”Den etiska relationen”
En studie om den mediala representationen av polyamori i relation till monogaminormen på 2000-talet.
Författare: Agnes Tångvik
Ämne: Kandidatuppsats i genusvetenskap Termin och år: VT-2018
Handledare: Ulrika Dahl
Centrum för genusvetenskap
Uppsala universitet
2 Abstract
”Den etiska relationen” är en uppsats med syfte att jämföra samtida medierepresentationer av polyamori i relation till monogaminormen. Uppsatsens empiri består av TV-serieavsnitt, radiointervjuer, filmer samt en polyamorös guidebok. I den jämförande analysen ställs 2000- talets fiktiva medierepresentationer av polyamori mot dokumentära berättelser från personer som identifierar sig som polyamorösa. Med fokus på emotioner, diskursmotstånd, bemötande och sociala sanktioner undersöks representationens roll i reproduceringen av normer samt hur dess motstånd yttrar sig. Detta gjordes med hjälp av kritisk diskursanalys utifrån
frågeställningar om hur representationen ser ut, film- och serienarrativens maktasymmetrier och vilka emotioner som skildras som centrala hos karaktärerna. Svartsjuka är en central del av uppsatsens analysavsnitt då denna framställs som en avgörande komponent i
kärleksrelationer och det är i detta avseende som representationsskillnaderna var som störst.
Jag undersöker även framställningen av kärleksrelationers olika nivåer av etik, då även detta skapade en tydlig distinktion mellan polyamori och monogami. Med en queerteoretisk läsning av materialet fann jag ett diskursivt motstånd, men även en reproducering av stereotypa föreställningar och ett fortsatt marginaliserande av sexuella praktiker och identiteter.
Representationerna bidrar med en ambivalens, invecklade system av kulturellt imaginära
verkligheter som står i förhandling med varandra för att uppnå hegemoni.
3
Innehållsförteckning
Inledning……….1
Syfte och frågeställning..……….…...1
Metod och material...……….……….2
Teori...……….6
Begrepp...………9
Tidigare forskning...………..12
Analys...………13
Svartsjuka..………....13
Fördomar....………...20
Sociala sanktioner...………..23
Diskursmotstånd...……….26
Avslutning...………..31
Käll- och litteraturförteckning...……….………..34
Litteratur...……….34
Källor……….35
1 Inledning
Det mediala utbudet blir allt bredare när det kommer till vad för slags filmer, serier och radioprogram som sänds, genrer blir mer diffusa och människors medieintag allt större. Trots detta finns det ämnen som knappt berörs, varken under bästa sändningstid på TV eller via spelfilm. När det väl förs på tal är det ofta under specifika premisser och regler. Polyamori är ett sådant ämne. Polyamori är ett sätt att konstruera relationer på som innefattar mer än en partner, romantiska och/eller sexuella. Det finns många olika sätt att praktisera polyamori på, men den gemensamma nämnaren är relationsskapande med fler än en partner, vilket är den tydligaste distinktionen från monogami. När serien You, me, her släpptes 2016
uppmärksammade jag en reproducering av stereotyper, sociala normer och diskurser i medias porträttering av polyamori (Shepherd). Seriens tre huvudkaraktärer är uttalat polyamorösa, vilket blev den första samtida representationen av polyamori som jag sett. När jag hade sett klart första säsongen upptäckte jag bristande maktanalyser kring karaktärernas relationer till varandra, i kombination med komplexa nätverk av emotioner och konflikter. Detta
representerades tätt sammankopplat med polyamori. Narrativet var kantat av fördomar, lögner, maktrelationer och en fortsatt marginalisering av vissa sociala grupper. Det väckte ett intresse för att se andra framställningar av ämnet, för att upptäcka dess likheter och skillnader.
Intresset landade i en jämförande analys av representationen av polyamori, både genom dokumentära berättelser i bok- och radioformat samt genom film och TV-serier. Analysen fokuserar på emotioner kring relationsskapande, omgivningens bemötande, fördomar och diskursmotstånd. Det är aspekter jag fann intressanta i sina likheter och skillnader samt centrala i skildringarna. Med en queerteoretisk och kritisk diskursanalys diskuteras det
eventuella motståndet som de olika medierna framställer och dess förhållningssätt till rådande normer och hierarkier. Relationsetik och svartsjukans roll i relationsbildande är två aspekter som varit bärande i materialet, oavsett mediekanal. Genom att jämföra olika typer av
representation av samma ämne gick det att spåra ojämlika maktförhållanden och två delvis skilda förhållningssätt till emotioner och relationer. Det gick även att urskilja en längtan efter inklusion och socialt erkännande, med både frustration och hoppfullhet som konsekvenser.
Syfte och frågeställning
Syftet med denna uppsats är att undersöka hur den mediala representationen på 2000-talet
skildrar polyamori i film och TV-serier, jämfört med dokumentära medierepresentationer av
2
personer som identifierar sig som polyamorösa och hur de framställer sina relationer, vad det betyder för dem samt hur de bemöts i samhället. Jag kommer att ställa olika former av samtida media emot varandra för att jämföra skillnader och likheter för att få en omfattande bild av hur representationen ser ut och påverkar uppfattningar, fördomar och diskurser kring ämnet. Jag kommer att föra en analys kring hur icke-monogama relationer representeras utifrån fyra teman som jag identifierade utifrån materialet. De valdes ut efter att jag fann dem som gemensam nämnare i materialet. Oavsett medieformat så berördes dessa aspekter i olika omfattning och jag anser dem bärande för representationens helhet. De teman jag urskilde var svartsjuka, fördomar, sociala sanktioner och diskursmotstånd. De frågor jag ämnar att besvara är således:
1. Hur ser den mediala representationen av polyamori ut under 2000-talet i relation till monogaminormen?
2. Vilka känslor skildras som centrala i polyamorösa relationer i kontrast till monogama relationer och hur påverkar detta karaktärerna?
3. På vilket sätt uppstår det problem med att leva polyamoröst utifrån den mediala framställningen och vilka maktasymmetrier går att spåra i detta?
Metod och material
Jag påbörjade sökandet av material genom att leta efter vad det fanns för filmer som
representerar ämnet polyamori. Genom en sökning på IMDB med ordet ”polyamory” fick jag en träff på 126 olika titlar som hade termen som nyckelord (2018). Resultatet var ett relativt varierande utbud med både filmer, TV-serier och dokumentärer. Jag valde att utgå från IMDB som sökmotor för att få en uppfattning kring utbudet. I avvägningen kring vilken databas jag skulle använda för att nå bredast material valde jag IMDB på grund av dess popularitet och strukturerade innehåll. Detta med en medvetenheten om att ingen databas eller sökmotor är en transparent representation av verkligheten, utan en liten del av det existerande utbudet som är beroende av antal klickningar, spridning och popularitet. Jag skapade en egen lista med de filmer och serier jag kunde hitta som berör ämnet och valde sedan att titta på de senast utkomna för att skapa en så pass uppdaterad bild av representationen som möjligt.
Avgränsningen till amerikanskt producerade filmer och serier under 2000-talet blev ett steg i mitt sökande för att inte ta mig an allt för mycket material, samt på grund av dess stora
spridning. Sedan sökte jag efter andra medier som på något vis representerade polyamori i sitt forum. Genom en sökning i programarkivet i Ligga med P3 fann jag tre intervjuer med
personer som identifierar sig som polyamorösa där de med egna ord får beskriva och förklara
3
vad polyamori är för dem (Sveriges Radio AB 2018). Jag lyssnade igenom avsnitten och transkriberade dialogerna under en andra genomlyssning. ”Att vara polyamorös handlar om kärlek” är ett avsnitt på tolv minuter där Emanuel berättar om sin tid som olycklig i ett monogamt förhållande till lycklig i sina nuvarande polyamorösa relationer (Asp 2016). I avsnittet ”Poly - den bästa relationsformen” ryms två intervjuer (Aziz 2015). Först intervjuas Lovisa som har flera partners och definierar sig som polyamorös och sedan Emelie som beskriver sig som icke-monogam. Lovisa diskuterar förutsättningar och problem med relationsformen samt vad polyamori innebär för henne. Emelie blir intervjuad av sin vän Robert och de talar om bemötande och normer i relation till icke-monogamin.
