Institutionen för arkeologi och antik historia
Vargarna från öst
En objektbiografisk studie av kanonerna på Gripsholms slott
Olivia FribergKandidatuppsats 15 hp i Arkeologi VT 2021 Handledare: Carl-Gösta Ojala Campus Engelska Parken
Abstract
Friberg, O. 2021. Vargarna från öst. En objektbiografisk studie av kanonerna på Gripsholms slott.
Friberg, O. 2021. The wolves from the east. An object-biography study of the cannons at Gripsholm castle.
This study has aimed to understand Suggan and Galten as its history and story has changed through time. To achieve this a biography perspective are applied. Suggan and Galten is war trophies taken from Russians during the Livonian war (1558-1583) and now presented at Gripsholm castle. Apart from understanding their history this study is going to discuss Suggan and Galten’s role as war trophies, furthermore how they relate to society both now and then.
But also, how they are viewed upon as cultural heritage.
This thesis has been based on a literature study with supplementary illustrations to put Suggan and Galten in a larger context. In the literature study, an object biographical perspective has been obtained to be able to study the entire life story. Materiality and agency have also been used to explain human relationships to the cannons and to try to clarify peoples’ actions around them. The object biographical perspective has verified several aspects of Suggan and Galten's life journey. With the help of the theoretical starting point, the development of the cannons from Äldre Vasatiden to the present day has been partly accounted for. The study describes how Suggan and Galten were casted in Moscow by casting master Andrei Chekhov. How they were used by the Russian army in the Livonian War. Then taken over by the Swedes and shipped to Sweden. Once on Swedish soil, they participated in a trophy parade and then became cultural heritages at Gripsholm Castle.
War trophies refer to an object taken during conquest, which Suggan and Galten were.
Furthermore, they have been used as war trophies in parades to demonstrate the power of the royal family. It was also during this time that the cannons began to develop into a cultural heritage. Only when the cannons were placed at Gripsholm's castle where they considered as cultural heritage.
Keywords: object biography, cannons, Gripsholm, Russia, war trophies, cultural heritage Nyckelord: objektbiografi, kanoner, Gripsholm, Ryssland, krigstroféer, kulturarv
Kandidatuppsats i Arkeologi 15 hp. Handledare: Carl-Gösta Ojala. Ventilerad och godkänd 2021-06-15.
© Olivia Friberg
Institutionen för arkeologi och antik historia, Uppsala universitet, Box 626, 75126 Uppsala, Sweden.
Omslagsbild: Suggan och Galten på Gripsholms slotts borggård. Foto: Författaren.
Tack
Jag vill i synnerhet tacka min handledare Carl-Gösta Ojala för att han stöttat, motiverat och hjälpt mig under uppsatsens gång. Ett stort tack till personalen på Gripsholms slott som bidragit med information som gjort uppsatsen möjlig. Framför allt vill jag tacka min kära familj som stöttat mig. Likaså min underbara vän som peppat mig och kämpat med mig under
den här tiden.
Innehåll
1. Inledning ... 5
1.1. Syfte och frågeställningar ... 5
1.2. Teori ... 5
1.2.1. Objektbiografi ... 6
1.2.2. Agens och materialitet ... 6
1.2.3. Kulturarvsbegreppet ... 7
1.3. Metod ... 7
1.4. Presentation av källmaterial och avgränsningar ... 8
1.4.1. Källkritik ... 8
1.5. Definitioner ... 8
2. Bakgrund ... 9
2.1 Slagen vid Narva och Ivangorod ... 13
2.2. Krigstroféer eller krigsbyten? ... 13
3. Forskningshistorik ... 15
4. Kanonernas objektbiografi ... 16
4.1. Estetisk beskrivning av Suggan och Galten ... 16
4.2. Vargarnas historia ... 21
5. Analys och diskussion ... 23
5.1. Kanonernas utveckling över tid och rum ... 23
5.2. Suggan och Galten som krigstroféer och kulturarv ... 24
5.3. Slutord ... 28
6. Sammanfattning ... 29
7. Bibliografi ... 30
8. Illustrationsförteckning ... 33
5
1. Inledning
Föremål som karaktäriserar olika historiska händelser och människors livsöden har alltid varit av stort intresse inom arkeologisk forskning. Det är något speciellt att se artefakter och försöka förstå hur, varför och av vem de är tillverkade. Föremål studeras dock oftast utifrån dess funna kontext och därför kan en del sammanhang i föremålets historia försvinna. För att ett föremåls hela historia inte ska gå förlorad kan objektbiografiska studier tillämpas för att erhålla en bredare kontext. Objektbiografiska studier har dock inte tillämpats på konfliktföremål i lika stor utsträckning som andra föremål kopplat till mänskligt beteende (Pearson & Connah 2013: 41).
Objektbiografiska studier kan därför ge föremålets historia ett större sammanhang då föremålets historia även utanför den funna kontexten behandlas. Suggan och Galten, de två kanoner som togs av svenskarna som krigstroféer under 1500-talets andra hälft har inte studerats i någon större utsträckning. I synnerhet inte objektbiografiskt.
Uppsatsens studie undersöker hur kanonerna har utvecklats och förändrats över tid och rum.
Fokus ligger främst på hur de har tillverkats och använts både i Ryssland och i Sverige. För att kunna besvara hur kanonerna har utvecklats över tid i de utvalda länderna kommer uppsatsen att utgå ifrån ett objektbiografiskt perspektiv. Hur förhållandet mellan kanonerna och människorna har sett ut samt vad de kan ha haft för betydelse kommer också att diskuteras. För att genomföra studien redogörs det för de samtida konflikterna, hur kanonerna tillverkades och hur de blev troféer och kulturarv.
1.1. Syfte och frågeställningar
Syftet är att få större förståelse för hur kanonerna på Gripsholms slott har brukats på olika sätt från 1500-tal till 2000-tal. Det ska göras med hjälp av en objektbiografisk studie som studerar ett föremåls livshistoria. Genom en sådan studie kan objekten sättas i en bredare kontext och ge händelserna omkring ett större sammanhang. Vidare ska studien diskutera människans syn och relation till föremålen. Eftersom Suggan och Galten är krigstroféer ska även detta belysas och diskuteras. Det ska ske utifrån de två specifika kanonerna, samt genom samtida krigstroféer för att sätta Suggan och Galten i ett större perspektiv. Kanonerna ska också diskuteras utifrån begreppet kulturarv och hur de har förvaltats som detta.
Nedan följer frågeställningarna som ska behandlas:
- Hur har kanonerna förändrats och brukats under deras ’livstid’?
- Hur användes Suggan och Galten som krigstroféer och vad kännetecknar en krigstrofé?
- Hur ses kanonerna som ett kulturarv?
1.2. Teori
Studien grundas på ett objektbiografiskt perspektiv, men även begreppen agens och materialitet kommer att beröras eftersom de tre hör samman. Begreppet kulturarv ska också behandlas.
Nedan beskrivs detta vidare.
6
1.2.1. Objektbiografi
Med objektbiografi menas ett föremåls livshistoria. I kanonernas fall, från det att de gjöts i Ryssland för att användas i krig, till att de idag står på Gripsholms slott som museiföremål. I en objektbiografisk studie ses ett föremåls helhet, både under och efter den har använts. Inte enbart en tidsepok eller en kontext från exempelvis en utgrävning. Även om det har gjorts en del objektbiografiska studier är det få kulturbiografiska studier på konfliktföremål (Pearson &
Connah 2013: 41–42). Likt en människans biografi kan ett objekt också födas, leva och dö.
Dock kan föremålet tillika reinkarneras genom att någon får en ny anknytning till samma föremål. Portabla objekt, som Suggan och Galten är bygger historia genom att förflyttas. Därför är ett föremåls biografi en aning mer komplex än en människas. Likväl är ett biografiskt perspektiv ett gynnsamt sätt att förstå en plats eller ett föremåls utveckling. Mycket information om ett föremåls biografi finns i själva föremålet - vilket material, hur den är tillverkad, utsmyckad och så vidare (Joy 2009: 540–543).
Utveckling genom tid och rum påverkar människor och ting, förändringarna dess emellan hänger därför ihop. Men det är främst de senaste decennierna som materiell kultur börjat studeras i en social kontext. Med materiell kultur menas föremål. Numera anses således den materiella kulturen och människan som en interaktion sinsemellan. Flera forskare tolkar ett objekts biografi olika. Igor Kopytoff ansåg redan 1986 att ett objekt inte enbart kunde studeras utifrån en del av en livshistoria. Utan den var tvungen att ses utifrån hela dess process och utveckling. Objektets historia formas utifrån vilka personer och händelser den möter under sin
’livstid’ (Gosden & Marshall 1999: 169–170; Joy 2009: 540).
