Institutionen för folkhälso- och vårdvetenskap
Muskelförlust i samband med hjärtoperation
Författare:
Martin Sundberg
Sara Lönnqvist
Examensarbete i Vårdvetenskap 15 hp
Sjuksköterskeprogrammet 180 hp
2018
Handledare:
Per-Ola Blomgren
Examinator:
Christine Leo Swenne
SAMMANFATTNING
Bakgrund: En låg andel muskelmassa har visat sig öka risken att ådra sig postoperativa komplikationer samt en förlängd vårdtid. Tidig postoperativ mobilisering är viktigt eftersom immobilisering leder till minskad muskelmassa och muskelstyrka, insulinresistens, försämrad lungfunktion och en ökad risk för blodproppar.
Syfte: Studiens syfte var att undersöka hur mycket muskelmassa patienter tappar i samband med en hjärtoperation samt att se om det fanns ett orsakssamband mellan nivån av aktivitet under vårdtiden och andelen kvarvarande muskelmassa dag 4 efter operationen.
Metod: En deskriptiv kvantitativ design tillämpades och mätinstrumentet som nyttjades var en kroppsvåg som kunde mäta kroppens andel muskelvävnad. Deltagarna rekryterades till
studien i samband med deras inskrivning på en thoraxkirurgavdelning på ett
universitetssjukhus i Mellansverige och samtliga var planerade att genomgå hjärtkirurgi mellan veckorna 5 och 7 år 2018.
Resultat: Av de 9 patienter som kunde inkluderas i studien uppvisade enbart 3 patienter en förlorad muskelmassa dag 4 efter operationen, resterande 6 patienter hade under det
postoperativa skedet ökat i andel muskelmassa. Patienterna hade i genomsnitt ökat 1,76 kg i muskler. Vidare undersöktes om det fanns ett samband mellan aktivitetsnivå och bibehållen muskelmassa, skillnader mellan män och kvinnor gällande förlorad muskelmassa samt om operationsmetoden hade någon inverkan på patientens muskelmassa. Inget signifikant resultat kunde identifieras.
Slutsats: På grund av ett omfattande bortfall och tvivelaktiga mätvärden hade majoriteten av patienterna i denna studie ökat i muskelmassa dag 4 postoperativt. Det är oklart om denna studie hade gynnats av ett högre antal deltagare eftersom mätmetoden inte presenterade tillförlitliga resultat under rådande omständigheter.
NYCKELORD
Hjärtoperation, mobilisering, muskelmassa
ABSTRACT
Background: A low proportion of muscle mass has been shown to increase the risk of
postoperative complications as well as prolonged care time. Early postoperative mobilization is important because immobilization leads to reduced muscle mass and muscle strength, insulin resistance, impaired lung function and increased risk of blood clots.
Aim: The aim of the study was to investigate how much muscle mass patients lose in conjunction with a cardiac surgery and to see if there was a causal link between the level of activity during the care period and the proportion of residual muscle mass on day 4 after surgery.
Method: A descriptive quantitative design was applied and the measuring instrument used was a scale that could measure the body's share of muscle tissue. The participants were
recruited to the study in connection with their enrollment at a thoracic surgeon department at a university hospital in central Sweden and all were scheduled to undergo cardiac surgery between weeks 5 and 7 in 2018.
Results: Of the nine patients that could be included in the study, only 3 patients had lost muscle mass day 4 after surgery. The remaining 6 patients had increased in the proportion of muscle mass during the postoperative stage. The patients had an average of 1.76 kg increase in muscles. Furthermore, a correlation between activity level and retained muscle mass was investigated, differences between men and women regarding loss of muscle mass and whether the operating method had an impact on the patient's muscle mass. No significant result could be identified.
Conclusion: Due to extensive loss of participants and doubtful measurements, the majority of patients in this study had increased in muscle mass day 4 postoperatively. It is unclear
whether this study had been favored by a higher number of participants because the measurement method did not present reliable results under current circumstances.
KEYWORDS
Cardiac surgery, mobilization, muscle mass
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
BAKGRUND ... 1
TEORETISK REFERENSRAM ... 4
PROBLEMFORMULERING ... 4
SYFTE ... 4
METOD ... 5
DESIGN ... 5
URVAL ... 5
RUTINER PÅ THORAXKIRURGISKAAVDELNINGEN 50D ... 6
DATAINSAMLINGSMETOD ... 7
TILLVÄGAGÅNGSSÄTT ... 8
BEARBETNING OCH ANALYS ... 9
RESULTAT ... 10
FÖRÄNDRING AV MUSKELMASSA ... 10
SAMBAND MELLAN AKTIVITETSNIVÅ OCH BIBEHÅLLEN MUSKELMASSA ... 11
SKILLNADER MELLAN KVINNOR OCH MÄN GÄLLANDE FÖRLORAD MUSKELMASSA ... 11
OPERATIONSMETODENS PÅVERKAN PÅ ANDELEN BIBEHÅLLEN MUSKELMASSA ... 12
DISKUSSION ... 13
RESULTATDISKUSSION ... 13
METODDISKUSSION ... 15
SLUTSATS ... 18
BILAGA 1. INFORMATIONSBREV TILL PATIENTEN. ... 22
BILAGA 2. AKTIVITETSFORMULÄR ... 23
BILAGA 3. MINI NUTRITIONAL ASSESSMENT - MNA ... 24
BILAGA 4. STUDIETILLSTÅND ... 25
BAKGRUND
Långvarigt sängläge efter en operation ansågs för några decennier sedan vara gynnsamt för kroppens återhämtning. Tidig mobilisering och fysisk träning efter en genomförd operation utgör istället en stor del av dagens rehabiliteringsfilosofi. Det kan finnas vissa
mobiliseringsbegränsningar som patienten behöver information om, främst gällande vilken nivå av aktivitet och fysisk träning som är lämplig. Patienten behöver också informeras om fördelarna med fysiskt arbete i det postoperativa förloppet samt hur träningen bör verkställas (Eikeland et al., 2011). Tidig postoperativ mobilisering är viktigt eftersom immobilisering leder till minskad muskelmassa och muskelstyrka, insulinresistens, försämrad lungfunktion och en ökad risk för blodproppar (Ljungqvist, Eriksson, Nygren & Thorell, 2016). Vidare bidrar muskelrörelser till en ökad perifer cirkulation samt bromsar nedbrytningen av
muskelproteiner, som alltid tar vid efter en operation (Järhult & Offenbartl, 2013). Berntzen et al. (2011) menar att en låg aktivitetsnivå i det preoperativa skedet samt förlust av
muskelmassa ökar risken för komplikationer under operationen och ett förlängt postoperativt vårdförlopp. Aktiviteterna bör anpassas till patientens funktionsnivå och de med en förhöjd risk att ådra sig komplikationer i samband med en operation har särskild stor gagn av måttfull aktivering. Adekvat aktivitet innan en operation kan innebära att gå i trappor eller ta en promenad på avdelningen, beroende på patientens tillstånd (Berntzen et al., 2011). Kjaer, Suetta och Tønnesen (2006) menar att äldre patienter som redan blivit av med en betydande andel muskelmassa är i synnerhet utsatta för komplikationer.
