Litteratur och kritik m.m.
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1949_litt
Fornvännen 1949, s. 71-80, 191-192, 257-264, 368-380
Ingår i: samla.raa.se
L I T T E R A T U R OCH K R I T I K
S T E N K A R L I N G : M e d e l t i d a t r ä s k u l p t u r i E s t l a n d . K u n g l . V i t - t e r h e t s , H i s t o r i e och A n t i k v i t e t s A k a d e m i e n , S t o c k h o l m 1946.
Sten Karlings Buch »Medeltida träskulptur i Estland» gehört nach Anlage und Ausfuhrung zu jenen grossen Corpuswerken, die die not- wendigste Grundlage der Kunstgeschichtsforschung in allén Ländern bilden. Die wirklich komplette Erfassung sämtlicher Denkmäler eines bestimmten Zeitabschnitts in einem geographisch fest umgrenzten Raum und ihre katalogmässig exakte Auffuhrung (nach Material, Grosse, Er- haltung, geschichtlichen Schicksalen, Ikonographie, Literatur usw.) sollte eigentlich jeder spekulativen Kunstbetrachtung vorausgehen.
Hatte man die Arbeit an der mittel- und nordeuropäischen Malerei und Plastik des Mittelalters mit derartigen Katalogkompendien begonnen oder wurde man sie wenigstens heute in grösserer Anzahl anlegen, so wurden damit zahllose der gegeneinander gerichteten oder einander tiberschneidenden Aufsätze zu Einzelfragen mittelalterlicher Kunst iiber- flussig — und nicht jeweils ein neu auftauchendes, bisher unbekanntes Stiick wiirde Meinung und These verändern können. Auch wurde dann der geographisch Aussenstehende nicht von einer wissenschaftlichen Diskussion ausgeschlossen sein — wie heutzutage, wo die Ungewissheit uber einen vielleicht noch nicht vollständig publizierten Denkmäler- bestand im Norden eine Urteilsbildung unmöglich macht.
Den geographischen Rahmen von Karlings Arbeit bilden die Grenzen Estlands; einige lettische Stucke, vor allem aus Riga, sind hinzugenom- men. Die Zahl der behandelten Skulpturen ist klein. Der Katalog u m - fasst nur 43 Nummern, und davon gehören etwa die vier Nummer 39—42 zu einem einzigen Denkmal. Ausserdem waren fast alle Skulpturen von kunstlerischer Bedeutung schon bekannt und veröffentlicht. Wenn trotz- dem Karlings Werk kein umfangreicher Aufsatz, sondern ein gewichtiges Buch geworden ist, so hat das mehrere besondere Grunde. Einerseits handelt es sich bei den Bildwerken um membra disjecta. Die Ungunst der Zeiten hat gerade den Kirchenausstattungen Estlands ubel mit- gespielt: schon 1329 werden Kirchen wie unter modernster Kriegfuhrung entweiht, dazu kommt eine durch die Jahrhunderte nicht abreissende Kette von Branden. Nur vereinzelte Werke — kein geschlossenes Kunst- geschichtsbild wie auf Gotland — blieben erhalten. Jede noch vorhandene Figur musste jeweils neu fiir sich untersucht und abgehandelt werden.
Arbeitserschwerend war andererseits der Umstand, dass dieses Land aus einigen internationalen Grossstädten (Riga, Reval, Dorpat) ohne eigentliches Hinterland bestand. Es war eine reine Stadtkultur, und zwar eine solche an der östlichsten Grenze der damaligen europäischen Kultur. Sie lebte von ständig neuen Impulsen aus dem Westen und von
L I T T E R A T U R O C I I K R I T I K
importierten Menschen — und auf dem Gebiete der* Kunst von im- portierten Meistern und Kunstwerken. Auch das zwang den Bearbeiter, nicht das Einzelwerk einer Gesamtschau unterzuordnen, sondern jeder Skulptur eine eigene Problemstellung zuzuerkennen. Demgegenuber ist die Uberlieferung der Urkunden relativ giinstig. Eine ganze Reihe von Meisternamen kommen vor, allerdings nie in direktem Bezug auf ein erhaltenes Kunstwerk. Fiir jeden Kunsthistoriker ist nun der Anreiz zur Meister- und Oeuvrebildung gross und verlockend — der Rezensent weiss sich in eigenen Arbeiten durchaus nicht frei von dieser Ver- suchung — doch zwingt die Aufgabe, namenlose Skulpturen mit urkund- lich genannten »Meisternamen ohne Werke» zu verbinden, wiederum zu umständlichen Konjekturen und Exkursen. Und schliesslich trägt zu dem Umfang des Buches bei, dass Karling die Gelegenheit benutzt, um einige grundsätzliche und fiir die schwedische Forschung grundsätzlich interessante Probleme anzuschneiden.
Der grosse Vorzug der Ausfiihrlichkeit und Kleinarbeit von Karlings Untersuchung macht es auch dem mit estnischer Kunst nicht Vertrauten möglich, Karlings Ausfiihrungen zu folgen. Doch muss fiir diese Rezen- sion beriicksichtigt werden, dass Karling die Skulpturen jahrelang stu- dieren konnte, während der Rezensent keines der Werke im Original kennt, sondern ausschliesslich nach den sehr ungleichwertigen Ab- bildungen urteilen muss. Deshalb känn es sich hier nur um diskussions- mässige Anregungen handeln —• um einen Hinweis darauf, wie man vom entfernteren deutschen Ståndpunkt aus die Probleme vielleicht be- trachtcn konnte.
Schon fiir 1276 berichten die Urkunden von Import von Kunstwerken aus Lubeck, und von 1282 stammt der Codex des Liibischen Rechts mit seinen prachtvollen Miniaturen. Demgegenuber sind die ältesten Skulp- turen in Estland nach ihrer kunstlerischen Provenienz merkwurdig vieldeutig. Ja, nach Karling spielt der Import aus Lubeck bis zur Mitte des 15. Jahrhunderts eine durchaus untergeordnete Rolle im Verhältnis zu den auf Gotland oder in Estland selbst entstandenen Werken. Zwar halt auch er die Madonna aus Karmel auf ösel in Arensburg fur lubisch und setzt sie mit Recht sehr viel später an, als ich sie seinerzeit nach den Fotos datiert habe; die anderen fruhen Skulpturen sind aber ent- weder so diirftig in der Qualität (Kruzifix in Reval, St. Nikolai), dass ihre eingehende Behandlung es um Arbeitsaufwand und Papier fast schade erscheinen lassen oder sie sind so zerstört (Madonna und Bischof aus Runö) oder ubermalt (Albert von Riga), dass eine exakte Lokali- sierung nahezu unmöglich ist.1 Sie aber deswegen als einheimische Er- zeugnisse anzusprechen, ist nicht möglich, weil das Niveau der sicher einheimischen Produktion entsetzlich niedrig sein känn. (Durch schlechte Qualität scheint sich mir der grobe Klotz des Johannes aus Runö aus-
1 Weil nach meiner Meinung zu mittelmässig und deshalb nicht be- stimmbar, habe ich aus der Rezension folgende Werke ausgeschlossen:
Nr. 16, 7, 24, 18, 13, 3, 10, 34, 31.
L I T T E R A T U R O C H K R I T I K
reichcnd zu erklären und nicht etwa dadurch, dass er in der Werkstatt nicht fertig wurde!) Gute Plastik ist der Schmerzensmann von Kielkond.
Man känn ihn aber nicht allein durch Werke ähnlichen ikonogra- phischen Motivs bestimmen; fur seine Erfassung macht sich die Liicke in der Edition der deutschen Skulpturen des 14. Jahrhunderts hindernd bemerkbar. Nach meiner Meinung gehört er zu den Skulpturen, die dem parlerischen eigentlichen Bertram-Stil2 unmittelbar vorausgehen (Bosau;
Doberaner Lettneraltar); in ihnen hat sich das neue parlerische positive Verhältnis zum Körper noch nicht entschieden gegen das schmal- schultrige und flachbriistige Figuren-Ideal der Zeit vor 1350 durch- gesetzt. Einer späteren Stufe des gleichen Bertramkreises gehört die Maria im Wochenbett aus Worms an. Wohl kaum so spät wie um 1405 (denn damals entstanden doch schon die ersten Bergenfahrer-Apostel!), entspricht sie mit ihrem prallen Oberkörper (praller als die Maria in Lund!), der deutschen Plastik um 1360/80; wie dagegen eine Maria im Wochenbett aus dem friihen 15. Jahrhundert aussieht, känn sehr an- schaulich Askeby (Östergötland) lehren. — Zum Unterschied von diesem hansischen Plastikstil der zweiten Jahrhunderthälfte3 ist die bemerkens- werte Kreuzgruppe von Risti ein völliger Fremdkörper im Norden.
Karling hat ihre flandrisierende Haltung sehr ausfuhrlich belegt. Die vornehme Haltung der Risti-Figuren erfährt man deutlich an der Gegen- uberstellung zu dem durchaus Burgerlich-Provinziellen der grossen Kreuzgruppe der Revaler Nikolaikirche. Solche Figuren mit stark in Parallelfalten gelegten Gewändern mit kleinteiligen Zipfelungen der seitlichen Faltenkaskaden nennt man in letzter Zeit meist sehr sum- marisch »schlesich». Man muss aber sicher in Zukunft mehr beruck- sichtigen, dass dieser Typus durch die zeitgenössische Malerei der Prager Wenzelbibeln nur besonders stark in den Böhmen benachbarten Ländern wie Schlesien und — dem Hafen dieser Gebiete — Danzig vorhanden gewesen ist, dass aber auch in anderen Gebieten wie Lubeck, Stralsund, Rostock usw. diese Fälten- und Figurenschemata durchaus modisch iiblich wurden — und häufig gerade bei konventionellen zweitrangigen Werken.
