NUMMER
2 1998
För kvinnan har offentligheten
alltid varit kringgärdad av restriktioner.
Därför gjorde Wollstonecraft redan på 1700-talet
upp med Jean-Jacques Rousseau. Därför behövde
1800-talets kvinnor utforma en ny offentlighet
Hur denna enastående seghet vad gäller kvinnans
sociala och politiska position är möjlig är en central
fråga för dagens feministiska forskning.
eningen Kvinnovetenskaplig tidskrift. Författarna ansvarar själva för innehållet i sina artiklar. För insända ej beställda ma-nuskript ansvaras ej.
Ansvarig utgivare: Anita Göransson.
Ämnesredaktör: Tiina Rosenberg.
Redaktionskommitté: Cecilia Almlöv, Hedvig Ekerwald, Margaretha Fahlgren, Görel Granström, Denise Malmberg, Ulrika Nils-son, Tiina Rosenberg och Kerstin Wester-lund-Shands.
Referensgrupp: Sylvia Benckert, Johanna Esseveld, Anita Göransson, Birgitta Holm, Tiina Rosenberg, Ulla Tebelius och Gert-rud Aström.
fyra nummer om året. Prenumerera ge-nom att sätta in 270 kr på pg 88 41 78-5. Stödprenumerationer å 400 kr eller mer är mycket välkomna.
Adress: Kvinnovetenskaplig tidskrift Box 256, 751 05 Uppsala. Tel: 018-10 31 32. E-post: Redaktionen@KvT.uu.se Adress: Fr o m 1/10 1998: Centrum för kvinnoforskning, Stockholms universitet, 106 91 Stockholm Tel: 08-674 73 08 Fax: 08-674 73 00 E-post: kvt@kvinfo.su.se Christer Hallgren, Swedish Science Press Box 118, 751 04 Uppsala, tel 018-36 55 66, fax 018-36 52 77, F.-post info@ssp.nu
Grafisk form: Leif Thollander. Tryckt på miljövänligt papper hos Wikströms, Uppsala.
ISSN 0348-8365.
© Författarna och Kvinnovetenskaplig tidskrift.
Utgivningen bar möjliggjorts av anslag från Humanistisk - Samhällsvetenskapliga Forskningsrådet och Utbildningsdepartementet
Nr 2 1998 Årg 19
ELISABETH MANSÉN
Wollstonecraft kontra Rousseau 3
INGER HAMMAR Den svårerövrade offentligheten.
Kön och religion i emancipationsprocessen 16 CECILIA ÅSBERG
Debatten om begreppen
-"genus" i Kvinnovetenskaplig tidskrift 1980-1998 29 TUULAJUVONEN
Kan vi förstå obegripliga iscensättningar av genus? 42 Recensioner 46 Medverkande 72
Illustration: Ebba Hammarskiöld
Från redaktionen
För kvinnan har offentligheten alltid varit kringgärdad av restriktioner. Artiklarna i det-ta nummer av Kvinnovetenskaplig tidskrift knyter an till centrala feministiska begrepps-debatter och offentlighet. Perspektivet är his-toriskt och rör sig från den senare hälften av 1700-talet över 1800-talet till de senaste de-cenniernas feministiska begreppsdiskussioner i Sverige.
Elisabeth Mansén lyfter i sin artikel fram Mary Wollstonecrafts uppgörelse med Jean-Jacques Rousseaus syn på kvinnans väsen och
uppgift i livet så som den kommer till uttryck i Emile, ou De 1'éducation (1762). Rousseaus verk har funnits på svenska sedan 1912, me-dan Wollstonecrafts feministiska manifest, Till
försvar för kvinnans rättigheter, publicerades i svensk översättning först 1997, lagom till
hen-nes 200-årsdag. Genom att studera Mary Wollstonecrafts rousseaukritik får en stor del av hennes mer generella tankar om förhållan-det mellan könen en tydligare profil. De kan nu sättas in i ett större sammanhang som om-fattar både hennes historiefilosofiska och teo-logiska idéer.
Den kraft med vilken Mary Wollstonecraft insisterade på en egen förståelse av världen kräver en offentlighet där även kvinnor kan ingå som debattörer. Inger Hammar belyser den offentlighet som utformas under 1800-ta-let då kommunala angelägenheter blir till-gängliga för kvinnor, medan allt som handlar om statliga angelägenheter betraktas som en exklusivt manlig arena. Den kommunala of-fentlighet kvinnor erövrar under 1800-talet ger dem inflytande över omsorgsfrågorna i
samhället. Genom att "stilla och tåligt tjäna den sak de gjort till sin" hamnar kvinnliga po-litiker i en utvidgad hemsfär, där de enligt fär-ska rapporter från den svenfär-ska riksdagen fort-farande befinner sig, påpekar Ingrid Hammar i sin artikel.
Hur denna enastående seghet vad gäller kvinnans sociala och politiska position varit historiskt möjlig är en central fråga för femi-nislisk forskning. I Kvinnovetenskaplig tid-skrift 1988:3 lanserade Yvonne Hirdman sin teori om genussystemet med isärhållningens logik och den manliga normens primat. Ge-nussystemet har blivit en inflytelserik, om än omdiskuterad, tankefigur i svensk feministisk forskning. Debatten om såväl genussystemet
som genusbegreppet har i huvudsak förts i Kvinnovetenskaplig tidskrift och redovisas i detta nummer av Cecilia Åsberg. Den som händelsevis glömt eller kommit av sig i dis-kussionen om genusbegreppet kan nu i sam-manfattad form begrunda det meningsutbyte som kantat begreppets etablering i svensk fe-ministisk terminologi.
Vid sidan av de längre artiklarna presente-rar Kvinnovetenskaplig tidskrift denna gång en väl tilltagen recensionsavdelning samt en konferensrapport. Detta nummer är det sista från Uppsalaredaktionen som vill tacka med en välgångsönskan till den nya redaktionen i Stockholm, när vi nu niger och tar farväl.
Rättelse
Under hösten 1997 planerades nummer 1/98 som ett till omfånget utökat nummer. På grund av tidskriftens ekonomiska svårigheter tvingades redaktionen efter ett års-mötesbeslut dock att utge numret utan utökat sidantal. Av detta skäl utgick en del av det material som antagits till publicering samt det planerade bildmaterialet.
Bland det som lyftes ut fanns litteraturlistan till inledningen. Den kan beställas från Pia.Laskar@ideh.su.se.
De engelska sammanfattningar som normalt finns i slutet av varje artikel togs också bort.
Platsbristen medförde dessutom att recensionerna inte fick plats. Eftersom recensio-ner är färskvaror har några av dem i stället publicerats på annat håll. Av de övriga re-censionerna publiceras de flesta som rör vetenskapliga verk i detta nummer. Vidare bortföll upplysningen att "Kvinna - natur, produkt,stil?" av Sara Heinämaa ti-digare publicerats under rubriken "Woman - nature, product, style? Rethinking the foundations of feminist philosophy of science" i Lynn Hankinson Nelson and fack Nelson (eds.): Feminism, Science, and the Philosophy of Science, Dordrecht: Kluwer, 1996. Redaktionen beklagar det inträffade.
ELISABETH MANSÉN
Wollstonecraft kontra Rousseau
Mary Wollstonecraft är en av de
tidiga feminister vars tankegångar betytt mycket för efterföljarna.
Här granskar Elisabeth Mansén Wollstonecrafts kritik mot Rousseau och
belyser därigenom flera delar av Wollstonecrafts
samhälls- och livsåskådning.
Jag strider inte med den döde, utan med hans åsikter. Jag vänder mig endast mot den sinnlig-het [sensibility] som fick honom att nedvärde-ra kvinnan genom att gönedvärde-ra henne till slav under kärleken.1
Mary Wollstonecraft (1759-1797) hade förra året varit död i 200 år och fick därigenom nytt liv på den svenska bokmarknaden. Hennes huvudverk A Vindication of the Rights ofWoman från 1792 har äntligen blivit översatt och finns nu som Till försvar för kvinnans rättigheterDär-till har det kommit en engagerad svensk bio-grafi som vill berätta allt om hennes fascine-rande liv, Elizabeth Laurin-Cederschiölds Alla
tiders kvinna,3 Den som snabbt vill orientera
sig om dessa böckers innehåll bör inhandla båda och i princip byta baksidestexter på dem. Däri ligger en lättköpt poäng: hennes dramatiska liv väcker ett livligt intresse för hennes skrifter och hennes verk gör läsaren ständigt nyfiken på hennes livsöde.
Detta nya utbud kan kanske råda bot på den brist på seriös diskussion av Mary Woll-stonecrafts idéer som ännu råder i Sverige. Det har trots allt varit en liten skara som hit-tills haft tid och möjlighet att sätta sig in i hen-nes produktion.
A Vindication of the Rights of Woman har på senare tid med framgång lanserats som ett av feminismens första manifest och Mary Wolls-tonecraft har med rätta framstått som en epokgörande feministisk filosof med för sin tid djärva och originella idéer. Många hävdar dessutom att hennes tankar tyvärr inte alltid känns föråldrade.
