Litteratur och kritik m.m.
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1951_litt
Fornvännen 1951, s. 134-136, 190-196, 254-268, 371-380
Ingår i: samla.raa.se
L I T T E R A T U R OCH K R I T I K
C. L. DAVIDS SAMLING. Nogle Studier. Utg. av C. L. Davids Fond og Samling under red. av Vilhelm Slomann, Köben- havn 1948.
Till höjesteretssagförer C. L. Davids sjuttioärsdag i juli 1948 utgavs en mycket vacker bok i kvarto, innehållande beskrivningar på den bygg- nad och de däri av David hopbragta samlingar av konstslöjd som blivit Danmarks senaste museum. Samlingarna äro intressanta, delvis synner- ligen värdefulla och därmed ett välkommet studieobjekt och resemål för folk från hela Norden. Men även berättelsen om det sätt, varpå mu- seiorganisationen erhållit sin form och fått sitt fortbestånd garanterat, är av intresse för osa
Samlingens ena huvuddel består av muhammedansk keramik, vilken bearbetats och beskrivits av André Leth. Som fullständig lekman pä detta område kan anmälaren bara i korthet referera. Samt konstatera att framställningen tack vare ett rikhaltigt och väl valt komparativt bildmaterial är lättfattlig och överskådlig. Loth har gjort sig föredömlig möda att studera växelverkan mellan det kerarniska konsthantverket och andra områden, särskilt silversmidet. Han skiljer ur den formgivning, som inte är betingad av krukmakeriets egen teknik. Har. söker och fin- ner dennas förebilder t. ex. hos sassanidiska kannor och skålar av sil- ver. Även i glas förekomma en hel del av dessa former, vilka också ställas i relation till representanterna av silver och i lera.
Av sannolikt ännu större intresse ur samlarsynpunkt äro de ting, med vilkas hjälp Leth illustrerar det kinesiska porslinets influens på det mohammedanska lergodset i olika av kalifatets länder. I detta avsnitt leder framställningen till en revision av hittills gällande dateringar.
Den andra stora huvuddelen av Davids samling är silverkonsten. Av renässans- och sextonhundratalssilver finnas bara några fä saker, me- dan sjuttonhundratalet är rikt representerat. Detta material är utmärkt behandlat av Erik Lassen, som med hjälp av ett ofta förnämligt bild- urval övertygar en om, att samlingen verkligen innehåller fina ting.
Det mesta är glädjande nog danska arbeten; därtill kommer en mindre grupp saker, företrädesvis av tyska mästare.
Som Lassen anmärker: något slags utvecklingshistoria för det danska silversmidet kan man inte illustrera med exempel ur samlingen. Men hur ofta kan man verkligen lyckas med det? I Davids samling före- komma i varje fall en hel del bra saker av danska sjuttonhundratals- mästare.
Bland det som man särskilt skulle vilja nämna är on handkanna med
fat, av Nicolai Junge, Köpenhamn 1737, och en kaffekanna med tillhö-
rande fat av Knud Rasmussen Brändt i Horsens 1737. Några eleganta
ting i måttfull rokoko äro en tekanna med fat 1757, en kaffekanna på
L I T T E R A T U R O C H K R I T I K
tre ben 1759, samt skrivdon på bricka, allt av framstående köpenhamns- silversmeder.
Erik Zahle har beskrivit den ej lika omfattande samlingen av mål- ningar och skulpturer. En del gamla holländare hänga i rum, som ha kvar prägeln av boningsrum och med sina höga fönster ge en god före- ställning om den miljö, för vilken denna målarkonst en gång skapades.
Tyngdpunkten i målcrisamlingen ligger hos en representativ kollektion av Jens Juel, särskilt hans senare period som porträttmålare. Den med omsorg och tydligen med sakkunskapens råd valda samlingen är ett vackert exempel på, hur en målmedveten insats av en privatsamlare kan foga viktiga sidor till ett lands konst- och kulturhistoriska beskrivning.
Samma drag av omtanke och klar blick för slutmålet röjer sig i den i bokens inledningskapitel beskrivna donationen av fastighet för musei- samlingens förvarande och fonderingen av medel för dess framtida be- stånd. Huset nr 30 i Kronprinsessegade, utmed Rosenborgs park, ingår sålunda i donationen. De övre våningarna i huset äro inredda för sam- lingarna. Stiftelsen som helhet är ställd under Kunstindustrimuseet. En i och för sig förklarlig önskan att minnas av eftervärlden har ej sällan föranlett donatorer av patricierhus att ge så orubbliga föreskrifter om miljöns intakta bevarande, att hus och samlingar snart nog blivit ett alldeles dött museum. I fråga om den davidska donationen tycker man sig märka en strävan att undvika bestämmelser, som på ett improduk- tivt och ogynnsamt sätt skulle låsa fast det hela. Med den självklara uppgiften att bevara vad som redan samlats likställer nämligen stif- telseurkunden dels ett ökande av samlingen, dels understöd åt studiet av konsthantverkets utveckling, dels slutligen hjälp åt Kunstindustri- museet för att öka dess bibliotek. Det är inte minst denna vidsynthet som gör, att man så gärna vill önska lycka till för Nordens nyaste museum.
O. Koflström N O T E S
« Discussion of the temple at Uppsala. — Harald Widéen points out that new light was east on the Uppsala temple by the 1926 excavations under the floor pf the Romanesque archiepiscopal church at Gamla Uppsala.
Tho templo had been described in about 1070 by Adam of Bremen. Sune Lindqvist suggesled that the stone-lined postholes found here were part of the temple, and he and a whole series of his followcrs have utilisod in detail Adam of Bremen's description. No scientific report on the ex- cavations has yet been published, and Widéen claims that AdanVs state- ments, often stereotyped in form, cannot be squcezed for detailed informa- tion and that no attitude can be adopted to the results of the excavations until these have been exhaustively described in a technical paper.
Svenska fornminnesföreningen 1950. — Dagmar Selling reports the
activities of tho Swedish Archaeological Association in 1950.
L I T T E R A T U R O C H K R I T I K
Svenska arkeologiska samfundet 1950. — Olof Vessberg gives an account of the activities of the Swedish Archaeological Society in 1950.
R E V I E W
O. Källström gives a report on the big publication of C. L. David's
collection in Copenhagen.
LITTERATUR OCH K R I T I K
P E R - O L O F WESTLUND: Gripsholm u n d e r Vasatiden. En bygg- nadshistorisk undersökning. Lund 1948.
Undersökningen framlades som akademisk avhandling i december 1948 vid Stockholms högskola och bygger i huvudsak på forskningar, vilka utförts i samband med slottets restaurering under senaste tvä decennier.
Det är framför allt den sistnämnda företeelsen som sätter sin prägel pa publikationen i fråga: arbetet har ägt rum i intimt samarbete med Riks- antikvarieämbetets byggnadsminnesavdelning, med en institution såle- des, där arkitekturforskning i bästa stil växer fram ur detaljkontakt med byggnadsminnena. Genom att leda restaurcringsarbeten tvingas man mer än annars att pä nära håll följa byggmästarens tankegångar, börja med de enklaste detaljerna, med murtekniken, tak- och golvkonstruktionerna, fönster och dörrar, tills man efter arkivforskningar sist når det teore- tiska studiet vid skrivbordet. År efter år har Wcstlund som Riksantikva- rieämbetets samvetsgranne tjänsteman pondlat mellan Stockholm och Mariefred, letat efter murskarvar, knackat puts, klättrat igenom alla möjliga svårtillgängliga vrår i slottets labyrint, mycket ofta tillsammans med Iwar Anderson, ämbetets oersättlige fotograf, uppmätare och bygg- nadsanalytiker.