Gross angelegt hat Karling die Kapitel iiber die Rathausbänke in Reval. Im Gegensatz zur älteren Forschung teilt er sie auf drei Meister und auf die Zeit von 1390 bis 1460 auf. Karling känn sich dabei darauf
2 Bei der behinderten Lage der deutschen Forschung muss die Her- ausgabe und Bearbeitung dieser sogenannten Bertramplastik nicht un- bedingt von ihr erwartet werden. Sie känn von Schweden aus erfolgen:
befinden sich doch so wichtige Werke wie die Altare von Lund, Ystad, St. Olof in Schonen usw. eben in Schweden.
3 Nicht zu dieser neuen »menschlichen» Kunst der 2. Jahrhundert- hälfte scheint mir aber der Kruzifixus von Kolga zu passen. In seiner formelhaften Gesichts- und Körperbildung, vor allem in den breit gedrehten Locken und den nur wenigen Fälten des Schurzes, dem Scharfgeknickten der Beine gegenuber dem Körper verkörpert er nach meiner Meinung einen Kruzifixtypus der Zeit vor 1350.
L I T T E R A T U R O C H K R I T I K
Abb. I. Aposlelknpf a u s dem Petersdorfer Al
berufen, dio Schnitzereien genau zu kennen — nach den Abbildungen ist fiir mich eine Dreiteilung eine Haarspalterei. Beim besten Bemuhen vermag ich die zeitlichen und handschriftlichen Unterschiede nicht zu erkennen. Ich habe fruher (Fornvännen 1938, S. 142) wie vorher Conrades schon darauf hingewiesen, dass man die Bank-Schnitzereien nur iiber den Altar von Petersdorf auf Fehmarn verstehen känn. Karling scheint diesen Altar und auch gute Fotos davon nie gesehen zu haben. Denn wenn man diesen Petersdorfer Altar, der auf parlerischen Kölner Formulierungen beruht, kennt, weiss man, dass in Petersdorf ein einziger Meister den gesamten Wortschatz der Revaler Figuren vereint: die spitznäsigen, rundbäckigen Mädchen mit hohen, vorgewölbten Stirnen;
die groben Männer mit grobknochigen Gesichtern, entweder straff und bartios oder wurzelig und bärtig; zart geformte Jiinglinge mit an- mutigem, liebenswurdigen Antlitz; nebeneinander elegante, höfische
L I T T E R A T U R O C H K R I T I K
Haltung mit gezierter Gestikulation und derbes Kraftmenschentum;
dunnsträhnige, verschleifende Gewänder weichster Konzistenz; ja, Ge- sichter wie das des Revaler Johannes mit gefurchter Stim, zer- arbeiteten Wangen und strähnigem Bart, sogar mit seufzend oder stöhnend geöffnetem Mund kommen dort vor. Die beschränkten Illustra- tionsmöglichkeiten einer Rezension verbieten es mir leider, fur jedes der Revaler Motive den Gegenbeleg aus Petersdorf zu bringen, er ist aber
—• soweit die verschiedenen Themen uberhaupt einen Vergleich zulassen
— bis in jedes Detail möglich! (Abb. 1.) Damit muss man allerdings auf die Meisternamen Marquard Hasse4 und Claus Sittow verzichten, darf aber wieder diese Bänke in die Zeit um 1400 in weitestem Sinne setzen (denn die Rechnungsbelege sind ja so allgemein gehalten, dass sie nicht auf bestimmte Schnitzereien bezogen werden miissen; auch sind offenbar von den ehemaligen Sitzgelegenheiten5 fiir das Patriziat nur geringe Teile erhalten). Mit diesen höchst kultivierten Schnitzereien känn ich den biederen Nährvater Joseph aus Karmel/Arensburg nach dem triiben Foto nicht verbinden, eher mochte ich ihn — wie Karling andeutet — mit den wohl Hamburger Skulpturen der Altare von Mild- stedt und Neukirchen und der Schleswiger Kreuztragung zusammen- rechnen.
Bei dem grossen Rode-Altar von 1477 bis 1481 in der Revaler Nikolai- kirche hat Karling sich als erster wirklich ernsthaft mit dessen Plastik beschäftigt. Sie war bisher im Schatten der Rode-Gemälde von der Forschung nie richtig betrachtet worden. Karling halt sie fiir ein Werk Stenrats. — Wenn man einmal davon absieht, was Stenrat von der Forschung zugeschrieben worden ist, und sich auf das konzentriert, was man tatsächlich von Stenrat weiss, so bleibt als Grundlage der Altar von Bälinge.6 Er ist 1471 datiert und ist — was viel stärker betont werden muss — eine der modernsten und schönsten Skulpturen aus dieser Zeit uberhaupt! Mit den Bälinge-Figuren känn Stenrat sich mit
4 Wie Karling bei Marquard Hasse von »en för Mecklenburg karak- teristisk höviskt putsad hållning» sprechen känn (S. 272), ist mir unver- ständlich. Charakteristisch fur Mecklenburger Plastik seit 1400 ist besten- falls eine plattdeutsche Derbheit und eine kleinburgerliche Naivität. — Fur die Frage des seufzend oder stöhnend geöffneten Mundes bei Skulpturen der Zeit um 1400 vergleiche: Zeitschrift des Vereins fur Liibeckische Geschichte 30, 1940, S. 411, und Paul Post in der Zeitschrift Deutsche Kunst und Denkmalpflege 1939/40, S. 209 ff.
5 Dass Karling die älteste Bank auf 1374 datiert, liegt wohl nur däran, weil gerade zu diesem J a h r eine Rechnungsnotiz und der Name Marquard Kistenmaker existiert; sonst hatte man diese älteste Bank kaum nach 1350 angesetzt, da alle Einzelformen dieser Architekturornamentik aus der Zeit vor 1350 stammen und kein spätgotisches Detail aus der Zeit nach 1350 erkennbar ist. Es sei denn, man nähme fur derartige Möbel grund- sätzlich an, sie bewahrten (wie die »romanischen» Norweger oder Tiroler Bauernmöbel) iiber die modemen Stilgesetze hinaus konservativ längst vergangene und uberholte Formen.
6 Man vermisst hier eine gute Edition des Bälinge-Altars mit Detail- aufnahmen von den Figuren!
L I T T E R A T U R O C H K R I T I K
den grossen in den Niederlanden geschulten Bildhauern der Zeit (wie etwa Nikolaus Gerhaert) messen.7 Jede einzelne Figur in Bälinge ist erstaunlich geistreich in der Freude, mit der der Knitterstil Rogiers jedes Mal wie neu erfunden amusant umgewandelt wird. Es gibt in Bälinge keine Formel und keine Wiederholung, sondern nur unerhörte Er- findungsfrische: jedes Gesicht und jede Gewandung spriihen von Leben und Lebendigkeit; jedes Gesicht ist eine individuelle Prägung, uber- kleidet mit einer Susse und Zartheit der Empfindung, die keiner seiner norddeutschen Zeitgenossen — und auch später Notke nicht! — wieder erreicht hat. Blicken wir von dieser sicheren Grundlage auf den Revaler Nikolaialtar, so ist eigentlich allés Entscheidende durchaus änders. Die Gesichter sind sich in Reval geschwisterlich ähnlich, bei den Frauen geradezu ein Typ, der einfallslos wiederholt wird! Die Gesichter sind starr, steif und empfindungsarm, hart wie Bronzeköpfe.
Allés ist aber so virtuos gehandhabt, dass der Beschauer trotz der Gleichförmigkeit nicht eigentlich Langeweile empfindet — aber auch nicht ubermässig inspiriert wird. Das Gleiche gilt fur die Gewänder:
sie sind spröde und hart, nach einem Grundschema abgewandelt. Nun konnte man vielleicht einwenden, dass eine solche Verhärtung und ein solches Typisieren gegenuber Bälinge sich aus der stilgeschichtlichen Verwandlung Stenrats in 6 Jahren erklären konnte. Dieser Einwand wird aber gegenstandslos, weil unterdessen Rune Norberg zwei unzwei- folhafte Werke Stenrats in dem unerschöpflichen Schatz norddeutscher Plastik in Schweden (in Småland) gefunden hat. Und die Figuren dieser beiden Altare besitzen die gleiche geistreiche Wandelbarkeit und spritz- ige Vielseitigkeit in den Typen und der Gewanddrapierung, die man in Reval vermisst: ihre Publikation durch Norberg wird den erweiterten Beweis dafur bringen, dass die Revaler Altarfiguren nicht von Stenrat sein können. Allerdings wird Stenrats Typenschatz fur den Meister der Revaler Figuren vorbildlich gewesen sein8 — er ist aber nicht mit diesem identisch. Es gibt andere unveröffentlichte norddeutsche Werke (Dreifaltigkeitsaltar in Mölln), die dem Revaler Meister viel näher stehen.
