Litteratur och kritik m.m. http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1950_litt Fornvännen 1950, s. 68-72, 191-192, 257-264, 368-380 Ingår i: samla.raa.se

(1)

Litteratur och kritik m.m.

http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1950_litt

Fornvännen 1950, s. 68-72, 191-192, 257-264, 368-380

Ingår i: samla.raa.se

(2)

LITTERATUR OCH KRITIK

R. L. F . M J L B U R N : Saints a n d their Emblems in Entjlish Cliuirlics.

Oxford University Press, L o n d o n 1949.

Engelsk helgonikonografi har varit styvmoderligt behandlad i gängse uppslagsböcker, och de få anglosachsiska handböcker i ämnet — främst Huscnbeths Emblems of Saints och Fr. Bonds Dedications of English Churches — äro icke mycket kända hos oss. När därför en kortfaltad handbok nyss utgivits har det synts vara lämpligt påminna om dess tillvaro. Efter en kort introduktion om helgondyrkan, där tyvärr det intressanta engelska materialet helt lyser med sin frånvaro utom i avsnittet pra kyrkornas dedikationshelgon, följer en lexikaliskt uppställd förteck- ning på helgon innehållande notiser om deras biografi, ev. historiskt stoff, attribut och i vissa fall hänvisning till mera kända konstverk. Av- slutningsvis meddelas något om änglars, profeters och sibyllors ikono- grafi samt en alfabetisk förteckning på attribut. Det är bokens huvuddel, hclgonkatalogen, som givetvis tilldrar sig största intresset. Här finns omkring 200 inhemska helgon, av vilka vi bara flyktigt känna namnet på ett fåtal. Många, som tillhöra en tidig irisk epok, äro t. o. m. rätt omtvistade såsom Aldate, Hybald och Theobald samt Kuneburga. I nägra fall äro uppgifterna alltför korta även för en handbok av donnas omfång. Så t. ex. avfärdas S. Alban, Britanniens första martyr, på 10 rader och det namnes icke, att han ibland avbildas med sitt huvud i handen (som Dionysius). Däremot saknar man i förteckningen flera engelska helgon såsom Findan, Dympna, Koloman och Simon Stock. Någon gång finner man att ett speciellt utländskt helgon förvärvat en viss popularitet i England: Eleuterus, Felix, Januarius, Pankratius, Silvester, Cassianus o. a. Däremot finner man det naturligare, att apostlarna Barto- lomeus och Andreas åtnjuter stor popularitet. Detta avspeglas tydligt i kyrkor, som dedicerats dem. Så var också fallet med Margareta, som emellertid kan förväxlas med skotske konungen Malkolm IILs fromma gemål, samt biskop Nicolaus, vars 400 dedicerade kyrkor äro nära hälften av alla kända i Europa. Däremot åtnjöt S. Anna och t. o. m. den inhemske Anshelm ringa popularitet. Av nordiska helgon äro Olov av Norge, Sigfrid och Birgitta något kända. Biskop Sigfrid är återgiven pä en glasmålning i koret i katedralen i York. Birgitta av Sverige namnes i samband med den iriska Birgitta av Kildare (omkring 452—523), som

(3)

L I T T E R A T U R O C II Ii Ii I T I K

åtnjöt stor popularitet i England och som i sin nunncdräkt med bok i handen lätt kan sammanblandas med det svenska helgonet. Hos Milburn uppgives, att denna är avbildad som krönt abbedissa i tre engelska kyrkor.

Medan denna bok livligt anbcfalles kan det vara skäl att erinra om att det på svenskt språk inte finns ens planer på nägot liknande. Där- emot ha de andra skandinaviska länderna redan lyckliggjorts med hand- böcker i ämnet.

Bengt Cnattingius

WILL1 WEGEWITZ: Der langobardische Umenfriedhof von Tostedt- Wttstfiihöjcn im lircise Hnrlnmj. Hildesheim und Leipzig 1911.

Denne Bog redegor for Resultaterne af en systematisk foretagen Ud- gravning i 1938 af en Urnegravplads beliggende 27 Km. sydvest for Harburg. Antallet af Grave er ca. 300, og adskillige af disse indoholdcr foruden Urnen, Smaasager som Fibler, Naale, Armringc, Baeltcspaendcr m. m.

Tidsrummet Gravpladsen omfatter strsekker sig fra Midten af 1' Aarh.

f. Kr. til Slutningen af 2' Aarh. e. Kr. og saerlig for Perioden 0—200 har denne Gravplads Betydning, idet man her faar praesenteret et stort og vcloplyst Fundmateriale af störste Vaerdi for Vurderingen av den Kul- turfase, der baerer Navn efter det store Darzau-Fund fra denne Tid. I Modsa?tning til Darzau-Fundet, hvor de enkelte Graves Fundstof ikke er holdt for sig, hverken i Publikationen eller paa Museet, er Tostcdt- Wiistenhöfen Gravpladsens Grave i monstcrgyldig videnskabclig Orden og fortraeffeligt publiceret.

Dette at Darzau-Kulturcns Faser nu fremtraeder klarere og bedre dokumenteret end tidligere var Tilfaeldet er af störste Betydning for Studiet af aeldre romersk Jaernalder i Norden og ganske saerlig i Dan- mark, hvor Oldsagsformernc fra denne Tid, det gselder navnlig Jylland, visor naer Tilknytning til Elbomraadets Formverden.

Som saa ofte i tyske Vserker er et stort Antal af de vigtigste samlcdc Fund afbildet i Stregtegninger, der klart angir Typer og vigtige Enkclt- heder; dette er en udmaerket Skik, som man gerne saa överfort til nordisk arkaeologisk Literatur i större Udstrsekning end Tilffeldct or nu, thi det hjaelper den, der soger Oplysning om mere specielle Faenomcner til hurtigt at blive klar över Parallellstoffets Muligheder for Opkkiring af hans sserlige Problemer.

Hans Norlina-Christensen

09

(4)

/. / T T I i R A T V R O f. I l l i l i I T I K

N O T E S

The Erikstorp Brooch and Hedeby. — Mårten Stenberger reports a bronze matrix for the making of round filigree buckles of the Viking Period, which was found in Hedeby, Schleswig-Holstein; he also points out that the elegant gold buckle, ornamentcd with three ribbon-like animal decorations, which forms part of the great gold and silver treasure found at Erikstorp, ödeshög parish, in Östergötland, was made with the use of just this die (figs. 1—3). The writer indicates that Hedeby was of great importance as an art centre during the tenth century, and also asserts that in all probability the finer gold and silver filigree work in the Nordic hoards of the Viking Period were essentially produccd within an art area which was situated in the southwestern region of Seandinavia.

The Congress of History of Art at Linz. — Wilhelm Holmqvist furnishes a short report on the Archaeological Art Congress held at Linz, in Austria in the låter part of September, 1949.

On the Exhibition of Ecclesiastical Art held at Kalmar Sept. 4th—llth, 1949. — Rune Norberg submits a report on an exhibition of Ecclesiastical Art held at Kalmar in September, 1949, and comments particularly upon the art of the Middle Ages. A triptych from the church of Torsås and a shrine from Kråksmåla Church, both churches in the province of Små- land, are treated of in fullest detail. Both of these significant works of art are attributed to Johannes Stenrat of Lubeck, and are dated in the 1460's.

Pietas — an Atelier for the Preservation of Textiles. — Agnes Geijer gives the history of the atelier for the preservation of textiles of the association »Pietas». This association was founded in 1908, for the purpose of conserving, by a scientific method, artistic and culturally historical textiles especially from the churches. Gradually the activities of the association developed to be a leading specialistic »atelier; for the conservation of textiles, with commissions from various museum collec- tions. Tho archives of the association, containing descriptions and photo- graphs of objects, that have been treated, are of great value for lhe knowledge of the Swedish textile treasures. The work was carried on for a long time with the help of government grants, but has been under state control since July, 1949, as being incorporated into the »Riksantikva- rieämbetet» (the Department of Ancient Monuments).

The Stone Age Province of Södermanland. — Sten Florin states, by reason of Dr. Bagge's criticism of age determinations in previously- publishcd surveys of the »Vrå-investigations», that examination of material is in progress. The Stone Age dwelling-place at Dammstugan near Katrineholm, in western Södermanland, is important because it shows, in its lower part, a compact layer of beach sand, with finds at notably

(5)

L I T T E R A T U R O C II li R I T I li

greater depth than is usual. Such a succession of strata explains the stränge mingling of older and younger stone-axe types, so common in Stone Age dwelling-places. Above the beach slopes, the different stratifications cut into one another. On the crest of the accumulation, the shore- line stratifications change to a layer of lesser thickness, and finds are made just below the surface. Even if the Dammslugan collection includes specimens which are typologically indefinite, it is still representative of Central Swedish non-pottery-bearing hunting and fishing dwelling- places, very few of which have been excavated.

A Few Words in Connection with Sten Florin's Oontribution in Respect of

»Stenålderslandskapet Södermanland» (The Stone Age Province of Söder- manland). — Bagge holds against Florin his in much diverging comprc- hension concerning the axes from the dwelling-place at Dammstugan.

