Litteratur och kritik m.m.
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1948_litt Fornvännen 1948, s. 57-64, 179-192, 255-256, 365-380 Ingår i: samla.raa.se
L I T T E R A T U R OCH K R I T I K
G. COOK: Mediaeval Chantries a n d Chantry Chapels. Phoelnix H o u s e L t d , L o n d o n 1947.
Bruket att köpa sig perpetuella själamässor blev överväldigande stort i alla katolska länder under 1300- och 1400-talen. I Sverige är det rikligt exemplifierat genom Storkyrkans många stiftelser, knutna till gamla helgon- altaren dier innebärande att ett nytt altare kom till, stundom med sitt eget utbyggda kapell. I England är utbyggda kapell mera sällsynta. Den vanliga formen är där ett fristående litet rektangulärt hus inne i kyrkan, en sten-bur (sione-cage) kallar förf. typen. Ehuru hundratal blivit slopade, återstå till- räckligt många, som förvåna och förtjusa katedralbesökaren. Utomordentligt sirligt byggda i huggen sten med gallerverk runtom så att »buren» blir väl belyst, tak av solfjädersformade stenvalv i miniatyrformat, krön av toureller eller tinnar. Prästen som var anställd för själamässan i fråga öppnade med sin nyckel den smala dörren och fann därinom en knapp plats framför ett minimalt altare. För övrigt upptogs utrymmet av donatorns grav i tumbaform med liggande bild. Stundom tjänade själva tumban som altare. Stundom nam- nes ett särskilt helgon till vilket altaret invigts t. ex. Lord Hestings i S.
George's Chapel i Windsor, där gravaltaret är vigt åt S. Stefan. Dessa chantry chapels äro oftast inbyggda mellan två pelare i koromgången, men förekomma även i fullt fristående läge i kyrkans mittlinje.
Buriiknande små gravkapell äro betecknande för England, men ha ocksä funnits annorstädes t. ex. i Rhenprovlnsen samt i Stockholm, där S. Görans- monumentet, såsom det rekonstruerats av undertecknad, utgjort ett dylikt.
Kännedomen om engelska chantry chapels är ett stöd för rekonstruktionen. I den moderna materiella återuppbyggnaden i Storkyrkan är naturligtvis icke något själamäss-altare inbyggt i piedestalen, ej heller någon Sten Sture-grav.
Men vi veta genom Sture-krönikan att riksföreståndarens lik förvarades »i S. Görans altare».
Bland de engelska hithörande monumenten 'finns inget där kapdltaket krönes av den dödes ryttarstaty. Det är i Italien vi finna detta motiv, jag har i »Riddar S. Göran» sökt att påvisa det italienska ursprunget för denna idé. Men väl finns det i England en knäböjande staty av den avlidne, näm- ligen i Tewkesbury Abbey, på taket av ett till Treenigheten vigt »sten-bur»- kapdl med Lord Edward Le Despensers grav (byggt 1390—1400). Den är avbildad och beskriven i boken, som för övrigt praktiskt taget alla bevarade chantry chapels och därjämte ges en utförlig redogörelse för hela själamäss- institutionen i England. På 59 planscher blir ämnet väl illustrerat. Det hela är en nyttig och som det förefaller den utomstående, pålitligt skriven material- samling. På en punkt ville rec. göra en fråga. Förf. beskriver en rad av tor- serade marmorkolonner, som stå fritt framför långsidan av William Fitzalans
L I T T E R A T U R O C II K II I T 1 K
chantry chapel i Arundel och säger att de krönas av »ändamålslösa taberna- kel». Rec, som ju endast dömer efter den utmärkta avbildningen, undrar om icke kolonnerna äro avsedda att bära jättelika vaxljus?
Johnny Roosval
S T U A R T P1GGOTT: The Chronology oj Prehistoric India (Ancient India no. 1, utg. av Archaeological Survey of India).
R. E. M. W H E E L E R : Arikamedu: an Indo-Roman Trading-Slalitin on the East Coast oj India (Ancient India no. 2).
Ar 1946 påbörjade Archaeological Survey of India en ny seriepublika- tion, som under namnet Ancienl India utges i New Delhi med 4 nummer under de 2 första åren till ett pris av 11 sh. Redan i det första häftet före- ligger en intressant uppsats av Stuart Piggotl: The Chronology of Prehistoric India. Det är materialet från grävningarna vid Harappa, Mohenjo-daro, Chanhu-daro och från Majumdnrs prövgrävningar i Indus floddal, sora här tillrättalägges genom jämförelsen med fynden frän Balutjistan, Iran ooh Iraq.
Piggot urskiljer 10 olika indiska kulturer, av vilka on, Harappa-kulturen.
är representerad i do stora städerna Harappa och Mohenjo-daro, i smärre städer som Chanhu-daro och i södra Sinds byar. Övriga kulturer påträffas i ett antal byar i Sind, Quettn-området och Balutjistan. Äldst synes Quetta- kulturen vara, samtidigt med Ubaid- och Uruk-kiUturen i Iraq. Ungefär från samma tid är också Sur Jangal-kulturen i Zhob-dalen (Balutjistan). Amri- kulturen börjar under Uruk-perioden, går fram under Jemdot-Nasr-tid ooh in på den tidigt dynastiska tiden. Mohenjo-daro uppvisar 9 byggnadsperioder mod början under Iraqs tidigt dynastiska tid och fortsättning under Akka- tlisk tid och ännu längre fram, till inemot 2000 f. Kr. I Chanhu-daro har man kunnat iakttaga 5 bebyTggelseskikt, av vilka de tre äldsta motsvara Harappa-kulturen, det därpå följande Jbukar-kulturen och det yngsta Jhangar-kulturen. Omsatt i jämförelse med Iraq-kultur få vi för Chanhu- daro I a—c och Harappa samtidighet med Akkad och I I I dynastien i Ur, d. v. s. en begynnelse ca 2500 f. Kr., och för Chnnhu-dnro II och III sam- lidighet mod Isin-Larsa. När dessa småstater förlora sin makt, befinna vi oss ett stycke in på andra årtusendet före Kr. f.
Om man alltså i Nordindicn tycker sig kunna skönja en forntida utveck- ling, som omfattar bortåt ett par årtusenden mod början i det fjärde årtusen- det före Kr. f., så följer sedermera cn tidrymd av dunkel, som sträcker sig fram till mitten av första årtusendet före Kr. t. I Sydindien har mörkret vilat ännu tätare och omfattat en ännu längre epok. Först 1945 lyckades man kasta en klar ljusstråle över Sydindiens kultur vid tiden för Kristi födelse. Detta år utförde R. E. M. Wheeler en omfattande utgrävning i Tamil- orarådet i sydöstra Indien, strax söder om don franska kolonistadon Pondi- chcry. Platsen bär namnet Arikamedu och ligger strax söder ooh öster om en liten flod, som tömmer sitt vatten i Indiska Oceanen. Här anträffades ett 58
L I T T E R A T U R O C II K R I T I K
par stora av tegel uppförda varuhus, det största nära 50 m. långt. Fynden visade, att det byggts omkring är 50 efter Kr. f., på en plats, som förut nytt- jats ett halvt århundrade. Togdbyggda cisterner och avloppskanaler hade förmodligen använts vid bomullstygsfabrikation. Pärlor av mångahanda olika material hade tillverkats på platsen. En mängd fragment av vinamforor nv medelhavstyp vittnade om, att en livlig vinimport ägt rum. En exakt date- ring kunde åstadkommas gonom de talrika fynden av romerskt torra-sigillatn- gods, tillverkat i Arretium (Arezzo söder om Firenze) och försett med stämplar av medlemmar av krukmakarfamiljerna Vibius, Gaius Amurius och P. Attius. Godset härrörde från ca 20 till 50 efter Kr. Därjämte funnos talrika skärvor av dot med terra-sigillatan samtida svarta, rullstämpelorne- rade lergodset, som jämväl importerats från medelhavsorarådet och sträckte sig över do tvä första århundradena efter Kr. f.