Svantesson, Cider, Jonsdottir, Sterner-Victorin & Willen, (2007) menar att åldern har inflytande på den totala muskelmassan hos både män och kvinnor, muskelstyrkan är som störst vid tjugo och trettio år och förändras inte så mycket fram till fyrtioårsåldern. Vid
femtioårsåldern sker en minskning mellan 10-15 % över dem kommande 10 åren beroende på vilken muskel som undersöks. Ett flertal studier tyder på att kvinnors muskelstyrka minskar i högre takt, framförallt i benen. Nedgången av muskelstyrkan blir som mest påtaglig vid sjuttioårsåldern då det påverkar den allmänna funktionen. Faktorer som bidrar till en god muskelstyrka hos både män och kvinnor är den fysiska aktivitetsnivån och en bibehållen aktiv livsstil med stigande ålder (Svantesson, Cider, Jonsdottir, Sterner-Victorin & Willen, 2007).
Sarkopeni definieras av Socialstyrelsen som minskad muskelmassa med förlust av
muskelfunktion och som vanligtvis är åldersrelaterad men i vissa fall orsakas av bristfälligt
preoperativa mätningar av skelettmuskelmassa och muskelkvalitet kan användas i syfte att förutspå postoperativa komplikationer. Sarkopeni parallellt med övervikt är en indikator för allvarliga komplikationer till följd av kirurgi. Vidare påstår Boer et al. (2016) att sarkopeni i sig är en förutsägelse för sämre övergripande överlevnad, något som även stöds av Okumura et al. (2016). Bokshan et al. (2016) redogör i sin studie att patienter med sarkopeni hade en sjukhusvistelse motsvarande 1,7 gånger längre än de utan sarkopeni (8,1 mot 4,7 dagar) och en 3-faldig ökning av postoperativa komplikationer på sjukhuset (1,2 mot 0,4). De var även mer benägna att behöva skrivas ut till en rehabiliteringsanläggning eller ett vårdboende (81,2% mot 43,3%). Som påpekats ovan hade denna patientgrupp en signifikant lägre överlevnad. I studien inträffade 4 dödsfall och alla dessa var patienter med diagnostiserad sarkopeni, vilket gör sarkopeni till ett användbart preoperativt verktyg för riskidentifiering (Bokshan et al., 2016). Kelm et al. (2016) påpekar också att mätning av muskelmassa kan vara en förmånligare metod för att identifiera mortalitet inför en operation jämfört med BMI.
Kelm et al. (2016) har rapporterat liknande resultat gällande vårdlängden. Medianlängden för sjukhusvistelse för patienter med lågt muskelindex var 20 dagar jämfört med 12 dagar hos de med ett normalt till högt muskelindex. Medianlängden för ventilatoranvändning var 2 dagar oberoende av patienternas muskelindex. Vistelsen på intensivvårdsavdelning var fyra dagar oavsett muskelindex.
När van Venrooij et al. (2012) analyserade skelettmuskelmassan i ben och armar separat, 2 månader efter en hjärtoperation. Det visade sig att 88% av de patienter med >5% postoperativ förlust av benmuskler upplevde en minskad vitalitet, jämfört med endast 35% hos patienterna med mindre än 5% förlust av benmuskler. Inga skillnader i kön, ålder, operationsrisk eller andra preoperativa egenskaper hittades mellan dessa patienter. Resultaten tyder på att en preoperativt högre andel muskelmassa indikerar en bättre förmåga att klara av operativ stress, vilket resulterar i färre komplikationer. De använde sig av en röntgenteknik, så kallad DEXA, som är en total kroppsskanning. Denna röntgen mätte således hela kroppens fettfria vävnad, benvävnad samt fettmassa. Med denna data kunde de sedan räkna ut andelen fettfri
muskelmassa i hela kroppen samt andelen i enbart extremiteterna (van Venrooij et al., 2012).
Suetta et al. (2004) menar att äldre patienter som genomgår höftbytesoperation kan, utan några biverkningar, dra nytta av intensiv fysisk träning som initieras tidigt i den postoperativa fasen. Tre undersökningsgrupper skapades där samtliga individer fick instruktioner enligt konventionell rehabilitering. Sedan adderades ytterligare en intervention till en av grupperna,
så kallad neuromuskulär elektrisk stimulering. Det drabbade benet stimulerades 1 timme per dag i 12 veckor med start dag 1 efter operationen. Vidare blev en av grupperna tilldelad resistansträning som intervention. De utförde ensidig träning för lårmuskeln i det opererade benet dagligen under 12 veckor. Resistansträningen resulterade i en effektivare muskelmassa, ökad maximal muskelstyrka och även reducerad sjukhusvistelse till skillnad från elektrisk stimulering och konventionell rehabilitering. Funktionell muskelförmåga ökade med 30%
efter motståndsträning och 15% efter elektrisk stimulering i motsats till
standardrehabiliteringen där ingen ökning påträffades. Taylor et al. (2004) rapporterar att patienter med uttalad hjärtsjukdom i genomsnitt genomförde 3,7 träningspass á 53 minuter per vecka med en intensitet på 76% av maximal syreupptagning (eller maximal hjärtfrekvens) och upplevde genom detta positiva effekter. Denna rehabilitering var starkt associerad med en minskning av det totala kolesterolet, signifikant reduktion av det systoliska blodtryck samt en betydande nedgång av övergripande dödlighet.
Kroppen utsätts för kraftiga metabola förändringar vid kirurgi eller trauma som måste tas i beaktande, dessutom har patienterna ett förändrat näringsbehov vid en operation. Kroppen är rustad för att hantera korta avbrott i näringstillförseln men situationen ändras helt om kroppen utsätts för metabolt trauma, operation, ett olyckstillfälle eller en komplikation. Dessa tillstånd ökar dels kroppens energiomsättning och dels nedbrytningen av kroppsvävnader. Som kan förklaras av höga stresshormoner, alternativt inflammatoriska mediatorer. Samtidigt förekommer en ökad förlust av protein i huvudsak från muskulaturen, som orsakas i kombination av stresshormoner och inflammatoriska mediatorer som cytokiner.