Auf das von Karling anschliessend ausfiihrlich behandelte Problem des Revaler Notke-Altars mochte ich hier nicht näher eingehen, die Notkeliteratur ist schon umfangreich genug. Ein wichtiger Fund ist das
7 H. Wentzel, Johannes Stenrat, Maler, Nordelbingen 15, 1939, S. 59 ff.
s Im gleichen Sinne »stenratisch» ist etwa die 1473 in Vadstena ge- kaufte Madonna von Kumla (J. L. Samzelius, Kumla kyrkas räken- skapsbok, Upsala 1946, S. XXXIII). — Bei der Gegenuberstellung Kar- lings Fig. 132 a konnte ich fur die Täuferfigur in Reval ein Vorbild in Schweden selbst nennen: es ist der prachtvolle Täufer Johannes in Gåsinge/Södermanland. — Die Herkunft Stenrats aus den Niederlanden ist eindeutig, dagegen ist die liibische Komponente noch nicht klar her- ausgearbeitet; meines Erachtens muss hierbei stark von dem Altar von ö s t r a Ny ausgegangen werden.
L I T T E R A T U R O C H K R I T I K
Abb. 2. Abcndmahl — Relief aus dem Umkreis Benedikt Dreyers. Hamburg, Mus. f. Kunst u. Gewerbe.
Siegel Notkes, das Karling abbildet.9 Interessant sind die bisher unbe- kannten Figuren eines Gekreuzigten und eines trauernden Johannes aus der Johanneskirche in Dorpat. Fur die ganz unkonventionelle und
8 Karling kannte fiir seine Urkundenveröffentlichung offenbar noch nicht die wichtigsten Ergebnisse der Notke-Familie-Forschung von Heinrich Reincke in einer Rezension des Werkes von Paatz in den Han- sichen Geschichtsblättern 65/66, 1940/41, S. 226—39.
L I T T E R A T U R O C 1 1 K R I T I K
kecke Formulierung des Johanneskopfes sollte man vielleicht mehr auf Notkes Friihwerke, vor allem die Dolorosa ehemals in Rostocker Privat- besitz,10 hinweisen. — Die von Karling dem Henning von der Heide neu zugeschriebenen Werke känn ich nach den Abbildungen nicht beur- teilen; fur den Altar aus Pönal muss ich wieder anmerken, dass es unter den unbekannten norddeutschen Skulpturen Werke gibt (wie den Statuettenaltar in Preetz), die zur Einordnung der ausserdeutschen Werke wichtige Aufschlusse vermitteln.
Eines der gliicklichsten Funde von Karlings Arbeit ist die Beob- achtung, dass nicht nur die ikonographische Gruppierung, sondern vor allem die Architekturfassung des Brusseler Altars im Museum in Reval um 1490/1500 im Altar in Bollnäs (dieser offenbar ohne Brusseler Stempel) wiederholt wird. Nun unterscheidet sich der Bollnäs-Altar von allén bekannten flandrischen dadurch, dass seine Skulpturen ein- deutig riemenschneiderisches Gepräge trägen. Fur dieses einzigartige Rätsel sind verschiedene Lösungsvorschläge denkbar: 1) eine Original- arbeit Riemenschneiders direkt aus Wiirzburg; denn Riemenschneider hat zweifellos in den Niederlanden gelernt und verwendet auch sonst niederländische ikonographische Motive und gerne niederländische Fenster-Architekturen; aber ein Import aus Franken ist sonst in keinem Fall fur Schweden naehgewiesen. — 2) eine Arbeit von Riemenschneider während seines Aufenthaltes in Briissel; einerseits ist es unwahrschein- lich, dass man in Brussel einen deutschen Lehrling so selbstherrlich einen deutschen Stil in Brusseler Exportware einsetzen liess, wie wir es aus keinem anderen flandrischen Schnitzaltar kennen; andererseits känn nach Tracht und Riemenschneiderstil der Altar nicht gut vor 1490 entstanden sein — und damals war Riemenschneider schon in Wiirz- burg ansässig und nicht mehr sklavisch von den Niederlanden abhängig.
— 3) eine Arbeit Riemenschneiders aus Lubeck; diese von Habicht11 er- wogene Theorie ist gar nicht so unmöglich, da der in Osterode am Harz- rand geborene Bildhauer natiirlich ausser in den Niederlanden in Lubeck gearbeitet haben konnte; aber der Figurenstil ist so ausgeprägt riemenschneiderisch-fränkisch, dass er kaum zu einem »Gesellenwerk»
passt. — 4) eine Arbeit eines Schulers Riemenschneiders, ausgefuhrt in einer der norddeutschen Hansestädte; das ist möglich, aber zunächst gar nicht beweisbar, da keine weiteren Arbeiten des gleichen Meisters be- kannt sind. Das Rätsel des Bollnäs-Altars muss noch gelöst werden.
Von den spätesten estnischen Arbeiten interessiert die Schwarzhäupter-
10 Zuerst von mir veröffentlicht in dem Buch »Niederdeutsche Madon- nen», Hamburg 1940, Tafel 92/93. Akzeptiert von Paatz und abgebildet in seinem zweiten Notke-Buch: »Bernt Notke», Wien 1944. — Fur das von Karling erneut aufgenommene Problem der »Docke» in Riga ver- weise ich auf die von mir (Zeitschr. d. Vereins f. Lubeck. Gesch. 29, 1939, S. 403) herangezogenen westfälischen Madonnen.
11 V. C. Habicht, Riemenschneiders Lehr- und Wanderjahre, Nieder- sächsisches Jahrbuch fiir Landesgeschichte, Bd 14, 1937.
L I T T E R A T U R O C I I K R I T I K
bank mit dem hl. Georg, die nach Karling von dem Mecklenburger Fausack stammen soll; der Hinweis auf Mecklenburg ist (uber die be- kannten baltisch-mecklenburgischen Beziehungen in der Architektur oder im Falle des Claus Sittow hinaus) verlockend, wenn man an. die lebensgrossen, holzgeschnitzten Modefiguren mecklenburgischer Fursten in Doberan denkt; das Datum »vor 1498» (Fausacks Tod) ist aus modisch- trachtlichen Grunden meines Erachtens sehr kuhn.
Das letzte Kapitel gilt dem grossen baltischen Maler Michael Sittow.
Während seines Aufenthalts in der Heimat 1506/14 fertigt er »etlike Biide» (was nach dem damaligen Sprachgebrauch sowohl gemalte wie auch geschnitzte Bilder heissen känn), 1518/25 Bilder an einer Kunstuhr, 1523 Rosen-Schlusssteine. Auch wenn Sittow nicht etwa als Auftrag- nehmer nur die von Anderen gearbeiteten Skulpturen bemalt und die Gesamtrechnung empfangen hatte, sondern wirklich eine Doppel- begabung fiir Malerei und Plastik wie Pacher und Notke war, so sind doch nach seinen Gemälden das Skelettgrabmal von 1520 und der Andreas von 1513 schwer zu verstehen: so verschieden sind sie unter- einander. Fiir ausgeschlossen halte ich es, dass der hl. Georg aus Wiek ein Werk Sittows ist. Der Georg hat ein fettes Biirgergesicht mit Hänge- backen und herabgezogenen Mundwinkeln, flach abgekantet, eckig- spröde in der Gesamthaltung, was ich auf den mir bekannten Bildern Sittows nicht wiederfinden känn. Dagegen sind es Kennzeichen fur den Arbeitsbereich Benedikt Dreyers! Rein nach Karlings Abbildung wage ich die Skulptur nicht fur ein eigenhändiges Werk Dreyers anzusprechen;
aber aus seinem Umkreis stammt sie bestimmt. Man mag zum Vergleich dio 1942 verbrannten Konsolen Dreyers unter der Orgel der Lubecker Marienkirche heranziehen. Ich biide hier ein bisher unveröffentliches Relief in Hamburg ab (Abb. 2), das in den Köpfen die geschwisterliche Verwandtschaft mit dem Typ des Georg zeigt.
Wie man auch in Einzelfragen die Meinung des Verfassers dis- kutieren mag, der unschätzbare Wert des Gesamtbuches bleibt damit unbestritten. Man mochte nur wunschen, dass der Verfasser in Zukunft seine Kraft und Sorgfalt und seine erfinderische Beobachtungsgabe der mittelalterlichen Plastik in Schweden widmet, zu der uns — ausser den Arbeiten Roosvals und af Ugglas' uber Gotland — gerade derartige Stan- dard-Katalogwerke fehlen. Diesen Wunsch mochte man gerade als Deutscher aussprechen, fiir den nach den Kriegsverlusten im eigenen Lande heute Schweden zu einem Reservatgebiet und Paradies fiir mittel- alterliche Holzplastik geworden ist. Hons Wentzel
N O T E S
The Rune Inscription on the Font of Kareby Church. — Anders Baek- sted summarizes the earlier interpretations of the rune inscription on the font of Kareby Church in Bohuslän and gives a new interpretation of lhe last part of it. When replacing each rune of the word »orklaski»
79
L I T T E R A T U R O C H K R I T I K
by the immediately preceding letter of the 16-typed runic alphabet, he arrives at the name 'Porbiarn', followed by an incomprehensible abbrc- viation. His translation then runs as follows: »Whoever is able to do it, may interpret the name orklaski [i. e. Porbiarn] ork(?).»
An Axe of Kristianstad Flint found in Jutland. — Louise Cederschiöld introduces an axe with pointed neck from Horsens, belonging to a private collection of flint objects that was acquired by Statens Historiska Museum in 1947. It dates from the earlier part of the låter Stone Age and has probably been exported from Skåne to Jutland.
A Grave from the Bronze Age excavated at Slagersta, Öland. — Andreas Oldeberg publishes the find of a skeleton grave from the ear- lier part of the Bronze Age, in which a woman is buried in crouched position with her face towards east, provided with a bronze brooch from per. II (Montelius); only the pin remains. This is the first time a skeleton in crouched position has been met with in a Swedish grave from the Bronze Age — the author supposes that there may be some sort of tradition from the Boat Axe Culture.