En biografi på ett föremål kan delas upp och forskas om i olika delar. Kopytoff menar att ett föremål kan studeras utifrån exempelvis en teknisk biografi eller en fysisk biografi beroende på objektets historia. Förstås behövs objektet inte bara undersökas utifrån en utav dem (Kopytoff 1986: 68).
För att ge ett exempel, David Pearson och Graham Connah har gjort en objektbiografisk studie på en tysk 150 mm kanon från Första världskriget. Där undersökte de kanonens tillverkning, slagen den var involverad i och hur den tillslut hamnade på ett museum i Australien. Men också hur den påverkat personer runt omkring både under och efter kriget. Den blev importerad till Australien tillsammans med andra föremål och ställdes ut. Vissa kom att ingå i huvudutställningen på museet tillhörande Australian War Memorial. Men det intressanta är att institutionen kallade föremålen för reliker i stället för troféer, det fick de också kritik för.
Speciellt av människor som bara tyckte det var skräp (Pearson & Connah 2013: 41–48).
Janet Hoskins belyser att människors biografier är starkt kopplade till föremål. De kan vara skapade för att bli meningsfulla för människors liv. Hon skiftar fokus från hur objektets biografi uppstår till hur objekten skapar och påverkar händelserika livshistorier. Hon argumenterar samt för att individer som intervjuats om sitt liv hade förhållandevis lite att berätta. Men när hon frågade om särskilda föremål fick hon många berättelser kring dessa som var kopplade till deras livshistoria (Gosden & Marshall 1999: 174). Även Emma Hagström Molin argumenterar för hur en biografisk studie både speglar hur föremålen formas av människan men att föremålen samtidigt formar oss människor. En biografi kan också förklara hur ett föremål förändras och flyttas över tid och rum. Att studera materiell kultur biografiskt gör att ens uppfattning i deras historia blir djupare (Hagström Molin 2015: 31). Det finns en bred uppfattning om biografier och ingen är mer rätt än den andra. Det ger bara olika perspektiv och kan hjälpa en att få ett vidare synsätt.
1.2.2. Agens och materialitet
Studien baseras också på agensteorin. Teorin är relativt komplex, men skulle enklast beskrivas som en människans handlingar och vilka konsekvenser handlingarna senare får. En person
7 skulle kunna följa strömmen eller utmana och bryta sociala strukturer. Agens kan också finnas i all materiell kultur och den materiella kulturen fungerar dessutom som en förlängning av människan. Enligt Alfred Gell, en pionjär i agensteorin, fungerar dock agens bara om människan anser att ett föremål är skapat av en annan människa. (Harris & Cipolla 2017: 38, 74–75). I kanonernas fall, från det att mästaren valde att gjuta dem till vilka konsekvenser pjäserna fått för människor i krigen de användes.
Materialitet är relationen mellan människa och ting, det ligger därför nära till hands med både objektbiografi och agens. Ting och människor interagerar med och har lika stor påverkan på varandra. Interaktionen sker hela tiden med objekt runt omkring människan, både medvetet och omedvetet. Objekten anses ha stort inflytande på människor och därför skapas ett samspel dem emellan. Känslor och värderingar som speglar vår syn på världen, men också på oss själva finns i vår materiella kultur. Martin Heidegger och Bruno Latour är föregångare inom ämnet.
Materialitet kan lätt förväxlas med materiell kultur, men det är två olika begrepp. Förenklat kan materiell kultur beskrivas som något som är skapats och används av människan. För att kunna genomföra studier om materialitet krävs en kombination av den materiella kulturen och människan (Persson 2014: 29–30).
1.2.3. Kulturarvsbegreppet
Kanonerna ingår i det svenska kulturarvet och är i sig själva ett kulturarv. Ett kulturarv är både materiella och immateriella fenomen, bland annat kultur, föremål, byggnader och miljöer (Riksantikvarieämbetet 2020). Stater är de som oftast haft makten att bestämma och värdera ett kulturarv. Ibland har inflytandet använts i negativa syften för att bibehålla sina maktpositioner.
Idag jobbar dock flera olika aktörer med att bestämma och värdera ett kulturarv, där Sverige är ett exempel (Haldén, Esparraga & Karlborg: 2016: 7). Men det är främst kulturmiljövården som ansvarar för och värderar kulturarv som har ett allmänintresse. Att ett objekt blir ett kulturarv gör också att föremålet får ett nytt liv. Den kan få ett nytt värde, identitet och mening för människor runt omkring. Föremålen som blir kulturarv har också blivit valda på grund av deras värde och historiska relevans. Tetteris ger ett exempel på en parfymflaska. Är den använd kastas den, medan en oöppnad som är kvar i sin låda kan bli samlarobjekt (Tetteris 2014: 6–7,16;
Riksantikvarieämbetet 2015: 17).
Anders Högberg redogör för hur kulturarv brukar bli tillgängliga för allmänheten genom bland annat museum eller att göra platsen mer tillgänglig. Skyltar och plakat med information brukar för det mesta finnas. Men han lägger vikt vid att innehållet antingen kan lämna besökaren tillfreds eller frågande. Oscar Pripp gjorde 2008 en studie om hur det finns ett allmänintresse för kulturarv men att informationen som ges på ett flertal platser är mer eller mindre ofullständig (Högberg 2012: 132–133). Objektbiografi, agens och materialitet kommer vidare diskuteras i förhållande till Suggan och Galten i avsnitt 5.
1.3. Metod
För att kunna undersöka Suggan och Galtens historia kommer en litteraturstudie göras. Det innebär att materialet byggs på historiska källor och vetenskapliga tidskrifter. Det kommer presenteras i en kronologisk ordning från vilket kanonerna gjöts i Ryssland 1577 och 1579 till det att de hamnade på Gripsholms slott 1623. För att förklara skillnader och likheter i estetik på kanonerna kommer bland annat eget bildmaterial att användas och jämföras. Även bilder av andra pjäser visas. I och med besök till Gripsholms slott för att studera kanonerna fysiskt har ett bredare perspektiv erhållits. Eftersom kanonerna berör två länders historia jämförs även dessa, delvis utifrån ett kulturarvsperspektiv. För att kunna förklara Suggan och Galtens historia behövs andra exempel nämnas. Andrej Chokhovs andra kanoner tas upp för att belysa det ryska kulturarvet och förhoppningsvis kunna jämföra dessa med de som nu är i Sverige. För att ge en förståelse för Sveriges syn på kanonerna kommer bildmaterial av Suggan och Galten användas.
8
1.4. Presentation av källmaterial och avgränsningar
Materialen som analyseras i studien är främst historiska redogörelser både av kanonerna och krigstroféer, men även gällande kulturarv. Även bildmaterial kommer användas för att beskriva kanonernas estetik, material och inskriptioner under dess flera århundrade långa historia.
Studien avgränsas till de båda kanonerna Suggan och Galten men sträcker sig periodmässigt från 1500-tal till nutid. Således kommer inte kanonernas hela livshistoria att beskrivas eftersom det är alldeles för stort och för att det finns kunskapsluckor angående deras historia under vissa perioder. Kanoner av samtida tillverkare samt krigstroféer av samma tidsperiod kommer att redogöras för, men studiens huvudsakliga fokus ligger på Suggan och Galten.
1.4.1. Källkritik
Källkritiska aspekter att ta hänsyn till är att kanonerna är tillverkade i Ryssland, vilket medför litteratur på ryska. Det blir delvis problematiskt på grund av att ryska kunskaper inte innehas.
Därför är det viktigt att ha i åtanke att källorna kan baseras på ett västeuropeiskt perspektiv.
Eftersom kanonerna efter 1623 endast varit på Gripsholms slott finns det begränsat med material efter den tiden. Det är ytterligare en svårighet med att göra en objektbiografisk studie, när en begränsning är materialbrist under vissa tidsperioder. Men även hur de valts och väljs att tolkas är ett hinder (Pearson & Connah 2013: 42). Därför fokuserar studien på 1500–och 1600- tal samt nutida kontexter. Emedan är det svårt att veta hur människornas syn på kanonerna har förändrats över tid, det blir en tolkningsfråga. Det kan dock antas att tolkning blivit bättre med nedskrivna redogörelser samt intervjuer. Men intervjuer har inte kunnat genomföras i studien på grund av Covid-19. En annan aspekt att ta hänsyn till är den småskaliga forskning som gjorts på Suggan och Galten i allmänhet. För att resonera och diskutera behövs kompletterande källor med liknande föremål. Det finns självfallet andra krigstroféer som är samtida med Suggan och Galten. Därför är andra krigsföremål som nämns i studien utöver några enstaka samtida kanoner relevanta.
Till sist, kanoner från bland annat den Äldre Vasatiden (1521–1611) är svåra att tolka på grund av det begränsade materialet kring eldrörslängder (Sjöblom 2013: 28–29). Därmed finns det en osäkerhet kring vilka typer Suggan och Galten räknas som.
1.5. Definitioner
Arkli - Beteckning för förråd av krigsmaterial. Infört under Gustav Vasas tid, finns både Stora och Lilla arkliet.