Muskelnedbrytningen medför en ökad mängd cirkulerande aminosyror vilka fungerar som byggstenar vid sårläkningen. Om dessa metabola rubbningar fortsätter ohämmat under en längre tid påverkas kroppen negativt, inte minst på grund av den förlorade muskelvävnaden (Jeppeson & Thorlacius, 2016).
En hjärtklaffsoperation kan verkställas antingen genom öppen hjärtkirurgi eller via
kateterburen aortaklaff-implantation (TAVI). Denna operationsmetod tar i regel 1 timme och utförs vanligen i vaket tillstånd. Öppen hjärtkirurgi sker under narkos och tar cirka 2 till 4 timmar. Denna variant medför att patienten förses med åtskilliga infusioner av vätska under och efter operationen och bidrar till en ökad vikt postoperativt. Båda dessa metoder är förenade med stora risker såsom hjärtinfarkt, blödningskomplikationer, stroke,
hjärtrytmrubbningar som kan resultera i permanent pacemakerbehandling och i värsta fall död (Davidsson, 2017).
Teoretisk referensram
Dorothea Orems egenvårdsmodell innefattar tre teorier. Teorin om egenvård, teorin om egenvårdsbrist samt teorin om omvårdnadssystem. I teorin om egenvård menar Orem att egenvård är målmedvetna aktiviteter som patienten i fråga realiserar för sig själv på eget initiativ. Syftet är att bevara sin egen hälsa, välbefinnande och utveckling. Teorin om egenvårdsbrist ämnar upptäcka en patients behov av omvårdnad. Om det råder en bristande jämvikt mellan patientens egenvårdskrav och dennes kapacitet att uträtta dessa så finns ett uttalat omvårdnadsbehov hos individen. I hennes teori om omvårdnadssystem redogör hon hur sjuksköterskan anpassar omvårdnaden utifrån de brister som finns i patientens kapacitet till egenvård. Sjuksköterskan ska därmed utjämna denna obalans i egenvårdsförmåga samt sträva efter att utveckla patientens duglighet till egenvård (Jahren Kristoffersen, 2006).
Patienten måste själv besitta viljan att bli bättre och det krävs att patienten genomför det som är möjligt utefter dennes förmåga. Gällande mobilisering i vårdförloppet som efterföljer en hjärtoperation får sjuksköterskan täcka upp för det patienten inte klarar av att utföra
självständigt. Det är sjuksköterskans ansvar att stärka patientens förhoppning och vilja till rehabilitering för att stärka dennes livslust. Det är viktigt att sjuksköterskan framkallar trygghet till patienten genom att lyssna, visa förståelse samt har ett lugnt uppträdande i kritiska situationer och visa sin kompetens (Eikeland et al., 2011).
Problemformulering
Tidig mobilisering och snar igångsättning av fysisk träning efter en operation är viktiga faktorer för att motverka ofrivillig och ohälsosam viktnedgång i form av muskelmassa.
Förlorar patienter en väsentlig andel muskelmassa till följd av en hjärtoperation behöver det postoperativa vårdförloppet omarbetas, för att uppnå en personcentrerad och säker vård samt för att öka välbefinnandet hos patienter och minska den totala vårdtiden.
Syfte
Studiens syfte var att undersöka hur mycket muskelmassa patienter tappar i samband med hjärtoperation samt att se om det fanns ett orsakssamband mellan nivån av aktivitet under vårdtiden och andelen kvarvarande muskelmassa dag 4 efter operationen. Vidare ämnar
författarna att belysa skillnader mellan män och kvinnors förlust av muskelmassa samt undersöka operationsmetodens inverkan på patienternas muskelmassa.
Frågeställningar
1. Hur mycket muskelmassa förlorar hjärtopererade patienter under vårdtiden?
2. Finns det något samband mellan en hög aktivitetsnivå och bibehållen muskelmassa?
3. Kan några skillnader mellan kvinnor och män hittas gällande förlorad muskelmassa?
4. Påverkar operationsmetoden andelen bibehållen muskelmassa?
METOD
Design
Denna studie använde sig av en deskriptiv kvantitativ design. Data inhämtades vid ett utvalt tillfälle och en förbestämd plats och klassas därmed som en tvärsnittsstudie (Polit & Beck, 2018).
Urval
Ett konsekutivt urval tillämpades i denna studie. De patienter som skrevs in vid
thoraxkirurgavdelningen på ett universitetssjukhus i Mellansverige, 2018, under veckorna 5, 6 och 7 för att genomgå kateterburen (TAVI) eller öppen hjärtkirurgi tillfrågades att delta i studien. Totalt tillfrågades 17 patienter och 14 av dessa uppfyllde våra inklusions- och exklusionskriterier.
Inklusionskriterier:
* Patienter som var inbokade att genomgå en elektiv hjärtoperation på thoraxkirurgavdelning, 2018, under veckorna 5, 6 och 7.
* Har tillräcklig förmåga och balans att självständigt stå på mätinstrumentet.
* Kan förstå svenska i tal och skrift.
Exklusionskriterier:
* Sjukdom som påverkar muskeluppbyggnad och normal återhämtning.
* Patienter med kognitionsnedsättning, exempelvis demens som påverkar minne och tankeförmåga.
* Patienter med pacemaker, eftersom vågen avger en svag elektrisk ström som kan störa detta hjälpmedel.
* Patienter som innehar arm- eller benproteser, då vågen kräver bar hud mot samtliga kontaktytor för att kunna genomföra analys.
* Rullstolsbundna patienter.
Det externa bortfallet blev 3 patienter, varav 2 var försedda med pacemaker och 1 var bärare av underbensprotes. Av de 14 patienter som deltog i studien fick 2 patienter pacemaker inopererad i samband med deras hjärtoperation och ytterligare 3 patienter kunde ej medverka vid uppföljningstillfället på grund av förlängt behov av intensivvård. Det interna bortfallet omfattade således 5 patienter.
Rutiner på thoraxkirurgiskaavdelningen 50 D
Aktivitetsmässigt ställs frågor kring rörelseförmåga preoperativt vid inskrivningen. Om rörelsefunktionen är nedsatt lyfts detta och en omvårdnadsplan utformas. Det enda som kontrolleras preoperativt rent fysiskt är ett 6 minuters gångtest och då endast på TAVI- patienterna. En nutritionsstatus genomförs där frågor kring kost, portionsstorlek, vätskeintag samt viktutveckling i syfte att hitta omvårdnadsbehov utöver detta informeras patienterna om nutritionens betydelse för återhämtning och sårläkning. Kvällen innan operationsdagen så får patienterna en näringsdryck som uppladdning (Personal på avdelningen, 5 mars 2018).
