Institutionen för ABM
Biblioteks- & informationsvetenskap
Vem valde vem?
Sagesmän och urvalsprinciper i dialektmaterialet vid Institutet för
språk och folkminnen
Jessica Thorsell
Magisteruppsats, 30 högskolepoäng, vt 2008
Institutionen för ABM
Författare Jessica Thorsell
Svensk titel
Vem valde vem? : Sagesmän och urvalsprinciper i dialektmaterialet vid Institutet för språk och folkminnen.
English title
Who Chose who? : Informants and Principles of Choice of Informants in the Material of Dialect at the Swedish Institute for Language and Folklore.
Handledare Sten Hedberg
Färdigställd Juni, 2008
Abstract
This Master Thesis discusses the principles of choice of informants and their distribution in sexual categories in the material of an archive. The material is the material of dialect in the swedish institute for language and folklore. I am investigating two collectors and their informants, according to sex, which subjects the different sexes have been questioned about and the role of the archive in the choice of informants. The starting point of the thesis is the collectors material in the archive and the correspondence between the archive and the collectors.
Earlier assumptions according the material has been that it mostly have male informants. However, this thesis shows an even distribution of the sexes among the informants in these collectors material. There is a sexual difference in the distribution of subjects, were women often answers question about housework and other “feminine spheres”, and men often answers questions about more “male spheres”. Nevertheless, this only confirms that there was a division of labour among the sexes in the old agricultural society.
The archive as the institution doesn’t seem to have a big influence on the choice of informants. This despite the fact that the archive was an important support for the investigators and also was highly held among the common field were they were active.
Ämnesord
Dialektologi, Folkkultur - Sverige, Arkivmaterial, Språk och kön, Kunskapshantering, Arkivmaterial
Key words
Förord
Förutom min handledare, Sten Hedberg, vill jag tacka alla de som hjälpt mig med inspiration, läsning, litteraturtips och genom den allmänna förvirring som råder under ett uppsatsarbete.
Främst ett stort tack till Katharina Leibring och Eva Thelin på Institutet för språk och folkminnen för att ni har lagt tid på vägledning, att läsa mina texter och för ett aldrig sinande intresse för mitt ämne.
Tack också till Margareta Svahn på Institutet för språk och folkminnen och Agneta Lilja på Södertörns högskola som har gett mig inspiration och hjälp i arbetet.
Innehåll
Förord... 1
Innehåll... 2
1. Inledning ... 4
1.1 Disposition ... 5 1.2 Syfte ... 5 1.3 Frågeställningar... 51.4 Material och metod ... 6
1.5 Definitioner av centrala begrepp... 7
1.6 Bakgrund för arkivet ... 8 1.7 Forskningsöversikt ... 13 1.7.1 Dialekter och språk ... 14 1.7.2 Arbetsfördelning i agrarsamhället... 20 1.8 Teori ... 22 1.8.1 Teoretisk bakgrund ... 22
1.8.2 Arkivet som vetenskapligt fält ... 23
1.9 Biografier över upptecknare ... 25
1.9.1 Otto Blixt ... 25
1.9.2 Ingeborg ”Imber” Nordin-Grip ... 26
2.1.4 Fria uppteckningar ... 31
2.1.5 Ljudinspelningar ... 31
2.1.6 Ordsamling... 32
2.1.7 Val av insamlingsmetod... 32
2.1.7.1 Metoder för Otto Blixt ... 32
2.1.7.2 Metoder för Ingeborg Nordin-Grip... 33
2.2 Instruktioner till upptecknare... 33
2.3 Instruktionskurser i folkmålsforskning ... 36
2.4 Regleringar och utgångspunkter från arkivet... 37
2.5 Sagesmän ... 39
2.5.1 Otto Blixts sagesmän ... 40
2.5.2 Ingeborg Nordin-Grips sagesmän ... 40
2.6 Ämnesgruppering... 42
2.6.1 Otto Blixts ämnesområden... 42
2.6.2 Ingeborg Nordin-Grips ämnesområden ... 43
2.6.2.1 Gästrikland... 43
2.6.2.2 Hälsingland ... 44
2.7 Korrespondens mellan arkivet och upptecknare ... 45
2.7.1 Korrespondens mellan Otto Blixt och arkivet... 45
2.7.2 Korrespondens mellan Ingeborg Nordin-Grip och arkivet ... 48
3 Diskussion ... 51
3.1 Sagesmännens könsfördelning... 51
3.2 Sagesmännens ämnesområden ... 54
3.3 Upptecknarnas bakgrund och roller ... 55
3.4 Arkivets roll i urval av sagesmän och ämnesområden... 56
4 Sammanfattning ... 60
Källor... 62
Bilagor ... 69
Bilaga 1 Sammanställning av Otto Blixts sagesmän ... 69
Bilaga 2 Sammanställning av Ingeborg Nordin-Grips sagesmän ... 70
Bilaga 3 Sammanställning av Otto Blixt ämnesfördelning... 71
Bilaga 4 Sammanställning av Ingeborg Nordin-Grips ämnesfördelning i Gästrikland ... 71
1. Inledning
Jag har ägnat min magisteruppsats åt informanturvalet och informationshanteringen i ett arkivmaterial. Materialet är före detta dialekt- och folkminnesarkivets (ULMA) dialektsamlingar som nu ingår i dialektsamlingarna på Institutet för språk och folkminnen i Uppsala. Dessa samlingar innehåller ungefär fyra miljoner excerpter med dialektala ord. Materialet är till största delen insamlat under början av 1900-talet, men även äldre material finns representerat.
Jag behandlar informationshanteringen och urvalet och hur detta har påverkat beståndet i dialektsamlingarna. Undersökningen kommer förhoppningsvis att fylla en lucka i hur materialet har tillkommit. Information är ett vitt begrepp. I mitt arbete är informationen själva dialekterna, de ord och uttryck som samlas in, och som resulterar i ett arkivmaterial. Hur denna information samlats in, behandlats och av vem är en viktig del av det färdiga materialet som sedan (i detta arkiv) ska berätta om det gamla allmogesamhället. Olika insamlingsstrategier och åsikter om vad som ska finnas representerat påverkar också urvalet och det färdiga resultatet. Jag har under mitt arbete som assistent i arkivet funderat över vilken verklighet det är som visas i beståndet. Beståndet ses ofta som en sanning, trots att vi kanske inte funderar på vem som står bakom orden och vem som har valt ut det som ska finnas tillgängligt. Urval kan påverka om det är en eller flera versioner av en verklighet som visas i arkivet och det är en viktig fråga när det gäller den forskning som sedan utförs på materialet. Många undersökningar visar också att manliga sagesmän är vanligare än kvinnliga inom dialektologiforskning (se kap. 1.7 Forskningsöversikt). Om detta stämmer för dialektsamlingarna kan det vara en manlig värld som visas i materialet istället för en allmännare bild av språket i det gamla bondesamhället.
1.1 Disposition
Uppsatsen börjar med en presentation av syfte (kap. 1.2), frågeställningar (kap. 1.3) och material och metod (kap. 1.4). Sedan följer en översikt över vissa centrala begrepp (kap. 1.5), som används i uppsatsen. Fortsättningsvis kommer en historik över dialektarkivet (kap. 1.6), som följs av en forskningsöversikt (kap. 1.7) och teori (kap. 1.8). Sist i del ett presenteras de två upptecknare som valts för min undersökning (kap. 1.10 och kap. 1.11).
Del två inleds med en översikt över olika insamlingsmetoder (kap. 2.1), följt av en genomgång av instruktioner till upptecknare (kap. 2.2) och regleringar och utgångspunkter från arkivet (kap. 2.4). Antal sagesmän inom de två upptecknarnas material (kap. 2.5) och vilka ämnesområden dessa sagesmän har svarat på (kap. 2.6) presenteras. Slutligen presenteras korrespondensen mellan arkivet och upptecknarna (kap. 2.7).
I kapitel 3 diskuterar jag resultatet som framkommit av undersökningen. Detta följs av en sammanfattning av uppsatsen i kapitel 4.
Slutligen presenteras källor och material.
1.2 Syfte
Mitt syfte är att undersöka sagesmän, i fråga om fördelning av kön i två upptecknares material. Jag undersöker också i dessa upptecknares urvalsprinciper och ämnesområden. De upptecknare jag har valt är Otto Blixt, verksam i Grangärde socken i Dalarna och Ingeborg ”Imber” Nordin-Grip, verksam främst i Hälsingland och Gästrikland.
Jag har fokus på mina upptecknares dialektmaterial trots att de båda också gjort insamlingar av folkminnen. Detta är för att jag själv arbetat med just dialektmaterialet och känner till det, men också för att språkliga skillnader mellan kvinnor och män kan påverka urvalet av ord (se kapitel 1.7 Forskningsöversikt). Däremot kan dialekt- och folkminnesuppteckningar ibland vara en och samma. Läs mer om det urval jag gjort i kap 1.4 Material och metod.
1.3 Frågeställningar
Min första hypotes är att det är fler manliga än kvinnliga sagesmän representerade i mitt material. Detta i och med att tidigare forskning visar att det ofta är en manlig dominans av sagesmän i liknande material. Min andra hypotes är att sagesmän väljs utifrån ämnesområde, att exempelvis kvinnor svarar på frågor om hushållning och mjölkhushållning och män om jakt och skogsbruk. På detta sätt är det alltså endast en syn på vissa områden som kommer fram, trots att många andra ord kanske användes och nu har försvunnit på grund av urvalet av sagesmän. Här kommer vi återigen in på frågan om vilket perspektiv på verkligheten det är som visas.
