SVENSKA SAGOR OCH SÄGNER

SVENSKA SAGOR OCH SÄGNER

Kungl. Gustav Adolfs Akademien

SVENSKA SAGOR OCH SÄGNER

2.

SVEN SEDERSTRÖMS SAGOR

UTGIVNA AV

:JÖRAN SAHLGREN OCH SVEN LJL:JEBLAD

STOCKHOLM

BOKFÖRLAGS AKTIEBOLAGET THULE

UTGIVET MED UNDERSTÖD AV SVENSKA STATEN

STOCKHOLM 1938

TRYCKERI AKTIEBOLAGET THULE

370916

I N L E D N I N G

Häradsmålare Sven Sederströms samling sagor och sägner från Småland och Blekinge är den näst Mickels i Långhult största av de originalsamlingar, som utgöra huvudmassan av G. 0. Hylten-Caval- lius' till Kungl. Biblioteket överlämnade handskrivna samling svenska folksagor.

Sven Sederström var född i Långasjönäs i Asarums socken i Ble- kinge 1810 och son till "pappersgesällen" Jonas Sederström och hans hustru Signe Ljungstedt. Fadern, som under Sven Sederströms barn- dom arbetade vid Långasjönäs pappersbruk, var född 1778 i Lenhov- da i Småland och inflyttade till Asarum från Pjetteryd. Modern var född 1778 i Ljunga i Småland. Familjen flyttade 1819 till Augerum.

Sven Sederströms hustru hette Maria Nilsdotter och var född i Tä- velås 1804.

I Stephens' förteckning över G. 0. Hylten-Cavallius' upptecknare kallas Sven Sederström endast "häradsmålaren Sederström". Han var till yrket målare, vilket satt tydliga spår även i hans manuskript. Han har sålunda i ett fall använt baksidan av ett papper, övermålat med en blå färg, antagligen ett färgprov. Hans fingrar ha även på andra ställen i manuskriptet satt märken av samma klarblåa färg. Under åren 1829-1833 var Sederström bosatt i Lekaryd. Han befann sig vid tiden för sagornas nedskrivande på ganska rörlig fot. En del av hans sagor äro enligt hans egen uppgift upptecknade i Ronneby, och hans språk visar ett och annat drag av blekingedialekt. Ett enligt egen upp- gift hemifrån skrivet brev från Sederström till G. 0. Hylten-Cavallius'

fader, häradsprosten Carl Fredrik Cavallius, är daterat Lunnagård den 22 juli 1844. Härifrån, d. v. s. från Aringsås socken i Allbo härad,

sände Sederström även sin sista samling. Här har han tydligen vistats hos sin broder pappersmakaregesällen Bengt Johan Sederström, som var bosatt i Västra Lunnagård i Aringsås. Redan tidigare, nämligen för åren 1834-1839, är han upptagen i Aringsås husförhörsbok, en- ligt uppgift inflyttad från Uråsa 1833. Han dog i Lekaryd 1846, d. v. s.

redan året efter det han sänt Hylten-Cavallius sina sist upptecknade sagor.

Sederströms närmaste uppdragsgivare vad sagoupptecknandet be- träffar tycks ha varit häradsprosten C. F. Cavallius, som i sin tur vidarebefordrat hans manuskript till sonen, som då var amanuens i Kungl. biblioteket.

Av Sederströms sagor ha några i G. 0. Hylten-Cavallius' omarbet- ning publicerats i dennes och G. Stephens' "Svenska Folk-Sagor och Äfventyr", I, 1-2 (Stockholm 1844-49), nämligen "Guldlyktan, Guld-Bocken och Guld-Pelsen", "Lilla Rosa och långa Leda" samt

"Prins Hatt under jorden" (numren 12, 19 och 22 i här föreliggande publikation). Sedan Hylten-Cavallius använt Sederströms original har han makulerat denna del av MS med undantag av början eller slutet av ifrågavarande sagotexter, då dessa råkat stå på blad, vilka även upptagit annan sagotext, som avsetts för senare publicering. De fragment, som på detta sätt bevarats av de omarbetade sagorna, äro i MS överstreckade.

