HANS VON FRIESEN:
Det enade Tyskland
problem och visioner
När statsfördraget om valuta-unionen träder i kraft 1 juli åter-förenas Ost- och Västtyskland i praktiken.
Många västtyskar tycker att Helmut Kohl drivit på frågan för snabbt och är rädda för vad det kommer att kosta. CDU gick därför tillbaka i delstatsvalen i Nordrhein- Westtalen och Nie-dersachsen och socialdemokra-terna fick för första gången majoritet i parlamentets övre hus - förbundsrådet.
Osttyskland saknar modern infrastruktur men landet har en stor tillgång i stammen av kun-niga yrkesarbetare. Däremot saknas givetvis företagare som rätt kan bedöma marknadens önskemål och behov.
Hans von Friesen är känd bl a från Sveriges Radio.
D
e första överläggningarna på mi-nisternivå inom ramen för de s k 2+4-förhandlingarna, som skall reglera de internationella konsekvenser-na av ett ekonsekvenser-nat Tyskland, hölls i Bonn den 5 maj 1990 utan att några viktigare beslut fattades. Utrikesministrama från det andra världskrigets fyra segrarmakter Förenta Statema, Sovjetunionen, Stor-britannien och Frankrike och deras kolle-ger från Öst- och Västtyskland nöjde sig i stort sett med att dra upp riktlinjerna för sina fortsatta kontakter. Den västtyske ut-rikesministern Hans-Dietrich Genscher ville trots detta slå fast ett viktigt resultat av mötet: det enade Tyskland kommer att bli verklighet.I och med att statsfördraget om valuta-unionen träder i kraft den l juli, är den tyska enheten i praktiken ett faktum. Då blir D-marken enda lagliga betalnings-medel även i Östtyskland. Då skall den östtyska ekonomin också anpassas till marknadshushållningens villkor, sam-tidigt som det västtyska socialförsäkrings-systemet börjar införas. Att det fortfaran-de finns en östtysk regering och ett öst-tyskt parlament, som lyder under en sär-skild östtysk författning, är av mindre be-tydelse. Det viktiga är, att Tyskland åter är en ekonomisk enhet.
Förbundskansler Helmut Kohl har an-klagats för att behandla Tysklandspoli-tiken som en personlig angelägenhet. Han lade den 28 november 1989 fram en tio-punktsplan för ett tyskt enande utan att i förväg ha rådgjort med vare sig Västtysk-lands bundsförvanter, oppositionen i för-bundsdagen eller sin egen regering. Han beslöt, trots varningar från centralbanken i Frankfurt, att på kortast tänkbara tid in-föra D-marken i Östtyskland. Det gav
po-litisk utdelning. Utgången av de östtyska folkkammarvalen den 18 mars _1990 av-speglade en stark förväntan om snabba förbättringar i det ekonomiska läget. Öst-tyskarna begärde att omedelbart bli del-aktiga i det materiella välståndet i väst och röstade på de partier, som står den väst-tyska regeringskoalitionen närmast.
Glädjen var översvallande på båda sidor, när gränsen mellan de båda tyska staterna öppnades den 9 november 1989. Men snart kom en tillnyktring. I Östtysk-land märktes en ökad oro för de ekono-miska och sociala konsekvenserna av en tysk enhet. Detta avspeglades bl a i röst-siffrorna för PDS, som det tidigare stats-bärande kommunistpartiet SED numera heter. Som resultat av en grov skrämsel-kampanj fick PDS drygt 16 procent av rösterna vid parlamentsvalen den 18 mars 1990 och obetydligt mindre vid kommunalvalen sju veckor· senare. Bakslag för CDU
I Västtyskland har irritationen växt över vad många anser vara alltför stora öst-tyska anspråk på ekonomisk hjälp. Detta missnöje kom till uttryck vid valen i de båda delstatema Nordrhein-Westfalen och Niedersachsen den 13 maj 1990, som blev ett svidande nederlag för Helmut Kohls kristdemokrater. Eftersom krist-demokraterna förlorade regeringsmakten i Niedersachsen, fick socialdemokraterna för första gången majoritet i parlamentets övre hus - förbundsrådet, som består av representanter för delstatsregeringarna. Det betyder, att Kohl i fortsättningen måste ta betydligt större hänsyn till social-demokratiska synpunkter på Tysklands enande.