Florin's peculiarly varying and vague statements about the stratigraphs of the axe No. 10 (fig. 18:3), are specially pointed out. The axe is, according to Bagge, of clearly late-Neolithic type (passage-grave time) and may possibly — compare Florin's own report of 1948 — likewise spring from the lowest »culture-level», by which the whole sequencc of the strata of Dammstugan would be Neolithie. As a foundation for a construction of co-ordination of the magnitude that Florin has produced, the singularly scanty and hard-to-determine axe material from the Dammstugan exeavation, in no wise suffices. It belongs most propcrly to the shelvcs of the museum store-room.

Prehistoric Habitations Determined by Means of Chemical Analysis — Olof Arrhenius deals with the analyses of the phosphate content of various areas, which during the last 20 years have been made with the object of tracing ancient settlements. A comparison of the material from different regions (hitherto more comprehensive examinations have been undertaken only within Skåne, Halland, Blekinge, Gotland, Västergötland and Södermanland) shows clear differences in the matter, not only of the late settlemenfs location, as compared with the areas having a high phosphate content, but also, in certain cases, even in the comparison between these last and certain particular ancient monuments. The writer thus suggests, i. a., that the existence of villages of the Viking Period in the outskirts of a great area with a high phosphate content, and wilh land prepared for eultivation just outside that area in the parishos of Sorunda and österhaninge, Södermanland, might possibly indicate a very old division of land, — perhaps from the older Viking Period, or even older.

Svenska Fornminnesföreningen 1949. — Dagmar Selling reports the activities of the Swedish Archaeological Association in 1949 and publishes the reviscd rules and regulations of the association.

Svenska Arkeologiska Samfundet 1949. — Olof Vessberg gives an account of the activities of the Swedish Archaeological Society in 1949.

71

(6)

/, 1 T T Ii R A T U R O C II li R I T l li

R E V I E W S

Bengt Cnattingius, in reviewing R. L. F. Milburn's book on Saints and their Emblems in English Churches, stresses the value of its Catalogue of Saints, but thinks some of the notices too brief, and wonders why lhe names of some English saints, e. g. Findan, Dympna, Koloman, and Simon Stock, are not included in the list.

Hans Norling Christensen, Copenhagen, gives a report on Willi Wege- witz's big publication of the finds from the Lombard burial-ground at Tostedt-Wustenhöfen, Kr. Harburg. The material covers the time from the middle of lhe first century B. C. to the end of the second century A. D., and throws light, — thanks to the excavations excellent man- agement and order and the splendid nature of the publication — on the various phases of the so-called »Darzau Culture», better than the rich Darzau finds tbemselves could do.

(7)

S M Ä R R E M E D D E L A N D E N

800-talskloster — på flera ställen uppvisar en eldstadsbeteckning, som måste betyda en anläggning av hypocausttyp (fig. 7).

De äldsta medeltida bevarade värmeanläggningarna ha eldstaden placerad på ovannämnda sätt men sakna »halvväningen». I stället ha tunn- lar och rör anlagts för att leda varmluften till stigarhål i de utrymmen, som skulle värmas upp. Varmluften fick alltså här stiga direkt upp i rummet (fig. 8—9). Funktionen hos de äldsta av dessa medeltida anlägg- ningar är väl ej riktigt klarlagd. Antingen voro stigarhålen täckta med lock under eldningen, så att röken fick gå upp utanför huset, eller ocksä voro de öppna, varvid rökgaserna passerade genom rummet samt fingo försvinna genom fönster (eller taköppning?).8

I de senaste medeltida anläggningarna har eldstaden flyttats in i huset.

Den har vanligen utformats som en ugn med skorsten placerad över eld- stadsöppningen. Vidare tillkommer ett värmemagasin, som sedan elden slocknat kunde avgiva rökgasfri varmluft. Troligen utgjordes magasinet tidigast av ugnens valv och väggar — märk dessas kraftiga dimensioner (fig. 10).

Senare uppträder i Nordeuropa en annan typ av varmluftsugn. Maga- sinet utgöres här av en i »kallvalv» upplagd eller mellan tvenne genom- brutna valv placerad kullerstenspackning. Eld och rökgaser passerade genom detta stenmagasin. Sedan elden slocknat, kunde friskluft, som tillfördes magasinet, där uppvärmas och genom stigarhålen passera upp i rummet (fig. 11). Den ovan beskrivna varmluftsanläggningen i Vad- stena Biskopshus är ett exempel pä sistnämnda typ av varmluftsugnar.

Iwar Anderson

NOTES

The Solidi Finds from Öland and Gotland. — Sune Lindqvist comments on the statements about early Nordic history made by Joachim Werner in Fornv. 1949, p. 257 et seq. Werner has in principle accepted views propounded låter on by a group of Swedish archaeologists. In fact, however, his statements often accord much more closely with the older conception established by Hans Hildebrand in 1882, as for instance regarding the date of the Öland coin deposits.

As habitation in Öland seems to have been totally laid waste shortly after 475 A. D. for some centuries onward, the solidi found there offer an almost pure school example of how a historical catastrophe has been recorded by archaeological finds. But as Gotland has met with quite a different fäte, there is no reason to indicate all solidi found there as having been deposited during a single short catastrophic period. The majority may still be considered as bearing witness to a partial destrue- tion in the time of Theodoric; certain låter finds originate without doubt from events of a different nature.

8 Om man t. ex. använde träkol blev ju rökutvecklingen svag.

191

(8)

S M Ä R R E M E D D E L A N D E N

Recent Excavations in Schleswig-Holstein. — Dagmar Selling gives a survey of the more important excavations made in Schleswig-Holstein during the autumn of 1949 and adds a detailed account of two of them;

the investigation of the Iron Age habitation at Tofting at the mouth of the Eider River, and the excavations in the early mediaeval castle of Alt-Liibeck, the predecessor of the Hanseatic town. Both investigations have been of vital importance in casting light on the history of habitation of the two areas and of their cultural connections.

CIosp from Grundsunda. — Mårten Stenberger reports a bronze clasp of eastern type found in 1949 at Finna in Grundsunda Parish, Ånger- manland. The object would seem to date from the Viking period, and is most akin to the Finno-Ugrian culture of the Kama-Oka region in Russia.

Determination of Cremated Bones. — Nils-Gustaf Gejvall describes cremated bones from the graves B and 220 as a sequel to his earlier publication of the anthropological material from Horn.

American Journey. — Aron Andersson gives his impressions from a study tour of American museums he made in 1948.

Riksantikvarieämbetet and its Representativs. — Sverker Janson gives an account of a meeting arranged in Stockholm 27/6—1/7 by Riksantikva- rieämbetet for its representatives.

A Note on the Find of a Hot-Air Öven in the »Bishop's House» at Vadstena. — Iwar Anderson gives an account of the investigation of the heating installation (hot-air öven) in the »Biskopshus» (Bishop's House) at Vadstena. The house was built in 1473, and was added to during the 16th century. The hot-air installation belongs of the oldest period of the house. The writer further gives a brief survey of finds from similar construetions in Sweden, as well as a short resumé of the older hypo- causts in Europé.

(9)

L I T T E R A T U R OCH K R I T I K

E R I K G R A N L U N D och G. L U N D Q V I S T : De kvartära bildningarna.

I: M a g n u s s o n - G r a n l u n d - L u n d q v i s t : Sveriges geologi. A n d r a u p p - lagan, Stockholm 1949.

»Ofta slutar nu en diskussion kolleger emellan med erkännandet, att vi ännu ej kunna besvara den behandlade frågan. Problem, som för 10 år sedan föreföllo klara och lösta, kunna numera vara mycket omtvistade.»

Dessa ord ur inledningen till den nya upplagan av »Sveriges geologi»

karakteriserar väl läget under den tid av uppbrott från gamla till nya positioner, som kvartärgeologien genomlever för närvarande. Uttalandet är också betecknande för den inställning, varmed G. Lundqvist gått till verket för att utvidga och modernisera Erik Granlunds framställning av år 1936. I den nya upplagan av 1949 har man tillfälle att på många punkter väsentligt revidera den uppfattning om naturförhållandena, som är — eller åtminstone borde vara — bakgrunden till vårt studium av människans historia.

Bland de ny- eller omskrivna partierna märks särskilt sådana, där den moderna uppfattningen i stor utsträckning vilar på resultaten av Lund- qvists egna forskningar. Detta är fallet till exempel i fråga om morä- nen, markförskjutningarna och sjöarna. Kapitlen om dessa frågor ger ett starkt intryck av hur det här ingalunda rör sig om specialfrågor av en- bart naturvetenskapligt intresse. Vad som behandlas är tvärtom fakto- rer av utslagsgivande betydelse för odling och fångst.

Några exempel pä punkter av särskilt intresse för arkeologer skall här nämnas särskilt.

En översikt lämnas över de hittills konstaterade spåren av den inter- glaciala växt- och djurvärld i Sverige, som, efter vad vi väl hoppas, en dag skall visa sig ha varit känd och utnyttjad av mellanistidernas män- niskor. — Lundqvist antyder, att de Geers årskronologi för isavsmält- ningen stundom betraktas med skepsis, men anser att dess huvuddrag kan väntas stå sig inför den pågående revisionen. — Det är med för- ståelse, blandad med besvikelse, som man lägger märke till, att förf.

låtit Granlunds kapitel om nivåförändringarna kvarstå nästan orört — av hänsyn till att så mycket ifråga om dessa numera förefaller oklart.

