fick av den litteratur som fanns att tillgå.
U n d e r 70-talet kom sedan ett antal djärva förslag på förklaringar. Om det är så att kvin-nor har det sämre än män överallt, och om vi inte vill tro att det måste vara så, då måste vi hitta en förklaring som är giltig överallt, en förklaring som är lika universell som det som skall förklaras, men som ändå inte är ofrån-komlig, inte biologiskt given. Det är svårt! Men förslag kom. Och de debatterades inten-sivt långt in på 1980-talet.1
Flicka, änka, svärmor, mormor...
Givetvis intresserade sig antropologerna ock-så för det faktum att kvinnors förhållanden varierade , både mellan och inom samhällen. Vi har inte hittat något samhälle som kan sä-gas vara matriarkat, kanske inte ens heller nå-got där det verkar råda perfekt balans och jämlikhet. Men det beror på vilka måttstockar
vi använder, h u r vi definierar ett gott liv. Och även o m vi använder våra västerländska mått-stockar så varierar det hur kvinnor har det. Det är inte jämntjockt elände över hela värl-den, det kan vara bättre eller sämre. Inom samhällen brukar det variera efter klass eller klan eller vad det n u kan vara för andra in-delningar som finns, och också b e r o e n d e på stadium i livscykeln: u n g flicka, u n g nygift kvinna, ung mor, mor till flera barn, änka, svärmor, mormor...
Vad gäller variationerna i "kvinnors ställ-ning", som det då oftast hette, kom det också m å n g a intressanta förslag på tänkbara orsaker u n d e r 70-talet. Oftast h a n d l a d e det o m rela-tionen mellan g e n u s o r d n i n g e n och någon an-nan ordning: släktskap eller försörjning eller giftermålsformer, t ex, och det föreslogs olika anledningar till varför vissa relationer k u n d e tänkas påverka helheten m e r än andra."
Dessa stora teoretiska debatter r a n n så små-n i små-n g o m u t i sasmå-ndesmå-n. Frågorsmå-na gick ismå-nte att be-svara så som de var ställda. De intensiva de-batterna var klargörande, m e n d e ledde f r a m till slutsatsen att m a n inte för ögonblicket k u n d e föreslå några nya hypoteser om orsak och verkan eftersom e n h e t e r n a som skulle ställas i relation till varandra inte var tillräck-ligt väl definierade. Min åsikt är att det fatta-des användbara begrepp, m e n d e n slutsats de flesta d r o g i praktiken var att det behövdes m e r empiri. Vi måste ta reda på m e r o m h u r kvinnor faktiskt har det, tyckte m a n , och o m h u r d e själva, i varje samhälle och i varje un-deravdelning av varje samhälle, ser på sin si-tuation, vilka måttstockar de har för vad som är önskvärt, vad som är självklart, vad som är manligt och kvinnligt, vad som är gott och ont, vad som är oundvikligt...
Samtidigt kom postmodernismen. Det blev på m o d e t att diskutera förhållandet mellan an-tropologen och i n f o r m a n t e r n a . De k u n d e in-te längre bara framställas som staffagefigurer i abstrakta strukturer, de måste tas på allvar, och relationen mellan d e m och a n t r o p o l o g e n måste tas m e d i etnografin. Representationens f o r m e r blev viktigare än det som representera-des. Begrepp måste dekonstrueras, m a n kun-de inte bara ta för givet att kun-de motsvarakun-de en bit verklighet. Osv. För kvinnoforskare var det-ta inget nytt, vi har n u i decennier dekonstrue-rat androcentriska begrepp, genomskådat an-drocentriska representationer och utvecklat m e t o d e r för att k u n n a förhålla oss på ett mer jämlikt sätt till de människor vi studerar. O c h i d e n m å n postmodernismen är en relativistisk strömning, så har j u hela antropologin ett språng." Men även feministisk antropologi för-lorade sig i vad j a g ser som en djungel av komplicerade diskussioner o m "den andra", o m vad som menas m e d "skillnader", osv.
Var går gränserna ?
Den feministiska ansatsen måste ha m e d verk-ligheten att göra. O c h d e n behöver d e n knn-skap som ofta är det som får studenter m e d fe-ministiska tankar att söka sig till antropologi: vad är det vi vet om människans faktiska möj-ligheter på detta område? G e n u s o r d n i n g a r kan inte se ut h u r som helst, m e n de varierar e n o r m t . Var går då gränserna?
Begreppet genus har varit väldigt frukt-bart, det har pekat bort från det givna mot det tänkbara, och det har pekat bort f r å n "kvin-nor" till det som faktiskt från början intresse-rade kvinnoforskare, nämligen relationerna mellan kvinnor och m ä n (makt är en rela-tion) - och vidare till kulturella konstruktio-n e r av vad kvikonstruktio-nkonstruktio-nligt och makonstruktio-nligt är, vad som anses vara en m a n och en kvinna, vad de an-ses b r u k a r vilja göra, böra göra, osv. Men det räcker inte m e d ett begrepp. Vi behöver en hel familj av genusrelaterade b e g r e p p för att k u n n a säga m e r o m d e n genusrelaterade verkligheten.
1970-talets arbete var givande just för att det var så djärvt att det blev fel. Vi lärde oss mycket om vad e n a n t r o p o l o g behöver veta först för att k u n n a ens f o r m u l e r a de feminis-tiska frågorna. 1980-talct blev en period av självreflektion och koncentration på datain-samling som var absolut nödvändig. Men syf-tet m e d att beskriva relationerna mellan kvin-n o r och m ä kvin-n på olika håll i världekvin-n måste äkvin-n- än-då vara att n å g o n gång använda dessa beskriv-ningar. Kanske till att hitta orsaksförklaringar, eller kanske bara till att f u n d e r a kring vad för slags relationer mellan kvinnor och m ä n som är möjliga och h u r vi vill värdera d e m för egen del. Tänka efter o m världens m å n g a oli-ka genusordningar oli-kan lära oss någonting som vi kan ha användning för h e m m a i vårt eget samhälle när vi kritiserar vår egen genus-ordning.
Vad för slags
begrepp behövs ?
Vad det är j a g efterlyser blir kanske tydligare om vi j ä m f ö r m e d ett a n n a t antropologiskt in-tresseområde, nämligen släktskap.
Antropolo-gin liar relativiserat begreppet släktskap, visat att det är något som finns i alla samhällen m e n inte alls behöver handla om biologiska relationer, eller inte bara det, och att "biolo-giska relationer" i sig är något som kan defi-nieras på olika vis. Antropologin har vidare vi-sat att släktskap kan organisera olika mycket och olika delar av samhällslivet. Analogt har antropologin relativiserat kön, visat att det finns en organisationsprincip som har med kön att göra i alla samhällen men att den inte alls har direkt med biologin att göra.
Studiet av släktskap liade dock inte k u n n a t ge allt det gett om begreppet släktskap varit det enda begreppet, om antropologin inte ut-vecklat en mängd beskrivande och jämföran-de begrepp kring släktskap: matri- och patri-lineäritet, dubbel härstamning, klassifikatoris-ka termer, kors- och parallellkusiner, osv. osv. För att inte tala om kodspråket som används i släktskapsdiagram. Alltså: kring begreppet "släktskap" utvecklades en hel uppsättning verktyg som gick att använda till att tänka när-mare kring vad släktskap k u n d e vara för något och h u r det fungerade i samhällslivet. Med hjälp av d e m k u n d e man också j ä m f ö r a olika samhällens släktskapssystem. Man kallade till exempel en typ för "Omaha". Det var inte ba-ra Omahafolket som hade detta system. Det var en typ, och m e d hjälp av den k u n d e man hitta likheter och skillnader mellan släkt-skapssystemen som sådana och jämföra deras plats i de sociala processerna.