Detta ökade beroende kan bl a bli
251
märkbart, när det gäller tidsplanen. Mål-sättningen har hittills varit, att 2+4-för-handlingama skall vara avslutade i höst. Resultatet skall sedan godkännas av ett toppmöte inom ramen för den Euro-peiska säkerhetskonferensen (ESK) i no-vember. Då är valutaunionen ett faktum men den politiska enhetsprocessen ännu inte avslutad.
Många väSttyskar tycker, att Tysklands enande går för fort. De hänvisar bl a till, att det tog flera år att på 1950-talet göra Saarområdet tyskt igen, trots att detta var en betydligt enklare process än en sam-manslagning av Öst~ och Västtyskland. Helmut Kohl anses driva på utvecklingen, därför att han själv till varje pris vill bli det enade Tysklands förste kansler. Den om-ständigheten, att han efter valnederlagen i Nordrhein-Westfalen och Niedersachsen började tala om samtyska val senast i januari 1991 i stället för att vänta till hösten samma år, har stärkt misstanken, att han i alltför stor utsträckning låter sig ledas av rent personliga ambitioner. Kohl motiverar sin brådska med, att det gäller att ta tillvara ett "historiskt ögonblick", som kanske aldrig återkommer. Här av-speglas bl a en rädsla för, att Michail Gor-batjovs ställning i Sovjetunionen kan vara i fara, och att nya makthavare kan försöka vrida klockan tillbaka i Östeuropa. En liknande oro har också förmärkts i Washington.
Kohl har svarat mycket undvikande på frågan, hur mycket ett tyskt enande kom-mer att kosta. Denna oklarhet har Oskar Lafontaine, den socialdemokratiske kanslerskandidaten inför nästa förbunds-dagsval, inte varit sen att utnyttja. Han har efterlyst klara besked om priset för en-hetsprocessen. Kohl och andra ministrar
252
har svarat, att detta älmu inte går att över-blicka, eftersom alla fakta inte är kända. Endast på en punkt har det lämnats en en-tydig försäkran: det är inte aktuellt med några skattehöjningar, eftersom en eko-nomisk sanering av Östtyskland främst skall ske genom privata investeringar från i första hand det västtyska näringslivet. Östtyskland saknar infrastruktur Detta resonemang bortser från det fak-tum, att Östtyskland saknar den infra-struktur, som ett modernt industrisam-hälle behöver. Transportväsendet befin-ner sig i ett mycket dåligt skick. Järnvägs-nätet är hopplöst föråldrat. Vagnparken måste förnyas, och spåren är så nerslitna, att de inte klarar de hastigheter, som moderna tåg använder. Vägarna är hårt slitna, främst p g av brist på underhåll. Allt detta gör, att transporter tar en oeko-nomiskt lång tid.
Det är lika illa bestälJt med post- och teleförbindelser. Det kan dröja upp till en vecka, innan brev från Västtyskland når en adressat i Östtyskland. Telenätet är bå-de dåligt och unbå-derdimensionerat. Den, som vill ha telefon, måste vänta i flera år på en installation. Det försvårar allvarligt för de östtyskar, som nu försöker starta eget företag. Dessutom är det i det när-maste omöjligt att telefonera mellan Öst-och Västtyskland. Ett ilsamtal mellan Bonn och Östberlin kan ta flera timmar att expediera! Ett i väst så självklart hjälp-medel som telefax finns över huvud taget inte. Energiförsörjningen är ett annat problem. Kärnkraftverken har en sa brist-fållig säkerhet, att det bara är en tidsfråga, innan de måste stängas. De kraftverk, som drivs med brunkol, är starkt miljöfarliga, och kan därför heller inte tillåtas fortsätta.
Även i ett utpräglat marknadsekono-miskt land som Västtyskland är det själv-klart, att brister som dessa skall åtgärdas med hjälp av offentliga investeringar. In-nan så har skett, blir det svårt för att inte säga omöjligt att lägga grunden för en ny ekonomisk struktur, som i sin tur är en förutsättning för, att människorna i Öst-tyskland skall kunna försörja sig. Kostna-derna för oundgängligen nödvändiga åt-gärder uppgår till hundratals miljarder D-mark. Det återstår att se, hur långt de 115 miljarder, som utlovats i statsfördra-get om valutaunionen, kommer att räcka. Det ekonomiska lägets allvar framgår av en undersökning gjord inom regerings-kansliet i Östberlin. Den gör gällande, att endast 1/3 av alla östtyska företag någor-lunda skulle klara en omställning till marknadsekonomi. Förmodligen är den-na siffra sden-narare för hög än för låg. Den gamla kommunistregimen ville göra Öst-tyskland självförsörjande på praktiskt taget alla områden. Därför startades bl a egen bilproduktion. Men bilarna var så dåliga, att de inte gick att sälja på export. Den egna befolkningen tvingades köpa gamla omoderna tvåtaktare, därför att det inte fanns något alternativ.