Ett tema som ständigt återkommer i hen-nes försvar för kvinnans rättigheter är kritiken
av Rousseaus syn på kvinnans väsen och upp-gift i livet så som den kommer till uttryck i
Emile, ou De 1'éducation (1762). Rousseaus verk har funnits på svenska sedan 1912.4 Men det
är först nu som Mary Wollstonecrafts mot-skrift fått svensk gestalt. Genom att studera hennes rousseaukritik får en stor del av hen-nes mer generella synpunkter på förhållandet mellan könen en tydlig profil och sätts in i ett större sammanhang som omfattar både hen-nes historiefilosofiska och teologiska idéer.
Jean-Jacques Rousseau (1712-1778) hör till de gestalter vars drag många slätat ut till ett välvilligt och nästan menlöst leende. Han framställs som den store naturälskaren som vill ha en friare barnuppfostran. Han lovordas för att han vågar tala om känslor och passio-ner och för att han skriver så vackert om kär-leken och om den ensamme vandrarens drömmerier. Rousseau förblir ständigt ak-tuell. Han åberopas för ekologins räkning, för den alternativa pedagogikens, för den åter-födda romantikens och för demokratins sak. Han blir ständigt omnämnd och refererad till, både på kultursidorna och i lärda verk.
Den idéhistoriskt bevandrade känner dess-utom till många kvinnor genom historien som läst och älskat Rousseau och ännu ller män som gjort det. Hans prosa är adjektivrik och impulsiv och hans verk var på sin tid revolu-tionerande genom sitt sätt att fokusera kvin-nor och barn, uppväxt och förälskelser, per-sonliga relationer och komplicerade känslo-lägen.
Men det är lätt att bli ideologiskt bortkoll-rad av den något söta rousseaubilden och tap-pa bort den kritiska distans som skulle kunna
nyansera framställningen. Många vet visserli-gen att författaren till Emile, ou De Véducation själv lämnade bort sina fem barn till ett barn-hem utan att göra minsta försök att forma el-ler befria deras personligheter. Ännu fel-ler vet att kärleksskildraren Rousseau, som skrev om den ädla och förfinade kvinnan i Julie, ou La
nouvelle Hélöise (1761) hade sitt mest varaktiga förhållande med Thérése Le Vasseur, som of-ta, m e n möjligen orättvist, beskrivs som e n obildad tjänstekvinna utan andra kvaliteter än att vara den store men osäkre Rousseau un-derlägsen. Allt detta blir emellertid bara små lustigheter, anekdoter utan betydelse. De fak-ta som tycks omöjliga att förena med den sto-re mannens idéer skrivs på livets stora diver-sekonto. Tillvaron är nu en gång motsägelse-full och smått obegriplig. Varför skulle Rous-seau vara annorlunda?
Kanske är det mindre stilfullt att vända Rousseaus privatliv mot hans idéer - det finns inte så många som lever som de lär - och det finns tillräckligt många problem i hans skrif-ter att diskuskrif-tera och kritisera. Men många som har läst i Emile om kvinnornas uppfostran har frågat sig hur samtidens kvinnor (och män) reagerade på dessa rader:
Därför bör man vid kvinnornas uppfostran helt och hållet ta hänsyn till männen. Att behaga dessa, att vara dem nyttiga, att göra sig älskade och aktade av dem, att uppfostra dem som små, att vårda dem som stora, att råda dem, trösta dem, att förljuva deras liv, se där, vad som är kvinnornas plikter under alla tider, och vad man bör meddela dem från deras barndom! Så snart man inte följer denna grundsats, avlägs-nar man sig från målet, och alla de föreskrifter man ger dem, kommer inte att tjäna till att be-fordra varken deras eller vår lycka.'
Inte kan väl detta ha varit helt okontroversiellt genom tiderna?
Var finns då oppositionen mot Rousseau? Var finns den kritiska läsaren - i historien och nutiden - som ger oss nya infallsvinklar? En del av den bortglömda rousseaukritiken finns rimligen hos kvinnorna. Och början till en rousseaukritisk tradition finns redan bland 1700-talets kvinnor, just bland dem som mest älskade och läste honom. Det mest kända
ex-emplet på denna kritik i Sverige finns hos Hedvig Charlotta Nordenflycht (1718-1763) i hennes Fruentimrets försvar, Emot J.-J. Rousseau,
medborgare i Geneve}' Kritiken finns också i Frankrike, hos Mme de Genlis i hennes otali-ga pedagogiska skrifter.7 Och den finns i
Eng-land hos Mary Wollstonecraft. Troligen finns det många fler exempel.
Rousseau väcker starka och motsägelsefulla r e a k t i o n e r även i nutida forskning och Mary Wollstonecrafts uppfattning om honom har karaktäriserats som allt från läromästare och manligt alter ego till ständig trätobroder och slagpåse. Här vill jag ta fasta just på ambiva-lensen i Mary Wollstonecrafts inställning till Rousseau och ser honom både som inspira-tionskälla och fiende i hennes författarskap. Denna ambivalens, som hon på olika sätt för-söker komma tillrätta med, mejslar fram en intressant bild av Mary Wollstonecraft och ger profil åt hennes åsikter om kvinnans position. Hennes beundran gör att hon gärna vill ur-säkta Rousseau eller åtminstone förstå hans bevekelsegrunder, men den hindrar henne aldrig från att klart formulera sitt avståndsta-gande från många av hans grundlägavståndsta-gande idéer.8
Kvinnors rätt till utbildning är den bärande tesen i hennes försvar för kvinnans rättighe-ter, men en stor del av hennes patos kan spå-ras tillbaka till hennes kraftiga reaktion mot Rousseau. Hon diskuterar utförligt hans idéer om kvinnan och sätter in sina synpunkter i ett sammanhang som inkluderar såväl teologi och etik som politik och samhällssyn.
Mary Wollstonecraft - en av 1700-talets
rousseaukritiker
Om Rousseaus idéer har överflyglat hans liv, så att vi tror mer på hans tankar än hans hand-lingar och lånar hans teorier utan att alltför mycket fråga efter hur praktiken ser ut, så för-håller det sig precis tvärtom med Mary Woll-stonecraft. Hennes liv har ofta kommit i vägen för hennes idéer. Under den viktorianska epo-ken kunde en väluppfostrad flicka knappast ta reda på vad Mary Wollstonecraft egentligen hävdat, utan att riskera att blåstrumpigheten smittade. Man associerade sig inte ostraffat
med en person som lät nyfikenheten locka sig till Paris lagom till skräckväldet, som tillät sig ett fritt förhållande med en äventyrare från den nya världen och stolt födde honom en dotter.
Mary Wollstonecrafts livsöde är så fascine-rande att hennes idéer lätt kommer i skymun-dan. Hon fyller trettio under revolutionens år
1789 och är då en lovande författare som um-gås flitigt i Londons litterära kretsar.9 Hon
kan försörja sig på sin penna och har därmed uppnått det oberoende hon i första hand strä-vat efter. När hon kommer till Paris 1792 har hon redan skaffat sig ett namn med A
Vindi-cation of the Rights of Men (1790), ett snabbt och slagfärdigt svar på Edmund Burkes
Reflec-tions on the Revolution in France (1790), och hennes A Vindication of the Rights of Woman (1792) finns redan samma år översatt till både franska och tyska.
Mary Wollstonecraft lever intensivt i sin tid och bland dess idéer. Hennes tankevärld rym-mer reaktioner på nästan allt som debatteras och diskuteras i tidningsspalterna och på kaf-fehusen. Och hon är djupt förankrad i upp-lysningens huvudtemata - dygden och förnuf-tet.
Det är imponerande att se i vilken ut-sträckning Mary Wollstonecraft insisterade på en egen förståelse av världen. Hon betraktade nästan ingenting som givet. Traditioner och konventioner måste prövas av förnuftet och samvetet, några andra auktoriteter erkände hon inte. Hon skaffade sig en självständig uppfattning om många av tidens frågor och hon tvekade inte att ge uttryck för dem vare sig i tal eller skrift. Upplysningsandan och den franska revolutionens idéer formar till stor del hennes idéprofil. Men hon är också, genom sin intensiva känsla för naturen, sin personliga tro o c h sin fantasi, ö p p e n för strömningar som kan kallas romantiska.10
Hennes lidelsefulla engagemang för kvin-nans rättigheter artikuleras främst i A
Vindica-tion of the Rights of Woman. Där uppbådar hon all sin uppfinningsrikedom och all sin överty-gelses kraft för att hävda kvinnans rätt att vara människa helt och fullt; att få kämpa med
li-vet, utrustad med de vapen naturen givit hen-ne och den skicklighet uppfostran och
utbild-ning kan ge. Det är också där hennes mest djupgående uppgörelse med Rousseau finns.
Wollstonecraft som rousseaubeundrare och
rousseaukritiker
Det har hävdats att Rousseau var de engelska romanförfattarnas föredöme på många plan." Rousseau var protestant och tilltalade därför särskilt engelska dissenters och upplysningsra-tionalister. För de engelska romanförfattarna under den jakobinska perioden utgjorde Rousseaus Bekännelser ett lysande och upp-muntrande exempel på att det litterärt kunde gestaltas hur en persons filosofi, hans peda-gogiska idéer och politiska uppfattning växt fram ur egna erfarenheter och formats av per-sonens karaktär och bakgrund. På samma sätt ville de själva skapa en ny skönlitteratur som byggde på material hämtat ur det verkliga li-vet, dess komplexa känslor och upplevelser. Här var även Rousseaus Julie, ou La nouvelle
Héloise en förebild. Där gjordes vågade djup-dykningar i personligheten på jakt efter en ny medvetenhet. Rousseau ville särskilt studera de avgörande kriserna i livet, de som han kal-lade "revolutioner".
