Sagan i förskolan: en studie av pedagogiska och psykologiska funktioner av de otäcka inslagen i folksagan

Estetisk-filosofiska fakulteten

Alexandra Guseva

Sagan i förskolan

En studie av pedagogiska och psykologiska funktioner av de otäcka inslagen i folksagan

Fairy tale at pre-school

A study of pedagogical and psychological functions of scary elements in fairy tales

Examensarbete 15 hp Lärarprogrammet

Datum: 2010-06-10

Handledare: Torsten Rönnerstrand Examinator: Adrian Velicu

Abstract

The purpose of the essay was to investigate the role of fairy tales for children’s

development with the focus on scary elements in fairy tales and their importance for the meaning of fairy tales.

The literature studies have shown that the meaning of fairy tales is deep and complex and all the elements in fairy tales are of the same importance, including the scary ones. After the literature analysis I have developed a survey aimed to examine the pre-school’s opinion about fairy tales. The survey has been answered by pre-school teachers working in groups for children at the age of 3-5 and 1-5.

The survey has shown that fairy tales play an important role in pre-school. Fairy tales are told or read daily, and the teachers are aware of their pedagogical and psychological values. Scary elements in fairy tales are not considered as an obstacle for children’s development, on the contrary – they have an important function. Firstly, they create tension. Secondly, they help to work on existential questions such as death, sorrow, loss etc. Scary elements in fairy tales help to create a positive picture of reality, as fairy tales give hope that even a difficult situation can find its solution. The teachers’ opinion corresponds to the theories described in literature.

Key-words: Fairy tale, interpretation of fairy tales, scary elements in fairy tales, pre- school.

Sammanfattning

Syftet med denna uppsats var att undersöka folksagans roll för barnens utveckling med fokus på de otäcka inslagen i sagan och deras betydelse för sagans innebörd. I bakgrunden lyfter jag fram folksagans historia, samt olika teorier om hur sagan kan tolkas.

Litteraturstudien har visat att folksagans innebörd är djup och mångtydig, och att alla sagans element är lika viktiga, till och med de otäcka inslagen. Efter litteraturanalysen formulerade jag en enkät för att undersöka förskolans syn på folksagan. Enkäten

besvarades av pedagoger verksamma på fyra olika avdelningar för barn i åldrar från 1 till 5 och 3 till 5.

Enkätsudien har visat att folksagan spelar stor roll i förskolans verksamhet. Sagan används dagligen och pedagogerna är medvetna om folksagans pedagogiska och psykologiska värde. De otäcka inslagen i folksagan ses inte som hinder, utan har tvärtom en viktig funktion. För det första skapar de spänning, för det andra hjälper de att bearbeta existentiella frågor såsom död, sorg, förlust, med mera. Genom de otäcka inslagen i folksagan förmedlas även en positiv bild av verkligheten, eftersom sagan ger hopp om att även en svår situation kan hitta sin lyckliga lösning. Pedagogernas åsikter stämmer överens med teorierna som beskrivs i litteraturen.

Nyckelord: Folksagan, sagotolkning, de otäcka inslagen i folksagan, förskola.

Innehållsförteckning

1 Inledning ... 1

1.1 Syfte ... 1

1.2 Frågeställngar ... 2

2 Litteraturgenomgång ... 3

2.1 Sagodebatten ur historiskt perspektiv ... 3

2.2 Bettelheims tolkning av ”det hemska” i sagor ... 5

2.3 Marie-Louise von Franz och sagotolkning ... 7

2.4 Socialhistorisk tolkning av sagor ... 10

2.5 Sammamfattning ... 11

3 Askungen: analys av sagan ... 13

4 Metod ... 20

4.1 Forskningsmetod ... 20

4.2 Urval ... 21

4.3 Etiska frågor ... 21

4.3 Metodkritik ... 21

5 Resultat ... 23

5.1 Enkätpresentation ... 23

5.2 Det otäckas roll i sagan ... 25

5.3 Fråga 11 – berättarens roll ... 26

5. 4 Fråga 13 - sagans betydelse för barnets utveckling ... 27

5.5 Fråga 8 - Askungen ... 27

6 Diskussion ... 29

Litteraturlistan ... 34

Bilagor ... 36

Bilaga 1 ... 36

Bilaga 2 ... 44

1 Inledning

Sagor och berättande ingår som en naturlig del i förskolans verksamhet. Det påpekas att sagor bidrar till barnens språkutveckling, berikar fantasin och påverkar social inlärning i en positiv riktning (Lindhagen 1993 s. 41, Pramling m.fl. 1993 s. 29-30). De klassiska

folksagorna som till exempel Rödluvan, Askungen, Törnrosa, med mera, hör till vårt kulturarv, och enligt Läroplanen är det ett av förskolans uppdrag att överföra kulturarvet från en generation till nästa (Lpfö 98 § 1).

Jag är själv uppväxt med klassiska folksagor, och den fascination som väcktes i mig av dem under barndomen lever fortfarande kvar. Därför blev jag mycket förvånad när jag för ett tag sedan läste en artikel i Aftonbladet om en brittisk undersökning som visade att bland 3000 föräldrar är det en fjärdedel som väljer att inte läsa klassiska sagor eftersom de inte vill skrämma barnen (Andersson 2009). Med andra ord anses folksagor vara för otäcka, politiskt inkorrekta och fulla av grymheter. Självklart kan föräldrarnas syn skilja sig från förskolans pedagogik, men under min senaste VFU-period blev jag mer uppmärksam på vilka sagor som är representerade på avdelningen. Till min stora förvåning såg jag att personalen oftast lånade på biblioteket moderna sagor som handlar, till exempel, om prinsessor som kan och troll som blir goda och hjälpsamma. På en avdelning berättade pedagoger den klassiska sagan om Bockarna Bruse med ett annorlunda slut: trollet blev inte stångat ner till älven utan fick följa med bockarna till ängen och blev deras kompis.

Kan det vara så att folksagor förlorar sin plats inte bara i hemmet utan även på förskolan?

Vad händer egentligen med en saga om vi väljer att ta bort det hemska och otäcka i den?

Är det möjligt att vi berövar sagan en viktig fuktion?

1.1 Syfte

Syftet med detta arbete är att genom analys av olika sagoforskare undersöka funktionen av

”det otäcka” i sagor. Jag vill även ta reda på förkolans syn på frågan.

1.2 Frågeställngar

I arbetet utgår jag från följande frågeställningar:

 Vilken roll har sagan och de otäcka inslagen i den för barnens lärande och utveckling?

 Hur ser pedagoger på de otäcka inslagen i folksagan?

Mina földfrågor är:

 Vad menas med en klassisk folksaga?

 Hur förändrades folksagans plats i barnlitteraturen under tidens gång?

 Vilka tolkningar av ”det otäcka” och dess funktion finns det?

 Vad händer med sagan om den förskönas?

 Vilken plats har folksagan i förskolans verksamhet?

 Vilka sagor väljer pedagoger att jobba med på förskolan och vad spelar avgörande roll i detta val?

 På vilket sätt jobbar förskolan med folksagor?

2 Litteraturgenomgång

2.1 Sagodebatten ur historiskt perspektiv

I mitt arbete koncentrerar jag mig på klassiska folksagor. Till skillnad från konstsagor, som är diktade berättelser och har en angiven författre, är folksagor anonyma och oftast mycket gamla berättelser som överförts från generation till generation (Lindhagen 1993 s. 9).

Sett ur ett historiskt perspektiv är debatten om sagornas lämplighet för barn inte ny.

Teorierna om sagornas uppkomst är många, men forskare är överens om att ursprungligen var sagor avsedda för vuxna lyssnare (Lindhagen 1993 s. 13). Med största sannolighet lyssnade även barn på de vuxnas berättande, men folksagor ansågs inte vara en del av barnuppfostran och barnlitteratur. Sagor för barn utvecklades som en företeelse för blott ett par hundra år sedan, det vill säga under 1800-talet, tack vare en förändrad syn på barn och barnuppfostran under upplysningen (Lindhagen 1993 s. 22, Pramling m.fl. 1993 s. 24-25, Richter & Merkel 1980 s. 51 ff.).

Som redan har nämnts tidigare var sagor ursprungligen en del av en muntlig

berättartradition. I boken Saga och samhället (1984) skriver Zipes att sagan uppstod i det feodala samhället och återspeglade dess starka hierarki och ordning. Sagan fungerade som både underhållning och kunskapskälla för folket (Zipes 1984 s. 16-17). Sagor som

berättades bland tjänstefolket började uppmärksammas i Frankrike i slutet av 1600-talet som följd av intresset för att ta vara på det ursprungliga, det vill säga det folkliga, kulturarvet. Man började nedteckna folksagor, men de ansågs vara skadliga för överklassens barn eftersom de förmedlade normer som inte stämde överens med

aristokratins ideal. Däremot lämnade folksagor sina spår i dåtidens barnlitteratur: författare använde sig gärna av folksagor som inspirationskälla, men resultatet blev omarbetade moralpedagogiska berättelser (Linhagen 1993 s. 14).