1.4 Material och metod
Jag undersöker två upptecknare, en kvinna och en man, båda med ett stort arkivmaterial. Dessa upptecknare har valts under premisserna att jag ville ha en kvinnlig och en manlig upptecknare, aktiva under ungefär samma tidsperiod. Efter diskussion med arkivpersonal fick jag förslag på Blixt och Nordin-Grip. Jag undersöker vilka upptecknarnas sagesmän är med fokus på kön, och vilka ämnesområden sagesmännen har fått svara på. Jag använder mig av ULMA:s digitaliserade accessionsregister och arkivets samlingar. Jag utgår främst från accessionsregistret där jag, i de fall de anges, kan se sagesmän för mina upptecknare. Jag utgår också från de uppgifter Nordin-Grip lämnat om sina sagesmän. Utifrån detta kan jag se vilka sagesmän mina upptecknare valt och sedan gå vidare till arkivets material och se vad de specifikt svarat på. Däremot kan vi inte se varför valet har fallit på vissa sagesmän. Eftersom Nordin-Grip har ett mycket mer omfattande material än Blixt har jag gjort ett urval och undersöker endast Gästrikland och Hälsingland.1 Dessa två landskap har valts för att det är ett
stort och sammanhållet material och för att det, främst gällande Gästrikland, är geografiskt nära Blixts område vilket är intressant i en jämförande undersökning upptecknarna emellan. En vidare begränsning är att jag valt bort de accessioner där det nämns att det endast gäller folkminnen, eftersom det är dialektsamlingarna jag undersöker. Däremot är accessioner utan sådan markering medtagna eftersom dialekt- och folkminnesuppteckningar ofta gick hand i hand. Mitt material består alltså av accessioner där sagesman nämns och där det nämns att accessionen innehåller dialekter eller både dialekter och folkminnen.
I accessionsregistret kan man se upptecknare, i vilka områden de var verksamma, sagesmän, vilken typ av insamlingsmetod upptecknarna använt och året materialet samlades in. Man kan härifrån, i vissa fall, gå vidare till
1
sagesmännen och information om dessa och man kan se de specifika frågorna som ställdes och resultat av dem i arkivets bestånd.
Varje registrerad enhet i arkivet, ett ljudband, en ordsamling eller ett frågelistsvar med mera har ett eget accessionsnummer. Detta nummer bildar ett sökbegrepp och är en viktig del av den registrerade enhetens identitet (Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala, s. 6). De flesta uppteckningarna är gjorda efter 1920, men samlingar från 1800-talets sista årtionden och 1900-talets början finns också i Uppsala, Göteborg och Lund (läs mer om detta i kap 1.6 Bakgrund för arkivet). De flesta av dialektuppteckningarna i arkiven utgörs av ordsamlingar,
oftast skrivna med landsmålsalfabetet.2 I dag finns ungefär elva miljoner
excerptlappar i arkivet (www.sofi.se – Dialekter – Verksamhet – OSD, Engström 1989).
Jag har också läst korrespondensen mellan upptecknarna och arkivet för att se vilka instruktioner upptecknarna fick och vad arkivet tyckte om deras arbete. För att förstå upptecknarna och deras arbete har jag också läst också tidningsartiklar, dödsannonser och minnesrunor om dem.
1.5 Definitioner av centrala begrepp
För Dialekt använder jag mig av den definition som ges på Institutet för språk och folkminnens hemsida. En dialekt är en språkvariant som talas inom ett avgränsat geografiskt område. En dialekt skiljer sig från andra dialekter och standardspråket på flera språkliga nivåer. Det kan exempelvis finnas skillnader i prosodi, fonologi, morfologi, syntax och lexikon.
Dialekterna har, speciellt under 1900-talet, genomgått en stor förändring. Förr kunde detta geografiska område vara en socken eller en by, medan det i dag snarare handlar om större områden. Det fanns förr många dialekter som med tiden har utvecklat sig mot standardspråket, särskilt under de senaste femtio åren. Detta har bland annat skett under inflytande av samhällsutvecklingen med industrialisering och folkomflyttningar (www.sofi.se – dialekter). I mitt material används ibland också begreppen folkmål och folkmålsforskning, vilka i mitt arbete är synonyma med dialekt och dialektforskning.
Motsatsen till dialekt är riksspråk eller standardspråk. Detta kan sägas vara ett skrivet språk. Standardspråket är en beteckning för en språkvariant i ett land som har högst status. Den som skriver svenskt standardspråk måste rätta sig efter normer, exempelvis Svenska akademiens ordlista (Pamp 1978, s. 9). Det talade standardspråket har uppkommit genom ett urval av olika dialektala uttal och
2
former och det har slutligen blivit en norm (Wessén 1970, s. 9). Uppkomsten sammanhänger bland annat med den centralisering som Sverige har genomgått sedan 1600-talet (Wessén 1970, s. 9, Wessén 1992, s. 91). Lars-Gunnar Andersson menar att standardspråk skulle kunna vara en form som inte avslöjar användarens geografiska hemort eller härkomst (Andersson 1985, s. 64).
Upptecknare är ett viktigt begrepp i min undersökning. I Bonniers svenska ordbok beskrivs upptecknare enkelt som ”person som upptecknar ngt, t.ex. folkvisor, dialekter”. Jag ser upptecknare som alla de människor, i min undersökning, som samlat in dialekt- och folkminnesmaterial, både skriftligt och i form av inspelningar, till Dialekt- och folkminnesarkivet. Ortsmeddelare kan också användas i uppsatsen, i stället för begreppet upptecknare. En ortsmeddelare är en person som upptecknade i sin hembygd, alltså på orten.
Inom dialektologi och den forskning jag refererar till används begreppen sagesman, informant och meddelare, alla med betydelsen att denna person står bakom den information som samlas in. Jag använder i detta arbete begreppet sagesman.
Folkminnen är en avdelning av det arkiv jag undersöker och något som mina upptecknare även samlar in. Ordet folkminne ”är en vedertagen term för det material som våra traditionsinsamlande arkiv tillvaratar. Det innefattar allt vad folkets minne bevarar om svenskt folkliv, såväl yttre levnadsvillkor, arbetsliv och redskap som samfundsvanor, festseder, läkekonst, trosutövning, diktning samt konst- och musikliv” (Pamp 1989, s. 15).
1.6 Bakgrund för arkivet
mitt var två personer, Carl Säve och Johan Ernst Rietz, framträdande inom dialektforskningen i Sverige (SOU 1924: 27, s. 10). Rietz utarbetade Svenskt Dialekt-Lexikon, utgivet 1862-1867 (ibid.), som fortfarande är den senaste publicerade ordboken över svenska dialekter. Säve var professor i nordiska språk och den förste som innehade denna titel. Han var dessutom en framstående dialektforskare.
Landsmålsföreningarna upplöstes så småningom och istället uppstod så kallade dialekttopografiska undersökningar (Strömbäck 1964, s. 3). Dessa undersökningar skulle göras systematiskt så att ett landskaps alla socknar och härader skulle kartläggas i fråga om dialektens ordförråd, grammatik, sagor, sägner, visor med mera (ibid. s. 3). Dessa nådde sällan sitt mål, vilket var en ordbok över ett helt landskap (ibid. s. 4). Nu fanns alltså ett stort material i Uppsala, men splittrat på flera olika institutioner (ibid. s. 4). De var bland annat ”förvarade på nationsvindar, i privatbostäder och på andra olämpliga ställen” (Hedblom 1990, s. 9).
Pionjärer för utvecklingen av landsmålsforskningen var professor Adolf Noreen och professor J.A. Lundell (Strömbäck 1964, s. 4). Kring dessa två växte landsmålsforskningen fram (ibid. s. 6). Lundell menar bland annat att syftet med folkmålsforskning är att det i ”vårt språk gömmer sig stora partier av vårt folks historia, språkstudiet öppnar för kunskap om äldre skeden av denna historia, till vilka inga skrivna urkunder nå” (Lundell 1914, s. 12). 1912-13 blev det aktuellt att samla de spridda samlingarna och verksamhetsgrenarna och då fanns det redan många yngre, skolade personer, både som upptecknare, författare och undersökare inom folkmålsforskningen (Strömbäck 1964, s. 6). Dessa hade bland annat gjort uppteckningar och insamlingar för de dialekttopografiska undersökningarna (SOU 1924: 27, s. 44). För att skapa ett samlande organ för intresset för folkmål och folkminnen tog J.A. Lundell initiativ till tidskriften Svenska landsmål och svenskt folkliv (SvLm). Den blev ett forum för en brett upplagd dokumentering av svensk folkkultur (Nyman 1979, s. 73). Tidskriften ges fortfarande idag ut, nu av Kungl. Gustav Adolfs Akademien med säte i Uppsala.
bland annat på grund av att det saknades en bearbetning av materialet (ibid. s. 18) och att materialet var oordnat och samlat på många olämpliga ställen (ibid. s. 19). I ”Anslag för systematisk undersökning av svenska folkmål” kan vi läsa de diskussioner som föregick inrättandet av det nya arkivet. Riksdagsmännen i första kammaren menar bland annat att en fast institution inte borde inrättas på grund av att man i ansökan inte angett en sluttid för projektet. Det kunde bli ett alltför stort projekt som i slutändan kan kosta mer än man angett i ansökan. Däremot förordar de forskning i och med att dialekterna håller på att dö ut och man säger bland annat att ”behovet är trängande”. De tog till slut bort orden ”institut” och namnet ”Uppsala landsmålsarkiv”, men beviljade pengarna för projektet (Anslag för systematisk undersökning av svenska folkmål: 21, s. 7).