Jämte detta importgods fanns en rikedora av inhemsk keramik, som nu för första gången kunnat säkert dateras. Vidare hittades skärvor av romerskt glas och lampor samt inhemska lerskulpturer. På on del lerskärvor före- kommo inskrifter pä tamil-språket, de tidigast kända och säkert daterade exemplen på dotta språk, tyvärr huvudsakligen av lingvistiskt intresse.
Arikamedu var en handelsstation med faktorier för de köpmän, som från Alexandria och kansko även från Italien seglade över Röda Havet till In- dien och kanske vidare till Java och Sydkina för att tillhandla sig dessa länders kryddor, bomull, ädelstenar och troligen även siden.
Arikamedu anses vara identisk mod staden Podouké, som omtalas i Ptole- meus' geografi och i den under namnet Periplus Maris Erythrad bekanta lotshandboken från kejsar Domitiani tid.
Till uppsatsen om Arikamedu är fogad en förteckning över ott 80-tal större och mindre fynd av romerska guld-, silver- och kopparmynt från do
1 första århundradena otter Kr., gjorda i Indien.
Av intresse för nordiska forskare är slutligen cn uppsats av K. R.
Srinivasan om Megalitiska gravar och urnegravfält i Sydindien i ljuset av tamilemaa litteratur och traditioner.
T. J. A.
OSKAR P A R E T : Das neue Bild der Vorgeschichte, Stuttgart 19lö.
Ett arkeologiskt arbete från Tyskland är i dessa dagar nägot så sällsynt, att det redan därför drar till sig ett visst intresse. Oskar Parets år 194G utgivna bok »Das neue Bild der Vorgeschichte» kan emellertid också av andra skäl göra anspråk på uppmärksamhet. Författaren framlägger beträf- fande centrala arkeologiska frågor åsikter, som måste betecknas som sär- deles djärva — inte bara mod hänsyn till att de uttalats under åren 1942—45 i Tredje riket.
En stor del av boken handlar om alpländernns pålbyggnadsfynd — vilka uppfattas som rester av stängsdomgärdade byar pä fast mark —, om vWohngruben» — i vilka enligt Paret ingen människa bott — och om Mel-
L I T T E R A T U R O C H K R I T I K
laneuropas neolitiska fästningar — som sägs ha varit stora boskapsfållor utan fortifikatorisk uppgift. Mod utgångspunkt från sådana uppfattningar görs ett storstilat försök att sammanfatta de stora dragen i forntidens historia inom ett område, som i väster, söder och öster egentligen inte begränsas av annat än Atlanten, Indiska oceanen och Stilla havet. Arkeologiens och histo- rieforskningens detaljresultat i skilda områden vill Paret foga samman ge- nom en för kontinenterna gemensam klimathistoria. I denna räknar han inte bara med de sekulära klimatskiftningar, som kan följas på naturveten- skaplig väg, utan framför allt med intensiva, men kortvariga torkeperioder, som enligt hans mening gått allt för snabbt förbi för att kunna lämna tyd- liga spår t. ex. i torvmossarna, men i stället blivit av genomgripande bety- delse för odlingen. Två å tre gånger sedan yngre stenålderns början, näm- ligen ca 2000, 1200 och 400 f. Kr., ha några missväxtsäsonger gjort de cen- trala lössområdena, svarta-jords-bältena etc. från Rhen och Donau till Pamir obeboeliga och därigenom med våldsam kraft drivit invånarna upp i de fuktigare bergen eller ut i områden med mindre känslig jordmån.
Till sist »prövar» Paret helhetsbilden genom att använda den som bak- grund för en skildring av Schwabens forntid, en skildring, vilken sanner- ligen kommer att te sig annorlunda än den, som samme författare gav år 1921 i sin Urgeschichte Wurttembergs.
Boken är temperamcntsfull, men klar och lättläst. Nutiden har satt sin prägel på den. Detta märks inte bara på ockupationsmaktens imprimatur.
dåligt papper och fåtaliga bilder, utan också på spåren av brist på facklitte- ratur över huvud taget (något som förf. själv understryker) och säkerligen alldeles särskilt annan sådan än tysk. Intryck från de senaste åren har troligen också påverkat denna bild av en torntid, där katastrof efter kata- strof driver hungrande människomassor genom världsdelar.
Det är tydligt, att Parets bok erbjuder fackmän av olika slag rikliga tillfällen till kritik. Men den bör också kunna stimulera till nyttig diskus- sion av mycket, från huskonstruktion och tolkning av boplatsfynd d i e r mossprofiler till centrala historiska frågor.
Carl-Axel Moberg
J . A L M : Europeiska armborst. E n översikt. V a a b e n h i s t o r i s k e A a r - beger, K b h v n 1947.
Uppenbarligen pretenderar arbetet inte på att vara annat än en översikt.
Det är huvudsakligen en sammanställning av notiser ur utländsk litteratur och som sådan säkerligen både nyttig och intressant, därtill för vapensam- lare bekväm att rådfråga. Möjligen vill man beklaga att armborstets effek- tiva period, medeltiden, behandlas mindre ingående än dess senare öden, då det blott var ett jakt- och sportvapen. Det ligger i sakens natur; nu som ofta annars måste man mod resignation konstatera att medeltidsmate-
rialet kanske varit för fattigt för att kunna systematiskt ordnas. Nyfikenheten väckes visserligen av kapitdrubrikerna som synas utlova att man skulle få
L I T T E R A T U R O C H K R I T I K
Utvecklingen till livs århundrade för århundrade. Så väl är det dock inte.
Kodan i kap. 1, »Ursprung och primitiva europeiska typer» kommer en be- skrivning som rätteligen hör hemma i kap. »1500-talet». Det är armborstet från Lillö hus, ett av »de primitivaste av alla kända armborst», vilket emel- lertid mycket förståndigt på nästa sida dateras till 1525. Sannolikt skulle man haft mor glädje av on metodisk undersökning rörande de vitala kon- si ruktionsdetaljerna, disponerad efter utvecklingen av dessa. Formanalytiskt betraktelsesätt spökar också. Paul Dolnsteins på senare år allt oftare ut- nyttjade teckning av landsknektar och västgötabönder 1502 analyseras så, att bönderna bära armborst, »där fotbyglarnas kantiga former vittna om västeuropeisk typ» — hur mycket detta innebär och hur det styrkts lämnas läsaren i okunnighet om. Dessa exempel på recensentens kritiska funderin- gar få dock into tagas för hårt. En notissamling av detta slag, däri talrika svenska uppgifter också inplockats, är välkommen som uppslagsbok.
O. K.
I. KRONQVIST: Åbo slott under medeltiden. Helsingfors 1947.
Denna av delegationen för restaurering av Åbo slott utgivna publikation utgör en del av den 1944 avlidne mag. I. Kronqvists stort upplagda arbete om Abo slotts byggnadshistoria. Som underlag har man haft författarens manuskript till hans föredrag om det medeltida slottet, varav endast den förra delon var utskriven med tanke på publicering. Men detta kan ej undan- skymma arbetets grundläggande betydelse för den framtida forskningen, vilket även undcrstrykes i ett företal av den finske statsarkeologen Dr C. A.
Nordman.
Boken är ytterst rik på nyTa synpunkter och detta icke endast inom ra- men av Abo slotts byggnadshistoria — problemställningen berör sig över hela Norden. Särskilt är författarens öppna blick även för Tyska ordens och Baltikums samtida borgarkitektur värd att betona. Denna vidsträckta forskningsbas har möjliggjort en rad intressanta iakttagelser av den medel- tida försvarsarkitokturens utveckling kring Östersjön.