Det stora arbetet med att omarbeta, skriva och ge ut sagor började mycket tack vare de sagosamlingar som bröderna Jacob och Wilhelm Grimm, tyska språkvetenskapsman och folkminnesforskare, gjorde i början av 1800-talet. Även de samlingarna var avsedda först och främst för vuxna läsare med syftet att ”göra den borgerliga utbildningskretsen bekant med folkets berättelser och därmed ge en föreställnig om den (politiskt oförenade) tyska nationens värde och kulturella enhet” (Richter & Melker 1980 s. 37). Men eftersom det var på den tiden då barnlitteratur började utvecklas som genre, omarbetade även bröderna Grimm sina sagor och använde ”en för sin tid barnvänlig sagoton” (Lindhagen 1993 s. 17).

Så småningom började folksagorna att accepteras som barnlitteratur, dock ansågs de inte lämpliga för barn från alla samhällsklasser. Om aristokratin tidigare ville hindra sina barn från att läsa folksagor eftersom de befarade att barnen skulle ta till sig opassande folkliga normer och värderingar, så vände tendensen. På grund av sitt fantasifulla innehåll

uppfattades sagor till och med som farliga för arbetarklassens barn. I sin bok Saga, fantasi och social inlärning citerar Richter och Merkel en vägledning för

”barnpassningsanstalterna” från första hälften av 1800-talet:

Sagovärlden ska, liksom allt som ligger utanför det sedvanliga livsområdet, vara stängt för de fattigas barn, de får inte längta efter den goda fén, efter en trollstavs gåvor, efter guld- och silverslott… Man ska akta sig för att väcka önskningar i barnets hjärtan som livet inte kan infria, att införa längtan i barnets bröst som gör dem otillfredsställda med de givna förhållandena (Richter & Merkel 1980 s. 25).

Folksagornas lämplighet som barnlitteratur och deras värde för barnens utveckling och uppfostran fortsattes att diskuteras i Europa under en lång period i slutet av 1800-talet. Diskussionen pågick även i början av 1900-talet. Den största konflikten tycktes ligga i att sagorna inte ansågs vara verklighetsbaserade. Detta kritiserades starkt av bland annat den österrikiska utvecklingspsykologen Charlotte Bühler. Hon menade att folksagans framställningsform, det vill säga dess animism, polariserande världsbild (till exempel, tydlig indelning i god och ond) samt klart tecknade figurer liknar världen sett från barnens kognitiva utvecklingsnivå. Liknande tendenser fanns även i Sovjetunionen, där Kornej Tjukovskij förespråkade folksagans värde för

barnens utveckling trots de verklighetsinriktade barnböcker som partin propagerade för (Lindhagen 1993 s. 22-23).

En annan fråga som väckte diskussioner om sagans lämplighet för barn var den grymhet som många folksagor innehåller. Richter och Merkel berättar om att många pedagoger uttryckte ”farhågor för att folksagorna på grund av sin hämningslösa grymhet kunde förråa känslolivet (i stället för att utveckla det) och att de kunde skada känslan för moralen”

(Richter & Merkel 1980 s. 65). Denna inställning visade sig bland annat i ett förbud mot tyska folksagor efter både första och andra världskriget. Huruvida detta bidrog till

Tysklands avmilitarisering är en annan fråga, dock verkar det som att debatten har fått ett nytt liv i dagens samhälle.

För att sammanfatta allt detta vill jag ännu en gång poängtera att folksagornas plats i barnlitteraturen alltid har varit omstridd. Folksagans betydelse för barnens utveckling och lärande förnekades eller lyftes upp beroende på vilken syn på barnen och barnlitteraturen som dominerade i pedagogiken.

2.2 Bettelheims tolkning av ”det hemska” i sagor

Ett förnyat intresse för folksagorna uppstod under det sena 70-talet, och detta till stor del tack vare Bruno Bettelheim, en amerikansk barnpsykolog. I sin bok Sagans Förtrollade Värld. Folksagornas innebörd och betydelse (1979) analyserar han sagorna utifrån ett freudianskt perspektiv och sätter dem i reation till barnets uppväxtvillkor. Han menar att genom att ta till sig sig sagans symboliska budskap bearbetar barnet sina psykiska problem, och på detta sätt fungerar sagorna som ett hjälpmedel för barnets psykiska mognande och personliga utveckling.

Under sitt arbete med gravt unvecklingsstörda barn observerade Bettelheim att barn på alla intelligensnivåer får ut mycket mer av folksagorna än ur andra berättelser och böcker skrivna för barn. Han förklarar detta med att folksagan som har förts vidare från en generation till en annan, har finslipats och kommit att förmedla ”såväl oförställda som

dolda betydelser – har kommit att tala på en och samma gång till alla skikt inom

människan” (Bettelheim 1979 s. 12). Ett barn tycker ofta att livet är förvirrande, det kan inte reda ut sina känslor och utveckla förståelse för sitt eget jag och de andra. Barnet behöver hjälp med att skapa ordning i det kaos av känslor som det befinner sig i. Eftersom folksagorna genom sitt symbolspråk och sin djupa innebörd knyter an till alla sidor av barnets personlighet, hjälper de barnet att skapa mening i sitt liv, vilket enligt Bettelheim är den viktigaste och den svåraste uppgift för varje pedagog och uppfostrare (Bettelheim 1979 s. 9).

Om man följer Bettelheims tolkning är meningen med livet att utvecklas till en självständig person som har en känsla av egenvärde och moraliskt ansvar. För att lyckas med detta måste man bearbeta sina inre problem såsom narcissistiska besvikelser, oidipuskomplexet, syskonrivalitet, med mera. Dessa problem är resultat av drifter från det omevdetna, detet, som är en viktig faktor i beteendet hos både hos vuxna och hos barn. Bettelheim förklarar att ifall det omedvetna trängs bort och inte kommer i kontakt med det medvetna jaget, kan det skada oss och leda till psykisk missbildning (Bettelheim 1979 s. 13).

Barnet kan förstå det omedvetna och komma i kontakt med det inte med hjälp av förnuft, utan genom inre bilder, drömmar och fantasier. I detta spelar folksagan en mycket stor roll.

På ett kort, koncist, mycket förenklat och därför för barnet begripligt sätt tar sagan upp alla de existentiella problem som barnet befinner sig i. Dualismen och polariseringen i sagan – ond-god, ful-vacker och så vidare – gör att barnet lär sig att förstå skillnader mellan de motsatta karaktärerna bättre och lätt kan idenfitera sig med dem, eftersom barnet själv har en liknande polariserad bild av verkligheten. Det onda existerar i sagan på samma villkor som det goda, precis som det är i det verkliga livet, och därigenom tas de viktigaste existentiella frågorna - såsom behovet av kärlek, fruktan för ringaktning och döden - på djupaste allvar. Häri ligger sagans första och största budskap: strider är oudvikliga i livet, men en människa måste lära sig att hantera dem (Bettelheim 1979 s. 14).

Barnets tillvaro präglas av inre problem och konflikter, och folksagor ger barnet ett redskap att bemöta och lösa dessa problem. Och här är det ondas, det hemskas funktion

viktig. Den elaka styvmodern och den farlige draken symboliserar föräldrarna sedda utifrån perspektiv av en pojke eller en flicka som befinner sig i oidpusbekymmer; vargen kan tolkas som en projektion av barnets sämre sidor, dess agression och önskan att tillintetgöra;

odjuret gestaltar barnets rädsla för att bli avvisat och så vidare. De inre problem som bekymrar barnet och som är så svåra att komma tillrätta med får i sagor ett ansikte. Genom att projicera sina känslor på karaktärerna i sagan skapar barnet en distans till dem och lär sig att hantera dem. I detta fall finns det inget skamligt i att hata den elaka styvmodern, och den farlige draken måste dödas för att den lille pojken skulle kunna bemästra sina

oidipusönskningar och utvecklas till en mogen och självständig person (Bettelheim 1979 s.

15-18).

Bettelheim riktar stark kritik mot de moderna berättelser som framställer odjur och drakar som vänligt sinnade. Författaren menar att genom att förtiga det odjur som finns i barnets omedvetna hindrar sådana berättelser alla fantasier kring det och omöjliggör det för barnet att lära känna odjuret inom sig och utveckla förståelse för det. Barnet lämnas hjälplöst med sina värsta rädslor och utan några redskap att hantera mörka makter i sitt omedvetna, att besegra odjuret. Bettelheim påstår att moderna ”snälla” sagor hindrar barnets

förståndsutveckling: ”en så ensidig kost ger själen ensidig näringstillförsel” (Bettelheim 1979 s. 14). Hans slutsats är att odjuret inte får vara snällt, det måste tas fram och besegras, annars sker det ingen utveckling (Bettelheim 1979 s. 146-149).