I andra kammaren var riksdagsmännen negativt inställda av just samma orsak som riksdagsmännen i första kammaren. Man menade att arbetet kunde sträcka sig över långa tider och bli väldigt kostsamt (Anslag för systematisk undersökning av svenska folkmål: 15, s. 64).
Förslaget beviljades 1913, men inte för ett institut utan för en undersökning med ett tillsvidareuppdrag (SOU 1924: 26, s. 9). Denna kallades ”Undersökningen för svenska folkmål i Upsala” och arbetet med dialekterna skulle bestå i en ”detaljerad registrering av i Uppsala redan befintliga dialekt- och folkminnessamlingar; sådan bearbetning av detta material, som närmast erfordras såsom grundval för materialets komplettering och kontrollering och bedrivande av fortsatta undersökningar å landsbygden” (Särtryck ur bilaga till 1914 års statsverksproposition, s. 451). Namnet till trots arbetade man alltså inte bara med dialekter utan också med folkminnen (SOU 1924: 27, s. 22). Herman Geijer blev undersökningens föreståndare och man kan också kalla honom arkivets grundare (Strömbäck 1964, s. 1). Undersökningen byggde upp ett arkiv som kom att ligga till grund för det senare Uppsala landsmålsarkiv (ULMA). Namnet på Undersökningens arkiv, Landsmålsarkivet, kom också officiellt att användas om hela verksamheten (SOU 1992:142).
Som förberedelse för det nya arkivet gjordes en allmän inventering av landsmålsföreningarnas material och de dialekttopografiska undersökningarna (Geijer 1914, s. 34). Man skapade en katalog för alla landsmålsarkivens samlingar, vilka under året 1914 uppgick i det nya arkivet (ibid. s. 34). Många av de dialekttopografiska undersökningarna införlivades i det nya arkivet (ibid. s. 36).
1924 föreslår tre undersökningar för ett systematiskt utforskande av den svenska allmogekulturen: folkminnesundersökningen, folkmålsundersökningen och ortnamnsundersökningen (SOU 1924: 26, s. 134). De föreslår ”att hela landet, med de mera grundliga lokala undersökningarna som stödjepunkter överspännes av ett nät mindre brett lagda undersökningar, som ehuru växlande till utförande och omfattning, med systematisk plan söka tillvarataga det viktigaste och för övrigt vid sidan av det mera systematiska arbetet utnyttja de tillfällen till fri uppteckning, som kunna finnas” (SOU 1924: 26, s. 47).
I ULMA:s årsberättelse från 1927/28 används namnet Landsmålsarkivet för första gången. Herman Geijer menar att namnet växlat, bland annat i tidigare årsredovisningar, och att det därför var nödvändigt med en namnreglering (Geijer 1928, s. 21). Institutets styrelse beslöt 1928 att det nya namnet skulle vara Landsmålsarkivet med underrubriken ”institut för undersökning av svenska dialekter och folkminnen” (Geijer 1928, s. 21). Nyman (1979, s. 85) menar att man i praktiken använt detta namn länge. I SOU 1924:27, liksom i SOU 1992:142, säger man också att Undersökningen för svenska folkmål vanligen kallas Landsmålsarkivet.
1928 kunde arkivet påbörja en stort upplagd insamling av folkminnen och samtidigt skapa en egen avdelning för dessa (Strömbäck 1964, s. 13). Som tidigare sagts hade man dock länge arbetat med detta. Arkivet förstatligades 1939 och kom då att heta Landsmåls- och folkminnesarkivet i Uppsala (SOU 1992:142, s. 27). 1952 tillkom också fonogramavdelningen, men dess verksamhet med inspelningar hade påbörjats redan 1935 (ibid.).
folkminnen och är ett vilande projekt. Materialet är uppdelat på landskapsserier och ett huvudregister och man arbetar i dag med att sortera de olika systemen till enbart ett huvudregister (Hallén & Thelin 2006, s.165). Detta arbete är långt ifrån färdigt.
Under gemensam styrelse sammanfördes 1970 landsmåls- och ortnamnsundersökningarna i Uppsala, Lund, Göteborg och Umeå och Svenskt visarkiv till myndigheten ”Dialekt- och ortnamnsarkiven samt svenskt visarkiv”, DOVA (Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala, s. 2). 1984 organiserades också OSD som ett DOVA-arkiv med en egen förvaltning (Reinhammar 1984, s. 122). I praktiken blev det ingen skillnad i de olika arkivens arbete (Nyman 1979, s. 89). 1991 tillkallades en särskild utredare, Åke Hyenstrand, med uppdraget att utreda förslag om DOVA-arkivens framtida verksamhet och organisation. Året därpå presenterades ”Det dolda kulturarvet, betänkande av utredningen om dialekt- och ortnamnsarkivens samt svenskt visarkivs verksamhet och organisation” (SOU 1992:142). Här föreslås DOVA vara kvar som en självständig myndighet men med en delvis ändrad organisation, ny förordning och ny instruktion och med en tydligare mål- och verksamhetsidé (SOU 1992:142, s. 64). Man föreslår också ett namnbyte till Språk- och folkminnesinstitutet (ibid.).
Av regeringens proposition 1992/93:150 bilaga 9, säger man att arkiven ska bibehållas i en särskild myndighet med namnet Språk- och folkminnesinstitutet (Uppsala arkivcentrum 1993, s. 106). Denna gick sedan under förkortningen SOFI. Myndigheten skulle framförallt vara inriktad på forskning men också vara en aktivt kulturvårdande institution (ibid.).
I dag ingår arkivet i Institutet för språk och folkminnen vilket är en sammanslagning av Språk- och folkminnesinstitutet och språkvårdande verksamheter. Bakgrunden till sammanslagningen är propositionen "Bästa språket – en samlad svensk språkpolitik" (prop. 2005/06:2) som regeringen överlämnade till riksdagen i september 2005, där man bland annat säger att språkvården bör förstärkas och samordnas (Bästa språket 2005/06:2, s. 21).
I SFS 2006:888 sägs det att den nya myndighetens uppgifter är att samla in, bevara, bearbeta och sprida material om det svenska språket, de nationella minoritetsspråken, det svenska teckenspråket och dialekter, folkminnen, folkmusik och namn i Sverige (SFS 2006:888, s. 1) Man ska också ge råd och yttra sig i ärenden inom dessa delområden (ibid.). Institutet finns på fem orter i Sverige; Lund, Göteborg, Stockholm, Uppsala, Umeå, med huvudkontoret i Uppsala.
exempelvis Svenskt dialektlexikon (SDL). Detta är ett kortfattat dialektlexikon som ska vända sig till den dialektintresserade allmänheten. Andra projekt är bland annat Ordbok över folkmålen i övre Dalarna och en handbok om de svenska dialekterna.
1.7 Forskningsöversikt
Jag har framförallt utgått från Agneta Liljas avhandling Föreställningen om den ideala uppteckningen från 1996. Lilja behandlar här Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala (ULMA), vilket nu ingår i Institutet för språk och folkminnen. Lilja inriktar sig på folkminnesmaterialet, där jag däremot har valt att inrikta mig på dialektmaterialet. Materialet är däremot ofta gemensamt i och med att upptecknare ofta samlade in både och. Därför är det svårt att ibland skilja dialekt- och folkminnesmaterialet åt. Lilja arbetade som arkivarie vid ULMA och det var där intresset för avhandlingsämnet började. Hon lade i sitt arbete märke till att det främst var den gamla bondekulturen som beskrevs, och att arbetarklassen där hon själv har sitt ursprung, inte fanns med i någon större utsträckning (Lilja 1996, s. 11).
Liljas syfte är att beskriva föreställningen om den ideala uppteckningen. Hon betraktar denna uppteckning som en konstruktion och vill undersöka hur den såg ut i både idén och praktiken och hur den producerades mellan arkivet och upptecknarna/sagesmännen (ibid. s. 13). Hennes hypotes är att det inte var verkligheten ur alla aspekter som visades, utan att det skedde ett urval av traditioner och liknande som ansågs särskilt viktiga att bevara (ibid.). Materialet Lilja arbetar med är främst arkivmaterial, det vill säga uppteckningar och inspelningar, men hon har också undersökt korrespondensen mellan upptecknare och arkivet (ibid. s. 19).
Liljas teoretiska grundval är bland annat arkivtjänstemännens publikationer och vetenskapliga arbeten och tidigare forskning kring arkivens arbetssätt. Det hon främst hämtat inspiration ifrån är den angloamerikanska antropologin och speciellt studier av hur västvärlden definierat och kategoriserat ”de andra” och deras kulturer (ibid. s. 14). I Liljas fall är landsbygdsbefolkningen ”de andra” (ibid. s. 15). Förutom detta bygger Lilja på Pierre Bourdieus undersökningar av utbildningseliten i Frankrike. Hon menar att Bourdieus begrepp fält, habitus och kapital kan tillämpas även på hennes område, trots att förhållandena mellan Frankrike och Sverige inte är lätta att översätta (ibid. s. 17). Till sist har Lilja tagit användning av Michel Foucaults tankar om makt. Foucaults tankar tillämpar hon främst i ett kapitel om just makt och motstånd, där hon diskuterar hur arkivet och upptecknarna samarbetade (ibid. s. 18).