Särskilt klart är slottets första byggnadsperiod framlagd, utskriven av författaren själv. Enligt hans analys utgjorde slottet omkring 1280 ett av murar begränsat område, påminnande om en stad i miniatyr. Jämförelsen med Visbys stadsmur är övertygande. Även släktdrag med Baltikums bor- gar och relationer med Frankrike (Aigues-Mortes) antydas på ett givande sätt. Liksom katedralerna spelade den centrala rollen för kyrkobyggnader i det närmaste området, kan man tala om en Visbyskola i Nordens försvars- il rkitektur omkring 1300. Oförnekliga Visbyelement finnas i Kalmar, i Tallinn (Reval) och delvis även i Viborg. Om kastellet utveckling i Norden gör Kronqvist en del iakttagelser, som bekräfta undertecknads synpunkter i samma fråga (jfr Fornvännen 1947, h. 1).
Under slottets andra byggnadsskedc kom framför allt en d d viktiga lorti- fikatoriska förändringar till stånd. Man kan fråga: genomfördes alla dessa förändringar under en viss, skarpt avgränsad period? I en medeltidsborg byggdes det nästan oupphörligt och somliga förändringar kunde ästadkom-
L I T T E R A T U R O C H K II I T 1 K
mas successivt, betingade av förändrade försvars- och levnadskrav. Emeller- tid har det varit on livligare byggnadsperiod under 1300-talets början, som Kronqvist även på grund av historiska fakta bevisar.
Skildringen av slottets tredje byggnadskede är mest rik på stilkritiska jämförelser. Tredje perioden är den most omfattande i Åbo slotts medel- tida historia och samtidigt den både arkitektoniskt och ornamcntalt rikaste.
Särskilt viktig är valvarkitekturen, och med sin skarpsinniga analys ger Kronqvist ett betydelsefullt bidrag för utforskningen av de senmedeltida valvformerna i Norden. Än en gång bevisas, hur stor roll Tyska ordens arkitektur spelade i länderna runt Östersjön under senmedeltiden. Genom stilanalys och historiska fakta hänför författaren tredje perioden till Al- brekts av Mecklenburg och slottshövitsmannen Ernst von Dotzens tid. Men han påstår även att byggnadsverksamheten måhända fortsatte under Bo Jonsson Grips tid, efter 1373. Gärna skulle man hänföra stjärnvnlvstyperna i Åbo till 1300-talets slutskede. De för eldvapen avsedda skytteöppningariin kan man däremot med största säkerhet datera till tiden omkring 1400.
Man gripes vid läsningen av boken av en känsla av tacksamhet och sorg.
Tacksamhet för ett välskrivet bidrag till utforskandet av Nordens medeltids- arkitektur och sorg över författarens oväntade bortgång just då hans penna höll på att skriva ner de utkristalliserade resultaten.
Armin Tuul»e
N O T E S
S. Hadrianus on a Reredos in Sweden. Rune Norberg idontitios the malt- figure on the right-hand door of the rerodas from Husby-Skederid Church in Uppland with the holy Hadrianus (or Adrian), patron for postmen.
butchers, smiths and soldiers. A parallel to this picture is found on a similar door in the Marienkirche at Lubeck. The Husby-Skederid reredos is supposed to orginate from the workshop of Johannes Stenrat at Liibeck nnd it seems to have been made during the decade 1470—1480 or about 1480 at tho latest.
The Meeting of >;L'Union académique internationale» al Bruxelles in 1947.
T. J. A. reports the aims and work of the union, founded 1919 in Paris in order to support researches antl publications within the different fields of the academies and similar associations belonging to the union (philological.
archaeological, historical, moral, political and social). Among the many important publications about 70 volumos, published or ready to bo published.
of tho »Corpus vnsorura nntiquorura» may bo mentioned.
The Excavalions at Vallhagar 1947. Mårten Stenberger reviews lhe con- tinued excavations ol tho Iron Ago village at Vnllhagar, parish of Fröjel, Gotland. In 1946 four foundations of houses were excavated, during summer 1947 seventeen, besides one only partially. It is possible to distinguish five or six farm complexes. The oldest finds are datnble to the ond of the thiril century or to the lime about 300 A. ])., tho youngest ones bdong to the
62
L I T T E R A T U R O C II K R I T I K
time about 500 A. D.; the area was then devastated. In connexion with these investigations researches were carried out at three grave fields aa woll as at kitchen middens and stone fences (the »västar»). The grave fields, ull dating from a time previous to the village itself, suggest an inhabitation of lhe place already in the late La Tene period, but in that case with houses of a type leaving no trace behind.
The Eggjum Horse. Haakon Shetelig corrects a detail of chronological importance on the reproduction — the muzzlc — of tho horse carving from Eggjum (Lis Jacobsen: Eggjum-Stenon, Khvr. 1931, even in Fornvänneu 1947, p. 120).
The Inscription at »Metavara.. Arvid G:son Eig discusses the differences between the three versions of a now löst Latin inscription, made on a stone in 1681 by the French author Jean Francois Regnard during a journey in Lappland. One of them, published by Regnard himself in his »Voyage en Laponie» is considered to be metrically corrected. The original version 18 likely to bo found on a memorial plate of wood, contemporary to tho original inscription and placed in the Jukkasjärvi Church, as wdl as in Aubry do la Motrayc's description of his journey in Lappland in 1718.
Flint Axe ivith Wooden Handle, Found in Södermanland. Axel Bagge reports the find of a flint axe in a mire near tho iron-works of Hällefors, given to tho Statens Historiska Museum in 1947 by Mrs. Ruth Grill.
Svenska Fornminnesföreningen 1947. D. S—g gives an account of the nclivity 1947 of the Swedish Archaeological Association, which induded tbree meetings with lectures, a spring excursion and a demonstration of an '•xhibition which took place before tho annual meeting of 1918. The number of members of tho association iiinouiits to 417.
R E V I E W S
Johnny Roosval reviews tho book by G. Cook: »Mediaeval Chantries nnd Chantry Chapels», in which the author gives an almost complete list ol the monuments in question in England. A unique Swedish paralld hereto is tho pedestal of the great Saint George by Bernt Notke in the Storkyrkan in Stockholm as reconstructed by the reviewer (ef. Riddar Sankt Görnn, Stockholm 1919).
T. J. A. presents a serie of publications, started in 1946 by the Archaeolog- ical Survey ot India and called »Ancient India». The first volume in this serie contains a paper by Stuart Piggott on »The Chronology of Prehistoric India», in the second volume R. E. M. Wheder publishes the results of his exeavation in the Tamil district in South-East India, at a place called Arikamedu, which is supposed to be identical with the town Podouké, known from tho Goographia by Ptolemy.
Carl-Axel Moberg resumés the book by Oskar Paret: »Das neue Bild der Vorgeschichte», Stuttgart 1910, with its böld views on Important archaeolog-
L I T T E R A T U R O C H K R I T I K
icai questions, giving rich material for criticism but also stimulation to useful discussions about many problems.
O. K. states the paper by J. Alm: »Europeiska armborst» to be but a summary — for inst. giving almost no information about the mediaeval history ot the crossbow. It is, however, ol value as a reference work.
Armin Tuulse roviows tho posthumous work by I. Kronqvist: »Åbo slott under medeltiden», which is part of a greater planned work on the archi- tectural history of Abo Castle. Even in its present condition it is of funda- mental importance for futtire research, rich on new aspects.
64
LITTERATUR OCH KRITIK
INGVAR ANDERSSON: Skånes historia Ull Saxo och Skånelagen.
Norstedts, Sthlm 1947.
I den nyss utkomna första delen av Skånes historia har Ingvar Anders- son offentliggjort en allsidig skildring av sin fäderneprovins öden från äldsta tid from till Saxo och Skånelagen. Det kan någon gång inträffa, att cn vetenskapsman, som rör sig i utkanten av sitt egentliga forskningsområde, beskäres den avundsvärda gåvan att lättare kunna klargöra vissa svårlösta spörsmål, måhända just däriör att han i mindre grad än de, som passerat graderna inom facket, klavbindes av äldre traditionella synpunkter. En dylik nästan visionär förmåga tyckes i åtskilliga fall vägleda Ingvar Anders- sons uppfattning av Skånes förhistorio, vilken han levandegör på ett sätt, som överträffar de sammanfattande framställningar av svensk forntid, vilka förut sett dagen.