— Ett schema över den äldre senkvartära lidens indelning (korrigerat efter E. Mohrén) kommer säkerligen att uppskattas som en orientering i de olika systemen för pcriodisering av scnglacialtiden. Denna översikt ingår i det nyskrivna kapitlet om klimatets senkvartära utveckling. Där

M~oooi3i 257

(10)

L I T T E R A T U R O C H K R I T I K

får arkeologen åtskilligt att tänka pä, som manar till försiktighet vid försöken att förklara arkeologiska fenomen genom klimathistoria. Man fäster sig särskilt vid redogörelsen för klimatförändringarna vid brons- ålderns slut och järnålderns början, vilka framstår som betydligt mer komplicerade och svårgripbara än mången kanske ännu räknar med. Ett memento för den, som ännu lever i den mera lätthanterliga »fimbulvin- tern». Det nya kapitlet om växternas invandring är väsentligt fylligare än det gamla. Man lägger märke till att Lundqvist endast refererar Flo- rins uppfattning »att vindruvan skulle ha funnits här» under värme- lidens kulmination. — Ett kort slutkapitel om människans invandring präglas av kvartärgeologens strävan att sätta bebyggelsehistoriens för- lopp i stort i samband med naturutvecklingens huvudetapper, betingade av isavsmältning och landhöjning.

Dessa olika exempel bör kunna ge intryck av hur mycket värdefullt, som finns att hämta ur denna reviderade översikt över Sveriges kvar- tära bildningar. Det nya, som tillkommit sedan 1936, innehåller myckel, som är nödvändigt att lära känna och svårt att fä översikt över annor- städes. Det framställs på ett levande och personligt sätt — något som dock i vissa fall medfört, att det klart tänkta är dunkelt eller alltför knapphändigt sagt. De studerande, som boken i första hand är avsedd för, torde finna en och annan nöt att knäcka. Men det far de kanske inte illa av. Säkert är i alla fall, att geologer och geografer kommer att finna Lundqvists nya version av Granlunds framställning oumbär- lig Man vill hoppas, att arkeologerna gör sammaledes.

Carl-Axel Moberg

OTTO NORN: Christian I I I ' s Borge, Kohenliavn 1949.

Under våren 1949 när Per Olof Westlund i Stockholm nyss dispu- terat på en monografi över vasatidens Gripsholm, framlade Otto Norn i Köpenhamn sin doktorsavhandling om Christian IILs borgar.

Intresset rör sig parallellt i bägge länderna, endast att man i Dunmark i viss mån hoppat över förstudierna i form av moderna monografier över de viktigaste monumenten och i stället gripit efter analyser och slutsynteser i större skala. Det säger sig självt, atl företaget är förknip- pat med vissa risker. Dock när man studerat igenom de 205 sidorna text jämte planschbandet med fotografier och ritningar känner man sig tillfredsställd med de gjorda iakttagelserna och i stort sett övertygad av slutsatserna.

Avhandlingen är uppdelad i två avsnitt, varav det första omfattar be- skrivningar och korta historiker över de under Fredrik I:s och Chri- stian IILs tid uppförda borgarna, befästningarna och slotten, medan en andra del innehåller sammanfattande betraktelser över byggnadstek- niska frågor, byggmästare, arbetsorganisation och konsthistoriska förut-

(11)

sättningar. De båda delarna äro av nästan lika omfång. Ett ledande mo- tiv i avhandlingen är skilsmässan mellan borg och slott, förhållandet mellan civila och militära byggnadsidéer under tiden 1530—60. då ur mcdellidens ruiner fästning och konungaboning reste sig.

Tyngdpunkten ligger i analysen av borgarkitekturens försvarsanord- ningar. Alla Christian IILs borgar hade utpräglad militär karaktär, an- lagda efter grevefejden och under ständigt kritiska utrikespolitiska för- hållanden. Medan medeltidstraditionerna levde kvar i det bostadsmäs- siga, ägde nydaningar rum i det fortifikatoriska — vallar, rondeller och gravar — för att anläggningarna skulle kunna motstå den allt effek- tivare artillerielden. I dessa frågor har Norn mycket nytt att komma med. Äntligen har inan nu kommit sä långt att ej längre tala om Chri- stian IILs borgar som renässansarkitektur, såsom man gjort alltsedan Bockett skrev sin översikt 1897. Dessa borgar tillhöra varken medeltid eller renässans ulan utgöra en övergångsform, dekreterar Norn riktigt.

Framställningen hade fått ännu djupare relief om förf. i större skala dragit in som jämförelsematerial samtida adelsborgar (t. ex. i Skåne), där medeltiden levde längre kvar än i de mera avancerade riksborgarna.

Sin byggnadshistoriska analys av de mer än 16 behandlade monumenten bygger förf. delvis på äldre förarbeten, mest dock pä sina egna iakt- tagelser, provgrävningar, nyuppmätningar och flitiga arkivstudier. Även här saknas inte viktiga nya synpunkter. Helt acceptabel tycks t. ex.

analysen av Malmöhus' norra front och angränsande rondeller vara.

Förf. visar, hur här två olika epoker mötas: i mittpartiet lever ännu Fredrik Ls tid kvar mod mcdeltidsmässigt murförsvar, medan man sedan lagt om byggnadsplanen. Norra murens sidodelar jämte rondellerna ha aldrig varit tänkta så höga som mellersta delen. Ny är även bygg- nadsanalys av Landskrona. Här blir man dock ej fullt övertygad om, att västra längan redan från början varit i sin helhet byggd som magasin.

Det mä vara, att en trivsam korsvirkoslänga ev. på östra sidan varit in- rättad som boningshus, men huvudlängan måste åtminstone delvis ha varit anlagd som paradbostad, att tagas i bruk vid behov. Att salen i vardagslag användes som magasin har man ju flera exempel på från 1500-talet. Man avvaktar med spänning nya detaljundersökningar i denna intressanta borg.

Mycket givande ur den nordiska försvarsbyggnadskonstens synpunkt är sammanställningen med samtida kontinentala fortifikationsverk. ö v e r - tygande visas, hur från början holländska intryck voro dominerande, medan den senare byggnadsverksamheten starkt präglas av tysk inver- kan. Båda faserna kunna beläggas med stilkritiska analyser, bygg- mästarnamn och även med diplomatiska förbindelser. Man skulle vilja ha en starkare betoning av Malmöhus betydelse i periodens första skede, där det holländska draget är särskilt tydligt framträdande. Att därpå följer ett visst bakslag, ser man i Landskrona, grundlagt mer än tio år efter Malmöhus. Förf. har i Landskrona riktigt betonat den lokala

259

(12)

L I T T E R A T U R O C I I K R I T I K

traditionens betydelse, arvet frän medeltiden. Parallellt med detta har väl dock även inflytelser från Nordtyskland spelat sin roll. Slående är en jämförelse med borgar i Braunschweig-Liineburg (Celle, Gifhorn) — viktigt även för utvecklingen i Sverige (Kalmar).

Som ledmotiv i den komparativa delen står frågan om inflytelser från Durers 1527 utkomna traktat (»Etliche underricht zu befestigung der Stett, Schloss und flecken»). Förf. tycks fästa allt för stort avseende vid denna skrift. Det torde visserligen vara sannolikt, att en och annan idé nådde spridning genom Durers traktat, men denna bygger ju även på redan befintliga lösningar och dessa ärvdes från far till son av de då- tida, ännu medeltidsmässigt arbetande byggmästarna. Särskilt försiktigt fär man ta frägan om kanalerna för bortledande av krutrök (t. ex. i Malmöhus och Landskrona) som förf. tror gå tillbaka på Durers skrift.

Sådana rökkanaler voro dock pä kontinenten kända redan under 1400- talct (Frankrike) och spridda även i Tyska ordens länder under samma århundrade.

Man skulle ha önskat se relationerna med Sveriges samtida borgar behandlade i ett särskilt kapitel i stället för få dem i form av spridda anmärkningar i notapparaten. Vid läsningen av Norns bok får man ide- liga impulser att jämföra Christian IILs byggnadsverksamhet med hans grannes och rivals, Gustav Vasas. Här finns direkta förbindelser. Då det gällde vallar, rondeller och andra fortifikatoriska anordningar, tycks Danmark ha varit den givande parten mer än en gång. För att nu inte tala om tegelslagare och andra hantverkare. Norn nämner självfallet i samband med Malmöhus Vadstena slott. Här kunde tillfogas, att en hel skara byggnadsfolk med en vallmästare i spetsen 1544 kom frän Malmö till Kronoberg. Redan året därpå kallades sedan vallmästaren till Gustav Vasa lör andra uppdrag. Kanske var det han som förmedlade kontakten mellan Malmö och Vadstena.

Flera paralleller och olikheter mellan Christian IILs och Gustav Vasas byggnadsverksamhet kunde nämnas. Bägge kungarna hade en nykter syn på sitt borgbyggande. Det gällde framför allt att tillgodose för- svarets behov. Deras byggnadsverk voro även tämligen schablonmässiga.

Men uniformeringen var i Danmarks tegelarkitektur vida längre driven än i Sverige, där byggnadsmaterialet varierade. Utvecklingen förlöpte i Danmark på ett bredare plan. Bortsett från Malmöhus, som i viss mån bildar ett undantag, fanns där ej sådana dominanter som Stockholm och Gripsholm. Ingen av Christian IILs borgar danades som egentligt resi- dens, såsom t. ex. hos nordtyska protestantiska furstar. Pä äkta medeltida sätt reste konungen med sitt hov frän slott till slott. Det franska in- slaget i Sveriges dekorativa konst h a r vidare ingen motsvarighet i Danmark. Det fanns inte en enda portal med skulptural utstyrsel i Christian IILs borgar (jämför Vadstena och Stockholm). Heller inga konstrika tornhuvar (man tänker på den senare utvecklingen i Dan- mark).