Sederström har skrivit sina sagor på papper, som han själv sam- manhäftat. Häftena äro sedermera av Hylten-Cavallius själv eller Stephens uppslitsade, varefter de lösa bladen av Stephens inordnats efter sagornas typ i de fasciklar, i vilka numera den Hylten-Caval- liuska folksagosamlingen är uppdelad, med uppgivande av original- manuskriptens integritet. Sederströms första samling utgör 20 sam- manhäftade folioblad samt fem lösa från detta häfte lösskurna blad.

Häftet har tidigare innehållit ännu ett numera förkommet blad. De bevarade bladen upptaga numren 1-11 av Sederströms sagor. Den av Hylten-Cavallius med nr 12 utmärkta sagan återfinnes icke i MS.

Nummer 13 är defekt. Det senare fragmentet liksom numren 14-16 äro skrivna på blad i kvarto, vilka tidigare varit sammanhäftade men senare delvis lösskurits. Av detta från början större häfte återstå 18 fortfarande i häfte sammanhängande och 11 lösa blad. A ett av bladen i häftet står antecknat med G. 0. Hylten-Cavallius' hand:

"Ankom d. 29 Junii 1844". De följande numren äro skrivna å folio- blad av olika papperssorter. Bladen, som numera alla äro lösa, ha

märken efter nål och tråd. De ha sålunda en gång varit sammanhäf- tade. Detta häftes första blad, vilka upptagit e.n eller flera folkvise- uppteckningar, ha av G. 0. Hylten-Cavallius frånskilts ocn sannolikt inordnats i hans folkvisesamling. Av det senare häftet ( eller häftena) återstå nu 39 blad. Längst ned å sista bladet i denna samling, vil- ket upptager text till en oavslutad saga, har Sederström antecknat:

"Fort sättning E. a. g.". "Fortsättningen en annan gång" följer där- efter med ett nytt manuskript, som enligt Hylten-Cavallius' anteck- ningar ankommit till honom i mars 1845. Detta Sederströms sista manuskript är skrivet å folioblad av ett slag, som han förut icke an- vänt. Bladen äro försedda med en prydlig, fastän mycket snålt till- tagen marginal, uppdragen med blyerts. Även dessa blad ha förut ut- gjort ett större häfte, av vilket numera 31 lösskurna blad återstå.

Mycket få förändringar mot MS ha vid utgivningen behövt vid- tagas. På några ställen ha meningslöst sammanskrivna ord skilts åt.

Följande egendomligheter i Sederströms ortografi ha beaktats men för läsbarhetens skull vid utgivningen normaliserats:

Konsonant med streck över har av oss dubbelskrivits. Bokstäver, som i MS konsekvent ersatts med förkortning, ha utskrivits. Cedilj utan c före k har sålunda återgivits med c. Ljud, som i MS angivits med ett vågrätt streck över föregående eller efterföljande bokstav, har utskrivits, nämligen i följande fall: e har av Sederström någon gång ersatts med streck över efterföljande konsonant, t. ex.jörigånde ( dvs. föregående) ; i stället för r skriver Sederström ibland streck över föregående eller efterföljande bokstav, t. ex. inqvateras, spala- kan, tappe, aldig; t ersättes av streck över efterföljande bokstav, t.

ex. tyckes.

Utöver den vanliga interpunktionen har endast parentetiska hjälp- tecken använts. Vanlig parentes användes för att utesluta ord eller bokstäver i originalet, vilka tillkommit genom författarens förbise- ende eller misstag. Kantig parentes har använts kring av oss inskjutna bokstäver eller ord.

Emedan d och r i vissa ställningar icke uttalats i den dialekt Se- derström talat, har han vid skrivning av vad och var ofta kompletterat med fel bokstav. I sådana fall har vid utgivningen den felaktiga bok- staven omgivits med parentes.