Artilleri - tyngre eldvapen ex. kanoner.
Kaliber - Pipans inre diameter, eldvapen brukar nämnas efter kaliberns storlek.
Lavetter - Är ställningen i vilket en kanon eller annat tungt eldvapen sitter på.
9
2. Bakgrund
Figur 1. Karta över Sveriges besittningar i östra Europa på 1500- och 1600-talet. Bild: Thomas Blomberg.
Licens: (CC-BY-SA 3.0)
I 1500-talets Europa var det likt tidigare århundraden mycket konflikter och krig. Den ena staten efter den andra ville åt mer makt och mark för att gynna sitt rike. Livland (nuvarande Estland och Lettland) och Ingermanland (ett historiskt landskap vid finska viken) låg bra till strategiskt vid Östersjön vilket gjorde att många länder ville ta över dessa geografiska områden (fig.1). Livländska kriget varade mellan år 1558 och 1583, i kriget medverkade bland annat Sverige, Polen-Litauen, Danmark-Norge och Ryssland (Martin 2007: 239).
Konflikten mellan de medverkande länderna kan anses vara den första konflikten mellan Europa och Ryssland. Grunden till konflikten var nationernas olika syn på kultur, politik och religion. Nationerna formade antingen allianser eller var självständiga, Ryssland samarbetade inte överhuvudtaget med övriga stater i kriget. Men annars kunde allianserna skifta beroende på vilken som gav mest framgångar (Filyushkin 2016: 4–5).
Nordiska sjuårskriget (1563–1570) pågick samtidigt som livländska kriget. Sverige hade det problematiskt att skydda sina dåvarande landsgränser i och med att de var omringad av Danmark, Norge och Finland. Vid den här tidpunkten hade Sverige inte Skåne, Halland eller Gotland som var danskt. Danmark var ett speciellt stort hot om de också skulle överta Östersjöområdena. Sverige var tvungen att försöka erövra regionerna i stället. Dock han ryssarna före och trängde in i Östersjöområdena allt medan Sverige var i pågående maktskifte.
10
Rysslands första tsar Ivan IV, mer känd som Ivan den förskräcklige (1530–1584) erövrade Reval (nuvarande Tallinn) och konflikten var i gång (Djurberg 1937: 107–108; Tarkiainen 2017: 41).
Under livländska kriget utvecklades artilleriet. Eldvapen har en lång historia och första benämningen av kanoner kommer från Florence och dateras till 1326. Det beskrivs att de valde att producera ’järnkulor och en kanon av metall’, kanonen skulle försvara byn och slotten som fanns. Dock fanns det redan liknande vapen innan de kom att bli ett så kallat skjutvapen. I Kina användes en form av krutpulver i kastmaskiner redan i början av 1000-talet. Kastmaskiner var väldigt populära i Europa under tidig medeltid och användes fram till 1400-tal. De blev sedan helt utbytta till skjutvapen gjorda av metall (Nossov 2013: 31–33). Det visade sig dock att kanonerna inte var effektiva för belägringsattacker. De gjorde ingen direkt skada på murar och stora stenbyggnader förrän slutet av 1400-talet, på grund av deras konstruktion. Fram till slutet av 1400-talet var kanonerna dessutom gjorda av smidesjärn. Även om smidesjärn fortfarande användes blev det vanligare att gjuta i formar eftersom det gick snabbare. Både järn och brons användes vid gjutning av kanoner. Övergången till gjutet brons berodde mycket på mindre arbetskostnad, effektivare gjutprocess, de blev mer enhetliga samt större kalibrar med mindre vikt. Dock var koppar en dyr vara (Esper 1969: 188; Kinard & Tucker 2007: 50; Nossov 2013:
38–40). Kanske var det därför både järn och brons användes parallellt. Även kulorna övergick från sten till järn, men också det blev dyrare och skadade pipan. Trots de negativa aspekterna fanns det också positiva. Genom att använda järnkulor behövdes inte lika stor kaliber, inte heller gick sådana kulor sönder lika lätt vid avfyrning (Esper 1969: 189–190).
Runt om i Europa fanns stora ’gun masters’, som gjöt små och stora skjutvapen.
Vapenmästarna var främst från ottomanska riket, Frankrike, Spanien, England och Venedig.
Från början fick Moskvariket importerad hjälp från bland annat italienska hantverkare, på begäran av Ivan III, mer känd som Ivan den Store (1440–1505) (Esper 1969: 187,189; Nossov 2013:39). Ivan III var också den som lät bygga Ivangorods fästning som sedan visade sig vara viktig i kriget. Emellertid är den byggd i en enklare modell, så kallad reinforced castle, ett förstärkt slott i princip. Övriga Europa använde sig av trace italienne, i vilket fästningen såg ut som en stjärna. Ryssarna använde sig också länge av mobil krigsföring, främst mot Tatarerna (ett turkiskt folkslag). Samtidigt som de också använde en defensiv metod från främst fästningar ämnat för fienderna i väst (Esper 1969: 191–192; Paul 2004: 32; Tarkiainen 2017: 42). Ryssarna importerade också färdiga skjutvapen men även material. Det hände också under tidigare konflikter att de fick sin import stoppad. Men allt eftersom kunde kunskapen föras vidare till inhemska hantverkare. Det var likväl tyskar som öppnade den första silver- och koppargruvan i Ryssland i slutet av 1400-talet. Kanonerna som gjöts under 1500-talet var gjorda i brons.
Gjutningen gjorde det också möjlighet att utsmycka pipan. Det blev således inte enbart ett vapen utan fungerade även som en politisk symbol. De flesta kanonerna under den här tiden var väldigt väl dekorerade. Det var vanligt med djur- och naturornamentik men även människor förekom på kanonerna (Esper 1969: 195; Bogatyrev 2010: 49–52; Tarkiainen 2017: 39). Ryssarna började också sätta kanonerna på vagnar vilket ökade deras mobilitet. Nu kunde de användas utanför de defensiva fästningarna (Military-Historical Museum St. Petersburg).
En av de mest kända gjutmästarna var Andrej Chokhov (Андрей Чохов) (cirka 1545–
1629), han var en av ryska hovets mest framgångsrika hantverkare. Likt många andra gjöt han också klockor, främst i brons. Det var han som gjöt Suggan och Galten, mer om det i kapitel 4.
Men den mest kända pjäsen han gjort är Tsarkanonen (fig. 2.), det är den största kanon som någonsin gjorts. Han var aktiv mellan cirka 1567 och 1629, hans kunskap gjorda att alla tsarer under hans aktiva karriär ville utnyttja hans expertis. Dessutom blev han kanonspecialist på Puschechniy prizak, artilleriavdelningen. Ryssarnas problem var emellertid att de inte fick till någon standardisering på sina kanoner. I Ryssland fanns det tre typer av eldvapen på den tiden – kanoner, pishchals och tiufiaks. Pishchals var ett slags gevär medan tiufiaks var ett vapen med kort skjutvidd (Bogatyrev 2010: 61–62; Nossov 2013: 41; Military-Historical Museum St.
Petersburg 2020).
11 Tsarkanonen ställdes ut vid Frolovskie grindarna på Röda torget som symbol för makt tillsammans med två andra kanoner. Den står fortfarande i Moskva. Kanonen räknas till typen
’bombards’ och är stora kanoner, den är också gjord av brons. Kanonen avfyrades aldrig och var därmed inte heller med i något krig. Pjäsen är 550 centimeter lång, har en kaliber på 89 centimeter och väger över 40 ton. Den har dessutom fyra handtag i stället för två som var standard för kanoner under den tiden (Paul 2004: 33; Kinard & Tucker 2007: 50). Andra som besökte Moskva, speciellt utländska högt uppsatta personer skulle se dessa bjässar för att se vad ryssarna var kapabla till. Tsarkanonen skapades för att Fjodor I (1584–98), den dåvarande tsaren, skulle framstå mäktig. Han ansågs inte vara lika stark som sina föregångare och det var därför viktigt att påvisa motsatsen. Det var inte heller lätt att ta över rollen efter sin far, Ivan de förskräcklige. Tsarkanonen skapades också för att skrämma de tatariska fienderna (Paul 2004:
33; Bogatyrev 2010: 72).
Ryssarna krigade inte enbart mot länder i väst. Även tatarerna var ett hot mot det ryska väldet, tatarerna är som tidigare nämnt ett turkfolk. Eftersom ryssarna var tvungna att kriga på olika sätt beroende på vem de krigade med ledde det till deras fall. Tatarerna tog sig in i Ryssland och det ledde till den inhemska kollapsen - ’den stora oredan’. I kriget mot tatarerna användes mycket handvapen, pil och båge exempelvis. Medan i krigen mot väst användes defensiv krigsföring med fästningar och kanoner. I och med en icke standardiserad metod fick ryssarna det svårt i sin krigsföring (Esper 1969: 191–192, 198).