För att beskriva en genusordning på ett po-litiskt och vetenskapligt intressant sätt behö-ver vi, för det första, begrepp som gör det möjligt att tala om relationerna mellan olika element i själva genusordningen, inte bara om relationerna mellan genusordningen och andra aspekter av samhällslivet. Det var vad de flesta strukturella hypoteserna på 1970-talet handlade om: relationen mellan genusord-ningen och härstamningsprincipen, mellan genusordningen och försörjningen, mellan genusordningen och religionen, osv. Det blev ibland intressant, m e n ofta stumt och empi-riskt tvivelaktigt. Försörjningen, släktskapsys-temen, etc var välanalyserade och utförligt be-skrivna aspekter av samhällslivet; genusord-ningen däremot en starkt stiliserad
abstrak-tion av typ "patriarkat". Den obalansen måste rättas till, innan vi kan forska vidare kring re-lationer på d e n n a abstraktionsnivå.
Vad menar vi med makt ?
Vi behöver också typologiska begrepp om vi vill k u n n a Uttala OSS om maktförhållandena mellan genuskategorierna. Det finns redan några sådana begrepp: patriarkat, androarkat, matriarkat. Men det behövs fler - vi har till ex-empel ingen bra etikett på ett samhälle utan genusbaserad hierarki. (Vi vet visserligen inte om det finns något, men man bör k u n n a tala om ett f e n o m e n som är tänkbart även om man inte hittat några verkliga exempel.)
De begrepp som finns behöver också pole-ras, definieras bättre. Patriarkat har använts på ett utomordentligt svepande sätt. Rent ety-mologiskt betyder det fadersvälde, m e d a n det oftast använts i betydelsen allmänt mansvälde. Man skulle k u n n a använda termen androar-kat i den övergripande bemärkelsen. Patriar-kat skulle då bli en underavdelning: patriar-kat är en tänkbar variant av androarpatriar-kat, näm-ligen ett mansvälde där äldre m ä n / f ä d e r do-minerar både över alla kvinnor och över yng-re m ä n / söner. Vi behöver också termer för att skilja mellan grader och typer av bådadera. Samma sak gäller förstås termen matriarkat, vare sig vi tror att det existerar i verkligheten eller inte, och vi borde kanske hellre säga gy-noarkat om vi inte avser modersvälde. En del feministiska resonemang skulle också bli tyd-ligare om man inte blandade ihop "matriar-kat" m e d "kvinnors styrka". Kvinnor kan ha starka personligheter o c h / e l l e r kontrollera många resurser o c h / e l l e r uppfinna finurliga sätt att få sin vilja igenom även om de inte do-minerar samhället.
Vi måste också klargöra vad vi m e n a r m e d makt. I västerländsk kvinnoforskning har man talat om olika slags resurser, om möjlig-heter och begränsningar på ekonomiska, po-litiska eller symboliska o m r å d e n , om agens och valfrihet, om kontroll över den egna kroppen. Feministisk antropologi har ä n n u inte i särskilt hög grad tagit itu m e d kritiken av dessa begrepp. De befinns ofta omöjliga
Tony Oursler, She / Oreen /Blue, 1996. Videoinstallation 138 x 28 x 28 cm. Från utställningen "Portrett" på Museet for Samtidskunst i Oslo, h ö s t e n / v i n t e n
att använda på ett visst empiriskt material, därför att de är för nära k n u t n a till väster-ländska förhållanden och idéer om vad som är önskvärt. Det är i sig en viktig typ av kritik, men inte tillräckligt; vi borde också utveckla universellt användbara j ä m f ö r a n d e begrepp kring makt. Det säger j a g n u mest som en from önskan; mina ambitioner i d e n n a arti-kel är m e r begränsade. Kanske kan den ses som ett steg i den riktningen i f o r m av en av-gränsning: ett uppspaltande av genusaspek-ten i ett par olika skalor, varav makt eller hie-rarki bara är en.
Att inte ta för givet
Vi behöver vidare j ä m f ö r a n d e termer som in-te har direkt med makt att göra. Genus hand-lar också om symboler, känslor, resurser, ar-betsfördelning osv. Det mesta kan ha betydel-se för maktförhållandena, men det är viktigt att inte ta för givet att betydelsen alltid ser li-kadan ut, och det kan vara intressant att göra jämförelser på andra sätt också. Kulturellt
konstruerade skillnader mellan kvinnor och män får ofta konsekvenser för den sociala or-ganisationen, m e n även när sociala konse-kvenser inte kan urskiljas bör de kulturella konstruktionerna beskrivas. Och även när de m e d f ö r olika roller behöver de inte nödvän-digtvis innebära maktasymmetri. Det finns skilda men symmetriska roller. Det finns diko-tomier, kontraster, symboler, osv som handlar om annat än makt, men som kan ha m e d ge-nus att göra ändå, på ett för feministisk forsk-ning intressant sätt. Asymmetri, alltså kultu-rellt erkänd "horisontell" olikhet, är inte det-samma som hierarki, som är en olikhet som, vare sig den erkänns eller inte, innefattar en "vertikal" maktskillnad.
Asymmetri och hierarki kanske ofta upp-träder tillsammans i verkligheten, m e n de kan göra det i olika grad och på olika sätt, så vi bör ha olika termer för dem. Och när någonting annat, färgsymbolik eller religiösa uppfatt-ningar eller vad det n u kan vara, faktiskt får konsekvenser för maktaspekten, så kan det bara beskrivas om man skiljer dem åt analy-tiskt och om m a n har maktbegrepp som inte i sig inkorporerar alla andra skillnader.
Genus-begreppet bör inte definitionsmässigt inne-hålla ett antagande om hierarki.
Asymmetri däremot måste inkluderas. Ett samhälle som inte erkände någon som helst skillnad mellan individer som hade att göra m e d r e p r o d u k t i o n eller sexualitet eller kroppstyp skulle inte ha någon genusordning. Så vitt vi vet finns det inte något sådant sam-hälle. Men vi bör givetvis hålla möjligheten ö p p e n att k u n n a b e n ä m n a det om vi hittar ett. Därför måste också begreppet "genusord-ning" hållas skilt från det mer omfattande be-greppet "samhälle".
Förr eller senare vill vi j ä m f ö r a genusord-ningarna för att k u n n a säga att vissa är mer patriarkala eller androarkala än andra. O m vi totalt vill avsvära oss en sådan värderande möjlighet är vi inte längre feminister. Detta är, menar jag, ett lika viktigt påstående som det mer accepterade att om vi släpper in egna värderingar i analysen så är vi inte goda an-tropologer. Feministisk antropologi måste ba-lansera noga mellan två frestande förenkling-ar. Det blir väldigt svårt om vi bara ser det som olika mängd relativism. Vi måste minnas att kul tur relativism och värderelativism är olika ting.
Beskrivande begrepp
De flesta genusstudier beskriver faktiskt en rad olika aspekter av genusasymmetrin. Även om de inte formulerat det så, behandlar de oftast åtminstone två väl urskiljbara struktu-rer. Den ena har att göra m e d arbetsfördel-ningen - organiseringen av arbetet med pro-duktionen och arbetet med repropro-duktionen och uppfostran av b a r n e n , eventuell uppdel-ning av arbetet i betalt och icke-betalt, hem-ma-ute, tungt-lätt, rent-smutsigt, osv. Den an-dra har att göra m e d auktoritet, kontroll, makt, olika slags hierarkier, tillgång till resur-ser, våld (institutionellt eller inte), auktoritet inom hushåll, motstånd, osv. Vi har också det känslomässiga, relationer mellan individer, sexualitet, vänskap, kärlek, osv. Vi skulle kun-na urskilja tre strukturer, och den tredje bör då inkludera sexualiteten men också andra känslomässigt baserade relationer.