2.3 Marie-Louise von Franz och sagotolkning

Bettelheims tolkning av sagor drog stor uppmärksamhet till den sorten barnlitteratur.

Däremot var han inte den förste som försökte använda sagan som en form av terapi. En annan psykoanalytisk tradition, med rötter i Carl Gustav Jungs lära, använder sig av sagoanalys som medel för att bättre förstå människans natur och hennes djupa drifter.

Jung samarbetade med Freud, men bröt sig ur den psykoanalitiska rörelsen och startade en egen skola – den analytiska psykologin. Det största skillnaden mellan den freudianska och den jungianska skolorna ligger i deras sätt att uppfatta symboler. Båda inriktningarna är

överens om att det är omedvetna fenomen och processer som utrycker sig i symboler. Men om den freudianska skolan tolkar dem som resultat av de förträngda processerna och drifterna i det omedvetna, så ses symboler i den jungianska skolan även djupare än så, nämligen som uttryck för psykiska strukturer som finns nedärvda i det kollektiva

omedvetna, eller arketyper. Den jungianska inriktningen förstår även libido bredare än den freudianska skolan, nämligen som allmäna livsenergier och inte enbart som sexuella drifter (Brudal 1986 s. 23-25, Rönnerstrand 1993 s. 10 ff.).

Även om Jung använde sig av sagotolkning, blev det aldrig hans huvudsakliga

sysselsättning. Det blev den dock för hans främsta lärjunge Marie-Louise von Franz som redan vid mitten av 30-talet började ägna sig åt sagotolkning med hjälp av den jungianska traditionen i psykologin (Rönnerstrand 1993 s. 157). Även om hon inte sätter sagan i direkt relation till barnet som Bettelheim gör, är hennes tolkning viktig för att skaffa bättre

förståelse av sagans betydelse och innebörd.

Likt Bettelheim ser Marie-Louise von Franz sagan som en gestaltning av en mognadsprocess, men för henne är detta en arketypisk gestaltning, en

individuationsprocess, det vill säga en utveckling mot psykisk helhet som varje människa borde genomgå. I Jungs teori ses denna process som en pendling mellan medvetet och omedvetet och mellan splittring och helhet. I utvecklingen är det möjligt att urskilja tre faser: den första fasen är barndomens helhet, den naiva omedvetenheten; i den andra fasen splittras den ursprungliga helheten då medvetenheten kommer in i bilden; och i den tredje fasen förenas medvetet och omedvetet i en ny harmonisk helhet. De tre faserna av

människans inre utveckling domineras av olika arketyper, av vilka fyra framstår som de viktigaste: Skugga, Anima/Animus, Den Gamle Vise/Den Stora Modern och Självet (Rönnerstrand 1993 s. 13). Von Franz menar att sagan i symbolisk form kan beskriva hela individuationsprocessen eller ett visst skede i den, och i olika sagomotiv urskiljar hon de viktigaste arketyperna, samt ger sin tolkning av dem (Von Franz 1987 s. 15 ff.).

Sagan, enligt von Franz, leder till en mognad inställning och därför är alla element i den viktiga. När det gäller de grymma eller otäcka inslagen i folksagorna ser hon även dem

som en gestalning av arketyper, eller en projektion av mänskliga grunderfarenheter. I sin bok Skuggan och det onda i sagan (1994) ger Marie-Louise von Franz en djup analys och tolkning av olika gestaltningar av det onda i sagan. Allmänt sett föreställer Skuggan det omedvetna i dess helhet, det vill säga alla tankar, åsikter, känslor och drifter som människan har förträngt och/eller inte är medveten om. Detta är ganska likt Bettelheims tolkning av det omedvetna, men skillnaden är att von Franz ser Skuggan som en arketyp kopplad till allmäna mänskliga erfarenheter (Von Franz 1994 s. 14).

I sin tolkning av det onda i sagor kommer von Franz till några intressanta slutsatser. En av hennes iakttagelser är att folksagorna inte beskriver något allmänt sätt att hantera ondska. I en del sagor övervinner man det onda med list eller mod, i andra – genom att springa iväg, men sagohjälten får aldrig skada det hjälpsamma djuret, vilket av von Franz tolkas som att

”lydnad mot ens eget ursprungliga väsen, ens instinsktiva inre varelse, är väsentligare än allt annat” (Von Franz 1994 s. 139). Dessutom verkar de grymma inslagen i sagorna ha en kompensationsfunktion: ju modigare, starkare, godare sagohjälten är, desto svårare

utmaningar måste han eller hon genomgå, och just genom dessa motgångar bekräftas karaktärens utveckling.

I spökhistorier gestaltar sig det onda på en primitiv nivå, det vill säga inte som en arketyp för mänskligt beteende, utan som en projektion av naturkrafter. Döden i sagor kan också ses från denna synvinkel. Von Franz menar att genom att träffa på sådana destruktiva men ändå naturliga fenomen i sagan lär vi oss att komma till rätta med dem. Dessutom

innehåller spökhistorier den sorten spänning som människor finner ett slags nöje i. Sådana sagor och berättelser är hemska och spännande på samma gång, och von Franz menar att det ligger i människans natur att leta sig fram till liknande upplevelser, vilket man även kan observera hos barn vars föräldrar försöker skydda dem från sådana historier: barnen börjar hitta på dem själva och har mycket roligt av det (Von Franz 1994 s.144).

När det onda visar sig på högre nivå, det vill säga som en aspekt av människans betende kan det tolkas som ett uttryck för Skuggan, eller de omedvetna drifter som finns i vårt inre.

Genom att analysera olika former av sådan ondska kommer von Franz fram till att sagan

förmedlar en mycket viktig regel, nämligen att allt ont har en tendens att utlösa en kedjereaktion, föra med sig mer ont som projiceras på andra och leder till destruktivt beteende. Därför måste vi lära oss att bli medvetna om de mörka drifterna i vår själ, samt bearbeta dem för att kunna motstå dem (Von Franz 1994 s. 192 ff.). Dessutom måste man lära känna sin egen Skugga och sina mörka sidor tillräckligt bra för att kunna bemöta omvärlden på ett moget sätt och inte falla offer för onda inflytelser utifrån. I Sökandet efter Självet (1988) skriver Marie-Louise von Franz:

Om man är medveten om alla sina egna onda möjligeheter utvecklar man ett slags sjätte sinne eller förmåga att märka en antydan till samma möjlighet hos andra. En svartsjuk kvinna som vet om sin egen svartsjukan kan alltid känna igen svartsjukan i andra kvinnors blickar. Enda möjligeheten att inte vandra genom livet som en oskyldig, väluppfostrad narr som föräldrarna skyddat mot allt det onda i världen och som därför blir slagen, lurad och bestulen på alla håll och kanter, är att stiga ner i den egna ondskans djup, något som sedan gör en i stånd att instinktivt märka motsvarande drag hos andra människor (Von Franz 1988 s. 19).

2.4 Socialhistorisk tolkning av sagor

Den starkaste kritiken riktad mot de psykologiska sagotolkningarna är att de förbiser sagans sociala dimension. D. Richter och J. Merkel menar att sagan inte kan förstås med hjälp av drömtydningen, eftersom den inte gestaltar personliga upplevelser, utan ”bearbetar mycket mer allmäna sociala erfarenheter” (Richter & Merkel 1980 s. 50).

Om sagorna för Bettelheim och Marie-Louise von Franz är själshistorier, ser D. Richter och J. Merkel dem som socialhistorier, som berättar om människans samhälleliga villkor. I sin bok Saga, fantasi och social inlärning (1980) uttrycker de åsikt om att sagan ska göra barn medvetna om sin samhälleliga situation, samtidigt som den uppfostrar till

”samhällsnyttigt uppförande” (Richter & Merkel 1980 s.64).

Även de har uppmärksammat att barn i en viss ålder reagerar starkt på sagan. För att förklara detta fenomen beskriver författarna sagans sociala funktion. Enligt Richter och Merkel gestaltar sagan förtryck. Historiskt sett är detta en representation av den feodala klassens förtryck mot folket. I det borgerliga samhället förlorade sagorna sin ursprungliga

samhälleliga innebörd, men barnet kan fortfarande känna igen sig i den situation som beskrivs i sagan, eftersom det till viss del är underlägset och maktlöst inför den vuxna världens krav. Men just det faktum att sagan inte har någon realistisk anknytning till barnets verkliga sociala värld gör dess pedagogiska betydelse så viktig: sagan låter barnet fantisera och därigenom leva ut de impulser som annars måste förträngas eftersom de är oacceptabla i barnets samhälleliga omvärld (Richter & Merkel 1980 s. 54 ff.).