Avdelningens fysioterapeut informerar patienterna om vikten av att mobilisera sig tidigt efter en operation samt vilka restriktioner som gäller första tiden postoperativt. Vidare redogör fysioterapeuten att alla patienter får ett standardiserat rörlighetsprogram för axlar och
bröstkorg som de rekommenderas att utföra 2 gånger per dag. Patienterna uppmuntras till att efter förmåga komma upp och sitta flera gånger under dagen samt gå runt på avdelningen. De patienter som genomgått öppen hjärtkirurgi bör ej belasta eller stödja sig på armarna då belastning av armarna påverkar bröstbenskanterna och har en negativ inverkan på läkningsprocessen (Personal på avdelningen, 26 januari 2018).
Datainsamlingsmetod
Mätningarna av muskelmassa, vid inskrivning och dag 4 efter operation, genomfördes med hjälp av en särskild våg som kan mäta kroppens andel muskelmassa i kilogram. Vågen var av fabrikatet Tanita MC-780MA. Denna våg tillhandahölls av avdelningen och bruksanvisning kunde författarna inhämta från tillverkarens hemsida (Tanita, 2018). I bruksanvisningen framgår det att utrustningen kan användas till övervakning av förändringar angående
patienters kroppssammansättning. Vågen är enligt tillverkaren medicinskt godkänd och mäter med hjälp av bioelektrisk impedans analys kroppens komposition. Vägningsinstrumentet skickar en mycket låg och säker elektrisk signal från fyra metallelektroder genom dina fötter till benen och buken. De handhållna elektroderna ger extra avläsningar för varje ben, arm samt området kring buken. Den elektriska signalen rör sig snabbt genom vatten som finns i muskelvävnad men möter motstånd när den når fettvävnad och enligt Tanita (2018) mäts sedan denna resistans i forskningsvaliderade ekvationer för att beräkna kroppens
sammansättning. Tanita (2018) säkerställer att ekvationerna och deras algoritm ger synnerligen tillförlitliga resultat och förklarar att självständiga studier har belyst deras bioelektriska impedans analys som mest kliniskt exakt.
Författarna upprättade ett enklare formulär ämnat att fungera som en aktivitetsdagbok (se bilaga 2) för att kunna besvara frågeställningen gällande aktivitet. Patienterna ombads att dokumentera varje genomförd aktivitet samtliga dagar fram till uppföljningstillfället dag 4 postoperativt. Denna data var följaktligen självrapporterad av patienten.
Utöver muskelmassa registrerades följande demografiska data: ålder, kön, vikt, BMI, typ av operation, nutritionsstatus. Denna data inhämtades vid inskrivningen av patienten. Andelen muskelmassa presenterades av vågen i kilogram samt hur muskelmassan var fördelad över torso, armar, och ben. Nutritionsstatus bedömdes med hjälp av formuläret Mini Nutritional Assessment (MNA) för att upptäcka om patienterna befinner sig i riskzonen för undernäring (se bilaga 3). Varje svarsalternativ är utrustat med poäng och maximalt kan 14 poäng erhållas.
Vid 11 poäng eller färre så föreligger en risk för undernäring. Alla deltagare uppnådde 11 poäng eller högre.
Tillvägagångssätt
Via avdelningens sekreterare fick författarna åtkomst till inskrivningsöversikten för planerade hjärtoperationer. Författarna kunde sedan i samråd med ansvarig inskrivningssjuksköterska tillfråga de patienter som var planerade för hjärtoperation om deltagande i studien. Författarna presenterade informationsbrevet (se bilaga 1) för aktuella patienter och samtliga tillfrågade önskade deltaga i studien. Inledningsvis tillfrågades patienterna om de var bärare av
pacemaker, protes eller någon sjukdom av betydelse för muskeluppbyggnad då detta skulle innebära exklusion från studien. Totalt uppfyllde 14 patienter dessa kriterier och kunde således gå vidare till vägningsanalysen. Mängden muskelmassa och dess fördelning över kroppen samt vikt och BMI registrerades och i anslutning till analysen fick patienterna svara på formuläret som identifierar risk för undernäring (MNA). Slutligen delade författarna ut aktivitetsformuläret (se bilaga 2).
Dag 2 efter hjärtoperationen initierade författarna återigen kontakt med patienterna. Syftet med detta samtal var att undersöka patientens tillstånd samt att påminna om att dokumentera utförd aktivitet i utgivet formulär. Utrymme för frågor förekom också vid detta tillfälle. Vid denna tidpunkt uppkom ett par bortfall relaterat till inopererad pacemaker.
Uppföljningen ägde rum dag 4 postoperativt och innebar slutgiltig mätning av aktuell muskelmassa, vikt och BMI samt insamling av aktivitetsformulär. I nästa skede fördes all inhämtad data in i Statistical Package for the Social Sciences 21 (SPSS) för senare analys.
Uppföljningen ägde rum dag 4 postoperativt med anledning av att patienterna i regel skrevs ut 4 till 5 dagar efter operationen.
Forskningsetiska överväganden
I informationsbrevet framgick att patienternas deltagande var helt frivilligt och anonymt.
Frågan om deltagande i studien väcktes vid inskrivningen och patienten fick då välja att medverka eller avstå. Författarna genomförde datainsamlingen på egen hand och krävde under dessa förhållanden inga resurser av personalen samt anpassade patientmötena efter ordinarie personal. Godkännande för att genomföra en studie erhölls från verksamhetschefen och vederbörande uttrycker att studien bedöms utgöra en del av det kvalitetsutvecklingsarbete som bedrivs inom kliniken och anses därför ej behöva granskas av Medicinska fakultetens forskningsetikkommitté (se bilaga 4).
Denna studie efterföljde riktlinjerna i Nürnbergkodexen 1947. Det är en offentlig kod för medicinsk forskning och menar att det krävs ett informerat samtycke vid forskning som involverar människor. Goda konsekvenser för samhället ska vara ett mål i forskningen samt att försökspersonerna inte ska utsättas för obefogade risker. Koden styrker även det faktum att varje deltagare har rätt att frånsäga sin medverkan om så önskas (Vetenskapsrådet, 2017).
Något som kan upplevas negativt för patienten är en ökad stress att prestera relaterat till aktivitetsformuläret. Något som kan upplevas positivt för patienten i denna studie är att genom sitt deltagande bidra till en bättre eftervård vid hjärtkirurgi, samt att deltagandet kan öka motivationen till en ökad mobilisering efter operationen.
Bearbetning och analys
Inhämtade mätvärden fördes in i analysprogrammet SPSS. Signifikansnivån utsågs till 0.05.
Deskriptiv statistik användes för att beskriva urval samt resultat. De två test som användes var Mann-Whitney U och Spearman’s rangkorrelation.
För att redogöra hur mycket andel muskelmassa som förändrats hos patienter
i samband med en hjärtoperation utvecklades tabeller och figurer innehållande deskriptiv statistik över resultaten.