Ro-bert Connell föreslår3 H a n m e n a r att dessa tre
strukturer kan beskrivas för varje genusord-ning. H a n kallar d e m för arbete, makt och cathexis. Med a n d r a ord, vi b ö r beskriva ar-betsfördelningen mellan kvinnor och m ä n
(och a n d r a genuskategorier, i de samhällen där fler än två är kulturellt erkända), och vi b ö r beskriva h u r beslut fattas och vilka roller kvinnor och män, som kvinnor och män, spe-lar i beslutsprocesserna, och vi b ö r också stu-dera allehanda känslomässiga relationer mel-lan genuskategorierna.
O m vi beskriver allt detta för ett givet sam-hälle, får vi en bild av en m ä n g d relevanta för-hållanden och deras inbördes samband. O c h det blir en dynamisk bild, för d e n ger också motsägelserna i n o m g e n u s o r d n i n g e n , och motsägelserna mellan g e n u s o r d n i n g e n och a n d r a aspekter på samhällslivet.
I varje samhälle finns ett historiskt konst-r u e konst-r a t mönstekonst-r av konst-relationekonst-r mellan kvinnokonst-r och m ä n samt kulturella föreställningar om detta mönster. Connell vill kalla detta stora mönster, p å övergripande nivå, för genusord-ning. O m vi gör en inventering av genusfeno-m e n i en del av sagenusfeno-mhället - till e x e genusfeno-m p e l en ar-betsplats, eller hela arbetsmarknaden, eller en familj eller skolväsendet eller religiösa as-pekter... - skulle vi k u n n a kalla det för en ge-nusregim.
Utbredningar och dynamik
Med a n d r a ord, det finns utbredningsnivåer. Det är givande att inte bara beskriva d e tre s t r u k t u r e r n a så som de f u n g e r a r i ett helt sam-hälle utan också så som de f u n g e r a r i n o m oli-ka institutioner i samhället, och vi b ö r inte ta för givet att h e l h e t e n är en enkel s u m m a av delarna. N u får vi en ä n n u m e r dynamisk bild.Familjeinstitutionen i vårt samhälle inne-håller alla tre strukturerna; där finns en ar-betsfördelning, där finns maktrelationer och där finns känslomässiga relationer. Vi kan in-te förstå det vi ser, 0111 vi tror att familjelivet e n b a r t h a n d l a r o m känslor. Men genusregi-m e n ser inte nödvändigtvis likadan ut i varje institution inom ett visst samhälle. Exempelvis finns det nog alltid något slags känslomässiga relationer mellan kvinnor och m ä n , m e n de
är inte d e s a m m a o m det är frågan om par som o m det är arbetskamrater, och d e n roll till e x e m p e l sexualiteten spelar i en parrela-tion (tillåten, central, kanske överordnad an-dra aspekter) är inte d e n s a m m a som den spe-lar mellan en manlig chef och en kvinnlig sek-reterare (otillåten, m e n kanske ä n d å inte pe-rifer, dock u n d e r o r d n a d a n d r a aspekter). Ef-tersom g e n u s r e g i m e r n a är många, motsägel-sefulla och sinsemellan olika, kan helheten, g e n u s o r d n i n g e n , inte heller ses som något entydigt. Den är mångfacetterad, fragmenta-risk, svårtydd, som p o s t m o d e r n i s t e r n a h a r lärt oss.
Postmodernisterna m e n a r att det inte är gi-vet vilka delar eller aspekter som går att ur-skilja, utan att det beror på perspektiv och syf-ten, och de m e n a r vidare att vilka delar eller aspekter m a n än definierar f r a m så är d e inte nödvändigtvis systematiskt relaterade till va-randra. J a g hävdar att m a n kan hålla m e d om detta utan att h a m n a i d e n paralyserande åsik-ten att ingenting kan relateras till någonting. O m m a n vill beskriva processer i d e t kollekti-va livet som inte är totalt idiosynkratiska och intressanta endast som individuella vittnesmål måste m a n göra a n t a g a n d e n om urskiljbara strukturer och enheter. A n t a g a n d e n a kan och b ö r vara provisoriska och behöver inte refere-ra till något övergripande kausalt teoribygge, m e n d e bör referera till något igenkännligt utanför författarens fantasi.
Med hjälp av a n t a g a n d e n av Connells typ skulle vi k u n n a analysera allehanda spänning-ar, motsägelser eller förstärkningar mellan olika nivåer (mellan genusregimen i en insti-tution och g e n u s o r d n i n g e n i hela samhället i fråga), mellan olika strukturer i n o m en insti-tution (till exempel kan det h ä n d a att de känslomässiga relationerna motsäger maktre-lationerna i n o m familjen), mellan olika ge-nusregimer (till exempel kan det h ä n d a att genusregimen på a r b e t s m a r k n a d e n förstärker eller motsäger genusregimen i n o m familjen), och så vidare.
Connells tre strukturer motsvarar ganska väl det som faktiskt har studerats. Att använda detta begreppsschema skulle inte m e d f ö r a några nyheter vad gäller empirin. Tvärtom ligger en ytterligare fördel just precis i att
schemat ordnar det redan existerande mate-rialet.
Vad jag argumenterar för är inte så mycket att vi skall använda just Connells begrepp (även om jag tycker de är de bästa jag stött på i den här vägen) som att vi behöver utveckla begrepp av d e n n a typ. Det räcker inte m e d att samla in mängder av data, på en nivå, och på en a n n a n diskutera abstrakt teori. Vi behöver knyta ihop beskrivning och teori bättre och det kan bara göras m e d begrepp. Och be-grepp fungerar på olika sätt. Jag har kallat Connells för beskrivande, de skulle också kun-na kallas akun-nalytiska. De fungerar så att m a n kan sortera ett givet material m e d hjälp av dem.
Jämförande begrepp
I arbetet m e d att förstå enstaka samhällen höver vi de analytiska eller beskrivande be-greppen först och främst. I arbetet m e d att på grundval av vad vi vet om en rad samhällen försöka förstå människans villkor och möjlig-heter över huvud taget, allt mänskligt sam-hällsbyggen, behöver vi sedan en a n n a n sorts begrepp.
Till exempel kanske begreppet "arbets-marknad" är utmärkt i beskrivningen av ett samhälle m e n inte fungerar alls i ett annat, där det kanske är bättre att tala om "jaktens sociala organisation", något som förmodligen inte verkar särskilt relevant i det första. Dessa etiketter är inte universellt gångbara eftersom de innehåller antaganden om verkligheten. Det övergripande begrepp som gör dem jäm-förbara är "fördelning av sysslor." O m man vill uttala sig om fördelning av sysslor i flera sam-hällen samtidigt behöver man också begrepp som "jämn eller ojämn fördelning", "institu-tionaliserad eller improviserad organisation" osv. O m vi vill j ä m f ö r a måste vi bestämma oss för vad och hur, och då behöver vi jämföran-de begrepp. De kan också kallas frågegenere-rande.