Författaren inleder sin skildring med en redogörelse för inlandsisens på- började avsmältning i Skåne omkr. 13 000 år före vår tideräkning — en approximativ siffra, som beräknats efter den varviga lerans årstal — och flera årtusenden innan Stockholmstrakten blev isfri. Den äldre stenåldern, fiskarnas, jägarnas och boplatskulturens avlägsna, oändliga tidsavsnitt, åter- gives därpå i stora drog. Till en början får man intrycket av, ott den seder- mera följande yngre stenåldern tankes sammonfollo med tiden 3000—1800 f. Kr., analogt med en kanske ännu gängse uppfattning, men längre fram erhåller perioden en något yngre och mera sannolik begränsning. I anslut- ning härtill fixeras också bronsålderns inträde i sydskandinavisk odling till tiden omkr. 1500 f. Kr.
Vad stenåldern beträffar, delar författaren rec:s åsikter, att bondekulturen nått oss genom invandrande folkelement och att de varandra avlösande tids- perioderna icke äro ofrånkomligt bundna vid vissa redskopsformers upp- trädande, utan att artefakter av skilda typer och ursprungstider, använda av folk eller klasser med olika näringsfång och kulturnivå, såsom bönder och fångstmän, länge kunnat fortleva sida vid sida. Delta betroktelsesätt leder ej till en underskotlning av typologiens grundläggande betydelse för den arkeo- logiska kronologien.
I bred och målande stil kommenteras därefter spörsmålet om bondefolkets invandring till vårt land, vilken bl. o. bestyrkes av Johannes Iversens senaste geologiskt-arkeologiska iakttagelser på dansk botten. Samtidigt skild- ras dös- och gånggriftstidens högtstående odling, i huvudsak orienterad åt väster och söder samt buren av ett folk med givande åkerbruk, jättegravar, konstnärliga vapenformer och vacker keramik. Därpå reloteros, försiktigt
L I T T E R A T U R O C H K R I T I K
nog utan absolut ställningstagande, de olika åsikterna om utgångspunkten för stridsyxefolkets invandring till Norden och dess, förmodligen på grund av tamhästen möjliggjorda snabba förflyttningar samt dess båtformiga yxor,
stenålderns utsöktaste vapentyp.
Hockergravens i Bäckaskog ålder diskuteras objektivt. I Lummelunda pä Gotland, där Stenberger i en sen stenåldersboplats påträffat en av honom förslagsvis till »yngre stenålder, kanske rentav hällkisttid» daterad grav, även denna med skelett i sittande bukläge har i fjol, invid den förra graven, 'av G. Arwidsson upptäckts en liknande hocker, som torde bidraga till lös-
ning av åldersspörsmålet i ovan antydd riktning.
En särskild bredd får den fortsatta skildringen av Skånes första storhets- tid, då det gäller bronsåldern med dess båda, av likbränningssedens begyn- nelse skilda blomstringsperioder, vilka framställas som en samlad produkt av jordbruket, flintgruvedriften, bärnstensfyndigheterna samt de icke direkt bevisbara faktorerna: slavexport och närmast föregående tiders rasbland- ning. Fulländode redskap och ornament visa, huru kontinentola uppslog förlänats nordisk form. Dräkter av yllo börja förekomma. Beträffande do delvis unika skånska hällristningarna väges försiktigt den hävdvunna, säker- ligen riktiga uppfattningen om deras första uppträdande under bronsålderns andra period mot den otillräckligt motiverade åsikten om en förskjutning till senare tid. De religionshistoriska synpunkter, som läggas på grov- och offer- fynd, solvagnar och gudinnebilder samt ristningar, icke minst Kiviksgra- vens, måste intressera läsaren.
Den talande rubriken »Järnet, rågen och byxorna» inleder järnålderns första kapitel. I detta och följande avsnitt söker förf. skingra det töcken, som höljer de arkeologiskt fyndfattiga kulturperioder, vilka känneteckna slu- tet av bronsäldern och järnålderns försto århundraden nästan ända fram till romersk tid. Han gjuter liv i detta vacuum och fyller det med skildringar av den då rådande klimatförsämringen, som efterträtt den subboreala tidens värme, av sjö- och myrmalmsulvinningen, av jordbrukets intensifiering, be- lyst av Gudmund Hatts forskningar och, för Skånes vidkommande, av Kungs- markens invallade fält, samt slutligen av de tidigare beskrivningar på Skandinaviens geografiska och etnologiska förhållanden, vilka utgjorde Roms och Greklands bild av Norden.
övergången från brons- lill järnåldern i värt land infaller under Hall- statt-tidens slutperiod på kontinenten. I Skåne fortleva ännu under järn- ålderns början reminiscenser av nämnda kultur, men de utplånas snart av La-Tenetidens keltiska påverkan. De handeln behärskande kelterna dukade så småningom under för romarna, och de förut utostängda germanstamraarn.i kommo i direkt kontakt med dessa, vilket även framgår av tidens mynt- och skattefynd. Vårt land fogades härmed in i det stora kultursammanhanget.
Författaren antar, utt bysamhällets rötter gå ända ned i folkvandringstid, men medger, att detta är en ren hypotes, då man ingenting med säkerhet vet om de skånska socknarnas och häradernas äldsta historia.
Efter att ha framhållit, huru nordborna av kontinentens befryndade folk hämtat runskriften och förlagorna till sin invecklade ornamentik, skildrar
L I T T E R A T U R O C H K R I T I K
han vidare don tid av yttre kraftutveckling, förmodligen i samband med över- befolkning, som följer från 700-talets slut oeh som, bl. a. med segolkonstens hjälp, lager sig uttryck i en såväl raerkantil-som militär expansion. Att även Skäne deltar i denna, särskilt då det gäller vikingatågen västerut, är ju allmänt bekant.
Även dot rika antropologiska materialet i Skåne upplages här till behand- ling. Med rätta framhålles svårigheten av att på grundval av befintliga osteo- logiska samlingar komina lill slutgiltiga resultat ifråga om kranieindioes oeh andro raskarakteristika, medan kroppslängden under vissa perioder är något lättare att utröna. Kraftigt understrykas den tidigare uttalade åsikten, att det skånska arkeologiska materialet äger den ålder, det värde och dot omfång, att upprättandet av en lundensisk institution, i syfte att tillvarataga och bearbeta detsamma, är i hög grad påkallat.
Under slutet av vikingatiden och början nv medeltiden flyta de historiska källorna allt rikligare. Skånes samband med Danmarks länder framgår re- dan av cn frankisk notis om danska förhandlingar under början av 800-talet, i vilka en viss Osfrid frän Skåne deltog. Provinsens andra och verkliga stor- hetstid infaller efter den egentliga missionsperioden, vid medeltidens ingång, dä Danmarks och till en början hela Nordens andliga centrum förlägges till Lund, redan tidigare bekant som landets viktigaste myntpräglingsort. Ekono- min börjar uppblomstra genom det betydande sillfisket i förening med mark- naderna i Skanör och Falsterbo. Den äldre medeltidens skånska historia illustreras emellertid bäst av de stora kyrkbyggena, den 1060 påbörjade Heligkorskyrkan i Dalby och domkyrkan i Lund samt do hundratols kyrkor, som omtalas i Adams av Bremen krönika.
Ingvar Andersson framhåller, alt de kyrkliga förhållandena i 1000-talets Lund icke äro helt utredda. I ett hänseende torde de dock få anses vara klarlagda. Da nyligen under domkyrkan framgrävda grundmurarna till en äldre byggnad kunna, om man tar hänsyn till resultatet av århundradets många undersökningar ule i terrängen samt objektivt väger grävningsfynd och dokumenter mot varandra, endast vara uppförda av Knut den helige.
