Knut Wicksell är en av de historiskt stora svenska ekonomerna. Bland den första ge- nerationens svenska neo-klassiker fanns flera som nådde världsrykte – David Da- vidson, Eli Heckscher, Gustav Cassel och Knut Wicksell. Bland dem pekar Joseph Schumpeter i sin auktoritativa teorihistoria ut Wicksell som ”Nordens Marshall” och bedömer: ”No finer intellect and no higher character have ever graced our field”
[1997, s 862].
Ett mycket ökat intresse för Wicksell finns nu. I Sverige har på senare tid två sto- ra antologier med centrala arbeten getts ut av City-universitet. Dessförinnan, i slutet av 1980-talet, gav förlaget Ratio ut hans länge bortglömda beskattningsstudie,
”Om en ny princip för rättvis beskattning”, först publicerad i Jena 1896. Det större in- tresset för Wicksell är också internatio- nellt. I den amerikanska ekonomiska de- batten finns då och då hänvisningar till Wicksells främsta bidrag till teoriutveck- lingen, penningteorin och skatteteorin.
Ett litet udda tillskott till det förnyade Wicksell-intresset är den nyutgivna ”Att uppfostra det svenska folket”. Det rör sig om ofullständiga skisser och opublicerade manuskript som Wicksell lämnade efter sig. Redaktörer är Lars Jonung, Torun Hedlund-Nyström och Christina Jonung.
Redaktörerna har gjort ett imponerande insamlings- och tolkningsarbete. De har lyckats få en läsbar ordning på vad som rimligen måste ha varit en motsträvig ma- nuskriptbunt. De har försett varje uppsats i urvalet med en deklaration av innehållet, vilket känns genomarbetat. Lars Jonungs inledning om Wicksell är dessutom ett in- tressant tillskott till Wicksell-litteraturen.
Man behöver inte instämma i alla tolk- ningar för att finna den värdefull.
Just det att boken samlar opublicerade manuskript medför att läsaren inte ska ställa anspråk på representativitet. Urvalet blir vad som – av någon anledning – aldrig kom i tryck. Vi ska inte heller förvänta oss den stringens som utmärker Wicksells pu- blicerade verk. I påfallande många uppsat- ser ser läsaren att det fanns ett gott skäl för att inte publicera. Det gäller t ex slutsatsen att de svåra tyska 1920-talsproblemen – hyperinflation och skyhöga krigsskade- stånd – i grund och botten var en befolk- ningsfråga (”Tyska skadeståndet – en be- folkningsfråga”).
De flesta inläggen rör ett av Wicksells stora intresseområden, penning- och valu- taproblem i samtiden. Det är tydligt, att han uppfattar första världskrigets kraftiga inflation som ett problem av första ord- ningen. Han argumenterar återkommande för en rätt drastisk deflationspolitik. Hu- vudingrediensen i denna ska vara en ex- tremt aktiv penningpolitik för att återställa 1914 års prisnivå. Wicksell ser en starkt in- terventionistisk penningpolitik som både möjlig och att rekommendera. Som ett för- sta steg tänker sig Wicksell, att Riksban- ken ska dra in mängden utelöpande sedlar.
För att komma tillbaka till 1914 innebar det i krigets slutskede att omkring en tre- djedel av alla utelöpande sedlar dras in.
Från våren 1921 skärpte Wicksell denna synpunkt. Han föreslog nu det radikala, att Riksbanken skulle åstadkomma en ”gene- ralstädning”. Hälften av den utelöpande sedelstocken skulle dras in.
En sådan deflationsprocess i ett enda stort steg krävde en stor ekonomisk-poli- tisk samordning. Till att börja med skulle den kombineras med en höjning av diskon- tot och avgifter på exportvaror. Wicksell hävdar att den sistnämnda tullen ska leda 190 Ekonomisk Debatt 2002, årg 30, nr 2
Att uppfostra det svenska folket
– Knut Wicksells opublicerade manuskript, samlade och redigerade av Lars Jonung, Torun Hedlund-Nyström & Christina Jonung
SNS Förlag, 2001, 480 s.