De flesta antropologiska studier ställer in-duktiva frågor, alltså frågor som stiger u p p som fin rök direkt från materialet. Antropo-logins kärna är att stå inför något som kräver djupdykning i tolkning av fakta, en
ansträng-ning att förstå något f r ä m m a n d e på dess eg-na villkor. Där ställer sig f r å g o r n a så att säga själva (fast givetvis b e r o e n d e av antropolo-gens egen b a k g r u n d ) . De kan sammanfattas som: "Vad är detta? H u r skall det förstås?" An-tropologin är mycket rik på d e n n a sorts frå-gor och på b e g r e p p som utvecklats ur dem. Men de flesta av dessa frågor och begrepp är inte användbara på något a n n a t empiriskt material än just det de utvecklats för att för-stå.
Teorierna biter sig själva i svansen
En a n n a n sak är de frågor som vi kan vilja ställa sedan, inte om ett visst material i sig, utan om vad det kan fås att säga om något an-nat; den sorts begrepp som beror av vad slags resonemang man vill föra. Marx hela be-greppsapparat är j ä m f ö r a n d e eller frågegene-r e frågegene-r a n d e i d e n n a mening. Den feministiska teorin likaså. Antropologin är fattig på dem, och antropologer skeptiska inför dem, för när de har prövats har den envisa verklighe-ten ofta vägrat att låta sig sorteras på de före-slagna sätten. Teorier och begrepp är kultur-produkter, och eftersom det är kulturpro-dukter som är antropologins studieobjekt så får vi lätt en paradox: de verktyg vi använder för att gripa verkligheten är en bit av verklig-heten. Teorierna biter sig då i svansen, slukar sig själva, antropologen blir paralyserad och föredrar att hålla sig till de f r ä m m a n d e be-greppen; begreppen blir studieobjekt, inte verktyg.
Men det är farligt att ge upp. På papperet är lösningen uppenbar: erkänna att våra be-grepp är produkter av vår kultur m e n använ-da dem ändå, eftersom vi måste ha begrepp för att k u n n a tänka alls och vi inte är beredda att sluta tänka. Att omsätta den rekommenda-tionen i praktik är däremot inte så lätt. Vi får lov att acceptera en del etnocentrism och en del cirkelresonemang. Hellre det än totalför-lamning. De fel vi måste acceptera i en fas av arbetet kan elimineras i nästa, om vi bara rör på oss.
utifrån sin egen empiri får vi bara m ä n g d e r av beskrivningar på olika mänskliga f e n o m e n , ingen övergripande kunskap om mänsklighe-tens möjligheter. Det blir "ljärilssamlande" som en b e r ö m d antropolog fnyste. När vi väl har goda beskrivningar b ö r det vara möjligt att sammanfatta d e m på olika sätt. O c h sam-m a n f a t t n i n g a r n a bör k u n n a göras så att d e blir relevanta för p å g å e n d e debatter o m h u r vi vill leva.
Vad vi inte får göra är att kasta oss över jäm-förelserna utan att h a gjort vår empiriska och relativistiska läxa ordentligt först.
Styrka, räckvidd
och hierarki
G e n u s o r d n i n g e n genomsyrar hela samhället, definitionsmässigt, m e n d e n kan göra det på olika sätt och m e d olika styrka. Det säger till exempel Connell då han talar om de första stater som uppstod efter d e n neolitiska revo-lutionen. Det fanns givetvis genusrelationer då, m e n d e genomsyrade inte alla relationer. Samhället var inte totalt genusifierat ("gender-ed"), säger han.
H ä r har vi, nästan i förbigående, ett viktigt processuellt begrepp, ett verb, genusifierat En viss relation eller situation kan h a eller inte ha att göra m e d genus, dvs kan definieras som genussignifikant eller genusneutral. O c h det-ta förhållande kan ändras, relationen eller si-tuationen kan genusifieras eller avgenusifie-ras. J a g tror till e x e m p e l att avgenusiflering är vad europeiska feminister efterlyser vad be-träffar arbetsmarknaden, dvs att genustillhö-righet inte skall vara en relevant upplysning inför en anställning eller en löneförhandling. När m a n studerar en genusregim eller en hel g e n u s o r d n i n g är det intressant att se vilka re-lationer i n o m d e n som är genusifierade och vilka som inte är det. Samt g r a d e r n a av genu-sifiering.
Men vad betyder det då att något är m e r el-ler m i n d r e genusbestämt? J a g ser tre möjlig-heter. Genusifieringen i ett givet fall kan vara m e r eller m i n d r e stark, m e r eller m i n d r e ut-bredd och mer eller m i n d r e hierarkisk
Låt oss börja m e d styrkan, g e n u s ' specifika vikt. Den grad av vikt som läggs vid att en m a n
är mycket "manlig" och en kvinna mycket "kvinnlig" varierar mycket. I vissa samhällen finns inga grader: om m a n h ö r till ett visst ge-nus så är det allt. Där finns ingen femininitet eller maskulinitet. I de samhällen där det finns grader, kan dessa grader ( o b e r o e n d e av h u r d e symboliseras) upplevas som m e r eller m i n d r e viktiga för individens identitet, för o r d n i n g e n s upprätthållande, osv. O c h i alla samhällen kan allt det som organiseras av ge-nus (arbetsfördelning, beslutsfattande, sym-boler, osv) på samma sätt upplevas som m e r eller m i n d r e viktigt. Det kan vara m e r eller m i n d r e kulturellt utarbetat, och m e r eller m i n d r e kraftigt sanktionerat. En persons ge-nus kan uppfattas som d e n viktigaste upplys-ningen om d e n p e r s o n e n eller som bara en upplysning bland m å n g a som behövs för att m a n skall k u n n a veta vad för slags person det är.
Tvivelaktiga
genus beteenden
O m j a g j ä m f ö r de två länder j a g k ä n n e r väl till, Sverige och Spanien, delar båda u p p e n -barligen västerländska och kristna traditioner, så där finns grader av femininitet och masku-linitet, och i båda l ä n d e r n a är det viktigt för individer att k ä n n a sig säkra på sin genus-identitet. Det som organiseras tydligt av ge-nus, det ändrar m a n helst inte på. En kvinna rör sig inte g ä r n a på ett sätt som definierats som manligt, en m a n klär sig inte g ä r n a i en färg som definierats som kvinnlig, osv. Men det föreligger en skillnad i emfas. Den käns-lomässiga betydelsen och de sociala konse-kvenserna o m någon bryter m o t n o r m e r n a är m i n d r e i Sverige, och genus symboliseras sva-gare i klädsel, kroppsspråk, osv. Så till exem-pel är det tydligare skillnad mellan manligt och kvinnligt kroppsspråk i Spanien än i Sve-rige, även om det är u n g e f ä r samma egenska-p e r i k r o egenska-p egenska-p s s egenska-p r å k e n som d e f i n i e r a s som kvinnliga och manliga. O c h i båda l ä n d e r n a anses mörka färger m e r maskulina, m e n de svenska m ä n n e n kan använda fler färger utan att anses feminina. O c h en svensk, kvinna el-ler man, som går för nära gränsen elel-ler över-träder den, kan ofta b e m ö t a kritik (och
själv-kritik) m e d argument enligt andra kriterier än genus (t ex effektivitetsargument: det gick fortare att kliva över diket än gå runt; eller nödvändighetsargument: min träningsoverall var smutsig så jag tog min systers...) medan tvi-velaktiga genusbeteenden är svårare för en spanjor eller spanjorska att försvara, inför sig själv eller andra.