Ett annat nyckelord var "sensibiliteten", känsligheten. Det var ett själens adelsmärke att besitta förmågan att känna djupt, att erfa-ra också nya, onämnda, ännu inte upptäckta känslor. Mary Wollstonecraft beundrade Rousseau och satte honom högt som författa-re och tänkaförfatta-re. Hon hade mycket gemensamt med honom när det gällde politik. De hyste samma oförstående attityd gentemot adelns privilegier. Som guvernant i en adlig familj hade Mary Wollstonecraft stiftat bekantskap med hänsynslösa och inskränkta företrädare för adelsståndet. Hon kunde inte se att de för-t j ä n a d e några föreför-träden. Liksom Rousseau uppfattades Mary Wollstonecraft som politiskt radikal i sin samtid och förespråkade ett ega-litärt samhällsideal, där folket var maktens grundval. Att hennes politiska idéer ibland ligger nära dem Rousseau presenterade i Le
Contrat Social (1762), framgår inte bara av hennes Vindication of the Rights of Woman, utan även av hennes svar på Burke, A Vindication of
fran-ska revolutionen, An Historical and Moral View
of the Origin and Progress of the French Revolution
(1794). Att de skiljer sig på många punkter är lika tydligt, inte minst när det gäller kvinnans ställning. Mary Wollstonecraft ansåg det högst rimligt att kvinnorna fick ett direkt inflytande i politiken och eventuellt hade egna repre-sentanter, idéer som Rousseau principiellt av-visade.
Men d j u p a s t b e f r y n d a d m e d Rousseau kän-de sig nog Mary Wollstonecraft när kän-det gällkän-de
Julie, ou La nouvelle Héloise. Där fanns det som tilltalade epokens kvinnor mest, den poetiska skildringen av en stor och genomgripande kärleksupplevelse, en romantisk passion som inte rymdes inom det konventionella samhäl-lets gränser. Sådana skildringar bör de väl ha mött förut, kan man tycka, kanske både i livet och litteraturen. Men Rousseaus hjältinna är annorlunda. Hon befinner sig i den lyckliga sociala positionen att hon kan välja denna passion av fri vilja. Hon är inget tanklöst offer, varken för mannens förförelsekonster eller för sina egna känslor. Hon ser och vet vad hon gör. Kanske lika viktigt är det att hon inte går under. Hon väljer den otillåtna passionen och hon överlever. Odet, i form av romanintrigens tillitsfulle make, belönar henne snarast för hennes bedrift. Hennes själs älskade återkom-mer och de kan leva tillsammans, om än kyskt och ärbart i hennes makes åsyn. Mary Woll-stonecraft som själv levde i ett fritt förhållan-de med amerikanen Gilbert Imlay skrev i ett av sina brev till honom år 1794 att hon alltid varit smått förälskad i Rousseau.
Som skönlitterär författare låter Mary Wollstonecraft sina romanfigurer läsa Rous-seau med välbehag. I romanfragmentet The
Wrongs of Woman, or Maria har huvudperso-nen förpassats till ett sinnessjukhus sedan hon försökt fly från sin lagvigde make.12 Där
vin-ner Maria så småningom sin vårdarinna Jemi-mas förtroende och får av henne Rousseaus
Héloise att läsa. Maria har visserligen läst den förut, men slukar den åter med både ögon och hjärta. Nu tycks den öppna en ny värld för henne och den förefaller henne vara den enda värd att leva i. Hon är lycklig för en kort stund, mitt i eländet. Naturen får liv igen och okända känslor vaknar inom henne. Hon blir
delaktig i en sublim känslighet ("sensibility") som gör henne medveten om själva tillvarons inneboende glädje. Därefter flyr hon till Rousseau när oro och ängslan överväldigar henne och hon menar att endast han - käns-lans sanne Prometeus" som hon apostroferar honom - äger den geniala glöd som krävs för att beskriva hennes passion, så att dess san-ning går direkt till hjärtat.
Den tveeggade sensibiliteten
Det finns en tydlig ambivalens både inför Rousseau och sensibiliteten redan i Mary Wollstonecrafts första roman Mary. A Fiction (1788). Den har ett rousseaucitat som motto på försättsbladet: "L'exercise des plus subli-mes vertues éléve et nourrit le génie." I före-talet skriver Mary Wollstonecraft anonymt att det är författarens ambition att teckna en ro-manhjältinna som är annorlunda än de vanli-ga. Denna kvinna ska varken vara en Clarissa eller en Lady G som Samuel Richardson be-skrivit i Clarissa respektive Sir Charles
Crrandi-son eller en Sophie som Rousseau tänkt sig henne i Emile. I en konstlös berättelse vill hon i stället skildra en kvinna som har förmåga att tänka; "a woman, who has ihinking powers", som det står i företalet, "whose grandeur is de-rived from the operations of its own faculties, not subjugated to opinion; hut drawn by the individual from the original source". Det är en intellektuellt och moraliskt självständig in-divid Mary Wollstonecraft vill ställa i centrum för sin roman.
I hjältinnans mor har Mary Wollstonecraft skapat ett porträtt av en kvinna efter Rous-seaus tycke. Hon är mild och vänlig i alla lä-gen och aktar noga på vilket intryck hon gör. Hon har inga andra åsikter än dem som all-mänt accepteras. Hon bryr sig mer om hur allting synes vara än hur det verkligen är. Sin dotter Mary bryr hon sig däremot inte om. Och lämnad åt sitt öde börjar Mary studera tingen omkring sig och lära sig att tänka.
Denna implicita kritik av sensibiliteten återkommer i The Wrongs of Woman, or Maria. Den maktlösa hängivelsen inför känslorna le-der huvudpersonen till hennes hårda öde och ställer hennes sinne öppet för dess fasa.
Sen-sibiliteten, som Rousseau besjöng, var kanske en gåva som särskilt ofta skänktes kvinnor, men den var inte bara av godo. Ett känsligt sinne blir extremt mottagligt för lidande. Ma-ry Wollstonecrafts ståndpunkt är att sensibili-teten nog är bra så länge det finns ett förnuft som styr det, annars leder den till sentimenta-litet. När förnuftet inte längre förmår råda över sinnesintrycken, blir människan utläm-nad åt sina känslosvängningar, så som bl.a. Rousseau själv beskriver.
Rousseaukritiken i Mary Wollstonecrafts
försvar för kvinnans rättigheter
1 romanerna Mary och Maria är Mary Wolls-tonecraft ibland milt kritisk mot Rousseau, of-tare varmt uppskattande. Men i hennes för-svar för kvinnans rättigheter låter det annor-lunda. Där reagerar hon skarpt mot Rousse-aus idéer om kvinnans natur och hennes ide-ala utveckling, gestaltad av Sophie, Emiles kvinnliga motsvarighet i det verk som dock uteslutande bär hans namn. Det tycks som om Mary Wollstonecraft känner sig sviken. Hon hade känt sig så befryndad med Rousseau och tyckt att han skrivit vad hon tänkt, uttryckt vad hon menat. Men skildringen av Sophie upp-rör henne nu djupt och hon kanaliserar sin vrede i motargument och exempel, i avslöjan-de citat och övertyganavslöjan-de resonemang som fyl-ler ffyl-lera kapitel i hennes försvar för kvinnans rättigheter.
Mary Wollstonecraft kan inte överbrygga motsättningarna mellan författaren till futie,
ou La nouvetle Héloise och den som skrivit om Sophie och det kvinnoideal hon represente-rar. När hon börjar den kritiska genomgången frågar hon sig om det ens är samma människa: Ar detta samme man som finner sådan glädje i att skildra lidelsens ädla kamp, rättrådighetens seger och den hjältemodiga flykt, genom vilken den brinnande själen svingar sig upp och ut ur sig själv? - Hur sjunker inte dessa upphöjda idéer i min aktning när han beskriver sin lilla favorits nätta fot och förföriska åtbörder!13
Hon ursäktar honom delvis just med hans sensibilitet. Han har låtit känslorna dra i väg
med sig, föreställer hon sig, när han i stället borde ha brukat sitt förnuft.
Men alla Rousseaus felaktiga resonemang be-rodde på hans känslighet, och kvinnor är blott alltför snara att förlåta en svaghet för dess be-hag! När han borde ha använt förnuftet, gav han sig hän åt sina lidelser, och tankarna satte fantasin i brand istället för att lysa upp förstån-det.14
Rousseaus idéer hade alltför stor auktoritet och spridning för att kunna lämnas oemot-sagda, även om vänliga kvinnoögon kan vara överseende. Och Mary Wollstonecraft är verk-ligen förbittrad på honom för hans småsöta och lätthanterliga kvinnogestalt. Sophie kan framstå som en fängslande figur men hon är i Mary Wollstonecrafts ögon föga trolig som person. Men viktigare än alla de smått löje-väckande drag Rousseau förser Sophie med,
är de principer han vill lägga till grund för hennes uppfostran och till förståelsen av hen-nes karaktär. Det är framför allt på detta dju-pare plan Mary Wollstonecraft vill sätta in sin kritik.
