Alla vet att Östblocket hålls samman genom tvång. Om någon tvivlar, behöver han bara studera Bresjnevdoktrinen eller påminna sig hur denna omsattes i prak-tiken i Tjeckoslovakien. En alleuropeisk säkerhetsordning är därför i dag omöjlig, skriver vår norske medarbetare redaktör Frank Bjerkholt. I väst måste man prioritera frihet och demokrati. Endast där kan man bygga en mot framtiden inriktad enhet. EEC blir i första hand en stark ekonomisk gemenskap men får även säkerhetspolitisk betydelse. USA kan frigöras från att vara en garant för Europa men EEC kan och vill inte bli ett militärt hot mot Sovjetunionen. En eventuell utveckling av EEC till en säkerhetspolitisk enhet ligger långt fram i tiden, och förhoppningen är att den europeiska gemenskapen utvecklas till en plattform för ett samarbete med Osteuropa.
Moskva kan inte dölja sitt missnöje med utvecklingen inom EEC mot ökad inte-gration. Beslutet att börja planera en eko-nomisk och monetär union före 1980 har framställts i Pravda och Izvestia som en seger för det imperialistiska monopolkapi-talet Det är bara skenbart, heter det, som den europeiska unionen utgör en motpol till den amerikanska expansionen. Men le-darna i Kreml har också snuddat vid den tanken.
Det är uppenbart, att Moskvas farhågor just gäller möjligheten att den europeiska gemenskapen utvecklar sig till en solid västeuropeisk ekonomisk och försvarspoli-tisk enhet. Den kommer nämligen att bli en stark magnet såväl ekonomiskt som po-litiskt för hela kontinenten. Moskva kom-mer att få en allvarlig konkurrent i Brys-sel.
Man kan tänka sig möjligheten att Sov-jet en gång får att göra med en enda väst-europeisk makt i frågor som rör kontinen-ten i stället för de 6 eller 10 eller 11 med-lemsländerna i EEC. Kommer Sovjet att vara lika intresserat i en alleuropeisk sä-kerhetskonferens om EEC som enhet är en av deltagarna? För ögonblicket är svaret ovisst, då ju Moskvas tanke med en sådan säkerhetskonferens uppenbart är att gagna sina egna ideer om utvecklingen, vilka tar sikte på att hindra västeuropeisk samling. I de refererade artiklarna i Pravda och Iz-vestia heter det just, att bildandet av en union i väster är en isolationistisk urspå-ring från »en önskan hos alla europeiska folk» om ett alleuropeiskt samarbete, så-väl ekonomiskt som säkerhetspolitiskt.
Spänningen i Östeuropa
Europa är fortsättningsvis ett oroligt om-råde. Det lugn, man kan tycka existerar, är i icke ringa grad ett skenbart lugn. De då och då uppflammande oroligheter och uppror, som präglar Östeuropa - nu se-nast den allvarliga oron i Polen - visar att det här föreligger latenta konflikter som när som helst kan explodera. I det långa loppet är det oantagligt för en grupp län-der att acceptera överhöghet från en stor grannes sida. De östeuropeiska folkens re-aktion mot Sovjet förstärkes av att den inte bara är nationell utan också social. Det talas om »hungeruppror». Det kom-munistiska systemet har misslyckats när det gäller att säkra en rimlig levnadsstandard till folken. Detta gäller t o m vad beträf-far matvaror. Det rika jordbruksområde som Östeuropa är kan inte erbjuda till-räckligt med potatis, kött och vetemjöl. Folk vill inte acceptera detta. Man be-rättar, att den rumänska statschefen Ceau-scescu var morgon får rapport om till-gången på matvaror på torget och priser-na. Han vet, att missnöjet med det dagli-ga livets villkor växer.
Fruktan för uppror och försvagning av blockets monolitiska karaktär är en kon-stant källa till bekymmer i Kreml och i de andra kommunistiska maktcentra. Detta är en dominerande faktor i uppläggningen av Sovjets politik. Därmed är också sagt att det finns mycket trånga gränser för av-spänning i Europa. Sovjet kan icke accep -tera något som försvagar kontrollen över blocket. Det ligger i sakens natur att det finns en nära förbindelse mellan
avspän-ning och liberalisering. Den ena kan inte tänkas utan den andra. Från västs syn-punkt har avspänning just som ett av sina mål att främja liberaliseringen av Östeu-ropa. Vi har ansvar för att förbättra vill-koren för folken i öster. Då makt inte kan användas som medel att nå detta mål, me-nar man att avspänning skulle kunna varå det. Men man hyser nu stora tvivel om huruvida detta är möjligt, då reformförsö-ket i Tjeckoslovakien, som ville skapa en mänsklig socialism, brutalt blev avbrutet av sovjetiska stridsvagnar.