Så långt styrkan. Vad beträffar räckvidden, vill jag definiera den som alla de o m r å d e n av det kollektiva livet som påverkas av uppdel-ningen av mänskligheten i genuskategorier. Allra tydligast syns detta i fördelningen av syss-lor. Alla kända samhällen har någon uppdel-ning av arbetsuppgifter efter genus. Men det som varierar är inte bara vilka sysslor som de-finieras som lämpliga för kvinnor eller för män, utan h u r många sysslor som alls är ge-nusifierade och hur många som definieras som genusneutrala och istället fördelas efter ålder eller rang, eller helt enkelt utförs av den som har tid eller lust. Analogt kan olika många känslor, olika många slags beslut, olika stora delar av samhällets idébyggen, olika många färger, osv vara genusifierade eller genusneu-trala.
För det tredje kan genusrelationerna vara mer eller mindre hierarkiska. Alla skillnader mellan genuskategorierna utgör genusasym-metri, m e n skillnader i tillgång till viktiga re-surser, möjligheter, hälsa, prestige, osv är nå-got mer än bara asymmetri. Det är inte bara olikhet, "på tvären", utan ojämlikhet, "på höj-den", därför kallar jag det för hierarki. H u r hierarkier uttrycks varierar förvisso, och det är inte alltid lätt att känna igen dem. Och det är viktigt att minnas att de kan se olika ut in-om olika genusregimer i ett och samma sam-hälle; kvinnor och män kan h a m n a i olika po-sitioner i förhållande till varandra i olika sam-manhang.6 Men det bör gå att göra något
slags sammanfattande uttalande om hur pass hierarkiska relationerna mellan genuskatego-rierna är, hur "höga" de är, i allmänhet, i sam-hället i fråga. Intressant är också h u r viktig ge-nushierarkin är i jämförelse m e d andra hie-rarkier inom samma samhälle, som klass eller etnicitet eller merit. För att inte tala om de spänningar som uppstår om de pekar åt olika håll.
Låg styrka och
smal räckvidd ?
Alla dessa tre dimensioner kan kombineras på olika sätt. Det är kanske svårt att tänka sig ett samhälle där genusordningen har låg styrka och smal räckvidd men ändå är starkt hierar-kisk, men logiskt omöjligt är det inte. (Kanske äl' det m o d e r n a urbaniserade Japan ett exem-pel? Det är åtminstone ett sätt att sammanfat-ta Lebra's beskrivning av den d o m i n e r a n d e japanska genusordningen.)' Det kan
antagli-gen finnas tydligt markerade antagli-genuskategorier i ett samhälle utan att en av dem besitter mer makt eller prestige än d e ( n ) andra, dvs stor styrka och bred räckvidd kan antagligen kom-bineras m e d platt hierarki, även om det är svårt att komma på något exempel.8
U n d e r alla förhållanden bör dessa begrepp k u n n a skapa viss reda i diskussionerna. H u r ofta hör man inte en feministisk kritik av hie-rarkiska förhållanden bemötas m e d fakta om smal räckvidd, till exempel, och h u r ofta leder inte sådan begreppsförvirring till återvänds-gränder?
O m vi tänker oss att vi ger ett extremt vär-de till var och en av vär-dessa tre dimensioner får vi åtta tänkbara kombinationer, åtta olika ty-per av genusordningar. På sätt och vis borde de vara tolv, eftersom den hierarkiska dimen-sionen borde ha tre extrema värden: ingen hierarki alls, tydlig hierarki m e d manligt ge-nus i överläge och tydlig hierarki m e d kvinn-ligt genus i överläge. Men det sista verkar inte finnas i verkligheten.
Åtta eller tolv genusordningstyper, alltså, en-bart utifrån extrema värden på dimensionerna och med tanke på enbart två genuskategorier. Det finns samhällen med tre eller flera genus-kategorier och värdena kan i verkligheten inte vara särskilt extrema utan blir komplexa pro-dukter, inte summor, av olika genusregimer, olika motsägelser på olika nivåer, osv. Typolo-gier abstraherar från detaljer men får inte mot-säga den korrekt genomförda etnografin. Men med tillbörlig nyansering kan de tre dimensio-ner jag föreslår utgöra g r u n d för en typologi-sering som kommer närmare verkligheten än den stumma dikotomin patriarkat-jämlikhet. En vetenskaplig typologi som kanske kan ge
Esko M ä n n i k k ö / P e k k a T u r u n e n , Från serien Pemoht. Bilder från Kolahalvön, 1989-95. Fotografi 70 x 90 cm. Från utställningen "Portrett" på Museet for Samtidskunst i Oslo, h ö s t e n / v i n t e r n 1996/1997. Se recension på sid 127.
idéer till feministiska g r u p p e r om vad m a n be-höver kämpa för och vad m a n vill värdera hur, och kanske också kring vad som kan tänkas va-ra möjligt. Typologiskapande, alltså, som bro-bygge mellan vetenskap och politik.
Låt oss se på några exempel. För att för-enkla och förtydliga för argumentets skull, kan vi u t e l ä m n a hierarkidimensionen och tänka oss extrema värden på de a n d r a två. Då får vi fyra typer av genusordningar.
Den första k o m b i n a t i o n e n : Det kan finnas samhällen där b å d e styrka och räckvidd av ge-nus är små. Det är inte lätt att hitta beskriv-ningar av sådana samhällen, antagligen för att en sådan g e n u s o r d n i n g inte blir intressant m e d vanliga västerländska mått mätt. De an-tropologer som stött på sådana samhällen kanske inte h a r insett att det fanns något att beskriva alls o m genus i dem. Men Bali skulle k u n n a vara ett exempel. Där klär sig kvinnor och m ä n på u n g e f ä r samma sätt. Till och m e d
r e n t kroppsligt tycks skillnaderna vara mini-mala. Arbetsfördelningen är flexibel.'1 Ett
an-nat exempel är !Kung, ett jägar-och-samlar-folk i Namibia och Botswana.1" Räckvidden är
kanske lite större än på Bali, för ganska m å n g a sysslor är genusifierade. Men d e n är ä n d å smal: nästan inga beslutsprocesser, ritua-ler elritua-ler platser är det. O c h styrkan är defini-tivt låg, för eventuella överträdelser sanktio-neras inte och det verkar inte läggas n å g o n större psykologisk vikt vid maskulinitet eller f e m i n i n i t e t . (Dessutom är g e n u s h i e r a r k i n ovanligt svag.)
Den a n d r a k o m b i n a t i o n e n : det finns sam-hällen där styrkan är stor m e n räckvidden smal - Sverige just n u skulle k u n n a vara ett ungefärligt exempel. Styrkan är m i n d r e än i Spanien, förvisso, m e n skillnaden i styrka är nog inte så stor som skillnaden i räckvidd. Den kristna (och d ä r m e d indirekt mediterra-na) traditionen väger tungt även i Sverige.
Ge-nusidentitet är psykologiskt viktigt för de fles-ta. Men räckvidden är inte så stor. Det finns många situationer där genus skulle vara rele-vant i Spanien men inte i Sverige. I Sverige finns det få genusifierade offentliga platser, till exempel.