Bokanmälningar
till en prissänkning på dessa varor, då världsmarknadspriset är parametriskt gi- vet. Riksbanken skulle tillåtas att låna upp utelöpande sedlar, utan begränsning. Han- deln med guld skulle släppas fri. Kombi- nationen av sådana åtgärder ska fortsätta ända till dess att en återgång till 1914 års priser blir fullständig. Det borde också kombineras med en subvention av import- varor.
I sina mer radikala stunder – en halve- ring av penningmängden – föreslog Wicksell att man samtidigt också skulle halvera löne- och prisnivån. Arbetar- rörelsen skulle här få en mycket stor admi- nistrativ och pedagogisk uppgift: att över- tyga arbetarna om åtgärdernas nödvändig- het.
Det samlade resultatet av Wicksells re- kommendationer är uppenbarligen att han ser en annan framtida penningpolitisk re- gim framför sig. Han avvisar en återgång till guldmyntfoten. Det sker ibland med li- tet förvånande argument – t ex att tillgång- en på guld kan bli för liten för att ackom- modera framtidens ekonomiska tillväxt.
Men det är troligt att ett djupare argument spelar en större roll för Wicksells ställ- ningstagande. Normalt är uppfattningen om en återgång till guldmyntfoten förenad med tanken om en passiv penningpolitik –
”Riksbankens ledning kan ersättas av en räknekunnig dator”. Men Wicksells star- kaste argumentation i de opublicerade ma- nuskripten gäller etableringen av en aktiv penningpolitik.
Den passiva guldmyntfoten är förenad med en fast växelkurs för kronan, medan Wicksells aktiva penningpolitik förutsätter en flytande växelkurs. Den bygger på tan- ken om en pappersmyntfot, där Riks- banken garanterar en fast inhemsk prisni- vå. Växelkurserna kan komma att variera, men Wicksell tänker sig att det knappast kommer att fungera störande, då sväng- ningarna troligen blir små om alla länder stabiliserar sina inhemska priser. Det är ett system som kanske påminner om det som över tiden vuxit fram i det samtida USA (eller Sverige). Med en större roll för infla-
tion och svängningar i växelkurserna men en mindre roll för Fed (eller Riksbanken) än den Wicksell i början av 1920-talet fö- reställde sig.
Det främsta problem som Wicksell identifierar genom sina förslag till defla- tionspolitik härrör från kreditmarknaden.
Genom deflation blir lån som tagits upp ti- digare successivt dyrare. Deflationen kommer således att åstadkomma en över- föring av förmögenheter från låntagare till långivare. Det är för Wicksell en oönskad effekt av förslagen. Han föreställer sig up- penbarligen att problemet är lösbart – kan- ske genom någon form av indexering eller liknande. Men särskilt konkret blir det ald- rig. Och det kanske är att överträda sina rättigheter som läsare att kräva detaljerade lösningar i opublicerade manuskript.
Wicksells reaktion på de större proble- men med en deflationspolitik speglas ofullständigt i det opublicerade. Men det fanns observationsmaterial. Riksbanken förberedde Sveriges återgång till guld- myntfoten – vilket skedde 1924 – genom en rejäl minskning av sedelmängden.
Resultatet blev omfattande företagsned- läggningar, byggnadsindustrin var tidvis
”en död bransch”, finansinstitut gick på näsan och arbetslösheten blev hög. På oli- ka sätt förberedde efterkrigspolitiken den större depressionen på 1930-talet.
Det är nu möjligt att Wicksell uppfatta- de sådana problem som svåra att undvika.
Men att de var nödvändiga för att lösa det större problemet med ett stabilt penning- värde. Bland annat kan läsaren tolka en polemik mot kollegan Sven Brisman på detta sätt. Brisman uppfattade att ”dyrti- den” under första världskriget hade etable- rat en ny normalprisnivå. Uppenbarligen ansåg han att en återgång till 1914 års pris- nivå skulle dra alltför stora kostnader för att prövas. Wicksell var nu skoningslös i sin kritik av Brisman. Han ger bilden av en ytlig Brisman och talar om att dennes ar- gumentation ”överstiger gränsen av vad en vetenskapsman kan tillåta sig” (”Brismans
’rationella lösning’ av dyrtidsproblemet”).