Arbetsresultatet har redan blivit belönat med flera lovord, det som här
följer är tänkt endast som nägra marginalanteckningar. Att författa en
monografi över Gripsholm är en omfattande, lockande och svår uppgift
Tänk blott på de mänga olika byggnadspcrioderna, ibland endast halv-
realiseradc byggnadstankar, som korsa varandra inom ett tämligen en-
hetligt verkande yttre skal. Att inordna dessa fakta inom en strikt aka-
demisk avhandlings ram är ytterst svårt, ibland nästan omöjligt. Förfat-
taren har gjort sitt bästa, men man märker redan i de första kapitlen,
hur han måste kämpa för att hålla ihop deskriptiva och analyserande mo-
ment utan att för mycket hänvisa till de följande kapitlen. Kanske hade
det just här varit nyttigt att icke ge de arkivaliska uppgifterna om bygg-
nadsarbetena som särskilt kapitel, utan inarbeta dem i resp. avsnitt. Då
hade man undgått att t. ex. för första gängen i en not (s. 21) uppta den
L I T T E R A T U R O C H K R I T I K
ytterst viktiga frågan om Griptornets, resp. Vasatornets ursprungliga tänkta höjd.
Denna fråga om tornens ursprungliga planerade höjd skulle man gärna haft mera poängterad, både i analysen och i jämförelsen med samtida för- svarsarkitektur. Såsom framgår av beskrivningen hade man ursprung- ligen för avsikt att draga skyttegängen i en gemensam nivå runt hela slottet, torn säväl som längor. Författaren visar övertygande, att denna plan uppgavs redan under byggnadstiden — i Griptornct förlades skytte- gången en våning högre upp, i Vasatornet murades den igen och slopa- des helt. Vidare vet man, att även Fängelsetornets översta våning är se- nare uppförd. Detta allt innebär, att Gripsholm från början var tänkt med tornen lika höga som sträckmurarna. Författaren är även inne pä tanken, att konungens kritik 1543 gällt bl. a. just denna alltför blyg- samma höjd hos Griptornet. Denna kritik framfördes på tal om taket, vilket kunde tolkas så, att man hade kommit så långt i uppförandet av det ursprungligen planerade slottet att huvarna m. m. börjat anläggas.
Men konungen tyckte tydligen ej om ett slott med låga torn, oavsett att detta då var en vanlig typ, säsom bl. a. Kronoberg och delvis även Älvs- borg visa. Motsvarigheter finnas även i Danmark, Nordtyskland och Ne- derländerna (Breda, grundlagt 1536, Medemblik). Vare sig det nu var Henrik von Cöllen eller någon annan, som var upphovsmannen till slot- tets plan, så var Gripsholms tornarkitektur från början tämligen tids- typisk. Medeltidsmässig i sin silhuett blev den först efter konungens in- gripande och detta torde vara ganska förklarligt. Gripsholm var ju icke cn gränsborg, där försvaret dominerade, såsom Kronoberg och Älvsborg, utan var tänkt som cn Vasaättens stamborg, en eventuell replipunkt för konungen och hans familj. J u mer de inre förhållandena stabiliserades, dess mindre behövdes på ett sådant slott ett stabilt försvarssystem, ett sådant som var nödvändigt för att motstå allvarliga belägringar. Men först och främst: en stamborg måste vara en riktig borg, med riktiga torn. En maktsymbol i gammal stil, såsom det runda eller ocksä fyrkan- liga tornet under hela 1500-talet blev ett signum för flertalet adelsborgar (främst i Skåne), utan att tornet helt anpassades till försvarets behov.
Att man under borgens första byggnadsperiod ej fasthöll vid den upp- gjorda försvarsplanen, visar även anläggandet av förborgen under 1550- talct, vilken nästan helt eliminerade Griptornets betydelse som kanon- rondell. Det s. k. Kronköket revs icke (om det nu är från medeltiden?), fastän det kunde ha blivit cn lämplig skans för fienden och trots att Gustav Vasa 1543 hårt kritiserade det av mäster Henrik uppsatta »stake- tet» för att det var för tätt: »huru kan man dhä see vtaff Slotthet, hwem ther wancker vtan för staketet».
I övrigt har författaren grundligt genomanalyserat Gripsholms för-
svarsfunktioner och som on nyhet lämnat en instruktiv situationsplan
med angivande av skjutriktningarna för slottets kanoner. Pä detta sätt
var det således tänkt från början. Som en god svensk konsthistoriker
L I T T E R A T U R O C H K R I T I K
glömmer han icke en noggrann analys av rummens disposition, deras funktioner m. m., vilket alltsedan Erik Lundbergs »Herremannens bo- stad» och Martin Olssons borgmonografier har särskilt fördjupats här i landet. Vilken kontrast om man tänker på forskningen rörande den pro- fana arkitekturen intill början pä vårt sekel, där fasad och dekoration intogo främsta rummet.
I samband med behandlingen av frågan om den ställning, som Gustav Vasas Gripsholm intager i den samtida arkitekturen förnekar författaren ej vissa kontaktpunkter med de preussiska borgarna, redan tidigare un- derstrukna av August Hahr. Men även här kommer han med sina egna synpunkter, av vilka den viktigaste är sammanställningen med Neder- rhenska polygonala anläggningar. Som slående exempel framföres slottet Pamele i Audenarde och Reves i Brabant. Bifogas kunde, att även Grip- tornet, sådant det blev utfört, har paralleller i samma omräde (Duurstede;
»Kruittoren» i Maastricht, nu rivet).
Att Gripsholmsforskningen kräver en stor konsthistorisk skala, ser man bl. a. i kapitlet om de s. k. Gustav Vasas triumftavlor, ett problem för sig som i sin helhet skulle spränga borgmonografiens ram. Men författaren har bemästrat det bra, hans jämförelser och tolkningar äro stimulerande.
Det torde återstå ett intressant puzzelarbste: att genom tidkrävande de- taljundersökningar och eventuella lyckliga fynd framgräva originalen, som använts i större eller mindre skala till denna ytterst intressanta svit.
Mycket lättare har varit analysen av väggmålningarna från Karl IX:s tid, redan tidigare av författaren skickligt framförd i Fornvännen. Som en vacker nyhet från samma period presenteras målningarna i det s. k.
Gästrummet, ett glädjeämne för estetiker och konsthistoriker, ett möns- terprov pä konserveringsteknik under 1940-talet (genomfört av Alfr. Nil- son). Särskilt här kommer man att som en kontrast tänka på ölstugudo- korationer från slottsarkitekten Lilljekvists tid.
Det är en fröjd att följa författaren rum efter rum och fördjupa sig i de många hantverksdetaljer som ligga bakom det yttre helhetsintrycket.
Redan listprofileringarna, panelsammansättningarna, hörnslitsningarna m. m. äro ett givande problem om man tar sig tid att parallellt med texten studera de vackra uppmätningsritningarna. Sådant har be- stående värde och är internationellt berikande. Dock författaren är ej en torr beskrivare, han är en forskare med en viss romantisk disposition, utan vilken inget medeltidsämne kan göras levande på varmt mänskligt sätt. Här och var gör han halt under den sakliga analysen för att tänka hur livet gick fram då borgen byggdes; han ritar in människor i dåtida dräkter för att visa rummens höjd, han försöker föreställa sig hur r u m - men voro inredda, hur den sparsamma belysningen blänkte i väggpane- len. Detta borde bl. a. stimulera till, att boken läses ej endast av fack- männen, utan med lika stor nytta får sin plats även på de mera allmänt konstintresserades bord.
Armin Tuulse
L I T T E R A T U R O C H K R I T I K
C. J. BECKER: Mosefundne Lerkar fra yngre Stenålder, Studier över Tragtbcegerkulturen i Danmark. Aarböger for nor- disk Oldkyndighed 1947. Köbenhavn 1948.
Dansk stenäldersforskning har under det gångna decenniet redovisat sina resultat i ett flertal arbeten, som givit nya, säkerligen bestående aspekter på ett ofta svårtolkat material. Främst bland dessa kan n ä m - nas P. V. Globs och C. J. Beckers doktorsavhandlingar.
