Kulturturism, finns det? : En fallstudie av Barcelona

Kulturturism, finns det?

-En fallstudie av Barcelona

Författare:

Nathalie Berglin

Sofia Inestam

Handledare:

Hans Wessblad

Program:

Turismprogrammet

Ämne:

Turismvetenskap

Nivå och termin: C-nivå, VT-2008

Handelshögskolan BBS

Förord

Vi vill med detta förord tacka alla som har bidragit till denna uppsats. Framförallt vill vi tacka för det varma bemötande vi fått i Barcelona under vår resa. Tack till Conxa Gonzalel på Catalunya Turisme, som gav oss tillgång till deras turismarkiv. Tack även till Eva Gomez som hjälpt oss att knyta intervjukontakter, och varit försett oss med nödvändigt material.

Sist men inte minst vill vi tacka vår handledare Hans Wessblad som varit ett viktigt stöd under vår uppsatsperiod och hjälpt oss framåt i vårt arbete.

Tack!

Kalmar 28 maj

Sammanfattning

Denna uppsats är slutprodukten av vår fallstudie av Barcelona. Studien innehåller upplevelser, observationer, intervjuer och framförallt intressanta möten och spontana

diskussioner med representanter för turistnäringen, andra turister, samt lokalbefolkning. Barcelona är speciell på det sätt att staden har en rik kultur som är

en förutsättning för dess turismnäring och kan därmed beskrivas som en kulturdestination. Genom att beskriva de viktigaste kulturella attributen för Barcelona vill vi reda ut begreppet kulturturism som är ett mångfacetterat begrepp. Det är kring detta resonemang vi har utvecklat vår huvudfråga. Fortsatt i vår studie har vi valt att ta upp och diskutera kring begrepp såsom globalisering, autenticitet och massturism. En värld i globalisering innebär en ständig förändring av samhällen

och kulturer. Människor har en möjlighet att förflytta sig i massor och platser konsumeras i en allt högre grad. Strömmar av turister kommer till Barcelona för att

uppleva staden och dess kultur. Genom att ifrågasätta kulturturism för vi en diskussion om balansen mellan det kommersiella och genuina med utgångspunkt i

Innehållsförteckning

1. INLEDNING... 4

1.1. Bakgrund ... 4

1.2. Syfte och frågeställning... 4

2. METOD... 5

2.1. Förhållandet mellan metod, empiri och teori... 5

2.2. Kvalitativ metod ... 6

2.3. Fallstudie ... 6

3. VEM SÖKER GOTIKENS OCH MODERNISMENS ANDA? ... 9

3.1. Barcelonas gotiska hjärta ... 10

3.2. Gaudís fotspår ... 12

3.3. Vem är kulturturisten? ... 15

3.4. Turism med ett kulturprefix? ... 17

4. DRIVKRAFTIGA KATALANER I EN FÖRÄNDERLIG VÄRLD ... 18

4.1. Francos förtryck... 18

4.2. Gaudís sagovärld i Katalansk kultur... 19

4.3. Den katalanska identiteten ... 20

5. DEN KOMMERSIELLA STRÖMMEN LAS RAMBLAS... 22

5.1. Kultur och turism i globalisering... 22

5.2. Souvenirens makt... 23

5.3. Får inte missas listan ... 24

5.4. Autenticitet... 25

6. FLER ELLER FÄRRE BESÖKARE?... 27

6.1. Balansen mellan det kommersiella och det genuina ... 27

6.2. Klassturism eller massturism?... 29

6.3. Lågprisflyg... 31

6.4. Kulturturism eller bara turism? ... 32

1. INLEDNING

1.1. Bakgrund

Barcelona ligger på ett magnifikt läge längst Spaniens norra Medelhavskust inbäddad mellan de omgivande bergen och havet. Stadens karaktäristiska stadsdelar bär en berättelse om stadens historia och dess framväxt ur den medeltida stadskärnan, 1800- talets expansion samt nutidens moderna verk. Den gamla staden har en kärna präglad av gotiskt arkitektur, fylld av smala gator och gränder som slingrar sig runt byggnaderna. I denna stadsdel finns även mycket kvar av den romerska tidens gyllene dagar. Det finns få platser som Barcelona, genomsyrad av historia och samtidigt så fylld av modernitet. Som besökare känner man Barcelonas puls, och staden är lika livfylld på dagtid som under natten. Ett karaktärsdrag för Barcelona är modernismen med Antoni Gaudí i spetsen. Gaudís konst är en gåva till världsarkitekturen. Blandningen av stadens historiska arv och moderna mästerverk gör Barcelona till en mycket stilmedveten stad, och har bidragit till Barcelonas kulturella prägel. Barcelona är huvudstaden i Katalonien vilket är en självstyrd region det nordöstra hörnet av Spanien. Det råder en stor skillnad mellan den katalanska kulturen och den spanska. Dess historia, språk och distinkta kulturella och politiska tradition har format personligheten av regionen och människorna. Efter det spanska inbördeskriget 1936- 1939 uppstod ett systematiskt förtryck av den katalanska kulturen. Under Francos tid förbjöds det katalanska språket, men har trots allt motstånd först vidare i flera generationer (Castells, 1998). Barcelona genomsyras av den katalanska identiteten, och förtrycket som katalanerna blivit utsatta för har skapat en stark drivkraft som de uttrycker för varandra men även för Barcelonas besökare.

Lågprisflygföretagen breder ut sig på flygmarknaden vilket gör att fler besökare når Barcelona med större frekvens, och detta är en stor bidragsfaktor till varför turismen i Barcelona ökar (Barcelona Turisme, 2008). I Barcelonas centrum är koncentrationen av turister mycket hög. Las Ramblas är kanske den mest kommersiella platsen där souvenirhungriga turister samlas i stort antal, men turismströmmarna står aldrig stilla utan sprids åt olika håll, både mot strandlivet, Las Ramlas kommersiella hav och det gotiska historiska området. Barcelona är en stad rikt på ett kulturarv som består av historia, arkitektur och konst. Under vår vistelse i Barcelona väcktes våra funderingar kring turister som attraheras av Barcelonas kulturella utbud, och vare sig det finns kulturturism.

1.2. Syfte och frågeställning

Barcelona är en attraktiv destination på grund av det varmare spanska klimatet, närheten till strand och hav samt sin storstadspuls och kultur. Staden är speciell på det sättet att den innehåller en rik kultur med många attraktiva attribut som är viktiga inom turism. Kultur och

turism är två svårdefinierade begrepp. Ett sammansättande av dessa ord bildar tillsammans kulturturism, som är ett mångfacetterat begrepp. I Barcelona har vi upplevt stadens starka

kulturella identitet samt observerat Barcelonas stora turistströmmar. Detta har tillsammans lyft fram våra frågeställning; Finns kulturturism?

Syftet med denna uppsats är att reda ut begreppet kulturturism med utgångspunkt i kulturdestinationen Barcelona.

2. METOD

2.1. Förhållandet mellan metod, empiri och teori

Vi reste till Barcelona eftersom vi ansåg staden vara ett intressant fält att undersöka. Väl på plats öppnades våra ögon för stadens starka kulturella utbud, och det var på fältet som ett problem började formuleras. Vi kom till staden med ett öppet sinne vilket innebar att vi inte läste in oss på någon litteratur innan resan, för att inte vara styrda in på något ämne. Ett mål var att kunna dra slutsatser från det specifika till det mer generella. Av denna anledning har vi valt att arbeta utefter en induktiv metod.

Deduktiva projekt fungerar bra på ett område som på förhand är mycket utforskade, medan induktiva projekt kan vara mer ändamålsenliga när man skall ska undersöka fenomen som inte varit föremål för tidigare forskning, menar Grönmo (2004). Detta är också ett skäl till varför vi valde att tillämpa en induktiv metod eftersom vi byggt upp teori från empiri på ett sätt som vi inte tidigare hade kännedom om. Enligt Holme & Solvang (1997) så är stor del av det som görs i den samhällsvetenskapen forskningen utav induktiv metod, även kallad upptäcktens väg. En förutsättning för denna metod är kreativitet. Insamlingen av empiri ska vara teorineutral och ska inte styras av någon förutfattad mening eller teori. Glaser & Strauss (1967) hävdar att varje teori måste bygga på systematisk insamling av empirisk data. Teorin blir inte en förutsättning för forskningen utan är en process som möjliggör den, och den utvecklas parallellt med insamling av den empiriska informationen. De empiriska resultaten utgör grunden för en teoretisk uppfattning, som är kopplad till det som studeras. I början av vår studie fanns hos oss inga hypoteser om kulturturism med utgångspunkt från Barcelona, våra frågeställningar utvecklades allteftersom vår fältstudie fortskred.