åsikter om hur kulturen såg ut och hur den skulle beskrivas (ibid. s. 237). Hon menar att man såg arbetet som en slags räddningsaktion, där man skulle rädda det gamla från att försvinna och att arkivet och upptecknarna sågs som en slags hjältar i detta arbete. Detta gjorde att det som ansågs för modernt inte kom med i uppteckningarna och det som ansågs som det folkliga, det bondska, prioriterades (ibid. s. 238).
1.7.1 Dialekter och språk
Inom språkvetenskapen har genusforskningen haft ett genomslag, speciellt i ämnen som språksociologi. Men inom den språkhistoriska grenen är det än så länge inte vanligt med genusperspektiv på forskningen vilket Margareta Svahn diskuterar bland annat i ”Språkhistoria och kön” (2007).
Svahn menar att det ordförråd vi hittar i dialekt- och folkminnesarkiven i mångt och mycket visar en manlig värld (Svahn 2007, s. 62). Arkivarier med många års erfarenhet av arbete med dialektmaterialet på ULMA menar att fördelningen mellan manliga och kvinnliga sagesmän möjligen kan ligga på en 70-30-procentig fördelning (Svahn, muntligen). En sammanställning över dialektundersökningar som gjorts i Europa visar att kvinnor även här är i minoritet. I Frankrike var av 700 sagesmän endast 60 kvinnor, i Katalonien var av 108 sagesmän 1 kvinna, i Sardinien var av 60 sagesmän 5 kvinnor och i Italien/Schweiz var av ca 420 sagesmän 40 kvinnor (Svahn 2007, s. 63). Det verkar inte heller finnas någon större skillnad om upptecknaren varit kvinna eller man (ibid.).
språket som skulle undersökas eftersom kvinnor när de skrev anpassade sig till normen, som var skapad av män: ”Nej, det är framför allt i det otvungna, förtroliga, omedelbara umgängesspråket, som kvinnans språkliga egenheter böra studeras” (Cederschiöld 1900, s. 10).
En enkel modell för språklig variation är när både språk och samtalssituation klassas efter skalan formell – informell. I en informell situation är talaren trygg, det kan vara ett samtal i hemmet eller ett samtal om ett neutralt ämne bland arbetskamraterna. En formell situation är motsatsen, exempelvis att intervjuas i en tv-studio. Självklart graderas denna skala också individuellt och ju mer man vistas i en viss talarsituation desto mer hemtam blir man i denna (Andersson 1985, s. 71). Andersson säger att man i en informell situation använder sig av fler dialektala ord och uttryck än i en formell situation. Man är överhuvudtaget mer avslappnad, har ett mer ledigt ordval och använder mer slang och svordomar (ibid.).
(Trudgill 2000, s. 76). De manliga sagesmännen verkar däremot mer inriktade på att erhålla dold prestige än social status. Resultatet i undersökningen visar att arbetarklasspråket, utan prestigeformer, är mer statusfyllt för männen (Trudgill 2000, s. 77). Detta återkommer Coates till. Hon menar att det är känt att kvinnor använder fler prestigeuttryck än män (Coates 1993, s. 67). Coates undersöker resultatet i fem språksociologiska undersökningar och menar att i de fall där variation förekom mellan könen verkar det som om kvinnor och män föredrar olika språkliga varianter. Det är kvinnorna som främst väljer de varianter som kan klassas som prestigespråk (Coates 1993, s. 77).
I denna diskussion kan vi dock inte helt fokusera på kön. Språkskillnader ser man också gällande bland annat klasstillhörighet och ålder. Här kan vi se att det i samlingarna är representanter för bondesamhället upptecknarna har vänt sig till, eftersom det var här man ansåg att de genuina dialekterna fanns, och att det ofta var de äldre i samhället man vände sig till i insamlingsarbetet.
I dialektmaterialet på Institutet för språk och folkminnen är första intrycket att även här är övervägande delen av sagesmän män och begreppet NORM verkar stämma överens med materialets utformning. NORM står för ”non-mobile, older, rural males” introducerades 1980 av Chambers och Trudgill för att beskriva dialektologiforskningens sagesmän. Oberoende av tid, kultur och socioekonomiska förutsättningar har majoriteten av sagesmännen i dialektologiska undersökningar varit just icke mobila, äldre, lantliga och män (Chambers & Trudgill 1980, s. 33).
När det gäller könsskillnader i dialekter kan vi bland annat gå till Ulla Ekvalls undersökning (1990) om folkligt växtnamnsskick. Ekvall har undersökt gotländska växtnamn från socknarna Lau och När. Hennes frågeställning är om arbetsfördelningen i äldre tider kan ha lett till att män och kvinnor hade olika växtnamnsförråd (Ekvall 1990, s. 122). Sammanlagt i materialet har 114 sagesmän, 60 män och 54 kvinnor, lämnat uppgifter om ungefär 200 växter (ibid. s. 123). Materialet visar en stor namnvariation. För de 200 växterna redovisas fler än 400 namn (ibid. s. 126). Ekvalls undersökning visar att kvinnorna i dessa socknar i större utsträckning än männen hade namn på läkeväxter medan männen hade fler namn på foderväxter och ogräs. Detta stämmer överens med hypotesen att arbetsfördelningen mellan könen skulle kunna ha gett upphov till könsskillnader i växtnamnsförrådet (ibid.). Generellt visar Ekvalls undersökning att kvinnor kan ha känt till fler växter än männen och att kvinnornas sammanlagda förråd av olika namn var något större än männens (ibid. s. 129).
betydelsefulla kvinnliga upptecknare. Därför är det självklart att undersöka skillnader mellan de kvinnliga och de manliga upptecknarna, vilka sagesmän de valt och hur detta urval har gått till (ibid.) Venås hypotes är att de flesta sagesmännen varit män och att kvinnliga upptecknare har använt sig av fler kvinnliga sagesmän, bland annat för att det kunde ha varit lättare för kvinnor att prata med kvinnor, och för män att prata med män (ibid.). Denna studie är bra att jämföra med min uppsats i och med att jag tar upp ämnet ur ett svenskt perspektiv. Venås undersöker åtta manliga upptecknare och tre kvinnliga, aktiva mellan 1800- och 1900-talet. Av de manliga upptecknarna är det endast en (Jørgen Reitan) som kan anses ha ett jämställt material, med både manliga och kvinnliga sagesmän (Venås 1995, s. 196). En av upptecknarna (Sigurd Kolsrud) nämner inga sagesmän vid namn och de övriga sex (Ivar Aasen, Hans Ross, Chr. Vidsteen, Johan Storm, Amund B. Larsen och Olai Skulerud) hade främst eller endast manliga sagesmän (ibid. s. 189 ff.). Ibland kan det dock vara svårt att avgöra vilket kön sagesmännen hade och hur stor betydelse individen hade för arbetet. Aasen exempelvis nämner få sagesmän vid namn och de han nämner är nästan enbart män, men han omtalar också en kvinna som en väldigt viktig och kunnig sagesman (ibid. s. 191). Av de kvinnliga upptecknarna är det en upptecknare (Ingeborg Hoff) som inte namngett sina sagesmän, en upptecknare (Gunnvor Rundhovde) hade främst, och i en undersökning endast, kvinnliga sagesmän och den tredje (Hallfrid Christiansen) hade främst manliga sagesmän, men nämner också flera kvinnor.
Venås har också undersökt Ivar Aasens sagesmän närmare.3 Aasen åkte runt i
Norge och pratade med människor på landsbygden för att få en överblick av det norska landsmålet (ibid.). Han vände sig främst till människor som var omtalade i bygden, och han kom alltså inte till ”dei som budde i dei minste husa” (Venås 1997, s. 306). När det gäller urval av sagesmän ville Aasen använda sig av de personer som verkligen kunde målet och inte bara trodde att de kunde det (ibid.). Venås jämför Aasens urval med det tidigare nämnda begreppet NORM, eftersom det borde vara efter dessa kriterier som Aasen valde sina sagesmän. När det gäller icke mobila och lantliga stämmer dessa väl överens med hur Aasens sagesmän ser ut, och detta är heller inte konstigt. De flesta var under den tiden inte rörliga över stora sträckor och eftersom det var bygdemålen man ville åt, den ”riktiga” dialekten, var lantlivet också en viktig faktor (ibid.). Sagesmännens ålder är inte en lika självklar faktor. Venås antar att Aasen lade vikt vid den eftersom det var det äldre målet han ville åt och detta borde finnas hos den äldre befolkningen (ibid. s. 307). Den sista faktorn, män, är inte helt entydig. Aasen var tidigt inne på att systematisera språket inom vissa ämnesområden och han borde då lagt märke
3
till att kvinnor och män har olika ord beroende på arbetsområde. Han påpekar också i en ordsamling att ett ord tillhör just en kvinnlig domän (ibid.). Det är då konstigt att Aasen i sitt material nästan inte nämner en enda kvinnlig sagesman vid namn. Bland 100 namngivna sagesmän mellan åren 1842 till 1846 är det ingen kvinna (ibid.). Han borde visserligen ha haft kvinnliga sagesmän, eftersom han oundvikligen träffade kvinnor på sina resor, men dessa namnges inte och det är därför svårt att undersöka. Som tidigare nämnts anger han också vid ett annat tillfälle en kvinna som en kunnig och viktig sagesman (Venås 1995, s. 91).