Nu anspelar jag främst på Rousseau, ty hans diktade gestalt Sophie är utan tvekan fängslan-de, även om hon förefaller ytterst onaturlig. Det är dock inte hela hennes personlighet jag ämnar angripa, utan själva grunddragen, det vill säga de principer på vilka hennes fostran bygger. Ja, trots att jag är en hängiven beun-drare av denne förträfflige och begåvade för-fattare, vars åsikter jag ofta kommer att ha an-ledning att citera, måste jag säga att beundran alltid måste träda tillbaka för harm, och att den förolämpade dygdens stränga uppsyn suddar ut det nöjda leende som hans vältalighet brukar väcka, när jag läser hans sinnliga svärmerier.'' Sådan är stilen i Mary Wollstonecrafts text -kraftfull och medryckande, synpunktsrik och nyanserad, men så överflödande av vilja att sä-ga allt genast att meninsä-garna ibland kantrar. Mellan de inskjutna bisatserna går syftningar-na i origisyftningar-nalet emellanåt vilse, men andeme-ningen är hos Mary Wollstonecraft alltid ut-omordentligt klar.
De vackra orden om Rousseau är heller in-te tom retorik, utan djupt kända, trots att
hans kvinnosyn bryskt väcker henne ur en mer okritisk beundran. Och när hon väl bör-jat sin genomgång av deras meningsskiljaktig-heter avslöjas andra sprickor i deras samför-stånd, en del av dem djupgående.
Teologi och historiesyn
Redan i värderingen av det förgångna och hoppet inför framtiden skiljer sig Rousseau och Mary Wollstonecraft väsentligt åt. Rousse-au talar gärna och som det tycks med viss nos-talgi om det förlorade "naturtillståndet", ti-den innan samhället och det onda fanns. Det är lätt att tolka det så att det skett en utveck-ling från detta urtillstånd till 1700-talscivilisa-tionen där något väsentligt gått förlorat. Mary Wollstonecraft delar inte Rousseaus förtjus-ning över detta naturtillstånd. Hon föreställer sig snarare tiden före civilisationen som hård och primitiv, ingenting för en kvinna att läng-ta efter. Hennes utvecklingsoptimism är också större än Rouseaus. Hon tror på en framtid där förnuft och känsla tillsammans utvecklats mot allt större förfining. Men för Mary Wolls-tonecraft med hennes positiva människosyn och tro på människans fulländning blir ond-skans problem särskilt kännbart. Hennes lös-ningsförslag är dock helt andra än Rousseaus.
Rousseau ser det onda som skilt från Gud. Gud skapade en god värld och det positivt on-da inträdde i den först med människan och är därför hennes verk. Det är människan som enligt Rousseau splittrar den hela och goda skapelsen. Mary Wollstonecraft finner detta resonemang både ofilosofiskt och ofromt. Om Guds skapelse ska kallas god och Gud ska-pade människan, borde hon följaktligen vara lika god som resten av skapelsen. Varifrån skulle hon dra in ondskan i tillvaron? Inte skulle väl Gud ha skapat människan för att hon en kort stund skulle pryda Edens lust-gård och sedan för alltid förstöra den. Om Gud är god, hävdar Mary Wollstonecraft, så måste det onda ha givits en plats i skapelsen för ett gott syfte. Som tröst mot livets ondska ställer hon framtidshoppet. Det onda i nuet kan i framtiden leda till något gott. Om det inte var så, skulle hela historien syfta bakåt. El-ler också skulle skapelsens ljuvlighet vara för
evigt förlorad för människorna. Och det tror nu inte Mary Wollstonecraft. Hon är anhängare av tron på människans perfektibilitet -med förnuftets hjälp och Guds nåd kan vi nå fulländningen, kanske inte nu, men någon gång. Mary Wollstonecraft snuddar senare även vid att det som tycks oss människor -som ser allt styckevis och delt - -som något ont, kan vara gott ur Guds synvinkel, eftersom Gud kan se helheten, "the whole at once", och ge allt dess rätta proportioner.
När det gäller kvinnornas förhållande till religionen är Rousseaus logik rent halsbrytan-de och Mary Wollstonecraft har inte försum-mat att ta upp det i sin genomgång. De var en-se i kritiken mot själlöst rabblande av orto-doxa trosartiklar och auktoritativ inlärning av dogmer. Religionens väsen var ett annat och barnen var ofta inte mogna för ett möte med den. Rousseau föreskriver därför att man vid Émiles uppfostran ska undvika ämnet tills hans personlighet nått en viss mognad - säg vid 15 års ålder eller så. När han sedan över-går till Sophie hävdar han att om manliga barn inte kan fatta detta, hur mycket mindre skall då inte ett kvinnligt barn förstå. Det mås-te ligga högt över hennes fattningsförmåga, menar Rousseau. Härav borde följa att man måste vänta ännu längre med kvinnornas reli-gionsundervisning, men så tänker inte Rous-seau. Han tar just detta till intäkt för att man tidigt bör undervisa flickor i religiösa spörs-mål. Skulle man vänta på mognad hos flickor-na, så skulle man kanske få vänta förgäves un-der hela un-deras liv, förmodar han. För att det då inte ska krävas för mycket av den unga kvinnan bör hon bara lära sig att underordna sig närmaste auktoritet och dela först sin mors och sedan sin mans religiösa övertygel-se. Om det nu skulle bli fel, blir det enligt Rousseau Guds uppgift att överse med detta för den unga kvinnans milda undergivenhets skull. Auktoriteten ska helt reglera kvinnans tro. Därför behöver hon inte ens veta skälen till sin "övertygelse" och eftersom hon inte får reda på stridsfrågorna, skyddas hon också från religiös fanatism, en svår synd i upplys-ningens Frankrike.
För Mary Wollstonecraft finns det emeller-tid ingen religiös tro som så lätt låter sig
ma-nipuleras. I en not hävdar hon att inte ens en religiöst okunnig människa kan övertygas att övergå från föräldrarnas religion till makens tro eller att överge sin barndoms tro om man-nen skulle sakna religiös övertygelse. Kanske kan man ytligt sett övertala henne, men hen-nes inre övertygelse kommer man inte att kunna nå, det är Mary Wollstonecraft överty-gad om.
Etik och moral
Rousseaus moraluppfattning möts av Mary Wollstonecrafts hårdaste kritik. Han degra-derar den kvinnliga dygden till en fråga om tycke och smak och uppmanar kvinnan att söka den, inte för dess egen skull, inte ens för sin egen skull, utan för att behaga andra, menar hon. För Mary Wollstonecraft är mo-ralen inte så lätthanterlig. Den ställer stora krav på alla människor och dess yttersta syfte är att vi ska bli fullkomliga, så som Gud är fullkomlig. Den etiska strävan mot detta mål är i princip gränslös och den enda som kun-nat sätta en gräns för den har underlåtit att göra det.
Mary Wollstonecraft kritiserar således Rousseau för att han har skilda moralbegrepp för de båda könen. Därmed gör han själva dygden till ett relativt begrepp och skapar könsbestämda dygder. Effekten blir att de egenskaper han beskriver som kvinnliga dyg-der - t.ex. ändlöst tålamod, förmåga att förlå-ta alla oförrätter, ett stillsamt beräknande sin-nelag, milt bedrägeri och en allt överskug-gande omsorg om sitt rykte och det intryck kvinnan gör på omgivningen - skulle bli för-aktliga drag om de applicerades på en man. Omvänt förhåller det sig så att dygder som "allmänt" omhuldas - t.ex. ärlighet och upp-riktighet - inte förbehållslöst kan rekommen-deras för det kvinnliga könet.
Rousseau uppmuntrar det kvinnliga koket-teriet och alla de små knep som de maktlösa uppfinner för att manipulera dem som har makten. Han tycker att det är sött och char-migt. Mary Wollstonecraft finner det förkast-ligt och omoraliskt. Hon kan inte förstå hur Rousseau så helt kunnat glömma sitt allvar. Hon är rädd att personlighetens kärna kan gå
förlorad och kanske till och med den eviga sa-ligheten. Vad blir det av en person som skolas i förslagenhet och uppmanas att förställa sig och styra andra så omärkligt som möjligt? Hur kan man vänta sig att en individ som föds upp på smicker och bedrägligt sken ska kunna för-stå världen omkring sig och uppfostra sina barn att leva i den? Och hur ska en sådan människa få kraft att sträva efter en dygd värd namnet?