Samhällsvetenskaplig teori kan vara mer eller mindre empirisk förankrad. Å andra sidan kan samhällsvetenskaplig empiri vara mer eller mindre teoretiskt tolkad och kommenterad. Ett karaktärsdrag för samhällsforskningen är samspelet mellan teori, empiri och samhälleliga förhållanden. En fråga som Glaser & Strauss (1967) utgår ifrån inom sociologisk forskning är:

Vilken är relationen mellan teori och empiri? Hur kan teori och empiri anknytas till varandra? Grönmo (2004) menar att forskningen kännetecknas ofta av en växling mellan

teori och empiri. Modellen nedan belyser hur förbindelser mellan teori skapas beroende på hur man rör sig just mellan teori och empiri.

Fig.1. Pendling mellan teori och empiri, mellan problemformulering och tolkning (Grönmo, 2004).

Teori

Empiri

Tolkning

Problem-formulering

I denna modell kan vi definiera två rörelser: rörelsen från teori till empiri baserad på metoder för problemformulering, där empiri används för att testa om den föreliggande teorin är hållbar. Studier som lägger tonvikt på problemformulering och teoritestning är grundade på deduktiva ansatser. Den andra rörelsen är motsatt, från empiri till teori vilka bygger på metoder för tolkning. Avsikten med denna rörelse är att med den empiriska undersökningen generera en ny teori. Studier som lägger tyngdpunkt på tolkning och teoriuppbyggnad utifrån empiri kallas för induktiva ansatser. Induktiva ansatser tar sikte på att introducera eller bygga upp en bestämd teoretisk förståelse utifrån de empiriska analyser som genomförs (Grönmo, 2004).

2.2. Kvalitativ metod

Då vi i vår studie framförallt ville undersöka djupliggande samband och finna mönster som inte är självklara valde vi att använda oss av kvalitativ metod. Vårt mål var inte att hitta någonting mätbart i siffror vilket gjorde att vi valde bort kvantitativa metoder. I kvantitativa studier är forskarens kontakt med de personer som studeras ytlig eller till och med icke existerande. I enkätstudier och strukturerade observationer finns praktiskt taget ingen kontakt alls med intervjupersonerna (Bryman, 1997). En kvantitativ metod hade krävt att vi från arbetets början skulle ha varit bundna inom fasta ramar. Istället hade vi som mål att finna kvalitéer med Barcelona som referenspunk. En förutsättning för vår studie är att vi under arbetets gång kunde vara flexibla. Genom den kvalitativa metoden har vi kunnat skapa spontana och öppna dialoger vilket är viktigt med utgångspunkt från studiens frågeställning. Holme & Solvang (1997) menar att kvalitativ metod primärt har ett förstående syfte. Det centrala är att samla in information för att få en djupare förståelse av det problem som studeras och för att kunna beskriva helheten i ett sammanhang.

Kvalitativa forskare tar till skillnad från kvantitativa forskare avstånd från uppfattningen att man använder teorier som förelöpare till själva undersökningen, eftersom teorin inte alltid avspeglar de intervjuade aktörernas uppfattningar om vad det är som sker och vad som är väsentligt (Bryman, 1997). Kvalitativa metoder har en stor flexibilitet eftersom forskaren i större utsträckning kan låta respondenterna styra den information som framkommer så att man som forskare lättare kan upptäcka förhållanden som man inte tänkt på i förväg. Med utgångspunkt i den kvalitativa forskningsmetoden har vår studie varit en process där syftet sakta växte fram då vi märke ett mönster som vi tidigare inte uppmärksammat.

2.3. Fallstudie

Barcelona är ett exempel bland andra kulturdestinationer. I vår studie har vi valt att utreda begreppet kulturturism med utgångspunk i Barcelona. En speciell typ av studier som bara begränsar sig till en analysenhet är fallstudier menar Merriam (1994). Barcelona är alltså ett fall, en kulturdestination som vi valt att utgå ifrån. I likhet med kvalitativa studier byggda på strategiska urval kan fallstudier ha olika syften. Ett sådant syfte är att utveckla en helhetsförståelse av den enda enhet som studeras. Ett annat syfte kan vara att utveckla begrepp, hypoteser eller torier (Grönmo, 2004). En fallstudie är alltså en undersökning av en specifik företeelse. För att undersöka Barcelona, som är vår givna analysenhet så använde vi oss av kvalitativa intervjuer och observationer. Genom tillämpningen av dessa två tekniker blev datainsamlingen en process där våra frågeställningar utvecklades.

Intervjuer

genomförde under vår fallstudie i Barcelona var av empiriskt slag. Avsikten med undersökningen kan vara att samla in empirisk information eller att pröva konsekvensen av en teori menar Kvale (1997). Glaser & Strauss (1967) framhåller att empirisk grundad teori kan skapas genom intervjuer och observationer. Detta är någonting som vi under vår studie utgått ifrån. I litteraturen brukar man skilja mellan två olika typer av intervjuer, standardiserad och icke standardiserad. I den standardiserade intervjun används, till skillnad från den icke standardiserade, ett formellt strukturerat schema av intervjufrågor. Intervjuer kan också ha olika syften, vilket gör att intervjuer antingen är kvalitativa eller kvantitativa. Kvalitativa syftar till att upptäcka eller identifiera icke kända eller, otillräckligt tillfredställande företeelser, egenskaper eller innebörder och använder av ett icke standardiserade frågor vid intervjuer. Den utgår från ett antagande om att intervjuaren inte från början kan veta vilka frågor som är viktiga och betydelsefulla. Den kvalitativa intervjun kräver att intervjuaren anpassar, utvecklar och följer upp vad som kan vara ändamålsenligt för situationen och för det centrala syftet med undersökningen (Svensson & Starrin, 1996).

Vi har baserat vår fallstudie på iakttagelser och kvalitativa intervjuer. Intervjuerna var spontana och icke standardiserade till formen och riktade sig till människor vi mötte på fältet. Vi tog kontakt med representanter för regionala turistbyråer, turister och även lokalinvånare i Barcelona. Vi träffade även representanter från Kataloniens och Barcelonas marknadsföringsorgan, dessa personer arbetar med produktutveckling av Barcelonas och Kataloniens utbud samt marknadsföring både inrikes och utrikes. Vi utförde många spontana intervjuer med människor på fältet, lokalinvånare såsom turister i Barcelona. Under en dagsutflykt utanför Barcelona fick vi även möjlighet att intervjua en munk på ett kloster i Montserrat 850 meter över havet. Eftersom vi har kontakter på platsen, två turismstudenter så fick vi även chans att prata med en lärare inom turism och ekonomi. De hjälpte oss även med översättning då engelskan var begränsad.

Holme & Solvang (1997) menar att en kvalitativ intervjumetod passar när intervjuaren vill skapa en fördjupad förståelse för det fenomen som studeras. Man använder sig av sådana intervjuer då man vill få reda på hur man ska få berörda människor att prata om det som angår dem. I denna fas letar man efter sådant som är utav intresse, och vad som eventuellt kan uteslutas. Att lämna en viss frihet till respondenten så att denna kan prata om vad som är viktigt för honom eller henne, snarare än det intervjuaren är intresserad av har av stor betydelse. En viss struktur i intervjun är också av vikt, den ger en viss garanti för att viktiga ämnesområden och teman kommer med, vilket inte är alldeles säkert med en helt ostrukturerad intervju menar Bell (2006). Enligt Johannesen & Tufte (2003) kan strukturen ändras under intervjuns gång. Om informanten tar upp ett tema tidigare än planerat är det ofta naturligt att följa upp det direkt. Efter att ha kommit i kontakt med våra intervjupersoner uppstod nya tankar och funderingar vilka vi hade med oss till nästa intervju för att på så sätt fortsätta spinna på en nyfunnen tråd. Johannesen & Tufte (2003) menar också att forskaren kan ställa följdfrågor och fördjupningsfrågor under intervjun. Denna typ av intervju är något vi har lagt tyngdpunkt vid.