Det finns en hel del litteratur om polyamori, mestadels guideböcker på hur en lever
polyamoröst. Den mest omtalade är The ethical slut: a practical guide to polyamory, open relationships, and other adventures skriven av Dossie Easton och Janet W. Hardy (2009). Det är en bok skriven för- och av polyidentifierade och båda författarna har en aktivistisk
bakgrund. Easton identifierar sig själv som lesbisk med öppna sexuella relationer och Hardy introducerar sig själv som ”gender-bent” och att monogami inte är ett alternativ (2009, 4-5).
De avslöjar myter, fördomar, ger tips och råd på hur en bildar familj i flersamma relationer
och hur en ska upprätthålla en lyckad relation med flera parter inblandade. Denna bok samt
radioavsnitten var användbara som en motpol till den Hollywoodproducerade populärkulturen
i form av filmer och TV-serier. Här tillåts personerna själva definiera vad polyamori är för
dem på andra villkor än vad producerade filmer med färdiga manus och skådespeleri
vanligtvis tillåter. Jag jämför detta material med de filmer och TV-serier jag valde att utgå
från för att få en bred uppfattning av representationen. Denna jämförande analys handlar dock
inte om att tillskriva intervjuerna i radio eller The ethical slut mer legitimitet då det också är
en form av medierepresentation, om än från polyidentifierade personer själva (Sveriges Radio
AB 2018; Easton och Hardy 2009). Det avgörande var att individerna identifierade sig som
polyamorösa eller icke-monogama och berättade utifrån den positionen, vilket genererade ett
annat utgångsläge jämfört med filmerna och TV-serien. I radiointervjuerna är det är en
subjektiv verklighet som berättas, som även den påverkas av hur programmet redigerats och
vem den tänkta lyssnaren är. Deras berättelser är inte generaliserbara och inte heller objektiva,
men trots det användbara. Jag jämför således även olika typer av media vilket skapade en bred
och omfattande bild av representationen. Den dokumentära representationen av polyamori i
intervjuer och genom en guidebok jämförs med representationen i fiktiv spelfilm och TV-
serieavsnitt.
4
Efter att ha bestämt urvalet av rörlig bild valde jag att titta på filmerna och TV-serieavsnitten i sin helhet en första gång, för att sedan skriva ner en övergripande sammanfattning. När jag tittade på filmerna och TV-serieavsnitten en andra gång transkriberade jag dialoger som jag ansåg ha en bärande roll i handlingen och där det pratades om polyamori i varierande
kontexter. Detta för att först kunna se handlingen i sin helhet och sedan lyfta ut centrala delar till analysen med beröringspunkter som bemötande, fördomar, känslor och konflikter. Den första filmen jag tittade på är producerad i USA och har originaltiteln Lie to me (Stuart Muller 2008). Filmen handlar om Samantha, eller Sam som hon kallas genomgående i filmen, och Mason som lever i ett kärleksförhållande och bor ihop. De beskriver själva att de har ett
”öppet förhållande” vilket för dem innebär att de har sex med andra utanför kärleksrelationen till varandra. Filmen skildrar deras upplevelse av ett öppet förhållande, reaktioner från vänner och familj samt vilka motgångar de möter på grund av relationsformen. Kiss Me Again
handlar om Julian och Chalice som är gifta sedan tre år tillbaka och bestämmer sig för att söka en ”threesome experience” (Smith 2006). Narrativet är kantat av lögner, svek, maktrelationer, förhoppningar och normbrytande. You, me, her är en romantisk dramaserie där vi får följa Jack och Emma som lever i ett fint förortsområde där deras livsstil till synes passar in, tills de båda träffar Izzy, en ung kvinna som båda blir kära i (Shepard 2016). Till skillnad från det andra materialet är den sistnämnda en TV-serie där huvudkaraktärerna själva beskriver sig som polyamorösa. Jag valde att fokusera på säsong två av serien då den skildrar hur de tre beslutar sig för att bilda en tresamhet, eller ”a throuple”
1som de själva kallar det, och hur det går till när de berättar detta för vänner och familj samt deras reaktioner.
För att få grepp om hur den mediala representationen påverkar konsumenter, människor som lever polyamoröst, omgivningens bemötande samt samhälleliga normer använder jag mig av en kritisk diskursanalys. Diskursanalys är tvärvetenskapligt, precis som genusvetenskap, och är både metod och teori. Trots dess övergripande odefinierbarhet kan en sammanfatta en diskurs som ett specifikt sätt att se och tala om världen inom olika sociala kontexter (Winther Jørgensen och Philips 2000, 7). En diskursanalys möjliggör synliggörandet av hur makten verkar genom kultur, medier, litteratur och språk, samt lyfter länkarna mellan det
dominerande och det marginaliserade (Loomba 2005, 56). Genom att tillämpa diskursanalys
1 Från det engelska ordet ”couple” har ordet ”throuple” skapats, vilket syftar till en kärleksrelation med tre personer. Detta översätter jag till ”tresamhet”.
5
kan tankestrukturer som ger sig till uttryck i materialet lyftas och diskuteras. Genusvetenskap, det fält som jag verkar inom, är mer eller mindre alltid diskursanalytisk i den mening att genusvetenskap har en kritisk inställning till makt och kritiskt granskar samhällets
maktförhållanden. Ett karaktäristiskt drag för diskursanalys är den kritiska inställningen till självklar kunskap, vilket innebär att ens kunskap om världen inte kan omsättas till en objektiv sanning. Denna sanning skiftar beroende på historiska och kulturella skillnader; vad som är kunskap och vad som anses vara sanning beror på vad en har för bakgrund och i vilken kontext en befinner sig i. Detta eftersom olika kulturer förhåller sig till värderingar och historiska händelser på olika sätt. Kunskap präglas även av sociala processer då den sociala interaktionen människor emellan bidrar till att konstruera kunskap och sanningar, som sedan reproduceras och till slut befästs. Den sociala interaktionen är med andra ord viktig för förståelsen av världen, vad som anses vara sant och falskt och vad som räknas som kunskap.
Sambandet mellan kunskap och social handling, även det ett karaktäristiskt drag för
diskursanalys, är central i denna studie. I en specifik kontext där en viss typ av sanning och kunskap florerar blir även ett visst sätt att agera kategoriserat som ”naturligt” kontra
”onaturligt” (Winther Jørgensen och Philips 2000, 11). Den konstruerade sanningen och kunskapen får därmed konkreta sociala konsekvenser om någon agerar bortom det tänkbara.
Jag förhåller mig till diskursanalys med en inställning om att diskurser alltid förhåller sig till varandra och således även påverkar varandra, samt att de förändras, reproduceras och
förskjuts inom vardagliga sociala praktiker. En kritisk diskursanalys belyser sociala
ojämlikheter och diskursiva praktikers roll i upprätthållandet av dessa. Diskursiva praktiker är varigenom en producerar tal, skrift och bildspråk samt konsumerar, det vill säga mottar och tolkar, dem. Genom att kritiskt granska dessa går det att uppfatta att diskursiva praktiker både konstituerar och reproducerar maktasymmetrier mellan sociala grupper (Winther Jørgensen och Philips 2000, 67-69). I relation till massmedia och representation blir den kritiska
diskursanalysen relevant genom att undersöka dessa maktförhållanden. Jag anser det därför av
stor vikt att göra en analys av massmedier som i dagens mediecentrerade samhälle har stor
påverkan på individen som dagligen möts av diverse mediekanaler. Genom identifikation och
inspiration tillåts åskådaren att bli involverad i materialet, känna för karaktärerna och leva sig
in i narrativet – både medvetet och omedvetet. Därför ligger det stor vikt i att försöka plocka
isär populärkulturen och ta sig an utmaningen att förstå vad den representerar och hur den
påverkar faktiska individer och grupper.
6
Språk är av stor vikt när jag tar mig an den kritiska diskursanalysen. Språket är vad som representerar verkligheten och dessa representationer påverkar våra tolkningar och hur vi talar om det vi ser. Representationen är aldrig enbart en spegling utav verkligheten, den är med och konstruerar den. Det är en tanke som bygger på en strukturalistisk och poststrukturalistisk språkfilosofi som menar att den fysiska världen är verklig, men den tillskrivs värde genom diskurser (Winther Jørgensen och Philips 2000, 14). Således är diskurser med och påverkar och ger verkligheten en betydelse. Begreppet diskursiv kamp blir också relevant i relation till språket. Olika diskurser kämpar om att uppnå hegemoni, det vill säga dominans och makt, för att prägla ett bestämt sätt att tala om och uppfatta vår omvärld (Winther Jørgensen och Philips 2000, 13-15). I den här analysen är diskurser kring polyamori respektive monogami,
sexualitet och normer centrala. Huruvida språket verkar tillåtande eller begränsande i relation till polyamori är även det en aspekt som lyfts.