Sett utifrån detta perspektiv kan även de många grymheterna i sagor tolkas som nödvändiga. I alla fall ser inte Richter och Merkel grymheterna i sagor som hinder för uppfostran. Ursprungligen speglar de en del av ”den feodala förtryckets brutalitet och de förtycktas aggressivitet mot sina herrar” (Richter & Merkel 1980 s.65). Men för barnet är dessa samhälleliga anknytningar av mindre värde. Författarna menar att barnet inte

uppfattar de våldshandlingar som beskrivs i sagan realistiskt eller som en beteendemodell.

De hemska beståndsdelarna i barnets ögon verkar uttrycka de smärtsamma erfarenheter som barnet redan har varit med om och de önskningarna och känslor (till exempel hat, ilska med mera) som inte har någon chans att bli realiserade i barnets verklighet (Richter &

Merkel 1980 s. 68).

2.5 Sammamfattning

De olika tolkningsperspektiv som jag har beskrivit ovan skiljer sig på många sätt, men om man tittar närmare och försöker jämföra dem ser man att de inte behöver utesluta varandra.

Alla tolkningarna ser sagan som en återspegling av människans erfarenheter – personliga, psykologiska, kulturella eller sociala. Detta bekräftar enligt min åsikt att sagan är

mångtydig och att olika perspektiv behövs för att kunna förstå dess betydelse och innebörd.

I sin artikel ”Sagan låter barnen hata utan skuldkänslor” (1986) påstår Ronny Ambjörnsson att både det psykologiska och det samhälleliga tolkningsperspektiven behövs, eftersom barnet idag lever under dubbelt förtryck: dels det från den föräldrarnas värld och dels det som kommer från den egna existentiella situation. Barnet måste lära sig att hantera båda dessa förtryck och sagan ger en sådan möjlighet.

Och däri ligger den andra likheten mellan olika tolkningssätt: trots sina mörka och hemska inslag är sagan optimistisk, det goda vinner alltid över det onda, sagohjälten klarar sig trots alla odds och lever därefter lycklig ”i alla sina dagar”. Vi lär oss att även om det onda existerar, finns det sätt att besegra det. Sagan ger mod att möta de svåra utmaningarna i livet, både de problem som vi stöter på i vår omgivning och de konflikter som äger rum i vårt inre.

3 Askungen: analys av sagan

Eftersom sagotolkare är överens om att alla sagans element är lika viktiga, ställer jag mig en fråga om vad som händer med sagan om den görs om genom att, till exempel, vissa element tas bort eller utslätas. Påverkar detta sagans innebörd och så fall hur?

Alla folksagor har under tiden mer eller mindre genomgått en förändring, men i mitt arbete har jag valt att bara koncentrera mig på en folksaga, nämligen Askungen. Denna saga är kanske en av de älsta och definitivt en av de mest kända – mycket tack vare Disneys filmversion. Den härstammar troligtvis från Österlandet och finns i många varianter runt omkring världen (Bettelheim 1979 s. 279). I europeiska länder är sagan om Askungen mest känd i två versioner – bröderna Grimms och Perraults (se Bilaga 1). Den mest utförliga analysen av sagan var gjort av Bettelheim, och det är denna analys som redovisas i mitt arbete.

Både bröderna Grimm och Perrault använde sig av muntliga berättelser, men Perrault skrev sina sagor för den franska hovet och därför valde han att ta bort de element av sagan som han ansåg vara vulgära och opassande för aristokratin. Bland annat hittar vi inte episoden med den avhuggna tån och hälen i hans version. Fégudmodern, pumpan och glasskon är ytterligare några exempel på Perraults förändringar i sagan (Bettelheim 1979 s. 295).

Den största skillnaden mellan de två versionerna av sagan är dock att Perraults Askunge är

”sockersöt och banalt god och saknar all företagsamhet” (Bettelheim 1979 s. 296). För att ge bara några exempel på detta: i Perraults saga är det Askungen själv som väljer att sova i askan, i bröderna Grimms måste hon göra det. Hos Perrault gör Askungen ingenting för att komma på balen, det är hennes fégudmor som säger åt henne att hon ska gå. Hos bröderna Grimm ber Askungen sin styvmoder att få gå på balen och håller fast vid sin begäran trots att hon tilldelas omöjliga och meningslösa uppgifter. Dessutom är det Akungen själv som bestämmer när hon ska lämna balen, till skillnaden från Perraults saga där hon gör det för att hon blev tillsagd av fén att inte stanna på balen efter midnatt. Hos bröderna Grimm är det Askungen själv som sätter på sig skon, i Perraults version av sagan är det prinsen som gör det, dessutom blir Askungen av fégudmodern klädd i vackra kläder innan hon får träffa

prinsen. Detta gör att en viktig detalj går förlorad i Perraults saga, nämligen att prinsen inte låter sig avskräckas av Askungens smutsiga och slitna klänning och att han egentligen bryr sig om hennes inre kvaliteter och inte hennes yttre (Bettelheim 1979 s.296-297).

Även slutet på båda versionerna av sagan skiljer sig markant. I Perraults saga förlåter Askungen sina elaka styvsystrar och styvmodern och låter dem till och med bo på slottet.

Hos bröderna Grimm blir styvsystrarna bestraffade för sin elekhet och falskhet: för det första får de stympa sina fötter i ett sista försök att beröva Askungen hennes lycka, för det andra pickar duvor ut ögonen på dem när de kommer till Askungens bröllop (Bettelheim 1979 s. 297).

Den vanligaste tolkningen av Askungen är att sagan handlar om syskonrivalitet. Det finns antagligen ingen annan berättelse som på samma sätt beskriver barnets utsatthet bland systrar och bröder. Att Askungen plågas av styvsystrar är kanske sagans sätt att göra syskonrivalitet mer acceptabel: trots allt har tillhörigheten till en syskonkrets även sina positiva sidor, vilka beskrivs i en del andra sagor, till exempel Hans och Greta (Bettelheim 1979 s. 279-280).

De känslor som syskonrivalitet väcker hos barnet återspeglar ytterst sällan den verkliga situationen i familjen. Men Bettelheim förklarar att barnet verkligen upplever sig illa behandlat, trots all objektiv bedömning. Det lilla barnet kan därför lätt känna igen sig i Askungens elände, och hennes triumf ger barnet hopp om att även dess problem så småningom hittar sin lösning (Bettelheim 1979 s. 281).

Men enligt Betteheim är sagans innebörd djupare än så. Författaren menar att den verkliga källan till syskonrivalitet är barnets relation till sina föräldrar och den kris som barnet befinner sig i mot slutet av oidipusperioden. Innan dess befann sig barnet i en period av så kallad ”primär narcissism” då barnet trodde sig själv vara världens medelpunkt. Men allt eftersom föräldrarna börjar ställa fler krav på barnet och även kritiserar det upplever barnet besvikelse och får känslan av att inte duga. Barnet försöker förklara detta genom att tänka att det måste vara något fel på det själv och börjar därför tro att det förtjänar denna

förkastelse och förödmjukelse (Bettelheim 1979 s. 284-285).

För att komma över problemet behöver barnet bearbeta sina känslor och här kan sagan hjälpa. Barnet identifierar sig med Askungen och hennes situation, och att styvmodern och styvsystrarna är så elaka rättfärdigar barnets beteende och hjälper det att bli av med

skuldkänslor på grund av de onda tankarna som barnet kan ha. Dessutom tror barnet att det lyckliga slutet trots allt kommer och att de andra kommer att inse dess godhet, precis som det hände med Askungen (Bettelheim 1979 s. 283-286).

Utifrån denna synvinkel kan sagan ses som en gestatning av en mognadnadsprocess, från den primära narcissismen genom oidipusproblematiken till en utveckling av en egen positiv identitet. De många elementen i sagan symboliserar olika delar och aspekter av denna process, men jag valde att titta närmare på bara några av dem som förefaller mig särskilt viktiga utifrån arbetets kontext, nämligen askan, hasselkvisten/trädet på moderns grav, skon och systrarnas straff. Askan och skon finns i båda versionerna av Askungen, även om skon i Perraults saga är av glas och inte av guld, som hos bröderna Grimm.

Hasselkvisten och trädet är i Perraults version ersatta av fégudmodern, och episoden med stympningen av styvsystrarnas fötter är helt borttagen.