Spearman´s rangkorrelations test användes för att undersöka om det fanns något samband mellan en hög aktivitetsnivå och bibehållen muskelmassa då variablerna är icke-parametriska.
Mann-Whitney U är ett icke-parametriskt test som användes för att undersöka om det fanns en signifikant skillnad mellan operationsmetod och andelen bibehållen muskelmassa.
RESULTAT
Förändring av muskelmassa
Av de 14 patienter som uppfyllde studiens inklusion- och exklusionkriterier kunde enbart 9 av dessa följas upp med ny analys dag 4 postoperativt, på grund av ett internt bortfall om 5 patienter. Sex patienter genomgick öppen hjärtkirurgi och 3 patienter opererades via kateter (TAVI). Endast 3 patienter av samtliga deltagare i undersökningsgruppen påvisade en förlust av muskelmassa. Återstående 6 patienter hade således ökat i andel muskelmassa. Medelvärdet för muskelmasseförändring hos samtliga patienter var en ökning på 1,76 kg och medianvärdet var 1,6 kg.
Beskrivande data över hur stor andel muskelmassa som hade förändrats hos de hjärtopererade patienterna visas i tabell 1.
Tabell 1: Förändring av muskelmassa.
Patient [kod]
Muskelmassa innan [kg]
Muskelmassa dag 4 [kg]
Förändring [kg]
Förändring [%]
1* 66,7 65,5 -0,2 -0,3%
2* 49,4 47,2 -2,2 -4,5%
3 39,4 41,0 1,6 4,1%
4* 56,9 62,6 5,7 10,0%
5 60,3 60,9 0,6 1,0%
6 58,9 58,2 -0,7 -1,2%
7 45,6 47,8 2,2 4,8%
8 60,4 64,6 4,2 7,0%
9 46,9 51,5 4,6 9,8%
* = Operationstyp TAVI. Resterande genomgick öppen hjärtkirurgi.
Samband mellan aktivitetsnivå och bibehållen muskelmassa
Det fanns inget samband mellan aktivitetsnivå och andelen bibehållen muskelmassa
(r = -0,5, N = 9, p = 0,2). Den patientrapporterade datan angående aktivitet presenteras i figur 1.
Figur 1. Antal utförda aktiviteter samt förändring av muskelmassa i kg.
Skillnader mellan kvinnor och män gällande förlorad muskelmassa
Enbart 2 män och 1 kvinna hade förlorat muskelmassa och urvalsgruppen var därmed för oansenlig för att använda något statistiskt test. Data som beskriver män och kvinnors förlust redovisas i figur 2.
Figur 2. Män och kvinnors procentuella förändring av muskelmassa.
Operationsmetodens påverkan på andelen bibehållen muskelmassa
Två olika typer av operationsmetoder användes på patienterna i studien. Mann-Whitney U test användes för denna analys men inget signifikant resultat kunde utläsas gällande de olika operationsmetodernas inverkan på patienternas muskelmassa (U=7, N1=3, N2=6, p= .6 two- tailed). Medianvärde för muskelförändring hos patienter som opererades via kateter eller öppen thoraxkirurgi tillkännages i tabell 2.
Tabell 2. Medianförändring av muskelmassa hos vardera operationstyp.
Operationstyp N Median
TAVI 3 -0,2
Thorax 6 1,9
DISKUSSION
Endast 9 patienter av de 14 som inkluderas i studien kunde gå vidare till
uppföljningsmomentet. Av dessa 9 patienter förlorade enbart 3 av deltagarna muskelmassa under sin vårdtid postoperativt. Resterande 6 hade följaktligen ökat i andel muskelmassa 4 dagar efter operationen. De medverkande gick i genomsnitt upp 1,8 kg i muskelmassa efter sin hjärtoperation. Patienterna självskattade sin aktivitet i det postoperativa förloppet, men inget samband kunde uttydas mellan aktivitetsnivå och bevarad eller förlorad muskelmassa.
Skillnader mellan män och kvinnors förlorade muskelmassa kunde inte utforskas då endast 2 två män och 1 kvinna hade en reducerad mängd muskelmassa vid analysen dag 4. Två
tredjedelar av patienterna genomgick öppen hjärtkirurgi medan resterande bytte hjärtklaff via kateter. Ingen signifikant skillnad upptäcktes mellan de olika operationsteknikerna.
Resultatdiskussion
Av patienterna som inkluderades i studiens resultat hade en majoritet ökat i muskelmassa i samband med sin hjärtoperation. Den patient som ökat mest hade enligt mätinstrumentet adderat 5,7 kg (10 %) muskler från utgångsvärdet. Denna ökning har alltså skett inom loppet av 4 dygn och upplevs alltför plötslig för att vara sannolik eftersom kroppen befinner sig i ett metabolt stresstillstånd på grund av operationen. Jeppeson och Thorlacius (2016) menar att kroppens ämnesomsättning ökar vid en operation och nedbrytningen av kroppsvävnader tilltar. I detta läge förekommer en förhöjd förlust av protein, huvudsakligen från
muskulaturen, och detta tillstånd kommer leda till att muskler atrofieras. All egentlig muskeluppgång i samband med en operation uppfattas i och med detta som föga troligt.
Den patient som förlorat mest muskelmassa hade totalt tappat 2,2 kg. Denna minskning bedöms också vara orimlig i förhållande till antal dagar som faktiskt passerat. Van Venrooij et al. (2012) redogör i sin studie att andelen fettfri muskelmassa i genomsnitt minskat med 800 gram 2 månader postoperativt.
Inget samband mellan aktivitetsnivå och andelen kvarvarande muskelmassa kunde hittas. De tre mest aktiva patienterna, som mobiliserat sig mellan 35 till 40 gånger under sin vårdtid, hade både ökat och minskat i muskelmassa. Ett par av dessa hade ökat med 2,2 och 4,2 kg medan den tredje hade gått ner 200 gram. Det kunde inte heller fastställas något enhetligt resultat mellan de som varit mindre till måttligt aktiva, där vissa hade förlorat muskelmassa
muskelrörelser bidrar till en ökad perifer cirkulation samtidigt som den bromsar
nedbrytningen av muskelproteiner och Ljungqvist et al. (2016) påpekar att tidig postoperativ mobilisering är nödvändigt eftersom immobilisering bland annat leder till minskad
muskelmassa. Dessa antaganden stämmer inte överens med denna studies resultat. En trolig förklaring är att mätinstrumentet som nyttjades i studien inte återgav korrekta mätvärden.
