tidskrift
Nordic Journal of Settlement History and Built Heritage
Author Anders Wepsäläinen
Title Nå, vem var egentligen Stalo?
Issue 63
Year of Publication 2012
Pages 111–116
ISSN 0349−2834 ISSN online 2002−3812
www.bebyggelsehistoria.org
talotomt är den traditionella samiska benämningen på en fornlämning som finns i ganska stort antal i de svenska och norska fjällen, från nordligaste Jämtland upp till norr om Stora Luleälv. Det är lämningar efter ett slags byggnad, daterad till sen järnålder och tidig medeltid. Man ser dem som en låg, omkring meterbred, plan, rundat rek- tangulär vall omslutande ett nedsänkt golvplan. Invändigt varierar måtten
mellan ungefär 4 x 3 meter och 6 x 5 meter och mitt på golvet finns en stor, rektangulär härd. De ligger alltid på utsökt valda ställen i den översta fjällbjörkskogen, oftast flera, tätt i rad, kortsida mot kortsida. Några sta- lotomtslokaler finns i Saltfjällsområ- det i Norge, men de allra flesta öster om vattendelaren, i Sverige.
Stalo är en gestalt i den samis- ka, muntliga traditionen. Han var av ett annat folk. Högväxt, rik och
med redskap av järn. Namnet Stalo är ett fornnordiskt lånord för järn i samiskan. Han framställs i de bur- leska sägnerna som elak, men dum och lättlurad och stod i något slags konfliktförhållande till samerna. Sta- losägnerna är kända utanför den sa- miska kultursfären sedan de började nedtecknas på 1700-talet av etnolo- giskt intresserade lappmarkspräster i Norge och Sverige och Stalo tolkades som ”… gamla vikingar eller rövare
Nå, vem var egentligen Stalo?
anders wepsäläinen
S
figur 1. Stalotomterna 1–4, Remdalen. foto: Jan Norrman, Riksantikvarieämbetet.
av norsk eller svensk härkomst”.1 Stalotomterna uppmärksammades först vid tiden för förra sekelskiftet och tolkades då spontant av de et- nologer som studerat dem som verk av nordbor.2 Samen Torkel Tomasson som kom att bli en av Ernst Mankers informanter var den förste att, om än med en viss tvekan, tolka dem som samiska. En uppfattning som Manker senare fastslog i sin stora monografi Fångstgropar och stalotomter.3
Som stöd för uppfattningen att vallarna utgjort fundament för en sa- misk bågstångskåta anför Manker att dess ”ovala form” stämmer väl med bågstångskåtans och att sedvänjan att
”skotta upp en vall av jord att resa kåtan på” inte alls är ovanlig hos dagens samer. Vidare hävdar han att härdens placering mitt i hyddan med sin längdaxel vinkelrätt mot hyd- dans längdaxel tyder på ett samiskt ursprung. Detta var kungsord från den tidens stora auktoritet på samisk kultur och anammades utan någon vidare diskussion.
Femton år senare ifrågasatte emel- lertid etnologen Rolf Kjellström i några artiklar Mankers slutsatser.4 Främst med stöd av sägenmateria- let, men också med de dateringar till sen järnålder och tidig medeltid han kunnat få vid sina grävningar av ett antal tomtningar, som satte in fornlämningen i ett geopolitiskt sammanhang, hävdade han ett nord- iskt ursprung. Stalotomterna var de nordnorska hålogahövdingarnas replipunkter för jakt, handel med samerna och för uppbörden av den lönsamma ”finneskatten”. Alla dessa
verksamheter är bekräftade i det is- ländska sagomaterialet. Stalotom- terna är enligt Kjellström rester av torvhus. En typisk, nordisk byggnads- typ som återfinns, inte bara i trädlösa områden i Norden, utan också i de vid stalotomternas tid från Norge koloniserade områdena på Island, Grönland och New Foundland. På Island har torvhuset varit en vanlig byggnadstyp fram till mitten av förra århundradet. Torvhuset har en run- dat rektangulär grundplan. På en av sten eller från golvplanet uppskottad sand anlagd vall ”kallmurar” man en vägg av torvblock, skurna ur den väx- ande grästorven. Torven har mycket goda egenskaper som byggmaterial och kan, trots att den består av or- ganiskt material, med lämpligt under- håll uppnå en mycket hög ålder. Sta- lohusets tak har troligen vilat direkt på väggens krön.