I sin utförliga analys av sagan beskriver Bettelheim askan som en urgammal och

mångtydig symbol. Ytligt sett är askan ett uttryck för förödmjukelse och degradering, men på djupare nivå kan den även tyda på en upphöjd ställning. Bettelheim berättar om

vestalerna i det antika Rom: det var dessa kvinnors mest ärofylla uppgift att vara väktare av härden (Bettelheim 1979 s. 298). Detta kan tolkas som att Askungen egentligen är överlägsen sina styvsystrar som är avundsjuka på henne. Men för Bettelheim är det en annan betydelse av askan som ter sig viktigare, nämligen att askan tilltalar barnet på ett positivt sätt. Barn älskar att vara i köket och askan kan därför ses som koppling till modern och den tid som barnet tillbringade med henne. Samtidigt tycker barn om att smutsa ner sig, detta är trevligt även om det väcker skuldkänslor. Sett på detta vis föreställer askan friheten att följa sina drifter. Till sist är askan en urgammal symbol för sorg, och Askungen sörjer sin döda mor. Bettelheim sammanfattar allt detta på följande sätt: ”Genom denna kombination av bilder väcker härden starka känslor av igenkännande, den påminner oss alla om det paradis där vi en gång levde och hur radikalt vårt liv förändrades, när vi

tvingades att ge upp barnets lyckliga och enkla existens för att ta itu med allt det

ambivalenta som möter oss i ungdomen och när vi blivit vuxna” (Bettelheim 1979 s. 300).

Askungens naiva och lyckliga värld splittrades med hennes mors död, och den goda modern ersattes av den elaka styvmodern. Det är just så barnet känner sig då den narcissistiska perioden är slut och det träder in i oidipusperioden.

Askungens bedrövliga situation väcker vårt medlidande, och just då händer det något positivt: Askungen ber sin far om en hasselkvist som hon senare planterar på sin moders grav. Hon kommer till graven tre gånger varje dag och vattnar kvisten med sina tårar, och så småningom växer det ett träd på graven. Varje dag uppenbarar en liten vit fågel sig i trädet och ger Askungen allt som hon önskar sig.

För det lilla barnet är föräldrarna allsmäktiga, men om barnet ska utveckla en egen posistiv identitet måste föräldrarnas auktoritet minskas. Bettelheim har en intressant tolkning av hasselkvisten sett utifrån detta perspektiv. Kvisten som slog av hatten från fadern och som sedan växte till ett magiskt träd symboliserar just denna minskning av föräldrarnas makt.

Det som på sätt och vis reducerade fadern stärkte Askungen och blev hennes första steg i riktning mot självständighet (Bettelheim 1979 s. 301-302).

Precis som hasselkvisten växer till ett träd, utvecklas även Askungen i sin själ. Det lilla barnet sörjer förlusten av den idealiserade bilden av föräldrarna, och Askungen sörjer sin döda mor. Men om hon stannade i askan skulle det inte ske någon inre utveckling. För att överleva förlusten, måste den förvandlas till något positivt, och symbolen för denna förvandling blir trädet. Bettelheim finner bilden av trädet särskilt träffande, efterom den innebär växande och förändring. Barnets föreställningar om sin mor måste förändras när barnet växer upp, precis som barnet själv genomgår en utveckling. För att klara av livets utmaningar måste barnet utveckla en känsla av grundtrygghet, som är ”det arv en god mor ger till sitt barn och som kommer att stanna kvar hos barnet till skydd och värn i det värsta betryck” (Bettelheim 1979 s. 303). Känslan av grundtrygghet är ett av de viktigaste

psykologiska fenomen och har lika stor betydelse för alla barn oberoende av deras kön. Det är bland annat därför - tack vare den inre bilden av modern som hittar sitt poetiska uttryck

i Askungens träd - sagan berör både pojkar och flickor. I Perraults version av sagan hittar vi inget träd som växer tack vare Askungens tårar och böner, istället är det fégudmor som uppenbarar sig ur tomma luften. Bettelheim riktar stark kritik mot detta och påstår att Perrault berövade sagan en mycket stor del av dess djupa innebörd (Bettelheim 1979 s.

305).

Askungens inre utveckling når sin höjdpunkt vid bröllopet med prinsen, och här spelar skon – en av de centrala symbolerna i saga – en viktig roll. I den freudianska traditionen har skosymbolen en stark sexuell laddning och i sagans kontext ses den som uttryck för Askungens kvinnlighet och mödom, samtidigt som den gestaltar hennes trolovning med prinsen (Bettelheim 1979 s. 310-311). Hur kan det i så fall tolkas att styvsystrarna stympar sina fötter i sitt sista försök att beröva Askungen hennes lycka?

Som det redan har nämnts tidigare, handlar hela sagan om syskonrivalitet. I Askungen beskrivs rivaliteten mellan syskon av samma kön, men i verkliga livet är det vanligast att en bror och en syster avundas varandra. Den djupa psykologiska orsaken till detta är inte bara barnets relation till föräldrarna, utan också önskan att ha det som det motsatta könen har och vad de själva saknar, till exempel samhällsställning eller könsorgan. Bettelheim menar att bakom denna sexuella avund ligger en sexuell ångest – kastrationsångest – det vill säga en rädsla för att man saknar eller kommer att berövas någon kroppsdel

(Bettelheim 1979 s. 311-312). För flickor handlar det om en föreställning om att alla barn från början hade penis och att flickor på något sätt har tappat sin. Att styvsystrarna som inte är lika åtråvärda som Askungen stympar sina fötter kan ses som ett uttryck för just kastrationsångest: i ett desperat försök att bevisa sin kvinnlighet och lura prinsen utför de en symbolisk självkastrering. Stympningen och blödning kan även stå för menstuation, men i vilket fall är det Askungen som är den rätta jungfruliga bruden, och hennes kyskhet ställs i motsats till systrarnas aggressiva sexualitet. Att det är Askungen själv som sätter på sig skon kan då tolkas som att hon välkomnar sin kvinnlighet och är redo för ett lyckligt äktenskap med prinsen (Bettelheim 1979 s. 312 ff.).

Det grymma slutet i brödernas Grimm version av Askungen får en annorlunda tolkning sett utifrån ett psykologiskt perspektiv. Sagans läxor tycks vara ganska uppebara. Askungen berättar att syskonrivalitet är en vanlig företeelse i livet, men situationen som verkar vara så svår för barnet just nu kommer till ett lyckligt slut. Sagan lär också barnet att

människans inre har mycket större betydelse än det yttre och att dygden till slut får sin belöning, precis som ondskan får sitt straff. På ett icke moraliserande sätt visar sagan att det krävs hårt arbete för att utveckla hela sin personlighet. Men den djupaste läxan i sagan är att Askungens framgång egentligen sker inte trots den elaka styvmodern, utan faktiskt tack vare henne. För att utveckla en positiv identitet behöver barnet inte bara de

ursprungliga goda föräldrarna, utan också föräldrarna som ställer krav, även om dessa krav verkar vara grymma och omöjliga. Sagan visar oss att om den goda modern för en tid inte förvandlades till den elaka styvmodern, skulle Askungens utveckling till en självständig person vara omöjlig, vilket just är fallet med styvsystrarna. För de förblir styvmodern god under hela sagans gång, och på grund av det utvecklar de ingen initiativ och

självständighet, de har ingen egen personlighet, utan handlar som deras mor säger åt dem att göra. Med andra ord, förblir de blinda för verkligheten, och deras straff i slutet av sagan är en symbolisk gestaltning av detta (Bettelheim 1979 s. 319-321).

Perraults saga slutar med att Askungen förlåter sina styvsystrar. Detta kan vara ett uttryck för hennes godhet, men utifrån psykologisk synvikel saknar ett sådant slut all logik.

Perraults Askunge utvecklas inte och själva tanken på att vi ska förvandla oss själva genom en inre process för att komma över de svåra omständigheterna i livet förlöjligas. Detta och andra förändringar som Perrault utförde i sagan gjorde att Askungen förvandlades ”till en trevlig fantasi utan betydelse för oss själva” (Bettelheim 1979 s. 307).

Även andra sagotolkare kritiserar Perraults version av sagan. Zipes ser i de ursprungliga muntliga versionerna av Askungen en skildring av en matriarkalisk tradition av en ung kvinnas aktiva kamp att återvinna sin rättmätiga ställing i samhället. Forskaren menar att Perrault istället beskriver en modell av passiv feminitet. Perraults Askunge visar tecken på alla dygder som på den tiden förväntades av en aristokratisk ung dam: hon är en flitig

hushållerska, har god smak och visar självdisciplin och artighet, men om någon aktiv roll i samhället kan man inte tala (Zipes 1984 s. 36, 43-44) .

Oavsett om sagan tolkas som en gestaltning av samhälleliga villkor eller som en

mognadsprocess, verkar Askungen i Perraults version förlora i sin betydelse jämfört med bröderna Grimms version. Den sistnämnda versionen har - tack vare mångtydiga symboler - mycket djupare innebörd och påverkar läsaren både på medveten och omedveten nivå.