Avdelningens rutiner kring aktivitet preoperativt innefattar enbart ett 6 minuters gångtest och genomförs enligt sjuksköterskan endast på de patienter som ska operera in en ny hjärtklaff via kateter (TAVI). Detta bör även vara nyttigt att genomföra på övriga patienter för att se om det finns några brister som kan påverka mobiliseringen efter operationen. Skulle det vara så att patienten lider av sarkopeni och därmed har en minskad muskelmassa och nedsatt
muskelfunktion kan det vara värt att fånga upp detta preoperativt. Boer et al. (2016), Okumura et al. (2016), Bokshan et al. (2016) påpekar enhälligt att patienter med sarkopeni har en
signifikant lägre överlevnad. Sjukhusvistelsen är i genomsnitt 1,7 gånger längre hos de patienter med sarkopeni (Bokshan et al., 2016) och ett snarlikt resultat har upptäckts av Kelm et al. (2016) som förklarar att patienter med ett lågt muskelindex hade en mediantid på sjukhuset om 20 dagar jämfört med 12 dagar hos de med normalt till högt muskelindex.
Resultaten är anmärkningsvärda och går det att träna upp dessa patienter innan det kirurgiska ingreppet bör tiden fram till operation utnyttjas till att stärka dessa individer fysiskt. Boer et al. (2016) redogör i sin studie att överviktiga personer som lider av sarkopeni har en ökad risk att drabbas av allvarliga komplikationer till följd av kirurgi.
Kanske går det att minska belastningen inom vården genom förebyggande arbete och därmed även reducera kostnaderna. Individuella träningsplaner skulle kunna framställas till patienter i denna kategori och anpassas efter deras personliga förmåga. Förmånerna av fysisk aktivitet och dess inverkan på muskelmassa och muskelstyrka framgår tydligt i beskrivna studier.
Orem uttrycker i sina teorier rörande egenvård behovet av att utveckla patientens förmåga till egenvård (Jahren Kristoffersen, 2006). Begreppet innefattar målmedvetna handlingar som patienten förverkligar på eget bevåg. I samband med en operation skulle detta kunna innebära att strukturera upp mål, förslagsvis gällande aktivitet i det postoperativa skedet, i samråd med patienten. Det skulle främja autonomi och ge patienten en känsla av kontroll över sin
situation. Syftet är alltså att främja och bevara hälsa och välbefinnande. Sjuksköterskan bör tydliggöra vikten av fysisk aktivitet och dess fördelar för att kunna sporra patienten till egenvård.
Intresset att undersöka skillnader mellan kvinnor och män gällande förlust av muskelmassa uttrycks i syftet, men på grund av ett avsevärt bortfall samt ett ringa urval kunde inte detta ske. Dock redovisar ett flertal studier att kvinnor generellt sett förlorar muskelstyrka i högre takt än män, framförallt i benen (Svantesson et al., 2007).
Huruvida operationsmetoden hade en effekt på andelen muskelmassa kunde inte påvisas i denna studie. Dock är det rimligt att de som genomgår öppen hjärtkirurgi förlorar mer i muskelmassa eftersom detta ingrepp till skillnad från TAVI sker under narkos, pågår i flertalet timmar och orsakar ett större trauma på kroppen. Rörelsebegränsningarna är också mer omfattande efter öppen hjärtkirurgi och kan troligen bidra till en rädsla att aktivera överkroppen och kan eventuellt leda till inaktivitet och en längre återhämtningsperiod.
Metoddiskussion
Mätinstrumentet som brukades i denna studie tillhandahölls av thoraxkirurgiskaavdelningen på ett universitetssjukhus i Mellansverige. En bruksanvisning kunde inhämtas från
tillverkarens hemsida och inget tydde på att en kalibrering behövde genomföras innan
användning. För att uppnå precisa mätningar påpekar tillverkaren att ett flertal kriterier måste uppfyllas.
De uppmanar användaren att undvika mätningar efter ansträngande träning eftersom det kan orsaka felaktiga värden. Mätningen bör genomföras efter tillräcklig vila. Hur mycket vila som bedöms tillräcklig framgår inte. Med tanke på att dessa patienter i de flesta fall genomgått en omfattande operation utgörs deras aktiviteter enbart av kortare promenader och enklare rörlighetsövningar. Detta bör därför inte utgöra ett hinder för mätningen.
Har patienten ätit eller druckit mycket i samband med mätning kan detta också orsaka felvärden, även uttorkning kan påverka utfallet. Patienten bör mätas minst 3 timmar efter en måltid samt gärna på samma tidpunkt vid varje mätning. I och med öppen hjärtkirurgi får patienten en stor mängd infusioner intravenöst under och efter operationen och deras vikt ökar således postoperativt av vätska. Ingen känd uttorkning rapporterades. Mätningarna som
genomfördes varierade tidsmässigt men utfördes i regel under förmiddagen mellan klockan 9 och 12. Detta kan då påverkat resultatet eftersom patienter kan ha inmundigat frukost i för nära anslutning till mätningstillfället. Maginnehållet registreras kanske felaktigt som någon typ av kroppsvävnad.
Patientens kroppsposition är enligt tillverkaren viktig vid mätning. Armarna ska inte vara i kontakt med kroppen men vara riktade rakt nedåt och benen ska inte vidröra varandra under mätningen. De bara fotsulorna ska vara fria från smuts eftersom det finns en risk att den elektriska strömmen blockeras. Detta har efterföljts i högsta möjliga mån och patienterna har ombetts borsta bort smuts från fötterna och instruerats att positionera sig korrekt på vågen. de påpekar även att inte genomföra mätningar under användande av sändandeenheter till
exempel mobiltelefoner. Postoperativt utfördes en mätning på en patient som var utrustad med en mobil hjärtövervakning denna avläsning visade en ökning av muskelmassa på flera
kilogram. Författarna antog att detta var ett felvärde som orsakats på grund av denna
övervakningsenhet. Enheten kunde avlägsnas med hjälp av personalen på avdelningen och 2 nya mätningar genomfördes därefter. Trots att apparaten kopplades bort från patienten så ändrades inte resultatet.
Dessa kriterier uppfylldes av författarna i allra högsta grad och god validitet kunde således uppnås. Vågens tillverkare försäkrar om att mätinstrumentets reliabilitet men efter utförda mätningar som påvisade en osannolikt bred spridning kan inte detta mätinstrument anses tillförlitligt. Det ringa urvalet och slumpen kan vara en orsak till dessa resultat och eventuellt hade utfallet varit annorlunda om urvalsgruppen varit större. Det faktum att patienterna ansamlat stora mängder vätska i samband med operationen och att uppföljningen ägde rum dag 4 postoperativt kan vara anledningar till resultatet. Vågens elektriska signaler rör sig snabbare genom vattnet i muskelvävnaden och om patienten är uppvätskad kanske analysen påverkas och visar på en falskt förhöjd andel muskelmassa. Det kanske innebär att detta mätinstrument inte lämpar sig i dessa postoperativa situationer. Då en operation i regel bör innebära katabola tillstånd och muskelförlust har istället resultaten som vågen producerat pekat på att patienterna befunnit sig i ett anabolt tillstånd och följaktligen ökat flera kilogram i muskelmassa. Detta trotsar fullständigt tidigare forskning som presenterats i denna studies bakgrund och resultatdiskussion. På grund av studiens ringa urval är resultaten inte
generaliserbara.