Den tredje kombinationen: Vilket samhälle skulle k u n n a tjäna som exempel på ett där ge-nus har stor räckvidd m e n svag styrka? Det skulle vara ett samhälle där sysslor och platser definierades mer utifrån genus än utifrån nå-got annat kriterium, men där detta görs m e d pragmatisk attityd och stor variation i prakti-ken. Den som gör "fel" kan rycka på axlarna åt det, felet bestraffas inte, knappast ens ge-n o m att det kommege-nteras, trots att det är kul-turellt tydligt, och hänvisningar till allehanda omständigheter duger som ursäkter, om ur-säkter skulle krävas. Att d ö m a av den antro-pologiska litteraturen i allmänhet - om vi n u kan lita på den när det gäller genus - finns det många exempel bland så kallade enkla samhällen. Trobrianderna är ett. I detta ösam-hälle utanför Papua Nya Guinea, som har skil-drats av många antropologer, är i princip näst-an allting - sysslor, platser, ekonomiska utby-ten, magisk kunskap, osv — genusifierat, men praktiken varierar ganska fritt.11
Den fjärde kombinationen: Stor styrka och stor räckvidd. I Spanien, och i medelhavsre-gionen i stort, är genus en princip som orga-niserar många ting och orgaorga-niserar d e m på ett obönhörligt sätt. Det mesta är genusifierat och genusifieringen är starkt sanktionerad. Därmed är det lätt hänt att genus blir den vik-tigaste principen för social organisation. Inte alltid, inte överallt, m e n kombinationen stor styrka och stor räckvidd gör att genus alltid finns till hands som en princip som alla för-står och som alla tycker är viktig och som där-för är behändig att ta till i olika slags kriser el-ler omorganiseringar. O m vi tänker så, blir det lättare att förstå många ting, till exempel varför konflikter kring produktionssätt eller regeringsformer i medelhavsländer så lätt översätts till konflikter kring rumslig åtskill-nad mellan kvinnor och män (Egypten, Alge-riet...) eller kring definitioner av sexualitet
(Spanien).1 2
Och det blir lättare att förstå varför
medel-havskvinnor har svårt för att acceptera de ar-g u m e n t som k o m m e r från den huvudsakliar-gen nordeuropeiska kvinnorörelsen. De tycker att de blandar ihop makt m e d symbolik och ar-betsfördelning. Varför skulle särskild klädsel för kvinnor eller rumslig segregation innebä-ra förtryck? undinnebä-rar de. I mina termer säger de att hierarki inte är detsamma som räckvidd. Feminister från dessa länder svarar oftast m e d argument om hur räckvidd visst leder till hie-rarki. Det är ett möjligt argument, men mer forskning måste till för att avgöra om sam-bandet är obönhörligt eller inte. Dels om det är empiriskt obönhörligt i dessa länder, alltså om det faktiskt är så i medelhavsländernas ge-nusordningar eller inte. Dels om det är logiskt obönhörligt eller om man skulle k u n n a tänka sig någon a n n a n kombination. Och den forsk-ningen bör ta hänsyn till styrkan som en tred-j e dimension som kan tänkas påverka de båda
andra.
I Spanien uppfattas feminism ofta som en rörelse som vill avskaffa alla skillnader mellan kvinnor och män, och det tolkas då gärna som puritanskt, onaturligt och otrevligt, för det skulle avskaffa all sexuell attraktion. För-utom att de som tänker så blandar ihop genus och sexualitet (inte ovanligt i Sverige heller), så pekar sådana missförstånd på ytterligare frågor om sambanden mellan styrka, räckvidd och hierarki som både feminister och forska-re bör ta tag i. (Jämför slutet på d e n n a arti-kel.)
Alltså, schematiskt:
Styrka: H u r viktigt är det m e d genus? I stort. Och i varje situation, för varje individ. Många, starka, väldefinierade sanktioner om m a n bry-ter mot väldefinierat genusbeteende = stor styrka. Få, svaga, luddiga sanktioner om man bryter mot ett genusbeteende, som kanske in-te är klart utformat = svag styrka.
Räckvidd: Många ting (sysslor, symboler, plat-ser, kroppsdynamik, röstläge, kläder, intresse-områden, livsstilar, typer av resurser...) är ge-nusdefinierade = bred räckvidd. Få av dem är genusdefinierade, dvs de flesta är genusneu-trala= smal räckvidd.
Esko Männikkö/Pekka T u r u n e n , Från serien Pemoht. Bilder från Kolahalvön, 1989-95. Fotografi 100 x 80 cm. Från utställningen "Portrett" på Museet for Samtidskunst i Oslo, hösten/vintern 1996/1997. Se recension på sid 127.
m e r makt o c h / e l l e r tillskrivs större värde än den andra = hög hierarki. Ingendera genus-kategorin har mer makt eller tillskrivs större värde än den andra, eller det är så men på ett otydligt sätt, eller det tar ut vartannat på olika o m r å d e n = låg hierarki.
Vilka frågor kan vi ställa nu ?
De antropologiska kvinnostudierna har nått en punkt där utveckling av nya begrepp blivit nödvändig. Ett grundläggande begrepp finns redan. Genusbegreppet definierar ett studie-objekt, det som faktiskt varit objekt för de fles-ta studier som gjorts. De har inte bara handlat om kvinnor utan om relationerna mellan kvinnor och män och alla deras varierade uttryck, orsa-ker och konsekvenser. Detta kan kallas för ge-nusordning eller genussystem. Men detta stu-dieobjekt är stort och komplicerat. Det hand-lar inte om något litet välavgränsat f e n o m e n . Det kräver att man studerar hela samhällen, från en viss synvinkel. Därför behöver vi ut-veckla begrepp, för att få handtag, hållpunk-ter, infallsvinklar som hjälper oss att göra den-na aspekt av samhällslivet synlig och begriplig. Och som gör det möjligt, för den som så öns-kar, att relatera de etnografiska beskrivningar-na till den politiska aktiviteten att kritisera vår egen genusordning.
Att argumentera för att vi behöver fler och klarare begrepp är inte detsamma som att blanda ihop begrepp och verklighet. Det är inte heller att se begreppen som stabila och som garanter för god ordning, en särskild sorts verklighet som inte går att rubba. Jag ser begrepp som lådor och fack, där man kan sor-tera in verkligheten på alla möjliga sätt. Passar det inte så sorterar man om, andra bitar verk-lighet i varje låda, och blir inte det heller bra får man skaffa nya lådor. Huvudsaken är att man har kategorier att tänka med. För annars kan vi inte tänka alls.
Ett problem med jämförelse är inte bara hur vi skall jämföra egenskaper, utan också vil-ka enheter vi svil-kall jämföra m e d varandra. Vad är "ett" samhälle? Vad menas med "en" genus-ordning? Mina förslag skulle k u n n a tolkas som om jag naivt antog att vi vet var
gränser-na går och att de är stabila. Det vore också att tolka mig fel. "En genusordning" är det som genomsyrar "ett samhälle" - m e n var gränser-na går måste vi bestämma från fall till fall, be-roende på vad det är för sorts jämförelse vi gör. Vi kan tala om Västerlandet likaväl som Madrid, eller om Spanien eller Medelhavet el-ler Europa... Antropologer kan handskas m e d r u m m e t som historiker handskas m e d tiden -långa perioder är lika intressanta som korta, och periodisering kan göras på olika sätt be-roende på syfte. Olika fack ger olika bilder och det är inte fel, utan intressant. Därför är mitt förslag just ett förslag, avsett att användas tillsammans m e d andra.
Inga frågor utan syfte
För sedan ger våra sätt att förstå, våra katego-rier, form åt den verkliga verkligheten trots allt. På sikt, indirekt, via spänningar mellan olika tolkningar. Därför är begrepp politiskt relevanta. Det är framför allt förhållandet mellan frågor och begrepp som är viktigt. Man kan inte ställa frågor om m a n inte har ett syfte.
