Bebyggelsehistorisk tidskrift

Bebyggelsehistorisk tidskrift

Nordic Journal of Settlement History and Built Heritage

Author Göran Lindahl

Title Inledning

Issue 31–32

Year of Publication 1996

Pages 5–12

ISSN 0349−2834

ISSN online 2002−3812

www.bebyggelsehistoria.org

Figur 1.Trädgården vid Sandemar utformad på 1690-talet.

DettafotoavC. G. Rosenbergtogsliksomövriga häråtergivna på 1920-talet.

Fotoplåtar eller kopior har bevarats i Arkitekturskolansarkiv.

Inledning

Finns detettintresse i tiden förhistoriskaträdgår¬

dar ochparker?Pådet^merteoretiskaplanetgördet

nog det. Ett tecken är bokutgivningen; flera anmärkningsvärdaarbeten har publiceratsunder de

senasteåren.EttsällsyntinnehållsriktverkärMag¬

nus Olaussons avhandling om den engelska par¬

kens introduktion i Sverige. Den handlaromparker

i den nyaengelskasmakenmenocksåomdemän¬

niskor som introducerade de omvälvande idéerna eller tog dem till sitt hjärta. Läsaren förflyttas till

Gustav III:shov, till den innersta cirkeln eller till

sällskap ochherrgårdarlängreutiperiferin,ochfår

deltai meningsutbyten ibrev eller lyssna tillsam¬

tal ochreplikerurdagböckerochmemoarer.Träd¬

gårdskonst,livsformer ochbildningsideal samman¬

föllpåettsättsominte kanundgåattfängsla efter¬

världen.

Anna-MariaBlennow, för ^{att nu} nämnaen skri¬

bent med helt annan inriktning, har ställt sig den egentligen orimliga uppgiften attskildra deneuro¬

peiska trädgårdskonstens öden från det minoiska

Kreta tilldekonstruktivismens Pare de la Villette i Paris. Någrarätt griniga kommentarerhar avhörts,

och detärväl sant att endel sakfel försvunnit om

Figur 2. Sturefors. Den tessinska trädgårdenförlängdes på 1770-talet bort till det tempelsomskymtar ifonden.

Foto: C. G.Rosenberg.

författarinnan hade väntat en stund med publice¬

ringen.Mennogfångslar hon med sin inlevelseoch förmågaattklä den i ord. Honsägersigtillhöra for¬

skarnasfriluftsskola, och harocksåvaritpåortoch ställe, vandratrunt,känt efterochpå platsen berett sigattförmedla sina intryck. Kloktnoghar hon inte

låtit sig störas särskilt mycket av det formidabla

källkritiskaproblem som trädgårdarnas oupphörli¬

gaföränderlighetutgör;omdenfrågan ställts icen¬

trumhadehon _nogblivit kvar i palatseti Knossos.

Fleraandra utmärkta skrifter skulle ha kunnat näm¬

nas, som öppnarhistoriska perspektiv och således skiljer sigfrån vanliga trädgårdsböcker. Men nuär

detta inte en samlingsrecension utan baraett kon¬

staterandeattdetskrivs, och skrivs bra ochpå flera

sätt,om gamlaträdgårdar och parker.

Det var nämligen länge sen sist. Egentligen får

man gå tillbaka till 20- och 30-talen för att möta

något liknande.Då tillkom de översikteroch speci¬

alstudiersomfortfarandeutgörde självklarafunda-

menten för all diskussion om äldre svensk träd¬

gårdskonst. Detvå författare somfrämstbörihåg-

kommas är Sten Karling och Nils G. Wollin. Det

betvivlasattnågonidag harlikastorkännedomom källmaterialet eller själva monumenten som dessa

båda skickliga forskare förskaffade sig. Det stora samlingsverket Svenska trädgårdskonsten, som i

två folioband utkom 1930-31 är vetenskapligt sett inte denviktigasteavdessapublikationermenden

isärklassvackraste, ochdensommestövertygande

förmedlarskönheten i denklassiskaträdgårdskon¬

sten.Texternasombeskriverde utvaldaträdgårdar¬

naochparkernahar till stordel författatsavdetvå

nämnda och ytterligare några kända ^namn, där¬

iblandErikLundberg, somockså skrivitettvackert inledningskapitel. Vad som idag fängslar läsaren

allramestär ändå bildmaterialet, C.G Rosenbergs

utsökta fotonåtergivnai ljustryck, och enstorsvit enhetligt utformade uppmätningsritningar. De representerar ett omfattande arbete som inleddes

redan 1919 och sträckte sig genom hela 20-talet.