4 Metod

4.1 Forskningsmetod

Som framgår av mina frågeställningar, vill jag i mitt arbete hitta svar på frågan om vilken plats folksagan har i förskolans verksamhet och vilket förhållningssätt pedagogerna har vad gäller de otäcka och hemska inslagen i folksagan. Som forskningsmetod för min uppsats valde jag en enkätunstudie riktad mot verksamma pedagoger på förskolor (Bilaga 2). I början av arbetet övervägde jag att göra intervjuer för att få djupare svar på mina frågor, men med tanke på den tidsbrist som personalen upplever under vårterminen kom jag fram till att enkät är ett bättre alternativ. Dessutom skulle urvalet bli större än om jag använde intervju som forskningsteknik.

Syftet med enkäten var inte att få mätbara resultat som skulle kunna bearbetas i tabeller eller diagram, utan att undersöka förskolans inställning till folksagor, att skaffa en helhetsbild av frågan. Med andra ord är min enkätstudie av en kvalitativ karaktär med hermeneutiskt förhållingssätt som utgångspunkt. Stukát skriver att det kvalitativa synsättet har som mål att tolka och förstå resultaten och inte generalisera eller förklara dem (Stukát 2005 s. 32), och detta synsätt passar enligt min åsikt bäst för den tolkande analysen av det verbala materialet i enkäterna.

Jag använde mig av det så kallade ostrukturerade frågeformuläret. Det innehåller öppna frågor, vilket innebär att den tillfrågade själv skriftligt ska formulera svar på dem (Stukát 2005 s. 43). De tretton frågorna i enkäten är i huvudsak öppna frågor som ger varierande svar, förutom inledande frågor - ”Brukar ni läsa/berätta sagor för barnen på din

avdelning?”, ”Hur ofta får barnen på din avdelning lyssna på saga?” – som kräver ett kvantitativt svar. Tanken med de två frågorna är att de ska ge information om de

tillfrågandes egna praktiska erfarenheter av sagoläsning eller sagoberättande och därmed stärka arbetets validitet. De fungerar även som enkla inledande frågor i enkäten.

Upplysande frågor om enkätbesvarerens ålder, antal år som verksam pedagog, med mera, är också ämnade att stärka undersökningens validitet.

4.2 Urval

I min enkätstudie vände jag mig till fyra olika förskoleavdelningar. Efter ett samtal med personalen på en småbarnsavdelning valde jag att göra min undersökning på avdelningar för barnen i ålder från ett till fem och från tre till fem. Pedagogerna på

småbarnsavdelningen i frågan tackade nej till enkäten och förklarade detta med att de inte jobbar med sagor på samma sätt som man gör med de äldre barnen eller i syskongrupper.

Visserligen läser pedagogerna även för småbarnen, men det handlar mest om bilder- och pekböcker och inte om folksagor.

Fyra förskoleavdelningar på två olika förskolor deltog i min enkätstudie. Av 15 enkäter som skickades ut fick jag tillbaka 11. Jag förklarar bortfallet med pedagogernas tidsbrist.

Alla som svarat är kvinnor förutom en av de tillfrågade. Urvalsgruppens ålder varierar från 28 till 61 år, och majoriteten är öven 40 år gamla. Alla enkätbesvarare har någon form av pedagogisk utbildning. De flesta är förskolelärare med examen avlagd vid universitet eller högskola, förutom två tillfrågade som är barnskötare. Enkätbesvararnas pedagogiska erfarenhet varierar från 4 till 36 år.

4.3 Etiska aspekter

Personalen på varje avdelning informerades muntligt om undersökningens syfte samt om hur resultat kommer att bearbetas och presenteras. Jag ansåg att ett personligt samtal fungerar bättre i motiveringssyfte än ett brev, dessutom känner personalen på förskolorna mig från tidigare. Alla deltagande gav sitt samtycke till att deras svar ska användas i undersökingen. Alla enkäter är anonyma.

4.3 Metodkritik

Enkät som metod hjälper till att få ett svar från en större grupp, men tyvärr får man sällan så fylliga svar som man får med hjälp av intervju, även om enkäten innehåller öppna frågor. De tillfrågade bör vara starkt motiverade för att besvara frågorna, samt ha en god

vana att uttrycka sig i skrift. För att minimera antal bortfall vid svar på frågorna försökte jag för det första motivera enkätbesvararna före undersökingen, och för det andra göra frågorna så tydliga som möjligt.

Det kvalitativa synsättet kan vara subjektivt, eftersom det alltid finns ett stort utrymme för tolkning och forskarens egna känslor, tankar och erfarenheter påverkar analysen och därmed resultatet (Stukát 2005 s. 32). De varierande svaren som jag fick med hjälp av enkäten ställdes i relation till de svaren jag fick genom litteraturen, men jag är medveten om att min analys och det resultatet jag har kommit fram till är min tolkning av både enkäten och litteraturen.

5 Resultat

5.1 Enkätpresentation

Jag har gjort en kvalitativ analys av enkäten, det vill säga läst svaren och skaffat mig ett helhetsintryck av dem, observerat likheter och skillnader mellan svaren och sammanställt informationen i kategorier, vilket ledde till att jag i Resultatsdelen inte redovisar varje fråga för sig. En del frågor som redovisas i Resultatsdelen har illustrerats med utvalda citat.

Svaren har sammanställs på följande sätt.

Enkätfrågorna:

1. Brukar ni läsa/berätta sagor för barnen på din avdelning?

2. Vilka sagor läser/berättar ni för barnen? (folksagor, t ex bröderna Grimms;

konstsagor, t ex H C Andersson, Astrid Lindgren etc) 3. Hur ofta får barnen på din avdelning lyssna på saga?

4. Hur väljer du/ni vilken saga som ska läsas/berättas? (efter barnens intresse, temaarbete, årstid, kopplad till högtider eller en speciell händelse)

5. Hur väljer ni sagan så att den passar barnens ålder?

6. Hur arbetar ni kring en saga? (dramatiserar, diskuterar, målar bilder till etc) 7. Vad ska en bra saga innehålla?

8. Vet du att sagan om Askungen finns i två versioner – bröderna Grimms och Perrauts? Vilken version av sagan brukar ni/skulle ni läsa/berätta för barnen?

Varför just den versionen?

9. Hur förhåller du dig till de otäcka/hemska inslag i folksagorna? Försöker du att undvika dem eller låter dem vara med i sagan?

10. Vilken roll tror du att det otäcka/hemska spelar i sagan?

11. Vilken roll har den som berättar/läser en saga?

12. Möter ni på motstånd eller funderingar från föräldrarna i ert arbete med sagor?

13. På vilket/vilka sätt tror du att sagan hjälper barnens utveckling?

Frågor 1 till 6, samt fråga 12 har slagits samman och redovisas under rubriken ”Sagans plats i förskolans verksamhet”.

Frågor 7, 9 och 10 redovisas under rubriken ”Det otäckas roll i sagan”.

Frågan 8, 11 och 13 redovisas var för sig.

5.2 Sagans plats i förskolans verksamhet.

Alla pedagoger uppger att sagor läsas eller berättas för barnen varje dag, minst en gång per dag. Oftast finns det en särskilt stund för sagoläsning (vilan), men ibland sker det spontant, då till exempel något barn visar intresse och ber en pedagog att läsa eller berätta en saga.

Majoriteten av de tillfrågade läser sagor, bara några av pedagoger berättar sagor, oftast med hjälp av material, till exempel dockor eller dylikt.

Alla sorter litteratur är representerade på avdelningarna och det går inte att säga att en viss genre dominerar. Personalen läser både folk- och konstsagor, gamla som nya, men bland konstsagor är Astrid Lindgren en självklar favorit, vilket noterades av flera pedagoger.

När pedagoger väljer en saga är det oftast barnets intresse som spelar avgörande roll. Detta kopplas av de tillfrågade till Läroplanen – att i sitt pedagogiska arbetet utgå utifrån barnens intresse är en av förkolans grundlägande uppgifter enligt styrdokumentet (Lpfö 98). Om avdelningen lånar sina böcker på biblioteket, följer barnen med och väljer de böcker de är intresserade av för stunden. Liknande rutiner gäller vid vilan – ofta är det barnen som är med och bestämmer vilken saga som ska läsas eller berättas, ibland tar barnen med böcker hemifrån som sedan läsas upp på samlingen eller vilan.

Andra faktorer som påverkar val av saga är högtider, årstider och temaarbete. I det senaste fallet kan sagan vara representerad på två olika sätt: antingen fungerar sagan som

utgångspunkt för tematiskt arbete, eller kopplas sagor och böcker till det tema som avdelningen jobbar med.

Även barnens olika behov och ålder tas i beaktande när det gäller val av saga. Dock kan pedagogernas svar tolkas som att personalen inte riktigt reflekterar över vilka sagor som passar för en viss ålder. De tillfrågade skriver till exempel: ”Vi testar oss fram och ser vad som fångar deras intresse för stunden”, ”Efter erfarenhet så vet man vilka böcker man ska läsa”. Barnens utveckling och mognad är andra faktorer som nämns av förskolelärarna. Av svaren framgår det att de tillfrågade grundar sitt val av sagor på den pedagogiska

erfarenheten, som alltid finns med men är ganska svår att sätta ord på.