Att denne under sina sex orosfyllda regeringsår skulle fått kyrkan så färdig, att själamässor där kunnat läsas, förefaller endast möjligt, om detta skedde under bor himmel eller om någon mindre del av byggnaden hunnit fullbor- das. Det är visserligen sant, att murarna i allmänhet ondast höjde sig omkr.
en meter över marken. Men å andra sidan funnos också enstako, dubbelt så höga väggpartier, och i absiden hade t. o. m. inmurats en skadad kolonnett, vilket tyder på, att dekorativa arkitekturdetaljer, avsedda att insättas ovan- för sockeln, redon börjat utföras. Det är mycket tänkbart, att murarno varit högre, men att de rivils vid den nya domens uppförande, då stenmaterial be- hövdes.
Man får emellertid komma ihåg, att Knut den helige blott regerade i sex år, och det är ovisst, när domkyrkobygget påbörjades. Att organisera ett så betydande förelag går ej fort, särskilt i en osäker och krigisk tid, då även andra kyrkobyggen planläggas. Konung Knut förklarar själv i gåvobrevet av 1085, ett år före sin bortgång, att byggnaden ännu icke var färdig. I det
/. I T T E R A T U R O C II K R I T I K
till kryptinvigningen 1123 upplagda, alltjämt bevarade nekrnlogiet heter del pä flera ställen, bl. a. under konung Knuts dödsdag, att han först grundade denna kyrka. Den andre grundläggaren var den då fungerande ärkebiskopen Asker, stiftschef under 48 år. De ordalag, som bäst återgiva förhållandena vid domkyrkans tillblivelse, återfinnas emellertid i den vid högaltarets och hela domkyrkans invigning år 1145 upplagda systerurkunden, Iiber daticus, där det med en skrivstil från ungefär samma tid meddelas, att helgonkonun- gen »ecclesiam hane a fundamentis leuauil», lyfte just denna kyrka från grundvalarna. Få kyrkobyggen torde vara så väl kronologiskt bestyrkta som Laurentiuskyrkorna i Lund.
A andra sidan har Ingvar Andersson rätt däruti, att det bör ha funnits flero stiftskyrkor i staden. Det är möjligt, att den förste, år 1060 utsedde Lundabiskopen, Henrik, på grund ov sitt leverne icke mäktat igångsätta ett dombygge, utan provisoriskt använt sig av en äldre helgedom, kansko en av de stavkyrkor, som redan då bevisligen funnos i staden. Men man kan snarare ifrågasätta, om den energiske Egino, som 1066 efterträdde Henrik i Lund och som redan börjat uppföra Heligkorskyrkan i Dalby, skulle ha nöjt sig med samma provisorium. Heligkorskyrkan blev kanske ej fullt färdig under Eginos sexåriga vistelse i Dalby, och då nämnda prelat icke erhöll någon biskoplig efterträdare därstädes, är frågan den, om han icke själv måste fullfölja sin Dalbykyrka även från Lund och om han i så fall under sina återstående sex biskopsår ocksä hunnit anlägga en ny stiftskyrka i sistnämnda stad. Grävningsresultaten i den omgivande terrängen tyda när- mast på, att Henriks kyrka alltjämt fungerat som sådan.
Huru som helst måste det, som Ingvar Andersson framhåller, ha funnits ej blott klosterbyggnader, troligen av trä, till biskop Ricwalds (f 1089) kanikorgonisation utan också, med nödvändighet, en som domkyrka använd byggnad mellan 1080- och 1120-talet eller rättare ända sedan 1060-lalet. Detta bestyrkes f. ö. av tidiga gravar, som påträffats i en nekropol ganska långt söder om den nuvarande domkyrkan oeh som säkerligen anslutit sig till en mellanliggande träkyrka, då inga rester av någon stenbyggnad mellan dem och den relativt avlägsna domkyrkan påträffats. Det är inom nämnda nekro- pol, som en stor mängd 1000-lalskistor, märk väl alla av trä, framgrävts, och det är strax norr om densamma, som Henriks och Eginos kyrka borde ha legat.
Utom ovannämnda kyrkobyggnader bör det också ha funnits en. ännu äldre kyrka, i så föll av trä, i anslutning till de av urholkade ekstockar hopfogade kistor, troligen från 1000-talets förra del, vilka påträffats norr om domkyrkan i den från Lundagård söderut sluttande terrängen.
Problemet Prnn-Simson i domkyrkans krypta underkastas en ingående analys. Av de tolkningar, som sett dagen, förefaller Simson-Delilaförslaget vara det ojämförligt bästa: Delila i Simsons armar, gripande i lockarna på den fängslade, skägglöse mannen, vars övre supplerande band återgår på besläktade, samtidiga kompositioner å lombardiska kapital, medan den andra kolonnens nu hår- och skäggfagra, resliga Simsongestal! söker störta temp- let i Goza, representerat av det med filistéfigurer prydda kapitalet. Denna
182
L I T T E R A T U R O C II K R I T I K
tolkning synes återge andan i Donatus skapelse på ert trovärdigare sätt än övriga, stundom naiva, stundom ur on alltför modernt inställd tankevärld hämtade tydningsförsök.
En redogörelse för Skånelagen, Saxos krönika och Andreas Sunessons
»Hexaemeron» avslutar den lysande bilden av Skånes egentliga storhetstid Att på de fä sidor, som förf. anmodats disponera för denna aranälon, åstod- kommo en detaljerad granskning av bokens innehåll är tyvärr omöjligt.
Måhända kunde avbildningarna ha varit flera och stundom vackrare. Men texten är det huvudsakliga, och bakom dess tillkomst ligger ett högst bo- tydande arbete, som röjer en ingående kännedom om provinsen och om litte- raturen i alla de forskningsgrenar, som beröra det äldre Skåne. Det skif- tande materialet har samraanarbelats till en objektiv, lugnt flytande, bred och verklighetsmättad, raen också lättläst framställning, som håller läsoren fången, vare sig denne tillhör vetenskapsidkarons eller lekmannens kategori.
Och skildringen förefaller lika levande, då den behandlar förhistoriens dunkla perioder som då den återger genom historiska dokument verifierade hän- delseförlopp. Författaren har i denna volym lyckats skapa en tilltalande, vederhäftig och helgjuten bild av Skånes land och folk under giingen tid.
Otto Rydbeck
D A N S K E OLDSAGER, udgivet af Nationalmuseets Embetsmaend under Redaktion af Therkel Mathiassen. I. /Eldre Stenålder af Therkel Mathiassen, Kbhvn 1948.
Äter framlägga Danmarks fåtaliga men flitiga och skickliga arkeologer ett standardverk av största betydelse för nordisk och europeisk arkeologi.
Med den nu föreliggande delen inledes nämligen on serie, som har till uppgift att ersätta Sophus Mullers mer än femtio år gamla, sedan länge ur marknaden försvunna ]Ordning af Danmarks Oldsager». Serien är planlagd att omfatto sju delar oeh kommer alt behandla hela forntiden i Danmark. Genom att forntidens skilda avsnitt behandlas av olika forskare hoppas man kunna fullborda verket på betydligt kortare tid än om åt en person anförtrotts hela uppgiften.
Det är naturligt att man, när man får det nya verket i sin hand, lockas att göra jämförelser med S. M:s »Ordning». Och man frapperas då både av likheterna oeh olikheterna. Typografien och uppställningen iir den- samma, vilket medför, att man genast känner sig hemmastadd i det nya verket. T. o. ra. ramarna runt planscherna, en gång införda i danska argeo- logiska planschverk som en teknisk nödvändighet vid tryckningen av A. P.