I övrigt är Sederströms egen stavning bibehållen oförändrad. Dia- lektala egenheter, vilka som talspråksformer följt med in i den skriv- na texten, ha även bibehållits. Särskilt anmärkningsvärd är i detta

avseende en genomgående vacklan mellan e och i. Då Sederström ofta uteglömmer prick över i och å andra sidan ofta förser ett tydligt skrivet e med prick, har det i många fall varit svårt eller omöjligt att avgöra, vilken bokstav han åsyftat.

Textens uppdelning och interpunktion äro utgivarnas.

Till texten äro fogade ordlista och namnförteckning författade av undertecknad Sahlgren samt sakregister författat av underteck- nad Liljeblad. Kommentar följer i särskilt band.

Kungl. Bibliotekets chef och tjänstemän, särskilt förste biblio- tekarien dr Oscar Wieselgren, tacka vi för visat tillmötesgående och värdefulla anvisningar rörande manuskripten. Ett särskilt tack rikta vi också till Landsmålsarkivets i Lund föreståndare, docenten Gunnar Hedström, för beredvilliga upplysningar till ordlistan, och till folk- skollärare Tage Berggren, Alvesta, genom vars efterforskningar Se- derströms personalier blivit oss bekanta.

J ö r a n S a h l g r e n. S v e n L i l j e b l a d.

[1. HAVSTROLLET SOM KÖPTE SALT]

Den blinde si·ö kaj;#enen.

I medejo af 1700-talet seglade kapitenen N. Petterson från Götte- borg tel1 Spanjen för att af hämta salt. Han förde en stor bregg tel1 hörig några köppmän från ovannämde stad. Han tog full ladning en- dast med salt och åter vände mot hemmet med god vind och gott hopp att snart åter komma för att taga ny ladning af samma vara.

Då di nu hadde seglat ett gott stycke på havet, standade plötsligt fartyget, lika som hadde någon osynlig makt fast hållet dät. Att ingen klippa äller något annat hindrade <läss fart, slutades där af att dät ej gaf någon stöt såsom vanligt, då <lät råkar på något föremål, som hindrar <läss fart, utan stannade helt stilla och stod helt orörligt. Ka- pitenen jämte alla di andre ombor varande blevo helt förundrade över denna oförmodade händelse och sågo med bestörtning på var andra, icke vetande, hvad <lätta skulle betyda.

Just som di voro som mäst fördiupade uti betraktelsen över detta äventyr, stod för dem en gammal gubbe, som började tilltala kapitenen på följande sätt:

"Var utan fruktan, herr kappiten ! Eder skall entet ont vederfaras, endast nij bifallar min begäran. Jag vet, att ni har salt tell ladning på edert fartyg. Jag vell köpa altsamman eller åt minstonne största delen der utaf. Ni skall erhålla rektig betalning derför."

Kaptenen gorde invänningar under föregivande, att hvarken saltet eller fartyget tel1 hörde honnom utan några köppmänner från Sverige, och att han således ej kunde sälja den vara, som icke tell hörde ho- nom. Gubben kastade några vredgade bleckar på kaptinen och sade :

"Dät betyder väl ingen ting, om du säli[ e]r saltet tell mig eller någon annan, då du får din rektiga betalning der för. Hvad du begär för tunnan, skall du få, och vet, att du aldrig skall komma ur fläken, förr än du bifaller min önskan."

Kaptinen blefv synbart förlägen över denne ovanlige köparen och vågade icke längre neka honom hans begäran.

2

"Hva [d] skall jag göra utaf saltet?" frågade kapteinen, under <lät han såg sig om kring under en synbar ängslan.

"Kasta ner <lät här!" sade gubben och pekade med högra handen tätt invid fartyget.

"Huru många tunnor befaller ni?" sade kapteinen, under <lät han kastade några förvirrade blickar på gubben.

"Jag skall väl säga tell, då <lät blir nog", sade han, "blott ni genast företar aflastningen."

Strakst började man värkställa gubbens befalning, och alla arbetade lungt och tigande. Då man nu hadde af lastatt kanske flere 100

tunnor, befalte gubben, att di skulle hålla.