Deltagande observationer

Under vår studie har vi använt oss av deltagande observationer vilket innebär att forskaren själv samlar in data genom att se och höra på aktörer medan de handlar, samspelar, uttrycker åsikter eller är inblandade i händelser. En förutsättning för att kunna se och höra är att forskaren på plats där aktörerna är och när de aktuella handlingarna, åsiktsyttringarna eller händelserna inträffar. Forskaren blir då både deltagare och observatör (Grönmo, 2004). Vi har varit både deltagare samt observatörer till strömmen av turister i Barcelonas olika

stadsdelar. Mycket av våra observationer bygger till stor del på att iaktta andra personer, men också lyssna då andra människor interagerar med varandra och utbyta meningsskiljaktigheter med varandra. Vi har helt enkelt försökt att vara ute på fältet där det händer, och skapa en helhetsbild. Genom observationen försöker vi fånga den totala livssituationen för dem vi observerar menar Holme & Solvang (1997).

Eftersom forskaren själv inte kan förutse vad aktörerna kommer att göra eller säga är det inte möjligt att göra upp planer för datainsamlingen. Undersökningen bygger istället på att forskaren visar en hög grad av flexibilitet och en förmåga att anpassa sig till nya upptäckter och erfarenheter under själva datainsamlingen. Under vår studie var det inte endast intervjuer, och interaktionen med intervjupersonerna som förde resonemang vidare. Observationer av andra turister, lokalinvånare händelser kring Barcelonas stadsdelar var också betydelsefulla grundstenar som tillsammans byggde upp våra funderingar. Anledningen till att observationer har en betydande roll i vår studie var att enbart djupgående intervjuer inte alltid lämpar sig i alla situationer. Att interagera med turister och lokalbefolkningen var en väsentlig del av vår studie, dock kan människor känna sig förnärmade om man helt enkelt går fram och pratar. Att observera beteenden och höra andra människor interagera med varandra blev av den anledningen, tillsammans med kvalitativa intervjuer grundstenar i vårt empiriska material.

Genomförande

Under första delen av vår vistelse i Barcelona prioriterade vi att få en övergripande bild av staden. Vårt tillvägagångssätt var att ”suga åt oss” så mycket av information och intryck som möjligt för att sedan utveckla våra tankar och frågeställningar utefter detta. Under dessa dagar slogs vi av Barcelonas fascinerande långa historia, magnifika arkitektur och rika kulturliv som en bas i de flesta turismprodukter som erbjöds, samt den speciella katalanska prägel som är stark i staden. Vi besökte de mest turistiska platserna, samlade på oss material och interagerade med lokalbefolkning, andra turister samt personer inom turismnäringen. Dessa upplevelser gav i sin tur en riktning på våra frågor. Nästa steg i vår studie var att få tag på personer för intervjuer med betydande roll får vårt fältstudiearbete. Allteftersom intervjuarbetet fortskred så omformulerades våra tankar och frågeställningar, detta var en stor del av processen och något vi tog med oss till nästa intervju. Trots våra språkbegränsningar bemöttes vi av en gästvänlighet och en entusiasm.

Under vår vistelse i Barcelona utformade vi även ett frågeformulär. Syftet var inte att skapa en kvantitativ enkätform. Avsikten med detta formulär var att användas som ett verktyg för att komma i kontakt med och interagera med andra turister. Vi ville under ett mindre formellt sammanhang skapa oss en generell uppfattning om hur andra turister värderade sin vistelse i Barcelona. Det var en öppning för dialog och en möjlighet att styrka vår empiri och observationer.

Det stora arbetet att sortera och bearbeta det empiriska materialet har dock ägt rum i Kalmar, för att ha så mycket tid som möjligt till material och datainsamling väl på plats i Barcelona. Under intervjuerna antecknade vi så mycket som gick och transkriberade det till dator direkt efteråt då vi hade det färskt i huvudet. Efter en så kallad sönderdelningsprocess av materialet så kunde vi dela upp materialet i olika kategorier för att sedan uppmärksamma mönster, och välja ut det mest relevanta. Denna bearbetningsprocess bidrog till en formulering ett mer preciserat syfte och frågeställningar.

Begränsningar

Eftersom vi utgick från ett induktivt tillvägagångssätt hade vi ej ett konkret formulerat syfte då vi anlände i Barcelona. Detta utgjorde också ett problem då vi försökte samla in information och boka intervjuer eftersom vi inte kunde precisera exakt vad vi ville undersöka, och vilket ämnesområde vi var inriktade på. Syftet var att hålla intervjuerna öppna och på så sätt skapa en inriktning. Detta utgjorde ett hinder då ett flertal intervjuade ville ha formulerade frågor av oss i förväg. Ett annat handikapp som utgjorde ett hinder i vårt försök att få kvalitativa intervjuer var att vi inte har tillräckligt starka kunskaper i spanska, än mindre i katalanska, det språk som talas i Katalonien. Det var av den anledningen svårt att formulera syftet med vårt besök, och vem vi ville tala med.

3. VEM SÖKER GOTIKENS OCH MODERNISMENS ANDA?

Allt från romartidens historiska arv, kända konstnärer till katalansk karaktär faller under det begrepp som vi upplever som kultur i Barcelona. Genom att observera turistströmmarna och koncentrationen av besökare på dessa sevärdheter, så kan vi dra slutsatsen att kulturella och historiska sevärdheter spelar en betydande roll i Barcelonas utbud av turistprodukter. Vad är det för turister som besöker dessa platser och vad är det egentligen de har kommit för att uppleva? Vi har studerat platser i Barcelona som vi anser vara utav kulturell status för turister.

Under våra intervjuer med personer inom turismnäringen så fanns en samstämmighet om att kulturen är en basprodukt för Barcelonas turismutbud. Daniel Blabia, universitetslärare i Barcelona inom ekonomi och turism, menar att idealet är att försöka belysa kultur och naturliga tillgångar. I Barcelona och Katalonien är turismen en viktig inkomstkälla och att belysa kulturen blir ett alltmer centralt element. För att uppmärksamma kulturen inne i staden och i de gömda gränderna finns det tillgängliga vandringsturer. Dessa uppmanar till att uppleva Barcelonas historia till fots, ta del av den bohemiska atmosfären i Picassos fotsteg samt avnjuta modernismens mästerverk. Vi har försökt att suga åt oss vad begreppet kultur i Barcelona innebär, och valt ut sevärdheter i staden, både i den gamla stadskärnan och dess omgivningar, som tycks representera en stark kulturell status för turister men även för lokalbefolkningen. En beskrivning av dessa platser följer nedan. De kulturella sevärdheterna blir resurser som konsumeras av turisterna. Innebär det att dessa får en genuin kulturell upplevelse?

McKercher & du Cros (2002) hävdar att det finns avvikelser mellan olika typer av kulturturister. De menar att det finns kulturturister som enbart är motiverade till att resa för att konsumera en regions kulturresurser. Andra kulturturister kan bli motiverade av en annorlunda upplevelse. Utifrån dessa två dimensioner, motivation och upplevelse har McKercher & du Cros (2002) definierar fem olika typer av kulturturister. Då vi upplevde det kulturella Barcelona observerade vi olika beteenden hos turisterna. Genom att interagera med andra besökaren kunde vi tolka att det finns många skilda motiv till att besöka platsen.

1. Målmedveten kulturturist- kultur är det primära motivet bakom val av destination, och personen upplever en djup kulturell upplevelse.

2. Sightseeing kulturturist- kultur har av stor betydelse vad besök till destination, men upplevelsen är mer ytlig.

3. Slumpartad kulturturist- en turist som inte reser av kulturella skäl, men efter att ha varit deltagande i kulturella aktiviteter känner en djupare kulturell upplevelse.

4. Tillfällig kulturturist- kultur är en svag motivation vid val av destination, och upplevelsen blir ytlig.

5. Oviss kulturturist- denna typ av turist reser inte för kulturella motiv, och är inte heller intresserad av att delta i liknande aktiviteter. Upplevelsen är mycket ytlig.

Fig.2. Barcelonas stadskarta, Travelpod (2008).