The Swedish Archaeological Society 1948. — M. S. gives an account of the activity of the Society during the year and mentions that a biblio- graphy of Swedish archaeological literature 1939—1948 will be published by the Society. It is intended to be issued at the end of 1949.
The Swedish Archaeological Associaton 1948. — D. Selling reports the activity of the Association during the year an publishes the rules for the newly inaugurated medal, named in honour of Oscar Montelius, one of the foremost promoters of the Association during earlier years.
The Seventh Congress of Nordic Archaeologists, 22nd—25th August 1948. — Holger Arbman gives a report of the meeting, held in the province of Skåne and attended by more than a hundred scientists from the Nordic countries as well as single representatives from England and Germany. H. R. H. the Swedish Crown Prince honoured the meeting by his presence.
R E V I E W
Hans Wentzel reviews the work by Sten Karling on Mediaeval wooden sculpture in Estonia and discusses some problems in connection with the art works mentioned by the author.
S M Ä R R E M E D D E L A N D E N
I N M E M O R I A M
Sverker Janson writes the necrologue of Knut Tinnberg (1878—1948), merchant in Göteborg, who devoted his last twenty years of life solely to the reconnoitring of Stone Age settlements. During the first years he made his surveys in the west coast region of Sweden, since 1932 his chief interest was the Stone Age remains in the mountain region of northern Sweden. He possessed a natural disposition for the discovery of the settlement sites and by his researches the collections of the ar- chaeological museums of Göteborg, Stockholm and Umeå have got a considerable amount of stone implements. On his 70th anniversary the Royal Academy of Literature, History and Antiquities of Sweden honoured him by bestowing him its Medal of Reward.
N O T E S
A Chinese House, 2 000 years old, discovered in Southern Siberia. — T. J. Arne summarizes a paper by L. A. Evtiuchova and V. P. Levasjova (Kratkie Sooscenija XII, 1946, published by the Russian Academy of Science), dealing with the exeavation of the remains of a house in the neighbourhood of Minusinsk. The house is dated to the first century B. C. and is supposed to have belonged to a Chinese general, captured by the Huns but låter living among them as a member of the tribe.
The Sculpture of the Twelfth Century in Jutland. — Johnny Roosval states that M. Mackeprang's splendidly illustrated work gives an ex- cellent and complete survey of the fine romanesque doorways of J u t - land. Some of these are here compared to Gotlandic sculptures, both being directed by models on the Cathédral of Lund. Among the tympa- nons of Jutland one admires the Deposition from the Cross, Ribe Cathédral, in the style of Guglielmo da Modena (floruit circa 1100), among the animal sculptures which frame doorways the best specimen is the »Saint Michel and the apocalyptic dragon» of Starup Church.
An Earthenware Vessel, belonging to the Boat-Axe Culture and found on the islet of Gränsholmen, Vånga parish, Östergötland. — G. A. Hell- man presents the find of a well preserved earthenware vessel, decorated with cord impressions. It is stated to be the first of its kind found in Östergötland and is dated to the middle part of the Passage Grave Period.
The Rune Inscription on the Baptismal Font of Kareby Church, Bo- huslän. •— Sven B. F. Jansson gives a completory note to Anders Baek- sted's discussion of the rune inscription (Fornvännen 1949, pp. 49—53) and interprets the abbreviation at the end as »a kar» (i. e. on the font).
191
S M Ä R R E M E D D E L A N D E N
The Problem of the Askersund Chalice Solved. —• Rune Norberg points out that the figure on a silver chalice from Askersund (fig. 1), a Nor- wegian work of about 1330—1350 (now in Statens Historiska Museum, Stockholm) is clearly a representation of the apostle and evangelist John, in the form common before about 1400. This figure has previously been interpreted by different archeologists as an unknown female, possibly either Antonina of Nicea, Antonia of Cirta or Sunniva of Norway. A similar figure appears on the Skövde Church chalice of the same period (fig. 2). Thus disappears the only reason for believing that the English features of the Skövde chalice should have been introduced by way of Norway.
LITTERATUR OCH KRITIK
VERENA GESSNER: Die geometrische Ornamentik des spät- bronzezeitlichen Pfahlbaukreises der Schweiz. Varese 1948.
Huvudparten av föreliggande undersökning utgöres av Verena Gess- ners doktorsavhandling från 1946, som sedan utökats med resonerande och komparativa partier. Materialet till sin undersökning har förf. hu- vudsakligen fått från de schweiziska pålbyggnaderna, som givit mycket rika och väl bevarade fynd och därför vid behandlingen kommit att träda starkt i förgrunden framför det sparsamma materialet från schweiziska landboplatser. Gränserna för den schweiziska pålbyggnads- kretsen gå under sen bronsålder tvärs över Schweiz från norra stranden av Bodensee över de schweiziska sjöarna i mellersta Schweiz — Ziirichersee, Baldeggersee etc. — till Genfersee och de savoyiska sjöarna.
Förf:s syfte har varit att undersöka ornamentiken på den sena brons- ålderns keramik och bronser för att söka klarlägga vilken ställning Schweiz i avseende på ornamentiken intar i förhållande till kringlig- gande kulturområden. Hon har därvid arbetat översiktligt och efter- strävat att i sin uppställning medtaga sådana geometriska ornament, som ofta möta, d. v. s. ha en viss karaktär av allmängods. Hon har där- emot nödgats avstå från en systematisk undersökning av allt material från samtliga bronsålderspålbyggnader i Schweiz och kringliggande länder.
Reinecke1, Kraft2 och på senare tid framför allt Vogt3 har ingående behandlat den relativa bronsålderskronologien för sydtyskt—schweiziskt område. Det schweiziska pålbyggnadsmaterial, som förf. behandlar, till- hör i huvudsak Reineckes Hallstatt A och B. (Förf. använder ofta be- teckningen Spätbronzezeit I = HA och Spätbronzezeit II = HB. Dock måste här framhållas, att en mera systematiskt genomförd terminologi varit önskvärd.) Denna kultur har i viss utsträckning fått sin prägel av den från Ost- och Mellaneuropa inträngande Urnenfelderkulturen, som avbrutit den gamla Hiigelgräberkulturens vidare utveckling. Under HA och HB utbildas i Schweiz en överflödande rik, mycket särpräglad dekorationsstil. — Förf. uppehåller sig mycket kortvarigt vid de krono- logiska grundvalarna för materialets gruppering. Hon fastslår forsk- ningens ståndpunkt och ägnar i det följande föga utrymme åt diskus-
1 P. Reinecke, i Altertumer unserer heidnischen Vorzeit, Band V, Mainz 1911.
3 G. Kraft, bl. a. i Anzeiger fiir Schweizerische Altertumskunde, X, Zurich 1927—1928.
' E. Vogt, Die spätbronzezeitliche Keramik der Schweiz und ihre Chro- nologie, i Denkschriften der Schweizerischen Naturforschenden Gesell- schaft, Bd 66, 1930.
251
L I T T E R A T U R O C H K R I T I K
sion av eller ställningstagande till dateringsfrågor. För förf. är det väsentliga att undersöka den geometriska ornamentiken på metaller och keramik under ifrågavarande perioder. Förf. deklarerar också på ett tidigt stadium, att hon i utredningen förbigår eller blott flyktigt b e - handlar bl. a. plastisk ornamentik samt dekor, bestående av räfflor och kannelyrer.
Det därpå följande partiet, det största avsnittet i boken, genomgår de olika slagen av geometrisk ornamentik under sen bronsålder samt det tekniska förfaringssättet vid ornerandet av keramik och bronser.1
I mycket stor utsträckning har man ristat in ornamenten, men man har också begagnat gravyr, stämpel- och drivningsteknik. Inläggning med vit massa förekommer mycket ofta på keramik, där ornamenten äro tillräckligt djupt nedsänkta. P å - eller inlagda metallband (av tenn, brons eller annan metall) förekommer både pä keramik och på bronser.
Utmärkande är, att samma ornamentsdetaljer återfinnas både på ler- kärl och metallföremål, ehuru i någon mån avpassade efter respektive föremåls form och yta. De geometriska ornament, som förf. urskilt, uppgå till ett antal av 66 och förete en stor variation inbördes, ehuru de samtidigt måste sägas ha en stark gemensam prägel av stramt fast- hållen, av stränga geometriska regler bunden stil. Ett mycket vanligt ornament är flera på varandra följande, horisontellt anbragta streck, som förlöpa bandformigt och genomgående horisontellt, vilket senare är ett särdrag för den schweiziska pälbyggnadsgruppen. Bland de mänga, ofta förekommande ornamenten märkas vidare trekant- och zick-zack- motiv samt schackmönster. Särskild uppmärksamhet förtjänar ocksä den schweiziska meandern (som förekommer endast på keramiken), vars ursprung är omstritt. Möjligen får man, med Gero von Merhart,5 anta ett gemensamt ursprung för den grekiska, italiska och schweiziska meandern. Härvid är att märka, vilket påpekas av förf., att den grekiska är yngre än den schweiziska, om man stöder sig pä den gällande krono- logien, och en olikhet föreligger också mellan å ena sidan den till sin utformning symmetriska schweiziska meandern och å den andra den grekiska och italiska, asymmetriska meandern. Förf. har över huvud taget ej beaktat de senaste forskningarna rörande det italienska ma- terialet.9
Den starkt lausitzpåverkade Urnenfeldcrkulturens inflytande på denna geometriska ornamentik i Schweiz h a r varit av ringa omfattning. I stället har det av både Kraft, Kimmig och Vogt i anförda arbeten fram- hävts, att denna ornamentik måste antagas ha inhemska rötter. Men den förmodade inhemska traditionen har man funnit på väst- och syd-
* Förf. har i sin behandling av bronsåldersornamentiken givit stort utrymme ät W. Kimmig, Die Urnenfelderkultur in Baden, untersucht auf Grund der Grabfunde, Berlin 1940.
