Svar på interpellation 2013:19 av Thomas Eriksson (MP) om vård av barn med svår psykisk ohälsa
Tomas Eriksson (MP) har ställt följande frågor till mig om vård av barn med svår psykisk ohälsa:
1. Vilka behandlingsmetoder används inom barnpsykiatrin?
2. Hur ofta används metoder som bältesläggning, tvångsmedicinering och eventuell ECT- behandling? Hur fördelar sig
behandlingsmetoderna på barnens kön och ålder?
3. Har tvångsvård ökat eller minskat i barnpsykiatrin senaste tio åren?
4. Erfarenheter säger att det sällan blir bra när man utreder sin egen verksamhet. Har landstingsrådet för avsikt att låta en oberoende utredning genomlysa hela verksamhetsområdet barnpsykiatri, för att öka kunskapen om vilka vårdbehov och behandlingsmetoder som finns, och hur de används i praktiken, och om de är förenliga med barns bästa?
I Stockholms län finns cirka 425 000 barn och ungdomar i åldrarna 0 – 17 år. Cirka 20 000 (5 %) av alla barn och ungdomar träffar barn – och ungdomspsykiatrin (BUP) varje år. 1 500 barn och ungdomar kommer till BUP:s akutmottagning på Sachsska vid Södersjukhuset . Av dessa läggs 200 in på någon av avdelningarna och det motsvarar 1 % av BUP:s patienter.
De barn och ungdomar som vårdas på kliniken har en komplicerad
psykiatrisk problematik och en påtaglig funktionsnedsättning. Det vanliga nätverket kring barnet sviktar betänkligt och barnets psykiska tillstånd gör att omgivningen inte längre klarar av situationen. Vanliga diagnoser som dessa barn och ungdomar har eller får är depression med självmordstankar
eller självmordsförsök, psykos, tvång och kris med självdestruktivitet.
Dessa barn är svårt sjuka.
BUP viktigaste uppgift är att försöka få grepp om barnets situation och behov. Det gäller att se barnet i olika situationer över tid och hur de
fungerar i det dagliga livet i förhållande till föräldrar, andra barn och vuxna.
Under den tid som barnet befinner sig på vårdavdelningen kartläggs patientens svårigheter. Det jobbas intensivt med samtal, både individuellt och med hela familjen. Psykologer och läkare finns tillgängliga för
utredning och bedömning och för att föreslå lämplig behandling enligt de riktlinjer som finns utarbetade inom BUP. Fokus ligger på barnet som individ och relationen till föräldrarna är en av grundpelarna i
behandlingsarbetet. Därför välkomnas och uppmanas alltid föräldrarna att delta i vårdarbetet.
En viktig målsättning med vården är att få barnet att återgå till normalitet som kan vara normal dygnsrytm, skolaktivitet och att kunna relatera till andra barn och ungdomar. Det gäller även att aktivera initiativlösa deprimerade ungdomar och att få kraftigt utagerade barn att fokusera på konstruktiva aktiviteter. Ofta sker det genom att barnet deltar i särskilda behandlingsprogram och ibland genom medicinering.
Ibland uppstår det situationer av hot och våldskaraktär med inneliggande patienter. Kliniken har för att bli bättre på att hantera och förebygga hot och våldssituationer deltagit i nationella projektet Bättre Vård och Mindre Tvång, som Sveriges kommuner och landsting (SKL) drivit. Som en följd av deltagande i projektet har två s.k. lugna rum inrättats.
Ungdomar som mår så dåligt på grund av sitt psykiska tillstånd kan bli självskadebenägna, självmordsbenägna, aggressiva/hotfulla, fysiskt våldsamma mot personal och andra patienter samt rymningsbenägna.
All personal har gått utbildning i Bergenmodellen. Modellen är en metod att förebygga och bemöta hot och våld på en psykiatrisk vårdavdelning.
Syftet är att skapa en miljö för vård som fungerar på bästa sätt för patient och personal. Modellen har utvecklats på Haukeland Universitetssjukehus i Bergen, Norge. 15 kursledare har utbildats och all personal har deltagit i en fyradagarsutbildning. Utbildning ges till all personal två dagar/termin.
Personalen deltar också i workshops där bemötande i hot- och våldssituationer tränas praktiskt.
BUP jobbar också med en förebyggande modell där varje patient som kommer till akuten får en individuell plan för vad som passar varje barn när det blir stökigt. Vissa barn är kanske i behov av lugn musik medan ett annat barn bara vill lämnas ifred.
För att Lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT) ska få användas krävs att personen ska lida av en allvarlig psykisk störning, att heldygnsvård på sjukhus behövs och att personen motsätter sig vården. Personen har i regel förlorad verklighetsanknytning och vill inte ha vård. Symtomen kan ha en introvert riktning med inaktivitet, ångest, undvikande eller en extrovert riktning med kraftfullt utagerande, ångest, aggressivitet och destruktivitet.
Tvång är den sista åtgärd som tillgrips när övriga åtgärder inte är tillräckliga.