(13)

Men Christian III hade bättre tur med sina byggmästare (framför allt Mörten Bussert, som av Norn tillmätes en särskilt viktig betydelse). Så lade han sig heller inte på så påträngande sätt i byggmästarnas verk- samhet som Gustav Vasa, vilken ofta kanske var väl hårdhänt även mot sitt byggnadsfolk. Dessutom hade Christian III även andra framstående byggnadskunniga rådgivare att tillgå utanför de egentliga fackmännens led, såsom Johan Rantzau och Eske Bille, den förre berömd genom sitt Breitenburg, den senare genom Månstorp. När det gällde vallar, gravar och rondeller, stod en hel rad kontinentala förmågor, ofta i toppklass, till Christian IILs förfogande. Men: om Nils Sundquists teorier hälla streck, byggde Gustav Vasa i Uppsala bastioner efter italienskt maner tio är före Christian III. Denna fråga får för Danmarks vidkommande en bra utredning av Norn. Tilläggas bör dock, att Nederländernas betydelse som mellanlänk vid det italienska systemets expansion i Nord- europa förtjänar att ännu kraftigare understrykas. Utom Antwerpen finns det även andra exempel som visa, att man där på allvar började uppföra italienska bastioner redan på 1540-talet.

Detta är endast en bråkdel av de problem, som ventileras i Otto Norns innehållsrika framställning, vilken inleder nya forskningsmetoder inom sitt område i Danmark. Avhandlingen kommer säkert att bli flitigt cite- rad i framtida borglitteratur i Norden.

Armin Tuulse

K. T. L E E D S : A Corpus oj varit] Anglo-Saxon girat Square-headed Brooches, Oxford 19,49.

I förordet till sin bok antyder Leeds, att det var den norska utställ- ningen av reliefspännen vid den andra internationella arkeologkongres- sen i Oslo 1936, som inspirerat honom till en liknande sammanställning av det engelska materialet. Det förra presenterades i en tilltalande och rikt illustrerad volym av Björn Hougen, men att bemästra dess engelska motsvarighet har inte varit en lika enkel uppgift, vilket även Leeds öppet erkänner. Beståndet av engelska rcliefspännen är nämligen mång- dubbelt rikare än det skandinaviska och därtill oändligt mycket mera varierat såväl i form som dekor än det senare. Man kan inte annat än uppskatta, att Leeds trots delta envist och beslutsamt gått till verket, och resultatet har nu blivit, att vi äga en ypperligt illustrerad framställ- ning av denna viktiga engelska fornsaksgrupp. Man har nu bättre möj- ligheter än tidigare att studera den äldre anglo-saxiska ornamentikens egenart och utveckling, samtiaigt som man lättare kan anställa jäm- förelser med nordiskt och kontinentalt material. Åt båda hållen existera starka anknytningar, och det engelska materialet kommer alltid att be- hålla en nyckelställning i dotta sammanhang.

På grundval av form och dekor delar Leeds upp materialet i en mängd grupper, vilkas utbredning han dessutom presenterar i översiktskartor.

261

(14)

L I T T E R A T U R O C II K R I T I K

Samtliga typer äro utförligt beskrivna och inbördes jämförda med varandra. I mindre utsträckning har däremot jämförelser med utom- cngelskt material kommit till stånd. Visserligen står detta senare helt i överensstämmelse med Leeds uppfattning, att utvecklingen till större delen varit en engelsk angelägenhet, men även om man i huvudsak kan gä med på detta, skulle man icke desto mindre på denna punkt vilja komma med åtskilliga erinringar och tillägg. Här skola vi endast beröra ett par av de viktigare aspekterna.

Leeds menar uppenbarligen, att de äldsta anglosaxiska spännena med fyrkantig huvudplatta utvecklats ur kontinentala förlagor, en mening som han för övrigt givit uttryck åt redan i sitt arbete av år 1936. Det torde väl numera få anses allmänt antaget, att just det motsatta ägt rum, sålunda att ett insulärt inflytande gjort sig gällande på kontinenten såväl i fråga om import som efterbildning. De nordiska impulserna inskränker Leeds lill en enda variant, nämligen Kenninghall I-typen, cn fibula med mittribba pä foten, som skulle vara härledd ur danska former.

Beträffande djurornamentiken är han mera odeciderad i sitt uttrycks- sätt. Leeds menar tydligen, att senromerska, snarast galloromerska stil- drag skulle ha nått såväl England som de nordiska länderna ungefär samtidigt och därvid givit upphov till en djurornamentik, som redan från början gått delvis skilda vägar. Leeds understryker med kraft, att man pä insulärt håll var minst lika kapabel att absorbera och omforma de senromerska impulserna som pä nordiskt, och med denna utgångs- punkt kan han även reducera det nordiska inflytandet till ett mini- mum. I de kontinentala motsvarigheterna till vissa engelska fibula- typcr finner han därjämte ett ytterligare stöd för sin uppfattning om det direkta kontinentala inflytandet. Utan tvivel intar Leeds här cn föråldrad ståndpunkt. Det kan knappast råda någon tvekan om att de engelska fibulorna med fyrkantig huvudplatta återgå på nordiska för- lagor, även de allra tidigaste. Och vad ornamentiken beträffar torde man få göra samma konstaterande. Vill man studera anglo-saxisk Stil-I i dess ursprungsstadium, måste man ovillkorligen förflytta sig till nordiskt område. Där finner man de provinsialromcrska randdjuren i ur- sprungligare och mera varierad form än på engelsk botten, och inte ens Leeds hänvisning till bl. a. de runda kcntiska spännena med friser av fyrfotadjur, som skulle vara de allra tidigaste och stå pä gränsen till det gallo-romerska konsthantverket, kan förändra sakläget till Englands förmän. Även där synes nämligen den nordiska konsten ligga före. Man behöver bara hänvisa till djurfriser på syd- och västskandinaviska pressbleck (ex. Lilla Joredfyndet) eller till silverspännet från Hol i Norge för att tvivlen skola försvinna på denna punkt. Dessutom ingår i engelsk Stil-I som ett genomgående karaktärsdrag ett ursprungligen antropomorft inslag, som av Kendrick mer eller mindre träffande kal- lats »hand- and helmet-style». Även denna stilvariants förutsättningar

(15)

studeras bäst på nordiskt område, där man finner talrika exempel, och där de antropomorfa detaljerna dels äro fullt skönjbara, dels på ett na- turligt sätt kunna härledas ur sina senromerska förebilder.

Bortsett från allt detta tillhör emellertid Leeds arbete de nyttiga böc- kernas krets. Man skulle endast vilja ha flera av den sorten. Det engelska materialet är nämligen rikt även pä andra föremålsgrupper, vilka äro bärare av omväxande och högt utvecklad ornamentik, och i p r e - sentationen därav ha engelska forskare en viktig uppgift att fylla. I den vetenskapliga debatten har nämligen under senare år det anglo-saxiska konsthantverket kommit att spela en alltmer dominerande roll inte minst på grund av dess utomordentligt höga kvalitet. Den kan i detta avseende fullt mäta sig med de nordiska ländernas konst, medan däremot den kontinentala germankonsten ohjälpligt kommer på efterkälken. Den ständigt aktuella frågan om vilket område, som varit konstnärligt ledande, har därför i England en ytterst viktig nedslagspunkt.

Wilhelm Holmqvist

N O T E S

Restoration of Litslena Church. — Bengt Ingmar Kilström describes the comprehensive restoration of Litslena Church in Uppland, com- pleted in 1948. This has included the uncovering of plaster paintings of high artistic merit, the pristine, brilliant scale of colours of which has been unusually well preserved. The work has also helped to elucidate the architectural history of the church: this was probably first built in the 12th century, with alterations and additions in the 14th century.

The »Vrå culture» once more. — In view of a recently published paper on lhe prehistoric relics in Katrineholm and Stora Malm in Söderman- land, Axel Bagge once more comments upon the singular position of the

»Vrå culture» in the Swedish Stone Age. Several of its more special features are now disputed. Experts have proved the horse teeth to bo leelh of cattle; the large quadrangular foundations at Mogetorp are according to several students not lhe foundations of a house; and that tho impressions found in fragments of pottery should be from millet and grape seeds is categorically denicd by Danish specialists on seed impressions.

A pickaxe from the parish of Timmele in Västergötland. — Louise Cederschiöld describes a pickaxe made of dark, fine-grained soapstonc, of a shape which most closely resembles one made of horn. The author designates the Timmele pickaxe a highly finished object, used more particularly to mark the dignity of its owner, but possibly also as a weapon. Certain finds in West Sweden indicate thnt such pickaxes were used during the Ancylus Period.

263

(16)

L I T T E R A T U R O C I I K R I T l K

R E V I E W S

Carl-Axel Moberg reviews the edition of »Sveriges Geologi» (The Geology of Sweden) revised by Mr. Gösta Lundqvist, State Geologist, and published in 1936 by his colleague Mr. Erik Granlund. Moberg em- phasizes the value of this book also to archeologists.