"Nu är <lät nog. Jag skall nu vara nöjd, ehuru jag hadde behöft alt samman", sade gubben. "Män hvilken utaf eder, gossar, ve11 nu följa med mig för att emotaga betalningen?" sade gubben. "Ingen skada skall vederfaras er."

A11a stodo tigande och sågo på var andra. Kaptenen hadde häldre sett, dät han fått af seglat utan betalning, ty han började tvifla om utgången. Slutligen framträdde en utaf matroserna och sade sig vara ve11ig att följa med.

"H vart ska11 jag taga vägen?" sade matrosen med liksom någon ängslig ton.

"Hoppa efter mig utan fruktan!" sade gubben. Och genast för- svan bode han och matrosen uti <lät lungna havet.

"Nu är det förbi med bode matrosen och gubben", sade kapitenen med en tvifvel acktig ton. "Jag tror alldrig, att vi får åter si något mera af dem."

"Vi bör vara lungna, herr kapiten, och afbida utgången", sade nå- gon af matroserna.

På samma ögonblik, som matrosen kastadde sig i havet, befant han sig jämte gubben stående på salthögen, som befans ligga på ett stort, grönt fält, där flere hundrade fä kreatur gingo uti bet.

"Ser du alla desse kreatur?" sade gubben och pekade med handen över fältet.

"Jag ser dem ganska väl", sade matrosen med en uppmär[k]sam blik.

"Ja", sade gubben, "tyker du, att jag ej behöver salt, som ska11 slakta alla desse kreatur?"

"Jo, vest erfordras <lät mycke salt", sade matrosen, under dät han

3 åt följde gubben tell en stor bygning, där di stego in uti ett vakert rum, som var rikt på di siönaste möblor af alla sorter.

"Sett ner1, min vän !" sade gubben, under dät han framgek tell en stor pulpet, som stod under ett fönster. Här utdrog han en stor låda, som tyktes² vara full med pänningar.

"Stig fram, så skall du få betalning för saltet! Och här giver jag dig några Rd. i drickes pänningar, för du ej var rädd", sade gubben.

Matrosen emotog pänningarne med tacksamhet och stoppade dem sorgfället uti feckan. I dät samma in trädde genom en dörr ifrån ett annat rum ett vakert fruntimmer åt följt af ett äldre, hvilket tyktes vara frun i huset.

"Gå efter ett glas vin tell denna mannen!" sade gubben tell dät unga fruntimret, hvelken genast utan att säga något gek ut och efter några ögonblik återkom med ett stort glas i handen, hvilket hon räkte ho- nom.

"Drek !" sade gubben. "Du behöver ej vara rädd."

Män matrosen vägrade ånyo att emotaga glaset af frucktan för far- liga följder, som denna dryk kunde hafva med sig. Män gubben för- nyade åter sin begäran under försäkran, att han ej skulle lida någon skada der af. Nu torde ej matrosen längre neka, emedan han fruk- tade mera för gubbens hot. Han emotager glasett med darrande hand och befaller sig i Guds beskydd och utdrak vinet, hvilket smakade för- träffeligt väl.

Nu önskade han sig vara på fartyget, och att han skulle lykligt kom- ma upp.

"Följ med mig åter tell salt högen", sade gubben, "så skall du snart komma upp!"

Och i samma ögonblik, som di kommo på salthögen, så stod ma- trosen på däket. Alla blevo helt bestörta, då di åter sågo matrosen, och när han om talade händelsen, <ler han hade varet. Han räkte kapitene [ n] betalningen för saltet, och straks der på började fartyget åter att röra sig och tyktes mäd ännu skynsammare fart segla å stad, tell dät lycklit standade uti Götteborgs hamm.

Kapitenen fortsatte seglationen uti flere år och ofta paserade sam- ma väg, män han hörde ej sedermera utaf någon ting.

Några år der efter bosatte sig kapitenen uti Sandsiö soken uti Små- land förmodligen trött af di mångåriga sjöresorna.