1 I Donauländische Beziehungen der fruheisenzeitlichen Kulturen Mittelitaliens, Bonner Jahrbucher 147, 1942.
6 G. Säflund, Le Terremare, Uppsala 1939. — A. Åkerström, Der geo- metrische Stil in Italien, Uppsala 1943.
L I T T E R A T U R O C H K R I T I K
schweiziskt område, i den s. k. Wallis-Rhönekretsen, som under tidig bronsålder utvecklade en mycket särpräglad formvärld.7 V. Gessner an- ser i stället, att förekomsten av vissa ornament under HA och HB be- ror på tradition från pålbyggnadskulturen under tidig bronsålder vid Bodensee, Ziirichersee, Baldeggersee och Genfersee. Det blir visserligen här en lucka i tiden på åtminstone 400 är med få belägg för traditionens fortlevande under mellanbronsålder, men enligt förf. är detta samband rimligare och sannolikare än sambandet mellan ornamentiken inom Wallis-Rhönekretsen under tidig bronsålder och de sena bronsålderspål- byggnadernas ornamentik. I det förra fallet rör det sig ju om samma geografiska område, och f. ö. äro också likheterna såväl i fråga om mönster som teknik betydligt större, medan man däremot från Wallis- Rhöneområdet endast kunnat övertaga vissa mönster samt i fråga om tekniken gravyren (endast förekommande på bronserna); förf. använder märkligt nog även begreppet gravyr för en viss, motsvarande ornamen- tik pä pålbyggnadskeramiken). Att helt tillfredsställande bevisa detta samband har förf. inte kunnat, då materialet från den mellanliggande perioden är mycket tunnsått, men hon har dock ett par keramikfynd med prov på samma teknik och motiv, som förekomma under sen bronsålder.
Det mycket kortfattade slutkapitlet ägnas en beskrivning av orna- mentiken inom de kulturområden, som äro belägna omkring den schweiziska pålbyggnadskretsen. Därvid kan förf. konstatera, att den ornamentik, som förekommer på sydtyskt material, inte har något när- mare samband med den schweiziska. Här rör det sig i mycket stor u t - sträckning om dekoration i form av räfflor och kannelyrer. De under sydtysk mellanbronsålder vanliga geometriska motiven fortleva inte u n - der sen bronsålder. Detta omslag har säkerligen samband med infly- tande från Lausitzkulturen. Denna kultur h a r däremot inte haft något dominerande, stilförändrande inflytande på Schweiz. Samma räffel- och kannelyrdekor förekommer i Frankrike, där det emellertid är oer- hört svårt att bilda sig en uppfattning om inflytelser i fråga om orna- mentiken, eftersom så få undersökningar föreligga. Utom kannelyr- dekoren finnes i Frankrike även geometrisk ornamentik av delvis sam- ma karaktär som i Schweiz. Österrike (Tyrolen) h a r också många motiv gemensamma med Schweiz, men ett särskiljande drag är att på först- nämnda omräde lägges huvudvikten på vertikalornering, medan Schweiz föredrar horisontellt anbragt dekoration. Man kan måhända ifrågasätta, om icke förf. bortser ifrån vissa inflytanden från andra kulturområden, varigenom den inhemska utvecklingen framhäves väl markant. Såsom en egendomlighet framhålles till sist, att spiralmotivet fullständigt sak- nas i Schweiz, som på nästan alla sidor omgives av kulturprovinser, som använda spiralen som ornament.
7 Se t. ex. W. Burkart und E. Vogt, Die bronzezeitliche Scheibennadel von Mutta bei Fellers (Kanton Graubunden), Zeitschrift fur Schweize- rische Archseologie und Kunstgeschichte, Band 6, 1944.
L I T T E R A T U R O C H K R I T I K
V. Gessners arbete har sin bestämda begränsning genom att det i huvudsak endast utgör en sammanställning av de geometriska motiven i den sena bronsålderns schweiziska pälbyggnadsmaterial. Arbetet är emellertid väl disponerat, och undersökningen med dess översiktliga r e - sultat och problem, särskilt angående de olika motivens ursprung, som ofta endast tangerats, kan ge impulser till nya, specialiserade under- sökningar.
Märto Aloormsson
ERLING ALBRECTSEN: Danmark i Oldtiden. Det Schon- bergske Forlag, Köbenhavn 1949.
Erling Albrectsens lilla bok om Danmarks forntid vänder sig till all- mänheten. Den berättar på ett lättfattligt och mycket klart språk om huvuddragen i den förhistoriska utvecklingen. De viktigaste problem- ställningarna är distinkt skildrade.
En populär översikt över den danska arkeologiens resultat måste i våra dagar bli starkt beroende av Johannes Brondsteds mäktiga Danmarks Oldtid. Albrectsen har icke strävat efter att giva intryck av en själv- ständighet gentemot Bröndsted, som man inte behöver begära, utan följer dennes framställning ganska nära. Detta gäller även fördelningen av intresset: en mycket stor del av sidantalet ägnas ät systematiska och ganska ingående redogörelser för de olika skedenas föremålsformer.
Denna museala inriktning bidrar till att framställningen blivit föga publikfriande.
»Danmark i oldtiden» kan vara av ett visst intresse även för fack- män. Detta beror på de avvikelser från Bröndsted, som också finns. Till en del beror dessa på att författaren är museumsinspektör i Odense. Utan att på något sätt förrycka det allmänt danska perspektivet har han an- vänt lämpliga tillfällen att fästa uppmärksamheten på en del fynska fynd, såsom de nyframkomna ancylustidsboplatserna, de av Albrectsen själv undersökta järnåldershusen vid Lundsgård eller offerplatsen av Käringsjö-typ i Langemosen vid Sollested.
Det har hänt åtskilligt i dansk arkeologi under de nio åren sedan Danmarks Oldtid fullbordades, och det är intressant att få se en över- sikt över dansk forntid, där de nya fynden och undersökningarna in- arbetats. Bilden av stenåldern har fått många nya drag genom Therkel Mathiassens undersökning av den senglaciala boplatsen vid Bromme och publikation av fynden från Dyrholmen, Johannes Iversens vegetations- historiska undersökningar kring den första odlingen och Carl Johan Beckers forskningar i det arkeologiska materialet från samma skede samt P. V. Globs arbeten rörande stridsyxekulturen — för att nämna några av de viktigaste nyheter, som Albrectsen tagit hänsyn till. Det är väl snarast i anslutning till H. C. Broholm, som förf. till skillnad från Brendsted och många andra hävdar att den äldre bronsålderns fynd härrör från »en ensartet velstillet befolkning uden större sociale for-
L I T T E R A T U R O C11 K R I T I K
skelle». — En randanmärkning: Albrectsen förenklar problemen kring härkomsten av de stora järnåldersmossfyndens innehåll därhän, att
bortsett »fra importgodset, f. eks. provinsialromerske svaerd er sagforrådet i mosefundene helt igennem nordisk». Här hade det nog
varit tryggare att ansluta sig till Brondsteds betydligt försiktigare resone- mang.
De bortåt hundra bilderna är smä, men bra och väl valda. De hade varit ännu värdefullare, om förf. inte i en del fall varit onödigt snål med uppgifter om fyndorter. Många och viktiga av de i boken nämnda platserna saknas f. ö. i registret.
Sådana detaljer kan ändras i en ny upplaga, som man gärna önskar boken. Detta beror även på att den kan vara välkommen för arkeologi- studerande utanför Danmark, som vid en genomgång av Brondsteds Dan- marks Oldtid kan ha nytta av Albrectsens korta sammanfattningar som parallell läsning och samtidigt få en första orientering om en del nyare forskning.
Carl-Axel Moberg
N O T E S
Age Determination on Radiocarbon (C1*). — G. Arrhenius gives an account of a method discovered by the American scientist F. Libby, by which the age of organic artefacts can be determined by their radio carbon content. This method is said to be valid for the determination of the ages up to 25 000 years, but as details have not yet been published, the author recommends that it should be viewed wilh some scepticism. In particular he points out two possible sources of error: — that cosmic radiation, which produces radiocarbon, may not have been constant throughout the whole period; and that the process of disintegration of the radiocarbon content should take place more quickly in a wet than in a dry climate.
Rune Stone Fragment from Skederid Church, Uppland. — J. M. Johans- son draws attention to the fragment of a rune stone, which was discovered in summer 1944 under the paving stones at Skederid Church, Uppland.
This is almost certainly related to fragment No. 517 in Wessén-Jansson's
»Upplands runinskrifter». The new discovery adds five words (those in italics) to the legend on the fragment already discovered: — » . . . erected this stone to the memory of Hårok their brother, and Ragn [hild erected it after] her husband and after her sons . . . carved these runes.» It is supposed that the carving dates from the first half of the l l t h century.
L I T T E R A T U R O C H K R I T I K
R E V I E W S
Carl-Axel Moberg reviews »Danmark i Oldtiden», by Erling Albrectsen, a populär book which follows, to a great extent, the lines of the im- portant work by Johs. Bröndsted, »Danmarks Oldtid», but also gives a good survey of the archeological research and discoveries which have taken place during the decade since the publication of the latter work.