Figur 2. Tsarkanonen i Moskva. Bild: en:User:GrahamColm. Licens: CC-BY 3.0.
Chokhov gjöt inte bara Suggan, Galten och Tsarkanonen. Fler pjäser gjorda av honom finns på olika museum i Ryssland. En annan känd sådan är Lejonet (fig. 3.) som gjöts 1590 och som numera står på Military-Historical Museum of Artillery, Engineer and Signal Corps i St.
Petersburg. En annan är Enhörningen som gjöts samma år som Galten, 1577. Enhörningen användes också i det livländska kriget men antas ha stannat kvar i den ryska armén. Det var
12
senare under Smolenskkriget som kanonen blev tagen av polska trupper och sedan den svenska. Intressant är perioden den var i svensk ägo. Den delades i tre delar och lämnades tillbaka till ryssarna. Den löddes ihop av en gjutmästare i Arsenalen. Dock var ryssarna tvungna att betala sju rubler för varje pud (massaenhet) av kanonens vikt. Den står i alla fall nu på samma museum som Lejonet (Military-Historical Museum St. Petersburg 2020).
Moscow Kremlin Museums (2021) har även de kanoner av Chokhov, kanonen Troilus är ett exempel, gjuten 1590. Troilus är en mytologisk figur från antika Grekland. Samtliga nämnda kanoner är gjorda i brons. Pjäserna är också dekorerade med de djur eller mytologiska figurer de är döpta efter. Dock finns det kanoner på dessa museer som inte är av Chokhov, vissa av pjäserna har också samma namn som en del av Chokhovs kanoner. Men som sagt, det var inget ovanligt. Det fanns kanontyper som var döpta efter djur också, både mytologiska och riktiga, en modell hette faktiskt enhörningen (Kinard & Tucker 2007:53f).
En del menar att ryssarna var sena i sin utveckling av krigsföring i jämförelse med andra västerländska länder, exempelvis Sverige. Det skulle delvis bero på att Ryssland inte skrev ner sina processer kring de militäriska, sociala och politiska utvecklingarna. Anledning till det var att ryssarna till stor del fortfarande hade en oral kultur och inte kände behov av att skriva ner sin strategi. Emellertid började nedtecknandet någon gång under 1600-talet. Men det är en omtalad debatt om huruvida när den militäriska revolutionen verkligen startade. Michael Roberts och Geoffrey Parker argumenterar för hur västvärlden introducerade den militära revolutionen i bland annat Ryssland på sent 1500-tal. Men Jeremy Black hävdar att
revolutionen inte började förrän sent 1600-tal, drygt hundra år senare. Det går dock inte att förneka att 1400-talet fram till 1600-talet var en viktig period för den ryska samhälls- utvecklingen. Genom de revolutionära förändringar Ryssland genomförde i framför allt krigsföring kunde även samhället utvecklas. Det lade sedan grunden för Rysslands kommande stormaktsbildande (Paul 2004: 9–11).
Figur 3. Andrej Chokhovs kanon Lejonet. Bild: Shibormot. Licens: Får användas i alla syften.
13
2.1 Slagen vid Narva och Ivangorod
Det livländska kriget pågick fortfarande och ännu fanns inte några segrande. Sverige hade bättre vapen men likväl lyckades moskoviternas härjningar bli fler och fler. Men Pontus De la Gardie, som först hade befälet i Finland fick sedan ansvar över de svenska trupperna i öst. Han lyckades först ta fästningarna Tolsburg och Wesenberg vid finska viken för att sedan tåga vidare till Narva. Narva var nämligen ryssarnas viktigaste hamn, dessutom deras utgångspunkt för fälttåg.
Vid erövring av Narva skulle Sveriges handel och kontakter öka. Erövringen av Narva planerades i noggrannhet, det var oerhört viktigt att soldater och artilleri samspelade och fungerade. När detta var säkerhetsställt gick De la Gardie och trupperna in i Narva och den sjätte september intogs staden och fästningen gick i Sveriges ägo. Även Ivangorod på andra sidan floden togs efter några dagar. Den här räden blev en oerhörd succé och gjorde att Sverige tillslut kunde beslagta hela Ingermanland. Endast Nöteborg förblev i motståndarnas händer. När Kung Johan III var nöjd med vad han såg i Östersjöområdena inleddes förhandlingar om fred.
Parterna kom dock inte överens om något vilket endast resulterade i ett treårigt vapenstillestånd.
Det kom att förlängas ytterligare tre år. Det var vid denna belägring av Narva som den första Vargen togs (Djurberg 1937: 107–108).
Men redan 1590 återtog ryssarna Ingermanland och de fick även Ivangorod. Det skedde på grund av de svenska truppernas minskning. Både missväxt och pesten spreds i Sverige och Europa vilket gjorde att många människor dog. Johan III var inte nöjd över att kommendant Karl Henriksson Horn hade överlämnat Ingermanland till ryssarna. Han krävde därför en ny insats för att än en gång återta området. Vid det här tillfället skickades också Vargen tillbaka till Narva för att ingå i deras artilleri. Inte heller denna gång blev det någon särskild framgång för någon av länderna. När fred slöts i Teusina 1595 fick Sverige i alla fall behålla Estland och Narva (Djurberg 1937:109–110).
1609 försökte svenskarna återigen att återta platser i Östersjöområdet. Karl IX fokus låg likt tidigare på Ingermanland och Kexholm. Tillfället var också ypperligt eftersom ’den stora oredan’ pågick i Ryssland, vilket innebar en kollaps för staten. Nu klev Jakob De la Gardie och hans trupper även in i Ryssland. Men målet var fortfarande att få tillbaka Ivangorod. Likt tidigare fick de svenska trupperna problem med myteri och belägringen kunde inte genomföras.
Trots brist på soldater i och med Kalmarkriget kunde ändå Novgorod intas. Samt fästningarna Koporje, Jama och Gdov av Evert Horn. Det var också han som genomförde den sista lyckade belägringen av Ivangorod, även med en lite styrka. Både svenskarna och ryssarna kämpade in i det sista med ett fåtal soldater. Det här var en väldigt lång konflikt, Horn kom redan i augusti 1612 till Ivangorod men fästningen erhölls inte förrän fjärde december samma år. Det var här den andra Vargen kom att hamna i svensk ägo (Djurberg 1937:110–111; Esper 1969: 198).
Livländska kriget gjorde klyftan mellan Ryssland och Europa ännu större. Historiskt sett sågs kriget som Europa mot Ryssland. Men det tankesättet kom inte förrän slutet på 1700-talet, början på 1800-talet. Under kriget fanns inte sådana tankar på samma sätt, ’vi’ mot ’dem’ var något som växte sig starkare efter kriget (Filyushkin 2016: 5, 17–19).
Inte bara ryssar och svenskar blev påverkade av kriget, främst blev befolkningen i Livland berörda.
2.2. Krigstroféer eller krigsbyten?
Krigstroféer togs redan i det antika Grekland. I källor som skrevs för över 2000 år sedan av Xenofon och Tukydides benämns troféer (Pearson & Connah 2013: 42). Det är alltså redan vid 1500-talets slut en väldigt gammal företeelse men fortfarande väldigt populär. Troféer ansågs vid den här tiden som en del av krigsföringen, i alla fall erövrandet av krigsföremål. Det var alltså inget fel i sig att ta hem föremål som ’souvenirer’. Det var inte bara kanoner och andra vapenföremål som togs. Även fanor och instrument som användes i strid förekom.
14
Studier kring krigsbyten under 1600-tal i Sverige är enligt Emma Hagström Molin väldigt lite forskat om. Det är vanligare att studera elitens samlingar som exempelvis böcker. Krig innebar därför inte bara erövringar av land och mark utan var ett tillfälle att finna och samla dyrbara och kulturella föremål. Ordet byte eller krigsbyte var inte vanligt förekommande under 1600-talet. Det var alltmer vanligt att använda ordet trofé. Att i stället nämna de vid trofé ansågs mer maktgivande och som ett tecken på seger. Det var främst föremål tagna på slagfälten som nämndes som troféer. Krigsbyten sträckte sig förbi fälten och var oftast kulturella och religiösa föremål. 1712 var första gången ordet ’krigsbyte’ användes i det svenska språket enligt SAOB (Svenska Akademiens ordbok). Ett annat ord som förekom under 1600-talet var det latinska spolia, vilket syftade till ’byte’, det kom att bli synonymt med krigsföring. Intressant är dock att högt uppsatta svenskar aldrig brukade varken ordet byte eller spolia. De valde att i stället att bara nämna var föremål kom ifrån och inte hur och varför de var tagna. (Hagström Molin 2015:
68–71).
Att definiera ett föremål som antingen krigstroféer eller krigsbyte kan vara svårt menar Hagström Molin. Hon ger exempel på föremål som tagits från katedralen i Trondheim 1564.