De som svarade för uppmätningarna var till allra

störstadelenkvinnliga trädgårdsspecialister, några

av dem arkitektutbildade, andra med annan bak¬

grund. Namnen förtjänar att återges: Elsi Borg, Kjerstin Göransson-LJungman, Ingeborg Krafft,

Eva Kuhlefelt, Anna Moor, Kirsten Sand, Kirsten Sinding-Larsen, Kjerstin Stenlåås och Ingeborg Waern-Bugge.

Svenska trädgårdskonsten handlar om kungliga

ellerprivatägda trädgårdar och parker, den gamla

överklassens njutningsmedel således, inga villa¬

tomterellersmåjordbruk.Där förekommer inte hel¬

ler kommunalaanläggningarochinga kyrkogårdar.

Senaretider har inte tycktomdettasättattdefinie¬

ra arbetsuppgifteroch yrkesroller ochsnarast stru¬

kit bort den gamlaträdgårdskonstenoch dess soci¬

alasammanhang från både undervisning ochprak¬

tik. Detvar enideologisk förändringsombars fram

av en stor ochpå mångaandra områden välbekant samhällsomvandling. De som sedan dess anlagt

ochplanterat ien skalasomliknardegamla makt¬

Figur 3. Eriksberg. Med många förändringar harträd¬

gården bevarat mått och huvuddrag sedan 1690-talet.

Foto: C. G.Rosenberg.

havarnas, har tillhört den offentliga sektorn. Där

harresursernafunnits och för den delen ocksåför¬

måganattpekautde angelägnaframtidsmålen.Av

de historiskt bevandrade utövarna av trädgårds¬

konst blev hortonomer och landskapsplanerare, länge sysselsatta med kommunala bostadsområden

ochstatligamotorvägarmenockså tidigtengagera¬

de för den ekologiska samhällsutopins förverkli¬

gande. En vissnyanseringavintressen och idéerär

nualldeles uppenbartpå gång. Någon omflyttning

av resurser eller återupptagande av gamla arbets¬

uppgifterär detknappast frågaom. Vadsom sker

skall nog snararerubricerassom enandlig förbere¬

delseochen välbehövlig uppbyggnad av kunskap,

nyoch gammal.

Ritningarna och fotografierna i Svenska träd¬

gårdskonsten ger en uppfattning om hur ett urval historiska trädgårdar och parker tedde sig på 20-

talet. Det ären mycket tilltalande bild, somvittnar

om säker blick för effekterna ochhandlag därefter.

Ibland tycks detockså ha varit fråga om minutiös

skötsel. Verkliga perfektionister förefaller ha haft

handomträdgårdarna påt.ex.Eriksberg och Sture-

fors och excellerat i lätt tidspräglade versioner av fransk-klassiska formträdgårdar. Många andra

skulle också kunna nämnas, Sandemar, Stora Wäsby, Övedskloster osv. Man behöver inte vara

någon kännare på området förattkonstateraatttill¬

ståndet idag oftaärmindretillfredsställande, även

omde härjust nämndahåller stilen svårigheter till

trots. Meningen är inte helleratt fortsätta uppräk¬

ningen med aktuella exempel på förfall. Viktigare

är att framhäva de positiva framtidsuppgifterna.

Detbör kanske också sägas att knappastnågon av deträdgårdar, sombehandlas i Svenska trädgårds¬

konsten, är förlorad bortom all räddning. De finns

Figur 4. Trädgården vid Stora Wäsby härrör från omkr.

1700 och kan haplaneratsavJohanHårleman isamråd

medTessind_.y. Foto: C. G. Rosenberg.

där också idag, ovårdade kanske men rimligtvis möjligaatt restaurera.

Det äringetlockandeprogramattbaratänka sig

en återgång till idéer och praxis från 1900-talets början. Medsammaförening avbeundran och kri¬

tisk distans börmanocksåsepå restaureringsinsat-

serfrån en något senare tid. Ettexempel ärDrott¬

ningholm, därträdgårdenpå50-och 60-talen åter¬

fördes till större likhet med dess 1600-talsskick.