1 MS: settner.

2 MS: tykets.

4

På Sandsiö marknad får han engång se samma gubbe, som hand- [ l] ade saltet af honom på Spanska siön. Han går fram tel1 gubben, un- der <lät han vänligt hälsar på honom :

"Go dag, min heders gubbe, takförsist ! Är ni nu här uppe i Små- lan ?"

Gubben kastade en skarp blik på honom och sade :

"Ser du mig värkl[igen] ?"

"Ja, <lät jör jag vest", sade kaptin Petterson.

"Ja, efter som du ej kunde hålla munnen på dig, då du såg mig, så skall du aldrig mera se dagen här på jorden."

Och i samma ögonblick blefv kapiten sten blind.

En vess enkefru, en doktorinna, hvelken ännu lefver - född uti Fröderyd församling - talade med samma siökapeten Petterson uti sin barndom, hvelken berättade denna telldragelse såsom värklig för ordsakandet till sin blindhet. Han var då ganska gammal och blind och talade ofta om denna händelse.

[2. DRÄNGEN SOM RED HEM PÅ TROLLETS HÄST]

Brudgummen i Skärvbacken i Öya socken.

För unjefärligen 70. år sedan tjänte en dräng från Öya soken uti Carlskrona. Hans förälldrare var hemma i övannämde soken uti en by vid namn Getasiärv.¹ Helt nära denna by ligger ett berg eller hög backe, var uti är flere sögner om händelser, som hava telldraget sig uti forntiden, och ännu talar man om händelser, som hava värkl [igen]

telldraget sig uti förna tider, var af många, som ännu leva, har för- säkrat mig, att di varet ögonvettne tell många underliga händelser.

Som tell exempel helt nära berget ligger en åcker, vars säd altid blev af skuren på en natt.

En fattig bonde hadde ej några oxar eller dragare för att ärga med, och varje morgon stodo altid 2ne ofanteliga oxar tell reds utan för berget. Desse began[g]nade nämde bonde flere år för att göra sin så kallade vår med. Män dät förbiöds honom, att han ej fek begångna dem på någons annans jord än sin egen. Varie afton, då han velle begangna desse oxar dagen efter, satte man ett stort gröt fat(t) mett på åkren, vars gröt var för tärd om morgonen.

En gång årde bonden med desse oxsar helt nära en sin grannes åker, som var helt liten. Då han hadde slutat sett arbete, tängte han:

"Jag skall hjälpa min granne med denna åkren. Dät betyder väl ingen ting."

Män då bonden velle en annan gång hava oxsarne och satte som vanligt ut gröt fatet, så hörde han ej af oxsarne och såg dem aldrig mera.

Flere dylika händelser, äro ännu många af di gamle, som vella in- tyga på sin ed, att dät så värkl [igen] telldrog sig uti deras föräldrar [ s]

tid, o. s. V.

Den förut nämde drängen tjänte, som är nämt, uti Carlskrona.

1 Dvs. Getaskärv i Öja sn, Kinnevalds hd.

6

Han hadde varet där uti flera år, då han vid en jul afton velle gå hem. Han bad sin husbonde om lof att få gå hem tel1 julafton, män han nekade honom att gå förr än qvällen för julafton. Åtankan på hemmet och huru kärt <lät skulle bliva att få träffa föräldrar(r) och vänner gorde, att han, ehuru han ej väntade att hinna hem för än på jul dagen, likväl spaserade å stad på sena aftonen.

Fram på natten ser han en karl, som rider helt smått framför sig.

Han hinner honom, och di hälsar som vanligt på varandra, då några träffas.

"God afton! H vart ämnar du dig i afton så sent?" frågar den ri- dande.

"Jag ämnar mig gå tell Smålen tell jul afton", sade drängen.

"Du är kommen så sent ut för att hinna dit tel1 morn qväll. Du får min san skynda på, om du skall hinna fram."

"Jag väntar knapt på att hinna fram för än på juldagen", sade den gående.

"Vell du sätta dig på bak på hästen, så skall du få rida ett stycke!"

"Ja män, jag tackar", sade drängen. "Dät voro ej så galet", sade han, under <lät han kastade sig med vighet upp.