Det var en hjälm och flertalet sporrar som togs, de anses vara troféer enligt svenska forskare.
Men borde kanske definieras som krigsbyte i stället med tanke på att de inte togs i strid utan är kulturella föremål (Hagström Molin 2015: 73). Vissa byten och troféer kunde till och med bli
’svenska’ genom att skriva föremålen som ’svensk krigstrofé/byte’. Då var det alltså svenskarnas ägo och stolthet. (Hagström Molin 2015: 75). Föremål från slaget vid Narva 1700 blev dessutom märkta fysiskt förutom att bli inventerade. Suggan och Galten blev inventerade i räkneskapen men aldrig märkta. Inga kanoner från Narva 1700 är bevarade (Tetteris 2014:
16).
Karin Tetteris beskriver hur troféer från slaget vid Narva 1700 kom att ställas ut på något som kan liknas vid ett museum. Vidare redogör hon för hur Mikael Bethlen som var samtida med slaget beskriver museet. Att där skulle finnas troféer från tidigare kungars erövringar samt deras rustningar. Föremålen skulle ha stått i olika rum liknande dagens museum. Det var viktigt att bevara föremålen för framtida generationer. Det skulle påvisa Sveriges storhet och styrka.
Men dåvarande kungen visste att allt inte skulle bevaras och det var därför avbildningar och inventeringar skedde. Samtida tidningar skrev också om föremål och listade varenda en av dem (Tetteris 2014: 13,18).
Troféer som svenskarna tog var utvalda, det togs föremål som var av värde både pengamässigt och maktmässigt. Exempelvis valdes kanoner på grund av att de kunde säljas och smältas ner men framför allt återanvändas av armén i Sverige. Flaggor och fanor togs också, men de hade inget ekonomiskt värde. De skulle enbart representera Sveriges framgångar och visa vilket land som förlorat. Men det symboliska värdet var minst lika viktigt på grund av de paradtåg som anordnades för troféerna när de väl anlänt i Sverige (Tetteris 2014: 19). Även om det var helt lagligt att erhålla krigstroféer och i viss mån byten kunde den förlorande parten kräva tillbaka dem, det skedde främst under fredsförhandlingarna. Mitauhandlingarna är ett exempel, Kurländska furstar krävde tillbaka dessa, men de fick endast ett par av dem (Hagström Molin 2015: 105, 107).
15
3. Forskningshistorik
Suggan och Galten har inte studerats mycket i jämförande till andra kanoner, exempelvis tidigare nämnda Tsarkanonen. Nedan redogörs dock för den forskning som gjorts.
Kapten Sten Djurberg skriver i boken Gripsholm – Slottet och dess samlingar 1537–1937 om Suggan och Galten i ett eget kapitel. Där redogör han främst för hur kanonerna tagits i krig och hur de senare kom att stå på Gripsholms slott. Han belyser även två andra personer som haft andra teorier om hur kanonerna tagits och var. Strinnholm stod för den mer allmänt utbredda teorin om att båda kanonerna skulle tagits vid kapitulationen av Ivangorod 1581.
Hallenberg menar att kanonerna skulle tagits 1611 i Novgorod. För att senare ingått i en vapentransport 1614 som sträckte sig från Novgorod via floden Vlochov till Ladoga för att senare hamna i Nöteborg (Djurberg 1937: 106).
Djurberg har studerat Krigsarkivets arkliräkningar, vilket gjort att han kunnat komma fram till mer exakta årtal och platser i vilket kanonerna beslagtogs. I arkliräkningarna stod allt om Sveriges vapen och ammunition, dels det som var i Stockholm, dels det som fanns i hela svenska riket. Det fördes noga anteckningar om artilleriet och även det som flottan och armén lånade var nedskrivet. Därmed anser Djurberg att Suggan och Galtens färd 1581 och 1614 från Ingermanland till Sverige kan anses som trovärdiga (Djurberg 1937:106–107). Mer om detta i avsnitt 4.
Figur 4. Suggans främre del, rikligt detaljerad. Av: Författaren.
16
4. Kanonernas objektbiografi
Kanonerna står på Gripsholms slott och är krigstroféer tagna av svenskarna i Ivangorod och Narva i slutet av 1500-talet och början av 1600-talet. Nedan presenteras kanonernas historia och en estetisk beskrivning av pjäserna.
Figur 5. Galtens främre del, väldigt lik Suggan. Av: Författaren.
4.1. Estetisk beskrivning av Suggan och Galten
17
Figur 6. Delfinerna på Suggan, de ser likadana ut på Galten. Av: Författaren.
Utseendet kom att förändras på kanoner under 1500-talet, främst kom pipan att bli rikligt dekorerad. Handtag blev också vanligt för att det skulle vara lättare att lyfta. Handtagen kom att kallas delfiner på grund av att de oftast hade detta djurs form, men även andra djur kunde förekomma. Kanonerna laddades vid dess bakdel och kulan var dekorerad som en druva därav kallades de för vingrad (Nossov 2013: 38–40). Även om kanonerna är väldigt lika varandra finns det små detaljer som skiljer dem åt, nedan redovisas dessa.
Båda kanonernas delfiner (Fig. 6), är i form av ett djur, dock inte som en delfin i det här fallet. Vad som pryder Suggan och Galten är svårt att urskilja. De ser närmast mytologiska ut på grund av att de ser ut som en blandning av människa, drake och fisk på samma gång. De är väldigt dekorerade och har ett prickigt utseende. Dessutom har de tänder likt vargen som syns framme på pipan.
Vidare har både Suggan och Galten ryska inskriptioner, det är dels Chokhovs signatur. Det står också att de heter Vargen. Förutom att det står i inskriptionen, syns det dock att de har samma tillverkare utifrån deras estetiska likheter. Mycket är likt och sitter på samma ställe på båda kanonerna.
Varghuvudena som syns framme på pipan är likadana på båda kanonerna (Fig. 4 och 5).
Varghuvudet har lika många tänder, lika många både uppe och nere. Räknat i profil, åtta korta fyrkantiga tänder, fyra korta spetsiga och två långa spetsiga. Vad som dock skiljer dem åt är utsmyckningen allra längst fram på pipan. Där syns ett band runt trumfen, trumfen är kanonens allra främsta del. Den ena kanonen har inget dekorerat på sitt band, medan den andra har blommor. Den med blommor längst fram är Suggan och är aningen större i storleken (Peter Stenmark pers.komm.). Dock har Suggan smalare och fler ränder som går sidledes längst fram på kanonen. Galtens är tjockare och bredare.
18
Figur 7. Suggans druva. Av: Författaren.
Druvorna som sitter längst bak på pipan pryds de också av varghuvud (Fig. 7). Det var vanligt att döpa kanonerna till namn som hade med stora starka djur att göra. De allra största pjäserna inom artilleriet kallades bland annat elefanten, björnen och lejonet. Mindre, sådana som Suggan och Galten kallades för hunden, räven eller leoparden för att nämna några (Nossov 2013: 41).
Galtens druva med varghuvud har också en kula i munnen. Vad det syftar till är oklart.
19
Figur 8. Galten, den kortare kanonen gjuten 1577. Av: Författaren.
Vid närmare undersökning av de båda pjäserna syns en viss skillnad i storlek (Fig. 8 och 9).
Om kanonernas främre delar jämförs med varandra syns det att Suggan har fler blomornament på pipan än vad Galten har. ’Blomrundlarna’ är sex på Suggan medan Galten har fyra. Därmed antyder det förvånande nog att Suggan är längre än Galten.
De är rikligt utsmyckade, Suggan och Galten har båda två blomornament längs med hela pipan men de ser lite olika ut. Men skillnaderna är ytterst få och syns inte vid ett snabbt ögonkast. Galtens ornament syns i Figur. 10 och Suggans i Figur. 11. Båda pjäserna har likadana stora blommor som går längs hela pipan, där syns två olika sorter. En med rundare blad och en med spetsigare. Däremot skiljer sig de mindre blommorna åt. Galten har två sorter medan Suggan bara har en, svårt att urskilja vad det skulle vara för sorts arter. Emellertid har båda likadana stjälkar. Ytterligare en skillnad är ornamenten mellan blommorna som ser ut som spiror. Galtens pryds av blommor likt de i de små stjälkarna, som bara är ’halva’. Sedan har den en liten spets längst fram, förmodligen också en blomma. Suggans spiror har större figurer, svårt att tolka om de också är blommor. Men spirans spets är mycket större och mer detaljerad på Suggans än på Galtens. Den ser ut som en tulpan med spetsen som går igenom och blir till prickar.
Kanonerna har varit en del av det svenska kulturarvet ända sedan erövringarna i Ingermanland. De har dock inte förändrats något till utseende under dessa 440 år sedan tillverkning, det ser exakt likadana ut. Det syns på dem att de medverkat i strid, det är lite skavanker här och var. Men det hör till ett sådant gammalt föremål. På gamla fotografier syns det att lavetterna bytts ut, förmodligen för att de blivit slitna. Numera är det mycket större hjul.