Det ligger i sovjetsystemets väsen att in-te acceptera liberalisering. Till och med in-förandet av marknadsekonomiska princi-per fruktas som ett hot mot partibyrå kra-tiens absoluta kontroll. Den tjeckiska re-formrörelsen började som ett krav på ef· fektivitet inom näringslivet. Men friheten är en helhet. Blir den genomförd på ett område, sprider den sig till nästa. Efter ekonomernas uppror kommer författar -nas. Fruktan för förändring är ett gr und-läggande element i Moskvas hållning. När därför Sovjet talar om avspänning och en europeisk säkerhetskonferens, är ändamå -let alltid att trygga den kommunistiska basen och Östblockets enhet. Man vill av-lägsna allt som kan verka hotande och upplösande på »den socialistiska geme n-skapen». Denna är för övrigt säkrad ge-nom Warszawa-pakten, vars främsta än-damål är att förhindra oroligheter och uppror inom blocket.
Östblocket har samtidigt behov av kon-takt och handel med den västliga världen, därför att det inte självt har nog expertis
och kapital. Detta dubbla behov, isole-ring och kontakt, leder de kommunistiska länderna in i ett dilemma som de ständigt
arbetar med. Knappt har de tagit ett steg
i riktning mot kontakt, som t ex genom det nya avtalet med Västtyskland, förrän
fruk-tan för konsekvenser genom påverkan från väster sätter in och bromsarna slås till. In-om ledarskiktet i Kreml pågår tydligen en konstant debatt om den taktik som skall
föras, och de rivaliserande maktgrupper, som alltid existerar i ett kommunistiskt parti, kan lätt finna svaga punkter hos
varandra i denna fråga. Således var Chrusjtjov positiva utspel mot Västtysk-land en av anklagelsepunkterna mot ho-nom då han blev störtad. Och man kan vara säker på att Bresjnev-Kosygin utsät-tes för samma farliga kritik från den krets, som använder hänsynen till Östblockets ideologi karenhet och enhet som en pla tt-form för att främja ett maktskifte.
Denna inre strid läcker också ut till
om-världen, då en Sovjetambassadör råkar
sä-ga att »man nu är färdig med Brandt»
el-ler Chrusjtjovs memoarer på mystiskt sätt smugglas ut för att rikta indirekt kritik mot den sittande regeringen genom att di s-kreditera stalinismen.
Möjlighet till avspänning
Denna översikt över östblockets inre
spän-ning visar att en alleuropeisk
säkerhetsord-ning just nu är omöjlig. Hur skall man kunna skapa säkerhet på en grund, som
när som helst kan explodera? Man kan inte få säkerhet och trygghet i ett områ-de, där folkens självbestämmanderätt inte
kan realiseras. Oroligheter och uppror om östblocket kan lätt sprida sig och in-begripa också grannländerna i väster. Det
allvarligaste hindret för reell avspänning
ooh nya säkerhetssystem i Europa ligger i
det underkuvande som praktiseras i Öst-europa, som därför blir ett explosivt
om-råde.
Detta förhållande stakar också ut en
gräns för avspänningen, ty dess
idemässi-ga konsekvens, liberaliseringen, avvisas i öst. Det finns naturligtvis möjlighet för den
typ av avspänning som innebär ett ständigt
uppgivande av västs positioner. Detta ser
man bl a i Berlinfrågan, där Sovjet icke på något sätt har uppgivit tanken på att försvaga eller eliminera de västliga posi-tionerna i staden. Östberlin är för länge
sedan integrerat med DDR. Men Västber-lin skall icke på motsvarande sätt bli
inte-grerat med Förbundsrepubliken. De väst-liga positionerna skall man »förhandla»
om. De östliga aldrig. Och enligt det sov-jetiska förslaget till dagordning för en
eu-ropeisk säkerhetskonferens vill man gärna »förhandla» om en eliminering av det
västliga allianssystemet och av EEC som
en stark västlig enhetsskapelse.