Madsens lithografier, Im bibehållits, och man gläder sig åt användandet äv- en traditionell utformning, som visat sig hålla måttet, just nu, då modernis- tiskt experimenterande grasserar som värst. Nytt i jämförelse med '-Ordning - är användandet av fotografiska avbildningar, och även om de blott nyttjas för avbildande av föremål av annat material iin flinta, måste inan dock
L I T T E R A T U R O C H K R I T I K
konstatera, att de icke äro helt tillfredsställande, vilket troligen beror på klichéerna. Så mycket bättre äro då Berge Brorson Christensens teckningar av flintföremålen, de stå enligt anmälarens mening i särklass i don arkeo- logiska litteraturen.
Mycket har hänt i dansk mesolitisk forskning sedan stonåldershäftet nv
»Ordning» utkom 1888. Då var Erloböllckulturen nyligen upptäckt oeh fält- undersökningarna, som senare resulterade i »Affaldsdynger» (1900), på- gingo som bäst. »Ordning» redovisade blott för 14 typer från äldre stenåldern.
Icke mindre än sex nya mesolitiska kulturgrupper ha sedan den tiden kun- nat urskiljas i Danmark, Bromme-kulturen (Aarböger 1946), Lyngby-kul- turen (senast ibidem), Klosterlund-stadict (Aarb. 1937), Maglemose-kiillu- i'-n (Aarb. 1903, 1919 och 1924), Gudenå-kulturen (Aarb. 1937) och Car- slensminde-stadiot (eller Hiiljarji-sladiet, som det kallas i Sverige, ännu ej publ.), och det är därför ej förvånande, att Mathiassen, trots att han mel nästan alltför sträng konsekvens avstår från att medtaga varianter, dock kommer upp i icke mindre än 228 typer. Typerna få i texten, som föreligger både på danska och engelska, koncisa men uttömmande, oftast mycket klara definitioner (undantag: t. ex. typ 92!), och för varje typ lämnas uppgift om utbredningsområde samt utförliga littoraturanvisningar.
Den enda allvarliga anmärkning, man känner sig nödsakad att göra, gäl- ler bristen på tvärsnittsteckningnr av föremålen. I fråga om vissa typer, som t. ex. kärnyxorna, är cn typbostämning omöjlig, om man icke tar hänsyn lill tvärsnittet. Beträffande kärnyxorna synes Mathiassen också ha varit väl sparsam ined upptagande av typer (jfr J. Troels-Smith 1937), icke minst med tanke på det värde ur (idsbestämningssynpunkt han själv (t. ex. 1942) tillmäter dessa.
Den föreliggande delen mäste emellertid betecknas som utomordentlig, och serien »Danske Oldsager» blir, både för tackmän och intresserade lekmän, ett omistligt komplement till de båda andra monumentalverk, som dansk arkeologi presterat under det senaste årtiondet, J. Brondsteds »Danmarks Oldtid» ooh H. C. Broholms »Danmarks Broncealdor». Mathiassens redak- törskap borgar för att standarden kommer att hållas.
Carl-Axel Althin
A R V I D BERGHMAN: Dynaslien Bernadottes vapen och det svenska riksvapnet, Aktiebolaget Svensk Litteratur, Stockholm 1944, 120 s.
(Skrifter utgivna av Riksheraldikerämbetet I).
Arvid Berghman, notarie i Riksheraldikerämbetet och känd som en myc- ket kunnig heraldiker, har i sin bok om den bernadotteska dynastiens vapen lämnat en historisk utredning om vårt nuvarande kungahus vapenbruk. Det kan förefalla som om här vore föga att utforska. Nog har väl, kunde man lycka, det officiella vapenväsendet under så sen tid, som det här gäller, varit omgärdat med noggranna föreskrifter, vars efterlevnad strängt över- vakats. Verkligheten ser inte ut på det mättet. Det svenska officiello vopon- 184
L I T T E It A T U R O G II K R I T t K
Sveriges riksvapen pä ett passbrev 1829. — Das schwedische Reichtwappen in einem Passbriefe von 1829.
väsendet var under 1800-talet, liksom tidigare, i mycket hög grad överläm- nat at sig självt med de inånga risker fiir missförstånd och vanställanden, som därav följde. Berghman har haft etl myckel stort arbete mod alt samla tio spridda källorna i bild och skrift. Man är tacksam för allt dot material, som sålunda framdragits och som frikostigt återgivits i ofta — men inte alltid — vällyckade reproduktioner, varav ell ganska stnrl antal i färg. ha författaren i mycket hög grad sysslat med minutiösa detaljer i lijärtvapnol.s utseende bli fotografierna efter lackavtryck ofta alltför otydliga. Teckningar hade bär varit att föredraga.
Bildkällorna äro av olika slag och därför av olika värde. Detta gäller även sigillen. Man kan visserligen inte begära av författaren, att han vid detta tillfälle skulle ha utrett lida vår officiella sigillhistoria under 1800- talet. Men för alt få säkra resultat är del nog nödvändigt all. mer ån som
lär skrit, slika utröna sigillbruket inom olika grenar av förvaltningen och iit säkert datera de olika typerna. Recensenten liar blivit myckel betänksam mot värdet av visso sigillvittnesbörd om vapendetaljer, sodan det visat sig
185
L I T T E R A T U R O C H K R I T I K
att på Kungl. Maj:ts skrivelser lill Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets- akademien hela liden 1809—14 användes samma sigill med den skillnaden blott att konungens namn ändrades 1818 från Carl XIII till Carl XI1II. På det viset sigillcrades det i Karl XIV Johans namn med den Holstein-Got- torpska dynastiens hjärtsköld. Berghman har själv publicerat (s. 35 f.) ett liknande sigill för Oskar I. Delta är säkerligen samma sigill som det ovan angivna, men med den gamla kungatiteln ersatt med en ny. Med detla sigill är en skrivelse till Vitterhetsakademien 12 sept. 1844 beseglad. Nästa beseg- lade kungabrev till Akademien från 21 nov. 1845 har en ny sigilltyp (Bergh- man fig. 27 överst till vänster).
Efter den historiska framställningen lämnar författaren cn rad förslag beträffande utformningen av rikets och kungahusets vapen. Dessa förslog ho rikligt illustrerats med färgbilder. Olika alternativ framläggas. För- fattarens speciella rekommendation har det förslag, som begränsar riks- vapnet till alt omfatta tre kronor. Den som sätter värde på tradition och kontinuilot hoppas att författaren inte får någon framgång med dessa reform- äskanden, som skulle utesluta folkungalejonet, sedan det under 500 år haft sin plats bland rikets symboler.
Den nuvarande uppfattningen, som helt slagit igenom i fackmannakretsar, om betydelsen av den svenska rikssköldens tvenne huvudvapen framlades av Hans Hildebrand 1884 (Heraldiska studier I, s. 28, Antikvarisk tidskrift VII: 1) i polemik mot den dittills rådande, enligt vilken de tre kronorna var Svea Rikes vapen, lejonet över ginbalkarna Göta Rikes symbol. Han skriver: »Men har det icke sedermera kunnat blifva Götarikes vapen? Vis- serligen förekom under medeltiden Götanamnet och har sedan allt framgent förekommit i den svenska konungatiteln, raen uteslutande som ett minne från länge sedan flydda tider. När lejonet öfver snedbjelkarne efter Folkunga- konungarnas period af k. Karl Knutsson åter insattes i riksvapnet utgjorde Götaland uti intet hänseende en sådan enhet, att det kunde komma i fräga att förse det med eget vapen. Den rådande föreställningen att lejonet öfver snedbjelkarne är Götalands vapen beror uteslutande på teorin, att det till- hörde Götaland innan det af k. Magnus ladulås insattes i hans kungliga sigill. Då denna teori icke blott saknar bevis, utan rent of är omöjlig, måste på grund deraf antagandet, att Götarike haft och ännu har ett eget vapen, strykas såsom fullkomligt grundlöst.»