Beckers avhandling, byggd på kerarniska iakttagelser, behandlar den del av neolitikum, som ligger före uppförandet av de äldsta gänggrif- terna. Den kronologiska terminologien har av författaren ändrats såle- des att begreppet »Megalitkultur» utbytts mot »Trattbägarekultur», »För- döstid» och »Döstid» mot »Tidigneolitisk tid» (spaltad i undergrupperna A, B, C), »Gånggriftstid» mot »Mcllanneolitisk tid», »Dolktid» och
»Hällkisttid» mot »Senneolilisk tid».
Katalogen över den »mosefundne» keramiken upptager 152 nummer.
70 °/o utgöras av tidigare ej publicerat material, varav huvudparten framkommit under krigsårens torvgrävningar. Keramiken, som till största delen varit fragmentarisk samt osakkunnigt upptagen, har i allmänhet påträffats samman med ben (huvudsakligen nötkreatur och får). Även yxor av sten eller ben förekomma samt i ett fall lindbastvävnad i tu- skaftsteknik. Olika former av fruktbarhetskult torde enligt författaren ha fått sitt uttryck i mossoffren. Parallellismen mellan äldre neolitikums och äldre järnålderns mossoffer föranleder Becker att ifrågasätta, om de sistnämnda äro betingade av en utpräglad odlarkultur av etnologiskt sett annan typ än bronsålderns, en tanke som öppnar nya och stimule- rande perspektiv mot ett gammalt och svårlöst problem.
Den första grupperingen av keramikmaterialet göres på typologisk grund med särskild hänsyn till kärlformerna. Materialets »typemaessige og kronologiske Klassificering kan kun foretages paa Grundlag af andre, kronologisk anvendelige Fundgrupper». Becker anser det nämligen för metodiskt riktigt »at holde Arkaeologi adskilt fra Geologi og Pollenbota- nik i förste Omgång», d. v. s. tills Troels-Smiths omfattande undersök- ningar i Aamosen publicerats. Denna av författaren medvetet gjorda be- gränsning bör, när Troels-Smiths avhandling föreligger, bli ett värdefullt stöd för bedömandet av renodlad arkeologisk arbetsmetodiks resultat- värden kontra den naturvetenskapliga metodens. Tyvärr har dock för- fattaren ej helt strikt följt sina intentioner. Naturvetenskapliga stödbe- vis har nämligen nyttjats vid flera viktiga dateringsspörsmål.
Keramikgruppernas kulturmiljöer och inbördes relationer fås genom komparering med fasta fyndkombinationcr. 1 Tyvärr äro dessa otillräck-
1 Gruppernas förhållande till mer betydande danska fyndkomplex: A-
keramik finnes i Solager tills. m. B-keramik. B-keramik finnes i Havne-
lev. C-keramik finnes i Strandegaard och D-keramik i Troldebjerg och
Hesselo. A—C faller inom tidigneolitisk tid, D inom förra delen av mel-
lanneolitisk tid.
L I T T E R A T U R O C H K R I T I K
liga för att övertygande fastställa alla de olika grupperna. Därför måste författaren tillgripa typologiska stödbevis. Keramikgruppernas beteck- ningar överföras därefter direkt att även gälla såsom beteckningar för kronologiska grupper. Med hänsyn till att det faktiskt i vissa fall är svagt underbyggda kulturgrupper, som uppbära författarens på typolo- gisk väg rekonstruerade keramikgrupper, vill anmälaren ifrågasätta lämpligheten av detta direkta överförande av typologiska grupper till lidsgrupper. Dessa kunna nämligen i framtida diskussioner, trots sin spröda underbyggnad, komma att framstå såsom arkeologiskt säkert fastslagna tidsintervaller. I alla händelser borde de svagheter i bevis- föringen, som författaren är medveten om, ha klarare påpekats.
Vad det svenska materialet beträffar ges en god överblick över ett ännu blott delvis eller preliminärt publicerat föremålsbestånd. Dock har detta kanske givits en mer facetterad tolkning än vad det tillgäng- liga materialet berättigar till.
Den allmänna bilden motsvaras helt av den danska. Dock saknas den äldsta gruppen (A). Beckers mellangrupp inom tidigneolitisk tid (B) är representerad i Oxiefyndet. Säväl Bagge som Althin ha ifrågasatt om detta fynd kan anses som slutet. Dock anser Becker intet skäl tala där- emot, åtminstone vad keramiken beträffar, ty, som det sägs pä nästa sida i avhandlingen, »Flintteknik og Keramik er i Virkeligheden de sikreste Kriterier for Bedomelse af et neolitisk Funds kulturelle Place- ring og långt viktigere end Tilstedevserelse eller manglende Förekomst af enkelte Oldsagstyper».
Från slutperioden av tidigneolitisk tid (C) flödar materialet rikligare och synes antyda minst tre icke-megalitiska grupper: de sydligasto land- skapen, östra Mellansverige samt västkusten. Dessutom finnes en mega- litisk grupp i Sydsverige. (Med megalitisk menar författaren en grupp, som hänger intimt samman med en megalitgravsbygd.)
Siretorpskomplexet granskas givetvis. Av Bagge placeras det pä geolo- gisk och pollenanalytisk grund till början av mellannoolitisk tid. Becker placerar det av arkeologiska skäl i tidigneolitisk tid.
Säter II :s megalitinfluerade keramik sätter Becker i förbindelse med västkustens megalitkeramik och menar att en handelsväg gått över Mel- lansverige. Den tidigare Vrägruppon har däremot stått under influens av Sydnordens flintkulturområden.
Det kontinentala trattbägarematerialet är mångskiftande, men Becker
antager som arbetshypotes att kulturutveoklingen förlöpt likartat inom
hela trattbägarekulturens område. Den äldsta fasen (A) kan ännu blott
urskiljas i Danmark. På kontinenten räknar författaren med en AB-
grupp. I Danmark präglas B-gruppen av ett främmande inslag, det
rundbottnade elementet. Becker anser detta bero på västeuropeiskt in-
flytande. Hans antagande stödes bl. a. av ett synnerligen rikt fynd från
Hutberg i Sachsen-Thiiringen med Michelsberg-, Salzmiinde-, Jordans-
mlihl- och snörkeramik. C-gruppen kännetecknas av en mängd olik"a
L I T T E R A T U R O C H K R I T I K
lokalgrupper, vilka enligt Becker uppstått internt men utvecklats ur den äldre mera likformiga AB-gruppen.
Av mycket stort värde är författarens ingående utredningar av snör- ornamentikens olika stadier. Han påvisar att det först är i tidigneoli- tisk tids sista period (C) som den blir allmän i hela trattbägarkultur- området. Tidigast uppträder den på dansk B-keramik. Trattbägarekul- turens ursprung har sökts i sydost, då man trott sig finna den äldsta snörkeramiken i dessa trakter. Becker ansluter sig till denna uppfatt- ning, men givetvis ej av ovannämnda skäl, utan på rent logisk grund, då Syd-Ryssland är det enda tänkbara området.
Den gamla diskussionen om dösarnas upprinnelse återupptages av för- fattaren. De äldsta dösar, som kunna dateras genom inventariet, äro de syddanska lång- och runddösarna. De tillhöra sista skedet av tidigneo- litisk tid (C). Samtidiga äro också flera nordtyska gruppers manslånga stenkistor. Därför anser Becker att dösarna böra ha utvecklats internt, liksom keramiken under samma period. I övriga områden inom trattbä- garekulturen äro jordgravarna alltfort totaldominerande. Hade dösarna varit avhängiga av västlig megalitkultur, borde de ha inkommit redan med det västliga keramikinskottet i tidigneolitisk tids mellanperiod (B).