statliga östtyska företag tillverkade också radio- och lV-apparater, datorer och mycket annat, som bara kunde av-sättas på hemmamarknaden. Denna till-verkning självdör nu av brist på köpare. Östtysk textilindustri är en annan kris-bransch, som desperat slumpar bort sina lager till vrakpriser, innan import från väst gör dessa kläder helt omöjliga att sälja. Även jordbruket dras med stora svårigheter. Bönderna fruktar att inte bli av med sina produkter, när gränserna öppnas för livsmedel från väst.
Lönerna i Osttyskland är bara 1/3 av dem, som betalas ut i Västtyskland, Att folk har kunnat leva på så låga inkomster, beror på stora livsmedelssubventioner, och på att hyrorna till följd av statliga reg-leringar uppgår till rent nominella belopp. Här blir det ändring i och med valutare-formen. Priset på mat kommer att öka för att inte ytterligare belasta statskassan. Hyrorna måste höjas kraftigt för att möjliggöra en nödvändig sanering av bo-stadsbeståndet. Nästan alla byggnader i Östtyskland behöver repareras. 1/5 går inte att rädda.
Förändringarna i prisstrukturen väntas tvinga fram en anpassning av östtyska löner till västtysk nivå. Fackliga organisa-tioner i både öst och väst har sagt ifrån, att de inte kommer att tolerera, att Östtysk-land blir ett låglönereservat. En högre öst-tysk inkomstnivå är också nödvändig för att stoppa den fortfarande mycket stora utvandringen till Västtyskland. Hur snabbt lönerna stiger, beror i stor ut-sträckning på, hur det går med över-gången till marknadsekonomi. Östtysk-lands stora tillgång är en stam av kunniga yrkesarbetare, som utan alltför lång om-skolning kan sättas in i modem industri-produktion. Vad som saknas är företaga-re, som rätt kan bedöma marknadens önskemål och behov.
Tysklands delning framstod länge som en förutsättning för stabilitet och avspän-ning i Europa. Inte endast Sovjetunionen och andra länder i Östeuropa betraktade existensen av två tyska stater som en garanti för sin egen säkerhet. Det gjorde också flera länder i väst, däribland Väst-tysklands viktigaste europeiska bundsför-vant, Frankrike. Så sent som vid ett besök i Östberlin omedelbart före jul 1989
ut-253
talade sig president Fran~ois Mitterrand för en fortsatt tysk tvåstatlighet
NATO eller ej?
Den enda mer betydande olösta inter-nationella · frågan i samband med den tyska politiska enheten är, om Tyskland skall tillhöra NATO eller ej. Sovjetunio-nen säger fortfarande bestämt nej, medan Västtyskland och Förenta statema lika bestämt säger ja. Däremot är det inte tal om, att Tyskland skall tillhöra Warszawa-pakten, som ju numera är en organisation i upplösning. Västmaktema tycks räkna med, att Moskva ger upp sitt motstånd. Ett tyskt NATO-medlemskap är ju inte riktat mot Sovjetunionen utan en garanti för, att Tyskland inte ger sig in på nya mili-tära äventyrligheter. En i västmaktsallian-sen helt integrerad tysk försvarsmakt står under internationell kontroll och kan inte användas för att främja strikt nationella tyska intressen. Detta har bl a Polen insett och därfor anslutit sig till NATO-linjen. Det har inte skett av omtanke om Tysk-land utan för att få ytterligare en garanti för den polska västgränsen.
I en viktig internationell fråga råder inga delade meningar. Det betraktas som självklart i både öst och väst, att det enade Tyskland tillhör EG. Formerna för, hur detta skall bekräftas, avgörs av, hur den tyska politiska enheten förverkligas. Mycket talar för, att Östtyskland eller dess delstater tas upp i Förbundsrepubli-ken Tyskland i enlighet med paragraf 23 i den västtyska grundlagen. I så fall utvid-gas det västtyska EG-medlemskapet till att omfatta hela Tyskland. Men oavsett hur det östtyska inträdet i EG sker, är själva medlemskapet inte kontroversiellt.