Det är klart, att denna form av av~
spänning är oantaglig ur västs synpunkt. På denna sida måste man prioritera frihet
och demokrati framför avspänning och man måste insistera på att avspänning
skall leda till liberalisering inom Östbloc-ket. Bara ett samarbete, som har sådana följder, kan vara till nytta för de östeuro-peiska folken. Det är därför en realistisk hållning som de västliga länderna intar i
frågan om en europeisk säkerhetskonfe-rens, när det hävdas att den bara bör hål-las mot bakgrund av klara indicier om att Sovjet är berett till den reella fo.rm av
samexistens, som ger upp alla
expansions-planer och bygger på folkens materiella och andliga självbestämmanderätt. En
all-europeisk säkerhetsordning, som bara har
till ändamål att cementera östblockets makt- och samhällsstruktur och kanske dessutom öka Sovjets inflytande i hela Eu-ropa, är förkastlig både från moralisk och realpolitisk synpunkt.
Europeisering av Europa
Från västerländsk sida måste man dra den klara slutsatsen av dessa förhållanden, att Europa som en demokratisk och på fram-tiden inriktad enhet nu bara kan byggas upp i den västliga delen av kontinenten.
Det europeiska självmedvetandet är
grun-dat på frihet och människovärde. Det har fört in hela världen i en civilisatorisk pro-cess. Denna känsla av att utföra en mission har inte givits upp. Den har tvärtom fått
ny näring i en tid, då supermakter hotar
med att dela upp världen i sina respektive
intressesfärer. Såväl från politisk som
kul-turell synpunkt inser Europa sitt behov av
att utveckla balanserande och förnyande krafter i det internationella samhället. Detta är drivkraften bakom de
europeis-ka samlingssträvandena, även om det
dag-ligdags och konkret mest talas om tullunio-ner och Werner-planer. Men denna
prak-tiska gemenskap är bara maskineriet, som
skall driva den europeiska skutan framåt
som en politisk och kulturell faktor.
Denna nya »europeisering» av Europa
har klara positiva följder också på det
säkerhetspolitiska området. Europeerna
accepterar inte längre amerikanskt
för-myndarskap. De vill nu själva sköta sin
kontinent. De önskar inte bli dominerade
av amerikanskt kapital, även om det
kun-de vara behagligt (jfr Kanada), och de
avvisar USA:s och Sovjetunionens lust att
dela Europa i sina resp intressesfärer. Västeuropa har insett att oavhängighet
förutsätter styrka. Därför har det genom
EEC inlett ett samarbete, som skulle sätta Europa i stånd att ekonomiskt komma i nivå med supermakterna. Det va lutasam-arbete, som nu har inletts inom EEC, av-ser att skapa en valuta, som är lika stark som dollarn. Denna styrka skulle göra Eu-ropa till en stark faktor i internationellt samarbete.
Därmed skulle också Europa kunna av· lasta från USA dess säkerhetspolitiska
an-svar på vår kontinent. Detta motan-svarar för
övrigt en växande önskan i USA. Det ut·
vidgade EEC bör kunna överta mycket av
den försvarsförpliktelse, som USA idag har i Europa. Men just detta är ett viktigt bi· drag till avspänningen. Spänningen har underhållits av stormaktskonfrontationen.
Nu skulle man kanske kunna invända,
att detta nya och starka EEC bara blir en
ny stormakt i stället för USA så att spän-ningen mellan öst och väst i Europa skulle bli densamma. Men det är inte riktigt.
Na-turligtvis kan inte Västeuropa bli en mi·
litär supermakt. Det intresserar sig heller inte för det. Det uppfattar sin mission i ekonomiska och politiska kategorier, icke i
militära. Även om den europeiska gemen-skapen hade önskat bygga upp ett eget atomförsvar med nödvändig avskräckande verkan, kunde detta inte vara möjligt av tekniska skäl. Avståndet till Sovjet är för kort och Västeuropa för koncentrerat. Eu-ropa skulle inte kunna räkna på nödvän-dig varningstid för att kunna försvara sig mot ett sovjetiskt raketangrepp, och på grund av sitt begränsade område skulle det inte kunna bygga ut en möjlighet till en »second strike».
Det är alltså rent säkerhetsmässigt en diskrepans mellan ett oavhängigt Europa och Sovjet. EEC-länderna kan icke hota Sovjet. Denna diskrepans kan uppvägas genom två åtgärder. För det första har vi det förhållandet att säkerheten idag icke bara är en militär fråga utan också en ekonomisk och politisk. Ett starkt sam-mansvetsat Västeuropa som uppträder som en enhet kommer i och för sig att ha en avskräckande effekt. Det kommer att kunna motstå alla de former av press som en stormakt lätt frestas till inför svagare grannar.