Ett viktigt bevis för sammanhanget mellan trattbägarekulturens olika områden äro de likartade smyckeskivor, som påträffats i Saltengraven (1946) och i en polsk grav (Brzesc Kujawski). Saltengravens smycke torde med säkerhet vara det äldsta metallföremålet i Norden och till- hör tidigneolitisk tids sista period (C). Bygholmsfyndet däremot date- ras av Becker pä kerarniska indikationer till mellanneolitisk tids första period (D).
Slutkapitlet i Beckers avhandling tager bland andra spörsmål upp frågan om den spetsnackiga yxans ålder och ursprung. För närvarande kan dock endast sägas, att den är en särform inom tidig neolitisk tids sista period. F. ö. behandlas de många bärnstensfynden inom tidig- neolitisk tid och mellanneolitisk tid. Becker lägger nationalekonomiska aspekter, i Childes anda, på bakgrunden till den markanta fyndomgrup- pering, som gör sig gällande mellan de bägge perioderna. Samma gäller också flintartefakterna.
Den nordiska arkeologlitteraturen har genom Beckers studier över trattbägarekulturen berikats med ett banbrytande arbete, även om hans eleganta bevisföringar, skarpsinniga slutledningar och fantasieggande kulturanalyser ej torde komma att stå helt oemotsagda.
Hans Christiansson
NOTES
Comments on the tapestry from Skog. — In Fornvännen 1949, p. 330 ff there appeared the latest pronouncement of the tendency to give a låter date to the Skog tapestry than that given by Salvén in 1923 (1050—1150), writes Sune Lindqvist. On the strength of the »lion figures», it is now suggested that just as natural prototypes existed not only as far back as one can see but also during the l l t h century. The probably dependence of the textile type on traditions from the Migration period is stressed, and it is suggested that the three large individuals on the extreme left should represent the Christian Trinity. Presumably the heathen one appeared at the other end of the tapestry, which is now torn away.
The gold armlet from Vansö. — Mårten Stenberger describes a Viking Age armlet of twisted gold found in 1950 at Kinger, Vansö parish, Söder- manland. The most interesting point about it is its heavy clasp, consisting of a rounded rectangular knob with moulded and subsequently chiselled decoration. The decoration consists of a central rhomb incised within a ring built up of four figures-of-eight, i. e. the same motif as commonly occurs on Scandinavian filigree gold and silver brooches and pendants of the so-called Terslev type. The arm-ring is thus dated to the late half of the lOth century.
The author takes this opportunity of confuting the prevalent theory that western Seandinavia has yielded considerably more gold objects from the Viking Age than eastern Seandinavia. In actual fact, the opposite is true, and Gotland is the most richly represented area in the whole of the North for Viking Age gold.
REVIEWS
Armin Tuulse presents Per Olof Westlund's treatise on Gripsholm during the Vasa period, and comments on the problems, discussed in the book, of the different building periods. He pays particular attention to the problem of the height of the Grip- and Vasa towers and the significance of the castle as a family seat, a symbol of power, in which defence took second place. The reviewer also stresses the importance of the comparison drawn by the author between Gripsholm and certain polygonal castellar struetures on the Lower Rhine, and points out the great value of the book also for the history of art and culture.
Hans Christiansson summarises the contents of C. J. Becker's treatise
on the funnel-necked beaker culture in Denmark, based mainly on a
large number of bog finds of pots from the neolithie phases previous
to the construction of the earliest passage-graves. The reviewer gives
an account of the new chronological terminology employed, re-
serving judgment on the suggested equivalence between typologieal
groups and chronological phases. The problems dealt with in the book
include the origin of the dolmens, the evolution of corded decoration
and the age and origin of the pointed-butted axe. The author also deals
with certain of the Swedish Stone Age problems.
LITTERATUR OCH KRITIK
J O H N N Y R O O S V A L : »Gotländsk Vitriarius». Stockholm 1950.
Det första kapitlet i denna vackra bok handlar om glasmålningarnas omistlighet. Först genom glasmålningarna når den medeltida kyrkans interiör »helheten i sitt väsen», och dem förutan är en aldrig så väl be- bevarad medeltidskyrka »likväl endast ruin och fragment». Det är en fruktansvärd sanning, värd att begrunda. På hela svenska fastlandet finns icke en kyrka med bevarat medeltida glas. Det förefaller med hän- syn härtill närmast som ett under, att så mycket medeltida glasmåleri kunnat bevaras på Gotland, i flertalet fall »in situ», räddat undan tidens tand och människors oförnuft. Men Gotland är icke blott den enda pro- vinsen i Sverige, det är den enda plats i Norden, där medeltida glas- målningar kunna studeras i sin miljö, så som med all önskvärd tydlighet framgick av den kongress över medeltida glasmåleri, som var samlad i Visby sommaren 1945. Av våra nordiska grannländer är Norge så gott som helt barskrapat, medan Danmark och Finland endast kunna upp- visa skärvor och några enstaka figurrutor.
Men det gotländska materialet har icke sin främsta betydelse som unicum i Skandinavien. Det hävdar sitt intresse också i förhållande till vad som bevarats i de ledande europeiska kulturländerna, såväl allmänt kvalitativt som på grund av sin egenart. Roosval lyckas göra sannolikt, att en glasmålarhytta med fortlöpande tradition existerat i Visby fr. o. m.
1220-talet, från vilken tid de äldsta glasmålningarna av Dalhemsskolan skulle förskriva sig, och i närmare 200 år framåt, in i Margareta-tiden, då de sista spåren av glasmålarverksamhet kunna iakttagas på ön.
Kontinuiteten i hyttans verksamhet visar sig dels i det sega fasthål- landet vid vissa ikonografiska typer, som en gång för alla godtagits, dels i mönsterförrådet, där ornamentala detaljer bibehållas trots figur- stilens tidsmässigt förändrade karaktär och t. o. m. kunna dyka upp med någon generations mellanrum på ett förbluffande sätt. Den visbyi- tiska hyttans existens, kanske främst nödvändig att acceptera pä grund av tekniskt-praktiska skäl, 1 har nämligen icke medfört någon provinsiell
1 Glasmålningar synas under medeltiden av praktiska skäl i regel ha
utförts vid de byggnadsverk, som de voro avsedda att smycka. Tillverk-
ning i ett produktionscentrum för export torde ha hört till undantagen,
och det gällde givetvis då i främsta rummet smärre beställningar som i
fråga om de gotländska landskyrkornas behov. För Gotland är Visby
det naturliga sätet för en glasmålarhytta, och omständigheterna voro
just under 1200-talets förra del särskilt gynnsamma för grundandet av
en dylik. Om de medeltida glasmålarnas rörlighet se R. Bruck, »Der
/ . I T T E R .1 T V R O C I I K R I T I K
stagnation i öns glasmålningar i stilhänseende: gäng efter annan tillföres den gamla verkstaden nya, utländska krafter, kanske blott för kortare gästspel men med livgivande verkan, förmedlande den stil, som för ögon- blicket var kontinentalt up-to-date. Intervallerna mellan dessa gästspel fyllas av inhemska krafter, och här träda de för Gotland karakteristiska konservativa dragen åter fram med skärpa. Det är fascinerande att följa den gotländska glasmålarhyttans ebb och flod i nära 200 är under Roos- vals säkra ledning.
Det torde kunna sättas i fråga, om något land äger en provins med Gotlands areal, där medeltida glasmåleri kan studeras i så rikt och skif- tande, konstnärligt betydande material som här med utvecklingen skönj- bar steg för steg under loppet av nära 200 år. Vad som gör de got- ländska glasmålningarna särskilt betagande är kanske den omständig- heten, att de skapats för landskyrkor med relativt blygsamt fönsterfor- mat. I de stora katedralfönstren utomlands har ofta tydligheten i det berättade satts i andra hand i förhållande till helhetens dekorativa prakt och de väldiga fönsterytornas enhetliga färgstämning. I den gotländska skolan berättas naivt och utförligt, ibland nästan påträngande. Det di- daktiska syftet är starkt betonat, och just därför är materialet i emi- nent grad gripbart som något mänskligt levande. Roosval är en oförlik- nelig interpret. Med poetisk kraft och ingivelse tolkar han de olika kom- positionernas innebörd och deras växlande uttryck från fall till fall.