Märta Magnusson summarizes »Die geometrische Ornamentik der spätbronzezeitlichen Pfahlbauten der Schweiz» by Verena Gessner. This book gives an account of the geometric ornaments on pottery and bronze objects from Swiss lake dwellings of the late Bronze Age. However, various problems such as the origin of the motifs, are touched upon only slightly.
L I T T E R A T U R OCH K R I T I K
K. E. SAHLSTRÖM och N.-G. GEJVALL: Gravfältet på Kyrk- backen i Horns socken, Västergötland. Kungl. Vitterhets, Historie och Antikvitets Akademiens handlingar, Stock- holm 1948.
Sedan en läng följd av år framstår sekreteraren vid Sveriges geolo- giska undersökning, fil. dr K. E. Sahlström som den entusiastiske och framgångsrike utforskaren av det centrala Västergötlands forntid, en- kannerligen dess äldre järnålder, Ett av de mest uppmärksammade leden i denna verksamhet har varit undersökningen av det stora grav- fältet på Kyrkbacken i Horns socken. När denna undersökning nu full- följts genom att Sahlström jämte osteologen fil. lic. Nils-Gustaf Gejvall framlagt den publikation, som här skall omnämnas, är detta ur flera syn- punkter en betydelsefull händelse för den svenska järnåldersarkeologin.
Det är betecknande för läget ifråga om utforskandet av det svenska fastlandets järnålder, att gravfältet pä Kyrkbacken är märkligt redan därigenom, att de bevarade delarna av det har undersökts så fullstän- digt. Visserligen har ott okänt antal gravar med säkerhet förstörts vid olika tillfällen. Den återstående, betydande, säkerligen största delen av det ursprungliga gravfältet kan emellertid icke gärna ha omfattat nämn- värt mer än de mer än tvåhundra gravar, som nu utgrävts. Man har vidare skäl att vara särskilt tacksam för att resultatet av undersök- ningen framlagts så snart. Kyrkbacken i Horn har sluppit att dela det öde, som vederfarits så många andra motsvarande undersökningar, att icke inom rimlig tid eller rentav ej alls göras tillgängligt för vidare kretsar av forskare. Här skall blott erinras om hur fynden från det syn- nerligen märkliga, med Kyrkbacken i flera avseenden besläktade grav- fältet vid Ekehögen i Onsala socken i Halland ännu efter mer än 20 år inte kunnat publiceras annat än beträffande enstaka fynd och föremål.
Desto lyckligare är det dä, att Sahlströms för våra förhållanden ovan- ligt fullständiga och snabbt slutförda undersökning vid Horn kunnat ägnas en fyndplats, som i så hög grad berikar vår kunskap om det skede, som den huvudsakligen härrör från — den förromerska järn- ålderns senare delar. Fyndens värde ligger delvis i deras innehåll. Grav- inventariet är visserligen genomgående så relativt sparsamt som det brukar vara under förromersk järnålder i Sverige, men mängden av
367
L I T T E R A T U R O C H K R I T I K
föremål och deras variation är likväl icke föraktlig. Alldeles särskilt gäller detta keramiken. Här föreligger ett rikhaltigare keramikmaterial än från något annat gravfält i landets inre delar — även om lerkärlen från Kyrkbacken inte kan ge så utförliga besked som de från Ekehögen beträffande kulturförbindolsernas riktning och karaktär.
Det är emellertid fyndens läge, gravarnas topografi, som förlänar Kyrkbacken ett alldeles särskilt intresse. Gravfältets nordligare delar har nämligen utnyttjats först och de sydligare senare. Härigenom ger fynden ett synnerligen välkommet bidrag till den förromerska järn- ålderns kronologi. Det hör till undersökningens och publikationens största förtjänster att dessa förhållanden uppmärksammats och redovisats pä ett så utmärkt sätt. Rec. är dock benägen att tolka förloppet vid Horn på ett sätt, som i viss mån avviker från Sahlströms. En närmare gransk- ning av dessa frågor kommer att företagas i annat sammanhang.
Utgrävningen av Horn-gravfältet har synbarligen i viss mån haft karaktär av räddningsåtgärd inför den framskridande grustäkten och därför måst genomföras snabbt. Den sammanlagda grävningstiden har varit kortare än två månader. Att det likväl har lyckats Sahlström att göra mångsidiga iakttagelser rörande gravskickels detaljer betygas bl. a.
genom de mer än tvåhundra gravprofilerna, som visserligen är något schematiska, men som likväl kompletterar texten på ett värdefullt sätt.
Inför de intryck, som dessa ger av gravskickets rika variation, hoppas man livligt, att ett motsvarande gravfält snart skall kunna grävas i sådan takt, att de enstaka gravarna kan fotograferas samt även om- rådena mellan dem dctaljundersökas.
Sahlströms ingående redogörelse i ord och bild kompletteras på ett värdefullt sätt genom den av Gejvall författade antropologiska delen av publikationen. Gejvalls bidrag är inte lättläst, men intressant. Det inne- håller mer än som lovas av underrubriken »Bestämning av de brända benen från gravarna i Horn». Inledningsvis lämnar Gejvall en allmän redogörelse för grunderna för den i stor utsträckning av honom själv utarbetade metodiken för bestämning av antalet gravlagda individ, deras ålder och kön. Förf. framhåller, att denna metodik ännu icke på långt när är fulländad. Hans följande framställning av de resultat, som vunnits i fråga om fynden från Kyrkbacken, ger dock ett klart intryck av att det redan nu är möjligt att vinna värdefulla upplysningar genom osteologisk undersökning av de brända benen.
Bearbetningen av fynden från Kyrkbacken har lett Sahlström fram till en förnyad behandling av problem, som ofta tidigare aktualiserats för honom och andra av de forskare, som ägnat sig åt förromersk järn- ålder: frågorna om det inhemska hantverkets omfattning, utlandsförbin- delsernas intensitet och riktning samt orsaken till att gravfynden från äldre förromersk järnålder är så fåtaliga. Han uppfattar en rad metall- former som produkter av inhemskt hantverk. Att nägot lokalt första- dium till detta icke kan urskiljas i materialet från Västergötland för-
L I T T E R A T U R O C I I K R I T I K
klaras av Sahlström därmed, att det närmast föregående skedets metall- former icke kommit till vår kännedom av den anledningen, att man un- der detta icke tillämpat något utpräglat gravskick. Den »fyndlösa» tiden är för Sahlström en »gravlös» tid. Ett accepterande av denna tanke för med sig avsevärda konsekvenser De arkeologer, som inte är sinnade att utan vidare tolka fyndlöshet som ett tecken på folktomhet, brukar förklara den förra med ändrade sedvänjor, som medfört att offerfynd ej läggs ner, att de döda gravläggs utan utrustning e t c ; eller också tar de sin tillflykt till sådana förklaringar som att man på grund av mc- tallbrist eller ändrad sedvänja lägger ner föremål, som antingen för- intas snabbare än metall eller är odaterbara. Till denna arsenal av ar- gument fogar nu Sahlström alltså »gravlö?heten»: man har helt enkelt inte begravt de döda, åtminstone inte på sä sätt, att resterna kan iden- tifieras. Man kommer onekligen att tänka på Ibn Fadlans upplysning beträffande Rus' behandling av en död: »om han är en slav, så över- lämnar de honom som han är ät sig själv och utan omsorg; sedan förtär hundarna och rovfåglarna honom». Det är möjligt, att det för mången är motbjudande att räkna med ett sådant fenomen i den miljö, som det här är fråga om. Enligt rec. uppfattning är Sahlströms uppslag likväl i hög grad värt att tagas på allvar och diskuteras ingående.
Den senast omnämnda hypotesen är inte det enda i boken om fyn- den från Kyrkbacken i Horns socken, sem kan väntas ge anledning till fruktbärande debatt. Rec. är övertygad om att de båda författarnas arbete i flera avseenden kommer att visa sig nyttigt på sådant sätt.
Därför motser man också med stora förväntningar Sahlströms kommande materialpublikationer och diskussionsinlägg, närmast med utgångspunkt frän de intressanta fynden från hans nya undersökning vid Källands- Mellby.
Carl-Axel Moberg
N O T E S
The Prehistoric Monuments at Gamla Uppsala. — K. A. Gustawsson gives an account of the work done in the last decades for the restoration and future preservation of the principal centre of Sweden's ancient history, the three king mounds and their environment in the parish of Gamla Uppsala. After enumerating the several groups of monuments in this area, the author describes the appearance of the site before the restoration work began, when the ground was disfigured by gravel pits, buildings and tree plantations. The initiative lo having the ground cleared was taken in 1911 by the late professor of botany in the university of Uppsala, Rutger Sernander, who recommended the removal of the trees and the re-establishment of the heath vegetation which in all probability was the natural local vegetation in bygone times. The work of clearing and restoring was commenced by the Riksantikvarieämbetet (Dept. of Prehistoric Monuments) in 1926, and continued in the 1930ies and 40ies
L I T T E R A T U R O C I I K R I T I K
— some unsightly buildings had been removed as early as in 1916. »Vit- terhetsakademien» (The Royal Academy of Literature, History and Antiquities) has by extensive land purchases secured the essential parts of the area, and the Provincial Government has moreover, by virtue of the third section of the Prehistoric Monuments Act, declared some private estates to be also included in the area under the direct control of the Academy.