Det kan uppstå svårigheter med att analysera diskurser som en själv står nära och därför är det viktigt att försöka ställa sig främmande inför materialet i största möjliga mån, trots att det inte helt och hållet är möjligt att helt stå utanför en diskurs. Att vara medveten om sin egen
position i den kontext en befinner sig i är ett steg mot att försöka se på materialet ur en annan vinkel. Jag själv befinner mig i queera kretsar där polyamori är något en pratar om och lever i.
Därmed har jag redan en insatt position i ämnet som kan påverka mitt sätt att tolka, analysera och reflektera över materialet. Jag strävar efter ett förhållningssätt som är kritiskt mot
självklara sanningar och att min syn på kunskap inte ska påverka resultatet. Jag kommer att lyfta både negativa och positiva framställningar av polyamori i populärkulturen. Mitt syfte är att titta på just representationer och det innebär all den komplexitet det för med sig – oavsett min ståndpunkt inom ämnet. Jag ämnar besvara hur det ser ut, inte hur jag personligen önskar att det såg ut.
Teori
Den kritiska granskningen av medier har länge varit en viktig del inom den feministiska rörelsen. Att tillämpa genusvetenskap på mediekulturer kan fånga upp dikotoma
representationer av till exempel maskulint respektive feminint och hur olika makstrukturer
påverkar dessa, vilket ligger till grund för att jag använder mig av denna kombination i
analysen. Medieforskaren Madeleine Kleberg citeras i boken Genus, medier och masskultur
där hon säger att genusforskning och mediaforskning interagerar, påverkas av varandra och är
viktiga i sitt samspel (Fagerström och Nilson 2008, 40-41). Båda forskningsinriktningarna
7
söker svar på människans föreställning om hur verkligheten konstrueras och därför är
kombinationen av dessa viktiga i undersökningen av medial representation. Fagerström och Nilson skriver att i Sverige konsumerar varje individ ungefär sex timmar medier om dagen vilket tydligt indikerar att människan påverkas av detta på ett sätt eller ett annat (2008, 25).
De skildringar och framställningar vi matas med ungefär sex timmar om dagen påverkar vilka värderingar vi tillskriver vissa fenomen och trots en kritisk inställning till vad en ser och hör påverkas en likväl av det. Oavsett om en uppskattar utbudet av den media som finns att tillgå eller ej, så möts vi av den dagligen.
Louise Wallenberg skriver i antologin Film och andra rörliga bilder att stereotyper används frekvent i film och annan visuell media för att tittaren ska kunna känna identifikation och/eller begär till karaktärerna (2008, 144-145). Dessa stereotyper, menar Wallenberg, underlättar tittarens läsning av det visuella och reproducerar därmed även ojämlika maktförhållanden.
Stereotyperna underlättar för åskådarna och befäster samtidigt en rad olika idéer om den andre, så som misogyna, homofoba och rasistiska föreställningar. Utnyttjandet av
förtryckande system och stereotyper lockar publik i sin lättillgänglighet och har därmed också stor påverkan på många konsumenter. Wallenberg menar att användningen av stereotyper i media utnyttjar ojämlika maktsystem för produktionens vinning. Representation är därmed aldrig enbart en spegling av redan befintliga ojämlikheter utan är även delaktig i
reproduktionen, genom just framställningen av stereotyper. Wallenberg refererar till
filmvetaren Richard Dyer som säger att denna typ av representations mest direkta konsekvens är att den fastställer vad grupper och individer kan göra och vara i ett samhälle, vilket i sin tur skapar ett möjliggörande för vissa grupper och ett omöjliggörande för andra. Wallenberg hänvisar även till Teresa de Lauretis som beskrivit film som ”könsteknologi” som repetitivt informerar, fostrar och instruerar ett samhälle i hur ett korrekt genus kan och bör uttryckas (2008, 144-145). Genus, sexualitet och normer är ämnen som tätt berör det mediematerial som finns kring polyamori och alternativa relationsformer. Med utgångspunkt i medias maktgrepp kring representation som reproducerar ojämlikheter och dess direkta konsekvenser för konsumenter är det av stor vikt att kritiskt granska dessa plattformar.
För att få så bred kunskap som möjligt om den tvärvetenskapliga queerteorin använder jag mig av både Sara Ahmed och Tiina Rosenberg som skrivit böcker som behandlar ämnet.
Order queer har återkommit inom såväl akademin som aktivismen. Ordet har gått från att
betyda konstig, pervers och sexuellt avvikande, samt varit den mest etablerade termen för
8
homosexualitet i det engelska språket, till att blir ett paraplybegrepp inom HBTQ-rörelsen; ett begrepp för sexualitet, aktivism och som en teori om normalitet (Rosenberg 2011, 39). Queer är inte enbart en teori utan snarare ett kritiskt förhållningssätt till det ”normala”. Judith Butler, en av queerteorins tidiga företrädare, hävdar att queer inte bör definieras utan att begreppet är till för att luckra upp kategoriseringar (Rosenberg 2011, 11). Butler menar att genom att definiera begreppet förlorar det sin makt och blir en del av kategoriseringen, istället för att bryta upp den. Jag antar ett förhållningssätt som innebär att jag erkänner
samhällskategoriernas existens men gör det i relation till att kritiskt granska dessa, med en strävan efter att luckra upp dem. Jag anser att kategoriernas existens bör erkännas för att sedan kunna kritiseras. Detta med en inställning om att alla påverkas av kategorier, oavsett om en faller under normen eller ej. Under framkomsten av ordet queer har det dock skett många försök till att definiera ordet. Dels för att kunna användas i forskningssammanhang, det vill säga att använda queerteori, och för att kunna använda ordet som ett identitetsbegrepp.
Att vara queer är alltid i relation till den normerande heterosexualiteten och binära
könsstrukturen som ter sig exkluderande och förtryckande för de som faller utanför normen.
Rosenberg skriver att queerteorin inte är en enda disciplin utan en blandning av studier med fokus på heteronormativitet (2011, 13). Det heteronormativa finner vi i antagandet om att alla är heterosexuella, ett antagande som ryms inom institutioner, strukturer och relationer och som alltid är närvarande. Heteronormativitet är inte synonymt med heterosexualitet, det är ett system som reglerar begär och relationer och skapar ett allmänt erkänt antagande kring heterosexualitet och tvåsamhet. Heteronormativitet innebär dock mer än bara antagandet att det är ”normalt” att vara heterosexuell, att det skulle vara en ursprungssexualitet. Ahmed beskriver att normen är regulativ och stöds av ett ideal som innefattar ett flertal beteenden som inte enbart handlar om heterosexuellt begär (Ahmed 2014, 149). Detta ideal kan först uppnås via giftermål, genom att skaffa barn och uppfostra dem väl, genom att vara goda grannar och ännu bättre medborgare. Det är med andra ord ett ideal med regulativa normer och förväntningar kring en rad olika beteenden. Den normativa kulturen förutsätter på så vis differentieringen mellan legitima och illegitima sätt att leva på. Det legitima sättet att leva bevaras genom att det anses nödvändigt för nästa generations fortsatta existens och välmående. Det illegitima sättet att leva på blir därmed skadligt för framtida generationer (Rosenberg 2011, 63). Med hjälp av queerteori har jag en kritisk inställning mot det legitima
”normala” och anser att sexualitet, genus och begär är historiskt och socialt konstruerade,
bortom en essentialistisk idé om något inneboende och medfött.
9 Begrepp
En viktig distinktion att göra är skillnaden mellan polyamori och polygami, då det är vanligt förekommande att dessa blandas ihop. Svenska Akademiens ordlista definierar polyamori som
”det att ha flera kärleksrelationer samtidigt” och polygami som ”månggifte” (2005, 699-700).