Kjellströms artiklar utlöste en våldsam reaktion. Hur man med
vetenskapens hjälp kan ta ifrån ett folk deras minnesmärken var rubri- ken på en artikel.5 Men hans artiklar initierade ändå en diskussion, där så småningom de allra flesta arkeologer kom att stödja Mankers tolkning av stalotomterna. Två arkeologer, Inga Maria Mulk vid Umeå universitet samt Inger Storli vid Tromsö univer- sitet satte igång omfattande grävning- ar av tomter med det uttalade syftet att styrka den samiska proveniensen.
Märkligt nog har deras synnerligen omfattande grävningar emellertid inte frambragt några nya fakta som styrker deras mycket bestämda slut- sats, att stalotomterna är samiska.
Vilket såväl Mulk som Storli med stor självklarhet fastslår. Mulk menar att det är svenska skogssamer som vid tiden levde nere i skogslandet efter älvdalarna av jakt och fiske, som bör- jat utnyttja en ny naturresurs.6 Och Storli ser stalotomterna som tecken på att samerna börjat övergå till en
tidig form av renskötsel, mer än ett halvt årtusende före den allmänt uppskattade tiden för detta närings- skifte.7 Men argumenten är fortfa- rande Mankers: Vallen har tjänat som fundament för en bågstångskåta och hyddans inredning är densamma som i samiska kåtor som vi känner den i sen tid. Den debatt i frågan som för- des under 1900-talets senaste decen- nier förlorade sig så småningom i ett poststrukturellt töcken och frågan hänger ännu i luften.
Jag har i en skrift, Stalotomterna, nyligen utgiven av Kungliga Gustav Adolfsakademien, genomfört en ingående granskning av hela detta frågekomplex,8 särskilt Mankers ar- gumentation som ju fastslår de struk- turella skäl som även senare forskare lutar sig mot för att hävda tomternas samiska ursprung: att bågstångskå- tans form stämmer väl med stalo- tomternas och att samerna visst har brukat resa sina kåtor på en vall av figur 3. (ovan till vänster) Tältkåta på jordvall. Lyngseidet, Norge. foto: Ernst Manker 1950, Nordiska museets arkiv.
figur 4. (ovan till höger) Tältkåta på åskrön. Lyngseidet, Norge. foto: Ernst Manker 1950, Nordiska museets arkiv.
jord. För att styrka detta senare på- stående publicerar han en bild från Könkämäsamernas sommarviste på Lyngseidet i Norge. En bild som ver- kar vara det enda fotografiska bevi- set för detta påstående. Han menar också att stalotomternas disposition är exakt densamma som dagens sa- miska kåtors, vilket skulle ytterligare styrka hans slutsats.
Manker hade besökt alla då kända stalotomter, mätt upp dem och före- tagit utgrävningar på en del. Jag har själv deltagit i utgrävningar av några stalotomter i Västerbottensfjällen, vilka också Manker undersökt. När man jämför resultatet av våra res- pektive uppmätningar visar det sig att resultaten skiljer sig ganska avse- värt. Mankers vackert ovala former kan nog tänkas sammanfalla med en bågstångskåtas grundplan. Men våra uppmätningar och avvägningar visar
något helt annat: en klart rektangu- lär form som snarare för tanken till torvhusens rundat rektangulära plan.
Vad gäller bruket att resa sina kåtor på en vall, visar ett närmare studium av alla Mankers bilder från Lyngseidet i Nordiska Museets arkiv, att faktiskt ingen enda av kåtorna – som f.ö. är klykstångskåtor med en cirkulär grundplan — är rest på en vall av jord.
Den bild han refererar till visar bara en liten del av en kåtas under- del och jorden där är uppenbarligen ditlagd för att höja golvet på kåtans ena sida. De är nämligen resta på krönet av en ås, där marken sluttar nedåt åt sidorna. Inte alls som i sta- lotomterna, där vallen består av från det nedsänkta golvet uppgrävd mi- nerogen jord — sand, därav det ned- sänkta golvet. Vallen har i stalohuset haft funktionen att lyfta upp torvväg-
gen från den omgivande marken för att skydda den mot fukt och förrutt- nelse. Att Manker som haft otaliga tillfällen att studera samiska kåtor in- och utvändigt inte skulle varit med- veten om dessa tillrättalägganden av verkligheten är otänkbart. Att även Mulk med sin samiska bakgrund an- för detta foto som indicium är minst sagt anmärkningsvärt.