Genomgående kan vi i Venås undersökningar se att det är främst manliga sagesmän som valts ut till uppteckningarna. Intressant är att det för de kvinnliga upptecknarna finns fler kvinnliga sagesmän. Venås förklarar detta med att det kanske var lättare för män att fråga män, och för kvinnor att fråga kvinnor; att det så att säga var svårt att korsa könsgränserna (Venås 1995, s. 199). Han menar att urvalet oftast inte skedde på ideologiska eller sexistiska grunder och att vi måste förstå att upptecknarna var färgade av sin samtid där män ansågs ”bättre” att fråga (ibid.). Detta återkommer Stemshaug och Stemshaug till i boken Dette leika vi med. De behandlar leksaker som använts i Norge och de lekar som är kopplade till dessa leksaker och de säger att man kunde ha väntat sig att de två stora ordsamlarna Ivar Aasen och Hans Ross hade med ord och uttryck om lek och leksaker. ”Men slik er det ikkje. Desse to ungkarane er mest fri for å nemne slikt i arbeide sine, særleg Aasen, og det er vel ungkarsrolla som har fjerna dei frå barnesfæren” (Stemshaug & Stemshaug 2004, s. 18).
Intressant med dessa undersökningar är att det inte är självklart att det blir en bättre könsfördelning med kvinnliga upptecknare. Den upptecknare som är mest jämställd i sitt material är man, men de kvinnliga upptecknarna har ändå totalt en större andel kvinnliga sagesmän i sitt material.
Arnbjørg Hageberg (1990) har också diskuterat informanturval och hur insamlingar av ord gått till. Hon har däremot inte undersökt ett arkivmaterial utan fokuserar istället på ordböcker, främst norska. Hon har undersökt hur könsroller och jämställdhet i materialinsamlingen varit i dessa (Hageberg 1990, s. 48). Hon menar att den norska ordbokshistorien är en mansdominerad värld, med i princip bara manliga författare och redaktörer till ordböckerna (ibid. s. 50). Det är inte stor skillnad om vi ser till ordboksutgivningen i Sverige. I en jubileumsartikel om Svenska Akademiens ordbok nämns samtliga 8 chefer och 49 redaktörer, varav endast den sista redaktören är kvinna, tillsatt så sent som 1980 (ibid. s. 51). På listan över assistenter är det däremot motsatt förhållande, här är alla utom en assistent kvinnor (ibid.). I dag däremot ser det annorlunda ut. Redaktionen för Svenska akademiens ordbok består av femton kvinnor och sex män, varav
ordbokschef och försteredaktör är kvinnor (www.saob.se – redaktionen –
Hageberg undersöker vilka sagesmän som stått bakom materialet till ordböckerna och hon använder sig bland annat av material av Ivar Aasen och Hans Ross. Hageberg menar att Aasen antagligen hade kvinnor som sagesmän, eftersom han talade med människor som bodde på landsbygden och med folket i gårdarna, och han borde då inte ha undgått kvinnorna. Aasen har själv skrivit mycket om sina resor, men inte mycket om sina sagesmän, vilket gör det svårt att veta vilka sagesmän han använde sig av (Hageberg 1990 s. 51). Men som Venås tidigare säger är det inte en enda av Aasens namngivna sagesmän som är kvinna. Ross däremot är mer tydlig i sitt urval. Han skriver i förordet till Norsk Ordbog om de ordsamlingar han inhämtat material ifrån och alla dessa samlingar är upptecknade av män (ibid. s. 48). Ordsamlingarnas sagesmän skrivs det däremot ingenting om. I Norsk Ordbok (utarbetad vid nynorskavdelningen vid Norsk leksikografisk institut, NLI) finns uppgifter om sagesmännen. Dessa är 690 till antalet och av dem 643 män och endast 47 kvinnor. Ser man däremot till mängden material är den som bidragit med mest kvinna (ibid. s. 52).
Hageberg menar att undersökningar visar att det i uppteckningar av kvinnor framkommer andra ord och områden än i uppteckningarna av män. Man kan då fråga sig om dessa ord skulle ha gått förlorade om inte dessa samlingar funnits, och vilka ord som har gått förlorade i och med att ordboksområdet har varit en manlig domän. Har vi tappat en del av historien när de kvinnliga orden, och därmed kvinnliga arbetsområden, inte tillvaratagits? Som Ekvalls undersökning visar (ovan) hade kvinnor fler namn för växter än män och arbetsfördelningen kunde alltså ge upphov till könsskillnader i ordförrådet. Detta menar också Tove Bull (1989). Bull undersöker ordsamlingar i Nord-Norge under 300 år och i hennes material är det främst präster som är upptecknare, vilket gör att det blir ett väldigt ensidigt perspektiv. Bull menar att upptecknarna genom sin bakgrund hade ett speciellt, kyrkligt och manligt, sätt att se på landsbygden och dess människor (Bull 1989, s. 69). Bull har endast hittat en kvinnlig upptecknare, Signe Wulff Lorentzen, och i hennes material är det fler ord som hör till den kvinnliga sfären än i de övriga ordsamlingar som Bull undersökt (ibid. s. 71f). Här finns ord om matlagning, kläder och omsorg för barn (ibid. s. 72). Bull menar att vi kan se att det finns många ord som är knutna till den kvinnliga sfären som har försvunnit i och med att ingen har ansett dem viktiga att uppteckna och bevara (ibid.).
1.7.2 Arbetsfördelning i agrarsamhället
Otto Blixt, en av mina valda upptecknare, har förutom sina uppteckningar om dialekter och folkminnen också gett ut två böcker om livet i Grangärde. Dessa bygger på hans uppteckningar och behandlar skogsbruk (1950) och boskapsskötsel (1985). I böckerna kan vi få intressanta upplysningar om arbetsfördelningen i socknen. Detta är tydligast i boken om boskapsskötsel där Blixt uttryckligen berättar att det var en strikt arbetsordning: ”Man höll förr strängt på arbetsfördelningen mellan män och kvinnor, och den man, som skämde bort fruntimren genom att hjälpa till i fähuset, kunde få öknamnet kogubbe” (Blixt 1985, s. 41). Blixt berättar bland annat att stallet var en manlig domän: ”Kvinnor hade ingenting att bestyra i stallet, och det är fullt riktigt, om man säger, att stallet var nästan en förbjuden plats för dem” (ibid. s. 15). Fortsättningsvis berättar Blixt att det var opassande att kvinnor skötte hästarna och att en man blev ”förlägen och besvärad” om detta hände (ibid. s. 16). Koskötsel var istället en kvinnlig domän
och detta hjälpte också barnen till med (ibid. s. 31 ff.). Exempel på
arbetsfördelningen fortsätter och vi får bland annat veta att det var kvinnor som hade huvudansvaret för får och getter (ibid. s. 64 ff.). Det verkar alltså som att det endast var hästen som husfadern hade ansvar för, medan de övriga djuren var kvinnornas huvudansvar. Detta återkommer när Blixt berättar om slakten. Det var framförallt kvinnor som ansvarade för slakten i gården (ibid. s. 133). Hästar däremot slaktades inte eftersom man inte åt hästkött. Istället avlivades hästen när den blivit för gammal och detta utfördes oftast av en granne (ibid.). Här nämns inget om att det var speciellt kvinnor som hade hand om detta, vilket styrker att hästarna var just en manlig angelägenhet. Hästslakten verkar allmänt inte vara något man ville befatta sig med, det kunde anses skamligt. Keyland (1989 s. 45) berättar att hästar slaktades av mindre ansedda personer i samhället. Denna person höll sig folket gärna undan ifrån (En skrift om slakt 1958, s. 23). Att slakten var en kvinnosyssla verkar dock inte gälla generellt i det gamla bondesamhället. Annika Östman säger att slakt kunde vara svårt för kvinnorna i gården som stått korna nära (Östman 1986, s. 72). Detta kan man jämföra med männens relation till hästen, när det var dags för denna att avlivas. Man gav jobbet till en granne, eftersom man inte ville göra det själv. Östmans undersökning skiljer sig i synen på slakt jämfört med Blixt. Östman nämner inte vem som hade huvudansvar för slakten, men nämner slaktaren som ”han” (ibid. s. 73). En sagesman i hennes material nämner också att ”fanns där då inga drängar så fick pigorna hjälpa till att hålla djuren”, vilket tyder på att slakten var ett manligt område. I skriften En skrift om slakt (1985, s. 17) nämns att det på vissa håll i landet, exempelvis övre Dalarna, framförallt var kvinnor som utförde själva stickningen i slaktprocessen, medan männen agerade hantlangare.
gårdarna och herrgårdar som man anlitade manlig arbetskraft i ladugårdarna, men mjölkningen var ett arbete endast för kvinnor (Östman 1986, s. 65). I nästan alla uppteckningar sägs det att skötseln av korna och speciellt mjölkningen var ett ”fruntimmersgöra” (ibid. s. 66). En sagesman från Öland menar att runt 1900-talet var synen så att folket inte ville dricka mjölken som var mjölkad av en man (ibid. s. 67). Detta återkommer Orvar Löfgren till i artikeln ”Kvinnofolksgöra”. Han menar att gränsdragningen mellan stallet och ladugården var skarp och att stallet var mannens och fähuset kvinnans arbetsområde (Löfgren 1982, s. 10). Löfgren säger att ”mjölkarbetet hade något av en tabuladdning; det var inte bara opassande för en man att mjölka, det ansågs skamligt” (ibid.) Östmans undersökning bygger på ett stort material om äldre tiders husdjursskötsel som finns i Nordiska museets arkiv, vilket till stor del är baserat på frågelistor som skickats ut till sagesmän i landet. Östman utgår främst från en frågelista som skickades ut 1941 och behandlade boskapsskötsel. Museet fick in ungefär 350 svar och de flesta behandlade hur det varit från sekelskiftet 1900.