Någon formlig rekonstruktion eftersträvades dock

inte. Kaskadernaåteruppfördes,men mersom spar- smakad klassicism än den formrika barock Tessin

ansågvaradenrättaförändamålet,ochocksåredo¬

visat iensvitbevaraderitningar. Tidenärmogenatt bådeprövaverkligarekonstruktioner och fria tolk¬

ningar av frodigare slag än den här nämnda. Den gamlaträdgårdskonsten stodteaternnära. Defasta inslagen utgjordeenram, meninom dengällde det föränderliga ocheffektfulla.

Omnupengarochsakkunskap funnesi lämpliga mängder, vilka trädgårdar borde då tas om hand

ochåterupprättas? Ettnamnsomdå kommer i tan-

Figur 5. Sfinxallén vid Steninge, ocksåettverkavJohan Hårleman i samverkanmedTessin. Foto: C. G. Rosen¬

berg.

karna ärJean De laVallée, den verklige pionjären

och en trädgårdsskapare av en kvalitet som knap¬

pasterkänts tillfullo. Specielltrikligtärdet källma¬

terial, som visar hur Jakobsdal, det nuvarande Ulriksdal, sågutunder 1600-talet med dessmånga fontänskulpturer, orangeri och hemlighetsfulla grotta. En litensmula på skämtmen merpå allvar föreslog KerstinWesterlundpå Fastighetsverket för någon tid sedanattjustdenna trädgårdborde åter¬

skapas till sin forna glans.Det ärett lockandeper¬

spektiv och inte alldeles orimligt; under alla förhål¬

landen ropardenna idag så indifferenta park efter

nyaochmerfantasifulla insatser.

Omman nuförettögonblick bortserfrån ägoför¬

hållandenoch ekonomifinns det andra verkav De la Valléesomskulle kunnaväckas till liv mednågot

enklare medel.ÖstermalmaiSödermanlandhördit,

men framföralltVenngam. Dess trädgård har aldrig

raserats, bara förfallit. Sedan någon tid har bety¬

dande insatser gjorts förattrensa uppoch därmed pånyttframhävadenståtligaterrasseringen och det långa perspektivet bort mot ett avlägset lusthus.

Denfastaramenfinns därsåledes.Vad somsaknas är innehålletdärinnanför, antingen man tänkersig

detsomrekonstruktioner eller fria barockfantasier.

Högtupp på listan borde ocksåEkolsund place¬

ras,denplats i Sverige där trädgårdsplanering för¬

stagångeninleddes iverkligtstorskala; detvarDe

la Vallée som började förattsedan lämna övertill

Tessin d.ä. Sedan dess har ingreppen varit omfat¬

tande och av gängse slag. Vägdragningar kan ju ursprungligen förefalla rätt oskyldiga, ^men efter breddningar och utbyggnader få förödande konse¬

kvenser.Åtdettaärnoginte mycketattgöra.Detär andra delaravdenvidsträcktaträdgårdensomskul¬

le kunna bearbetas och med måttliga medel åter¬

vinna något av sin forna storslagenhet. Den långa kanal,somTessinprojekteradeochsomgrävdesut under ledning av Olof Rudbecks lärjunge Erik Hoffwenius, sträcker sig fortfarande genom sko-

gen. Den kan rensas och promenadvägarna längs

den återställas. Trädgårdsdammarna, som försörj¬

des av kanalens _vatten, finns också kvar eller kan spårasimarken. Viktigastärändå alléerna-detvar

på Ekolsundsomalléer introducerades somverkli¬

ga landskapsdominanter. Åtminstone en av dem

återstår med dubbla rader i sin fulla längd, om också medförnyatträdbestånd.

Vadsomhärförslagitsäronekligen kostnadskrä¬

vande insatser. Detkostar mindre att förberedasig

genomstudier, diskussionerom möjliga alternativ,

skissarbeten och engagerade övertalningsförsök.

Detärbaraattbörja.

Detta nummer av Bebyggelsehistorisk tidskrift

innehåller ett antal uppsatser som på olika sätt

behandlardengamlasvenskaträdgårdskonsten. De

är inte samordnade på något sätt, och inte heller

relateradetill någon forskningsfront-än sålänge

Figur 6.Åtminstonei sinahuvuddrag har bådecorpsde logi och trädgård vid Övedsklosterformats efter Carl

Hårlemans planerföre hans död 1750. Foto: C. G.