3.1. Barcelonas gotiska hjärta

Kartan ovan är en förteckning av de platser som vi använder som referenspunkter i Barcelona då vi pratar om kulturella upplevelser. Ciutat Vella, den gamla staden, är ett av Barcelonas mest intressanta och täta område. Den gamla stadskärnans historia dateras ända tillbaka till romartiden, och än idag är det gotiska kvarteret en av stadens mest attraktiva sevärdheter och erbjuder utmärkt medeltida konst och arkitektur runt varje hörn. Den gamla delen av staden berättar om Barcelonas ursprung, som går tillbaka mer än 2,500 år tillbaka i tiden då fenicier och kartager bosatte sig kring området som idag är Barcelona och anlade här en handelshamn. Namnet på den kartagernas härskare, Amilcar Barco säga vara ursprunget till namnet Barcino, som senare användes av romarna. Barcelona som var den regionala huvudstaden, blev en

GAMLA STADEN

LAS RAMBLAS

betydelsefull utpost för romarna i den spanska regionen. I Barcelona finns ännu idag monument från denna tid koncentrerade kring de gotiska kvarteren. De romerska murarna i de gotiska kvarteren byggdes för att stå emot franska och tyska attacker. Ett myller av mörka trånga gränder, soldränkta små torg och praktfulla gotiska hus byggdes innanför de gotiska befästningsverken på en tid då Barcelona tillsammans med Genua och Venedig var en av Medelhavets rikaste och betydelsefulla handelsstäder (Fischer, 2007).

Barcelona är en levande organism i rörelse. Staden kan inte vara stillastående på grund av sitt förflutna, men moderniteten kan inte heller sudda ut avtrycket från det förflutna, själva stadens ursprung (Institut de cultura: museu d´historia, 2007). I den gotiska stadsdelen byggs det nya in i det gamla för att bevara just det som är gammalt, vilket gör det svårt att hitta och urskilja det gamla från det nya. Barcelona skiljer sig här från Italien och Grekland där de forna byggnaderna står kvar för sig, och där man inte vill bygga nytt omkring. Husen kring den äldsta stadsdelen är exempel på Barcelonas gotiska arkitektur. I de smalaste gränderna ser det ut som att husen ska tippa över på grund av dess lutning. Detta fyller en viktig funktion. Eftersom gränderna är så smala så får husen en bredare yta upptill då de är byggda med en lutning. Det gamla delen av staden är avgränsad av den medeltida stadsmuren och var hela staden innan en massiv byggboom som skedde för 150 år sedan, och stadskärnan expanderades (Ben Crosky).

De gotiska kvarteren omtalas ofta som stadens hjärta. Reseguider uppmuntrar till att ströva omkring i Barcelonas historiska center och avnjuta arkitekturen från det förgångna men också moderna byggnader. Som turist upplever man här kvarlämnorna av forna romerska byggnader vilka står sida vid sida intill katedraler de gotiska byggnader vilka markerar stadens epok och kultur från medeltiden. De tätt sammanpackade kvarteren av smala gator och gränder i den gamla staden avgränsas av det turistiska Las Ramblas, stadens centrala mittpunkt Placa Catalunya och havet. I det gotiska området råder en hög koncentration av turister. Gatumusikanter och försäljare har förstått det kommersiella värdet i området. Vi kan utefter McKercher & du Cros (2002) definition urskilja olika typer av kulturturister. Här upplever vi en trängsel av alla sorters turister, den målmedvetna turisten som söker sig hit med anledning att uppleva genuin gotisk arkitektur eller helt enkelt besöka de medeltida kyrkorna av religiösa skäl. Hit söker sig även en turist som tycks vilja beskåda det kommersiella utbudet, interagera med andra människor och ta kort på en av Barcelonas mest eftertraktade sevärdheter. Utav detta så ser vi att Barcelonas gotiska område även hyser turister som slumpartat kommer för att beskåda denna plats med måttligt intresse, eller av en tillfällighet har sökt sig till platsen.

Katedralen

I mitten av det gotiska området reser sig Barcelonas katedral, byggd år 1298. Denna katedral är inte bara ett av de mest berömda exemplen på katalansk gotik, utan dessutom en av de vackraste katedralerna i hela Spanien. Katedralen ligger i hjärtat av den gamla staden ovanpå ruinerna av en gammal basilika och en romansk kyrka. Den komplicerade fasaden lades till mycket senare, så sent som i början på 1900-talet. Interiören är imponerande och det har åstadkommits genom en sammansmältning av medeltidens och renässansens byggstilar. Katedralen hyser en krypta under altaret med Barcelonas skyddshelgon Santa Eulàlias sarkofag. Nära huvudingången ligger heliga sakramentets kapell, där man tillber Jesus från Lepanto. Kapellet är ett exempel på gotisk konst i Katedralen och innehåller ett krucifix som lär ha funnits ombord på La real, don Juan av Österrikes flaggskepp under det berömda sjöslaget vid Lepanto. Det finns en del av katedralen, korsgången vilken härstammar från 1300- talet. Denna kan beskrivas som en dold trådgård med palmer, magnolior och fontäner

där man kan vandra omkring och beskåda den vackra arkitekturen, med utsikt över katedralens torn ovan. Det finns även en damm med vita gäss, som enligt traditionen är en symbol för Santa Eulàlias jungfruliga renhet. Ett litet museum intill korsgången hyser några av katedralens mest värdefulla skatter. Besökaren kan även klättra upp på taket av denna husbyggnad för en liten summa vilket tar en upp några våningar med utsikt över hustopparna och det gotiska områdets siluett (Fisher, 2007).

Barcelonas katedral har blivit ett absolut måste för att uppleva rustig gotisk kyrkoarkitektur. Köerna in till katedralen är långa och samhället har insett det kommersiella värdet av turisterna, och av den anledningen krävs en inträdesavgift för att komma in. Dammen med gässen gör att platsen bakom katedralen upplevs som ett zoo. Ljudnivån är hög, och kamerablixtrarna smattrar runt omkring. Gässen, som ska symbolisera ett helgons renhet tycks i fösta hand finnas där för att underhålla turister. Trots att denna katedral är ett stopp på alla turisters ”måste se lista” så är denna katedral en folkets kyrka. Kyrkobesökarna tycks likt i kyrkan Santa Maria del Mar vara fler än turisterna.

Santa Maria del Mar

En annan vacker gotisk kyrka är Santa Maria del Mar. Kyrkan började byggas 1392 under Kataloniens expansion för att understryka Kataloniens ledarställning som handelsnation vid Medelhavet. Faktum är att grundstenen till kyrkan är ett minnesmärke över den katalanska erövringen av Sardinien. Kyrkan ligger i hjärtat av stadsdelen Ribera, den medeltida stadskärnans sjö- och handelsmannadistrikt. Eftersom kyrkan uppfördes på 1300-talet har den en enhetlig stil som gör den till ett av de främsta exemplen på katalansk gotik i Barcelona. Stadsdelens koppling till havet går ända tillbaka till 900-talet, då en bosättning växte upp här vid stranden utanför staden omkring ett kapell vid namn Santa Maria de les Arenes, det vill säga Santa Maria av sanden. Under 1200-talet expanderade bosättningen av denna del av staden och blev känd som Vilanova de Mar. Dess identitet fastslogs med en ombildning av det lilla kapellet till en kyrka. Kyrkan var på sin tid uppbyggd på det som var stranden, vilket var ett tecken på invånarnas makt och rikedom. Sidokapellens utsmyckningar inuti kyrkans har nästan helt gått förlorade under stadens belägringar, först under spanska tronföjldkriget 1714, och därefter på nytt det spanska inbördeskriget (Fisher, 2007). Detta gör att kyrkans nakna väggar framhäver den råa medeltiden på ett sätt, och verkligen ger kyrkan ett skäl för namnet gotisk arkitektur.

Även då denna kyrka är en populär anhalt i det gotiska området, så kommer främst lokalinvånare för att be. Direkt utanför är det mycket liv och tumult och en hög koncentration av turister och kommersiella aktiviteter, men inuti slås man av tystnaden, och en vilja att visa respekt för denna gudomlighet. Likt Barcelonas katedral finns det olika turistiska motiv för att besöka Santa Maria del Mar. Dessa två katedraler är symboler för helighet, men också en prioritet på turisternas agenda. Här finns en målmedveten resenär som kommit för att uppleva en gotisk religiös atmosfär och få en djup kulturell upplevelse. I båda dessa katedraler nämnda kan vi också se turisten som i grupp, familj eller på egen hand uppmärksammat dessa byggnader av en ren slump.