Polygami kommer från en patriarkal tradition där mannen kan gifta sig med flera kvinnor samtidigt, vilket i en svensk kontext är olagligt. I polygamin står mannen i fokus och alla som är en del av äktenskapet har inte samma rättigheter. Anna Adeniji skriver i sin avhandling Inte den typ som gifter sig? att lagen konstituerar ett slags facit, en objektiv sanning (2008, 21). I det partipolitiska förslaget att byta ut äktenskapsbalken mot samlevnadsbalken intervjuas Tiina Rosenberg i Aftonbladet och säger: “Äktenskapet har alltid varit en institutionaliserad form av kvinnoförtryck och äganderätt. Så varför föra en gammal tradition vidare? Varför skulle äktenskapet vara något att försvara? Försvara kärleken - inte ägandet av andra
människor” (Thor och Ångström 2005). Äktenskapets roll som en institutionaliserad form av kvinnoförtryck och äganderätt yttrar sig bland annat genom att heterosexuella och monogama makar har sociala, kulturella och juridiska rättigheter som de som faller utanför dessa
kategorier saknar. Det blir tydligt i representationen av polyamori då familjebildande och samboskap försvåras och även omöjliggörs i vissa fall. Den förväntade livslinjen kring
familjebildande och äktenskap är en relevant aspekt i materialet då karaktärernas framtid både ifrågasätts och sätts på spel. Polyamori handlar dock inte nödvändigtvis om giftermål, men är ändå något som materialet berör.
Polyamori är ett paraplybegrepp som innefattar olika sätt att leva polyamoröst på. Huruvida polyamorösa personer säger att de är polyamorösa eller lever polyamoröst varierar beroende på hur personen själv ser på begreppet. Det är dock inte utan svårighet som polyamori som begrepp definieras. Det finns även ett värde i att låta begreppet förbli odefinierat i relation till den queerhet polyamori faller under. För att bibehålla det oidentifierbara, och motmakten som finnes inom det, varieras användningen av polyamori som praktik och som identitet i
analysavsnittet. För denna uppsats avgränsning definieras dock några sätt att leva polyamoröst
på, med utrymme för personerna och karaktärerna i materialet att ha makten över sin egna
definition och identitet. Det förekommer även vissa förkortningar och översättningar i
materialet. Ordet ”poly” är en förkortning av polyamorös som används bland annat som ”jag
är poly” och ”jag har polyrelationer”. Det grekiska ordet för poly är “många” och den latinska
10
betydelsen för amori är ”kärlek” vilket i en sammansättning blir ”många kärlekar” (Klesse 2006, 568). På engelska används termen ”non-monogamy”
2som ett sätt att kritiskt belysa att monogamin är normen (Easton och Hardy 2009, 175). Även termen ”responsible non-
monogamy”
3förekommer i diskussionen kring olika nivåer av etik i kärleksrelationer, ett ämne där representationerna skiljer sig åt avsevärt (Klesse 2006, 571). Även här belyser begreppet monogamin som norm, om än med frågan om etik som grund.
Gemensamt för nedanstående definitioner är att polyamori, oavsett hur det utövas, är att ha kärleks- och/eller sexuella relationer med fler än en partner, i kontrast till monogamin som innefattar två. En vanligt förekommande variant av polyamori är att leva med en eller flera så kallade ”primärpartner/s” och samtidigt ha kärleks- och/eller sexuella relationer med andra.
En eller flera primärpartners kan vara de som en bor tillsammans med, har barn med eller har haft längst förhållande med. Det förekommer även ord som sekundär- och tertiärpartner för att beskriva de olika nivåerna relationer kan ligga på, samt för att beskriva vem eller vilka
relationen innefattar. Huruvida denna typ av hierarkisering inom polyrörelsen är nödvändig eller alls konstruktiv har länge debatterats och ifrågasatts. Ordet primärpartner konnoterar att relationen är ansedd primär och därmed är de andra relationerna onekligen sekundära och inte lika högt värderade. Trots delade uppfattningar kring relevansen av denna typ av uppdelning så är det vanligt att denna typ av struktur förekommer i icke-monogama relationer. Det visar på svårigheten att helt komma ifrån den konventionella uppfattningen att den romantiska relationen är den som tillskrivs mest värde. Ett annat sätt att leva polyamoröst på, som utmanar relationshierarkier, är att tillskriva alla relationer lika mycket värde och på så vis arbeta mot normen kring kärleksrelationen som mer betydelsefull jämfört med andra typer av relationer. Med andra ord skulle inte en kärlekspartner vara mer prioriterad än en vän och alla typer av relationer prioriteras i tid, engagemang och känsloinvestering. En vanlig uppfattning är att vänskapsrelationer i sig är polyamorösa då en kan ha flertalet nära vänskapsrelationer utan att det skulle utesluta en annan, samt genom att det bevisar att det går att älska flera personer samtidigt (Klesse 2006, 569-570). På så vis ämnar dessa typer av konstellationer att sudda ut distinktionen mellan vänskap- och kärleksrelationer. Både juridiskt, kulturellt och socialt så tillskrivs dock den intima kärleksrelationen mer värde. Därför är det viktigt för vissa som beskriver sig som polyamorösa att bryta den hierarkin och inte prioritera någon relation framför en annan. Denna inställning till relationer kallas även för relationsanarkism, vilket är
2 Översatt till ”icke-monogami”.
3 Översatt till ”ansvarsfull icke-monogami”.
11
en term som används både kompletterande till polyamori men även istället för.
Ett begrepp som är bärande och återkommer i den här uppsatsen är representation och jag utgår från Fagerström och Nilsons definition av ordet (2008, 30-31). Kort definierat betyder representation ”att stå för” men komplexitet tillkommer när en studerar bland annat medier och masskultur. Ordet framställning används ofta synonymt med representation och det är relevant att påpeka att representation enbart är en liten del av det som framställs, ofta i kombination med andra framställningar. Representation är inte enbart en framställning utan en kombination av flera, och när det kommer till media är det viktigt att minnas att delar av framställningen editeras. Eftersom denna analys delvis fokuserar på spelfilm och TV-serier med manus och regi som ska locka tittare och ekonomiskt kapital, är det viktigt att påminnas om att representationen är präglad utav just detta. Det är en konstruerad och ofta subjektiv framställning med kapitalistiska värderingar som går ut på att produktionen ska locka publik och tjäna pengar. I det här fallet är radiointervjuernas subjektiva och dokumentära inslag dock till användning för den jämförande analysen. Radio påverkas likaså av antal lyssnare och popularitet, programmen redigeras i efterhand och lyssnaren har sällan tillgång till det material som klipps bort. Trots detta är representationer avgörande för människors
uppfattning av ett visst fenomen då framställningen bidrar med vissa värderingar, fördomar, kunskap samt kulturella- och sociala föreställningar.
Adeniji använder sig av ett begreppet det kulturellt imaginära i sin avhandling Inte den typ som gifter sig? som myntades 1994 av Graham Dawson som är en erkänd kulturforskare (2008, 37-38). Dawson menar att det kulturellt imaginära åskådliggör komplexa nätverk av diskurser och berättelser som blir offentligt tillgängliga via olika kanaler, inom ramarna för den kulturen, under den tiden. Dessa nätverk speglar kulturers strukturer kring kunskap och social verklighet, vilket blir tydligt genom en kritisk granskning av vad massmedia sänder - och vad de inte sänder. Adeniji menar att det mediestyrda samhället i relation till begreppet tyder på att det kulturellt imaginära kan vara både motsägelsefullt och överensstämmande på samma gång. Med begreppets hjälp kan vi se olika typer av medier som präglade av drömmar, erfarenheter, ideal och identitetskonstruktioner. Det blir ett nätverk av diskursiva narrativ i olika former som finns tillgängliga i en specifik kultur under en viss tid. Det kulturellt imaginära är de föreställningar om ett fenomen som människor i samma sociala- och
kulturella sammanhang delar uppfattning om. Det är med andra ord ett komplext begrepp som
innehåller motstridiga fenomen som i sig är konfliktfyllda. Dessa fenomen omkonstrueras
12
hela tiden av olika sociala rörelser med olika intressen och idéer, som även de är präglade av kulturellt imaginära traditioner (2008, 37). Den ambivalens som Adeniji beskriver mellan det kulturellt imaginära och media kan vara en källa till motkraft, givet en engagerad tittare. I ambivalensen finns en möjlighet till alternativa läsningar. Motståndsläsningar har länge varit en metod inom den feministiska filmvetenskapen och det är mellan raderna, i ambivalensen, som motståndet mot medias stereotypisering och marginalisering kan börja (Wallenberg 2008, 144).