Rosenberg.

är ämnets utövare få och var och en på spaning

efter egna fynd. Dehåller dock på att bli fler och

med en tydlig tyngdpunkt vid Alnarp. Det är en lovandeutvecklingsomförhoppningsvis kan inne¬

bäraattteoretiker och praktikermöts ibåde under¬

visning ochforskning.

Siegrun Femlund inleder sin uppsats med en

skildringav 1700-talets trädlösaskånska landskap.

Detfick sinprägelavbyarna, förenademedvaran¬

dra i ett komplicerat markutnyttjande. Herrgårdar¬

na framstod som slutna enheter med bostadshus och ekonomibyggnader nästan sammanbyggda

med varandra. Mot århundradets slut introducera¬

desettöppnarebyggnadssätt,som gavmöjlighetatt anlägga parker.Från dem började alléer sträckasut

överlandskapet. I en kombination av ekonomiska överväganden ochestetiskaönskemål formadesett nytt,rikareträdbevuxetjordbrukslandskap.

Magnus Olaussontar uppettklassiskt problem, bedömningen av det sätt attsystematiskt låna for¬

merochmotivurutländskakällor,somt.ex.Tessin d.y. ägnade sig åt^som arkitekt för byggnader och trädgårdar. Räcker begreppet eklekticism för att karaktärisera denna attityd? Så har ofta skett, ibland förattklassaned Tessinsverk, ibland föratt framhäva det konstnärligt medvetna och överty¬

gande i hanssättatt utnyttja förebilder.Författaren för här också in Tessins insatser som teoretiker.

Hans trädgårdstraktat är närmastettkompilat efter

ettaktuelltfranskt arbete,men utförti en bestämd avsikt och medpåfallandesinne för väsentligheter.

Tolkningen av trädgårdar och parker från Gustaf

III:s tid, där efterbildningar av bekanta utländska

motivspelaren viktig roll,leder författaren vidare:

syftet kan ha varit att väcka minnen, att på nytt erinraom synintryck ochstämningar.

Maria Holntlund ochElinMankeranalyserar två

förlänge sedan försvunna trädgårdar påKungshol¬

men i Stockholm. Den äldsta av dem tillkom på

1660-och 70-talen och tillhördeen avtidens karri¬

ärister, EdmundFigrelius,adladGripenhielm.Käll¬

materialeträcker tillattbeskrivaträdgårdens dispo¬

sition istort. Förattkommalängreutnyttjar förfat¬

tarnaSchering Rosenhanes traktatom lanthushåll¬

ning. Den trycktes visserligen inte förrän långt

senare men kan ändå tillmätas källvärde i detta

sammanhang. Rosenhane hade också en trädgård på Kungsholmen och kände Gripenhielm väl. För

den likaledes försvunna Piperska trädgården från omkring 1700serkällmaterialet annorlundaut.Det består av en stor svit kopparstick, antagligen till¬

komna förattingåi Suecia Antiqua, menintepubli¬

cerade. Dedetaljrikasticken visarenlitenmensäll¬

syntinnehållsrik anläggning,varsupphovsmankan

ha varit Tessins medarbetareJohanHårleman.

Göran Lindahlsartikel ären studieav reception

och förändring. I svenskt 1600-tal fannsenomfat¬

tande kunskap om utländska förebilder på träd¬

gårdskonstens område,italienska,franska, holländ¬

ska,menocksåföreställningarom egen särart,som efterhand blev allt tydligare. Svenska herrgårdar

var jordbruksegendomar, säterierna förutsattes ju

vara välskötta företag av detta slag. En trädgård

borde finnasmenframför allt riktades intressetmot attsamla ochordnadenmängd av byggnadersom behövdes för hushållet och jordbruksdriften. Det

normala blev ett axialt arrangemang. Önskan att

bygga nära en sjöstrand bidrog samtidigt till att minskaträdgårdens mått. Herrgårdarna vändesmot

en trädgårdsliknande gårdsplan, mot flyglar, upp¬

fart och ekonomibyggnader, medan den egentliga trädgården ibland inteblevmycketmeränenprivat uteplats.