Armin Tuulse, in reviewing the doctor's thesis of Otto Norn on the castles of Christian III, which was ventilated in Copenhagen in the spring of 1949, finds that its most important part is the analysis of their fortifications. Various novelties were introduced in the art of fortification about the middle of the 16th century, but regarding dwellings the mediaeval traditions were still surviving. In the opinion of the reviewer the author has proved in a convincing way that in the northern countries lhe art of fortification was in the first part of this period based on Dutch impulses, while German influences låter became completely dominant.

Norn has also demonstrated the direct connections exisling between the building activities of Christian III and Gustaf Vasa, notwithstanding certain considerable differences in style.

Wilhelm Holmqvist reviews a paper by E. T. Leeds which — particularly on account of its numerous and excellent illustrations — is of great value to archeological research. As the type of brooch discussed is one of the most prominent bearers of the Anglo-Saxon style of animal ornamentation in its earliest stage, the author has not only classified his material typologically and geographically, but also tried to localizo various centres of artistic influence. The strong emphasis laid by him on the importance of lhe continental influence is particularly noticeable.

The reviewer criticizes that attitudc, pointing instead to possible impulses from the eastern regions of the North Sea.

(17)

L I T T E R A T U R OCH K R I T I K

T. D . K E N D R I C K : Late Saxon a n d Viking A r i , L o n d o n 1949.

Inom intresserade kretsar hade man länge väntat på den bok, som skulle utgöra fortsättning på den av Kendrick 1938 utgivna avhandlingen, »Anglo Saxon Art». När den nu h a r kommit, konstaterar man med tillfredsställelse, att den i fråga om inlevelse i och kunskaper om de skilda monumenten står på minst lika hög nivå som den förra voly- men. Med sin senast framlagda avhandling befäster Kendrick sitt rykte som örikets främste kännare av anglo-saxisk konst. Eftersom boken är avsedd för en något bredare läsekrets, saknar den mycket av den lärda dokumentering, som eljest brukar tynga vetenskapliga arbeten, men detta kompenseras i rikt mått av det fängslande och eleganta språket, de fina och träffande analyserna samt framför allt av den konstnär- liga inlevelsen i en av den nordeuropeiska konstens mest svårtillgäng- liga epoker.

Ämnet omfattar den anglo-saxiska konsten under 900- och 1000-talen, och man är förf. tacksam, för att han därvid skänkt den rika skatten av bevarade illuminerade handskrifter tillbörlig uppmärksamhet. Utan tvivel har nämligen forskningen i dylikt material ett vida känsligare instrument till förfogande för den konsthistoriska värderingen än kvar- låtenskap av annan art. I själva verket utgör Kendricks framställning på denna punkt den första mera fylliga översikt, som hittills sett da- gen, och värdet förhöjs i hög grad genom de talrika illustrationerna.

Efter att ha ägnat det första avsnittet åt bokillustrationens och initial- ornamentikens utveckling, övergår förf. till behandlingen av skulptu- ren, där han gör ett lovvärt försök att bryta den hittills alltför slentrian- mässiga uppdelningen av det engelska materialet i nord- resp. syd- cngelskt. Något nytt material utöver vad som tidigare publicerats meddelas knappast, men förf. har likväl förmåga att utvinna nya synpunkter, och man följer honom gärna i hans försök att urskilja lokalskolor i olika engelska provinser, som haft mer eller mindre intim kontakt med varandra.

Av utomordentligt stort intresse u r nordisk synpunkt, är Kendricks behandling av vad han kallar Viking art. Redan kapitelrubrikerna ge här en antydan om tendensen i framställningen; The Jellinge style, the Kingerike style, the Urnes style. Förf. räknar med andra ord med starka nordiska impulser på den engelska konsten såväl under 900-talet 368

(18)

som under nästföljande århundrade. Han är ju ingalunda ensam om denna mening, som han för övrigt redan tidigare framlagt i flera smärre artiklar. Denna uppfattning delas, som bekant, av de flesta nordiska forskare, och sannolikt har Kendrick känt sig bunden av sådana auk- loriteter som Bröndsted, Shetelig m. fl. vid sitt eget ställningstagande Frågan är väl dock om cn dylik mening i längden kommer att hälla stånd vid en mera allsidig granskning av problemet. Till skillnad från Bröndsted, som låter det nordiska inflytandet taga sin början omedel- bart efter den första invasionen på 860-talet, vill Kendrick sätta dess början först 100 år senare, d. v. s. till en tid, då nordborna redan för- drivits från sina nya boplatser. Och detta skulle gälla en sä onordisk monumentgrupp som stenskulptur, vilket onekligen förefaller rätt svårt att acceptera, ö v e r huvud taget reagerar man starkt inte bara mot denna del av Kendricks framställning utan även mot allt det, som han fortsättningsvis talar om nordiskt inflytande. Det knappt tillmätta r e - censionsutrymmet tillåter inte att här ingå på någon mera utförlig k r i - tik, vilket är så mycket mindre av nöden, som undertecknad haft till- fälle att i en tryckfärdig skrift ventilera problemställningen. Några synpunkter förtjäna dock måhända att framdragas. Kendrick framhål- ler, att den förvildade akanthusornamentik, som under 1000-talet fram- träder i många av de illustrerade handskrifterna, skulle vara nordiskt påverkad, liksom att även de i bandflätningar upplösta initialerna skulle ha en »viking taste». Ett mera ingående studium av det föreliggande handskriftmaterialet ger i själva verket vid handen, att denna tendens gör sig tidigare gällande pä engelsk botten än inom nordiskt område, och att snart sagt varje detalj och varje skiftning i ornamentiken med lätt- het låter sig förklara ur inhemska förutsättningar. Det är även betecknande, att nordiska forskare gärna hänvisa till engelska exempel av denna art för att klargöra det insulära inflytandet på den skandinaviska konsten. Det är synd att Kendrick på denna punkt inte har velat inlaga en självständigare hållning.

1000-talets engelska konst lämnar cn brokig provkarta på olika stilar alltifrån konstverk av högsla klass till de enklaste och primitivaste arbeten. Att utreda de nordiska vikingarnas roll i detta sammanhang är ingen lätt uppgift, och den kompliceras ytterligare därav, att engelska missionärer samtidigt voro verksamma i de nordiska länderna. Ett öm- sesidigt givande och tagande är sålunda i dubbel mening tänkbart. Att den engelska konsten därvid varit den rikast givande parten torde man kunna utgå ifrån, ty sällsynta äro de tillfällen i historien, då den pri- mitivare kulturen fått skänka konstnärligt stoff till den rikare rustade, och i all synnerhet gäller väl detta beträffande kristen konst contra hednisk.

Oavsett de anmärkningar, man sålunda skulle vilja rikta mot Kend- ricks arbete, behäller det sitt stora värde som lätt tillgängligt uppslags- verk rörande 900- och 1000-talens engelska konstutveckling.

Wilhelm Holmqvist

(19)

N O T E S

Answer to Dr. Axel Bagge. — Sten Florin gives details, point by point, of what actually happened when the specific names were determined of the plant impressions on the pottery from Vrå. He also answers the general points in Dr. Bagge's attack.

A hollow-edged axe of Kristianstad flint. — Louise Cederschiöld pre- sents a thick-butted axe with hollowed edge made of Kristianstad flint, reported to have been found at Starby, St. Per's parish, Östergötland.

The axe is the only known pclished implement made of this material.

Crucifixion painting in Flistad Church. — Axel L. Romdahl points out certain resemblances between a recently uncovered medieval painting in Flistad Church in Östergötland (Fig. 1) and an illustration of the nailing to the cross in a Bohemian manuscript, a Passional, executed for Kunl- gunda, abbess of St. George's Priory in Prague and daughter of King Ottokar II. The Passional has often been dealt with in Checho-Slovakian and German histories of art and pictures from it are given in a small werk, Ant. Matejcek: Passional Abatyst Kunhuty, Prague 1922. The author considers it unlikely that the similarity between the painting in Flistad Church and the Bohemian illustrated manuscript can be attributed to any direct connection, but thinks rather that access was avail- able at Flistad to a work imitative of the artist responsible for the illustrations in the book mentioned.

R E V I E W

Wilhelm Holmqvist reviews a work by T. D. Kendrick, which gives the first reasonably full presentation of Anglo-Saxon art of the lOth and l l t h centuries. Kendrick shows himself to be one of our foremost experts on this period of art. Not only ere his elever analyses most praise- worthy, but perhaps most valuable of all is his detailed presentation of illuminated manuscripts. From a Scandinavian point of view Kend- rick's insistence on the significance of Nordic art to the insular devel- opment is of interest. The reviewer, however, considers Kendrick's standpoint in this question to be too one-sided, since the artistic impulses can be seen mainly to have passed in the opposite direction. (Further details on this point will appear in a coming a r t i d e by the reviewer).

370

(20)

Bibliografiska meddelanden från K. Vitt. Hist. och Ant. Akademiens bibliotek

Av Maja Lundqvist

Tidskrifter i n k o m n a u n d e r t i d e n i/7 1 9 4 9 — » 7 , 1950

Acta archaeologica. 111. 1948: C.

J. B e c k e r , Die zeitliche Stellung des Hjortspring-Fundes innerhalb der vorrömischen Eisenzeit in Dä- nemark. — H. C. B r o h o l m , The Midskov find. — E. A. F r e u n d t, Komsa — Fosna — Sändarna.