De ’nya’ vagnarna är numera röda, om än avflagnade (Fig. 8 och 9.). Men innan de målades röda stod det text på sidorna. Det är dock svårt att tyda vad det stått. Emellertid kan det ändå tydas att det har med när och hur kanonerna togs. De nyare lavetterna är också mycket finare och ståtligare än de gamla.
20
Figur 9. Galten, den kortare kanonen gjuten 1577. Av: Författaren.
Figur 10. Galtens ornament på kanonens främre del. Här syns flera olika sorters blommor. Av: Författaren.
21
Figur 11. Suggans ornament, viss skillnad mot Galtens. Av: Författaren.
4.2. Vargarnas historia
Att kanonerna kom att stå på Gripsholms slott (2021: Historik) var dels som sagt att de byttes mot två andra kanoner. Men också för att det var flera kungars bostad. Det var Gustav Vasa som lät bygga slottet som står idag. Bo Jonsson Grip var den första som byggde ett slott på platsen, han hade också en vapensköld med en grip. Det är förmodligen därför de heter Gripsholm.
Den första kanonen togs av Pontus De la Gardie vid Narva 1581, den andra vid återerövringen av Ivangorod 1612. Båda ställdes ut vid Gripsholms slott 1623, där de byttes med två andra dubbelkartoger. Den första av de två kanonerna färdades fram och tillbaka mellan Sverige och nuvarande Estland. 1582 skickades den för första gången till Sverige men redan 1590 sändes den tillbaka för att vara med i ytterligare ett slag om Ivangorod. Den första tagna kanonen skeppades med Lindormen och Hjorten, fram och tillbaka mellan Estland och Sverige.
Kanonen står med i Stora Arkliet igen 1608 men det kan inte med säkerhet sägas när den officiellt var i Sverige igen. Kanon två skeppades till Sverige först 1614 (Djurberg 1937: 106–
107).
Enligt gamla arkliräkneskap kallades kanonerna först för Rysseulvarna i Sverige. Sedan namngavs de Vargen och Varginnan, för att till sist komma att kallas Suggan och Galten Djurberg 1937: 106). Namnen diskuteras vidare i nästa kapitel.
Andrej Chokhov som nämnts tidigare, gjöt de två pjäserna. Enligt Ingvar Sjöblom är kanonerna mätta till 465 centimeter respektive 535 centimeter. Dock har Peter Stenmark från Gripsholms slott mätt de till 495 centimeter och 565 centimeter. Men det skiljer likväl 70 centimeter på båda måtten. Han konstaterar också att Suggan är den som är längst. Den korta, Galten, skulle vara gjuten 1577 och den längre, Suggan, 1579. Båda är av brons men med en hög kopparhalt. Därav den gröna färgen. Suggan och Galtens kaliber anses vara mellan 30/36 till 40/48 pund och tillsammans väga omkring 11 ton. Kulans vikt är den som räknas i pund (ett pund är cirka 400 gram). De räknas till samma typ trots de skiljer sjuttio centimeter i längd dem
22
emellan (Sjöblom 2013: 28–29; Peter Stenmark pers.komm.). Djurberg nämner först kanonerna som 48-pundiga halvkartoger. Han nämner också att en standardisering sker inom artilleriet och då kom de att kallas för hela eller dubbla kartoger (Djurberg 1937: 106). En kartog är en kanon som är kortare och tjockare i jämförelse med typen slangor som är långa och smala (Kalmar läns museum 2008: 44).
När lavetterna byttes ut fick vindbryggan förstärkas på grund av deras tyngd. När de skeppades till Sverige skickades både lavetterna och fältlådorna med (Djurberg 1937: 106; Peter Stenmark pers.komm.). Det är oklart hur många gånger lavetterna behövt bytas ut. Men bildmaterial kan endast bekräfta två, dock kan det och har förmodligen renoverats och bytts delar.
Trots att de sattes på Gripsholm för att skydda mot eventuella fiender hotades faktiskt både Suggan och Galten av nedsmältning. Det var brist på material till nya vapen och Sveriges ekonomi var usel därför smältes många krigstroféer ner. Metallen användes också för att göra nya mynt. Hela tre gånger var det på tal om att smälta ner de, 1722, 1734 och 1764 (Djurberg 1937: 111; Armémuseum 2020: Vad hände sen?).
Kanonerna står på yttre borggården väl synliga från entrén. På Gripsholms slott ingår Suggan och Galten i ’Barnens Gripsholm’. Där fås intrycket av att de ställs ut som ’leksaker’
eftersom de får klättras och lekas på (Gripsholms slott 2020: Barnens Gripsholm). Men kanonerna har framför allt inte ställts på museet för att barn ska kunna leka med de.
Figur 12. Kanoner på den yttre borggården. Årtal okänt. Bild: Sörmlands Museum. (CC-BY-SA 4.0).
23
5. Analys och diskussion
I uppsatsens sista del kommer Suggan och Galtens diskuteras utifrån frågeställningar och syfte.
Figur 13. Oscar II på besök vid Gripsholm. Bild: Sörmlands Museum. (CC-BY-SA 4.0).
5.1. Kanonernas utveckling över tid och rum
Kanonernas förändringar i utseendet tas upp i kapitel 4. Nedan beskrivs andra objektbiografiska aspekter av Suggan och Galten.
Suggan och Galtens namn är intressanta och värda att resonera kring. Fascinerande är att kanonernas namn kom att förändras efter ankomsten till Sverige. Från att heta Vargarna i Ryssland kom de ’svenska’ namnen Ryssulvarna, Vargen och Varginnan. Till slut fick de namnen Suggan och Galten. Det finns inget nedskrivet om varför kanonerna har bytt namn eller varför de kom att benämnas som de gjorde. Ryssulvarna nämns i Arkliräkneskapen, och det argumenteras att namnen valdes utifrån att de ville särskilja ulvarna från andra kanoner med samma djurnamn. Emellertid hette artilleripjäserna Vargarna och inte Ulvarna från början. Fast enligt Svenska Akademiens Ordbok (SAOB) betyder ulv, ’en varg i fårakläder’. Svenskarna kanske därmed ville påvisa att ryssarna spelade fult spel men inte visade det utåt, att ryssarna inte var att lita på. Möjligtvis var det också prestige i att skriva att de var från Ryssland.
Utifrån litteraturstudien anses namnen Vargen och Varginnan som den mest logiska benämningen, detta eftersom den ena är större än den andra men av samma djurart. Det är också mest logiskt eftersom de behövde särskiljas och båda två kunde då inte benämnas vid Vargen.
24
Att det slutgiltiga namnen kom att bli Suggan och Galten är märkligt, det för tankarna till grisar.
Det var dessutom underligt för att de redan hade benämnts i Sverige. Eventuellt byttes kanonernas namn till Suggan och Galten för att förminska ryssarna och deras meriter. Dock kan det argumenteras för att svenskarnas meriter också blev förminskade då föremålen enligt ovanstående resonemang var prestigeföremål. Men antagligen tyckte inte svenskarna det med tanke på namnen. En annan teori skulle kunna vara att allmänheten tyckte de såg ut som grisar, Djurberg (1937: 106) påpekar detta när han skriver ’…vilka namn småningom i folkmun övergått till Galten och Suggan’. Det kan likväl argumenteras för att samtida avbildningar av vildsvin liknar Suggan och Galten till utseendet, därav fick möjligtvis kanonerna sina nya namn.
Dock borde det egentligen vara lika enkelt att säga Vargen och Varginnan. Förståeligt måste det vara något i namnen som skiljer de åt, men varför just i genus? Det blir åtminstone lika förvirrande när den längre kanonen är namngiven Suggan, eftersom Galten egentligen är den större inom arten. Emellertid behöver inte Suggan varit benämningen på den längre när de namngavs. Det är förstås svårt och i princip omöjligt att veta på grund av brist i dokumentation.
Enhörningen, som också gjöts av Chokhov kapades som tidigare nämnt i tre delar innan den lämnades tillbaka till ryssarna. Svenskarna kan troligtvis ha tyckt att de inte ingick i det svenska kulturarvet och inte räknades som en ’riktig’ svensk trofé. På grund av att enhörningen först togs av Polen i Smolensk kriget och svenskarna fick den i andrahand kan det indikera på att svenskarna inte ville ha den kvar. Suggan och Galten kan då ha ansetts mer värdefulla för Sverige eftersom svenska trupperna själva hade tagit dem.
Barnutställning har gjort att kanonerna anses mindre skräckinjagande. När barnen klättrar och leker vid de utstrålar Suggan och Galten inte krig och elände på samma sätt. Försöker Gripsholms slott förminska deras värde som troféer eller inkludera barnen till att förstå svensk historia? Självklart beror det också på barnens ålder. Det här kan ses som Suggan och Galtens utveckling genom tid och rum. Suggan och Galten kom att bli del av den mobiliserade kanonrevolutionen. Det är dock oklart om de användes på fästningar eller i mobil krigsföring.