Blixt tar också upp livet i fäbodarna och han berättar att det oftast var husfadern och en eller två av döttrarna som gick till fäboden medan husmodern och resten av familjen stannade hemma (Blixt 1985, s. 121). Detta är intressant, eftersom det nu inte är en lika strikt könsordning, det är inte far och son som går till fäboden. Detta får däremot sin förklaring senare i texten, då det berättas att husfadern hade hand om att hugga ved till milan och ”Vad döttrarna anbelangar, så ansåg man att en 16-18 år gammal flicka ensam skulle kunna sköta kreatur och hushåll” (ibid.). Det var alltså just på grund av den strikta arbetsordningen som far och dotter gick tillsammans till fäboden.
I boken om skogsarbete nämns det ingen lika tydlig arbetsordning mellan könen, som i det andra arbetet. Däremot kan vi läsa mellan raderna att det fanns en skillnad även här. För nästan alla yrkestitlar nämner Blixt personen med ”han”, han berättar om männen som arbetade vid milan och med att hugga ved och det är sällan kvinnor alls nämns i detta arbete. Vi kan alltså tro att skogen var en manlig domän där kvinnor inte tillbringade mycket tid. I början av boken finns också en översikt över mäns och kvinnors arbetsår 1880. Den visar att männens huvudansvar låg i skogen och vid milan. Kvinnornas huvudansvar låg i hemarbete och att vara vid gården. Gemensamt är sådden, upptagning av grödor och slakt (Blixt 1950, s. 15). Kvinnor hjälpte också till med milan (ibid. s. 244) och kunde även få i uppgift att hugga ved, men det påpekas att det i huvudsak var ett ”karlgöra” (ibid. s. 18). Att man inte såg helt blitt på kvinnor som tog sig an klassiskt manliga sysslor ser vi genom att Blixt nämner att kvinnor som körde kol kallades ”tasklösa kolkörare” av sina manliga kollegor (ibid. s. 236).
arbetena var utomhus och männen deltog inte i de kvinnliga arbetena. Typiska kvinnoarbeten var omvårdnad, inomhussysslor, kreatur och vid behov även de manliga arbetena bland annat som assistent till mannen (ibid.). Kvinnorna ansågs duktiga när de tog dessa sysslor, medan männen ansåg att det var förnedrande att ta kvinnosysslor (Lövkrona 1999, s. 32f). Dessa två sfärer var dock inte helt skilda åt; män och kvinnor arbetade tillsammans och även om arbetsuppgifterna var uppdelade var båda lika viktiga för hushållets överlevnad (Lövkrona 1999 s. 33). Löfgren menar också att gränsdragningarna ofta handlat mer om ideal än om praxis, vad kvinnorna och männen borde göra snarare än vad de faktiskt gjorde (Löfgren 1982, s. 9). Exempelvis tog kvinnorna hand om många sysslor som ansetts vara manliga, då männen tillbringade mer tid utanför hemmet under skogsindustrins framväxt på 1800-talet (ibid.).
Vi kan alltså utifrån Blixts arbeten se, att det fanns en strikt arbetsordning i Grangärde socken. Detta är dock inte något oväntat och heller inte något vi kan kritisera. Däremot måste vi ha det i minne när vi diskuterar urval av sagesmän. Om kvinnor inte var i skogen kände de kanske inte heller till alla ord för denna domän och om bara, eller främst, kvinnor intervjuats om detta kunde många ord ha gått förlorade i insamlingen. Detsamma gäller om endast män intervjuats om boskapsskötsel, där kvinnorna hade huvudansvaret. I och med denna strikta ordning blir det än mer viktigt att båda könen blir representerade i insamlingsarbetet.
1.8 Teori
Jag utgår från Pierre Bourdieus teorier kring begreppen fält, habitus och kapital. Dessa presenteras i följande kapitel 1.8.1 där en teoretisk bakgrund ges och i kapitel 1.8.2 där jag ger en tillämpning av teorin på mitt material.
1.8.1 Teoretisk bakgrund
Bourdieus begrepp fält, habitus och kapital anser jag vara effektiva för min undersökning.
fälten förs också en kamp mellan den dominerande, som försvarar monopolet och vill utestänga konkurrens, och nykomlingen, som försöker komma in på fältet (ibid. s. 131). Kampen på fältet förs främst om vem som ska ha monopol på den auktoritet som är karakteristiskt för fältet (ibid. s. 132).
Habitus är produkten av all biografisk erfarenhet (ibid. s. 91). Det är de olika erfarenheter som människor tillägnar sig i olika sociala miljöer. Det är det man har förvärvat men som sedan förkroppsligats på ett varaktigt sätt (ibid. s. 152). Habitus kan alltså vara vårt sätt att tala och röra på oss. Habitus är också undermedvetet och styr hur vi ser på vår värld. Det kan förvärvas av att människor tillägnar sig ett slags tänkande och ett beteende som fungerar inom ett visst fält (Lilja 1996 s. 16). Med habitus kan människan agera naturligt i olika sociala miljöer. Det finns inte två identiska habitus eftersom det inte finns två identiska levnadshistorier (Bourdieu 1991, s. 91). En central tanke hos Bourdieu är att människan medvetet kan påverka sitt habitus och att hon påverkar strukturen och samhället med sitt habitus (Carle 2007, s. 407). Habitus fungerar som ett system av scheman som genererar strategier. Bourdieu menar att det sociala ursprunget utgör grunden för individens habitus eftersom uppväxtens livsförhållanden formar ett habitus som följer människan genom livet (ibid.). Under sin livstid formar människan ett nytt habitus i och med de möten och nya situationer den hamnar i. Människor behöver också rätt habitus för att kunna vistas eller tillhöra i olika fält. Kapital är det tredje begreppet och detta har Bourdieu utvecklat för att kunna förklara reproduktionen av klassintressen. Kapital beskriver striden om symboliska värden enligt en ekonomisk princip. Bourdieu talar om symboliskt, socialt, ekonomiskt och kulturellt kapital. Det symboliska kapitalet står för de symboler och attribut människor behöver behärska för att kunna utnyttja och hävda sin tillhörighet i gruppen. Det sociala kapitalet är det en människa har genom sina sociala kontakter. Det kulturella kapitalet är de tillgångar man får genom utbildning och behärskande av olika kulturella fasetter. Det ekonomiska kapitalet är slutligen tillgången till pengar (Carle 2007, s. 408).
Jag anser att Bourdieu är användbar i min studie, speciellt då man ser till arkivet och upptecknarna i min undersökning. Arkivariernas speciella kunskaper inom sitt fält gör att de särskiljer sig mot exempelvis sagesmännen ute i landet, och genom att bestämma vad som är folkkultur och vad som är ”riktigt” dialektalt försöker de upprätthålla monopol på sitt fält.
1.8.2 Arkivet som vetenskapligt fält
människor, men dessa människor skiljs sedan från varandra och står på olika sidor i fältet beroende på deras status.
Aktörerna inom fältet, som i mitt fall framförallt består av arkivarierna, bestämmer vilka intressen som är specifika för just det här fältet. Det var arkivarierna som bestämde vad som skulle upptecknas. De gav riktlinjer till upptecknarna och bestämde vad som var den genuina dialekten och de hade också makten att sedan välja ut vad som skulle excerperas in i arkivets bestånd. Uppteckningarna motsvarade tidens forskningsideal som var bestämda av ämnesföreträdarnas åsikter om hur kulturen såg ut (Lilja 1996, s. 237). Andra aktörer inom fältet är upptecknarna och sagesmännen, men dessa har trots sitt arbete och att de ligger bakom själva materialinsamlingen mindre inflytande i själva urvalsprocessen än arkivarierna.
Aktörerna på fältet har ett visst habitus. Arkivarierna har högre status än upptecknarna som i sin tur har högre status än sina sagesmän. I arkivariernas habitus ingick att premiera vetenskap om folkkultur och folkspråk (ibid. s. 47). Arkivarierna var utbildade och tillhörde det akademiska fältet och de hade makten att kunna tala om folket på landsbygden. På grund av statusskillnaden stämde nog inte upptecknarnas habitus överens med arkivariernas, men de hade trots det gemensamma intressen av att tillvarata dialekterna, vilket gjorde att de kunde husera inom samma fält. I och med att de också hade liknande kunskaper om folkspråk kunde de prata med varandra och förstå varandras språk inom fältet. Bourdieu menar att för att ett fält ska fungera krävs det instanser och människor som är beredda att spela spelet, och som är begåvade med ett habitus som förutsätter kunskap om och erkännande av spelets inneboende lagar (Bourdieu 1991, s. 132). Man kan säga att aktörerna på fältet spelade ett spel i och med att de arbetade med samma material, men det var hela tiden klart att arkivarierna hade en större maktposition, i och med deras större kunskaper i svenska folkmål och i att man ansåg att upptecknarna behövde undervisning för att genomföra insamlingar. Upptecknarna fick tydliga instruktioner för hur de skulle gå tillväga och vad de skulle teckna ned (Lilja 1996, s. 191).
uppteckningar återsändes till och med till upptecknarna eftersom arkivarierna ansåg att de inte dög till arkivmaterial. Vissa texter som trots allt inte återsändes försågs med varningstext som berättade att de endast fick citeras i samråd med arkivtjänstemännen (ibid. s. 196). Vi kan också se motsatsen, ett slags belöningssystem. Upptecknare kunde få ökat honorar, utökade befogenheter, lovord och publicering av material om de gjorde ”rätt” (ibid. s. 197). Detta visar på arkivets makt att bestämma vad som är korrekt, hur en upptecknare ska göra och vad som är viktigt material att samla in.