3.2. Gaudís fotspår

Tack vare den ekonomiska styrka och den sociala process i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet genomgick staden en dynamisk process som genomsyrade det konstnärliga uttrycket. Stilen för denna period kallas för modernism och sammanföll med den europeiska konstformen Art Noveau. Den modernistiska stilen var rotad i alla delar av samhället. Av

denna anledning kallas Barcelona för modernismens huvudstad, och Antoni Gaudí har kommit att bli en frontfigur för stadens modernistiska uttryck.

Flera tolkningar har gjorts av Gaudís verk. Många anser honom vara en storslagen konstnär andra ser honom främst som en skicklig arkitekt. Alla tycks däremot vara överens om att hans verk är överraskande och annorlunda. Gaudí är en arkitekt som har gjort Barcelona känd världen över. Gaudí bröt traditionen för att skapa ett nytt sätt att förstå arkitekturen genom sättet att använda sig av material, former och färger (Ajuntament de Barcelona: Instutut de cultura, 2002). Av denna anledning har vi valt att beskriva två av hans mest kända mästerverk som har blivit en hög prioritet bland Barcelonas turister.

La Sagrada Familia

De flesta städer är kända för ett speciellt monument, som Eifeltornet i Paris, eller frihetsgudinnan i New York. I Barcelona har Gaudís mästerverk La Sagrada Familia, som ännu är en ofullbordad katedral blivit en ikon för staden. La Sagrada Familia är ett mästerverk från dåtiden likaså nutiden. Gaudí som är den katalanska arkitekturens huvudgestalt påbörjade arbetet med att bygga denna katedral år 1882. Gaudí lade 43 år av sitt liv för att uteslutande bygga denna katedral, vilket var en storslagen vision att skapa Europas största katedral. Gaudí förstod snabbt att han inte skulle hinna bygga klart sitt mästerverk under sin egen samt hans samtidas livstid. Gaudí började istället förbereda för att kunna lämna över till efterkommande. Idag används avancerade datorprogram och matematiska beräkningar som tidigare inte används för att kunna bygga vidare på Gaudís verk. Katedralen är byggd av olika sorter av sten, vilket är ovanligt vid kyrkbygge då man oftast bygger med en typ av sten. Detta beror på att Gaudí valde ut olika typer av stenmaterial beroende på den vikt dessa skulle bära (Fisher, 2007).

Gaudí var förutom en skicklig arkitekt också en säregen konstnär som skapade mycket symbolik i sina verk. La Sagrada Familia är i högsta graden ett sådant verk som är fylld av symbolik. Inuti kyrkan byggs pelare som ska representera de lokala kyrkorna, Katalonien, och de fem kontinenterna. Symboliken fortsätter också på utsidan. Hans dröm var att bygga tre fasader som skulle symbolisera Jesu födelse, korsfästelse och återuppståndelse. I framtiden då katedralen blir färdigbyggd kommer den att ha arton torn precis som Gaudí önskat. Just siffran arton är utav en väsentlig betydelse eftersom det ska symbolisera de tolv apostlarna, de fyra evangelisterna, Jungfru Maria och Jesus. Gaudí hyllade inte bara kristendomen också även människor och livet. På katedralens yttre fasad finns människor avbildade, med verklighetstrogna drag precis som om de hade förstelnat och smält in i fasaden. Dessa människor är personer som utgjorde Gaudís arbetskraft och nära och kära. Gaudí lät avgjuta deras ansikten och på det sättet fånga ögonblick ur alldagliga livssituationer. På detta sätt har denna arkitekt och konstnär förevigat dessa människors existens på La Sagrada Familias fasad (Audioguide, La Sagrada Familia, 2008).

Inträdesavgiften till kyrkan ger besökaren tillträde till katedralen som till hälften fortfarande är en byggnadsplats. Katedralen visar ett museum som avspeglar dåtiden, nutiden och framtiden för denna byggnad genom fotografier, modeller och dekorativa objekt. Genom en glasskiva har besökarna möjlighet att observera modellskaparna arbeta för att återskapa Gaudís originalmodeller i olika skalor. Denna katedral, influerad av både gotik och modernism är knappast förknippad med gudomlighet, utan snarare som någonting skapat under medeltiden, uthugget ur sten. Många katalaner menar att denna katedral är grotesk, och denna åsikt känns inte helt tagen från ingenstans. Man kan undra vilka känslor som Gaudí

egentligen hade avsikt att väcka. Trots att det kan förekomma en meningsskiljaktighet om katedralens utseende så representerar La Sagrada Familia vad som är kultur i Barcelona. Katedralen är inte bara en gåva till världsarkitekturen, utan också en gåva till Barcelonas kulturarv (Audioguide, La Sagrada Familia, 2008). Eftersom denna katedral mer liknar en byggnadsplats med jättelika lyftkranar över de majestätiska tornen så är i dagsläget inte denna katedral en plats där första motivet är att få en djup religiös och kulturell upplevelse. Utanför katedralens grindar finns tungt trafikerade vägar, hundratals människor vandrar dagligen igenom katedralens portar för att besöka denna plats. Trots detta myller av människor, den höga ljudnivån så tycks man som besökare bli uppslukad av denna speciella plats. Eftersom denna katedral är en ikon för staden samlas turister här i stora massor för att i stort sett kryssa av på sin lista att man faktiskt besökt denna plats.

Park Güell

Gaudís arkitektur utgör en oskiljaktig del av Barcelona, mycket beroende på hans nära relation till den rika industrifamiljen Güell, som beställde ett flertal av hans verk. Don Eusebi

Güell, vilket var Gaudís främsta gynnare hade storslagna planer för denna park. Hans önskan

var att skapa en trädgårdsstad med bostäder i engelsk stil, med sextiotal hus utplacerade i ett trädgårdslandskap. Gaudí arbetade med detta parkprojekt från 1900 till 1914, men det var en ekonomisk katastrof. Endast tre hus färdigställdes och parken tillskrevs staden 1923. Parkens huvudentré utmärks av två excentriska paviljonger, byggnader som föreställer någonting ur en saga, vilket det också gör, ur Hans och Gretas berättelse. En bred trappa leder upp till ett grottliknande område som ursprungligen tänkt bli en marknad. Marknadsplatsen hålls upp av ett myller av pelare. Trappan upp till den grottliknande marknadsplatsen domineras av en fontän i form av en drake. Draken är mångfärgad av mosaikmönster och tillsammans med Gaudís berömda katedral La Sagrada Familia tycks denna varelse blivit en symbol för Barcelona (Fisher, 2007).

Parken är belägen på en höjd och utsikten ger en vacker syn över staden och Medelhavet. Själva marknadsplatsen liknar en terrass vilken är omringad av slingrande bänkar, vilka är täckta av krossade mosaikplattor i olika storlekar, former och färgskalor. Dessa mosaikmönster är fotografers favoritobjekt, som strävar att fånga de olika mönster och färgnyanser i mosaiksammansättningen. Mosaikbänkarna är ett mästerverk av färgsammansättningar med en ikonografisk mening, från svarta och mörka färger till vit eller ljus färg. Denna färgskala är Gaudís tolkning på hur de gotiska katedralerna reser sig, från den mörka till ljusa färgen. Detta är ännu en av Barcelonas UNESCO världsarvslistade mästerverk som attraherar stora mängder av besökare (Fisher, 2007).

Denna terrass med de kända bänkarna utgör även taket på en palatsliknande byggnad. Denna vackra byggnad lät byggas 1886 av Gaudí som en beställning av Eusebi Güell. Syftet med byggnaden var att hålla olika sociala tillställningar, och Eusebi Güell instruerade Gaudí att byggnaden skulle innehålla det bästa av varje. Med andra ord hade Herr Güell en obegränsad budget för att låta arkitekten skapa det han tyckte passade. Ett metallarbete på byggnadens exteriör innehåller katalanska national ikonografi, som illustrerar att modernismen i Katalonien var identifierad med en nationalistisk längtan (Fisher, 2007).

Som en i mängden av besökande människor går det inte undgå att känna som att man hamnat på en kommersiell cirkus, fullt av skrikande ungdomsklasser. Det är väldigt svårt att uppskatta denna vackra plats kring dessa omständigheter. På grund av den höga koncentrationen av ungdomar i parken tycks parken symbolisera mer eller mindre en lekpark istället för ett kulturarv parken egentligen är. På grund av dessa omständigheter är det svårt att ta sig in, och

uppskatta värdet av denna plats som är säregen från någon annan park som vi tidigare skådat. Man kan fråga sig vad turisternas upplevelse blir här, och vilka motiv som attraherar dessa massor, det känns en aning ytligt. Vissa grupper tycks inte alls visa något som helst intresse förutom att bli fotograferas med draken, som ett bevis på att man varit inne i parken.