Oberoende av hur kanonerna användes utvecklades ständigt dess objektbiografi vid varje slag och vid varje förflyttning.
5.2. Suggan och Galten som krigstroféer och kulturarv
Kung Oscar II (1829–1907) har fotograferats tillsammans med de två pjäserna, men det är oklart vilket år han besökte Gripsholms slott (fig. 13.). Att en kung poserar med intagna krigstroféer över 200 år senare skulle kunna antyda på hur fortsatt betydelsefulla de var även under senare tid. Kanonerna ansågs förmodligen fortfarande som en maktsymbol och deras visibilitet var fortfarande betydelsefull för svenska staten. Det är likt Tsarkanonen, den har varit utställd sedan 1500-talets slut. Redan då ansågs Tsarkanonen mer som ett monument än ett faktiskt eldvapen, eftersom den aldrig använts (Franklin 2007: 347). Det tycktes viktigt att visa upp vad landet var kapabelt till, i Rysslands fall – att de kunde tillverka sådana bjässar. I Sveriges fall – att de var starka nog till att fälla Ryssland. Suggan och Galten skiljer sig från Tsarkanonen eftersom de användes som vapen från början. Men idag kan också kanonerna upplevas som minnesmärke av en historisk händelse. Det är förmodligen på grund av det de idag står utställda.
Kanonerna påverkar personer beroende på i vilken kontext de upplevts i. Samt hur relationen mellan pjäserna och människorna sinsemellan var, detta leder tillbaka till materialitet. För Chokhov blev kanonerna troligtvis hans stolthet. Han kände förmodligen en hängivenhet till sin nation och för att ha skapat något som hjälpt Ryssland framåt i utvecklingen som rike. Det var förmodligen inte för intet han arbetade för hovet i 60 år. På St. Petersburgs museums hemsida utnämner ryssarna Chokhov för ”att han har en speciell plats i rysk historia”
(Military-Historical Museum St. Petersburg 2020). Men det var också hans agens, skapandet av kanonerna som gjorde att många människor miste livet.
25 Soldaterna som nyttjade kanonerna i krig hade sannolikt olika uppfattning om Suggan och Galten. Pjäserna kom att förknippas med död och elände eftersom soldaterna visste att kanonerna var dödsmaskiner. Möjligtvis kan soldaterna också känt likt Chokhov en hängivenhet och stolthet till att få tjäna sitt land. En motsvarighet till Chokhovs kanoner är den från Första världskriget som nämndes i inledningen. En av författarnas pappa hanterade en sådan kanon, han påpekade att det inte går att förtränga minnena av slagen som ägt rum. Inte heller hur den kanonen påverkade människornas liv (Pearson & Connah 2013: 43).
Förmodligen kände soldaterna i den ryska armén likadant. Kanonerna kan också ses som en del av Sveriges framgångar i och med att de anses som krigstroféer. Samt för att de påvisar vinst för svenskarna.
Gripsholms slott besöks av olika nationaliteter och kanonerna kan ses på med olika perspektiv på grund av det. Därför finns det inte heller ett särskilt synsätt som är rätt. Alla känslor och relationer är relevanta. Det enda som kan sägas med all säkerhet är att de är vapen än idag. Men vi ser de inte på samma sätt som personerna gjorde för 400 år sedan eftersom det är svårt att relatera till och förstå något som inte upplevts. Skam kan möjligtvis kännas än idag av besökare eftersom de inte alls är stolta över vad Sverige utsatt både sin egen och Rysslands befolkning för.
Eftersom kanonerna är krigstroféer och inte krigsbyten krävs inte återlämning på samma sätt. Som tidigare nämnt var det tillåtet att ta föremål kopplade till konflikten utan att motparten besvärade sig särskilt över det (Hagström Molin 2015: 68–71). Därför kanske Ryssland inte vill ha tillbaka kanonerna eftersom de togs helt enligt spelets regler. Dock verkar ryssarna i alla fall vara stolta över sin nations prestationer under krigen på den tiden. Det märks främst på Tsarkanonen. Men på deras museum i St. Petersburg och Moskva står flertalet vapen utställda från 1400-talet och framåt, även samtida eldvapen finns. Motsvarigheten i Sverige är Armémuseum i Stockholm. Kanonerna som står utställda i Moskva och St. Petersburg har alla mycket mer utsmyckade lavetter än Suggan och Galten. Tsarkanonen (fig. 3.) har blommor och lejonhuvud på sin. Likadant har Lejonet också en rikligt detaljerad lavett, men inte lika stor som Tsarkanonens. Suggan och Galtens i jämförelse är väldigt slitna och har ingen dekoration. De svenska kanonernas vagnar speglar förmodligen en mer rättvis bild över hur de kan ha sett ut när de användes. Lavetterna på de ryska kanonerna är inte praktiska utan endast för att förhöja utseendet. Vad ovanstående redogörelse kan syfta till är oklart. Men möjligtvis vill ryssarna framhäva kanonernas storhet medan svenskarna försöker efterlikna dåtidens konstruktion.
Likväl kan det finnas en del problematik kring krigsföremål, det kan möjligtvis ses som skryt och prestige. Får de för mycket uppmärksamhet kan det också bli problematiskt. Det kan även ses som förtryck, och i vissa fall även påvisa en okänslighet mot människorna som drabbades. Etik är också en viktig aspekt vid forskning om konfliktföremål. Men det är möjligt att krigsföremål som intagits för så längesedan inte anses lika problematiska. Att det dels ingick i spelet, dels finns det inga nu levande personer eller släktingar som kan kopplas till föremålet och händelsen. Föremål från senare och samtida krig, exempelvis Andra världskriget kan vara mycket känsligare. Det kan argumenteras för att vid tidpunkten Suggan och Galten togs var det en del av krigsföringen att ta troféer. Båda parterna visste att oavsett vem som vann skulle den segrande parten ta med sig föremål hem. Således kanske inte Ryssland kräver tillbaka Suggan och Galten på samma sätt som ett krigsbyte hade gjorts.
Chokhov gjöt dessutom tio andra kanoner som är bevarade idag (Military-Historical Museum St. Petersburg 2020). Möjligen nöjer sig ryssarna med kanonerna de redan innehar.
Kanske har de inte frågat svenska staten eftersom det inte tycker det är relevant. På de ryska museerna nämns inte Suggan och Galten. Den enda ’svenska’ trofén som nämndes var Enhörningen. Förmodligen för att den är utställd i Ryssland. På Military-Historical Museum St.
Petersburg (2020) står endast att det finns fler kanoner än dem som visas upp där. Kan det möjligen vara att ryssarna inte anser de tagna kanonerna som en del av det ryska kulturarvet längre? Det kan också vara att museerna inte tycker de är relevanta att nämna eftersom kanonerna inte längre är i deras ägo.
26
Redan vid vindbryggan och det stora valvet på Gripsholms slott syns Suggan och Galten.
Dock finns det endast en liten skylt om kanonerna vid ingången. Informationen som finns om kanonerna är delad med annan fakta om Gripsholms slott. Det kan hända att mer information fås vid guidade turer. Det står inte heller något om kanonerna på Gripsholms slotts hemsida.
Endast en fotografi på Suggan med två barn finns. Personligen hade det varit intressant att få veta mer om dem. Möjligen en egen skylt placerad vid pjäserna med information gällande de två. Likaså mer information på slottets hemsida. Eftersom Rysslands museum är fokuserade på artilleri finns det också mer information och bilder än på Gripsholms slott. En problematik angående skyltarna kan även vara att de inte uppdateras på lång tid eller inte alls. Att sätta upp en skylt med information en gång och sedan tro att det är klart fungerar inte på lång sikt. Likt som många andra platser och föremål blir även Suggan och Galten som kulturarv relativt otillgängligt rent informationsmässigt (Fig. 14.).
Figur 14. Informationsskylt vid entrén till borggården där Suggan och Galten står. Av: Författaren.
Kulturarv har speglat en viss nationalism i hur de är utställda, både genom text och bild. Det var trots allt högt uppsatta människor som styrde kulturarvsprocessen till en början (Högberg 2012: 160). Det börjar bli vanligare att inkorporera samhället och utnyttja deras åsikter om hur ett kulturarv ska visas upp. Som Högberg nämner är det viktigt att vara öppen för diskussion och samarbeta med varandra. Det är nödvändigt med sådan kommunikation vid flera kulturarvsfrågor vid kulturarv där informationen är bristfällig. Det är tråkigt när platsen lämnas och fler frågor än svar har fåtts.