BUP har tagit fram ett material/handledning för att personalen ska kunna hålla fördjupande uppföljningssamtal med patienten efter tvångsvård. Det har också påbörjat ett arbete med att utveckla metoder och skaffa sig djupare kunskaper om autismspektrum tillstånd
LPT-vårdens struktur och innehåll diskuteras ofta på BUP-klinikens planeringsdagar. Alla läkare är utbildade i LPT-juridik och har återkommande workshops om detta.
Dessutom har BUP-kliniken en LPT- controller som granskar insatt tvångsvård och vid behov diskuterar med ordinerande läkare samt kontrollerar dokumentationen.
Antalet barn som vårdats enligt LPT var 58 år 2010, 71 år 2011 och 61 år 2012. Hittills under år 2013 har 40 barn och ungdomar tvångsvårdats (t o m augusti månad).
En liten andel av de patienter som vårdas enligt LPT blir föremål för mer omfattande tvångsåtgärder. Det är barn och ungdomar som har ett sådant beteende att de utgör fara för sig själv eller andra och där samtal inte hjälper. I dessa fall kan det bli fråga om bältesläggning och
tvångsmedicinering under en begränsad tid. Det är svårt sjuka barn och ungdomar där inga andra åtgärder finns att tillgå. Risken bedöms som stor att dessa barn ska skada sig själva eller att risken för en självmordshandling är överhängande.
Under år 2012 tvångsvårdades elva barn genom sondmatning och medicinering. Sju barn behandlades med fastspänning
Under 2013 har hittills åtta barn tvångsbehandlats med medicin eller sondmatning och nio barn har vårdats genom fastspänning. I princip är det enbart tonåringar som är föremål för dessa insatser och ofta är de nära 18 år. I vissa undantagsfall kan det handla om yngre personer. Cirka 70 procent av vårddygnen när det gäller LPT-vård avsåg flickor under år 2012.
När de gäller fastspänning är åtgärden ungefär lika fördelad mellan pojkar och flickor. ECT – behandling används ytterst sällan inom BUP. De senaste fem åren har ECT använts i behandling av 2- 3 patienter och ingen av dessa behandlingar gjordes inom ramen för tvångsvård. Själva behandlingen ges inom vuxenpsykiatrin.
I ett 10-års perspektiv har tvångsvården minskat påtagligt.
Organisationsförändringarna som gjorts inom BUP har gradvis bidragit till en minskning av antalet tvångsåtgärder.
Tre utredningar pågår om de tvångsåtgärder som uppmärksammats inom BUP. Inspektionen för vård- och omsorg (IVO) har fått en anonym anmälan. Dessutom har Stockholms läns sjukvårdsområde (SLSO) tillsatt en extern utredning som består av två delar. En riskanalys genomförs av två riskanalysledare från Sörmland. Dessutom görs en bedömning av ett antal patientärenden av två externa specialister i barn- och ungdomspsykiatri.
Den ena är från norra Sverige och den andra från södra Sverige. Dessutom genomför Barnombudsmannen en s k pejling på BUP-kliniken.
Jag vill avslutningsvis påminna om Stockholms läns landstings yttrande över betänkandet Psykiatrin och lagen – tvångsvård, straffansvar och samhällsskydd. I yttrande framhåller landstinget att all lagstiftning med tvång inom vården måste utgå från den enskildes behov av skydd men även från samhällets behov av att skyddsåtgärder vidtas t ex anhörigas rätt till skydd. Den enskildes rättssäkerhet måste alltid garanteras vid
tvångsåtgärder. Dessutom anser landstinget att beslut om intagning ska prövas skyndsamt och högst inom 24 timmar.
Landstinget anser dessutom att tillsynsmyndighet utan dröjsmål alltid ska underrättas av vårdgivaren om ytterligare tvångsåtgärder sätts in t ex om patienten spänns fast i bälte. Detta ska ske oavsett hur länge patienten är fastspänd. Vårdpersonal ska alltid vara närvarande då en patient hålls fastspänd. Tvångsåtgärd bör endast tillämpas i ett fåtal fall och får endast avse patienter med mycket extremt och svårhanterligt beteende. Det är viktigt att det finns en rättslig kontroll vid dessa synnerligt allvarliga fall.
Landstinget anser att barns rättigheter måste föras in i lagstiftningen om
den psykiatriska tvångsvården. Utgångspunkten måste vara åtgärderna sätts in för barnets bästa.
Det är viktigt att komma ihåg att tvångsvård inte är en form av straff. Inom vården används inte straff. Det skulle strida mot vårdpersonalens
värdegrund om att lindra, stötta och bota. Tvångsvård är en handling av omsorg som är till för att skydda ungdomar från att skada sig själva på ett sätt som kan komma att skada dem för resten av livet. Ibland handlar det om att hindra barn och ungdomar från att ta sitt eget liv. Det handlar också om ungdomar som motsätter sig vård och som är oförmögna att skydda sig själva från sina destruktiva tankar och beteenden.
LPT är en vårdlag. Det är inte en skyddslag mot psykiatrisk vård.
Tvångsvården är den yttersta konsekvensen av omsorg och det är samhällets skyldighet att ge sådan omsorg.
Därmed anser jag interpellationen besvarad.
Birgitta Rydberg