The Norlhmen in Normandie. — On his return from a visit to Caen, where he took part in excavations in the castle grounds, Holger Arbman has submitted a report on the results obtained and on the plans outlined by French scientists for researches into the history of Normandy from the invasion of the Northmen up to the reign of William the Conqueror.
A new institute, Laboratoire dEthnographie, has been founded by Michel de Bouard, professor of Medieval History and History of Arts at the university of Caen, who wishes to associate also Scandinavian scientists with the work of the Institute. The broad scheme of investigations in- cludes the examination of documents, excavations, a catalcguing of the monuments of the period in question, surveys of collections of finds and ethnological material, and researches into place names. Last summer's excavations, which were concentrated to a small 12th century chapel dedicated to St. George and to a large hall from about 1100, dicsovered no indications of any building remains or other traces of a settlement in the castle grounds older than the Romanesque period. The excava- tions will be continued, however, and sections will moreover be made through one of the most famous earthwork fortifications of Normandy, the Hague-Dicke, west of Cherbourg.
R E V I E W S
Bengt Cnattingius, in reviewing R. L. F. Milburn's book on Saints and their Emblems in English Churches, stresses the value of its Catalogue of Saints, but thinks some of the notices too brief, and wonders why the names of some English saints, e. g. Findan, Dympna, Koloman, and Simon Stock, are not included in the list.
Carl-Axel Moberg reviews the important report published by K. E.
Sahlström and N.-G. Gejvall on the finds in a recently investigatcd, mainly pre-Roman Iron Age cemetery at Kyrkbacken, in the parish of Horn, province of Västergötland. These excavations mark a fresh stage of Sahlström's many and successful investigations of prehistoric problems in Västergötland. The book contains not only detailed and correct descriptions of the grave finds, but also an interesting discussion of Iron Age problems in wide parts of Northern Europé. The anthropological section of the report, by Gejvall, is also of great interest, as it contains not only particulars of the buried individuals, but also describes Gej- vall's methods of extracting these particulars from the cremated bones.
Bibliografiska meddelanden från K. Vitt. Hist. och Ant. Akademiens bibliotek
Av Maja Lundqvist
T i d s k r i f t e r i n k o m n a u n d e r t i d e n i / , 1948—3°/6 1949
Acta archeologica. Vol. 18. 1947:
H. C. B r o h o l m , Anthropomor- phic Bronze Age Figures in Den- mark. — A. B r e k s t e d , The Sten- magle Rune Box and the Golden Horn Inscription. — R. H a u g l i d , The Greek Acanthus. Problems of Origin. — E. J. H o l m b e r g , Two White-ground Vases in a Private Collection in Athens. — C. N o r- d e n f a 1 k, Before the Book of Durrow. — A. O l d e b e r g , A Con- tribution to the History of the Scan- dinavian Bronze Lur in the Bronze and Iron Ages. — F. P o u 1 s e n, Caton et le jeune prince. — A.
R o e s , Some Gold Tores found in Holland.
Nordisk numismatisk årsskrift.
1946 (tr. 1948): N. B r e i t e n s t e i n Do romerske Möntfund fra den sjaellandske ögruppe. — G. H.
R u n d q u i s t , Två silverskatter från vikingatiden i småländsk jord.
— B. H e l m f r i d , Norrköpings mynt. — G. G a l s t e r , Forord- ningeme af 1737 og 1752 om Dane- lae. — G. L a n g e n f e l t , Slang-
benämningar på mynt och pengar.
— H. H o l s t , Svenske mynter og polletter i norske funn, nedlagt efter år 1100. — A. E r n s t , Om Möntfundet fra Lunds Domkirke 1835. — De nordiske og holsteinske Monter i Berndt Arndts Muntz- Buch. — S. A m b r o s i a n i , Mark smide, delad i brödjärn och yxor — en värdöre i Härjedalen under me- deltidens slutperiod. — E. L i n d - b e r g , Ett par återfunna arbeten av Johan Edvard Ericsson. — N. G.
S a n d b l a d , Porträttet av Jörgen Kock. — [Årsberättelser från mynt- kabinett och myntverk i Danmark, Finland, Norge och Sverige för år 1945.] — 1948: A. E r n s t , Bidrag til Ribe mönts historie. — Lidt om Carl Deichmans samlinger. — K.
E 1 d j å r n, Gaulverjrabaer-lundet og nogle mindre isländske mönt- fund fra vikingetiden. — H. H o 1 s t, Norske funn av tosidige monter, preget under Magnus Lagaböter og hans sönner. — N. B r e i t e n - s t e i n , En heraclius-medaille fun- det i Holsten 1818. — C. J. T h o m- s e n, Försåg til en beskrivelse og
371
R I B L 1 0 G R A F 1 S K .1 M E D D E L A N D E N
förklaring över tvende mserkvaer- dige hidtil ubekandte danske nöd- mynter, udg. med tillseg af G.
G a l s t e r . — J. J. H u l d é n , Åbo- land i numismatisk belysning. — G. G a l s t e r , Falskmöntneriet 1849 og medaillör Chr.Liister. — E.
N a t h o r s t - B ö ö s , Förteckning över lagar, förordningar, kungörel- ser och brev rörande det svenska myntväsendet vilka utgivits av trycket under åren 1876—1947 även- som rörande sedelmyntet under åren 1887—1947. — [Årsberättelser från myntkabinett och myntverk i Danmark, Finland, Norge och Sve- rige för är 1947.]
Blekingeboken. Årsbok för med- lemmarna i Blekinge musei- och hembygdsförbund. 1949: A. H a m- m e l i n , Tre rör vid Ronneby brunn. — R. O d e n c r a n t s ,
»Höga rör» på Mörby klint. — Hällekistan vid Evaryd.
Bygd och natur. Årsbok, utg. av Samfundet för hembygdsvård. 1949.
1: B. J ä r b e , Ur Åhus historia, in- för dess 800-årsjubileum sommaren 1949.
Credo. Katolsk tidskrift. 1948. T.
L u n d e n , Liturgiska dikter till Danmarks helgon. — O. O d e n i u s, Sankt Erasmusstudier 2. — 1949:
O. O d e n i u s, Till frågan om en hypostaslikhet mellan Tor och Sankt Olof. Ett kultgeografiskt bi- drag till kännedomen om Sankt Olof i Sverige.
Fataburen. Nordiska museets och Skansens årsbok. 1949: A. L i n d - b l o m , Nordiska museet 75 år. — S. G r i e g , Et norsk drikkehorn i
Nordiska museet. — B. B e n g t s - s o n , Den Grillska dopskälen. •— E.
M a n k e r, Trolltrumma och seite.
Något om lapparnas förkristna re- ligion.
Från Borås och de sju häraderna.
1949: I. H e n s c h e n , Ylletryck i Västergötland under 1700-talet. — A. L a r s o n , Näringslivet i Sven- Ijunga under 1500- och 1600-talen.
— F. W i l d t e , Grimstorps präst- gård. Ett byggnadsminnesmärke i Kind.
Från Gästrikland. Gästriklands kulturhistoriska förenings medde- landen. 1948: G. H o b r o h , Medel- tida gryta frän Kungsbäck. — P h.
H u m b 1 a, Målade fönsterrutor i Gästrikland och Hälsingland.
Från Sommabygd till Vätter- strand. Utg. av Tranås hembygds- gille. Saml. 3. 1948. B. G i e r t z, Kyrkvinden berättar. [Torpa k:a.]
— P. F r . M e n g e 1, Hur Linderås kyrka fick sin altartavla. — B.
L u n d g r e n , När mäster Amund smyckade Marbäcks kyrka.
Från stad och bygd i Medelpad.
1948: A. E n q v i s t , Ett medeltida pergamentsbrev från Timrå. — Från Medelpads gryningstider. — I. K r a m e r, Kring och om gamla tingsställen i västra domsagan. — N. A h n l u n d , S:t Olofs minne i Norrland.
Från ådalar och fjäll. Härnösands stifts julbok. 1948: P. N i l s s o n - T a n n é r, Några jämtländska kyrkokonstnärer.
Föreningen Gamla Christianstad.
Årsskrift. 1. 1948: C. O l o f s o n ,
B I B L I O G R A F I S K A M E D D E L A N D E N
När Saxo diktade historia i Åsum.
— T. H e d q v i s t , Renässansfäst- ningen Christianstad. — S. O h 1 s- s on, En rundvandring genom He- liga Trefaldighetskyrkan i Kris- tianstad. — T h . A n d e r s s o n , Ul- foldtska huset.
Föreningen Gamla Halmstads Årsbok. 1948: E. S a l v é n , Brook- torpsgärden.
Gärds härads hembygdsförenings Årsbok. 1948: E. L i e d m a n , Vitt- skövle kyrka. — 1949: S. O l o f - s o n , Ur Gärds härads medeltida historia.
Göinge hembygdsförenings Års- bok. 1948: C. H e n n i n g , Kring en gammal gravsten och en gammal gård.
Göteborgs museum. Arstryck.
1947: N. N i k l a s s o n , Sannegårds- monumentet. Ett bidrag till Göte- borgstraktens förhistoria.
Halland, vår bygd. 1948: E. S a l - v é n , Frän intendentens vid Hal- lands museiförenings verksamhet under 1947. — Från Hallands kyr- kor. 11.
Historisk tidskrift. Utg. av Sven- ska hist. föreningen. 1948. N. A h n - l u n d , Till frågan om den äldsta erikskulten i Sverige. — 1949: 2: N.
A h n l u n d , S:t Eriks translation och legend.