Problems of the Scandinavian me- solithicum. — V. L u h o , Uber steinzeitliche Winterverkehrsmittel in Finnland. — S. R i s o m, Lo

»monument de Mithridate» å Délos.

— H. S h e t e l i g , The Norse style of ornamentation in the viking settlements. — O. V o s s , & M.

Ö r s n e s - C h r i s t e n s e n , Der Dollerup-fund. Ein Doppelgrab aus der römischen Eisenzeit.

Acta pbilologica scandinavica.

20:3. 1949: F. P. M a g o u n, On the old-germanic altar- or oathring (Stallahringr). — H. A n d e r s e n , Nyt om Glavendrupstenen. — S. N.

H a g e n , The Skodborg runic in- scription.

Nordisk numismatisk årsskrift.

1949: K. E l d j ä r n , Fund af ro- merske monter på Island. — G.

G a l s t e r , En Lundemönt fra Kong Niels. — H. H o l s t , Brak- teatfunnet fra Troppen. —• F . L i n - d a h l , Möntfundet fra Vejstrup. — J. G r a n l u n d , Olaus Magnus som numismatiker. — E. E r i k - s e n , De förste norske skillingstall på daleren — med en översikt över gyldenmyntordningene. — A.

E r n s t , Om guldsmed, möntmes- ter og bjergvserkspartipant Johan Post og hans udmöntninger. — A.

A : s o n L i l j e n c r a n t z , Kring några Polhemsbrev om skiljemynt- prägling. —• A. E r n s t , Fra be- stendige Liebe 1735. — B. T h o r - d e m a n , Porträtt av en svart- konstnär. — K . L ö f s t r ö m , Flo- rence Nightingale-medaljen. — [Årsberättelser från myntkabinett och myntverk i Norge, Danmark, Finland och Sverige 1948.]

Arkiv för nordisk filologi. Bd 64:

1949: E. Sa Ib e r g e r , Elisioner på Rökstenen. [Med Tillägg.]

Arosiana. Utg. av sällskapet Arosbröderna. 5. 1932: G. K a 11- s t e n i u s, Spär av hednisk kult i

(21)

R I B L I O G Ii A F I S K A .17 Ii D D E L A N D E N

västmanländska ortnamn. —6.1944:

A. H a h r , Västeråsgravyren i Suecia antiqua.

Credo. Katolsk tidskrift. 1949: 3:

T. L u n d e n , Sankt Hallvard, Bo- husläns skyddspatron.

Fataburen. Nordiska museets och Skansens årsbok. 1950: O. H o m - m a n , Kors med målade bilder.

Folk-liv. Acta ethnologica et folkloristica Europaea. 1948—49: K.

V i l k u n a , När kommo östersjö- finnarna till Baltikum?

Från Borås och de sju häraderna.

1950: K. A. G u s t a w s s o n , Några synpunkter på fornminnesvården. — A. O. J o h a n s o n , Sandhults kyrkas byggmästare.

Från Gästrikland. Gästriklands kulturhistoriska förenings meddelanden. 1949: P h. H u m b 1 a, Björ- kebäten frän Hille. — R. S a n d e - g r e n , Björkebåtens geologiska da- tering. — G i l l i s O l s o n , Upp- tagningen av Björkebåten. — S.

K a r l i n g , Gästriklands medel- tidssigill.

Från stad och bygd i Medelpad.

1949: A. E n q v i s t , Förhistoriskt guld i Medelpads jord.

Färgelanda. Tidskrift för Dals- lands folkhögskoleförening. 1949:

H j . L a r s e n , Hällkistan i Grön- hult, Dalskogs socken. — S. A.

H a l l b ä c k , Kyrkomålare och kyrkomålningar i Dalsland.

Föreningen för Stockholms fasta försvar. Meddelanden. 1950: A.

Å b e r g , Några ord om våra tro- féer.

Föreningen Gamla Halmstads årsbok. 1949: M. H ä h n e 1, Det okända Halmstad. 1. När blev Halmstad residensstad? 2, Är Povel Huitfeldts gård identisk med Grå- brödraklostret? — S. L j u n g , Kyrkklockor och klockringning i Halmstad.

Föreningen Örebro läns museum.

Meddelanden. 15. 1949: M. C o 11- m a r, Till frågan om Närkes väl- belägna prästbord. — G. M. S i 1 f- v e r s t o l p e , Kungsstugans dekorativa måleri. — B. W a l d é n , Guldsmeder i Örebro.

Gotländskt arkiv. 1948—49: R.

S t e f f e n , Fårskinn och bildste- nar. — S. L i n d q v i s t , Bildste- narnas form. Ett diskussionsinlägg.

— H. M u n t h e , Om ras och u t - glidningar vid Gotlands forna och nutida klintar. — K. C a j m a t z, Ett nytt Thottminne. — U. M e 1 i n, Textila släktklenoder. Några anteckningar från Gotlands hem- slöjdsförenings textilinventering 1944—48. — G. A r w i d s s o n , Stenåldersfynden från Kams i Lummelunda. — N . - G . G e j v a l l , Skelettmaterialet frän Kams-grav- fältet. — 1950: M. S t e n b e r g e r , Vardagsliv i Vallhagar. — E. N y- 1 é n, Några fynd frän Vallhagars gravfält. — G. A r w i d s s o n , En vapenyxa av sten. — Bronsålders- ringen från Liffride myr. — Folk- vandringstidens praktspännen. — Dryckesbägare av glas. — Vikinga- tidens myntväg — Ludvigs amu- lettring. — »Verberts» ljusstake. — Gotländska renässansbord. — Visby tenn. — J. R o o s v a l , »Stabat Mäter Dolorosa». — S:t Michaels drakstrid på glasmålning från Silte 372

(22)

111 Ii L I O G R A E 1 S K .1 .11 E D D E L A N D E N

kyrka. — E. B. L u n d b e r g , En Visborg-tavla. — O. K ä l l s t r ö m , Nattvardskärlen från Visborgs slottskyrka. — Kalken från Lokru- me kyrka. — N. L. R a s m u s s o n , Fem medeltida gillessigill. — A.

G e i j e r , Stånga kyrkas medeltida antependium? — C. H e r n m a r c k , Karl X Gustafs jaktflaska. — Visby stads silver.

Göteborgs museum. Ärslryck.

1C19—1950: Arkeologiska museet.

Berättelse för 1948 och 1949. — A.

F r e d s j ö, Ett lerkärlsfragment.

— N. N i k l a s s on, Grimeton—El Amarna. — H. W i d é e n , »Angå- ende den af Götheborgs stad slagne medaille öfver des räddning från fientligt anfall ähr 1788».

Göteborgs och Bohusläns forn- minnesförenings tidskrift. 1948: N.

N i k l a s s o n , Om Kville gamla kyrka. — En forntida boplats vid Bokenäs gamla kyrka. — R. J i r - l o w , Plogar på Bohusläns häll- ristningar.

Halland, vår bygd. Hallands hem- bygdsförbunds årsskrift. 1949: E.

S a l v é n , En märklig förvandling.

Idala kyrka restaurerad.

Handlingar angående Villands härad, utg. av Villands härads hem- bygdsförening. 7. 1949: B. J ä r b e, S:t Anna hospital i Ahus. — 6:2.

1950: B. J ä r b e , Märklig skelett- grav i Kiaby. — S:t Anna sigill — cn komplettering. — Ett myntfynd från Åhus. — C. O 1 o f s o n, No- tationes medisevales. 1. Thorkil Niclessön Bing, hövitsman på Aos- hus, dansk rådsherre. 2. Borgher- rar till Trolle-Ljungby på 1300- och

1400-talen. 3. När Gälltofta v a r

»förstad» till Åhus. — Kring präst- relationerna av år 1624.

Hembygden. Utg. av Dalslands fomminnes- och hembygdsförbund.

1949: M. Å m a r k, Dalslands medeltida kyrkklockor.

Historisk tidskrift. 1940: 4. E.

G j e r s t a d , Roms grundläggning och dess kungar. En historisk skiss.

— B j . B e c k m a n , Ett sfragistiskt fynd. — 1950:1: S. T u n b e r g, Lit- Ise Swethiuth.

K. Humanistiska vetenskapssam- fundet i Lund. Årsberättelse. IBM/

4.9: E. W a 1 b e r g, Notice sur une feuille mal interprétée de la »Col- lection de Fullerö». — A. W. P e r s- s o n, Swedish excavations at La- branda 1948. — G o t t f r . C a r l s - s o n , Peder Jakobsson Sunnanvä- der. — Meddelanden frän Lunds universitets historiska museum. (Se nedan: Lunds univ. hist. mus.).

Hyltén-Cavallius-föreningen för hembygdskunskap och hembygds- vård. Årsbok. 1949: J. E. A n d e r - b j ö r k , Undersökningar och för- historiska fynd i Kronobergs län.

— P. W i l s t a d i u s , Guld- och silversmeder i Växjö från äldsta tid till skråväsendets upphävande är 1846.

Julhälsning till församlingarna i ärkestiftet. 1949: ö . S j ö h o l m . Sankt Eriks land. Om uppländsk stiftsgeografi. — D. S t r ö m b ä c k , Drömkvädet. En medeltidsvisa om själens färd till det hinsides. — H.