Van Veenrooij et al. (2012) följde upp patienterna 2 månader efter genomförd operation, dock använde de till skillnad från denna studie en typ av röntgenteknik som anses ge en pålitlig bild av kroppens sammansättning. Det hade kanske varit gynnsamt om uppföljningen låg längre fram i tiden, även för denna studie, då patienten förmodligen återvunnit sin normala
vätskebalans. Svårigheten hade eventuellt varit att återkalla patienten ett par månader efter sin operation. Flera patienter hade rest långväga och det skulle medföra att de patienter som
fortfarande arbetar måste ta uppehåll från sin tjänst för att kunna genomföra en senarelagd uppföljning. Patienter i pensionsålder kanske också har förpliktelser som de måste frånsäga sig för att kunna medverka.
Inklusions- och exklusionkriterierna anpassades delvis efter de krav som uppgavs i vågens bruksanvisning. De patienter som var försedda med pacemaker uteslöts på grund av en risk att störa eller orsaka fel på det elektriska hjälpmedlet. Vidare upptäckte författarna i samband med en inskrivning att en person bar protes och testade att utföra en mätning men detta misslyckades, då vågen kräver bar hud mot samtliga kontaktytor för att kunna genomföra en kroppsanalys. Detta framgick ej i bruksanvisningen till vågen. Denna upptäckt resulterade i att listan över exklusionskriterier uppdaterades. Även rullstolsburna patienter eller patienter som inte hade förmågan att självständigt stå på vågen exkluderades. Den valda mätmetoden orsakade en stor del av bortfallet eftersom patienter med pacemaker och proteser samt de med svårigheter att stå upprätt inte kunde inkluderas. Dessa kriterier hade troligtvis inte existerat om mätningen av kroppens muskelmassa istället skedde genom röntgenteknik. Dock kostar en sådan apparat långt mer än en våg som gör en bioelektrisk impedans analys. Sedan tillkommer användnings- och operatörskostnader som inte förekommer med vågen. Mer tid skulle då också krävas av patienterna.
För att kunna utesluta tillstånd av eller risk för undernäring användes
riskbedömningsformuläret MNA. I tillägg till detta borde författarna genomfört kostregistreringar för att upptäcka om nutrition var en confounding variabel.
Forskning visar att patienter med sarkopeni har en kraftigt ökad risk för postoperativa komplikationer samt en förlängd vårdtid på sjukhus (Bokshan et al., 2016 & Kelm et al., 2016). Därav anser författarna det lämpligt att genomföra preoperativa kontroller av muskelmassa för att riskidentifiera och upptäcka tillstånd av sarkopeni i detta skede. Kan sarkopeni konstateras bör en personcentrerad handlingsplan utformas, där aktivitet och nutrition är i fokus, i syfte att bättre rusta patienten inför operationens påfrestningar. Dessa åtgärder skulle i förlängningen minska patientens lidande eftersom risken att ådra sig postoperativa komplikationer samt utdragen vårdtid skulle reduceras. Patienten får då utrymme för utveckling av sin egenvård och personligen förmåga att påverka sin hälsa och välbefinnande.
Vågen som användes i denna studie är kanske lämplig i ett preoperativt skede då patienten inte har överflödiga mängder vätska i sitt system. Den är enkel att använda och utgör inga större uppoffringar för patienten och återger i bästa fall en grov skattning över patientens aktuella muskelindex. Nackdelen är att många patienter som ska hjärtopereras, relaterat till deras pacemaker, inte uppfyller kraven för användning. Vidare forskning bör genomföras inom detta område då sarkopeni har ett påtagligt samband med komplikationer och ökad dödlighet i anknytning till kirurgiska ingrepp.
En pilotstudie hade sannolikt gynnat detta arbete. Vågens kvalitet hade då uppdagats innan den faktiska studien påbörjats samt att valt tillvägagångssätt kunnat prövas och bedömas som lämpligt eller opassande. Tidsbristen är dock ett faktum. Om mer tid funnits till förfogande hade datainsamlingsperioden kunnat utökas ytterligare ett par månader. Urvalsgruppen hade då rimligtvis ökat i omfattning men på grund av mätinstrumentets låga reliabilitet hade förmodligen inga korrekta resultat kunnat redovisas.
Slutsats
På grund av ett omfattande bortfall och tvivelaktiga mätvärden hade majoriteten av
patienterna i denna studie ökat i muskelmassa dag 4 postoperativt. Inget signifikant resultat framgick i utförda analyser. Det är oklart om denna studie hade gynnats av ett högre antal deltagare eftersom mätmetoden inte presenterade tillförlitliga resultat under rådande omständigheter.
REFERENSER
Berntzen, H., Almås, H., Gran Bruun, A-M., Dørve, S., Giskemo, A., Dåvøy, G. & Grønseth, R. (2011). Perioperativ och postoperativ omvårdnad. I H. Almås, D-G. Stubberud & R.
Grönseth (Red.). Klinisk omvårdnad: del 1 (2. uppl., s. 269-333). Stockholm: Liber.
Boer, B.C., de Graaff, F., Brusse-Keizer, M., Bouman, D.E., Slump, C.H., Slee-Valentijn, M.
& Klaase, J.M. (2016). Skeletal muscle mass and quality as risk factors for postoperative outcome after open colon resection for cancer. International Journal of Colorectal Disease, 31(6), 1117-1124. doi: 10.1007/s00384-016-2538-1.
Bokshan, S.L., Han, A.L., DePasse, J.M., Eltorai, A.E., Marcaccio, S.E., Palumbo, M.A. &
Daniels, A.H. (2016). Effect of sarcopenia on postoperative morbidity and mortality after thoracolumbar spine surgery. Orthopedics, 39(6), e1159-e1164. doi: 10.3928/01477447- 20160811-02.
Davidsson, A. (2017). Till dig som ska hjärtopereras. Uppsala: Akademiska sjukhuset.
Hämtad 5 mars, 2018, från http://www.akademiska.se/sv/Verksamheter/Thoraxkirurgi-och-- anestesi/For-dig-som-ar-patient/Till-dig-som-skall-hjartopereras/
Eikeland, A., Haugland, T. & Stubberud, D-G. (2011). Omvårdnad vid hjärtsjukdomar. I H.