3.3. Vem är kulturturisten?

De första turister som invaderade de spanska kusterna på 1970-talet var stimulerade sin åtrå efter sol, sand, hav och de relativt låga priserna för de spanska turistprodukterna. Den negativa massutvecklingen pekade på att en ny form av turism var tvungen att utvecklas. Under 1990-talet hoppades Spanien därför på en ny våg av turister som var motiverade av den unika kulturen och det historiska arvet i landet ( Maiztegui-Oñate & Areitio Bertolín, 1996). Vi har studerat de turistströmmar som sveper in bland de smalaste gränder, öppna torg och gator i massantal. Med detta som utgångspunkt dyker frågan upp om det verkligen är en ny våg av turister som drivs av en motivation att uppleva Barcelonas kulturella utbud.

Fig.3. A cultural tourist typology ( McKercher & du Cros, 2002).

McKercher & du Cros (2002) framhåller genom denna modell, att kulturturister inte är en homogen grupp. Den horisontella axeln visar vilken roll kulturturismen spelar vid val av destination, och att det kan variera från att vara huvudsyftet, eller ingen roll alls. Den vertikala axeln visar djupet av upplevelse. Men detta menas att upplevelsen kan variera från en djup kulturell, underhållande eller i stort sätt en rekreationsupplevelse. För vissa människor kan kulturella upplevelser och kulturarvsplatser vara avgörande vid val av destination, för andra kan kulturella turismupplevelser vara ett viktigt inslag under resan. Vissa människor anser att kulturella platser och upplevelser inte har en betydande roll, men besöker kanske någon enstaka sevärdhet. Det finns turister som betraktar sig själva som resenärer istället för att falla under begreppet turister, och att de är motiverade av att söka det äkta och det autentiska. Vare sig syftet är att förverkliga sig själva eller att uppnå någon form av social eller kulturell rikedom är fortfarande en öppen debatt menar Meethan (2001). Kulturen behöver alltså inte vara den huvudsakliga motivationen till resa eller val av destination. McKercher & du Cros (2002) menar dock att alla dessa typer av turister kan vistas på en och samma plats på en

Slumpartad kulturturism Målmedveten kulturturist Oviss kulturturist Tillfällig kulturturist Sight-seeing kulturturist Sökt upplevelse

Betydelse av kultur i val av destination djup

ytlig

destination samtidigt, men variationen av dessa varierar beroende vad för destination det är. De menar att kulturella och historiska platser inte bara attraherar mer turister, utan också de kulturturister som är målmedvetna. Somliga kommer att söka kulturella attribut av en plats och få en djupare upplevelse, andra turister kommer att besöka sådana platser av inga andra skäl än att få status för att ha besökt en viss plats (McKercher & du Cros, 2002).

Med utgångspunkter från Barcelonas kanske mest populära sevärdheter tidigare nämnda, har vi observerat koncentrationen av turister kring dessa områden. Vilka upplevelser genererar dessa platser för besökarna, och av vilka motiv har turisterna hamnat på dessa platser? Genom våra egna observationer och iakttagelser av turistströmmarna stödjer vi McKercher & du Cros argument om att det finns avvikelser mellan olika typer av kulturturister. Vi har ovan beskrivit olika sevärdheter, men också hur turisterna beter sig. Platser såsom Barcelonas katedral och Santa Maria del Mar är religiösa platser som attraherar människor för att få en genuin eller religiös upplevelse. Santa Maria del Mar är en kyrka som ligger avsides, och av den anledningen drar vi en slutsats att besökaren kommer hit målmedvetet. I Gaudís kända Park Güell är det som turist svårt att få en genuin upplevelse, och med tanke på de kommersiella aktiviteterna på platsen är inte denna typ av upplevelse säkerligen inte en prioritet. La Sangrada är en ikon för Barcelona, och denna sevärdhet blir alltså ett ”måste ses”, vilket gör att katedralen attraherar både den målmedvetna men också den slumpmässiga eller helt ointresserade turisten. Genom det frågeformulär vi utvecklat kunde vi starta en konversation med besökarna. Utav detta kan vi konstatera att många hade olika motiv till sin resa till Barcelona, men att kulturen var en viktig del av den totala upplevelsen tycks det vara ett outtalat överenskommande om.

Stebbins (1996) styrker McKercher & du Cros argument då han beskriver två typer av kulturella turister, den specialiserade och den generella. Den specialiserade kulturturisten besöker en specifik stad, region eller land med strävan efter att få en bred kulturell förståelse av platsen. Detta kan också innebära att turisten reser till olika städer, regioner eller länder i sökandet efter en form av konst, festival eller museum. Stebbins (1996) menar att den generella kulturturisten är mer utbredd än den specialiserade kulturturisten, som fokuserar på få utvalda geografiska platser eller kulturella enheter. Så länge det finns tillräckligt med tid, pengar och benägenhet kan han eller hon vara de båda typerna av kulturturist. Den generella kulturturisten gör det till en hobby att besöka olika platser för att ta in några av de kulturella former som vi tidigare beskrivit. Kulturturistens bana utvecklas utefter ihopsamlade kunskap och upplevelser som tycks bli införlivad i de personliga generaliseringarna om främmande kulturer. Denna kulturella kunskap ökas genom praktiska kunskaper, till exempel hur man interagerar med lokalbefolkningen. Både kulturella och praktiska kunskaper utgörs av idéer om den lokala konsten, livsstilar och historia som stundtals kan jämföras med dessa från andra geografiska platser. Många kulturella former såsom museum, gallerior, festivaler, historiska ruiner, artistiska framföranden och kulturarvsplatser lockar rutinmässigt turister. Dessa former är uttryck av lokala människors livsstil, konst, historia eller modernitet (Stebbins, 1996). Kultur är livsavgörande för turism. Människor reser, inte bara av den anledningen att koppla av utan också för att tillfredställa behov efter mångfald och nyfikenhet om hur människor lever i andra miljöer än ens egna. Att besöka historiska platser, kulturella landmärken och museum har alltid varit en del av den totala turismupplevelsen, och att all form av resande innehåller kulturella element (WTO, 2001).

3.4. Turism med ett kulturprefix?

Observationer av turismströmmarna i Barcelona, samt en utredning av vad som är stadens kultur utgör en stor del i vårt fältarbete. Studien som byggts upp genom en process vilar på just dess två stora grundstenar; turism och kultur vilka båda är element som är svåra att definiera. Innan vi för vårt resonemang vidare så är det av den anledningen viktigt att definiera begreppen turism och kultur. Wall & Mathieson (2006) framhåller att turism är ett multifacetterat fenomen som involverar en förflyttning och vistelse i en destination utanför ens egen. Turism innebär också utgifter, men detta är dock inte nödvändigt för den som vandrar eller cyklar, och kampar ute i vildmarken med medtagen mat. Detta kan enligt Holloway (2002) räknas som turism även då man inte tillför någonting till den regionala ekonomin. Turism kan vidare definieras som en förflyttning av människor från deras normala hemmiljö.

Svårigheten att kunna definiera vad kultur är gör detta till ett komplext koncept. Smith (2003) medger att det är svårt att sätta en klar definition på kultur i denna postmoderna, globala värld eftersom kultur kan definieras som vilken aktivitet som helst som är relaterade till människors livsstil. Det finns två typer av kultur som är identifierade menar Richards (1996): kultur som en process och kultur som en produkt. Kultur som process har rötterna i antropologin och sociologin, och framhåller att kultur är vett- och etikettregler som är inbäddade i sociala grupper. Gränserna mellan sociala grupper och därmed kulturen, är föränderlig och kan sträcka sig över nationer, företag, folkgrupper och specifika aktiviteter. Man kan därför prata om en kultur i ett särskilt land, eller i en specifik grupp av människor. Kulturen som process är målet för den turist som söker autenticitet och mening genom deras turistiska upplevelser. Turisternas existens ger upphov till kulturell manifestation för konsumtion. På det sättet kan man säga att kultur som process blir genom turismen alltså bli omvandlad till en produkt. Man kan säga att Barcelona är en stad där turismindustrin konsumerar kulturen (Richards 1996). Att definiera kultur är svårt. I Barcelona upplever vi kultur som den katalanska livsstilen och språket, gastronomi, musik men också arkitektur, konst religiösa platser och historiska sevärdheter. Stebbins (1996) menar att kultur och turism tillsammans skapar begreppet kulturturism, ett problematiskt koncept utan ett riktigt hem. Kulturturism är ofta beskrivet som en konsumtion av kulturarvsplatser, konst och folklore och en rad olika kulturella manifestationer av turister. Richards (1996) framhåller att en utmaning med att definiera kulturturism är att försöka konceptualisera både de kulturella produkterna som är presenterade för turistkonsumtion, och de kulturella processerna som generar motivation för att deltaga i kulturturism. Med andra ord kan man säga att kulturturism handlar om att lära sig om produkter och processer från andra kulturer. Han tillägger att begreppet är väldigt svårdefinierat att det inte finns en klar definition för detta begrepp.