Glasmålningens teckning, vare sig den består av blynätets konturer eller av svartlodets inbrända streck, är kraftfull och summarisk för att kunna skönjas också i de ögonblick, när fönstret lever sitt fulla liv: när solens strålar skimra och glöda i kyrkorummet genom glasens rikt färgade medium. Just denna erforderliga kraft och knapphet i teckningen gör den spontan och omedelbar på ett modernt sätt.
»Gotländsk Vitriarius» sönderfaller i tre större avdelningar. Ett inle- dande avsnitt, där materialet sorteras kronologiskt och stilistiskt och fördelas på olika mästarhänder. Samtidigt lämnas en redogörelse för de utländska resp. inhemska mästarnas konstnärliga påbrå, och Visby- hyttans verksamhet sättes in i dess internationella sammanhang. Där- efter en ikonografisk undersökning. Materialet är tacksamt genom sin begränsning av motivvalet: det är huvudsakligen nytestamentliga scener, som kommit på de gotländska vitriariernas lott att gestalta, och varje generation eller mästare har sin tolkning. Iakttagelserna i det inledande Tractat des Meisters Antonio von Pisa iiber die Glasmalerei» i Repert.
fur Kunstwissenschaft, XXV, 1902, s. 262. — Jfr P. Claudel, Vitraux des
Cathédrales de France, Paris 1937, s. 14. — Dessa förhållanden förtjäna
påpekas med tanke på den fullständigt ogrundade för att icke säga orim-
liga uppfattning, som framförts av V. C. Habicht, Niedersächsische Glas-
malereien des Mittelalters in Skandinavien, Osnabriick, 1943, enligt vil-
ken samtliga gotländska rutor vore att betrakta som tyska exportarbe-
ten. Habichts bok har bemötts med välmotiverad kritik av Hans Wentzel,
Nordtyska glasmålningar under 1200- och 1300-talen, Konsthistorisk
tidskrift, XIII, 1944, s. 30 f.
L I T T E R A T U R O C 11 K R I T I K
avsnittet bekräftas och fördjupas genom den ikonografiska behandlingen av materialet. — Slutligen ett konstnärsregister, där de olika mästarna, i det inledande avsnittet »döpta» efter ett karakteristiskt drag i deras verk eller efter den kyrka, där de äro bäst representerade, passera revy var och en med sin oeuvre-katalog och sin monografi (inalles 19 styc- ken!). De tidigare undersökningarnas resultat summeras och avvägas, och konstnärsporträtten få en sista avslipning.
Roosval lyckas verkligen häva de gotländska vitriariernas anonymitet.
Det posthuma dopet är en praktisk uppfinning, Roosvals inspirerade och livfulla kommentar gör läsaren väl förtrogen med de olika mästarnas kännetecken, och de utmärkta illustrationerna med många detaljbilder underlätta i hög grad följandet av textens resonemang. Det ikonogra- fiska avsnittet är sällsynt rikt och givande tack vare författarens sedan länge odlade intresse för ikonografiska spörsmål och grundliga känne- dom om den samtida inhemska och utländska konsten. Den stilistiska här- ledningen bjuder ofta på svårbemästrade problem, då så litet glasmå- leri till jämförelse bevarats i Skandinavien, och även på kontinenten företer glasmälningsbeståndet stora luckor, svåra att överbrygga. Men Roosval har den rätta slagrutan, han finner vägen till de dolda käll- sprången, och man följer de sinnrika utredningarna med förtroende och glädje. Texten är impulsiv och rakt på sak — patienten lever med fullt liv under behandlingen, det är vivisektion i ordets finaste bemärkelse, allt pulserar friskt och varmt.
De äldsta gotländska glasmålningarna befinna sig i Dalhem och Bar- lingbo. Deras stil är den tyska bysantinismens, och de äro de praktful- laste och samtidigt kvalitativt mest högstående proven på den s. k.
Dalhemsskolans konst. Dalhemsskolan är den rikast representerade på ön — i nära två generationer har den ägt bestånd, och många mästare rymmas inom skolbegreppet. De äldsta glasmålningarna i Dalhem och Barlingbo tillskrivas av Roosval den s. k. Judas-mästaren och dateras till omkr. 1230—1240. 2 I både Dalhem och Barlingbo ha glasmålningarna kommit till i samband med ombyggnadsarbeten under ledning av mäster Botvid frän Eskelhem, en gotländsk lärjunge till den tyske Maria- Nicolai-mästaren, som i Visby varit arkitekt för Maria-kyrkans kor (kyr-
2 För Margareta-rutan i Dalhem antager Roosval dock en särskild
mästare, den s. k. Huvudmästaren, som skulle vara en föregångare till
Judas-mästaren. Margareta-rutan skulle vara Huvudmästarens enda be-
varade verk och den äldsta glasmålningen pä ön. Detta är enligt min
mening ohållbart. Margareta-rutan är likmätigt sin mindre framträ-
dande plats i koret yngre än altarfönstren, Judas-mästarens verk, eller
på sin höjd samtida med dem. Figurstilen antyder också, att S:ta Mar-
gareta är ett arbete av en yngre mästare — hon borde tillskrivas den
Intellektuelle: hon visar samma teckning som hans övriga arbeten,
samma skelögdhet och samma mjuka, labbformiga händer med teck-
nade nagelband. Att rutan därmed är den Intellektuelles skönaste verk
skall ej förnekas. Det är också den enda bevarade figurrutan i detta
monumentala format på ön.
L I T T E R A T U R O C II K R I T I K
kan invigd 1225) och Nicolai-kyrkans, dominikanerkyrkans långhus. 3
Roosval förmodar också följdriktigt, att den äldsta representanten för Dalhemsskolan inkallats för att smycka Maria-kyrkans korfönster. En annan, lockande möjlighet vore givetvis, att dominikanerna och deras ombygge av Nicolai-kyrkan föranlett glasmålarhyttans grundande. Do- minikanerna hade särskild anledning att främja glasmålarkonsten 4 , och deras orden befann sig just vid denna tid i sitt mest expansiva skede i Skandinavien. Det utländska elementet var starkt framträdande bland bröderna i de nya skandinaviska anläggningarna, och det var till över- vägande delen tyskt. 5 Nicolai-kyrkans sydportal har ett tympanon, som prytts med inristade bilder av S:t Augustinus och S:t Nicolaus, enligt Roosvals uppfattning utförda av den Intellektuelle, en yngre medarbe- tare i Dalhemsskolan (Gotländsk Vitriarius, Pl. 16). Men den ursprung- liga dekoren av tympanon utgöres av en akantusranka av alldeles samma slag som i bårdverket i de äldsta glasmålningarna i Dalhem och Bar- lingbo.