Almås, D-G. Stubberud & R. Grönseth (Red.). Klinisk omvårdnad: del 1 (2. uppl., s. 207- 244). Stockholm: Liber.
Jahren Kristoffersen, N. (2006). Teoretiska perspektiv på omvårdnad. N. Jahren Kristoffersen, F. Nortvedt & E-A. Skaug (Red.). Grundläggande omvårdnad: del 4 (ss. 13-101). Stockholm:
Liber.
Jeppsson, B. & Thorlacius, H. (2016). Metabolism och nutritionsbehandling. B. Jeppsson, O.
Ljungqvist, P. Naredi & M. Sund (Red.). Kirurgi (4. uppl., ss 43-56). Lund: Studentlitteratur.
Järhult, J. & Offenbartl, K. (2013). Kirurgiboken: vård av patienter med kirurgiska, urologiska och ortopediska sjukdomar. (5. rev. uppl.) Stockholm: Liber.
Kelm, D.J., Bonnes, S.L., Jensen, M.D., Eiken, P.W., Hathcock, M.A., Kremers, W.K. &
Kennedy, C.C. (2016). Pre-transplant wasting (as measured by muscle index) is a novel prognostic indicator in lungtransplantation. Clinical Transplantation, 30(3), 247-255. doi:
10.1111/ctr.12683.
Kjaer, M., Suetta, C. & Tønnesen, H. (2006). Den fysisk inaktive operationspatient. Ugeskrift for Laeger, 168(49), 4322-4324.
Ljungqvist, O. Eriksson, L. Nygren, J. & Thorell, A. (2016). Perioperativ vård. B. Jeppsson, O. Ljungqvist, P. Naredi & M. Sund (Red.). Kirurgi (4. uppl., ss 27-42). Lund:
Studentlitteratur.
Okumura, S., Kaido, T., Hamaguchi, Y., Fujimoto, Y., Kobayashi, A., Iida, T.,...Uemoto, S.
(2016). Impact of the preoperative quantity and quality of skeletal muscle on outcomes after resection of extrahepatic biliary malignancies. Surgery, 159(3), 821-833. doi:
10.1016/j.surg.2015.08.047.
Polit, D.F. & Beck Tatano, C. (2018). Essentials of Nursing Research: Appraising Evidence for Nursing Practice. (9. uppl.). Philadelphia: Lippincott Williams & Wilkins.
Socialstyrelsen. (2011). Termbanken. Socialstyrelsen: Stockholm. Hämtad 21 februari, 2018, från http://termbank.socialstyrelsen.se/showterm.php?fTid=466
Suetta, C., Magnusson, S. P., Rosted, A., Aagaard, P., Jakobsen, A. K., Larsen, L. H., . . . Kjaer, M. (2004). Resistance training in the early postoperative phase reduces hospitalization and leads to muscle hypertrophy in elderly hip surgery patients - a controlled, randomized study. Journal of the American Geriatrics Society, 52(12), 2016-2022. 10.1111/j.1532- 5415.2004.52557.x
Svantesson, U. Cider, Å. Jonsdottir, I. Sterner-Victorin, E & Willen, C. (2007). Effekter av fysisk träning: vid olika sjukdomstillstånd. Malmö: Elanders Berlings
Tanita. (2018). Tanita Technology Explained. Hämtad 28 februari, 2018, från https://tanita.eu/tanita-academy/tanita-technology-explained
Taylor, R. S., Brown, A., Ebrahim, S., Jolliffe, J., Noorani, H., Rees, K., . . . Oldridge, N.
(2004). Exercise-based rehabilitation for patients with coronary heart disease: Systematic review and meta-analysis of randomized controlled trials. The American Journal of Medicine, 116(10), 682-692. 10.1016/j.amjmed.2004.01.009
van Venrooij, L.M., Verberne, H.J., de Vos, R., Borgmeijer-Hoelen, M.M., van Leeuwen, P.A. & de Mol, B.A. (2012). Postoperative loss of skeletal muscle mass, complications and quality of life in patients undergoing cardiac surgery. Nutrition, 28(1), 40-45. doi:
10.1016/j.nut.2011.02.007.
Vetenskapsrådet (2017). Codex: regler och riktlinjer för forskning. Stockholm:
Vetenskapsrådet. Hämtad 17 januari, 2018, från http://www.codex.vr.se/forskningmanniska.shtml
BILAGA 1.
INFORMATIONSBREVTILLPATIENTEN.Hej!
Du tillfrågas härmed att delta i denna studie.
Vi är två sjuksköterskestudenter som läser termin 5 vid Uppsala universitet. Detta
informationsbrev ges till dig eftersom du är planerad att genomgå en hjärtoperation och sedan kommer vårdas på Thoraxkirurgiska avdelningen, 50D, på Akademiska sjukhuset. Vi ska skriva vårt examensarbete och kommer då samarbeta med avdelningen.
Syftet med studien: Att undersöka hur mycket muskelmassa patienter som genomgått en hjärtoperation tappar samt att se om det finns något samband mellan aktivitetsnivå och bibehållen muskelmassa. Vi vill med hjälp av ditt deltagande ta reda på om vårdförloppet efter operationen är så bra som det kan vara, eller om det är i behov av optimering på något vis.
Vad innebär det för dig: Ditt deltagande i studien innebär att du kommer vägas vid inskrivning samt dag 4 efter operationen. Vågen kan mäta kroppens muskelmassa. Vi vill även veta din aktivitet under din vistelse på avdelningen. Därför är vi tacksamma om du kan dokumentera hur mycket du rör på dig i det medföljande formuläret.
Ditt deltagande är frivilligt och resultaten kommer behandlas anonymt.
Med vänliga hälsningar, Martin och Sara
Ansvariga för projektet:
Martin Sundberg - Tel: 076- 216 56 66. Mejl: Martin.Sundberg.9417@student.uu.se Sara Lönnqvist - Tel: 073- 067 15 13. Mejl: Sara.Lonnqvist.5046@student.uu.se Handledare Per-Ola Blomgren - Mejl: per-ola.blomgren@pubcare.uu.se
Sjuksköterskeprogrammet, Uppsala universitet
BILAGA 2. AKTIVITETSFORMULÄR
Aktivitetsformulär
Gör ett streck för varje gång någon av dessa aktiviteter utförs.
Aktivitet Måndag Tisdag Onsdag Torsdag Fredag Lördag Söndag
Gått fram och tillbaka till toaletten
Gått till matsalen
Gått i korridoren
Annan träning*
* Detta kan vara den rörlighetsträning för axlar och bröstkorg som fysioterapeuten rekommenderat dig till att göra under vårdtiden.