1.9 Biografier över upptecknare
Här presenteras korta biografier över mina två valda upptecknare. En bakgrund till upptecknarnas liv är viktigt i min senare analys av deras arbete och deras val gällande sagesmän och sina uppteckningar.
1.9.1 Otto Blixt
Otto Vilhelm Blixt föddes den 14 januari 1904 i Vännebo i Grangärde finnmark och han avled den 16 juli 1971 (Blixt 1985, s. 7). I de bibliografiska uppgifter som Blixt lämnat till Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala säger han att han bott i Vännebo hela sitt liv, förutom vid vistelser i olika skolor (Institutet för språk och folkminnen, Biografier över Ulma-meddelare). Blixt studerade upp till gymnasiet i Praktiska skolan i Mariannelund och arbetade sedan med virkesmätning. Han var bland annat också dammvakt och ortskorrespondent till Ludvika tidning (Institutet för språk och folkminnen, Biografier över Ulma-meddelare).
Blixt gjorde många insamlingar och hans material för folkminnen uppgår till mer än 2600 blad (Broberg 1972, s. 100). Här finns uppteckningar om seder och bruk, folktro, arbetsliv och levnadsförhållanden och dessutom visor, ramsor, ordspråk, talesätt och så vidare (Blixt 1950, s. 7). Blixts material kring dialekten i Grangärde lämnade han in år 1968 och detta material uppgår till ungefär 22 000 excerpter (Broberg 1972, s. 101). Blixt säger själv: ”Jag vet just ingenting, det är de gamla som vet. Mina bästa sagesmän har jag besökt 100-tals gånger” (Blixt 1985, s. 3).
1937 kom Blixt med en stor uppteckning av folkvisor till professor Jöran Sahlgren och han hänvisade Blixt till Landsmålsarkivet i Uppsala. Åke Campbell, föreståndare för arkivets folkminnesavdelning, uppmanade Blixt att skriva längre sammanhängande uppteckningar, vilka skulle kunna sammanställas till en bok. Efter tio års arbete resulterade det i Det gamla Grangärde: Skogsbruk. (Blixt 1950, s. 3) Denna utgavs 1950 i Landsmåls- och folkminnesarkivets skriftserie som nummer B:6 (ibid. s. 7). Läs mer om detta i kapitel 2.3.1 Korrespondens mellan Otto Blixt och arkivet. Blixts bok Det gamla Grangärde: Boskapsskötsel gavs ut efter hans död. Manuset var färdigställt vid hans bortgång, men det blev Dialekt- och folkminnesarkivets arbete att se till att boken publicerades i arkivets skriftserie 1985: B:17.
Blixt har gjort uppteckningar av både ortnamn och dialekter men såg sig främst som folkminnesupptecknare, något som han också hade som största intresse. Landsmålsarkivet var mycket vänligt inställt till Blixt som upptecknare, och i en minnesruna över Blixt publicerad i Svenska Landsmål 1972 säger författaren Broberg: ”[H]ans gärning var framför allt upptecknaren, samlarens. Därmed utförde han en värdefull kulturgärning och räddade vad som räddas kunde i en bygd, där avfolkningen mot slutet av hans levnad medfört utarmning och traditionsdöd”. Blixt gjorde också uppteckningar ända fram till sin död och han säger i ett brev daterat den 10 januari 1958 till Folke Hedblom, föreståndare för fonogramavdelningen: ”Du frågar om jag tecknar upp. Det var en fråga det. När vattnet rinner mot källorna, så skall jag sluta ’kanske’, men inte förr” (Brevsamlingen).
1.9.2 Ingeborg ”Imber” Nordin-Grip
Anna Ingeborg Nordin-Grip föddes 1899 i Grundsunda församling i Örnsköldsvik och hon avled 1963. Hennes mamma dog tidigt och hon blev bortadopterad till rektorn Ottilia Indebetou, som Ingeborgs mamma haft som lärare i ungdomen. Ottilia avled när Ingeborg fortfarande var i ungdomen och hon adopterades igen till läraren Louise Grip i Ovansjö, Gästrikland (Lundin 1998 s. 15).
1935 i litteraturvetenskap (Svenskt författarlexikon 1953). Hennes avhandling behandlade 1600-tals poeten Eric Wennæsius (Lundin 1998, s. 16). Hon var då en av få kvinnor som hade en sådan lång akademisk karriär. Då hon disputerade var det i sällskap med 33 män och endast 1 kvinna (Lundin 1997).
Nordin-Grip arbetade efter sin examen som lärare och sedan vid Landsmåls- och folkminnesarkivet, ULMA, i Uppsala (Institutet för språk och folkminnen, biografier över Ulma-meddelare). Till år 1940 tjänstgjorde hon vid ULMA (Imber Nordin-Grip in memorian). Redan 1922 gick hon en instruktionskurs för upptecknare i landsmål vid landsmålsarkivet (Lundin 1998, s. 15). Denna kurs gavs varje år, med början 1915, för potentiella upptecknare (Lilja 1996, s. 89). Nordin-Grip gjorde främst uppteckningar från Hälsingland och Gästrikland, men också från Sörmland och i mindre mån Uppland och Småland (Institutet för språk och folkminnen, accessionsregister). I Hälsingland studerade hon bland annat Hälsinglands folkdiktning, om jättar och forntida troll (Olsson 1997). I korrespondensen mellan Nordin-Grip och arkivet finns ett intyg på hennes arbete för arkivet som Åke Campbell skrivit, daterat den 3 maj 1939. Där står att Nordin-Grip arbetat som vetenskapligt biträde vid Landsmålsarkivet och att hon även arbetat vid folkminnesavdelningen. Hennes arbetsuppgifter var att utarbeta frågelistor, granska inkommet material, uppordna äldre samlingar med mera. Hon arbetade också under en kort tid som vikarie för avdelningens föreståndare. Campbell ansåg att Nordin-Grip hade ett stort intresse, stor beläsenhet inom sitt kunskapsområde, var snabb och kritisk i granskningsarbetet och att hon hade en god stilistisk förmåga. Nordin-Grip brukade väva ihop folkminnen och dialektologi i sina uppteckningar, i och med att hon bland annat skrev uttal och dialektord i folkminnesuppteckningarna (Lundin 1999). De flesta av hennes uppteckningar gäller dock folkminnen (Institutet för språk och folkminnen, accessionsregister).
Nordin-Grip var också författare och medlem av Sveriges författareförening. En av hennes romaner blev mycket omtalad i och med att den var självbiografisk och handlade om hennes arbete som upptecknare i en socken i Hälsingland. Namnen i boken var fingerade, men personerna på orten kunde trots det klart urskilja varandra (Lundin 1996).
2 Undersökning
Detta kapitel inleds med en genomgång av olika insamlingsmetoder som använts för uppteckningar av dialekter och folkminnen. Därefter presenteras de metoder mina två valda upptecknare använt sig av, följt av en genomgång av de instruktioner arkivets skickade ut till sina ortsmeddelare och upptecknare. Vidare presenteras de två upptecknarnas sagesmän och deras ämnesmässiga fördelning. Slutligen presenteras korrespondensen mellan arkivet och upptecknare.
2.1 Metoder för insamling
Insamlingen till arkivet har skett genom flera olika metoder. Vissa av metoderna användes enbart till exempelvis dialektuppteckningar och andra enbart till folkminnesuppteckningar (Eva Thelin, muntligen 2008-01-16), men många kunde användas till både och.
Jag kommer här att ta upp de olika metoderna var för sig för att sedan redovisa vilka metoder mina upptecknare har använt sig av. Fler metoder, än de jag beskriver här, har använts vid arkivet men i mindre omfattning.