Vid ett tillfälle - i anslutning till diskussionen om religionsundervisning för kvinnor -skisserar Rousseau en mer jämlik bild av för-hållandet mellan könen. Där hävdar han te-sen att den moraliska individen uppstår i för-eningen mellan man och kvinna. Kvinnan är ögat och mannen handen. De är därför öm-sesidigt beroende av varandra. Mannen ska lä-ra kvinnan vad hon bör se och kvinnan ska upplysa mannen om vad han bör göra. Så le-der le-deras olika förmågor till ett gemensamt mål och båda bidrar i ungefär lika mån - bå-da följer den andres instruktioner, båbå-da lyder och båda bestämmer. Detta är uppenbarligen en helt annan uppfattning av förhållandet mellan könen. Kanske har bildspråket och de vackra formuleringarna om den uppkomna harmonin i olikheterna lurat Rousseau att tro att detta är förenligt med vad han i övrigt på-står. Men den Sophie han beskriver, inte kan hon vara den som talar om för Emile vad han bör göra?
Att kvinnorna har monopol på ögonen och männen på händerna blir också svårt att före-na med andra resonemang hos Rousseau. I samband med diskussionen om religionsun-dervisningen hävdar Rousseau att själva för-nuftet är könsspecifikt. Kvinnors förnuft är praktiskt och handlingsinriktat, det kan finna medlen till ett bestämt mål, men det saknar abstraktionsförmåga och den överblick som krävs för att lokalisera och uppställa mål.
Rousseau påstår också att alla människors mål är detsamma, men att de båda könens vä-gar dit är och bör vara olika. Men Mary Wolls-tonecraft kan inte se hur så skilda vägar nå-gonsin kan leda till samma mål. Av att vandra dem måste dessutom deras livserfarenheter bli helt olika och därmed troligen också deras bild av slutmålet.
Uppfostran och utbildning
Rousseaus uppfostringsidéer föll till stor del Mary Wollstonecraft i smaken - så länge det gällde Emile. Men hon vill applicera dessa principer även på kvinnornas uppfostran.
Enligt min mening är således den bästa formen av undervisning en fostran som på lämpligaste vis stärker kroppen och danar personligheten. Den måste med andra ord leda till att individen blir moraliskt självständig. Det är egentligen re-na parodin att säga att en människa äger dygd, när denna inte är en följd av att hon har använt sitt förnuft. Detta var vad Rousseau ansåg om männen. Jag anser att detta även gäller kvin-norna...16
Självständighet, dygd och förnuft är Mary Wollstonecrafts honnörsord och så nära som i detta citat är de i hennes tankevärld förbund-na med varandra och med hennes uppfost-ringsideal. Människan är en rationell varelse i första hand och på individens moraliska an-svarighet vilar hennes dygd och värdighet.
Men Mary Wollstonecraft är inte en sådan individualist att samhällets och omgivningens betydelse förnekas. Tvärtom. Hon är synnerli-gen medveten om att både mäns och kvinnors uppfostran är och måste vara i stor utsträck-ning beroende av gällande värderingar i det samhälle där de lever. Hon talar t.o.m. om tidsandans betydelse och kallar den ett slags "family character" som varje sekel får. Innan samhället förändrats i grunden, kan inte upp-fostran och utbildning förväntas ändra män-niskorna så mycket, det är Mary Wollstone-crafts övertygelse.
Männens större kroppskrafter får i Rousse-aus resonemang stor genomslagskraft. Men Mary Wollstonecraft betonar, liksom John Stuart Mill mer än ett halvsekel senare, att det återstår att se hur mycket av skillnaderna mel-lan könen som kvarstår sedan kvinnorna fått lov att utvecklas fritt. Allt som krävs är att man inte hindrar de unga flickorna att träna sin kropp under barn- och ungdomstiden. Åt-minstone tror hon att kvinnorna kan bli star-ka nog att förtjäna sitt eget uppehälle och där-med uppnå det som definitionsmässigt ger dem ett visst oberoende. Hon menar också att
kvinnor kan skaffa sig tillräckliga kroppskraf-ter för att orka odla sitt intellekt.1'
Rousseau gör också ett stort nummer av flickors intresse för kläder och utseende och den vikt de tidigt lägger vid vilket intryck de gör på andra. Genom en lite märklig associa-tion via dockor och dockkläder lanserar Rous-seau sin uppfattning att nästan alla flickor ovilligt lär sig att läsa och skriva, men gärna lär sig sy. Mary Wollstonecraft reagerar ome-delbart med löje på Rousseaus besynnerliga historia om flickan som skrev o:n med sin sy-nål och slutade tvärt när hon i en spegel såg att posen var oklädsam. Hon ger inte mycket för hans observationer. Dels gör hon som f.d. guvernant och skolgrundare anspråk på att ha studerat fler unga flickor än Rousseau -och någon motvilja mot att läsa -och skriva el-ler någon preferens för synålar säger hon sig aldrig ha mött, tvärtom kan hon ge många motexempel. Dels vill hon antydningsvis visa på andra samhällsgrupper vars fåfänga gärna kretsar kring utseende och klädsel. Dit räknar hon t.ex. sin tids militärer.
Kvinnors verbala förmåga blir också före-mål för Rousseaus reflektioner. Han uppträ-der där inte bara till kvinnornas, utan även till struntpratets försvar. Man ska inte förebrå dem att de pratar för mycket, säger han. Mäns och kvinnors konversation ska i grunden vara av olika karaktär. Männen ska tänka på vad de säger och censurera sig själva. De ska fråga ef-ter syftet med sina uttalanden och hålla sig till att tala om vad de behärskar. Kvinnorna ska däremot inte bry sig om att ha något syfte med vad de säger, annat än att behaga. Därför ska de bara ta hänsyn till hur deras samtal kommer att uppfattas. Grundregeln är att al-drig säga något obehagligt till någon. Rous-seau påpekar ibland med viss emfas att han kräver mycket av kvinnorna ur flera aspekter. I detta fall inser han att imperativet att inte sä-ga något ont lätt kommer i konflikt med san-ningskravet, men det får kvinnans taktkänsla reda ut. Kvinnor bör dock helst utlåta sig po-sitivt och de uttalar sig då lämpligen i smak-frågor, där kunskaper och fakta - männens domäner — kan lämnas åt sidan. Till slut ver-kar det som om kvinnan ska tala mest för att läpparna ska få lite hälsosam motion, samt att
kvinnors samtal kan vara ett nytt sätt för dem att behaga männen. Mary Wollstonecraft re-dovisar dessa Rousseaus åsikter utan kom-mentarer. Hon tycks mena att det absurda i dem framgår klart.
Kvinnans natur och bestämmelse
Det finns flera inskränkta kvinnobilder i his-torien. Vanligast är kanske den svaga och känsliga kvinnan som har ett känsligt samvete och en markerad gudsfruktan. Hon är ett räddhågat väsen, en ömtålig blomma, en
äl-skad och skyddad varelse, en hemmets ängel.
Hon har inga sexuella behov, hon svimmar lätt och hon har en otäck tendens att tyna bort. Rousseaus Sophie har många av dessa drag, men griper ibland tillbaka på en äldre och mer kraftfull kvinnobild. Hos Rousseau finns även en kvinna associerad med sexuali-teten och jorden, en ohämmad och ocivilise-rad varelse. Så hävdar han t.ex. att kvinnor är lagda för överdrifter och ytterligheter i allt. De har obegränsade begär och njuter häm-ningslöst av allt som inte är dem förbjudet. Därför, hävdar Rousseau, bör kvinnor endas! få mycket begränsad frihet och ständigt kän-na konvekän-nansens krav och auktoritetens tvång över sig.
Alla dessa restriktioner och instruktioner finner Mary Wollstonecraft överflödiga. Be-hovet av dem uppstår först när kvinnorna helt berövats förmågan att tänka själva och appli-cera moraliska principer på sina liv. Då behö-ver å andra sidan varje steg styras utifrån. Ge i stället deras sinnen vidare vyer, manar hon, låt dem använda sitt förnuft, så kommer de ädla-re känslorna och motiven bättädla-re att kunna rå-da över tillfälliga preferenser och impulser. Om ens huvud och hjärta är inriktade mot ett högre mål, så blir humöret jämnare och sin-net sundare, säger Mary Wollstonecraft. Det behövs förnuft och eftertanke för att kunna styra sitt temperament. En passiv och under-given människotyp kan visserligen förefalla behärskad, men verklig självbehärskning och ödmjukhet kräver kunskap och själsstyrka, det är hon övertygad om. Om man däremot bara odlar sin känslighet, blir man lätt lynnig.
Kvinnan är enligt Rousseau svag, men hon
överdriver dessutom medvetet sin svaghet i fö-rebyggande syfte. Inga tunga bördor kan då någonsin läggas på hennes axlar. Det naturli-ga, hävdar han, är i alla händelser att kvinnan är mannen underdånig. Mary Wollstonecraft säger att hon för diskussionens skull vore vil-lig att hålla med Rousseau, i fall det kunde vi-sas att kvinnan skapats endast för mannens skull, för att behaga och tjäna honom. Men för att förekomma de traditionella teologiska stöden för en sådan uppfattning, deklarerar Mary Wollstonecraft att hon inte skulle accep-tera bibelns skapelseberättelse och syndafallet som bokstavligt sanna ens om en ängel ned-steg från himlen för att inskärpa det i henne. I hennes ögon är det en poetisk och vacker skildring, men att tro på dess objektiva san-ning vore en förolämpsan-ning mot Skaparen.