Den tysk-bysantinska skolans förnämsta monument på glasmåleriets område är fönsterutsmyckningen i Elisabethkirche i Marburg, och den har med all rätt citerats som prov på Dalhemsskolans tyska paralleller (Lindblom, Haseloff). Men — som Roosval riktigt anmärker — Mar- burger-fönstrens datering till omkr. 1249° är alltför sen, för att vi av denna hänvisning skulle kunna dra några slutsatser om de tidigaste Dal- hemsmästarnas ursprung, och Marburger-fönstrens stil är också betyd- ligt mer avancerad än exempslvis Judas-mästarens. Roosval utnyttjar
3 Se Roosval, Den gotländske ciceronen, Stockholm 1950, s. 25 f.
4 Se T. Oidtmann, Die Glasmalerei, II, Köln 1892, s. 148. — Däremot intogo cistercienserna en avvisande hållning, och ordens generalkapitel utfärdade förbud mot färger i fönstren 1134 och 1182. De stora sviterna med grisaille-målade fönster från Altenberg och i Heiligenkreuz i Wienerwald visa, att reglerna åtminstone på sina håll efterlevdes. Samma föreskrift hade kartusianerna. Enligt en bestämmelse av frandskaner- nas ordenskapitel år 1260 fick endast huvudkorets altarfönster smyckas med bilder och endast med framställningar av Kristus, Jungfru Maria och den helige F r a n d s k u s eller Antonius. Vilket inte hindrar, att francis- kanerordens huvudkyrka i Assisi har ett praktfullt bestånd av glasmål- ningar i färg från ungefär samma tid. Jfr nedan s. 63 not 11.
s Se Jarl Gallén, La Province de Dacie de 1'ordre des fréres précheurs, I, Helsingfors 1946, s. 22 f. Enligt Galléns uppfattning har Visby troligen erhållit sitt dominikanerkloster samma är som provinsen Dacia upprät- tades, 1228.
" A. Haseloff, Die Glasgemälde der Elisabethkirche in Marburg, Ber- lin 1907, s. 17. — En ännu något senare datering har föreslagits av P.
Clemen i recension av Haseloffs arbete i Rep. fiir Kunstwissenschaft XXXIV, 1911, s. 49 f. Clemen ser i Marburger-glasen en hessisk-rhensk blandstil. Haseloff vidhåller dock sin tidigare datering och sin bestäm- ning av glasmålningarna som tillhörande den sachsisk-thuringiska sko- lans krets. Se A. Haseloff, Die Glasmalereien in der Kirche zu Breiten- felde und die Deutsch-Nordischen kiinstlerischen Beziehungen im 13.
Jahrhundert, Festgabe fiir Anton Schifferer, Breslau 1931, s. 7 f.
L I T T E R A T U R O C I I K R I T I K
flitigt den sachsisk-thiiringiska skolans manuskript-illustrationer som ikonografiskt jämförelsematerial till Dalhemsskolan, och gäng på gång observeras kraftiga differenser: Dalhemsskolan följer avvikande, betyd- ligt starkare bysantiniserade schema.
Tidsförhållandena äro — som Roosval påpekar — icke gynnsamma för ett studium av Dalhemsskolans tyska förutsättningar, men det är fres- tande att spekulera kring dessa, kanske främst på grund av Dalhem- och Barlingbofönstrens utsökta kvalitet, som torde ha få motsvarigheter på kontinenten. Säkra resultat kan man givetvis endast vinna genom en undersökning på platsen av det besläktade tyska materialet.
Äldre än Marburger-fönstren och de, så vitt jag kan se, med den äldre Dalhemsskolan närmast besläktade glasmålningarna på tysk botten äro korfönstren i Barfiisserkirche i Erfurt, så som de kunna rekonstrueras med ännu bevarade rester. 7 Här möta vi samma strängt bysantinska ikonografi, samma sachsiskt knittriga stil, och Kristus i Erfurt har samma patetiskt brinnande uttryck som världsdomaren i Dalhem med frilagd pupill mellan ögats konturer och hudvecket nedom ögat kraftigt markerat. Kristus i Erfurt är också av den typ med snedbena och i pan- nan nedkammad hårtofs, som Haseloff observerat i Marburg, och som Roosval tillmäter avgörande betydelse i den gotländska glasmålartradi- tionen. Haseloff har visat, att denna Kristustyp är en siciliansk variant, främmande för den i strängare mening bysantinska konsten. 8 Den n ä r - maste motsvarigheten till Erfurtermålningarnas knittriga stil finna vi i sachsiska handskrifter, 8 men eljest torde det vara utsiktslöst att finna mera slående paralleller till glasmålningarna inom miniatyrkonsten, ty
— som Haseloff 10 påpekat — monumentalmålningar, retabler och glas- målningar inom det sachsisk-thiiringiska området låta sig endast lösligt sammanställas med grupperna inom bokmåleriet. De förra följa sina egna traditioner. Det förefaller ytterst sannolikt, att frandskaner och dominikaner, de båda italienska ordnar, som vid denna tid spredos med explosionsartad hastighet norr om Alperna och med ständigt växande inflytande, spelat en viss roll just i fråga om fortplantandet av mera specifikt italienska, bysantiniserade former i den cisalpina monumen- tala konsten. Inom glasmåleriet var dock Tyskland i förhållande till
7 Se Kunstdenkmale der Provinz Sachsen, 2: 1, Stadt Erfurt, Burg, 1931, utg. av Ernst Haetge, s. 219 f. och fönstrens ursprungliga samman- sättning rekonstruerad s. 241. — Jfr Ernst Haetge, Die ältesten Glasfön- ster der Provinz Sachsen in der Barfiisserkirche zu Erfurt, i Sachsen und Anhalt, Bd. 6, 1930, s. 207 f.
8 Haseloff, Die Glasgemälde der Elisabethkirche . . . , a. a., s. 15.
• Se t. ex. den överraskande överensstämmelsen med teckningen in i minsta detaljer på ett enstaka pergamentsblad i Dresden, Secundogenitur- bibliothek, publicerat av R. Brucfc, Die Malereien in den Handschriften des Königsreichs Sachsen, Dresden 1906, s. 33, avb. 29. Brucks datering
»Anfang des XII. Jahrh.» tocde bero på ett missförstånd.
10 Haseloff, Die Glasmalereien in der Kirche zu B r e i t e n f e l d e . . . , a. a.,
s. 7.
L I T T E R A T U R O C I I K R I T I K
Italien säkerligen den i tekniskt avseende givande parten, och vissa in- tressanta överensstämmelser kunna iakttagas just mellan de citerade glasmålningarna i frandskanerkyrkan i Erfurt och glasmålningar i över- kyrkan i Assisi. 11
Fig. 1. Glasmålning. Follitigbo kyrka, Gotlund. 1200-lulels senare häl/1,
glass. Folllngbo church, Gotland. Lotter part of lhe 13lh century. Sia i ned Haetge daterar glasmålningarna i Erfurt med ledning av deras figur- stil till 1230—1240. 12 Trots den relativa samtidigheten med Dalhemssko- lans tidigaste rutor, och trots flera uppenbara överensstämmelser, ikono-
11 Haseloff a. a. s. 8 förmodar, att en tysk verkstad erhållit uppdraget i Assisi. — Jfr B. Kleinschmidt, Die Basilika S. Francesco in Assisi, I, Berlin, 1915, s. 168 f. Några säkra hållpunkter för dateringen av dessa glasmålningar föreligga icke, men Kleinschmidts »das Ende des Dugento»
är uppenbarligen för sent. — P. £. Giusto, Le vetrate di S. Francesco in Assisi, Milano. 1911,.s. 88, anser att glasmålningarna utförts av francis- kanerbröderna själva, medan Kleinschmidt pekar på i senare tid kända förbindelser mellan Assisi och Murano. — Fr. Kieslinger, Gotische Glas- malereien in österreich bis 1450, 1928, s. 13, menar, att ett av fönstren i Assisi utförts av en glasmålarskola i Salzburg!
12 Bau- und Kunstdenkmale Sachsens, a. a. s. 242. — Samme förf., Die
ältesten Glasfönster der Provinz Sachsen . . . , a. a., s. 213, har tidigare
pä samma grunder daterat fönstren till omkr. 1240. Haetge (s. 219) me-
nar, att glasmålaren genom självsyn tillägnat sig de bysantinska dragen
i sin konst i Italien. Härledningen av konstnärens stil från Köln torde
dock vara missvisande. — Wentzel, a. a., s. 18, not 1, ser glasmålningarna
i Erfurt som representanter för en hessisk-sachsisk grupp i motsättning
till en westfalisk, från Köln inspirerad skola. Wentzel observerar dess-
utom ett samband mellan fönstren i Barfiisserkirche i Erfurt och dem
i Elisabethkirche i Marburg.