Tidigare forskning
Det finns en hel del forskning kring icke-monogama praktiker, både kritiska och hyllande, och fältet breddas allt mer. Det förekommer vissa intervjustudier där polyamorösa får beskriva sitt förhållningssätt till polyamori, hur de påverkas av monogaminormen och sociala
begränsningar de möter i form av fördomar, språkets exkludering och svårigheter i
familjebildande. Att forma relationer som inte innefattas av ett heterosexuellt kärnfamiljsideal är något det forskats mycket om, där även polyamorösa relationer förs på tal. Forskningen diskuterar hur familjebildande och relationsskapande fungerar när en inte innefattas av juridiskt eller socialt erkännande samt den emotionella påfrestningen det kan innebära. Med grund i dessa svårigheter har det även skrivits en hel del guideböcker där tips och råd är centrala, men även med avsikt att belysa och legitimera polyamorin.
I diskussionen kring polyamorins potentiella queerhet kommer jag att använda mig av
”What’s queer about non-monogamy now?” av Eleanor Wilkinson som är ett kapitel ur boken
Understanding Non-Monagamies (2010). Det är en kritisk text kring kategoriseringen av
sexualiteter inom det queera fältet och hur det verkar kontraproduktivt. Wilkinson skriver att
startpunkten bör ligga i att kritisera monogaminormen, för om detta uteblir riskeras en
reproduktion av icke-monogami som den andre som måste ursäktas och förklaras. Wilkinson
ämnar att förflytta och konstruera om det populära narrativet kring polyamori som en sexuell
preferens till en bredare queerpolitisk agenda (2010). Ur tidskriften Sexualities har jag tagit
två artiklar till användning. Christian Klesse skriver i ”Polyamory and its ‘Others’” om
polyamorins ambivalens i att delvis reproducera hegemoniska diskurser och samtidigt
motarbeta dem, vilket lyfts i analysens sista del (2006). I den andra artikeln,”Constructing
polyamorous languages in a culture of compulsory monogamy”, har författarna Ritchie och
Barker granskat internetforum för polyamorösa för att undersöka hur ett polyinkluderat språk
kan konstrueras (2006). Kategorin bisexualitet kommer även att beröras då det är ett vanligt
13
förekommande i flersamma relationer och är aktuellt utifrån materialet. Malena Gustavson skriver i Bisexuella trekanter och tvetydigheter om det dubbla begäret i relation till genus, sexualitet och njutning (2003). Bisexualitetens marginaliserade position i materialet bygger vidare på Gustavsons betoning av maktordningar som konstruerar det avvikande och det normala, samt det paradoxala i den heterosexuella mannens bisexuella trekantsbegär.
Analys
Nedan följer analysen av filmer, radio, böcker och TV-serieavsnitt med hjälp av kritisk diskursanalys och queerteori. Analysavsnittet innehåller olika teman som ansetts relevanta och betydelsebärande utifrån materialet. Det är teman som varit centrala i allt material som analyserats. Inom dessa teman framkom både likheter och skillnader i de olika
representationerna, vilket låg till grund för konflikter, motgångar och framsteg i narrativen.
Därför ansågs dessa teman vara avgörande i representationen och la en stadig grund för en jämförande analys. Jag kommer att bearbeta ämnen kring svartsjuka, fördomar, sociala sanktioner och diskursmotstånd.
Svartsjuka
Ett återkommande ämne i materialet som orsakade många konflikter för karaktärerna var
svartsjuka. Diskussionen berör hur svartsjuka känns, om en kan arbeta bort svartsjukekänslor
och olika förhållningssätt till det. Det råder oenigheter kring vad svartsjuka egentligen är,
vilket skapar kommunikationssvårigheter för karaktärerna. Känslors subjektivitet och det
faktum att klassifikationssystemet för känslor är kontextbunden skapar förståelse för denna
oenighet kring en definition av svartsjuka. Olika kulturer konstruerar och sprider ett delat
språk för att förmedla känslor, för att på så vis skapa en meningsfull kommunikation individer
emellan. Således har känslor en social funktion. Sara Ahmed skriver i The cultural politics of
emotions om den allmänna uppfattningen att kvinnan är emotionell, att hon alltid har nära till
sina känslor, känner starkt och ofta (2014, 2-3). Ahmed fortsätter att beskriva hur kvinnan i
sig anses vara närmare naturen i och med sitt rika känsloliv, i motsats till mannen som länkas
till kulturen. Att känna mycket, att vara känslosam, antas orsaka en minskning i rationalitet
och omdöme, vilket många gånger anses vara negativt. Detta synsätt implicerar att emotioner
bemästrar individen, kvinnan, och verkar därmed genom att underordna både kvinnan och
kroppen (Ahmed 2014, 2). Att vara emotionell blir att vara beroende istället för autonom,
passiv istället för aktiv. Genom ett sådant språk och evolutionsstyrt tankesätt kan en se hur
emotioner konstrueras och konceptualiseras; emotioner härrör från människans primitiva
14
historia. De emotioner som kvarstår än idag blir således ett tecken på människans fortsatta primitivitet, vilket uttrycks i termer av ”hur det alltid har varit” och att svartsjukan är en
”naturliga respons”. Huruvida svartsjukan är ”naturlig” råder det delade meningar om utifrån materialet. I radioprogrammet ”Att vara polyamorös handlar om kärlek” beskriver Emanuel hur svartsjuka upplevs för honom (Asp 2016):
För mig handlar det mycket om att inte räcka till, att man jämför sig med andra och tänker att de har snyggare kropp, bättre jobb, skarpare intellekt och allt vad det kan vara, och därför kommer jag att bli ersatt. Men det är ju också det fina med att träffa flera, att en inte behöver fylla alla roller utan att en kan vara kroppen och en kan vara intellektet, om man ska hårdra det då. En är den man käkar pizza med och den andra käkar man sushi med, och så vidare. Det lättar pressen på att en person ska vara den rätta som är bäst på allt och kan allt och gå med på allt och alla sexuella fantasier och sådär. Istället kan man fördela det ansvaret (Asp 2016).
Emanuels upplevelse av svartsjuka var en rädsla för att bli ersatt. Han beskriver att fördelen med att ha flera relationer är att det lättar pressen på att vara ”allt” för en person. Emanuel fortsätter och lyfter ärlighet som en av de avgörande komponenterna för en polyamorös relation:
På något sätt måste ju ett förhållande bygga på ärlighet och om din partner, eller dina partners, säger att de vill ha dig trots att de träffar andra så måste man ju lita på det och inte gå runt och liksom misstro varandra, då är det ju ingen vits med att ha något förhållande alls, tycker jag (Asp 2016).
Ärlighet framställs som svartsjukans motsats, existensen av den ena eliminerar den andra.
Utan ärlighet fallerar en relation, det är byggstenen som får relationen att fungera, menar Emanuel. Trots att Emanuel menar att polyamori lättar på pressen att vara allt för en person så går det att utläsa en annan sorts press när det kommer till ärlighet. Litar de inte på varandra är det ”ingen vits” med relationen. Svartsjuka blir ett konkret bevis på att tilliten inte finns eftersom de inte kan verka samtidigt, enligt Emanuels definition. Här blir svartsjuka och ärlighet tätt länkade, men svartsjuka kan uppstå av många olika anledningar och att försöka reda ut de bakomliggande orsakerna var något som krävdes för att förstå konflikterna i materialet.