I Rousseaus beskrivning av den sanna kvin-nans ideala undergivenhet föreskriver han ibland en nästan sjuklig underkastelse, som Mary Wollstonecraft omedelbart förkastar. Han kräver att kvinnan tigande ska utstå orätter inom äktenskapet. I stället för att för-svara sig eller protestera, bör hon enligt Rous-seau uthärda makens orättvisa beskyllningar och förolämpningar, utan att klaga. Han häv-dar att kvinnan bör handla så i sitt eget in-tresse, annars blir det bara värre, sådana som männen alltför ofta är. Och nog kan Mary Wollstonecraft tänka sig en situation då detta är det enda möjliga, eller det bästa, men bara för stunden. Som princip duger denna oärlig-het inte. Det är i grunden bara ett resultat av förtryckets skadliga inverkan om man inte blir arg när man är sårad.
Vad kan väl ett hjärta vara gjort av som smälter när det blir förolämpat och som kysser riset istället för att revoltera mot orättvisor?18
Kommer inte kvinnans karaktär att urholkas av denna teater och av att hon tvingas bete sig så onaturligt? undrar Mary Wollstonecraft. Kommer hon inte att förlora sin moraliska känsla för sanning och rättvisa om hon ska le-va efter sådana principer? Mary Wollstone-craft har en annan uppfattning än Rousseau om samspelet mellan äkta makar. Rousseau hävdar att en ödmjuk make gör hustrun
oför-skämd, medan däremot en ödmjuk kvinna nästan alltid gör mannen mild och återför ho-nom till rim och reson efter ett eller annat vredesutbrott. Wollstonecraft tror sig däremot veta att det finns en alltför undergiven kvin-notyp som inbjuder till förakt och att kvinnli-ga tårar endast bevekar männen om de faller nerför vackra kinder.
Mannens makt är såsom Rousseau skildrar den tydlig och absolut. I äktenskapet är lian härskaren som utan vidare kan kräva lydnad av sin hustru. Kvinnans makt är däremot dold och obestämd, men den finns där. Hon här-skar enväldig över de nöjen han åtrår och kan godtyckligt och nyckfullt undanhålla honom dem. Mannen måste därför enligt Rousseau få kvinnans tillåtelse att vara den starkaste. Hennes övertag vilar på att hon kan väcka ett större begär än han kan få tillfredsställt. Däri-genom blir han beroende av hennes välvilja och måste anstränga sig att behaga henne. Med hans begär som vapen kan hon manipu-lera honom, men det sker till priset av själv-förnekelse och yttre underkastelse. Hon kan därmed upprätthålla sin härskarmakt över hans känslor. Till detta resonemang har Mary Wollstonecraft skrivit en liten fotnot: "Wliat nonsense!".
Med hjälp av sin förslagenhet ska kvinnan följaktligen styra mannen medan hon låtsas vara honom underdånig. Rousseau använder sig flitigt av maktmetaforer och han tycks stå bakom draperiet i salongen och heja på Sop-hie - nog kan du lura honom, nog törs du be-dra honom! Hon som snarare ska bry sig om skenet än verkligheten, snarare inrikta sig på ryktet än dygden eller sanningen, hon ska nu använda detta sken, skenet av sin underläg-senhet, för att skaffa sig verklig makt. Rousse-au är mycket förslagen å Sophies vägnar. Han råder den unga kvinnan att göra sina ömhets-bevis sällsynta. Genom att snåla med dem ökar hon deras värde och genom att hålla mannen på sträckbänken och insistera på en viss distans, binder hon honom hårdare till sig och håller hans åtrå levande längre. På så vis, påstår Rousseau, kan koketteriet brukas i dyg-dens tjänst. Han talar t.o.m. om detta som en förening av kärlek och förnuft. Men inte ens detta räcker i längden, inser Rousseau.
Man-nen kommer trots allt att trubbas av i sin pas-sion när hans aptit blivit mättad. I bästa fall finns det då en behaglig vana som tar dess plats och kanske ett ömsesidigt förtroende. Barn kan också förena, mer än kärleken, det är Rousseaus övertygelse.
Kvinnans list och mannens härsklystnad
Rousseaus diskussion av kvinnans natur i
Emi-le vilar på en något oklar grund. Han talar gär-na om sådant som är "gär-naturligt" för kvingär-nan. Hon är skapad att behaga, att vara svag och passiv, att underordna sig, att synas blygsam i sitt uppträdande, men samtidigt vara listig och förslagen. Han talar också ofta om hur det faktiskt förhåller sig - vilka villkor kvin-norna levde under i hans samhälle. Och från båda dessa utgångspunkter glider han lätt över till att säga att så som det är, så bör det också vara. Så säger han t.ex. på ett ställe: "Kvinnorna har alltså eller bör åtminstone ha endast föga frihet."19
Men därtill hävdar han att kvinnor måste skolas till den ofrihet som kommer att bli de-ras lott. Därför ska de aldrig stifta bekantskap med ett liv i frihet. De måste hela sitt liv un-derordna sig. De ska lära sig att utan knot fo-ga sig efter andras uppfattninfo-gar. Avbryt dem ständigt, oavsett vad de sysslar med, råder Rousseau, så vänjer de sig vid sitt hårda öde. Kvinnor är av naturen på flera avgörande sätt annorlunda än män, låt oss inrätta uppfostran efter dessa förutsättningar. De har ingen ab-strakt intellektuell kapacitet, hävdar Rousse-au, följaktligen bör de inte tillåtas avancera i någon vetenskaplig riktning. Kvinnor har där-emot lätt att behaga, låt det bli deras livs me-ning.
Naturen tycks emellertid inte alltid vara så grundläggande. Bortom det som Rousseau kallar det "naturliga" finns något annat, något ännu mer ursprungligt, som den samtida ord-ningen möjligen är upprättad för att dölja och undertrycka. Det "naturliga" brukar an-nars förutsättas ha varit detsamma sedan ska-pelsens gryning eller åtminstone sedan synda-fallet. Just därav kommer dess ideologiska styrka. Men hos Rousseau är det inte riktigt så. Och Mary Wollstonecraft noterar det. Ibland
tycks kvinnan i grunden vara det starkaste kö-net. Det är just därför det myckna talet om hennes sanna natur och livsuppgift blir så oundgängligt för Rousseaus resonemang.
Det märkligaste i Rousseaus kvinnosyn är kanske annars att han tycks uppriktig i sitt gil-lande av kvinnors förslagenhet. Kvinnan har allt emot sig. Hennes enda vapen är list och skönhet, säger Rousseau, och vad är då natur-ligare än att hon odlar detta och spelar ut det mot männen med största möjliga effekt? Rousseau tycks verkligen mena att det för mannen är eggande att aldrig veta om kvin-nan haft en egen böjelse för honom eller om hon fallit för hans överlägsna styrka. Han häv-dar också att det endast är med sina konster, sin påhittighet och list som kvinnan bevarar en tillräcklig jämlikhet med mannen för att inte bli hans slav. Allt detta accepterar Rous-seau, utan någon moralisk kritik av kvinnlig svekfullhet.
Mary Wollstonecraft finner det däremot falskt, oärligt och motbjudande. Hon längtar efter ädla och storsinta människor som strävar efter dygd och sanning. Åtminstone vill hon teckna idealen så. All denna bedräglighet, sä-ger hon, borde oroa männen mer än lugna dem. Om kvinnan lär sig att alltid le och sme-ka, oavsett vad hon känner och tänker, vilka brott kan hon då inte begå i det fördolda? Ocb om kvinnans enda livsuppgift består i att behaga männen och en hustru finner att hon inte längre behagar sin man, vad ska hon då ta sig till? Vad vore då mer "naturligt" än att hon sökte sig till andra män för att behaga dem och sedan återvände till sin man med sitt eviga milda leende? Vad erbjuder Rousseau annat än en uppfostran till trolöshet och be-drägeri? undrar hon. Och i vilken mening kan denna skildring göra anspråk på att be-skriva ett ideal?
Om Rousseau är förvånande överseende med kvinnors fel och brister, så är hans und-fallenhet inför mäns orimliga krav ocb för-väntningar ännu mer iögonfallande. Om om-ständigheterna bara varit lite annorlunda skulle han inte förebrå de män som vill hålla sina kvinnor i total okunnighet. Men nu be-höver de lite förnuft och bildning för att kun-na bevara sin "dygd", dvs sin kyskhet. De
be-höver kanske också lite kulturell polityr och li-te kunskap om seder ocb bruk för att inli-te skämma ut sina män i andras ögon. Vidare måste kvinnorna ha en viss utbildning för att kunna uppfostra det kommande släktet, och kanske, funderar Rousseau, bleve det lite trist för en hemkär man att inte ha någon i sin när-het som förstår det enklaste resonemang.""
Ett väsentligt inslag i Mary Wollstonecrafts kritik är att hon ser hur Rousseau gör sig blind för vad man nu kallar den sociala kon-struktionen av kön, vad samhället med sina seder och bruk skapat. Han tycks tro att det han ser hos sin tids franska överklassflickor av-speglar den naturliga ordningen, påpekar hon. Rousseau hävdar uttryckligen att kvin-nans list och förslagenhet, hennes benägen-het att ljuga ocb bedraga inte är resultatet av mänskliga institutioner eller fördomar, utan är kvinnan givna av naturen och i enlighet med förnuftet.