L I T T E R A T U R O C I I K R I T I K
grafiskt och stilistiskt, äro likväl glasmålningarna i Erfurt icke det slut- giltiga svaret på frågan om Dalhemsskolans tyska proveniens. Vid sidan av Erfurter-mästarens patetiska stil med barockmässigt rik draperi- behandling präglas Judas-mästarens verk av en nästan klassiskt upp- höjd ro. Detta lugna temperament hör knappast hemma i Sachsen, »den explosiva stilens» hemland framför andra. Det är i stället en av bysan- tinismens främsta högborgar bland de nordtyska konststäderna, som kommer en i tankarna: Soest. 13 Här funnos i hög grad förutsättningarna för en självständig glasmålartradition med den starkt bysantinska prä- gel, som Dalhemsskolan visar. Där skulle man ha rätt att vänta sig en sådan sällsynt vacker och egenartad komposition som Kristi Himmels- färd i Dalhem, vars närmaste motsvarighet Roosval finner i mosaiken i domabsiden i Cefalu. 14 Den Judas-mästaren närstående Endre-mästarens Majestas-bild jämför Roosval med en absidmålning i S. P a t r o d u s i Soest. 15 Den livliga byggnadsverksamheten i Soest i slutet av 1100-talet och under 1200-talets första tredjedel bör ha verkat befruktande för glasmåleriets utveckling. 10 Roosval har förmodat, att Maria-Nicolai- mästaren var westfalare, och med det mäktiga Soest voro de gotländska förbindelserna utomordentligt livliga. 17 Tyvärr finnas inga glasmålningar bevarade i Soest från 1200-talets första decennier — rester av verkligt betydande glasmålningar finnas i Marienapsis i S:t Patroclus-domen, och fragmentrutor förvaras i domens sakristia, 18 men de stamma från 1100-
13 Om Soests betydelse som centrum för bysantiniserat måleri i Nord- tyskland se Haseloff Eine thiir.-sächs. Malerschule des 13. Jahrh., Stud.
z. Deutschen Kunstgesch. Heft 9, Strassburg i. E. 1897, s. 345 f„ och samme förf. i Doering-Voss, Meisterwerke der Kunst aus Sachsen u.
Thuringen, Magdeburg u. å., s. 102. — Jfr Herman Schmitz, Die Glas- gemälde des königl. Kunstgewerbemuseums in Berlin, 1913, s. 9, och samme förf., Soest, Beriihmte Kunststätten Band 45, Leipzig 1908, s. 53:
»bis in die dreissiger Jahre des 13. Jahrhunderts war Soest der Mittel- punkt des byzantinischen Einflusses in Norddeutschland.» Freskerna i stadens kyrkor från denna tid och den berömda altartavlan från Wiesen- kirche i Kaiser-Friedrich-Museum anser förf. nära nog ensamstående i tidens tyska måleri just i deras outrerade bysantinism. Och det bysan- tinska elementet härledes från den italienska konsten, från Syditalien och Sicilien.
14 På betydligt närmare avstånd från Gotland funnos lika renodlat by- santinska kompositioner i det ryska freskomåleriet. Se P. Mouratov, L'andenne peinture russe, 1925, s. 65 f.
15 Jag vill i detta sammanhang icke underlåta att nämna, att C. R. af Ugglas, Gotlands medeltida träskulptur t. o. m. höggotikens inbrott, Sthlm 1915, s. 279, not 1, anfört absidmålningarna i nordkoret i S:ta Maria zur Höhe i Soest till jämförelse med fönstren i Dalhems kor.
10 Jfr Schmitz, a. a., s. 42 f.
17 Här må endast anföras den i sammanhanget intresseväckande upp- giften, att åldermannen i Soest och Dortmund förvarade nyckeln till P e - terskistan i Visby Maria-kyrka enligt en bestämmelse av år 1229.
Schmitz, a. a., s. 135.
18 Se Bau- und Kunstdenkmäler Westfalen 16. Soest (Munster 1905),
s. 109. Jfr H. Oidtmann, Die Rheinischen Glasmalereien vom 12. bis zum
L I T T E R A T V R O C TT Tv R I T 1 Ii
talets slut eller senast frän omkr. år 1200. Därefter följer en lucka i materialet fram till apostlarutorna från Lohne — i Soests omedelbara grannskap — från 1200-talets mitt, och dessa synas åter i sin tur hänga samman med de ovan citerade glasmålningarna i Elisabethkirche i Mar- burg. 1 " Det förefaller, som om ett nyckfullt öde i det bevarade mate- rialet låtit den gotländska Dalhemsskolans äldsta rutor ensamt repre- sentera en nordtysk glasmålartradition omkr. 1230, så som vi kunna föreställa oss den exempelvis i Soest med ledning av äldre och yngre monument i samma konstart och med hjälp av samtida vittnesbörd i andra konstens grenar.
Många olika händer kunna iakttagas i de rutor, som samlats under det kollektiva begreppet Dalhemsskolan, naturligt nog eftersom skolan tillmätes en livstid på nära 50 år. En av de intressantaste personlighe- terna i skolans yngre skede är den mästare, som Roosval fyndigt döpt till »Den Intellektuelle» på grund av hans figurers besjälade ansikten.
Det är också kvalitativt en av de mera betydande mästarna på ön, och man accepterar gärna Roosvals uppfattning om mästarens tyska ur- sprung, eftersom denne är den mognaste, bäst utrustade representanten för Dalhemsskolans yngre stil, karakteriserad av »rent mänskligt por- trättmässigt skapade, intellektuellt genomvärmda uppsyner» och av »ett 16. Jahrh., I, Dusseldorf 1912, s. 88 f. H. Schmitz, Die mittelalterliche Malerei in Soest, 1906, s. 22, daterar fönstren till 1200-talets första början och menar, att deras form och ornamentala utsmyckning pekar mot Frankrike (Bourges). 1 figurstilen finna vi dock de närmaste överens- stämmelserna i tyska manuskriptillustrationer från 1100-talets senare del såsom i en evangeliebok från Hardehausen (Kassel, Landesbibl. Ms.
Theol. fol. 59). ett evangeliarium från Riddaghausen (Braunschweigs Mu- seum Nr 55) och Kanonikus Markwardus' lektionarium i domgymnasiet i Halberstadt. För ill. av dessa se B. Kurth, Die deutschen Bildteppiche des Mittelalters, I, 1926, s. 46 f. — Bland fragmenten i S:t P a t r o d u s - domens sakristia finnas rombiska ornament med ett ur kluven stjälk uppväxande blad på rutsgrafferad grund och bladets mittparti markerat av målad droppform. Detta blad kan otvivelaktigt ses som en föregång- are till bladen i Margareta-rutans i Dalhem fondmönster. Alltså ytter- ligare ett indicium Dalhem—Soest. —• F. ö. har Dalhemsskolans orna- mentskatt även i övrigt paralleller i dessa tidiga glasmålningar i Soest.
Roosval hänvisar till Chartres (s. 143, 162), men Soest har tydligen kun- nat vara en mellanstation på vägen. — Fotografier av glasmålningarna i Soest har förf. haft förmånen att studera hos Professor Hans Wentzel, Stuttgart.
19 Mitteilungen des Landesmuseums. Erwerbungen, i Westfalen, 1.
Jahrgang 1909, s. 60. övertygande för fastställandet av ett samband
Lohne—Marburg synes mig en jämförelse mellan S:t Franciskus i Mar-
burg och en av apostlarna från Lohne. Wentzel, a. a., s. 18, not 1, räknar
dock glasmålningarna från Lohne (numera i museet i Munster) till en
westfalisk, från Köln inspirerad skola, medan Marburger-fönstren place-
ras i en hessisk-sachsisk grupp. Jfr Oidtmann, a. a., s. 89, som antyder
möjligheten av Lohne-rutornas rhenska härkomst. Se även Schmitz, Die
Glasgemälde . . . , a. a., s. 10, som nämner dem i samband med glasmål-
ningar i S:t Materniani i Blicken och i koret i S:t Kunibert i Köln.