Monogami är den mest socialt accepterade relationsformen i västerländsk kultur, den är
upphöjd över alla andra typer av relationer och tillskrivs sociala, kulturella och juridiska
rättigheter som andra relationer saknar. Svartsjukan blir ofta konstruerad som en
15
essentialistisk och ”naturlig” respons på hot mot denna, vilket bidrar till att upprätthålla monogamins status där svartsjukan är central många gånger. Brottet mot monogamins
sexuella exklusivitet är en aspekt som kan leda till svartsjuka, vilket framställs som det största hotet mot monogamin och dess konsekvens är oundvikligen att relationen tar slut. I
polyamorösa relationer däremot, menar Wilkinson, lyfts den emotionella intimitetens
betydelse, som ett sätt att distansera sig från andra typer av icke-monogami vars fokus ligger på det sexuella (2010, 348). Dock utan att nämna detta som en orsak till svartsjukans
uppkomst, trots att just intimitet många gånger kan vara en avgörande komponent i
kärleksrelationer eftersom det skapar en sårbarhet individer emellan. Svartsjukans närvaro kan med andra ord vara ett resultat av en utelämnande situation, där otrohet utnyttjar den
positionen. Ahmed menar att intimitet och kärlek gör individen sårbar i beroendet till en annan, ett beroende till något som inte är jag kan innebära en känsla av förlorad autonomi (2014, 125). I detta beroende finns även det underliggande hotet om att kärleken och
intimiteten kan försvinna, även det en möjlig orsak till svartsjukans uppkomst. Svartsjuka kan med andra ord ses som en konsekvens av det underliggande hotet om kärlekens försvinnande och den sårbarhet som intima situationer kan medföra. Att bryta ett löfte kring exklusivitet, oavsett om den är uttalad eller underförstådd, kan orsaka stort lidande och svartsjuka kan på så vis vara ett resultat av situationer utan samtycke individerna emellan. Både monogamins hegemoniska dominans och intimitetens komplexitet i kärleksrelationer kan med andra ord orsaka att svartsjuka uppstår. Att tydligt avgränsa vad svartsjuka är blir komplext eftersom känslor är subjektiva och upplevelsen av dem omöjlig att allmänförklara. Fokus ligger på vad känslan gör, inte vad den är, och det intressanta finner jag i skillnaderna i hur det talas om svartsjuka i de olika mediekanalerna.
Easton och Hardy skriver i The ethical slut att svartsjuka kan yttra sig genom sorg, ilska, hat eller självförakt, för att nämna några av de känslor de listar (2009, 111). De beskriver att länken mellan sorg och svartsjuka ofta är rotad i förlust. De säger att: “vi har blivit lärda av vår kultur att när en partner har sex med en annan så har vi förlorat någonting”, vilket kan handla om en förlust av en idealbild av hur ett perfekt monogamt förhållande ska se ut (2009, 113-114). De beskriver att sorgen är ett resultat av en förlust, vilket implicerar ett tidigare ägandeskap. Easton och Hardy beskriver svartsjuka som en direkt konsekvens av
monogaminormen, där normen verkar genom att legitimera och normalisera känslan. Ahmeds
argument blir ett viktigt komplement till denna formulering kring förlust – det kan även
innebära förlusten av kärlek och intimitet, vilket snarare handlar om sårbarhet och inte
16
nödvändigtvis ägandeskap. Sårbarhet och trygghet i relation till svartsjuka är något som berörs i radioavsnittet ”Poly – den bästa relationsformen” där Lovisa intervjuas av Maria Maunsbach (Aziz 2015). Lovisa är polyamorös och menar att det finns vissa fällor en kan gå i när det gäller trygghet i relationer:
Maria: är det så att man blir tryggare om man inte bara förlitar sig på en person?
Lovisa: Nej, det gör faktiskt inte så stor skillnad. [...] Om man mot alla odds ska säga att det finns något negativt med poly så kan det vara att jag tror att man kan lura sig själv. Istället för att vara trygg med den man är med så behåller man tryggheten hos sig själv helt. För om man har olika partners kanske det blir så att man inte söker så mycket trygghet utifrån, och det är ju också någonting som man måste göra när man har en, eller måste, som är bra med att ha en kärleksrelation, att man faktiskt vågar lämna över sig själv till någon annan. Att man vågar säga “du gör mig trygg” och finnas i det och visa den svagheten. Det är säkert lätt att om man har flera partners så behöver man liksom inte göra det med någon. Den fällan är nog lätt att fastna i som nybörjare. Däremot när man har hållit ihop ett tag så är det för mig en jättestor trygghet att jag har flera människor som fångar upp mig om det händer någonting (Aziz 2015).
Här lyfts tryggheten, både den interna och externa, som en viktig aspekt i polyamorösa relationer. Det finns en sårbarhet i att erkänna sig trygg med någon annan, menar Lovisa, vilket stärker resonemanget kring intimitetens betydelse. Att ha flera partners behöver inte resultera i mer yttre trygghet, men att våga vara sårbar kan kan löna sig genom att få ett större trygghetsnät, fortsätter Lovisa. Att svartsjuka går att ”lära sig av med” är ett återkommande sätt att tala på i polysammanhang, att det rent av är en nödvändighet att inte känna svartsjuka för att kunna leva polyamoröst. Easton och Hardy skriver under rubriken ”Unlearning
jealousy” att processen att träna bort svartsjuka handlar om att pröva sig fram till en inre
trygghet som inte är beroende av yttre validering (2009, 115). De menar att utmaningen ligger
i att skapa en stark och trygg bas i sig själv som inte är beroende av sexuell exklusivitet eller
partnerägandeskap. De beskriver att många anser att sexuell territorialitet är en del av
människans sociala evolution och att svartsjukan blir en ursäkt för att agera ”statiskt, på
instinkt och oetiskt” (2009, 109). Här framställs svartsjuka som en inneboende känsla som
sker på automatik, med konsekvenser att individen beter sig oetiskt. Författarnas resonemang
kring trygghet skiljer sig från Lovisas, som menar att både den inre och yttre tryggheten bör
finnas för att relationen ska fungera. Lovisa bygger vidare på sitt resonemang om trygghet och
säger att ”den som är svartsjukt lagd” förmodligen kommer att känna mycket svartsjuka i
början, men att det går att öva bort (Aziz 2015):
17 Är man helt extrem så är det väl en sak, men då kanske det är annat man behöver jobba med, med osäkerheten.
Men det mesta går ju att jobba bort, man lär ju sig att istället för att börja känna det här när det känns som att något öppnar sig i bröstkorgen och så blir det bara svart. Den känslan kan du jobba bort genom att definiera vad det är du känner och säger “nej men gud jag är jätterädd, jag är jätterädd för att förlora den här människan” eller
“jag känner mig osäker” eller ”jag blir missunnsam för den andra personen är mycket mer lyckad än jag är”, eller vad det nu är. Då kan du jobba med den känslan och prata om det, och då går det över. Det är lite som terapi, poly, faktiskt (Aziz 2015).
Svartsjuka beskrivs som något som tar över individen, något mörkt som tornar upp sig i bröstet. Lovisa menar att svartsjukan grundar sig i en inre osäkerhet som går att arbeta med.
Hon jämför polyrelationer med terapi och hänvisar till det faktum att genom att beskriva sina känslor och prata om dessa kan svartsjukan successivt arbetas bort. Att prata och sätta ord på sina känslor blir botemedlet mot svartsjuka, vilket knyter an till Emanuels tankar kring ärlighet. Lovisa fortsätter och säger att som polyamorös måste en kunna prata om sina
känslor, en ”kommer inte undan” (Aziz 2015). I processen att lära sig av med svartsjuka krävs ett kontinuerligt arbete för att det successivt ska ”gå över”. Att svartsjukan inte skulle
försvinna med hjälp av talet som verktyg läggs inte fram som ett alternativ, det framställs som en självklarhet att det med tiden kommer att avta. Här blir det tydligt att språket är en central aspekt för en välmående polyamorös relation. Språket hjälper individen att förstå sig själv och andra i relation till de koncept som är språkligt tillgängliga här och nu. Richie och Barker beskriver hur deras intervjudeltagare uppger hur språket begränsar dem, att språket för icke- monogama relationer är bristfälligt (2006, 593). De ger exemplet att det finns många begrepp i det engelska språket som beskriver parten någon är otrogen med; ”the other women” eller
”the mistress”, men inget som beskriver en partners partner. Richie och Barker menar att den enda allmänt tillgängliga termen som kan representera icke-monogama relationer är otrohet.
De citerar en av sina intervjudeltagare som säger att det är genom ”att vara otrogen” som de flesta kan greppa konceptet polyamori (2006, 589). Genom detta språk, i termer av otrohet, går det att urskilja pekpinnar kring relationspraktiker, vilket exkluderar och skapar en känsla av utanförskap, samt en vilja att konstruera ett mer inkluderat språk, vittnar Richie och Barkers intervjuer om. Ett mer inkluderande språk skulle således kunna underlätta kommunikationen och skapa en bredare grund för att kunna arbeta mot svartsjukan.