Denna argumentering är inte övertygande. Lejonet kunde naturligtvis av den svenska regeringsmakten 1448 ha betraktats sora betecknande Göta rike, utan att landsdelen »försetts» med ett eget vapen. Att förläno vopen åt en landsdel förekom säkerligen ej i Sverige vid denna tid. Fråga är om inte även rent positiva skäl kunna anföras för uppfattningen om Svea och Göta rikes vapen i 1448 års sköld. Sålunda är uppfattningen om lejonet som goter- nas eller götarnas vapen belagd så tidigt som hos Olaus Magnus (i Historia etc. 1555, II, 25 och bild mellan Småland och Östergötland på Carta marina utg. i Venedig 1539). Någon direkt källa för hans uppfattning låter sig inte påvisas, men det kan vara skäl all erinra om hur Didrikssagon, av vilken en svensk redaktion från omkr. 1150 föreligger i Vilkinosagan, låter Didrik
L I T T E R A T U R O C H K R I T I K
av Bern ho ett lejon i sin vapensköld. Didrik är i sagan konung av Vilkina- lond, d. v. s. Sverige. Götakonung kallas han visserligen ej där, men en identifikotion mellan sagans Didrik och denna gestalts verkliga förebild, östgötakonungen Teoderik den store, har onekligen legat nära till hands för den tidens lärde och har även gjorts i dot fornsvenska legendariet. (Inled- ning av G. O. Hyltén-Cavallius till Sagan om Didrik av Bern. Saml. utg. av Sv. Fornskrift Sällskapet X, 1850, s. XII not 5.) Det synes rec. att, utom pietetsskäl, den rådande ovissheten om innebörden av 1448 års vapen- komposition och de sannolikhetsskäl som kunna anföras för riktigheten av den gamla uppfattningen om Svea och Göta vapen mana till stor försiktighet vid ov. revision av rikets vapen.
Ett annat utrensningsförslag har drabbat karlavagnen över den napoleon- ska örnen i hjärtsköldens andra fält. Författaren menar nämligen att denna bilddetalj 1844 oberättigat insmugit sig i riksvapnet frän prins Carls (seder- mera Carl XV) 1826 fastställda vapen, där den skulle, lock ännu ej i form av en klart utformad stjärnbild utan som strödda stjärnor, ha insatts för alt efter napoleonska heraldiska bruk beteckna vapeninnehavarens hertigvär- dighet. Emellertid kan man påvisa denna vapendetalj redan i passbrev från 1829 (se fig. ovan)1, som försetts med i träsnitt utförda vapen både för riket och den passutställande utrikesstatsministern greve Gustaf af Wetterstedt.
Man får räkna med möjligheten alt dylika vapen kunna anträffas redan för tiden innan 1826. Ytterligare forskning är här nödvändig. En sak synes emellertid vara klar. Stjärnorna hade från början ej stjärnbildsform. Man måste dock hålla även den möjligheten öppen att förändringen 1844 skedde fullt medvetet. Det som ovan framhållits talar mot ett borttagande av stjär- norna.
Nils Ludvig Rasmusson
L. L . G R O N D I J S : L'iconographie byzantine du crucifié tnorl sur la croix, Biblioteca b y z a n t i n a Bruxellenensis I, Bruxelles. 2 uppl.
1947.
Utan ikonografi är konsthistorisk vetenskap i längden otänkbar. Det gäl- ler icko boro tiden före renässansen utan också nyore tid. Det måste små- ningom bli klart lör konstforskarna att ikonografien, i vidfamnande och praktiskt systematiserad uppläggning, är lika nödvändig för vårt fack, som lexikonen för språkmannen. Varje nytt ikonografiskt bidrag måste alltså mötas med intresse, även den primitiva typen som endast ger en material- samling och som ofta förekommit som enklare tysk gradualavhondling.
Desto varmore måste man välkomna ett lärdomsarbete av den typ som L. 11.
Grondijs, professor vid universitetet i Utrecht, nu skänkt oss. Det behand-
1 Exemplar i Kungl. Bibi. Passet utfärda! 30/4 1829 för handlanden ('brist.
Rose, Wismar. Rec. har att tacka förste bibliotekarien Nils Afzelius för hjälp med uppletandet av detta pass.
/ , / T T E R A T V R O C. I I K R I T I K
Kalvariegrupp, mosaik i klostret Daphni, Grekland, 1000-talet. Efter Dallon. — Kreuzlgungtgruppe, Mosaik im Kloster zu Daphni, Griechenland. 11. Jahrh. Nach
Dalton.
lar iii av medeltidens ikonografiska huvudproblem: korsfästelsebildens över- gång från den levande Kristus till den döde.
1 allmänhet reflekterar man icko över att så gott som alla krucifix fram- ställa en död man, ett kadaver med slutna ögonlock, och ännu mindre atl detta beror på en efter bårda leologiska strider vunnen övertygelse inom nästan bela kristenheten. Don döde på korset har en sakramental betydelse.
Till donna uppfattning nådde liy/.antinarna pfi lOOO-talol. I allmänhet år konstens förslå attityd gentemot korsfästelsen som bekant undvikande. I >a
L I T T E R A T U R O C H K R I T I K
ämnet småningom upptogs framställdes Kristus som levande, ulan åtbörder av lidande, värdig, ja ofta härskande. Under 1000-talet sker en klyvning:
Byzans målar Frälsaren som död och med blod strömmande ur såren, un- der det att Västerlandet skildrar honom alltjämt levande och karakteriserad av uttrycket Regnat a ligno Deus. I fortsättningen bibehåller östromerska kyrkan sin döda Kristusframställning, men alllid ined en värdig, ja skön- gestaltad hållning. Västerlandet kapitulerar för Byzans: Kristus är död, och snart går man över till en outrerad realism i skildringen ov dödens symptom och dödskvalens märken.
Byzans är säker i sin uppfottning: död men dock levande, exekutorad martyr och dock en gud av gudomlig apparition, beroende pä den skarpa teologiska utläggning, som föregick dödskrucifixets tillkomst.
Genom Kristi offerdöd bli vi saliga. Inseglet på detta är nattvarden, i vilken vi äta hans kött och dricka hans blod. För detta ändamål måste Hans lekamen ha dött. Alltså framställ honom som död.
Men å andra sidan: en människokropp, som i dödsögonblicket övergivits av Logos, är inget annat än ett kadaver liksom en av rövarna. Vad kan det köttet tjäna oss till? Endast gudens kött kan go oss nåd. Kristus måste dö, men Hans lekamen måste bibehålla sin gudomliga karaktär, alltså leva. Den teologiska lösningen av detta dilemma är att i samma sekund som kroppen dör och Logos, Sonen, går sina egna vägar, stiger den Helige Ande ned i kroppen och garanterar dess incorruptibilitet.
I konsten blir den slocknande blicken, dot nedsjukna huvudet och en lätt utböjning av höften tecknet på död, medan det ur såren flytande blodet iir bevis för materians liv (ty en verkligen död kropp kan icke blöda).
Professor Grondijs visar hur denna tes existerar redan på 500-talet. Dä återverkade den icke på konsten, men väl pä hymner och liturgi, t. ex. däri att nattvardsvinet serverades varmt till likhet med det varma blodet i ett levande kött. På 1000-talet uppflammar incorruptibilitots-doktrinen på nytt och ger då anledning till en mosaik i Lukasklostret på berget Helikon i Phokis och därmed för framtidens krucifix-uppfattning i hela kristenheten.
Den ädlaste konstnärliga tolken för denna med underfundig logik grun- dade dogm är dock icke mosaiken på Helikon utan en något senare dylik från samma sekel i klostret Daphni, vid den antika processionsvägen mel- lan Athen och Elevsis, här avbildad.
Det finns en definition pä bildkonsten, som säger, att när språkets för- måga att beskriva stoppar, då tar konsten vid. Endast hon kan uttrycka det outsägliga. För den definitionen är Daphnimosaiken syn för sägen.