Nu redo de, som drängen tykte, helt smått, och under <lät di fort satte resan språkades om varjehanda ämnen.

Då di nu hadde ridet, som drängen tykte, ena 2 timmar, tykte han sig känna igän orten. Han tykte sig känna gärdes gårdarne, grindar- ne o. s. v., ehuru <lät var ganska mörkt.

"Var tyker du, att du är nu?" frågade den ridande. "Känner du igän trakten något ?"

"Ja, <lät ser ut, som jag vore helt nära hemmet och tyker mig re- dan se Getasiärva gata och ba[c]ken. Män <lät är omöjligt."

"Jo", sade den ridande", nu är du värkl[igen] snart hemma och så nära, som du ser. Stig nu af hästen! Män innan du går, så vell jag tala med dig några ord."

Drängen blef aldeles förvånad och förskräkt och velle ännu knapt tro, hvad som sades. Den ridande fortfor att tala, under <lät drängen kastade förvirrade bleckar om kring.

"Nu vell jag säga dig, att om du omtalar för någon människa denna händelse, så skall du bliva olyklig för all din tid. Du skall bliva sönderbråkad i varje lem. Jag skall säga dig, att jag skall stå brud gumme här i ba [ c] ken i natt, och om du går ut kl. mellan 12 och 1.

på gården, så skall du få se 2ne förgylda stora klod rulla genom dina

7 föräldrars gård. Dät är bruden och jag, som då skall taga denna om- väg, för att du skall få se oss."

Och så lade han <lätta tell:

"Kom nu i hog, hvad jag för ut sakt dig, att du blir olycklig, om du nämner något härom för någon människa!"

Och i samma ögonblick försvan den ridande.

Drängen yttrade ej hemma något ord om denna sin skynsamma hemresa utan föregaf, att han par dagar förut fått gått från sin känst.

Om natten vid den utsatta tiden smög han sig upp och gek_ ut på gården, då han värkl [igen] såg 2ne stora, lysande klot rullade hastitt genom gården.

Histor [i] en förmäler icke vidare här om, utan att drängen omtala- de denna händelsen kort för än han dog.

[3. PRÄST PIGAN O C H GAST E N]

Om Pärke!.

En gammal enka hadde blott en son, hvelken altid var olydig och näsevis mot sin gamla moder. Gumman hadde, som merendels vanligt sker, låtet honom uppväxa utan aga, var före han ju äldre han blefv, desto värre blef han, så att han stundom slog och messhandlade hänne rätt ofta. Mäd stort tola mod framsläpade hon sett usla lifv, tells hon af ålder och troligen genom sonens messhandling dog.

Några år der efter dog även sonen genom en tärande sjukdom, som tog honom af daga uti sina bäste år. Förmodligen saknade han modren och ångrade¹ sett uppförande mot hänne.

Någon tid efter dät man hadde begravet honom såg man tydligt en människe figur varje natt stå på graven, velken liknade Pärkel i vardagslivet. Först väkte denna syn mycke förvåning och häpenhet bland folket. Män slutligen blef <lätta föremål en vardaglighet, som ej gorde myke intryk. Flere år såg man denna gestalten, och man trod- de, att den aldrig skulle försvinna. Man försökte på alt sätt att före- komma denna obehagliga syn. Man gräfde ner pänningar uti hans graf. Man lade dit flere andra föremål, som man trodde skulle före- komma denna syn. Män alt var för gäves. Så förflöto, som nämt är,

flere år, då man sedermera icke bryde sig om Pärkel.

En gång kom där en västgöte eller så kallad knalle tell prästgår- den, som låg nära kyrkan. Dät var en afton, och denne hadde utbrett sina granlåter på ett bord, där pigorna i prästgården och myke annat folk voro samlade för att beskåda hans vakra klläden och tygor. Alla velle handla som vanligt, män dät fattades pänningar. Bland köparne utmärkte sig i synner het en af prästens pigor, som gerna velle hava dät o [ ch] <lät klädet - o. s. v.