De begrepp jag föreslår leder till empiriska frågor som: H u r viktigt, känslomässigt laddat är det faktum att det finns kvinnor och män i samhälle X? Finns där även andra genuskate-gorier? Med vilka kriterier definieras en män-niskas genustillhörighet? Finns det grader av kvinnlighet och manlighet, av båda (alla) el-ler bara det ena, hur stora grader och h u r vik-tiga är de för individerna och för den sociala organisationen? H u r symboliseras genuskate-gorierna och deras respektive egenskaper? Vad får detta för konsekvenser för försörj-ningen, för barnuppfostran, för kulturell för-ändring, för resursfördelningen, för den poli-tiska organisationen, för religionen, osv. H u r centrala är symbolerna för genus, och hur centralt är genus i symboliken kring andra ting?
H u r många sysslor och h u r många situatio-ner definieras som genusneutrala och h u r många definieras utifrån någon tanke om ge-nus? Och vilka? Förekommer överträdelser? Vilka är sanktionerna för överträdelse och
h u r allvarliga konsekvenser får de? H u r pass lika/olika är kvinnornas och m ä n n e n s (och eventuella a n d r a genuskategoriers) världar? Har kvinnor och m ä n samma eller olika vär-deringar av gott, ont, mål i livet? Och h u r d a n är d e n n a grad av l i k h e t / olikhet i jämförelse m e d d e n grad av likhet/olikhet som förelig-ger för andra kategorier i samma samhälle
(t ex klass, ålder)?
Vilka tankar om genushierarki finns det? Antas genuskategorierna vara lika värda och lika viktiga, och har de samma resurser, privi-legier, osv, eller d o m i n e r a r en över d e ( n ) and-ra och i så fall h u r (på vilket sätt och m e d vil-ka medel och h u r hanteras detta kulturellt)? Föreligger oförenlighet mellan kvinnors olika roller? O c h mellan mäns? H u r tolkas d e even-tuella motsägelserna och de eveneven-tuella skill-n a d e r skill-n a mellaskill-n mäskill-ns och kviskill-nskill-nors dilem-man? Vilka d i l e m m a n är mest synliga eller mest kontroversiella? Vilka är metafor för nå-got annat? Vilka möjligheter e r b j u d e r samhäl-let i fråga för lösning av dilemman? Kan kvin-n o r och m ä kvin-n i lika h ö g grad leva u p p till det goda d e själva definierar? H u r väl kan de kvinnliga önskemålen anpassas till d e manliga och vice versa? Vad h ä n d e r n ä r d e inte sam-manfaller? Finns det några övergripande kri-terier för vad som är bäst som är giltiga för al-la genuskategorierna?
Vilka resurser är n å g o r l u n d a j ä m n t förde-lade mellan g e n u s k a t e g o r i e r n a ? Vilka är ojämnt fördelade och hur? H u r legitimeras det? Vilka a n d r a samhälleliga förhållanden ut-över konstruktioner av genus bidrar till o j ä m n resurs och arbetsfördelning?
Vilka sysslor utför kvinnor och vilka män, h u r värderas de, h u r lång tid tar de, h u r tunga är de? Vilken kompensation ger respektive ge-nnskategoris arbete? Ar u p p g i f t e r n a k n u t n a till makt, resurser, o b e r o e n d e , prestige, osv och i så fall är d e det på samma sätt för kvin-n o r och m ä kvin-n eller på olika?
Var k o m m e r genusdifferentieringen in i d e n samlade bilden av samhällets differentie-ringar och hierarkier? Ses d e n som orsak till andra, följd av andra, frikopplad från an-dra...? Värderas genusdifferentieringen som sådan negativt eller positivt? Eller är den ovik-tig? Ar d e n kanske osynlig? Ar vissa av dess
ef-fekter osynliga även om inte hela differentie-ringen är det?
Amatörfoton,
impressionistiska
målningar...
Eller, än en gång, för tydlighetens skull: frå-g o r n a frå-gäller inte "är", utan "blir". Vad håller hela tiden på att hända? O c h vilka kriterier kan vi u p p f i n n a för att göra givande om än provisoriska jämförelser? Att tänka m e d sorte-r a n d e b e g sorte-r e p p kan ge statiska bildesorte-r. (Famil-j e n är si och så, det finns föl(Famil-jande genusregi-mer, räckvidden är...) Sådana bilder är att lik-n a vid a m a t ö r f o t o lik-n eller impressiolik-nistiska målningar. Bara g e n o m att skära ut stillaståen-de bilstillaståen-der kan vi få tid att se stillaståen-de stillaståen-detaljer som ger verkligheten dess dynamik, till exempel h u r ljusets skiftningar påverkar ögat. Men en stillastående bild av en rörlig verklighet är all-tid en förenkling. Dessutom ger d e n ofrån-komligen ett perspektiv, inte en hel situation sedd från alla håll, så d e n är också en av-gränsning och kanske en förfalskning. Män-niskor har inte kultur, lever inte motståndslöst i sina genusordningar, osv. De påverkar, dis-kuterar, gör motstånd, försvarar, undrar, tviv-lar, tvekar... Och det är dessa handlingar, den-na ständigt p å g å e n d e praktik, som skapar och återskapar verkligheten. Detta har n u poäng-terats eftertryckligt i snart ett årtionde. Vi har tagit till oss d e n visdomen, n u är det dags att gå vidare. Alla handlingar utförs i ett sam-m a n h a n g , sam-m e d tankar sosam-m går att tänka just där, utifrån e r f a r e n h e t e r och syften som bil-dats i ett s a m m a n h a n g . Därför måste sam-m a n h a n g e n benas u p p och avbildas för att h ä n d e l s e r n a och h a n d l i n g a r n a skall bli för-ståeliga.
Nya
feministiska
frågor
Bara om s a m m a n h a n g och strukturer finns kan politiska syften definieras. Teoretiska be-g r e p p och d e n sorts beskrivninbe-gar de leder till påverkar de politiska frågor som ställs. De b e g r e p p jag har föreslagit gör det möjligt att
ställa nya feministiska frågor. Till exempel: Är det önskvärt att genusordningen har bred el-ler smal räckvidd? Vilken grad av styrka har den för närvarande ("här", hur man n u vill definiera det), i vilken riktning förändras styr-kan, och vilken grad av styrka tycker vi är lämplig eller tror vi är möjlig i "vårt samhäl-le"? O m vi inte vill ha genushierarki, vilka andra former av genusasymmetri vill vi ändå ha kvar, eller kan åtminstone acceptera? Strä-var vi efter total avgenusifiering av samhället eller inte? Osv. Sådana frågor borde k u n n a skapa ny klarhet även kring en del skillnader mellan olika feministiska åsiktsbildningar.
Vi feministiska antropologer närmar oss verkligheten med lupp, men vi måste lära oss att gå nära detaljerna utan att gå vilse i dem. De betyder något bara om vi ställer frågor till dem. Och frågorna bör inte bara uppstå av sig själva ur materialet utan också relatera till teo-retiska syften
N O T E R
1 Sammanfattningar av båda typerna av hypoteser (om orsaker till förtryck; om variationer) och debatterna kring dem finns i t ex Moore 1988, Mukhopadhay och Higgins 1988, Quinn 1977, Thurén 1993.
2 Se t ex Mascia-Lees et al 1989, för både feminism och antropologi, och Pool 1991 för antropologi.
3 Connell, 1987.
4 Detta är en av de stora fördelarna med begreppet ge-nus, framför "kvinnans ställning", "sociokulturellt kön" och dylika: det kan bli ett verb, en process. Åtminstone på engelska och spanska - det svenska verbet låter i mi-na öron klumpigt. Tyvärr. Men det är åtminstone möj-ligt och begripmöj-ligt, och i motsats till "gender" (som somliga vill skall användas även i svenska texter) kan det böjas enligt svenskt mönster.