K. Humanistiska vetenskaps- samfundet i Uppsala. Årsbok.
1948: A. W. P e r s s o n , Kort orien- tering med hänsyn till planerad utgrävning i Labranda i Mindre Asien. — J. S a n d s t r ö m , Om tolkningen av Forsaringen.
Hundare och skeppslag. Utg. av Roslagens fomminnes- och hem- bygdsförening. 1947—48: H. G i 1- l i n g s t a m , Striden vid Knutby kyrka år 1469 i krönikor och folk- traditioner. — E. G u s t a v s s o n , Tre dokument om Väddö kyrka. — Väddö sockens saköreslängd 1557.
— Sockengillen i Roslagen under 1500-talet. — P. M. L i j s i n g, Ros- lagens äldsta inskriptioner.
Hälsingerunor. En hembygdsbok.
1948: A. E n q v i s t , Två västhäl- siugska stenåldersfynd. — B. B e r - t h e l s o n , Hälsingtuna kyrkas äldsta historia.
Julhälsning till församlingarna i ärkestiftet. 1948: A. B l a d h , Ka- pellkällan och S:t Olofs åker i Torstuna. — E. E r i c i , Hjälsta- orgeln 100 år. Några blad ur ärke- stiftets äldre orgelhistoria.
Jämten. Heimbygdas tidskrift II.
1948: N. B r o m é e , Svegs kyrka.
Jönköpings läns hembygdsför- bund. Meddelanden. 21. 1948 (Boken om Njudung): S. E r i x o n , Folklig bebyggelse och byggnadskultur. — H. O l s s o n , Hultaby medeltida borganläggning. — B. C n a t t i n - g i u s , Pehr Hörberg som härads- målare i Västra härad.
Kalmar läns fornminnesförening.
Meddelanden. 32. 1944: L. G. K i n d- s t r ö m . Ukna kyrkoruin. En kort- fattad redogörelse för konserve- ringsarbetet under sommaren 1943.
— 37. 1949: M. H o f r é n , På rattan tingstad. Några bilder och notiser rörande de gamla tingsplatserna i Kalmar län. — A. S e l 1 g r e n , Kyrkstallarna i Vissefjärda.
B I B L I O G R A F I S K A M E D D E L A N D E N
Konsthistorisk tidskrift. Arg. 17 (1948): J. R o o s v a l , Nattvarden från Boo. Fortsatta studier på en förlorad och återfunnen gotländsk glasmålning. — E. B e r g m a n , Svenskt guld 1600—1850. — S.
K a r l i n g , Gästriklands medel- tidssigill — ett verk av Bernt Notke?
Kullabygd. Kullens hembygdsför- enings årsskrift. 1944. G. Å b e r g , Kring en gammal kyrka (med bih.:
Några dokument till Kattarps kyr- kas historia.) — 1945: E. H a n s e n , Några fynd av intresse för Väsby församlings historia.
Kulturen. [Utg. av Kulturhist.
fören. f. södra Sverige.] 1948: W. K., Sven Nilsson Morin och Bosebo kyrka. — Altartavla från Bunke- flo. — R. B l o m q v i s t , F r ä m - ling i Lund [Albarello], — Färlor.
— Stigbyglar. — S. T. K j e l l - b e r g , Oljelampan.
Kyrkohistorisk årsskrift. 1948: T.
S c h m i d , Förbönslängder frän det medeltida Sverige.
Lidingöboken. Lidingö hembygds- förenings årsbok. 1946: O. F r ö - d i n , Runstenen vid Islinge. — R.
S t e n b e r g , Ur Lidingö kyrkas historia.
Linköpings stifts julbok. 1948: B.
C n a t t i n g i u s , Herrestad och Väversunda kyrkor. Två nyrestau- rerade medeltidskyrkor.
Lunds stifts julbok. 1948: W. H e- d i n, Glumslövs kyrka. — R. O d e n - k r a n t s, Vårfrukyrkan i Lyckeby.
Lunds universitets historiska museum. Meddelanden. 1948: H.
A r b m a n , Les épées du tombeau de Childéric. — B. S t j e r n q u i s t , A Scanian Grave Find from the Vendel Time.— Grave of the Boat Axe Folk. — R. B l o m q v i s t , Early Mediaeval Black Earthen- ware in Lund. — M. M a g n u s - s o n , Ein friihmittelalterlicher Fischplatz in der Nähe von Kivik.
— M. P e t e r s s o n , S:t Jörgen i Åhus. — A Bronze Age Mound at Ängelsbäck in the Parish of Grevie, Sweden.
Med hammare och fackla. Årsbok utg. av Sanete örjens gille. 1948:
M. A m a r k , »Gud wälsingne gruf- van».
Nordisk tidskrift. 1948: C . - A . M o b e r g , Var stenåldersmän- niskorna i Sverige verkligen våra förfäder?
Norrbotten. Norrbottens läns hembygdsförenings årsbok. 1947:
H. B e s k o w , Kors och tvärs i Norrbotten.
Norrköpings museum. Berättelse över verksamheten 1947: A. B o- r e 1 i u s, En okänd skrift om svensk cistercienserarkitektur. — 1948: A.
B o r e l i u s , Problemet »Majesta- tis».
Norrlands försvar. 1949: B. B e r - t h e l s o n , Några ord om Norr- lands kulturförsvar.
Opuscula archaelogica. Vol. 5.
(Skrifter utg. av Svenska institutet i Rom. 13.) 1948: A . A n d r é n . Clas- sical Antiquities in the Zorn Collec- tion. — Oreficeria e plastica etrusche. — C h r . C a l l m e r , Les recherches de A. F. Sturtzenbecker
B I B L I O G R A F I S K A M E D D E L A N D E N
ä Delphes et dans les environs, en 1784. — I. S ö d e r s t r ö m , Studi sulla mensola romana dal periodo della tärda repubblica fino all' epoca flavia.
Ord och bild. 1948: I. D u r i n g , Musik från stenar och papyri. — R. B r u c e - M i t f o r d , Sutton Hoo och Sverige. — E. G j e r s t a d , Den klassiska arkeologien i Sve- rige. En historisk skiss. — I. H j e r- t é n , Alkestis i Dödsriket. — 1949:
1—5: O. L ö f g r e n , Alfabetets uppkomst. — G. G j e s s i n g , Kul- turforskning som anvendt viten- skap. Det universelle menneske. — G. V a l l q u i s t , Pont du Gärd.
Rig. Tidskrift utg. av Föreningen för svensk kulturhistoria . . . 1948:
G. A x e l - N i l s s o n , Jakin och Boas i Lunds domkyrkas krypta.
— J. G r a n l u n d , Vinterns och sommargrevens strid. Ett försök till källgranskning av Olaus Mag- nus' skildring. — O. K ä l l s t r ö m
& A. B y g d e n , Mästerguldsmeden Hans Rosenfeldt. — J. P e t t e r s - s o n , Bohuslänska stenbyggnader i skalmurskonstruktion. —1949:1—2.
E. B e n s o w, Kungl. Skaraborgs pansarregementes kyrksilver. — O. R y d b e c k , De gåtfulla kolonn- figurerna i Lunds domkyrkas krypta [Jämte svarsreplik av G.
Axel-Nilsson]. — C. M. E d s m a n
& A. E s k e r ö d , Gammalt och nytt om sista kärven och årets äring. — S. A m b r o s i a n i , örtugland.
Samfundet Sankt Eriks Årsbok.
1948: S. S t r ö m b o m , Camphuy- sens målning av Stockholms slott.
— T. O : s o n N o r d b e r g , Ryd- holms fastighet vid Stora Nygatan.
Sjöhistorisk årsbok. Föreningen Sveriges sjöfartsmuseum. 1948: G.
H a l l d i n , Fartyg vid Medelhavets och Västeuropas kuster fram till omkr. 500 f. Kr. — H. Å k e r l u n d , Galtabäcksbåtens ålder och h ä r - stamning. — C. C l a e s s o n & H.
T h å 1 i n, Notiser om Roslagens bondeseglation.
Skånes hembygdsförbunds Ars- bok. 1947: O. R y d b e c k , Skånes kulturminnesmärken — deras skydd och vård. — H. T h o r b e r t , Stenåldersboplatser i Vramäns vat- tenområde. — P. J o h n s s o n , Skålgropar på Skånska kyrkogårds- murar. — M. R y d b e c k, V. Salle- rups ödekyrka och dess restaure- ring. — 1948: H. A r b m a n , Två nyfunna praktvapen från brons- åldern. — O. R y d b e c k , Om me- deltida kyrkor och dopfuntar i Rönnebergs härad. — W. K a r l - s o n , Johannes Andreae och några bildsniderier frän skånska kyrkor.
— H. A n d e r s s o n , Klockorna i Ingelstorp och Vallberga. Ett bi- drag till klockarämbetets historia.
Svenska turistföreningens Ars- skrift. 1949: C. W e i b u l l , Sverige på tiohundratalet. — A. S c h ii c k, En tiohundratalskrönika. — E.
L u n d b e r g , Att bo i eldhus. — B. A., »Här var skeppsväg ...»
Strövtåg i tiohundratalets Uppland.
— S. B. F. J a n s s o n, De foro dris- tigt . . . Runstenarna berättar om vi- kingamas färder. — G. L., Run- lejonet i Venedig. — C. Fries, Vår gamla bondebygd. Ett försvinnande herdelandskap. — H. A r b m a n , Utsikt från Dalby. Resa genom skånskt tiohundratal. — T. L u n - d e n , Sankt Eskil.