Under 1600-talet blev det allmänt svårt att skilja kanoner åt och skydda dem. Därför skulle kanonerna som stod på olika fästningar runt om i landet till Stockholm för att ställas ut, tyckte
27 Försvarsdepartementet. Dock ville departementet bara behålla kanoner som utmärkte vilken nationalitet de kom ifrån. Om ursprunget inte syntes skulle de smältas ner och gjutas om till nya vapen som svenska armén kunde använda. Enligt Tetteris skulle den särskiljningen betyda att deras utseende och ursprung kom att spela stor roll i huruvida kanonerna kom att bli svenska kulturarv (Tetteris 2014: 19–20). Selektionen skulle kunna ha en betydelse i varför Suggan och Galten kom att överleva de nedsmältningar som var planerade. Det var dessutom historieintresserade personer som såg till att Suggan och Galten blev skonade från nedsmältning (Djurberg 1937: 111). Genom att gå från en allmän syn på att kanonerna inte hade annat än sitt metallvärde till att faktiskt bli ett kulturarv har förändrat deras totala värde. Hade kanonerna inte varit krigstroféer hade de förmodligen varit förstörda eller sålda för längesedan. Men när de blev en del av slottets utställningar är oklart.
Ett föremål kan också gå tillbaka till något den tidigare varit. Den första kanonen som togs var först ett vapen för att sedan bli en trofé för att gå tillbaka till ett vapen igen när den brukades av svenskarna i Narva. Det är i alla fall vad Kopytoff menar (Kopytoff 1986: 73). Ett föremål kan förstås på nytt få samma funktion som den tidigare haft. Det kan bero på vem som tar över föremålet. Emellertid borde ett föremål även kunna ha flera funktioner samtidigt. En av kanonerna på Gripsholms slott var en krigstrofé samtidigt som kanonen också användes som ett vapen i krig.
I tidigare avsnitt beskrevs hur Suggan och Galten skeppades över till Sverige efter erövringarna. Samma skedde troféerna som togs 1700 efter slaget vid Narva. Runt 1700 anordnades också en parad vid skeppens ankomst, där kanonerna skulle visas upp (Tetteris 2014: 14). Möjligtvis skedde något liknande med troféer cirka 100 år tidigare, det eftersom triumftåg funnits redan långt innan 1000-talet e.Kr (Armémuseum 2020: troféparaden). Det firades i alla fall med pompa och ståt. Alla föremål visades upp i paraden förutom kanonerna, förmodligen för att de var otympliga. Kanonerna visades dock från skeppen för att allmänheten skulle få ta del av dem ändå. Triumftågen var verkligen stora händelser, de reparerade stängerna för vimplarna och klädde upp sig. Infanteriet deltog med hästar och trummor, paraden visades också upp för kungligheterna (Tetteris 2014: 14–15: Armémuseum 2020: En titt på troféparaden; Armémuseum 2020: troféer). En kan diskutera om det även skulle skett när skeppen anlände till Sverige med Suggan och Galten. Men det vore inte helt omöjligt eftersom staterna gärna skröt om sina framgångar. Det var också ett sätt att vinna förtroende av sitt folk, om de gjorde framgångar var de också ansenliga regenter.
Många kanoner smältes ner eller såldes på 1700-talet på grund av svenska statens dåliga ekonomi. Av alla kanoner som tagits som troféer och varit del av det svenska kulturarvet finns bara ett hundratal kvar. (Armémuseum 2020: Vad hände sen?). Därför är det viktigt att förvalta de kvarvarande kanoner som finns för att berätta Sveriges väg till stormakt. Viktigt att poängtera är att inte bara redovisa för framgångar. Det är om än viktigare att redogöra för hur samhället både i Sverige och Europa påverkades av konflikterna.
Intressant är att statyn av Gustav Vasa på Riddarhusets gård är gjord av nedsmälta kanoner, skapad några århundraden efter hans död (Armémuseum 2020: Vad hände sen?). Det finns en viss ironi i att det å ena sidan var viktigt att bevara kanoner och andra troféer för eftervärlden.
Men det var tydligen ännu viktigare att ha en staty på en gammal regent än att bevara dåvarande kulturarv.
När exempelvis ett föremål ställs ut får den en ny innebörd. Människor blir intresserad och vill gärna titta närmre på objekt som står i montrar eller på en piedestal. Eftersom vår nutida materiella kultur speglar vår världsbild är det svårt att förstå 1500-och 1600-talets materiella kultur utifrån dåtidens perspektiv. Speciellt på ting som inte lever kvar eller används på samma sätt idag. Synen på ett kulturarv beror på hur människan valt att tolka den utifrån sig själv, ens erfarenheter och behov. Kanske benämns föremål som troféer i stället för vad de egentligen är för att det inte ska bli en större debatt. Det är en större återlämningsfråga kring byten än vad det är med troféer. I Figur 14 benämns Suggan och Galten som krigsbyte av den Kungliga Hovstaten. Men borde kanske i det här fallet rätteligen kallas krigstroféer i och med att kanonerna togs under ett slag. Dessutom är kanonerna vapen och inte ett kulturellt föremål som oftare brukar räknas till krigsbyte.
28
5.3. Slutord
Besökare vid Gripsholms slott idag ser kanonerna som ett otroligt fint hantverk. Det kan vara svårt att förstå och relatera till de som eldvapen eftersom de inte brukats i närtid. Men med hjälp av en biografisk studie kan materiell kultur sättas i ett större perspektiv. Det kan förklara dåtidens men även nutidens konflikter. Det är viktigt att förstå varför ett föremål står på ett museum och varför just det kom dit. Objektet är valt av en anledning.
Idag står Suggan och Galten som en påminnelse för Sveriges framgångar och dess början till att bli en stormakt. Men det är också en uppmaning till besökare att inte heller glömma att kanonerna inte enbart är vackra artefakter utan trots allt objekt skapade för att döda. Pjäserna speglar också hur dåtidens människor såg på omvärlden, och att det trots allt var en stor nationalism. Det viktigaste var vinst, inte hur befolkningen mådde.
Suggan och Galten har genomgått flera spännande resor och miljöbyten. Kanonerna kom främst att bli en viktig del av både Sveriges och Rysslands stormaktsvälden. Från att ha gjutits i Chokhovs verkstad i Moskva till att bli förflyttade till slagplatsen med hjälp av de nya mobila vagnarna. För att sedan hamna i svensk ägo och klara av att skeppas till Sverige, en av kanonerna gjorde dessutom den resan två gånger. Väl i Sverige och efter de förmodliga triumftågen kan de ha ansetts som fullbordade krigstroféer. Suggan och Galten blev kulturarv när de ställdes ut på Gripsholm. Men eftersom kanonerna också skulle skydda Gripsholm ansågs de ändå som vapen. Att de också överlevde tre nedsmältningshot är otroligt, det måste funnits något speciellt med Suggan och Galten som gjorde att de ändå bevarades. Möjligtvis var det deras utseende som räddade dem.
I framtiden bör fler objektbiografiska studier genomföras. Suggan och Galtens betydelse för människor idag och i framtiden bör också undersökas vidare, för att förstå människors materialitet kring pjäserna. Vad tycker och vet egentligen besökare och personal om dem? För att få ett större perspektiv på Suggan och Galten som kulturarv idag skulle det behöva göras.
29
6. Sammanfattning
Studien har undersökt Suggan och Galtens livshistoria från tillverkningen i Ryssland till utställningen på Gripsholms slott. Syftet och frågeställningarna har varit att förstå och tydliggöra Suggan och Galtens utveckling genom tid och rum. Samt att redogöra för kanonerna som krigstroféer och varför dem blivit det. Slutligen har kultarvsfrågan diskuterats utifrån objekten och hur de har speglats i samhället både då och nu.
Uppsatsen har baserats på en litteraturstudie med kompletterande bildmaterial för att sätta Suggan och Galten i ett större sammanhang. I litteraturstudien har ett objektbiografiskt perspektiv erhållits för att kunna studera hela livshistorien. Materialitet och agens har också använts för att förklara människans relation till kanonerna och för att försöka klarlägga personers handlingar kring dem. Det objektbiografiska perspektivet har verifierat flera aspekter av Suggan och Galtens livsresa. Med hjälp av den teoretiska utgångspunkten har kanonernas utveckling från Äldre Vasatiden fram till idag delvis kunnat redogöras för. Studien redogör för hur Suggan och Galten gjöts i Moskva av gjutmästare Andrej Chokhov. Hur de användes av ryska armén i livländska kriget för att sedan övertas av svenskarna och skeppas till Sverige. Väl på svensk mark deltog de i troféparaden för att sedan bli ett kulturarv på Gripsholms slott.
Krigstroféer syftar på ett föremål som tagits under erövring vilket Suggan och Galten gjordes. Vidare har de som krigstroféer använts i triumfparader i syfte till att påvisa kungafamiljens makt. Det var även under den här tiden som kanonerna började utvecklas till ett kulturarv. Först när kanonerna placerades på Gripsholms slott ansågs de som fulländade kulturarv.