I rättvisans namn bör det påpe- kas att Manker inte haft någon an- nan datering av stalotomterna än en gissning av en geolog, att de anlagts seklerna närmast före och efter vår tideräknings början, varför han knap- past kunnat se en koppling till någon annan kultur än den samiska.
Beträffande stalotomtens inred- ning med härden mitt på golvet, frågar man sig: hur eljest? En sym- metriskt byggd hydda eller kåta har rökhålet i takets högsta punkt, vilken som regel är i hyddans mitt. Att här- den är vinkelrät mot hyddans längd- riktning faller sig också naturligt. Att den vänder sina bredsidor, med den större värmestrålningen och bättre tillgängligheten mot de större ut- rymmena på ömse sidor i den lång- smala hyddan är givetvis självklart.
Det lilla stalohuset och den samiska bågstångskåtan är förstås väldigt lika varandra i att de är små byggnader, där det inte finns särskilt många alter- nativ att disponera utrymmet.
Vad vidare gäller att forntidens samer skulle ha använt s.k. båg- stångskåtor, ska man tillägga, att den konstruktionen inte finns belagd i den samiska kulturen förrän under 1700-talet.9 Och att vallen skulle vara Jämförelse mellan planritningar: Manker 1960 och författaren 1980.
rester av en igenrasad torvkåta, som också framförts som en alternativ förklaring, är även det en omöjlighet.
Torv är till att börja med ett organiskt material som bryts ner kemiskt, löses upp och sköljs bort. Efter en så lång tid som ettusen år finns ingenting kvar av den. Stalotomtens vall består av sand, ett mineral. Dessutom har Manker själv skrivit om den sena in- troduktionen — 1930-talet — av den sa- miska torvkåtan i de svenska fjällen.10 I sin avhandling, Sirkas, framhål- ler Mulk det faktum att alla staloto- mter ligger inom det område som dagens renskötande samer nyttjar för sin näring som ett indicium för deras samiska ursprung. Om detta kan man säga, att samernas förfäder för tusen år sedan och om vilkas sociala orga- nisation vi inte vet någonting, levde av jakt och fiske nere i skogslandets älvdalar och knappast hade någon anledning att ge sig upp i fjällvärlden för sin utkomst. Men på den smala, norska kustremsan, utan något jakt- bart landvilt, väster om fjällen, fanns sedan åtminstone 600-talet en väx- ande nordisk (icke-samisk) bosätt- ning av nybyggare från främst sydväs- tra Norge. Detta var före det norska riksenandet och de bildade ett antal hövdingadömen som tillsammans kallas Hålogaland.
Grävningar av de nordnorska hövdingasätena har visat på en på- fallande stor rikedom. Även jämfört med motsvarande hövdingaborgar på kontinenten. En materiell rikedom som hade sin grund i en omfattande internationell handel med naturpro- dukter, nämligen den skatt in natura
man hade den självpåtagna rätten att uppbära av samerna på den ”svens- ka” sidan av Kölen och de varor man förvärvat på sina regelbundna mark- nader med samerna, där de kunde omsätta sitt överskott av framför allt skinn och skinnprodukter i begärliga varor, som metaller, textilier, kanske salt och cerealier. Det var huvudsakli- gen mycket värdefulla lyxartiklar man på stora havsgående skepp exportera- de till England och kontinenten men även begärliga varor som torrfisk.
De isländska sagorna berättar om hur beskattningsrätten gick i arv. Om hövdingen Torolv berättas att han om vintern gick över fjället med 90 man och mer för att ha marknad med samerna och ta upp skatten.11 Sa- gorna berättar också om räder ända bort till Karelen eller finska Finnmar- ken. Dessutom har den egna jakten på vildren och bäver i ”Finnmarken”
krävt ganska stora insatser. Att så om- fattande expeditioner skulle kunna ha skett under så lång tid utan att lämna några fysiska spår efter sig förefaller otänkbart. Och om det inte är stalo- tomterna, vad skulle det då vara?
Stalotomtens ”superelliptiska”
form, dess nedsänkta golv, vallens bredd, tomternas orientering i rad ef- ter den på platsen förhärskande vind- riktningen bär alltsammans tydliga vittnesbörd om att vara rester av ett torvhus. Det finns åtskilliga sådana ruiner att jämföra med. I Norge, på Island, Grönland och i New Found- land. Men det är inte bara materiella spår hålogarna lämnat efter sig. Ett mycket stort antal fornnordiska lån- ord i samiskan vittnar tydligt om ett intensivt kulturutbyte under stalo- tomtstiden. Liksom den stora mäng- den fornnordiska ortnamn och de många ortnamnen på Stalo- över hela Nordkalotten.