Bonink & Richards (1992) har identifierad två byggstenar inom kulturturism. Den första är platser och monument vilka beskriver typer av attraktioner som kulturturister besöker. Den andra byggstenen är kulturturisternas motivation, det vill säga turistens avsikter med de aktiviteter de utför. Världsturistorganisationen myntade 1985 en väldigt smal definition av kulturturism: ”förflyttning av personer för huvudsakligen kulturella motiv, såsom

konstutställningar, kulturella turer, att besöka festivaler och andra kulturella tillställningar, historiska platser och monument, konst, folklore och pilgrimsfärder” (WTO, 1985). Av denna

definition finns det ett överenskommande om att turism innebär att vistas utanför sin hemmiljö i under en viss tid. Kultur kan vara ett språk, men det kan också vara ett objekt såsom en historisk byggnad eller ett monument. Hur kan det då egentligen komma sig att Världsturistorganisation har satt sådana smala ramar för begreppet kulturturism?

Begreppet kulturturism är inget nytt fenomen menar Richards (1996). Betydelsen av ordet kulturturism har förändrats över de senaste två århundradena. Från 1750-1850 innebar kulturturism att resa runt i Europa och studera vacker konst. Rika engelska aristokraters söner reste iväg med lärare på ”The Grand Tour”, upptäcktsresan, och återvände hem ”kultiverade”. Idag, i flygdrivna massresandets tid har dock begreppet blivit en aning slitet. Det som egentligen förändrats är utsträckningen av kulturell konsumtion, och typer av resurser som konsumeras av den kulturella turisten (Maiztegui-Oñate & Areitio Bertolín, 1996). Kultur och turism har alltid varit nära förankrat till varandra i Europa. Europa har alltid varit en viktig destination för de som attraheras av ett rikt kulturellt och historiskt arv. Kulturell konsumtion har ökat, och turism är en betydande form av kulturell konsumtion, vilket är främjad och grundad av lokala, nationella och övernationella organ. Richards (1996) menar att detta reflekterar förändringen från en tid då produktion drev konsumtionen, till det kundbaserade samhället där konsumtionen driver produktionen.

Kultur i Barcelona handlar inte bara om historiska minnesplatser från romartidens glansdagar, eller modern arkitektur. Vad allt detta egentligen representerar är en identitet som genomsyrar alla Barcelonas attribut; den katalanska.

4. DRIVKRAFTIGA KATALANER I EN FÖRÄNDERLIG

VÄRLD

I den lilla staden Sabadell ca 3 mil utanför Barcelona hör man överallt den katalanska starka klangen i språket. På middag hos den katalanska familjen Trias går den politiska diskussionen på högvarv. Som gäst och utlänning vill de med sitt hjärta förklara sin kulturella identitet och hur deras kultur skiljer sig från den spanska. Man märker snabbt som utomstående hur viktig samhörigheten är. Då vi förklarar syftet med vårt projekt och intresset för Barcelona och den katalanska kulturen får vi ett sentimentalt bemötande. Morfar i familjen förklarar sin stolthet och ger oss armband med den katalanska flaggan.

4.1. Francos förtryck

Efter det spanska inbördeskriget 1936-1939 uppstod ett systematiskt förtryck av det katalanska språket, kulturens identitet, institutioner och politiska ledare. Ingen spansk regent har utfört så många dödsdomar som Franco. Han gjorde det utan att visa hat mot varken sina fiender eller kärlek till sina anhängare. Det enda sättet att återskapa vad han ansåg ett naturligt tillstånd i landet var genom att utplåna alla marxister, judar och frimurare som hade konspirerat för att förstöra det som Franco ansåg vara kärnan i Spanien. Hans förmåga låg i att manipulera och manövrera sina anhängare och släktingar mot varandra. Franco var ingen hundraprocentig fascist och heller inte nazist. Franco var en francoist. Han hade sin egna strängt konservativa, katolska ideologi framsprungen ur Spanien, dess historia och traditioner (Lindqvist, 1991). Under en stadsguidning till fots i Barcelona berättar Ben Crosky om hur Franco lät alla gatuskyltar på katalanska ryckas ner. Det katalanska språket förbjöds och hördes någon prata katalanska riskerade man fängelse. Alberto Trias, född på 1930- talet, är en av dem som fortfarande bär minnen av Francos förtryck och ”spanifieringen” i kropp och själ. Han berättar för oss att barnen inte fick kallas för sina katalanska namn och på bussar och

tåg hängde skyltar som uppmanade folk att ”tala kristet”, det vill säga spanska.

Katalonien har aldrig gjort något anspråk på att vara en egen etnicitet, dragit strikta geografiska gränser eller varit strängt politiskt. Det katalanska språket är en grund för identiteten, och den katalanska identitetens ryggrad kan i hög grad sägas vara språklig och kulturell. Efter ett folkligt tryck som yttrades i en folkomröstning godkände den spanska regeringen år 1932 en autonomistadga som gav Katalonien rättigheter, självstyre och en kulturell samt språklig autonomi (Castells, 1998). Alla väg och gatuskyltar samt officiella handlingar är utskrivna på de båda språken castellano, som spanska kallas och catalan, det vill säga katalanska. Det kan hävdas att det växer fram en styrka då människor blivit förtryckta, och att den starka katalanska nationella identiteten har blivit stark på grund av Francos förtryck berättar Ben Crosky. Det skapar en drivkraft att hela tiden förnya och förändra. Det ger en dynamik till staden då befolkningen gärna visar upp sin starka Katalanska identitet. Den katalanska kulturen gör sig tydlig i det turistiska Barcelona. Lokala producenter vill med stolthet visa skillnaden från Spanien. Restauranger framhäver det katalanska köket, museer visar den katalanska musiken och konsthistorien. Den speciella kulturen sätter en stark kulturell prägel på Barcelona och är ett berikande för hela staden.

4.2. Gaudís sagovärld i Katalansk kultur

I Barcelona är den katalanska historien ett viktigt inslag i turistproduktionen. Ashworth & Larkham (1994) menar att historia är minnet av det förgångna. Råmaterialet för denna typ av produkt är en vid och varierad mix av historiska händelser, personligheter, minnen, och mytologi knutna till en relik eller en plats. Dessa resurser är omvandlade till produkter genom tolkning. Kulturarv handlar övervägande om en lokal aktivitet. Det är både skapat av lokaliteter och det är baserat på den unika platsidentiteten. Gaudí är en viktig symbol i den katalanska kulturens historia. Enligt ett flertal av Barcelona Turismes turistinformationer som finns utplacerade på olika platser i Barcelonas centrum är Gaudí oftast den referenspunkt som turisterna frågar efter. Enligt Josep Anton Rojas, promotion director på Barcelona Turisme, försöker man lyfta fram element av Barcelonas egen identitet inom turismindustrin. Man vill sätta fokus på den katalanska identiteten och inte representera det som är typiskt för Spanien. Gaudí är en viktig person i lokalbefolkningens egen kulturhistoria men också en viktig bas för Barcelonas kulturella turismprodukter. Men relationen var också omvänd. Gaudí hade en stor kärlek till det katalanska folket. I hans konst återspeglas kärleken till sin kultur, den katalanska. I hans konst och arkitektur avspeglas människor, gudomlighet och varelser från fablernas värld i en imponerande symbolik som en hyllning till livet. På gatan Passeig de

Gràcia står en magnifik byggnad Casa Batilló, ännu ett av Gaudìs mästerverk. Byggnaden

som stod klar 1907 sägs illustrera Sant Jordis, på svenska S:t Görans triumf över draken. Mosaikfasaden med sin blå, gröna och ockrafärgade keramik symboliserar drakens fjälliga skinn, det vågformade taket drakens rygg. Byggnadens dödskalleformade balkonger symboliserar skallar och ben från drakens offer (Fischer, 2007). En av de mest kända legenderna är S:t Göran och draken. Sägnen säger att riddare S:t Göran stack kniven i draken som dog. Draken hade slukat alla flickor i staden, och där blod rann från draken började rosor växa upp, vilka representerade varje flicka som offrats till draken. S:t Görans dag firas på många platser i världen och i Katalonien är S:t Jordi som han kallas, ett viktigt helgon. La

diada de St Jordi kan jämförs med alla hjärtans dag, och är en speciell dag i Katalonien.