2.1.1 Frågelistor
4Frågelistor började användas tidigt i insamlingsarbetet. Den första listan skickades ut 1915, ett år efter att arkivet grundats (Lilja 1995, s. 4). Däremot kom inte verksamheten med frågelistorna igång ordentligt förrän under 1920-talet (ibid. s. 5) och det var under 1930-talet som de flesta tillkom (ibid. s. 14). Som jag tidigare nämnt fanns sedan länge dialektsamlingar i Uppsala (se kap 1.6 bakgrund för dialektarkivet). Under samma tid började tjänstemännen vid arkivet också skriva egna frågelistor, vilka trycktes i Svenska landsmål och Svenskt folkliv (SvLm) (Lilja 1995 s. 5). Frågelistförfattarna har främst varit arkivets egna tjänstemän men också utomstående forskare har, med arkivets hjälp, kunnat skicka ut frågor (ibid. s. 11). De arkivanställda som varit flitigast i detta arbete med frågelistorna var framförallt 1:e arkivarien Lars Levander och föreståndaren för folkminnesavdelningen Åke Campbell5 (ibid.). Den metod som främst användes i
skapandet av frågelistorna var ”ord och sak” det vill säga att ett dialektord eller föremål inte bara skulle beläggas med form och uttal utan också sättas in i ett sakligt och funktionellt sammanhang (ibid. s. 5f). Just den här metoden kom att bli kännetecknande för arkivets forskningsinriktning (ibid. s. 6). Frågelistorna fanns i olika versioner: tryckta, maskinskrivna, kartfrågelistor, specialfrågelistor och övriga frågelistkategorier.
2.1.1.1 Tryckta frågelistor
De tryckta frågelistorna (T-listor) var handledningar och avsedda att främst fungera som hjälp för de tjänstemän som var ute i fältarbete. Det var alltså inte meningen att de skulle användas av den enskilde sagesmannen. Listorna var en slags översikt över olika ämnen och Lilja (1995) menar att de kan ses som mindre avhandlingar eftersom de var grundligt genomarbetade och fyllda med exempel ur redan existerande samlingar (Lilja 1995, s. 5). Detta gjorde också att dessa listor var ett alltför tungt projekt och arkivet började med enklare listor, så kallade Maskinskrivna frågelistor.
4
För en översikt över alla dittills gjorda frågelistor, se Lilja 1995.
5
2.1.1.2 Maskinskrivna frågelistor
Maskinskrivna frågelistor (M-listor) var enklare i sin utformning än de tidiga listorna, vilket motiverades med att de skulle vara till hjälp för både upptecknare och sagesmän. Med tiden kom listorna att helt inriktas på sagesmännen, i och med att man också började överge systemet med upptecknare som ett mellanled mellan sagesmän och arkivet (Lilja 1995, s. 6). I dag är det tänkt att den person som får en frågelista ska besvara den personligen, vilket också betyder att upptecknare och sagesman är samma person (ibid.). I M-serien förekommer renodlat terminologiska eller rent etnologiska ämnesförfrågningar (Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala ULMA s. 4). Från och med 1987 benämns alla nya frågelistor som M-listor (Lilja 1995, s. 7).
2.1.1.3 Kartfrågelistor
Kartfrågelistor (K-listor) användes endast under en kortare period på 1930-1940-talen. Deras syfte var att samla in speciella uppgifter till projektet Atlas över svensk folkkultur. Dessa listor var utformade så att de skulle ta upp detaljer och inte täcka ett större område, vilket gjorde att de var kortare och frågorna var skrivna utan detaljerade formuleringar (Lilja 1995, s. 7).
2.1.1.4 Specialfrågelistor
Specialfrågelistor (S-listor) förekom från 1920-talet till 1987. Från och med detta år övergick, som tidigare sagts, arkivet till att benämna alla sina nya listor med ett M-nummer (Lilja 1995, s. 7). Specialfrågelistorna har nästan alltid tillkommit på enskilda forskares initiativ eller för speciella forskningsuppgifter (ibid.). S-listorna är mer direkt orienterade mot aktuella forskningsprojekt (Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala ULMA s. 4).
2.1.1.5 Övriga frågelistor
Övriga frågelistor (Ö-listor) är till stor del resultatet av Lars Levanders undersökningar i Dalarna. De innefattar både språkliga och etnologiska listor och de har inget tydligt samlingsnamn, utan har benämnts Ö-listor av Lilja (1995, s. 8).
2.1.2 Frågekort
2.1.3 Frågelistornas ämnen
Arkivets undersökningar var från början främst språkligt inriktade och det var inte förrän 1928 som en folkminnesundersökning tillkom (Lilja 1995, s. 11). På 1950-talet var de flesta listorna både inriktade på dialektologi och folkloristiskt material (ibid.). De frågelistor som tillkommer idag behandlar samtida förhållanden, oberoende av samhällsklasstillhörighet (ibid. s. 16). Sedan 1970-talet är frågelistorna inriktade på individens subjektiva uppfattningar medan de tidiga frågelistorna snarare är inriktade på en allmängiltig och normativ bild av förhållandena i bygden (ibid.).
Det har främst varit den materiella kulturen som dokumenterats genom frågelistorna, nästan hälften av frågelistorna behandlar detta (ibid. s. 12). De handlade framförallt om de näringar som hängde samman med bondekulturen, det vill säga jordbruk, fiske, hantverk och boskapsskötsel (ibid.). Man ansåg att dessa ämnen var konkreta och bra att börja med i insamlingen av material (Lilja 1996, s. 94). Trots att de materiella förfrågningarna dominerar finns alla sakområden inom etnologin representerade i frågelistorna; vissa så som diktning och musik är dock underrepresenterade. Det finns däremot ett stort material om dessa ämnen men de är inte insamlade med frågelistorna (ibid.). Frågelistorna har heller inte använts när det gäller insamling av ordspråk, ordstäv och talesätt, utan dessa har insamlats som fria uppteckningar (Lilja 1995, s. 13).
2.1.4 Fria uppteckningar
De fria uppteckningarna är anteckningar och berättelser utan direkt anknytning till några konkreta frågor och de kan vara både korta eller långa och utredande (Lilja 1995, s. 10). Dessa uppteckningar har alltid varit storleksmässigt jämförbara med frågelistorna, men de har på senare år minskat till förmån för frågelistorna (ibid.). Under 1930-talet förekom dock många uppteckningar i form av fria uppteckningar (Lilja 1996, s. 115). Fria uppteckningar användes flitigt av upptecknare trots att de egentligen ansågs vara ett komplement till frågelistan, för att upptecknaren skulle kunna få en helhetsbild (ibid.).
2.1.5 Ljudinspelningar
man inte kunde dölja mikrofonen (Lilja 1996, s. 130). Ett exempel på detta ser vi i en berättelse från Ingeborg Nordin-Grip (korrespondens, brev daterat 15 december, 1934). Hon skulle intervjua och spela in en man som till en början var väldigt talför. När väl inspelningsutrustningen kom fram berättar Nordin-Grip att mannen greps av en väldig skräck inför luren, han kastade den och sprang sedan skälvande ut.
Inspelningar bygger på att man är ute efter ett naturligt vardagsspråk som inte är format efter upptecknarens tolkningar, men även här sker ett urval. Först och främst gällande vilka sagesmän som ansågs lämpliga och sedan gällande vilka samtalsämnen som diskuterades, så det fria berättandet blev inte helt fritt. Kom sagesmannen in på, enligt upptecknaren, irrelevanta frågor styrdes samtalet in på rätt väg igen (Lilja 1996, s. 131). Detta gör att denna metod mycket liknar frågelistorna i och med att den var starkt styrd av upptecknaren gällande vad som var relevant information (ibid.).
2.1.6 Ordsamling
En ordsamling är som det låter en samling med dialektala ord. Ordsamlingarna upptecknades av upptecknare och ortsmeddelare och såldes, efter att de sammanställts, till arkivet. Ordsamlingen är alfabetiskt uppställd med ett ord i grundform och sedan sätts sammansättningar och avledningar efter detta. Varje kort innehåller uppslagsordet i sin grundform, ordklass, betydelse av ordet och hur det uttalas. På kortet anges också upptecknare, socken och år. Insamlingsarbetet för en ordsamling sträckte sig ofta över flera år i och med att upptecknarna försökte uppteckna hela ordförrådet för en viss socken.
2.1.7 Val av insamlingsmetod
Här presenteras en sammanställning över vilka metoder Blixt och Nordin-Grip använt sig av.
2.1.7.1 Metoder för Otto Blixt
Enligt accessionsregistret på Institutet för språk och folkminnen använde Blixt sig av sex olika metoder (se tabell 1). Av de accessioner som jag undersöker är dock alla gjorda som fria uppteckningar.
Tabell 1. Metoder för Otto Blixt. Typ Antal Kartfrågelista 11 M-frågelista 3 T-frågelista 1 LUF6 1 LUF HC 1 Ordsamling 1
Källa: ULMA:s accessionsregister.
2.1.7.2 Metoder för Ingeborg Nordin-Grip
Enligt accessionsregistret använde sig Nordin-Grip av sex metoder (se tabell 2). Nordin-Grip använde till relativt stor del frågelistan som metod, som mest trettiosex gånger för M-frågelistan.
Gällande de accessioner jag undersöker använder hon sig av M-frågelistor, T-frågelistor, K-listor, Ö-listor och fria uppteckningar. Hon har alltså ett bredare spektrum för de accessioner jag undersöker än vad Blixt har. För de övriga accessionerna nämns inte metod.
Tabell 2. Metoder för Ingeborg Nordin-Grip.
Typ Antal Kartfrågelista 25 T-frågelista 28 M-frågelista 36 Ö-lista 1 S-lista 1 Ordsamling 5
Källa: ULMA:s accessionsregister
2.2 Instruktioner till upptecknare
I arkivets instruktioner till upptecknare blandas instruktioner för upptecknare och här finns också instruktioner till sagesmän eller ortsmeddelare som själva svarar på frågelistor. De flesta instruktionerna finns samlade i accessionen 35477:1-18 i ULMA:s accessionsregister. För en genomgång av vilka instruktioner upptecknare
6