Men det slår mig, att i den definitionen bör icke »konst» begränsas till bildkonst. Poesin har i underbar klarhet sagt detsamma om Kristus och vår frälsning som den byzantinska teologin anade, men framställde i en för vår uppfattning fasansfull terminologi. Det är Lamortines dikt Le crucifix:
L I T T E R A T U R O C I I K R I T I K
I Quand mon heure viendra, souviens-toi de la "henne O toi qui sois mourir!»
Och gäng på gång, likt ett omkväde återvänder människons bön till Gu- den på elfenbenskrucifixet, hennes levande gud, som hör bönen: du som kunde dö.
Vid korsets fot i Daphni ses Adams dödskalle, övergjuten av blodet från såren i Kristi fötter, symbol av människosläktet, som alla äro Adams barn, frälsade av blodet, alltså också symbol för nattvardens sakrament. Med grundlighet och utförlig källcitering utreder professor Grondijs denna och besläktade frågor i byzantinsk ikonografi. När han ställvis går in på väster- ländsk konst är hans monumentkännedom märkvärdigt dälig. Men det är tillräckligt vad han givit, en nyckel till den mystiska östliga ikonografiens skattkammare.
J. R.
K L E I N E M I T T E I L U N G E N
Eine neuentdeckte Sighraf-Kirche in Skåne. — Curt Wallin weist einige neue, ftir die Baugeschichte der Kirche von Vallby (SÖ. Skåne) entschciden- de Beobachtungen noch. Die mittelalterliche, dem heiligen Laurentius geweihte Kirche hotj durch wiederhohlte Drabanten ihr ursprunglichos Aussehen allraählich verloren. Es ist jedoch möglich gewesen, sie der Gruppe der Kirchen mit breitem Westturm, die nach der Kirche von Stora Herrestad, Skåne, benannt ist, zuzufiihren. Reste von Arkaden und zweier sich gegeniiberslehender Portale sind jetzt vom Verf. freigelegt worden.
Es hat sich dabei gezeigt, dass die Kirche wahrscheinlich als ein Werk des gotländischen Steinmetzmeisters Sighraf oder eines seiner Schiiler zu betrachten isl. Beweise hierfur sind u. a. zwei das Nordportal flankiorende Steine mit Löwenfiguren in Flachrelief, ganz im Stil des genannten Meisters, der iibrigens die Taufsteine dar Kirchen von Hammenhög, 4 Km.
von Vallby entfernt, und von Hannas, 8 Km. von Vallby, verfertigt hat.
Die letztgenannten Werke, aus Sandstein bestehend, sind bisher als Import aus Gotland betrachtet worden (M. Rydbeck) — dass die Vallbyer Reliefs in dem in SW. Skåne vorkommenden, grauen Ortocerkalkstein gearbeitet sind, konnte ein Boweis dafur sein, dass Sighraf wirklich als Steinmetz- meister in Skåne gewirkt hat. Dies ist fUr die Datierung der Kirche von
Vallby und damit auch fiir die anderen Kirchen mit breitem Westturm in Skåne — in der Zeit nach 1170 — von grosser Bedeutung.
— F. Adler gibt in deutscher Sproche eine Beschreibung des heutigen Zustandes dor Stadt Stralsund mit besonderer Berilcksichtigung der Baudcnk- mäler und der Sammlungen in Museen u. dgl.
190
L I T T E R A T U R O C I I K R I T I K
Eine Spange, gefundtn in Skå-Edeby, Ksp. Skå, Uppland. — Louise Ceder- schiöld beschreibt eino bei einer Grabuntorsuchung gefundeno Bronze- sponge, die allem Anschein nach als Ursprungsform der gleicharmigen
Brachlspangen mit Greiftierornamentik in den Birkngräbern des 9. Jahr- hunderts zu betrachten ist.
Neues Uber Jean Cavalier. — Nils Ludvig Ra.snuis.son gibt einen neuen Beitrag zur Kenntnis der Arboilen des landcsflächtigen französischen Elfen- beinmeisters Jean Cavalier, der in den Jahren 1695—1697 in Schweden ar- beitete. Die Notiz ist durch einen fiir das schwedische Miinzkabinett kilrzlich orworbenen Gipsabguss eines bisher nicht bekannten Medallions aut den Rotsherren und Präsidenten Grälen Fabian Wrede (1641—1712) und seine (leraahlin Brigitta Cruus veranlasst.
Zwei zangenförmige Spången aus Golland. — Mårten Stenberger meldet zwei Bronzespangcn einer in Schweden bisher nicht gefundenen Form, die mit einer Privatsammlung eben in das Staatliche Historische Museum, Stockholm, gelangt sind. Laut Angaben auf angehänglen alten Zetteln sollen sie beide auf Gotland gefunden sein; nähere Fundangaben fehlen. Gegen- stilcke finden sich zahlreich auf kontinentalem Gebiet, vorzugsweise in Tirol und den angrenzenden Teilen Italiens, aber auch in Ungarn, Bulgarien, Westrussland und Kaukasien, sowie westwärts in der Rheingegend. Die Form ist unzwoidoutig römischen UYsprunges, ihre Zeitstellung ist nicht ganz klar; wahrscheinlich gehören Spången dieser Art der jiingeren Kaiser- zeit an, was ous einem miinzdatierten Fund aus Bulgarien hervorzugehen scheint.
Eine neue Alsengemme. — Dagmor Salling berichtet von einer dreifiguri- gen sog. Alsengemme, die im Jahre 1946 vom Museum in Kalmar erworben wurde und kurz vorher bei Ackerbau im Ksp. Hulterstad auf Öland gefun- den worden war. Es ist die dritte Gemmo dieser Art aus Schweden (vierte, wenn ein nur aus der Literatur bekanntes Exemplar mitgerechnet wird).
Wie die meisten Alsengemmen — man kennt etwa 60, die Mehrzahl aus Westeuropa, viele an kirchlichen Gegenständen vom 7. Jahrhundert ab be- festigt, sonst als Einzelfund angetroffen — ist ouch das Stiick aus Öland nicht näher datierbar.
Ein neuentdeckter Runenstein bei der Kirche von Alsike. — Sven B. F.
Jansson meldet einen boi Renovieiungsarbeiten an der Kirche von Alsike, Uppland, 1947 angetroffenen Runenstein des Runenmeisters Öpir. Die In- schrift lautet: »Sibbe und Ingrid Hessen diesen Stein errichten Uber Gage (?) und tiber Hård, ihre Söhne (und) Sigmund und Sigfast (iiber) ihre Bruder.
öpir ritzte.»
— Francis Balodis gibt in deutscher Sprache eine Ubersicht der russische Vorgesohichtsf o rschung.
191
B U C H E R B E S P R E C H U N G E N
Otto Rydbeck bespricht den ersten Teil des Werkes iiber die Geschichte Skånes, in welchem Ingvar Andersson eine allseitige Schilderung der Pro- vinz von ältester Zeit bis auf die Zeit von Saxo und das mittelalterliche Gesetzbuch von Skåne gibt.
Carl-Axel Altbin zeigt den zuerst ersohienenen Teil des siebenbändig planierten dänischen Slandardwerkos iiber vorgeschichtliche Fundgegen- stände in Dänemark an. die die mehr als 50-jährige, längst versohollene Arbeit von Sophus Miiller: »Ordning af Danmarks Oldsager» ersetzen wird:
Therkel Mathiossens s^Eldre Stenålder».
Nils Ludvig Rasmusson beurteilt die Untersuchung von Arvid Berghman iiber das Wappen der Dynastie Bernadotte und das schwedische Reichs- wappen. In Bezug auf die der Geschichte der Wappenentwicklung folgen- de Kapitel mit den Vorschlägen des Verfassers zu gewissen Veränderungen on den Wappen des Reiches und des Königshauses hat der Rec. wesentliche Einwendungen zu maehen.
J. R. bespricht das Buch von L. H. Grondijs iiber eines der Hauptprobleme der mittelalterlichen Ikonographie: die Umgestaltung des Kreuzigungsbild- nisses vom lebenden Christus zum toten.
192