De många penningpolitiska manuskrip-
Ekonomisk Debatt 2002, årg 30, nr 2 191
Bokanmälningar
ten innehåller tanketrådar som går i alla möjliga riktningar. De bildar en ganska svåröverskådlig väv av politiska förslag, historiska jämförelser, polemik (återkom- mande mot Gustav Cassel, tydligen en fa- voritmotståndare i debatten), hisnande idéutkast, respektlöshet mot samtidens po- litiska fördomar, stolligheter och rena ef- tertankar. Det är, kort sagt, genialiskt.
Nu täcker manuskripten också fler om- råden. Allmän ekonomisk politik och be- folkningsfrågor upptar en ganska stor del av bokens övriga utrymme. Det sista ut- rymmet fylls av allmänpolitiska inlägg och kulturpolitiska betraktelser, ofta som kri- tiska debattinlägg. Det är särskilt försvars- nihilisten Wicksell som tar till orda i poli- tiken och kyrkokritikern som diskuterar teologi.
Vid läsningen av inlägg på olika områ- den blir det klart vilken stor roll malthusia- nismen trots allt spelade för Wicksells världsuppfattning. En modern läsare kon- funderas lätt på denna punkt. Wicksells
”optimum” är en befolkningstillväxt på noll. Tanken att vi lever med en närmast övermäktigt stor befolkning kryper in på oväntade ställen i argumentationen. Jag har redan nämnt det tyska skadeståndspro- blemet. Men han ser det också som ett uni- versalmedel för att lösa problem som världsfreden, eller avvärja till och med än- nu större katastrofer än ett världskrig.
Det är lätt att förstå malthusianismen kring det förra sekelskiftet som en social- politisk rörelse. En fattig arbetarfamilj som födde ett sjätte eller sjunde barn kom säkert att drivas till eller under gränsen för en dräglig levnadsstandard. Men Wick- sells malthusianism gick längre – kanske ska tankefiguren jämföras med uppfatt- ningarna hos den extrema miljörörelsen, för att ta ett exempel vi lättare känner igen från i dag.
Många problem får för Wicksell prägel av befolkningsproblem. Ibland sker det di- rekt oförmedlat, eller åtminstone med slå- ende tunna kopplingar i argumenten. En argumentation kan börja med försvarsfrå- gan men sluta i en allmän rekommenda-
tion att minska födelsetalet. Det epok- bundna i argumenten framgår av fortsätt- ningen. Den stora befolkningsdebatt som fördes redan på 1930-talet – där makarna Myrdal var ledande aktörer – gällde det motsatta problemet. Krisen i befolknings- frågan var att det föddes för få barn.
Med ett hundraårigt perspektiv framstår väl Wicksells malthusianism i ett annat ljus än så som han själv ville belysa den.
Som en ganska oförarglig excentricitet, en nästan osynlig fläck på en kunglig va- pensköld. Kontrasten framträder väl desto skarpare, genom att Wicksell hade så handgripligt fel i sin malthusianska över- tygelse.
Redaktörerna har valt att kalla boken
”Att uppfostra det svenska folket”. Det går tillbaka på att de allra flesta opublicerade manuskripten är riktade till olika tidningar, inte till vetenskapliga tidskrifter eller aka- demiska fora. Under senare delen av sitt liv publicerade sig Wicksell mycket i de dagstidningar som växte fram och fick en ständigt ökad läsekrets. Hans största infly- tande över utvecklingen kom under de två decennier då han var utomordentligt aktiv i dagsdebatten. Det hade han också gemen- samt med de andra samtida ekonomerna, Heckscher och Cassel.
Wicksell skulle förmodligen ha haft svårt att förstå en nedlåtande hållning till att delta ”i debatten”. Den kan ibland fin- nas bland dagens akademiska ekonomer och markerar egentligen en brytning med den större ekonomtradition som finns i Sverige. Kanske skulle han ha besvarat dem med att den som inte har något vägan- de eller intressant att säga om sådana frå- gor som intresserar vanliga människor, na- turligtvis har möjlighet att dra sig undan alla diskussioner.
KURT WICKMAN lektor, Högskolan i Gävle
Referenser
Schumpeter, J A, [1954/1997], History of Economic Analysis, Routledge, London.
192 Ekonomisk Debatt 2002, årg 30, nr 2