KarinAnderssonsbidrag ären detaljerad under¬

sökning avorangerierna i Ulriksdals slottsträdgård,

framför allt baserad på en byggnadsarkeologisk undersökning. Därvid har fundamenten återfunnits

avdetäldstaorangeriet, byggtavJean Dela Vallée

för Magnus Gabriel De la Gardie. Dess utseende

har varit känt genom samtida bilder, ^meninte dess exaktamått och dentypav ugnar somanvändes för

attvärmadet. Ulriksdals nyaägareHedvig Eleono¬

ra tycks inte ha varit nöjdmed denna anläggning,

som under 1690-talets lopp etappvis ersattes med

enny,ritadavTessin d.y. Den komsenare attbyg¬

gas om, men har nyligen i viss utsträckning åter¬

ställts, dock inte föratttjänasomorangeriutansom

skulpturmuseum. Dengenomförda undersökningen

ochtolkningenavresultatengerinte bara^enbild^av byggnadsförloppet, utan också av orangeriernas

svåraste problem, uppvärmningen, där en rad lös¬

ningarprövatsgenomåren.

Britt-Marie Hammarskiölds uppsats är framför

allt en skildring av parken vid Värnanäs genom tiderna. Under de c:a 200 år som gått sedan den

anladesav CarlRåbergh, adlad Mannerskantz,har

denvårdatsrelativt väl ochsåledesöverlevtåtmins¬

tone i sinagrunddrag. En dokumentation har nyli¬

gen utförts genom Länsstyrelsen i Kalmar och en

långsiktig restaureringsplan skisserats.

Åtgärder

materialsombevarats, ochsomfrämstbestårav en svitlaveringar, utfördaavMannerskantz’ vänCarl Linnerhielm, också väl förtrogen med tidens träd¬

gårdskonst. Som inledning till behandlingen av Värnanäs erinrar författaren om Manne Hofréns studier av herrgårdskulturen i Kalmar län. Hans

arbete om herrgårdar, boställen och trädgårdar är den självklara utgångspunkten för fortsatta forsk¬

ningar.

Catharina Nolin berättar i sinuppsatsomettföga

känt företag inom trädgårdskonsten. Svenska träd¬

gårdsföreningen. Den instiftades 1832 med flera syften, att bereda stockholmarna en behagligpro¬

menadplats menockså att verka för trädgårdskon¬

stens främjande, bl.a. genom att introducera nytt

Grottan iparkenvid Vämanäs, tänktsomminneaväga¬

rensgiftermål 1803. Foto: C. G. Rosenberg.

växtmaterial. Sålänge föreningen behöll den mark

som förvärvats mellan Drottninggatan och Klara sjö lyckades man också förena dessa uppgifter.

Efterflyttningen 1861 till Rosendal på Djurgården

koncentrerade man sig på kvalificerad trädgårds- verksamhet, kombinerad med undervisning. Då

kontraktet medmarkägarnagickut 1911 lades för¬

eningen ned. Rosendals trädgårdar har dock fort¬

levt i annanregi.

Åsa Ahrland stryker under behovet av en mer kvalificeradutbildning inriktadpåskötsel,restaure¬

ring eller rekonstruktion av historiska trädgårdar.

Enförebild kanvaradenundervisningsommedde¬

las vid arkitekturskolan i York. Förebildligt är också det breda brittiska engagemanget för histo¬

riskaträdgårdar och parker. Frivilliga krafter bidrar

ofta till bevarandet. ISverige har en forskargrupp

bildats vidAlnarp, där också en viss undervisning

kommit igång. Ansträngningarna är väl motivera¬

de. ISverige harettförvånansvärtstortantal histo¬

riskt intressantaanläggningar bevarats,åtminstone

i sinahuvuddrag ochdärför möjligaatt restaurera.

Elisabeth Nyström Kronberg beskriver det lag¬

skydd som idag existerar. Den lag om kulturmin¬

nen, som trädde i kraft 1989, gäller också parker

och trädgårdar, både om de hör samman med en

byggnad eller utgör självständiga enheter, som t.ex. stadsparker, alléer eller medvetet gestaltade landskap. Några byggnadsminnesförklaringar har

kommittill stånd och fler äratt vänta. Deskydds¬

föreskriftersom i sådanafall utarbetas,måste for¬

muleras påannatsätt än motsvarande för byggna¬

der-det rörsigju omväxande, föränderliga före¬

teelser.

GöranLindahl