Filmen Lie to me handlar om Mason och Sam som har en överenskommelse om att de får ha
sex med vem de vill, så länge de använder preventivmedel och är ärliga mot varandra (Muller
2008). Även här framställs ärlighet som en grundsten i relationen; de måste vara ärliga med
18
sina känslor och vilka de har sex med. Tidigt in i filmen visas en scen där Sam och Mason har varit på ett bröllop tillsammans och Sam lämnar festen för att ha sex med en gammal pojkvän från universitetet, medan Mason går hem ensam. Morgonen efter har Mason ett telefonsamtal med en kollega där han utan starka affekter berättar att Sam gick hem med en annan efter bröllopet. Mason uttrycker inte några negativa känslor men trots detta suckar kollegan och svarar:
”Dude, I don’t know how… Whatever works for you guys, it sure would not work for me. I get pissed when some guy even looks at Ally”. Kollegan blir svartsjuk så fort någon tittar på hans flickvän, Ally, och från hans perspektiv går det att uppfatta varenda person som ett potentiellt hot. Tvåsamheten framställs som väldigt fragil, allt som krävs är en blick för att reta upp partnern, medan polyamorin framställs som mer accepterande och tillåtande.
Relationen till den gamla pojkvännen James, som Sam börjar träffa regelbundet, utvecklas till någonting mer än enbart sex. James har dock svårt att acceptera Sams relationspreferenser och vill inte dela henne med någon annan. Han frågar henne om hur det öppna förhållandet går till och om hon inte känner svartsjuka. Sam svarar att det inte är ett problem så länge de är ärliga mot varandra. James beskriver sig själv som mer traditionell än vad han trodde, att den här relationsformen är svår att acceptera:
James: Don’t you get jealous when he hooks up with other girls?
Sam: Not really, not if he tells me about it.
James: You were jealous with me.
Sam: I know. I just feel like I have grown up a lot. Being jealous was just, ehm, being insecure.
James: I’m definitely not insecure, but I still get jealous. I mean, it’s human nature (Muller 2008).
Här beskriver James svartsjuka som “human nature”, att det är en naturlig del av människans känsloliv och därmed oundviklig. Sam menar däremot att osäkerhet och svartsjuka är
sammanflätat och något en växer ifrån och därmed inte alls en oundviklig känsla i sociala relationer. De båda intar en normativ position i relation till svartsjuka, men från två skilda håll. Å ena sidan läggs det fram som något essentialistiskt och oundvikligt, vilket knyter an till Ahmeds diskussion kring emotioners påstådda primitivitet, och å andra sidan som något barnsligt som en växer ifrån. Förhållningssättet till svartsjuka separerar tydligt den öppna- och den monogama relationen. Lovisa och Sam menar att svartsjuka handlar om osäkerhet, medan James tydligt motsätter sig detta och hänvisar till känslans ”naturlighet” och oundviklighet (Aziz 2015; Muller 2008). Uppdelningen mellan känslor och rationalitet mynnar här ut i förmågan att kunna kontrollera sina känslor och att känna den ”rätta” känslan i rätt kontext.
Vad den rätta känslan är förblir något Sam och James är oense om och det visar på en tydlig
19
skillnad i hur de förhåller sig till upplevelsen av svartsjuka, samt hur det påverkar hur de valt att konstruera sina relationer. Deras skilda definitioner av vad svartsjuka egentligen är gör konversationen frustrerad och kommunikationen bristande:
James: Why am I wasting my time on you? There´s so many single girls out there and I come after you, why?
Sam: Because you can’t stop thinking about me?
James: Don’t flatter yourself.
Sam: Then why are you here?
James: I don’t know. I guess I’m old fashion and want you all to myself. Is that so wrong?
Sam: I am not a piece of real estate.
James: Yeah, no, you’re a fucking rental (Muller 2008).
James liknelse med en hyresbostad blir objektifierande; Sams kropp är tillgänglig för vem som helst. James vill ha Sam ”för sig själv” enligt monogamins regler och hennes sätt att konstruera relationer anses avvikande, hon är promiskuös, en nymfoman. Han vill ha en kvinna som är exklusiv med honom eftersom han är gammaldags och lever efter dessa normer utan att egentligen ifrågasätta dem. Att vara gammaldags tyder dock inte på att James syn på relationer är förlegad, snarare att det bevisar hur det ”alltid har sett ut” i ett försök att
legitimera och förklara sin reaktion. Att ”ha” någon innebär här ett monogamt löfte om att vara emotionellt och sexuellt trogen, vilket placerar konkurrensen utanför relationen istället för att vara en del av den, som i det här fallet. James legitimerar sin svartsjuka genom att framställa sitt egna beteende som normalt och Sam som den avvikande. När James konfronteras med normbrytande refererar han till ”hur det alltid varit” och agerar utefter denna sanning.
De skillnader jag finner i representationen av svartsjuka är dels förhållningssättet till känslan, men även huruvida den är oundviklig eller går att arbeta bort. Representationerna är överens om att svartsjuka är något som en helst inte vill uppleva, det är inte eftersträvansvärt i kärleksrelationer. Vad som skiljer dem åt är dock hanteringen av känslan. Representationen av monogami förmedlar en accepterande och något uppgiven inställning till känslan.
Svartsjukan är oundviklig och kommer således att påverka relationen, trots att den inte är
önskvärd. Den finns där av ”naturliga” skäl och det finns inget botemedel mot den. Därför
accepteras svartsjukans närvaro och dess konsekvenser, trots att det begränsar och skapar
svårighet i relationen. Representationen av polyamori förmedlar däremot att svartsjuka tyder
på osäkerhet och att det går att konstruera om känslan. Genom ett kontinuerligt arbete med
20
ärlighet och samtal som grundstenar går det att eliminera känslan helt. Polyamori framställs som mer flexibel i jämförelse med monogami, särskilt i Lie to me där den monogama relationen framställs som begränsande och kontrollerande eftersom karaktären anpassar sig efter svartsjukan som något bestämt och avgörande för relationen (Muller 2008). Oavsett kanal fanns svartsjuka med som en avgörande komponent och representationsskillnaderna skapar en tydlig distinktion mellan polyamori och monogami.
Fördomar
En viktig aspekt i narrativen var omgivningens bemötande av de icke-monogama relationerna.
Jag upptäckte snabbt att med termen polyamori följer en rad förutfattade meningar. Dessa förutfattade meningar är förlängningar av monogaminormens stereotypisering av hur en lyckad relation ser ut och dessa aspekter plockas ut och framställs till det extrema. The ethical slut ägnar ett helt kapitel till att lista fördomar kring polyamorösa relationer och hur en kan motsätta sig dessa (Easton och Hardy 2009, 9-19). Fördomarna grundar sig i synen på det normala och naturliga och dess motsättningar konstrueras som onormala, moraliskt avvikande och onaturliga. Konstruktionen normal kontra onormal i relation till monogami härstammar från ett ideal kring en förväntad livslinje av giftermål och familjebildande. Det kommer från en långlivad tradition där monogamin värdesätts både socialt, kulturellt och juridiskt. Ur ett samhälleligt perspektiv har det juridiska, lagen om samlevnad, en hegemonisk status som legitimerar en viss typ av relationer och avskriver andra (Adeniji 2008, 21). Lagen är en av många diskursiva komponenter som vägleder hur människor bör leva sina liv. Den ligger till grund för våra föreställningar om hur en lyckad relation ser ut, påverkar hur vi agerar, våra värderingar, begär och förväntningar, något som märks tydligt i den mediala representationen av det som anses avvikande.
I serien You, me, her har det gifta paret Jack och Emma blivit kära i Izzy som de valt att
påbörja en relation med (Shepherd 2016). Izzy arbetade som eskort och Jack träffar henne i ett
försök att ”liva upp sexlivet” mellan honom och hans sin fru. Emma får snabbt reda på detta
och bestämmer sig för att själv träffa Izzy. Både Jack och Emma fattar tycke för Izzy och det
resulterar i en affärsuppgörelse; Izzy får betalt för de gånger de har sex alla tre. Denna
maktaspekt är ingenting som tas upp i serien då det till synes glöms bort när de tre bildar en
kärleksrelation och lägger bort affärsuppgörelsen. Det enda som berörs av denna väldigt
väsentliga maktrelation är det faktum att Izzy väljer att sluta arbeta som eskort för Jack och
Emmas skull, som ett bevis på sina djupa känslor för dem båda. I avsnitt två, säsong två, har
21
Jack, Emma och Izzy kommit ut som en tresamhet för de grannar som samlats för att
gemensamt se en fotbollsmatch. De tog tillfället i akt och berättade nyheten om att Izzy har flyttat in och att de har en kärleksrelation alla tre. Många är nyfikna och glada för deras skull, men de blir även kallade perversa, att de ägnar sig åt smutsiga sexpraktiker och att deras relation är deviant, avvikande. Avsnittet behandlar många reaktioner från deras sociala omgivning och när Emma senare väljer att säga upp sig från sitt arbete länkas det direkt till det faktum att hon är polyamorös. Jacks bror säger: ”That’s awesome. Unemployed
polygamists. Are you going to shave your head and have like crazy tribal face tattoos? Cause fuck it right?”. Att komma ut som polyamorös anses vara ett steg i fel riktning, en väg utför där saker inte längre spelar någon roll. Jacks bror antyder att deras tresamhet resulterar i att resterande värderingar också kommer att fallera. Dessa typer av fördomar stämmer överens med de som Easton och Hardy listar, där ord som omoralisk, patologisk, destruktiv och promiskuös förekommer (2009, 9-19). Att stå fast vid sin moral innebär i Emmas fall att leva monogamt och således stanna kvar på sitt arbete, då polyamorin antas vara anledningen till uppsägningen.