W e m a n. Från Nils Allesson till Nathan Söderblom. Några blad ur Uppsala domkyrkas musikhistoria.

(23)

B I B L I O G R A F I S K A M E D D E L A N D E N

Julhälsningar till församlingarna i Skara stift. 1949: H. J o h a n s - s o n , Olofskulten i Skara stift under medeltiden. — H. W i d é e n , Klostret på ön. Frän en sommar- expedition till Lurö i Vänern — platsen för den första kända klos- terförsamlingen i medeltidens Ska- ra stift.

Jämten. Heimbygdas tidskrift 2.

1949: L e v i J o h a n s s o n , Frost- vikens kyrkor och kapell. — G.

U 11 b e r g, Kolåsens kapell. Några anteckningar med anledning av ka- pellets 100-åriga tillvaro.

Kalmar läns fornminnesförening.

Meddelanden. 1950: M. H o f r é n , Vägar och broar i Kalmar län.

Karlstads stifts julbok. 1949: J.

E n g v a 11, Värmskog — en av Värmlands äldsta kulturbygder. En orientering med anledning av gamla kyrkoplatsens invigning den 15 maj 1949.

Konsthistorisk tidskrift. 1950:1/2.

H. A. G r ä b k e , Bernt Notkes Triumphkreuz.

Kullabygd. Kullens hembygdsför- enings årsskrift. 1949: E. H a n s e n , Bidrag till Väsby kyrkas bygg- nadshistoria.

Kulturen. 1949: W. K., Medeltida väggskåp. — R. B q t., Kultsked. — W. K., Altartavla och predikstol från Rengs kyrka i Skåne. — S. T.

K j e l l b e r g , Om djur. — S.-B.

V i d e , En götisk runstav i Kultu- rens samlingar. — R. B l o m q v i s t , Hospitalet i Lund.

Linköpings stifts julbok. 1949:

E. E r i c i , Något om V. Hargs- orgeln och dess mästare, orgelnisten

Nils Ahlstrand i N. Solberga. — G.

L i n d , Vad säga de fredliga v å r - dar. — B. C n a t t i n g i u s , Tre kyrkorestaureringar. Ekebyborna, Hagebyhöga och Strå.

Lunds stifts julbok. 1949: E.

E r i c i , En orgelklenod i en skånsk ödekyrka [Maglarp]. Några blad ur Lunds stifts äldre orgelhistoria. — P. J o h n s s o n , Sägner om kyrkor och klockor i nordöstra Skåne.

Lunds universitets Historiska museum. Meddelanden. 1949: C.-A.

A l t h i n , B. B. C h r i s t e n s e n

& H. B e r l i n , Renfyndet frän Nebbe Mosse och Sveriges sengla- ciala bebyggelse. — G. R a u s i n g . Three bronze age mounds at Bark- åkra in Skåne. — B. A l e n s t a m , Zwei Reliefspangen aus Grönby, Skåne. — E. C i n t h i o , Étude sur un crucifix roman. — M. M a g - n u s s o n , Wulstkeramik in skan- dinavischen Funden aus dem Spät- neolithikum. — C.-A. M o b e r g , Gruben mit Lehmauskleidung bei Råga Hörstad.

Malmö fornminnesförening. Års- skrift. 1R50: S. K a 11 i n g, Kung Karls hög. — E. B a g e r , Epita- fierna i S:t Petri kyrka. — De höje Kledeboder.

Namn och bygd. Tidskrift för nordisk ortnamnsforskning. 1948: C. I.

S t å h 1 e. Om vår äldsta jordebok (Vårfruberga klosters godsförteck- ning). — S. U. P a l m e , Roden och Skeppslagen. — 1949: L E K u h n, Birka auf Island.

Nationalmusei årsbok. 1947—48:

E. T r e n k l e r , Meisterwerke der französichen Buchmalerei in der österreichischenNationalbibliothek.

374

(24)

Nordisk tidskrift. 1949: C.-A.

M o b e r g , Med perspektiv bakåt.

Svensk förhistoria i skönlitterär behandling. — H. A n d e r s e n , Om runeindskriften på Gallehus Guldhorn. — S. B. F. J a n s s o n ,

»Runstenen» från Kensington i Minnesota.

Rig. Tidskrift utg. av Föreningen för svensk kulturhistoria. 1949: 3—

4: G. v. S c h o u l t z , En grupp nordiska medeltidskistor och deras paralleller. — G. G u s t a f s s o n , Hörnstolparna från Gärda. Några anteckningar om byggnadskon- struktioner i stavbygge och skif- tesverk. — 1950: 1—2: S. W a l l i n , Silverstudier. — H. S e i t z, Sveri- ges tre kronor i sitt europeiska sammanhang. En studie till belys- ning av ursprungsfrågan.

Stockholms stifts julbok. II Ki: R.

S t e n b e r g , I S:ta Clara. — G.

S t r ö m b e c k , Mårten Aschaneus

— kyrkoherde och riksantikvarie.

— 1947: E. S v e n e r , En skär- gårdskyrka i nöd. Några dokument om Muskö kyrka 1858—1947. — 1948: G. H a l l s t r ö m , Ur Ekerö sockens historia. — 1949: R. N o r - b e r g , Medeltidsfuntarna i Stock- holms stift. — S. H e d b e r g , Ty- ska S:ta Gertruds kyrka.

Svenska riksarkivet. Meddelan- den. 1948: C. G. U. S c h e f f e r , J.

G. Liljegrens provtryck av sigill- teckningar för Diplomatarium Sue- canum.

Svenskt gudstjänstliv. 1949: B.

C n a t t i n g i u s & R. S t e n - b e r g , Albertus Pictor. — K. P e - t e r s , Sanct Olov.

Sanete Christophers gilles Chroe- nica. 22. Kalmar 1949: M. H o f r é n, Guldsmeden Hans Olofsson Sturk.

— N. L. R a s m u s s o n , Ett kal- maritiskt myntfynd.

Situne dei. Sigtuna fornhems års- bok. 1948: W. H o l m q v i s t , Sig- tunamästaren och hans krets. En studie i Mälardalens romanska stenkonst. — E. C i n t h i o , Tvä medeltida människotyper.

Skånes hembygdsförbunds Års- bok. 1949: B. S t j e r n q u i s t , En nyfunnen gånggrift i Gråmanstorp, Klippans socken. — H. H. v.

S c h w e r i n , Burman-Fischers skånska prospekter, Gustaf Fred- rik Feldts Sueciasupplement och de

»Rålambska akvarellerna». —N.-A.

B r i n g é u s, Sägnen om ö r k e l - Ijunga kyrkklocka.

Sörmlandsbygden. Södermanlands hembygdsförbunds årsbok. 1949:

B. H e l l n e r , Sörmländskt smide under vasatiden.

Till hembygden. En julhälsning till församlingarna i Strängnäs stift, 1949: J. L : s o n S a m z e - l i u s , S:t Tyrgils.

Tofterydsbygden. Utg. av Tofte- ryds sockens hembygdsförening. 2.

1949: A. W. R e n d a h l , Tofteryds forna kyrkor. En historik. Bearb.

o. red. av J. Andersson.

Täljebygden. Osira Söderman- lands kulturhistoriska förenings årsskrift. 1950: E. F l o d e r u s , Täl- jes uppkomst. —• C. E n g q v i s t , Salems fornminnen.

Uppland. Årsbok lör medlemmar- na i Upplands fornminnesförening.

(25)

1949: N. Å1 e n i u s, De försvunna bonaderna. — G. E k b e r g , Upp- sala slott och Botaniska trädgår- den. — K. A 1 i n d e r, Det stora kyrkobygget i Alunda på 1780-talet.

— W. K a r l s o n , överste Gustaf Kruus' begravning i Björklinge 1692. — G. V e n n b e r g , Nyupp- täckta fornminnen i Riala socken.

— C. J. W a h l s t r ö m , En sten- murad fångstgrop i Valö. — M.

L i n d g r e n - F r i d e l l , »Albertus Pictor målare och pärlstickare».

Några reflexioner med anledning av utställningen på Statens historiska museum 1949.

Upplands fornminnesförenings Tidskrift. 47:2. 1949: S. B. F.

J a n s s o n , En otolkad runsten i Veckholm. — A. O l d e b e r g , Grav- och boplatskomplexet vid Sneby i Litslena. — G. K 1 i n g- b e r g, Uppsala högar och tradi- tionen.

K. Vetenskapssocietetens (Upp- sala) Årsbok. 1949: G. R u d b e r g , Hellenska kulturområden.

Värendsbygder. Norra Allbo hembygdsförening. 1919: Två 1700- talsbeskrivningar från Allbo härad.

Med kommentarer av J. E. Ander- björk.

Värmdö skeppslags fornminnes- förening. Årsbok. 1948—49: S. B. F.

J a n s s o n , Runstenen vid Väsby.

Västerbotten. Västerbottens läns hembygdsförenings Årsbok 1949:

O. A r n q v i s t , Bidrag till kän- nedom om orgelbyggeriet i norra länsdelen.

Växjö stifts hembygdskalender.

1949: E. S a n d g r e n , Stenbro-

hult. En socken i Allbo härad. — E.. E r i c i , Johannes Magnusson i Nässja. Bonde — kyrkomälare — orgelbyggare.