L I T T E R A T U R O C 11 K R I T I l i
starkare intresse för volym» än hos föregångarna. Därav borde dock följa, att han samtidigt är introduktören för denna stil, äldst i kretsen av dess utövare. Här är icke platsen att i detalj granska Roosvals sam- manställning av oeuvre-kataloger för de olika gotländska mästarna, men glasmålningarna i Lojsta, Rone och Sjonhem, som Roosval förenar i en grupp under beteckningen »Mellersta Dalhemsskolan» med antagande, att glasmålaren varit en infödd man, synas mig oavvisligen hänga sam- man med den Intellektuelles verk (Barlingbo, Lau, Eksta!), ja kanske till en del vara utförda av hans hand. Det nationella drag som even- tuellt kan iakttagas i Mellersta Dalhemsskolans arbeten i förhållande till den Intellektuelles bör — tyvärr — karakteriseras med ett enda ord: förgrovning.
Under sådana förhållanden blir den inbördes dateringen mellan de båda mästarna självklart omkastad. Roosval daterar Mellersta Dalhems- skolan till 1235—1265, den Intellektuelles gotländska verksamhet till 1260—1275. Enligt en i bokens inledning uttalad mening betraktar Roos- val i regel glasmålningarna som samtidiga med den infattande arkitek- turen. Utan att alltför mycket behöva rucka på dateringen av de en- skilda glasmålningssviterna skulle man emellertid kunna tolka förhål- landet mellan de båda mästarna sålunda, att den Intellektuelle varit verkstadens ledare och den infödde mästaren hans elev och medarbe- tare. Att äldre arbeten bevarats av verkstadens underordnade kraft och yngre av dess ledare kan skyllas tillfälligheternas spel.
Roosval ser den Intellektuelle som en tysk mästare, utgången ur glas- målarhyttan vid Elisabethkirche i Marburg, ja, han upptager djärvt nog ett par av Marburger-fönstrens förnämsta figurer i den Intellektuelles oeuvre-katalog. Elt anspråklösare och i mitt tycke mer givande till- vägagångssätt för att visa den Intellektuelles tyska ursprung hade en jämförelse varit mellan den yngre Dalhemsskolans verk och korfönstren i kyrkan i Breitenfelde (Schleswig-Holstein). 20 Även glasmålningarna i cistercienserklostret Sonnenkamp (Neukloster) i Mecklenburg, anförda av Haseloff 21 i detta sammanhang, hade förtjänat att citeras just med hänsyn till den Intellektuelles proveniens. Haseloff daterar glasmålning- arna i Breitenfelde till 1240—1260. Enligt Wentzel 22 äro fönstren i Neu- kloster av yttre skäl möjliga att tidsfästa till 1235—1245. Det finns ingen anledning att förlägga den Intellektuelles första framträdande på Got- land till en senare tid. Hans arbeten äro kvalitativt överlägsna dem i Breitenfelde, och enligt Haseloffs 23 åsikt finna vi de närmaste stilistiska motsvarigheterna på tyskt område i bokmålningar från århundradets första hälft, ja, från dess första tredjedel.
20 Så som Haseloff, Die Glasmalereien der Kirche zu Breitenfelde ..
a. a.
21 A. a., s. 14.
22 A. a., s. 18.
23 A. a., s. 9.
L I T T E R A T U R O C I I K R I T I K
Det är de unggotiska fönstren i Älskog och de höggotiska i Etelhem, som avvunnit Roosval hans mest engagerade kommentar. Teckningens knappa, klara form och färgernas betagande friskhet ge fönstrens mäs- tare en särställning inom det gotländska och inom det europeiska glas- måleriet över huvud. Roosval jämför deras arbeten med samtida norska pannå-målningar i teckning och färger, och framför som sin mening, att mästarna visa prov på engelsk resp. fransk stil i norsk förmedling. Från Norge skulle de ha inkallats till något av fastlandets katedralbyggen, närmast Linköping, varifrån de sökt sig över till den gotländska mark- naden. Det är ett lockande perspektiv.
Ett par mönsterrutor från okänd kyrka på Gotland, som via lektor Bergmans samling i Visby hamnat i Statens Historiska Museum, till- skriver Roosval försöksvis »Alskogaren». Deras närmaste paralleller i ännu existerande glasmåleri återfinnas dock på västtyskt område. 24
Den mognare höggotikens aristokratiskt utsökta och fulländade stil har bland de gotländska vitriarierna sina fullvärdiga företrädare i Hörs- nemästaren och Lye-mästaren, den förre huvudsakligen representerad av ett par udda figurrutor, som från Hörsne kyrka kommit till Got- lands Fornsal, medan den senares verk i koret i Lye kyrka, bevarat in situ och av en omfattning vartill ingen annan gotlandskyrka kan uppvisa maken, hör till de skönaste konstupplevelser en beundrare av medeltida glasmåleri kan komma i åtnjutande av. Hörsne-mästaren kallas av Roosval fransk vitriarius, och hans svenska resa sättes i samband med Uppsala domkyrkas bygge. Lye-mästaren betecknas däremot som engelsk immigrant. Det är i tidig engelsk 1300-talskonst man träffar på en teckning av denna otroligt behagfulla förfining. Däremot är det på- fallande, att vi icke finna direkta paralleller till Lye-mästarens konst i samtida engelskt glasmåleri, och icke heller visar Lye-mästarens orna- mentförråd en specifikt engelsk karaktär. Under sådana förhållanden bör kanske trots allt den möjligheten hållas öppen, att hans angliserade teckningsstil kunnat nå Gotland genom transplantation via Nordtysk- land, där det engelska inflytandet vid denna tid synes ha varit starkt. 23
En jämförelse mellan glasmålningarna i Lye och väggmålningar i sva- len i domen i Schleswig är utomordentligt givande. 20 Man erinre sig i
24 Se Oidtman, a. a., avb. 218, från Altenbergs klosterkyrka och avb.
239 av fragment från minoriterkyrkan i Höxter i Westfalen. — Beträf- fande rosornamenten jämför även samtida svenska textilier och vägg- målningar av Strängnässkolan på fastlandet. Se C. R. af Ugglas, Till dateringen av våra medeltida mosaik- och applikationsbroderier, Forn- vännen 1930, s. 372 f.
25 Habicht, a. a., s. 71 f., citerar med hänsyn till fönstren i Lye icke utan ett visst berättigande väggmålningar i Hl. Geistspitalkirche i Lii- beck.
•" Se avbildningar i Habicht, Die Wandmalereien im Schwahl des
Domes zu Schleswig, i Marburger Jahrbuch fiir Kunstwissenschaft 10,
Magdeburg 1939, s. 87 f.
T. / T T F. TI .1 TI It O C TT 8 Ti / T T li
detta sammanhang Lindbloms sammanställning av altartavlorna från Toresund och Doberan. 27
Under kontra-gotiken infaller den gotländska glasmålarverkstadens sista aktiva skede, så vitt vi kunna döma av det bevarade materialet.
Gerum-mästaren ger uttryck ät den nya sakligheten på ett älskvärt, charmerande sätt — Roosval håller före, att hans hemort är Köln — medan Hejde-mästarens drastiska framställningskonst har böhmisk bi- smak, förmedlad via ordenslandet, där fönstren i Maria-kyrkan i Kulm äro de närmaste motsvarigheterna till fönstren i Hejde. Tolkningen av rutorna i Hejde ger Roosval tillfälle att utveckla hela sin djupt origi- nella, pregnanta och festligt målande formuleringskonst. Skildringen av det första människoparets historia i Hejde hör till bokens oförglömliga partier.
Vid sidan av dessa mästare
i