I del två av radiointervjun ”Poly – den bästa relationsformen” intervjuar Robert sin kompis Emelie som har ett kritiskt förhållningssätt till hur media porträtterar alternativa
relationsformer (Aziz 2015). Emelie och hennes primärpartner har haft en lång relation där de både har sexuella- och kärleksrelationer med andra. De flesta i deras omgivning har varit nyfikna på hur det fungerar, men många är även kritiska och ställer sig frågande inför konstellationen:
De flesta är nog ganska toleranta eller tycker att det är intressant. “Jaha, känner du så, jag skulle aldrig kunna känna så själv” och ”det skulle aldrig funka för mig för jag är så svartsjuk” eller sådär. Men att alla ändå är “men gött för dig”. Men sen tycker jag ändå att det är väldigt vanligt med det här, alltså tvivlet, eller förtäckta kritiken som kommer i att “ja, ja, men när du blir äldre” eller “när du blir vuxen”, och klappar på huvudet, “då ska du se att du kommer nog förstå att det här funkar inte” och “de här tankarna hade man ju på 70-talet också - och det fungerade ju inte” (Aziz 2015).
Icke-monogami skapar reaktioner som menar att det är en ”fas”, något som går över,
beskriver Emelie. Det talas om tvåsamhet som någonting en kommer att växa in i, något en lär
sig när en blir äldre. Att växa upp sätter likhetstecken med att finna sig i monogamin. Den
tvåsamma relationen blir tätt sammankopplat med andra maktsystem och normer kring vad
som är tillåtet, vem det är accepterat att ha intima relationer med och på vilket sätt. Samhället
22
premierar monogami och Adeniji skriver att de som lever i ett heterosexuella äktenskap anses vara mer mogna och pålitliga jämfört med de som inte gör det (2008, 114). Det framkommer tydligt i de reaktioner Emelie beskriver att hon mottagit. Även Mason, i filmen Lite to me, får en reaktion från sin kollega angående sin öppna relation som tyder på en omogenhet, med inslag av en rädsla för monogami: ”You don’t even have the balls to commit to the one person that can tolerate you” (Muller 2008). Den öppna relationen som Mason har tyder på ett
bristande mod, han vågar inte binda sig fullt ut till en person, vilket bygger vidare på det Emelie fått motta kring omogenhet i icke-monogami. Emelie fortsätter sitt resonemang och tar filmen Tillsammans som ett exempel. Det är en film som skildrar ett kollektiv på 70-talet där en blandning av diverse olika människor bor i samma hus och stämningen är nästintill kaotiskt (Moodysson, 2000):
Filmen “Tillsammans” till exempel, som visar att det finns en god tanke, men det funkar inte i verkligheten.
Oftast är det ju så det porträtteras och hur folk tänker kring det, att “ja det är en tanke man kan ha, men det är ingenting som kan omsättas i verkligheten” eller “ja, men någon kommer till slut bli sårad”. Att det skulle finnas någon slags maktasymmetri i alla öppna relationer. Det finns ett tvivel att “bara för att det inte funkade för mig så kommer det inte funka för någon annan heller” - den typen av reaktioner. Ibland kan jag känna lite så när det gäller media, att man hellre vill ha lite smaskigare berättelser, och att jag kanske pratar på ett ganska generellt sätt. Hur mycket har man sex? Med vem? Och när? Man vill hellre ha en “freakshow” av det avvikande, och jag pratar hellre om det lite mer teoretiskt (Aziz 2015).
Emelie menar att det är lättare att hålla icke-monogamin på ett teoretiskt plan när nyfikna röster frågar om det, detta för att undvika att framställas som en ”freakshow”. Emelie uttrycker en önskan om att låta icke-monogamin bara få vara ett sätt för människor att bilda relationer på när hon beskriver rädslan för att porträtteras som ett ”freak”. Att det ska få vara
”helt vanliga människor som bara väljer att konstruera sina relationer lite annorlunda” (Aziz 2015).
I materialet är omgivningens bemötande både nyfiket och dömande, fascinerat och samtidigt som början på ett moraliskt förfall. Även radiointervjuerna vittnar om det dubbla bemötandet.
Polyamori väcker onekligen reaktioner på ett sätt som monogami inte gör, både när bemötandet är positivt och negativt. De som inte inkluderas av det heterosexuella äktenskapets fördelar blir i större mån ifrågasatta och det talas om omogenhet och
opålitlighet, något en växer ur. Radiointervjuerna vittnar om upplevelsen av att porträtteras
som ett ”freak”, samtidigt som det talas om ett respektfullt och nyfiket bemötande.
23
Representationen blir konfliktfylld i denna dubbelhet. Det kulturellt imaginära blir påtagligt i den tvetydighet som representationerna bidrar med, vilket samtidigt resulterar i en
förhandling. I en kontinuerlig process förhandlar olika sociala rörelser med de som premierar tvåsamhet genom att bevisa att det går att skapa flersamma relationer som inte bottnar i omogenhet eller otrohet.
Sociala sanktioner
Genom att födas in i redan förutbestämda diskurser och sociala normer kan de som upplever att de inte ”passar in” känna ett obehag. För att kunna gå emot redan etablerade normer krävs ett hårt arbete för att upptäcka, definiera och ändra de regler som är uppsatta, menar Lovisa i intervjun i Ligga med P3 (Aziz 2015). Lovisa menar att det finns en del saker som en behöver lära om för att leva polyamoröst:
Man får lära sig av med idén om att ”nu ska jag bara vara med den här människan, jag får inte göra någonting annat, jag får inte känna någonting annat och om det är så att jag kysser någon annan så är det slut”, och hela den vevan. Eller för den delen om han tittar, eller hon tittar, eller hen tittar, på någon annan så innebär det att de har begått en stor kardinalsynd och då måste vi avbryta det här och då ska jag vara jättearg och förstörd och ledsen och allting, för evigt. Det tar ju tid att lära sig av med det, och för att kunna lära sig av med det, eller för att kunna släppa taget om den idén, så måste man kunna prata och definiera “vad är det jag egentligen som händer i mig när jag ser det här? Hur känns det här?”. Och det tar jobb (Aziz 2015).
Lovisa beskriver att det krävs arbete för att lära sig av med invanda tankemönster och sätt att agera på. Ett arbete som, även här, delvis handlar om att prata och definiera känslor. Att det krävs tid och energi för att lära om är återkommande i radiointervjuerna, men trots det mödan värt. Att ha de resurser som krävs för att lägga ner ett sådant arbete framställs ofta som en självklarhet, som att ingenting är omöjligt. Detta trots att det ofta finns personliga erfarenheter kring de konsekvenser en kan behöva utstå från omgivningen. Emanuel berättar i
radiointervjun med Maria Maunsbach vad samhällets fördomar skapade för emotioner hos honom (Asp 2016). Hans vardag präglades av dåligt samvete och skuldkänslor inför upplevelsen av att monogamin skavde. Emanuel insåg till slut att han var polyamorös. Det skedde dock inte utan svårigheter då Emanuel snabbt möttes av samhällets fördomar:
Det har varit gånger då det känns nästan omöjligt att leva poly för att samhället är så fördömande och folk man vill dejta vill inte dejta en gift för att de tycker att det är en konstig relationsform, för då är man ju redan
“upptagen”, inom citationstecken. Och då har det känts lite som att det är lika bra att ge upp hela grejen. Men jag kan inte tänka mig något annat nu, det går liksom inte. [...] Men det finns ju alltid folk som tycker att det är