Åkerbo hembygdsförening. Års- bok. 1950: M. H o f r é n , En krigar- grav vid Sandviken. — R. B o - s t r ö m , Kyrkan i Källa för 700 år sedan.

Aarböger for nordisk oldkyndig- hed og historie. 1948: O. W i d- d i n g, Markfaellesskab og land- skifte. Studier över lollandske markböger 1681 og 1682. — H.

B r i x , Lidt om runer. — G.

S c h u t t e , Urmytiske geografi- spekulationer. — J. P. B j e r n u m.

Vikingetidens handel og dens betydning for Nordens folk. — C h r . W i n t h e r , Tilföjelse til et for- slag til konservering af jern-old- sager.

Bornholmske samlinger. Udg. af Bornholmsk samfund. 1949: H.

K a p 1 e, Forelöbig beretning om nye mikrolitfund paa Bornholm. — O. K 1 i n d t - J e n s e n , En ny gravform fra Bornholms aeldre jernalder.

FoHid og nutid. Bd 18:1. 1949:

V. L o r e n z e n , Vore middelalderlige Voldsteder. — J. H v i d t- f e 1 d t, Hvad har krigens ödelseg- gelser af tyske arkiver, biblioteker og museer betydet for studiet af dansk historie?

Fra det gamle Gilleleje. Udg. af Gllleleje museum. 1949: E. A.

F r e u n d t, To nordsjsellandske harpunfund fra tidlig stenålder.

Fra Frederiksborg Amt. 1949: Q, K u n w a 1 d, Nogle offerfund fra

376

(26)

B I B L I O G R A F I S K .1 M E D D E L A N D E N

nordsjaellandske moser. — C h.

C h r i s t e n s e n , Nogle underso- gelser ved Nörre Herlev kirke og dens romanske taarn. — V. L o - r e n z e n , Den nordsjaellandske borg Langsöhus.

Fra Himmerland og Kjaer Herred.

1949: R. P e d e r s e n , Slothöjene.

En Gravplads fra yngre Stenålder i Sydhimmerland.

Fra Nationalmuseets arbejds- niiirk. 1949: P. V. G l o b , Barkaer, Danmarks aeldste landsby. — T h.

M a t h i a s s e n , Nationalmuseets bebyggelseshistoriske undersogel- ser. — C G . F e i l b e r g , Nyer- hvervet persisk keramik i Natio- nalmuseet. — E. D y g g v e , Kirken på Haralds vi i Jelling. — F. L i n - d a h l & P. J. R i i s , Messehage- len fra Vor Frue i Århus. — E.

A l b r e c t s e n , Guldkarrene fra Midskov. — C. G. S c h u l t z , Ag- gersborg, vikingelejren ved Lim- fjorden. — 1950: P. N ö r l u n d , Ole Worms olifant. — N. B r e i - t e n s t e i n , En nyerhvervet K i - mon-dekadrachme. — O. N o r n , Dronning Dorotheas altertavle på Sönderborg slöt. — C. A. J e n s e n , Claus Gabriel. Slotssnedker på F r e - deriksborg. — H. C. B r o h o 1 m, Et sönderjydsk gravfund fra den aeldre bronzealder. — P. J. R i i s , Minder om en oldtidens storhan- delsby [Vulci]. — G. G a l s t e r , Nogle middelalderlige haengesmyk- ker. — T h . M a t h i a s s e n , Nye synspunkter i dansk stenalderforsk- ning. Et tilbageblik. — K. F r i i s J o h a n s e n , Graeske vaser og graesk handel. — K. B i r k e t - S m i t h , Nye fremskridt inden for eskimoforskningen. — J. B r ö n d - s t e d , Nordens förste bebyggelse.

— A a. R o u s s e l l , Et tympanon fra Vor Frue kirke i Köbenhavn og Peder Resen. — T. E. C h r i s t i - a n s e n, Sönder Kirkeby-relieffer- ne. — E. M ö l l e r , Om danske lektorier. — C. G. S c h u l t z , En rundkirke i Roskilde. — E. L i n d , En folkelig billedprsedikant fra sidste fjerdedel af 1400-tallet. — E.

M o l t k e , Julskovkorset. — A.

S t e e n s b e r g , En brudebsenk fra Aggersborg kirke. — E. A n d e r - s e n , Brudens hovedtöj. — K. U l - d a l l , Benhus og benkiste. — V.

H e r m a n s e n , Christian den Förstes höjde. — H. L a n g b e r g , Tronstolene på Christiansborg.

Fra Ribe Amt. Udg. af Hist. Samf.

for Ribe Amt. 1949: F. E. J e n s e n, Aastrup Kirke. — K. T h o r v i l d - s e n, En hustomt fra romersk jernalder. — J. K v i s t , Traelborg i Veerst skov.

Fra Viborg Amt. Aarbog udg. af Hist. Samf. for Viborg Amt. 1941:

J. C. H a n s e n , Lövelbro-Ind- skriften og dens Tydning. — V.

M a r s t r a n d , Indskriften fra Lö- vel Bro. — E. A l b r e c t s e n , Nogle yngre Stenålders Grave i Rinds Herred. — 1948: A. V e s t e r - g a a r d , Gerning Kirke. — 1949:

C h r . H e i l s k o v , Borgen Kael- linghöl eller Hölingsholm i Hjort- hede sogn. — V. M a r s t r a n d , Lövel bro's ålder.

Hardsyssels Aarbog. Udg. af Hist.

Samf. for Ringkjöbing Amt. 43.

1949: E. W e s t e r b y , Saerpraeget pottemagerkunst fra Vestjyllands stenålder. — E. J e s p e r s e n , Jernalderbyen på Gording hede.

Historisk samfund for Aarhus stift. Aarböger. 42. 1949-: E. H a u g - s t e d, Tiilst kirke.

(27)

Historisk Aarbog for Thisted Amt.

1949: T. B a 11 e, Gamle Veje i Ty.

Kirkehistoriske Samlinger. R. 6.

Bd 6:3. 1950: M. M a c k e p r a n g , Illustrationerne i Christian III's Bi- bel som Forlseg for Kalkmalerier.

Lolland-Falsters Stiftsmuseum.

Aarsberetning. 1944/45: A. B ae k- s t e d, Nyordningen af Lolland- Falsters Stiftsmuseums Oldsagssam- ling. —• P. H. K r i s t e n s e n , Ny- ordningen af Museets Samlinger fra Middelalder og Renaissance. — 1946: S v . L a u r s e n , Vendiske Skaar i Stiftsmuseet.

Agder historielag. Årsskrift. 1946

—47: T. L i e s t ö l , Ein 1500 är gamal bondegard i Åseral.

Bergen. Universitetet. Arbok.

Hist.-antikvarisk rekke. 1948: P.

F e t t , Oldsagsamlingens tilvekst 1948. — W. S l o m a n n , Medelpad og Jämtland i eldre jernalder.

Föreningen til norske fortidsmin- nesmerkers beväring. Arsberetning 1946. (Oslo 1949): C. E n g e r , Hel- ligdommen på Selja. — R. K l o s - t e r , Ildstedsform og Ijoretype. — 1947—48: F. K r a f f t , Vatnås kirke restaurert. — R. H a u g l i d , Krusifikset og relikvien. En nyfun- net Kristusfigur i Torsken kirke. — A. N y g å r d - N i l s s e n , Sigurd Favnesbane på spansk. — — Det antikvariske arbeid. —W. P. S o m - m e r f e 1 d t, Bibliografi 1947—48.

Frå Fjon til Fusa. Årbok for Nord- og Midthordland sogelag.

1949: A. K o n g 1 e v o 11. Ei byg- deborg i Lindas.

Hålöygminne, Utgj. Hålogaland historielag. 1949: G. H e b e r , Hvad vet vi om Harm? — Hvad vet vi om Knutskirken? — 1950: 1: H.

S t r ö m , Varder, veter, bauner.

Naturen. Utg. av Universitetet I Bergen. 1949:11. A. H e l m e n , Forhistoriske hustufter ved Grov seter, Vang, Valdres. — 1950:1: W.

S l o m a n n , Et sjeldent funn til Historisk museum [Rektang. spän- ne från Arnestad i Gloppen].

Nordenfjeldske kunstindustrimu- MMim. Årbok. 1948: C. H e r n - m a r c k , Konstnärer och hantverkare i sjuttonhundratalets Sverige.

Nordmöre historielag. Årsskrift.

1946: T h . P e t e r s e n , Oldfunn fra Nordmöre 1941—45. En översikt.

— 1948: T h . P e t e r s e n , Litt om Averöya i den hedenske oldtid. — O. Y d e r s t a d , Steinmortere og döbefonter.

Nordtröndelag historielag. Arbok.

1948: S. H , Bygdeborger omkring Borgenfjorden.

Norsk tidsskrift for sprog viden- skap. 15. 1949: C. J . S . M a r s t r a n - d e r, Exit bririkr. — J. S i v e - s i n d, Sundesteinen. — G. H ö s t , Små runologiske bidrag.

Det K. Norske videnskabers sel- skab (Trondheim). Forhandlinger.

1949: S. S c h m i d t - N i e l s e n , Gamle jernvinnerester ved Indals- elvens utspring og i Imsdalen. — Arsberetning for 1948: S. M a r - s t r ä n d e r , Videnskapsselskapets Oldsaksamling. — Tröndelag Birka. — A. G r ö n l i e & T h . P e t e r s e n , Steinalderfunn fra 378