1 Begreppen styrka och räckvidd, force och scope, före-slogs ursprungligen av Geertz för jämförelse av religio-ner mellan olika samhällen, vilken roll religionen spe-lar och hur den relateras till andra aspekter (Geertz 1968:111). Han jämförde Indonesien (Java) och Ma-rocko, två muslimska länder som för övrigt är sins-emellan mycket olika. Geertz tyckte att det var slående att religionen var mycket viktig i båda länderna, den var något som fanns med i vardagslivet, den upplevdes som känslomässigt viktig, och att referera till religiösa argument var effektivt. Och det var samma religion. Ändå var det lika slående att religionen betydde olika ting för indonesier och marockaner. För att kunna be-skriva skillnaden uppfann han begreppen styrka och räckvidd. Han menade att religionens styrka var större
i Marocko men räckvidden större i Indonesien. I Ma-rocko fanns det företeelser där religionen inte var re-levant, men på de områden där den var det var den det i hög grad. I Indonesien var religionen allestädes när-varande, den kunde inte tänkas bort ur något sam-manhang, men den var å andra sidan sällan den mest framträdande aspekten eller det utslagsgivande argu-mentet.
6 Så kan man till exempel tolka de vanliga diskussioner-na (i Sverige, i Spanien och i andra väst-länder) om kvinnors påstådda makt i hemmet, över ordet, i käns-lomässiga relationer, etc. Utan att här ta ställning till huruvida kvinnor faktiskt har större makt än män i des-sa avseenden, så vill jag mena att om det är så, så mot-bevisar det inte att män har mer makt i andra genusre-gimer än kärlek, vänskap, vardagliga samtal och hem-mets organisation, till exempel. Denna typ av argu-ment går oftast ut på att feministerna har fel, kvinnor har inte mindre makt än män totalt i samhället. Jag me-nar alltså att man för det första inte kan se makt som en monolit. Man behöver inte antas vara helt hjälplös bara för att man totalt sett har mindre makt än någon annan. För det andra är det viktiga inte att räkna ge-nusregimerna, för att se vem som har mest makt i flest, utan att se i vilka eventuellt hierarkiska relationer de står till varandra, så att mycket makt i en genusregim kanske får större genomslagskraft än mycket makt i en annan.
7 Lebra, 1984.
8 Klart markerad asymmetri mellan genuskategorier kan föreligga tillsammans med en perfekt balans, så att även om kategorierna förfogar över olika resurser, oli-ka slags autonomi, olioli-ka beslutsformer, osv, så finns ingen skillnad mellan den totala summan av resurser var och en har tillgång till. (Vi kan åtminstone tänka oss en sådan situation, även om det förmodligen alltid blir kontroversiellt huruvida en viss bit av verklighet är av det slaget eller inte.) Men det är en känslig balans-akt som lätt blir störd. När social förändring accelerar och/eller social komplexitet tilltar, är det inte särskilt troligt att balansen kan upprätthållas. Förändring minskar också sannolikheten i att folk upplever situatio-nen som balanserad, och det kan vara lika viktigt som något "objektivt" mått på rättvisa vad gäller harmoni el-ler spänning i de genusifierade relationerna. 9 Mead, 1950.
10 Shostak, 1990. 11 Weiner, 1988.
12 Evers Rosander 1991. Thurén 1988, 1993 och under utgivning.
LITTERATUR
Bourdieu, Pierre, Outline of a Theory of Practice, Cambrid-ge University Press, CambridCambrid-ge, 1977
Chodorow, Nancy, The Reproduction of Mothering, Universi-ty of California Press, Berkeley, 1978
Connell, Robert W., Gender and Power, Polity Press, Cam-bridge, 1987
Evers Rosander, Eva, Women in a Borderland. Managing
Muslim Identity where Morocco Meets Spain, Stockholm
Studies in Social Anthropology, Stockholm, 1991 Geertz, Clifford, Islam Observed, University of Chicago
Press, Chicago och London, 1968
Gemzöe, L., T. Holmquist, D. Kulick, B-M Thuren och P. Woodford-Berger, P, "Sex, genus och makt i antropolo-giskt perspektiv", Kvinnovetenskaplig Tidskrift. 1:44-52,
1989
Lebra, Takie Sugiyama, Japanese Women. Constraint and
Fulfillment, University of Hawaii Press, Honolulu, 1984
Mascia-Lees, Frances E., Patricia Skarpe, Colleen Ballerino
Cohen, ' T h e Postmodernist Turn in Anthropology:
Cautions from a Feminist Perspective," Signs, 15:1-2, 1989
Mead, Margaret, Male and Female. A Study of the Sexes in a
Changing World, Penguin, Harmondsworth, 1950
Moore, Henrietta, Feminism and Anthropology, Polity Press, Cambridge, 1988
Mukhopadhyay, C. och P. Higgins, "Anthropological Stu-dies of Women's Status Revisited:1977-1987." Annual
Review of Anthropology. 17:461-495, 1988
Ortner, S B, "Is Female to Male as Nature is to Culture?" I M Z Rosaldo & L Lamphere, red.: Woman, Culture,
and Soäety, Stanford University Press, Stanford, 1974
Ortner, Sherry and Harriet Whitehead (red.), Sexual
Mea-nings. The Cultural Construction of Gender and Sexuality,
Cambridge University Press, Cambridge, 1981 Pool, Robert: "Postmodern Ethnographv?" Critique of
An-thropology, vol 11 (4):309-331, 1991
Quinn, Naomi: "Anthropological Studies on Women s Status." Annual Review of Anthropology, 6:181-225, 1977 Rosaldo, M Z, "Woman, Culture, and Society: a theoreti-cal overview." I M Z Rosaldo & L Lamphere, red.:
Wo-man, Culture, and Soäety, Stanford University Press,
Stanford, 1974
Rubin, Gayle: "The Traffic in Women: Notes on the Poli-tical Economy' of Sex." R. Reuter (red.), Toward an
An-thropology of Women, Monthly Review Press, New York
och London, 1975
Shostak, Marjorie, Nisa. The IJfe and Words of a IKung
Wo-man, Earthscan, London, 1990
Thurén, Britt-Marie, Left Hand I^eft Behind: The Changing
Gender System of a Barrio in Valencia, Spain, Stockholm
Studies in Social Anthropology, Stockholm, 1988
El poder generizado. El desarrollo de la antropologin feminis-ta, Instituto de Investigaciones Feministas, Universidad
Complutense de Madrid, Madrid, 1993
Women, Men and Persons. Managing Gender Meanings in Middle Class Madrid. Under utgivning
Weiner, Annette, The Trobrianders of Papua New Guinea, Holt, Rinehart and Winston, New York, 1988
S U M M A R Y
There is a need for new analytical and comparative tools in feminst scholarship today. In this article, I discuss some concepts that can make descriptions of gender orders dynamic. I also propose three concepts that differentiate between aspects of gen-dering: force, scope and hierarchy. Force deals with the importance of gender. Is gender-governed beha-viour well defined? Are there sanctions for those who break the gendered patterns of behaviour? Scope deals with how many areas are affected by gendering (division of labour, life styles, interests, body dynamics, etc). Hierarchy has to do with power and assessment of value. Is one gender more po-werful or considered more valuable than another? The use of concepts such as these should result in anthropological descriptions that would be more useful for feminist comparisons. Some general fe-minst issues would also become easier to discuss.
Britt-Marie Thurén Socialantropologiska institutionen
Stockholms universitet S-106 91 Stockholm