Det förvånar Mary Wollstonecraft att Rous-seau som, när det gällde Emile, var så klarsynt beträffande civilisationens skadliga inflytan-de, inte går djupare i sin analys av vad som skapat kvinnors beteende. "Han gick inte till-baka till naturen, och hans allt överskuggande böjelse måste ha inverkat menligt på hans för-nuft. Annars skulle han inte ha dragit dessa ofullkomliga slutsatser.""'
Det är intressant att notera hur viktigt det tycks vara för Mary Wollstonecraft att försöka förstå hur Rousseau kunde resonera som han gjorde. Hennes genomgående ambivalens tar sig ständigt nya uttryck. Möjligen är hon lika inkonsekvent i sin inställning till honom som författare som han är till kvinnan som kön-svarelse. Det hindrar henne dock aldrig från att som skribent vara orädd och kompromiss-lös i sin kritik — inte minst av hans syn på kär-leken. Där menar hon att han alltför lätt givit upp hoppet om en större glädje än den att smekas av en undergivet medgörlig, om än söt och duktig maka. Rousseau har valt att beskri-va en man som i grunden förblir ensam också tillsammans med den ideala kvinnan. Han vå-gar inte ens snudda vid möjligheten att samti-digt älskas och bli förstådd.
NOTER
1 Till försvar för kvinnans rättigheter s. 147. 2 Ordfront 1997, övers. Ingrid Ingemark. 3 Carlssons 1997.
4 Översatt av C.A. Fahlstedt, senast utgivet på Stegelands
1978, med översättningen bearbetad av Inga-Britt Hansson.
5 Emile, Andra delen s. 158.
6 En fin uppsats om den, skriven av Marie-Christine von
Sydow, finns i den nu klassiska uppsatssamlingen Köns-roller i litteraturen från antiken till 1960-taletj s. 72—78.
7 Stéphanie Félicité née de Saint-Aubin (1746-1830)
El-len Möers skriver om de Genlis' kritik i Literary Women s. 219ff.
8 Den som vill ha underlag till en fortsatt diskussion
re-kommenderas en smått lekfull sammanställning av ci-tat till ett tänkt samtal mellan Mary Wollstonecraft och Rousseau som Virginia Sapiro och Penny A. Weiss pu-blicerat i Feminist Interpretations of Mary Wollstonecraft (1996).
!l Där möter hon bl.a. målaren och poeten William
Bla-ke, konstnären Henry Fuseli och kemisten Joseph Pri-estley, ofta hemma hos förläggaren Joseph Johnson.
10 Hon refererar gärna till Bibeln, Shakespeare och
Mil-ton, liksom Thomsons The Seasons och Youngs
Night-Thoughts.
" Bl.a. av Gary Kelly i inledningen till Mary and The Wrongs of Woman s. viii-ix. Postumt utgiven 1798.
12 Till försvar för kvinnans rättigheter s. 57. 13 Till försvar för kvinnans rättigheters. 146. 14 Till forsvar for kvinnans rättigheter s. 56f.
5 Till jorsvar for kvinnans rättigheter s. 52.
"' I samtida medicinsk litteratur antogs ofta tänkandet tä-ra betänkligt på fysiken. Havande kvinnor fick särskilt akta sig för att tänka för mycket.
1' Till försvar för kvinnans rättigheter s. 137. 18 Emile, Andra delen, s. 165.
19 Men en nästan total okunnighet ser Rousseau
demon-strerad hos det arbetande folket. De har inga idéer bortom det som omedelbart angår dem, hävdar Rous-seau, och det mår de bara bra av.
20 Till försvar för kvinnans rättigheter s. 133.
LITTERATUR
Maria J. Falco (red.), Feminist interpretations of Mary Woll-stonecraft, Pennsylvania State University Press, 1996. Gary Kelly, Ilevolutionary Feminism. The Mind and Career of
Mary Wollstonecraft, London 1992.
Ellen Möers, Literary Women, The Women's Press, 1986 (1963).
JeanJacques Rousseau, Emile eller Om uppfostran, Stock-holm 1977-1978 (1762). Övers. C.A. Fahlstedt, bearb. Inga-Britt Hansson.
Karin Westman Berg (red.), Könsroller i litteraturen från an-tiken till 1960-talet, Stockholm 1968.
Mary Wollstonecraft, The Complete Works of Mary Wollstone-craft, 1-7, London 1989.
Mary Wollstonecraft, Mary and The Wrongs of Woman,
Ox-ford University Press 1980 (1788; 1798). Med en inled-ning av Gary Kelly.
Mary Wollstonecraft, Till försvar för kvinnans rättigheter, Stockholm 1997 (1792). Övers. Ingrid Maria Inge-mark. Orig. titel: A Vindication of the Rights of Woman.
SUMMARY
The pioneer feminist philosopher Mary
Wollstone-craft (1759-1797) has been the subject of much
ät-tention recently as it is now 200 years since she died. At long last her Vindication of the Rights of
Wo-man (1792) has been translated into Swedish, and a Swedish biography disclosing her dramatical life to a larger audience has been published. The aut-hor hopes this will open np for a more serious dis-cussion of ber ideas based on the study of her wri-tings.
This study tries to make a contribution to that discussion. To a large extent, the energy present in the Vindication draws from her reaction to the tea-chings of Jean Jacques Rousseau. As much as she admired him as a writer of novels, she despised his
views on women, especially as they were expressed in Emile, ou De Véducation (1762). She devoted a lar-ge part of her book to finding faults with him and sometimes you get the impression that there was no end to them. In this study, however, an attempt is made to acknowledge Rousseau both as an ideal and an enemy to Mary Wollstonecraft, even if most
of the text deals with her critique of him and his ideas. She disagrees with his views on history and theology, ethics and education, as well as with his opinion of women. Their differences converge in an ambivalent approach to the notions of reason and sensibility.
This study also explores the many ways in which Mary Wollstonecraft tried to come to terms with her ambivalence towards Rousseau. She makes ex-cuses on his behalf, she points out the logical er-rors in his reasoning as though she could persuade him in his grave, and she desperately tries to un-derstand how he could be so much mistaken, when he seemed so sensitive and intelligent on other to-pics. In the end she pities him; she thinks he gave up on love too easily. Emile will stay isolated and lo-nely even together with his Sophie, Rousseau's con-ception of the ideal woman. Rousseau's ideal man can never be loved and understood by a woman.
Elisabeth Mansén Idé- och lärdomshistoria Kulturanatomen
Biskopsgatan 7
1/80 Kvinnoforskning (slutsålt) 2/80 Kvinnliga forskares villkor 3/80 Kvinnors vårdarbete
4/80 Kvinnor och medicinsk forskning 1 - 2 / 8 1 Kvinnoarbete (slutsålt)
3/81 Sexualitet, makt och orätt (slutsålt) 4 / 8 1 Kvinnors konst
1/82 Boende (slutsålt)
2/82 Läroprocessen i det fördolda (slutsålt) 3/82 Makten över tekniken (slutsålt) 4/82 Kvinnors levnadsbetingelser 1/83 Kunskapsproduktion 2/83 Kvinnoforskning om Göteborg 3/83 Kvinnoforskningens läge 4/83 Kvinnligheten som kategori 1/84 Kvinnors utopier och strategier 2 - 3 / 8 4 Kvinnolitteraturforskning, (slutsålt)
4/84 Kvinnor och naturvetenskap 1/85 Kvinnopsykologi (slutsålt) 2/85 Kvinnor och politik (slutsålt) 3/85 Mosaik (slutsålt)
4/85 Lesbiskhet (slutsålt) 1/86 Unga kvinnor (slutsålt)
2/86 Medeltida kvinnobilder (slutsålt) 3/86 Jämställdhet (slutsålt)
4/86 Konsten att göra barn (slutsålt) 1/87 Kvinnor och nationalekonomi 2 - 3 / 8 7 Feministisk kunskapsteori (slutsålt)
4/87 Mosaik II, (slutsålt)
1/88 Kvinnor som företagare (slutsålt) 2/88 Kvinnor i tredje världen 3/88 Kvinnor och TV (slutsålt) 4/88 Att leva emanciperat
1/89 Kvinnors liv och hälsa (slutsålt) 2/89 Feministisk teologi
3 - 4 / 8 9 90-talets kvinnoforskning 1/90 Kvinnor och språk (slutsålt) 2/90 Välfärd och ofärd
3/90 Feministisk filosofi 4/90 Sexualitet
1/91 Kvinnor och rätt 2 / 9 1 Vardagsliv och livsformer 3/91 Kvinnor och etnicitet (slutsålt) 4 / 9 1 Kropp och kvinnlighet
1/92 Feministisk konstforskning (slutsålt) 2/92 Väninnor
3/92 Kvalitativa metoder
4/92 Kön och klass och mansforskning I (slutsålt) 1/93 Mansforskning II 2/93 Kvinnliga självbilder 3 - 4 / 9 3 Bakom kameran 1/94 Feministisk litteraturforskning 2/94 Europa (slutsålt) 3/94 Teoretiska positioner 4/94 Lära och lära ut
1/95 Moderskap 2 - 3 / 9 5 Platsen i rummet
4/95 I väntan på kärleken 1/96 Organisationer och ledarskap 2/96 I Marginalen
3 - 4 / 9 6 Motstånd och möjligheter 1/97 Äta eller ätas
2 / 9 7 Teater! 3 - 4 / 9 7 Arabvärlden 1/98 Sex & kön
Saknar du
något nummer
av Kvinnovetenskaplig tidskrift?