Vidare bör det utvidgade EEC kunna hålla ett konventionellt försvar, som utan amerikanska styrkor kan vara i stånd att möta ett konventionellt angrepp. slutli-gen bör Västeuropa genom avtal med USA försäkra sig om atomstrategiska ga-rantier för att fylla också denna sida av behovet av adekvat avskräckande verkan. Detta motsvarar de garantier som Indien och Japan har behov av i sitt förhållande till Kina men som icke innebär något hot från dessa länders sida gentemot den
atomstarka grannen.
Sovjet kommer alltså inte att ha någon anledning att frukta EEC :s framtida mi-litära möjligheter. Detta innebär också att små länder som sluter sig till Gemen-skapen inte tar något steg in i ett block, som skulle vara riktat mot Sovjet. Man kan säga, att framtidens EEC intar sam-ma position mellan supermakterna som Sverige i dag.
EEC och säkerheten
Utvecklingen av EEC i riktning av en säkerhetspolitisk enhet är i dag ännu bara en önskan. Men det ligger i den pågåen-de integrationens väsen att den ständigt starkare intressegemenskapen som utveck-las inom EEC nödvändigtvis leder fram till frågan om säkerhet för denna gemenskap. Man har redan insett, att EEC behöver koordinera medlemmarnas utrikespolitik. Ju mer intressena inåt blir identiska, desto större blir behovet av att uppträda likar-tat utåt. Efterhand som de europeiska sta-terna avvecklar sina förpliktelser i avlägs-na länder efter avkoloniseringen, blir det lättare att dra upp linjerna för en gemen-sam europeisk utrikespolitik.
Den ökande integrationen i Västeuropa kunde göra ett intryck av att man hade glömt Östeuropa. Men det är icke fallet. Då det byggs upp en europeisk enhet, som bryter konfrontationen mellan supermak-terna, har den europeiska gemenskapen skapat en plattform, som kan knyta också de östeuropeiska staterna till ett samarbe-te på europeisk grundval allt eftersom de ser sig istånd att följa sina nationella
in-tressen, dvs frigöra sig från sovjetiska dik-tat.
Från sovjetisk maktpolitisk synpunkt kan man naturligtvis beklaga, att det va-kuum som uppstår efter nedtrappningen av den amerikanska närvaron i Europa icke fylles av Sovjet utan av en livskraftig
europeisk enhet. Men för den som önskar
en framtid för Europa, präglad av demo-krati och liberalism, är det nödvändigt att sätta styrka bakom dessa värden. Det är vad den europeiska gemenskapen gör. Sovjet må te finna sig i ett starkt
Väst-europa och samarbeta med det.
Det ligger en speciellt positiv aspekt i denna utveckling, nämligen att Västtysk-land som den ledande makten på konti-nenten kan utvecklas inom en europeisk ram, så att möjligheten för en ny tysk na-tionalism är eliminerad. Detta är av värde
också för Östeuropa. Man skulle annars
lätt kunna tänka sig ett framtida samarbe-te mellan de två tyska staterna, som åter
skulle vilja etablera ett nationellt
makt-centrum mitt i Europa. Historien skulle
upprepa sig. Den europeiska gemenskapen
förhindrar detta och ger utvecklingen i Europa en ny och konstruktiv inriktning.
Det eventuella samarbete som skulle
kun-na utvecklas mellan EEC och de östeuro-peiska länderna, inklusive DDR, kommer att ske på multinationell eller federal bas, som eliminerar frestelsen till nynationa-lism.
Den västeuropeiska enheten med egen utrikes- och försvarspolitik kommer som framtidsperspektiv ha positiva alleuropeis..
ka verkningar. Den kommer vidare att
stärka den internationella balansen genom
att införa ett nytt och betydande element i det internationella samarbetet. Detta Eu-ropa skulle kunna erbjuda delar av den
afro-asiatiska världen ett partnerskap, som
kunde bryta upp supermakternas intresse-sfärer, vilka skapar spänning. Speciellt bör Europa kunna bli den naturliga
sam-arbetspartnern för de afrikanska länderna
ooh länderna i Mellanöstern. Assuandam-men och Tanzan-järnvägen kunde ha va-rit byggda med europeiska medel-om det
förenade Europa hade existerat då. Men
Europa kan ännu ta igen det försumma-de.