Arbetet kring sagan sker på varierande sätt. Oftast läser personalen sagan och pratar därefter med barnen om den. I de fall då sagan ingår i ett temaarbete kopplar pedagogerna till andra sätt att bearbeta det som de har läst eller berättat. Bland olika arbetssätt nämns bild och form, samt dramatisering.

Ingen av pedagogerna har i sitt arbete med sagor stött på motstånd från föräldrarna, snarare tvärtom: föräldrarna har förtroende för pedagoger och deras arbetssätt och vet att

förskolans verksamhet är riktat mot barnets utveckling. Dock som en förskolelärare skriver i sitt svar på frågan kan arbetet med sagor ”kräva sin förklaring, eftersom föräldrarna inte själva är uppväxta med sagor”.

5.2 Det otäckas roll i sagan

Frågor 7, 9 och 10 hade som mål att undersöka pedagogernas inställning till de otäcka och grymma inslagen i folksagorna. Fråga 7 – ”Vad ska en bra saga innehålla?” – är en

förberedande fråga som leder till vidare diskussion.

Alla enkätbesvarare skriver att en bra saga på något sätt ska fånga barnens intresse, fänglsa dem. Pedagogernas svar varierar, men spänning och fantasi som sagans element dominerar definitivt. Ett annat viktigt inslag i sagan är dess budskap, sensmoral, som ger barnet något att bära med sig hela livet, eller som en pedagog kallar det ”referensramar”. Flera

pedagoger påpekar att det är viktigt att sagan innehåller vardagliga händelser eller saker som barnet lätt kan känna igen och identifiera sig med. En förskolelärare skriver följande:

Det är viktigt att sagan har koppling till barnens erfarenheter, att de kan känna igen sig.

Det är svårt att prata med barnen om mobbning till exempel. Men läser vi sagan om mobbning, då kan de lätt förstå vad som händer och relatera till det. De bearbetar det verkliga livet i sagan.

Majoriteten av de tillfrågade tycker att de otäcka elementen i sagan ska stå kvar.

Förklaringen till detta varierar, till exempel:

De gamla sagorna borde föras vidare utan förändringar, de är ju en del av vårt kulturella arv.

Jag tror att man behöver lite pirr i magen i lagom portion!

De skapar spänning och fångar intresse.

Åsikten att de otäcka inslagen i sagan spelar en stor roll för spänningen dominerar. Några tillfrågade skriver att genom dessa inslag gestaltas faror i det verkliga livet och barnen lär sig begrepp som ”gott” och ”ont”, ”rätt” och ”fel”, samt får hopp om att ”det som är svårt och hemskt kan bli bra i slutet”.

Bara en av de tillfrågade skriver att hon ibland väljer att göra om sagor, det vill säga göra dem lite snällare och inte berätta det som är otäckast. Ytterligare en pedagog förklarar att huruvida de hemska inslagen i sagan får stå kvar eller inte beror på barnets ålder.

5.3 Fråga 11 – berättarens roll

Med fråga 11 ville jag få fram hur pedagogerna ser på berättarens roll när det gäller förmedling av sagans budskap och bearbetning av sagans otäcka och hemska element. De tillfrågade som svarar att de otäcka inslagen i sagan får stå kvar noterar även att berättarens roll är mycket viktigt:

Det är viktigt att man som vuxen alltid ska vara närvarande

Man talar ju om att detta är en saga och ej på riktigt, genom att man talar om det för barnen så blir de trygga.

Jag samtalar gärna med barnen om gott och ont, då ser jag att de har förstått sagan och inte är rädda.

Samtidigt noteras det att berättarens roll är grundläggande för att väcka intresse hos barnen. Röst, mimik, inlevelse med mera gör sagan intressant och spännande:

Det är vi som ska göra böcker bra och intressanta.

Om man själv tycker att det är roligt, förmedlar man det till barnen.

En annan aspekt av sagan där berättarens roll är viktig är språkförståelse. De tillfrågade förklarar i sina svar att sagor ofta innehåller många svåra ord och uttryck och ibland är skrivna på ett gammalt språk. Därför måste pedagogen anpassa berättelsen till barnens nivå och se till att barnen är med och förstår sagan.

5. 4 Fråga 13 - sagans betydelse för barnets utveckling

Alla enkätbesvarare är överens om att sagan är viktig för barnets utveckling. Bland de områden som beskrivs av pedagogerna är det tre som verkar vara de största.

Det första området handlar om fantasi. Förmågan att fantisera ses som utvecklande och viktig. På en avdelning till exempel väljer pedagogerna medvetet att läsa kapitelböcker som innehåller få bilder just för att utveckla barnens fantasi.

Det andra området innehåller svenska språket och språkutveckling. Sagan berikar barnens ordförråd. Genom att prata om sagor och dramatisera dem tränar barnen på att använda språket på ett lustfyllt och roligt sätt.

Det sista området handlar om bearbetning av verkliga händelser. Genom att känna igen sig i sagofigurer bearbetar barnen det som har hänt dem i det verkliga livet och lär sig

grundläggande begrepp för gott och ont.

5.5 Fråga 8 - Askungen

Eftersom sagan analyseras i uppsatsen ville jag få fram vad pedagogerna ute på förskolorna vet om den och hur de förhåller sig till sagans olika versioner. Majoriteten av de tillfrågade

verkar inte ha någon kännedom om att sagan finns i två versioner, de flesta känner till bara en version av sagan. Bara tre av enkätbesvararna skrev att de känner till både Perraults och bröderna Grimms version. Två av dem läser båda varianterna av sagan för barnen, men personligen föredrar de den av bröderna Grimm, eftersom den säger mycket mer. En pedagog läser ”Disney-varianten, eftersom den inte är så sorglig och läskig”.

Två tillfrågade skrev att den enda versionen av sagan som de känner till är bröderna Grimms och det är just den sagan de läser för barnen. Men tyvärr framgår det inte av deras svar om det verkligen är bröderna Grimms version de menar. Jag har själv varit med om en sagobok där Perraults version av Askungen framställs som bröderna Grimms, vilket kan skapa förvirring.

En pedagog skrev att hon inte har läst Askungen med just de barnen över huvud taget, och ytterligare en lämnade frågan obesvarad.

6 Diskussion

Syftet med denna uppsats var att undersöka vilken roll folksagan och de otäcka och grymma inslagen i den spelar för barnens utveckling. Anledning till att jag valde att fokusera just på denna aspekt av folksagan var att jag blev berörd av de senaste debatten kring sagan som fördes i tidningarna (Andersson 2009). I diskussionen tog man upp frågor angående folksagans lämplighet som barnlitteratur och de klassiska sagornas grymhet nämndes som en av faktorer som påverkar barnets utveckling negativt.

De otäcka inslagen i folksagan är bara en av de många aspekterna i den. För att hitta svar på mina frågor var det därför nödvändigt att undersöka folksagan som fenomen, att förstå hur den har utvecklats under tidens gång och vilken roll den har spelat inom

barnlitteraturen.

Med hjälp av litteraturen har jag fått bättre förståelse för folksagan, dess historia och roll för barnens utveckling. Analysen av litteraturen har visat att sagans plats i undervisningen och barnuppfostran alltid har varit mer eller mindre omstridd. Folksagan har flera gånger förvägras sin plats bland barnböckerna på grund av sitt fantasifulla innehåll eller alldeles för omodern syn på könsroller. Det är inte heller första gången som frågan om folksagans grymhet tas upp (Bettelheim 1979 s.142 ff., Lindhagen 1993 s. 13 ff., Richter & Merkel 1980 s. 51 ff.).

Däremot är forskningen överens om att sagan spelar en viktig roll för barnens utveckling och lärande, och svaren som jag fick med hjälp av enkäten ger konkreta exempel på detta.

Bland sagans positiva sidor – både i litteraturen och i enkäten – nämns att den stimulerar fantasi, bidrar till språkutveckling och social inlärning. Samtidigt är sagan något som barn verkligen tycker om, eftersom den är rolig och spännande. Med andra ord blir sagan ett medel att nå Läroplanens mål, nämligen att stimulera varje barns språkutvekling, fantasi, inlevelse och kommunikation, att ge varje barn möjlighet att uttrycka och bearbeta upplevelser, känslor och erfarenheter, samtidigt som att barn har det roligt (Lpfö 98).

I Läroplanen står det även att barns nyfikenhet och intressen skall uppmuntras, vilket innebär att barns olika behov och intressen är en viktig ungångspunkt för all pedagogisk verksamhet på förskolan. De svar som jag har fått med hjälp av enkäten styrker detta.