Beställ det från oss!
Varje nummer av Kvinnovetenskaplig tidskrift trycks i en överupplaga just för att forskare och andra läsare ska kunna beställa enstaka exemplar ur äldre årgångar. Exemplar från 1980-1990 kostar 50 kr, dubbelnr: 70 kr, från och med 1991: 80 kr, dubbelnr: 120 kr.
Vi erbjuder också ett forskningspaket för bara 500 kr plus porto. Där ingår alla nummer som finns kvar fr o m nr 2 1980 t o m nr 3 - 4 1993.
beställa följande nummer av Kvinnovetenskaplig tidskrift:
beställa index över tidigare årgångar av Kvinnovetenskaplig tidskrift
beställa förteckning över de artiklar i utsålda nummer som går att beställa över artikelservice
Skicka kupongen till: Swedish Science Press,
Box 118, 7 5 1 04 Uppsala. Det går också bra att ringa
in beställningen till 0 1 8 - 3 6 55 66 eller faxa till 0 1 8 - 3 6 52 77.
INGER HAMMAR
Den svårerövrade offentligheten.
Kön och religion i
emancipationsprocessen
Varför var det så svårt
för kvinnorna att erövra offentligheten ?
Inger Hammar argumenterar här för
att religionen spelade en
betydande roll.
Offentligheten har i alla tider varit mannens arena. Som persona publica har mannen upp-trätt i offentligheten och ingen har ifrågasatt hans roll där. Den offentliga rollen gav också mannen frihet att utan inskränkningar röra sig på samhällets alla arenor. Kvinnans möj-lighet att röra sig i offentmöj-ligheten har däre-mot alltid varit begränsad.
För 1800-talskvinnan var offentligheten fortfarande kringgärdad av restriktioner. Vis-serligen kunde somliga kvinnor som självstän-digt förvaltade egendom — om yrkesutövan-det krävde yrkesutövan-det - röra sig i yrkesutövan-det offentliga rum-met. Som författare kunde enstaka kvinnor delta i den offentliga debatten och som aktö-rer kunde de framträda i det offentliga rum-met. För flertalet kvinnor gällde emellertid att de kunde misstänkliggöras med sexuella im-plikationer om de utan förbehåll vistades i det offentliga rummet. Offentlighetsbegreppet var nämligen inte entydigt i 1800-talets samhäl-le. Snarast vill man väl beteckna det som
tve-tydigt, med tanke på dess uppenbara koppling till prostitutionens värld.
Begreppet "den offentliga kvinnan" hade under 1800-talets lopp tenderat att bli likty-digt med "den prostituerade kvinnan".1 Detta
innebar att den kvinna som vid denna tid i an-dra ärenden vistades i det offentliga rummet riskerade att bli bemött som en prostituerad. Redan år 1870 hade engelska The Shietd, som uppmärksammat detta förhållande, utfärdat en varning: "Any woman can be dragged into
court, and required to prove that she is not a common prostitute."2 På 1880-talet hade den
norska kvinnorörelsen vid ett tillfälle offent-ligt protesterat mot polismästaren i Stavanger som uttalat "at kvinner ftkk holde seg inne et-ter klokka 22 om kvelden hvis de ikke ville ri-sikere å bli innbrakt av politiet og tatt med til undersökelse hos politilegen".3
Skämtpres-sens drift med ärbara kvinnor som av misstag anhållits av polis och andra myndigheter be-kräftar att risken var för handen.4
Vid skildringen av kvinnornas väg ut ur den privata sfären är det således nödvändigt att synliggöra offentlighetsbegreppets köns-fixering. Att koppla ihop ordet offentlig med en man var för 1800-talsmänniskan helt opro-blematiskt, medan det däremot - enligt den norske biskopen J . C. Heuch i Stortinget 1890 - var "den störste beskjemmelse" att "bringe ordet offentlig i förbindelse med en kvinnes navn".5 Heuchs yttrande bekräftar att
begrep-pet offentlig i förbindelse med kvinnan fort-farande vid slutet av 1800-talet hade en nega-tiv laddning. Han var inte ensam om att utta-la sig i denna riktning. I det svenska präste-ståndet framhöll exempelvis en av dess leda-möter vid ett tillfälle att "till ordet qvinna näp-peligen kan läggas ett mindre passande epit-het, än publik".6 Offentligheten var med
an-dra ord inte könsneutral i 1800-talets samhäl-le.
Det motstånd mot att släppa in kvinnan i offentliga livet som härrörde ur en allmän
fruktan för offentlighetsbegreppets negativa koppling till prostitutionen, torde ha mött
al-la kvinnor som under 1800-talet sökte tillträde till det offentliga rummet. Detta har också framhållits av framför allt anglosaxisk forsk-ning.7 Men kan detta ensamt förklara det sega
motstånd kvinnorna mötte på sin väg ut mot offentligheten? Jag vill i min artikel fördjupa analysen av och förståelsen för denna process genom att synliggöra den religiösa diskursens
mångtydiga offentlighetsbegrepp.
18oo-t.alets könsideologi
För att förstå det motstånd som från samhäl-lets sida restes mot att släppa in kvinnan i den offentliga sfären krävs att man gör en djup-dykning in i det tidrum där den lutherska en-hetskyrkan fortfarande hade en stark ställ-ning som garant för statens ideologiska grundsyn. Vid skildringen av ett samhälle som var bärare av kristen tradition måste nyanser-na i olika kristnyanser-na och teologiska motiveringar för kvinnans plats i tillvaron tydliggöras. När kvinnorna krävde tillträde till den offentliga sfären kom de samtidigt att frondera mot samhällets vedertagna könsideologi. I en lu-thersk kontext var det nämligen endast man-nen som kunde framträda i rollen som
perso-na publica.
Den lutherska enhetskyrkan - och detta gäller för alla de nordiska länderna - hade från reformationen och framåt en stark ställ-ning som representant för statens ideologiska grundsyn. Fortfarande vid representationsre-formens införande år 1866 var kyrkans kvin-nosyn djupt förankrad i hustavlans tolkning av kvinnans kallelse.8 Katekesens särställning
som grund för all undervisning gör det rim-ligt att anta att den kvinnosyn som den lu-therska kyrkan vid denna tid förfäktade fanns internaliserad i befolkningen - även om detta i sig inte borgade för att den också var accep-terad av varje individ. Från 1800-talet och framåt övertog emellertid det moderna pro-jektets ideologer den roll som företrädarna
för den religiösa diskursen hade innehaft i det förmoderna samhället. En vetenskapssyn grundad på empiriskt/rationella antaganden om verkligheten kom att få
tolkningsföreträ-de i västvärltolkningsföreträ-den. I takt med att metafysiska an-taganden om verkligheten avlöstes av inom-världsliga ideologisystem vann sekularisering-en insteg i samhället.
Den gängse bilden av 1880-talet som det decennium då sekulariseringen på allvar tog fart i Sverige är emellertid enligt min mening en konstruktion av tidigare generationers
könsblinda forskning. De empiriska källor som berör kvinnors verklighet stöder knappast denna bild. Mycket talar istället för att det sto-ra kvinnokollektivet vid denna tid fortfasto-rande omfattade det tanke- och normsystem som emanerade ur en kristen verklighetsuppfatt-ning. Avantgardister som August Strindberg, Bengt Lidforss och Knut Wicksell fann ringa gehör hos företrädarna för tidens kvinnorö-relse.9 En könsblind forskning har således
för-utsatt att kvinnornas sekulariseringsprocess löpte jämsides med männens.10 För
kvinnor-nas del torde dock sekulariseringsprocessen ha tagit fart först ett decennium in på 1900-ta-let.11 Det var när de liberala kvinnorna ställde
frigörelsekrav utifrån ett naturrättsligt tän-kande och de socialistiska kvinnorna i ge-mensam kamp med mannen önskade göra upp med tronen, altaret, svärdet och pen-ningpåsen som vi på allvar kan räkna med en sekulariseringsprocess för det stora kvinno-kollektivet.1-'
Kyrkans ställning undergrävdes naturligt nog i samband med en alltmer tilltagande se-kularisering, men för kvinnorna var det av stor betydelse hur den religiösa diskursens fö-reträdare förhöll sig till kvinnans anspråk på att få delta i offentligheten. Under hela 1800-talet var kvinnorna beroende av hur enhets-kyrkans företrädare uttolkade den lutherska kallelselärans kvinnoroll. För att förstå varför företrädarna för den religiösa diskursen hyste betänkligheter mot att integrera kvinnan i of-fentligheten måste man synliggöra huvuddra-gen i den lutherska kallelseläran. Innan jag går vidare vill jag därför kortfattat redogöra för "den borttappade kontexten".
Den borttappade kontexten
Det var i polemik mot den katolska kyrkans syn på klosterlivet som Luther en gång