Christina Robert och Marta Trias är två unga tjejer från Barcelona som berättar att denna dag är en folkfest för att fira kärleken. Kvinnor och flickor får rosor av män, som en symbol av de rosor som växte upp ur drakens blod. Män och pojkar får böcker som gåva från kvinnor och flickor. Detta är en symbol för människans intellekt, vilket också är en viktig del i den

katalanska kulturen och en hyllning till människan.

Dock är inte allting i den katalanska historien en saga. Den katalanska kulturen är en säregen kultur som skiljer sig ifrån den i övriga Spanien. För katalaner är det viktigt att deras kultur bevaras och lever vidare. Det finns en stark kulturell identitet som vuxit sig allt starkare efter flera års förtryck under Francos styre.

4.3. Den katalanska identiteten

Man kan fråga sig varför det katalanska språket är så viktig i definitionen av den katalanska identiteten. Svaret ligger i historien. Det är språket som under århundraden identifierat en person som katalan samt de demokratiska politiska självstyresinstitutionerna då de inte varit förtryckta. Katalonien är ingen uppfunnen identitet, utan är någonting som är en mänsklig gemenskap i en tusenårig historia. Katalonien är ingen föreställd gemenskap utan en ständigt förnyad historisk produkt (Castells, 1998). Den katalanska identiteten spelar en stor roll i Barcelona, och är grundstenen i kulturen (Urry, 1995). Identitet är människans källa till mening och erfarenheter. Med identitet avser Castells (1998) den process där mening skapas med grunden i ett eller flera uppsättningar av kulturella attribut som i sin tur får prioritet framför andra källor till mening. Begreppet mening är en social aktörs symboliska identifikation med det syfte som hans handlande har. Thomas (1996) menar att det förgångna bidrar till ett identitetsbyggande. Den personliga identiteten är relaterad till, och formas av minnen av det förflutna. Karaktären av människor och deras personliga identitet är beroende av att ha ett förflutet, en nutid och en framtid. Dock är det förflutna som är vår källa till mening. Skapandet av personlig identitet stärks ur ett socialt sammanhang och ur kulturtradition. Ur ett sociologiskt perspektiv är alla identiteter konstruerade, och Castells (1998) menar att identitetskonstruktionen använder sina byggstenar från historia, geografi, biologi, kollektiva minnen, maktapparater och religiösa uppenbarelser. Francos maktapparat kan här sägas bidra till styrkan av den katalanska identiteten. Individer och sociala grupper och samhällen bearbetar sedan dessa byggstenar och omvandlar dess mening i samstämmighet med sociala och kulturella bestämmelser som är rotade i människors sociala struktur och i deras rums- och tidsramar (Castells, 1998).

I en alltmer föränderlig värld med kulturer i transformation blir den katalanska kulturen ett viktigt element i Barcelonas turismproduktion. Mowforth & Munt (1998) hävdar att globaliseringen är ett koncept som har alltstörre betydelse inom analysen av turism. Begreppet refererar till det allt tätare nätverkandet som skrider över nationella gränser världen över vilket innebär att ekonomiska, kulturella, sociala och miljömässiga relationer har sträckts ut. Däremot är globaliseringen inte ett nytt fenomen. Processer av nätverkande har pågått i hundratals år. Det massiva förflyttandet som råder bland människor idag gör att social och kulturell identitet struktureras om och växer sig allt starkare. Butcher (2003) menar att de globala strukturerna i turism är formade från idén av den nationella staten, och har sina rötter i moderna politiska nationsbildandet. Idag råder ett alltstörre intresse på regionalism där regionen fungerar som fokuspunkt för kulturbyggnad och identifikation.

Castells (1998) beskriver Katalonien som en nation utan stat med eget språk och kultur. Trots att Katalonien skiljer sig från Spanien, så är Spanien en stor del i den katalanska kulturen. Claes Åkerblom som jobbar på Kataloniens marknadsföringsorgan Catalunya Turisme, har bott och arbetat i Spanien sedan 1989 och anser sig själv en adopterad katalan, vilket gav oss en röst från en katalansk medborgare. Åkerblom hävdar att de människor som har sina rötter i

Katalonien sedan flera generationer tillbaka ser sig i första hand som katalaner, och i andra hand spanjorer men älskar Spanien precis som befolkningen från andra delar av Spanien. Åkerblom menar istället att det är de fösta generationens invandrare som har ett behov att visa att de är katalaner i syfte till att känna en grupptillhörighet. De äldre generationerna har aldrig haft detta problem, utan det är i stället den yngre generationen som har skapat denna radikalisering. Katalanska nationalister definierar alla som bor och arbetar i Katalonien som katalaner men det handlar också om att försöka lära sig språket eftersom det visar en stark vilja att tillhöra kulturen. Vi drar här en parallell till globaliseringen och det identitetsbehov som uppstått. I en städigt föränderlig värld blir det allt svårare att definiera en nationell samhörighet. Då gränser suddas ut skapas ett nytt behov att gruppera sig vilket leder till den yngre generationens behov efter gruppidentitet. En katalansk invånare i Barcelona, Marta Trias förklarar den nationella känslan att tillhöra Katalonien. ”Var man än är i Katalonien

känner man sig hemma, där alla pratar katalanska finns en samhörighet. Det är en speciell känsla man har till varandra”. Marta hävdar att det finns en liten del av befolkningen som

förespråkar självständighet men det kommer aldrig att fungera i praktiken.

Braunerhielm (2004) styrker vikten av den kulturella identiteten i dagens globalisering. Turism har till viss del blivit ett globalt fenomen och förändrats av flöden av människor och pengar. Rumsligt sett så har det dock inneburit en förstärkning av lokaliteter och framförallt har platsers och kulturers betydelse ökat. Globaliseringen som process och dess konsekvenser för sambandet mellan platser och människor gör att kultur och kulturarv som uttryck för identitet, lokal förankring, med mera, mobiliseras. Syftet med mobiliseringen är till försvar av ”hotade identiteter” för att utveckla nya möjligheter i en alltmer föränderlig värld. Graham et al (2000) beskriver ett arv som en kunskap, en kulturell produkt och en politisk resurs. Arvet blir ett instrument för att tillföra näring till en nationell identitet. Det kulturella arvet kan också betraktas som en fundamental konstruktion av identiteter såsom klasser, kön, etnicitet och nationalism.

Kultur och kulturarvsresurser har numera en betydande roll för att utveckla platsers image och varumärke och för att utveckla besöksmål och attraktioner på grund av turismens och besöksnäringens växande roll (Grundberg, 2002). Kulturen och kulturarvet mobiliseras även i ekonomiska syftningar. Enlig Braunerhielm (2004) så har den moderna turismen en påverkan på lokalsamhällen. Turism skapar en kommersialisering av lokala kulturer genom att de blir handelsvaror. Detta kan leda till att autenticiteten förstörs hos lokala kulturprodukter. Ett exempel på detta är hur olika produkter som ska vara representativa för kulturen, förändras av kommersialiseringen. Historia är en förteckning av den dåtid vi minns, ett kulturarv är en nutida produkt skapad med avsikt för att tillfredställa nutida konsumtion. Ett förmodande är att kulturarv är en modern aktivitet, avsiktligt skapad för att kontrollera en säljbar vara (Ashworth & Larkham, 1994). Barcelona är inget undantag från den kommersialisering som skett av kulturer. Las Ramblas, Barcelonas största promenadgata symboliserar en hybridisering av kulturen långt ifrån den katalanska kulturen, allt för att tillgodose den konsumtionsvilliga turisten.