Även många av de fynd som gjorts, både lösfynd och grävningsfynd pe- kar tydligt på ett västligt ursprung.
Föremål av täljsten, pilspetsar och den stora mängden västliga myntfynd i samiska depåer, t.ex.. De säger ju ingenting om vem som deponerat dem, men de visar i alla fall på mycket intensiva kontakter västerut med det nordnorska samhället. Någon annan utomsamisk kontakt kan ju dessutom figur 6. Stalotomtens uppbyggnad, sche-
matisk framställning. teckning: förfat- taren.
samerna vid denna tid knappast ha haft. Det som skulle bli Sverige slu- tade vid Jämtland — Ångermanland.
Och talande nog sammanfaller sta- lotomternas utbredning i nord-sydlig riktning ganska exakt med dåvarande Hålogalands utsträckning. Att stalo- tomter bara finns i fjällvärlden beror förstås på den där, liksom på Island och Grönland, rådande bristen på an- nat byggmaterial, timmer t.ex.
Slutligen måste man fråga sig var- för inte stalotomterna återfinns inom hela det samiska området, utan bara precis inom det område som hålo- garna betraktade som sitt uppland?
Och, om Stalo nu var så förhatlig som sägnerna antyder, vad för slags same skulle han kunnat vara? Och varför kallas de stalotomter om det var deras egna hyddor?
Att denna lilla pusselbit till slut kunde hamna på rätt plats i samernas i stort sett okända tidiga historia, vore inte att beröva ett folk deras minnes- märken, utan att öppna en dörr för vi- dare studier och förståelse av okända skeenden i vår gemensamma historia.
Mulk deklarerar i en artikel i Bebyg- gelsehistorisk Tidskrift, 14/1987, att det är ”av vikt att studera det samiska samhället i ett långtidsperspektiv och i relation till omgivande samhällen”.
Ändå använder hon mycket energi åt att förneka den sannolikt enda ut- omsamiska kulturkontakt de svenska skogssamerna haft vid denna tid. Ja, hon går så långt att hon t.o.m. döper om fornlämningen till ”kåtaruin”!
Den energi med vilken även insatta forskare försökt förneka detta kultur- möte, är för mig svårförståelig, efter-
som sådana möten genom historien oftast visat sig vara fruktbara och ut- vecklande. För alla inblandade parter.
Noter
1 Friis 1871; Qvigstad 1887.
2 Drake 1918; Pettersson 1944.
3 Manker 1960.
4 Kjellström 1976.
5 Eidlitz 1977.
6 Mulk 1987.
7 Storli 1991.
8 Wepsäläinen 2011.
9 Linné 1732; Leem 1767.
10 Manker 1948.
11 Egil Skallagrimssons Saga.
Litteratur:
Drake, Sigrid, 1918, Västerbottenslapparna, Stockholm.
Eidlitz, Kerstin, 1977, ”Hur man med vetenska- pens hjälp kan ta ifrån ett folk deras minnes- märken”, Uppsala Nya Tidning, 17/3.
Friis, J.A., 1871, Lappiske Eventyr og Fol- kesagn, Kristiania.
Kjellström, Rolf, 1976, ”Är traditionerna om
Stalo historiskt grundade?”, Fataburen, Stockholm.
Leem, Knud, 1768, Lexicon Lapponicum, Kris- tiania.
Linné, Carl, 1737, Flora Lapponica, Amster- dam (Svensk utgåva 1969), Stockholm.
Manker, Ernst, 1948, Markens gudar, Stock- holm.
Manker, Ernst, 1960, Fångstgropar och stalo- tomter, Stockholm.
Mulk , Inga-Maria, 1994, Sirkas, Umeå.
Pettersson, O.P., 1944, Gamla byar i Vilhel- mina 2, Stockholm.
Qvigstad, Just Knud & Georg Sandberg, 1887, Lappiske eventyr og folkesagn, Kristiania.
Storli, Inger, 1991, ”Stallo”-boplassene, Trom- sö.
Tomasson, Torkel, 1929–30, ”Bidrag till kän- nedom om de s.k. stalotomterna”, Same- folkets Egen tidning 4/1929 & 1–2/1930, Östersund.
Wepsäläinen, Anders, 2011, Stalotomterna, Uppsala.
anders wepsäläinen
Tecknare, illustratör och arkeolog anders.wepsalainen@animagica.se