Pedagogerna tar barnens intresse på allvar och uppmuntrar deras deltagande när det gäller val av sagor. Att olika barnböcker är representerade på avdelningar tolkar jag som

ytterligare ett bevis på att barnens olika intressen uppmärksammas. Det är viktigt att barnen gör sig bekanta med både traditionella folksagor och modern litteratur, annars blir barnens uppfattning av sagor och böcker ensidig. Men detta innebär även att pedagoger ska förhålla sig kritiskt till alla sorters barnlitteratur. En bok behöver inte vara bra eller dålig enbart därför att den innehåller en folksaga eller en modern realistisk berättelse. Det är viktigt att kunna se vilka hinder och möjligheter varje bok har för barnens utveckling och lärande. En av enkätbesvararna till exempel påpekade att hon snarare är emot vissa moderna barnböcker, eftersom många av dem innehåller fula ord som hon tycker är opassande för barn. I det sammanhanget är det svårt att inte hålla med Lennart Hellsings uttalande om att ”all pedagogisk konst är dålig konst, men all god konst är pedagogisk”

(”Lennart Hellsing – 90 år”, Förskolan 2009:5 s. 32).

Jag inriktade min undersökning på äldre barn på förskolan, bland annat därför att

personalen på småbarnsavdelningen som jag pratade med jobbar med sagor. Innebär detta att barn upp till tre år inte kan förstå sagan? När ska man i så fall börja att läsa/berätta sagor? I litteraturen finns det delade meningar om det. Lenz tycker att den bästa åldern för sagoberättande är från fyra till nio år, och dessförinnan är det alldeles för tidigt. Lenz påstår att småbarnsåldern passar bättre för rim, ramsor och fingerlekar, samt för korta berättelser om saker och ting omkring oss (Lenz 1989 s. 11). Richter och Merkel pratar också om ”sagoåldern”, det vill säga åldern då barnen är särskilt mottagliga för sagan (Richter & Merkel 1980 s. 70 ff.). Bettelheim däremot menar att vi inte kan veta vid vilken ålder sagan har störst betydelse för barnet. Det är bara barnet själv som kan avgöra detta och genom sin reaktion visa på de känslor som sagan väcker hos det. Om barnet inte visar något intresse för sagan innebär detta att sagan just nu inte har något att säga till barnet.

Bettelheim påpekar att när man berättar sagor är det alltid bättre att låta barnet ta ledningen

(Bettelheim 1979 s. 25). Min enkätundersökning visar att pedagogerna är medvetna om att olika sagor passar för barn i olika åldrar och försöker anpassa berättarstunden för barnens behov och intressen. Personligen tycker jag att det inte finns någon åldersgräns: man är aldrig för ung eller för gammal för en bra saga. Det är barnens intresse och pedagogens egen berättarförmåga som är avgörande. Jag är övertygad om att även yngre barn kan uppskatta en folksaga, dock måste vi som pedagoger vara medvetna om vilken saga som passar bäst för just den barngruppen. För tvååringar skulle jag välja Bockarna Bruse eller Guldlock och de tre björnarna, som är korta, enkla och konkreta istället för Rödluvan eller Askungen som innehåller mycket fler moment att hålla reda på.

När det gäller de otäcka inslagen i folksagan visar det sig att pedagogerna inte ser dem som hinder. Efter att ha sammanfattat enkätens svar tycker jag att det går att urskilja två

huvudfunktioner som det otäcka har i sagan. För det första skapar dessa inslag spänning och hjälper till att hålla kvar barnens intresse. För det andra blir de ett medel för att bearbeta existentiella frågor såsom död, sorg, kampen mellan gott och ont och rätt och fel.

Det praktiska resultatet stämmer överens med de olika teorierna som beskrivs i litteraturen.

De otäcka inslagen i sagorna skadar inte barnet, utan kan tvärtom ha en positiv effekt.

Enligt Bettelheim ger det goda och det onda i sagan själen allsidig näring (Bettelheim 1979 s. 14). Ronny Ambjörnsson skriver att sagan lär barnet att orientera sig i sin känslovärld, låter det att hata utan samvetsförebråelser och dessutom ger barnet redskap att hantera sin ilska (Ambjörnsson 1986 s. 137). I sin artikel ”Hjältesagan lär barn förstå sin ilska”

uttrycker psykologen Zelma Fors liknande åsikter. Hon menar att i skolan idag kan man få vara glad men helst inte arg eller ledsen. Detta gör att barn får väldigt lite bekräftelse för sina negativa känslor. Sagan däremot lär barnet att det onda är en naturlig del av livet och förmedlar en hoppful bild av verklighet där problem är hanterliga (Fors 1999 s. 4-7).

Enkätbesvararna påpekar även att de otäcka inslagen i sagan i sig inte är något problem, däremot är det vi vuxna som bär ansvaret för att skapa en trygg situation där barnet inte behöver vara rädd. Även denna tanke får bekräftelse i litteraturen. Lenz påstår att det är vuxna som bär skulden för huruvida barnen blir rädda för en otäck saga eller inte (Lenz 1989 s. 15). Det är vuxna som känner osäkerhet när det gäller de otäcka inslagen i sagan

och överför sin osäkerhet till barnen. Dock måste en pedagog vara medveten om att barn kan reagera på sagan på olika sätt och att vissa bilder i sagan kan vara skrämmande. Detta innebär att en pedagog måste vara lyhörd för barnets känslor, inte utsätta barnet för onödig stress utan att hjälpa det att bearbeta dess rädsla. I Leka lite grann skriver Jujja Wieslander följande:

Vi kan inte skydda våra barn från det onda. Men vi kan utrusta dem att möta det. Vi kan lyssna på dem, så att de får klart för sig att det de tänker och känner har betydelse. Vi kan prata med dem, läsa, sjunga, måla och bygga med dem. Då hjälper vi dem att få ett språk, så de kan uttrycka vad de tänker och kännner (Wieslander 2008 s. 50).

En bra saga är mångtydig och innehåller en viss del spänning. Bettelheim har observerat att censurerade och förskönade sagor avvisas av barn (Bettelheim 1979 s. 177). Det kan vara sant, men varför i så fall är den förskönade versionen av Askungen så omtyckt av barnen?

Min egen erfarenhet visar att Askungen är en av de svåraste sagorna att berätta, eftersom barnen vet precis hur den ska vara och inte sällan hör man kommentaren ”Så säger de inte hemma på min film”. Detta bevisar att den version av sagan som barnen känner till är Disneys filmversion. Enkäten visade att inte ens alla pedagoger vet att Askungen finns i två varianter. Bettelheim har visat att bröderna Grimms saga har mycket djupare innebörd, men trots det är det Perraults version som verkar vara mest känd. Jag menar inte att Perraults version av sagan helt ska väljas bort: det vore fel med tanke på hur uppskattad denna version är av barnen. Men jag tycker att pedagoger borde berätta båda versionerna för att ge barnen fler dimensioner av sagan.

Det finns inte så många studier av barnens tolkning och uppfattning av sagan. Detta kan bero på att det är svårt att komma åt barnens innersta tankar. Däremot tycker jag att det vore intressant att undersöka vilka sagor barn tycker bäst om och varför, samt vad det är som barn förstår i sagan. I början av mitt arbete med denna uppsats övervägde jag en möjligheten att intervjua barn för att ta reda på vad de tycker om de otäcka inslagen i folksagan. Men på grund av den korta tiden och uppsatsens storlek var jag tvungen att begränsa mig till enkäten.

Nackdelen med enkäten är att jag inte fick lika djupa och ingående svar som jag skulle ha fått om jag valde intervju som metod. Denna uppsats är en kvalitativ studie och jag är medveten om att min tolkning kan ha påverkat undersökningens resultat. Dessutom är bortfallet stort, även med tanke på att jag har gjort en undersökning av en liten grupp förskolelärare. Om jag hade gjort större enkätundersökning skulle resultatet bli tydligare och mer övergripande. Men eftersom gruppen av enkätbesvararna var så liten går det inte att säga att resultatet av undersökningen är allmängiltigt för alla förskolor.

Men denna uppsats ville jag undersöka om folksagan fortfarande har plats i förskolan.

Undersökningen har visat att folksagan tillsammans med andra genrer av barnlitteratur utgör en viktig och naturlig del av förskolans pedagogiska verksamhet. Sagan används på olika sätt: som inslag i tematiskt arbetet eller som ungångspunkt för det, som avslappning på vilan, som språkstimulerande medel, med mera. Det är ytterst sällan sagan på förskolan används i terapeutisk funktion, men det ingår inte heller i förskolans uppdrag. Däremot tycker jag att det är nödvändigt att vara medveten om sagans mångtydighet och dess djupa värde, både pedagogiskt och psykologiskt.