"Du skall få den vackraste sjalen, som jag har", sade västgöten,

"om du telltror dig att bära hit upp Pärkel, som står på kyrkogården."

1 MS: ängrade.

9 Ty så snart <lät blef full komligt mörkt, så såg man denne figuren stå på graven.

Pigan teg någon liten stund och stod fördiupad uti tank irringar, huru hon skulle göra. Män slutligen repade hon mod och säger:

"Dät skall jag göra, om jag får den <ler stora duken."

"Dät skall du få", sade knallen. "Män du skall bära honom hit in uti rummet, så vi får alla se honom."

Genast ilade den modiga pigan tell kyrkogården och fattade uti den döda gestalten och bar honom upp och lade honom i rummet på gol- vet. Vid åsynen av denna döende, vanstälda männesko gestalt blevo alla förskräkte och stodo bävande.

"För Guds skull", ropade alla, "gå tell baka med honom!"

"Näji", sade pigan, under <lät hon även stod darrande av häpnad över anbliken af den döende, "nu får någon annan bära honom åter.

Jag har jort min plikt och hållet mett löfte", sade pigan.

Slutligen måste västgöten jämte di andre lova hänne en vess summa pänningar för <lät hon skulle bära honom tellbaka. Hon resolverade sig och tog gasten och bar honom på kyrkogården och satte honom på graven, där som hon hadde taget honom. Män då hon skulle släp- pa honom för att gå sina färde, så höll han hänne fast med båda händerna. Mäd en dus och förskräkande ton bad hon honom släppa sig. Män han hölt hänne så myket fastare. Då blef hon utom sig af förskräkelse och började darra i alla lemmar. Åter ropade hon:

"Släpp mig, Pärkel !"

"Ja", svarade gasten", jag skall släppa dig, män ej förr än du lo- var mig en ting, som du skall göra, och håller du ej ord utan urackt- låter <lät, så vet, att jag skall krama igäl dig."

"Jag skall göra, vad du befaller, såvida dät står uti min makt", sade pigan.

"Jo, du kan fullgöra dät, ty dät är ej någon omöjlighet. Du kände ju min moder, då hon lefvde ?"

"Ja, jag mins hänne ganska väl", sade pigan.

"Nåväl, du går hit om julnatten emellan kl. 12 a 1. Då håller alla di salige siälarne sin guds känst i kyrkan. Du skall då ställa dig vid kyrkodören och passa på, när di almänt går i kyrkan. Då du nu får se min gambla moder komma, som synes lika så dan, som då hon på slutet lefde, krokryggi och synes klädd uti en grön stecke tröja, så skall du ropa på hänne 3ne gånger och varje gång nämna hän- nes namn. Om hon då frågar dig, vad du vell, så skall du hälsa

10

henne från mig och fråga hänne, om hon vell förlåta mig alt dät onda, som jag gjorde hänne emot, män² hon lefde. Så får jag sedan ligga ute jorden, män <läss förrinnan kan icke mett stoft få vila i jordens sköte."

Pigan lovade honom uppfylla hans begäran så gott hon förmådde, blott han velle släppa hänne.

"Kom nu i hog, hvad jag tellförne sakt dig, att du blir olyklig, om du förgäter <lett löfte!" sade Pärkel och släppte hänne.

Vid hemkomsten frågade di alla, hur dät gek, varvid hon syntes trygg och svarade:

"Dät gek bra !"

Hon låt ej vid gå, att något sådant äventyr hadde träffatt hänne.

Män emedlertid oroade dät hänne och frucktade rätt myke för ut- gången av <lätta äventyr. Hännes tankar svävade ofta emellan fruk- tan och hopp, ty att låta rent bli <lätta vågade hon ej av fruktan för dät hot, som Pärkel hadde givet hänne.

Tiden började att nalkas, och ju närmare dät led däråt, ju mera ängslig blefv hon. Slutligen uppade hon förhållandet tell prästen, som gaf hänne dät råd att utan fruktan uppfylla <lätta löfte.

Emedlertid går hon tell kyrkan något före den utsatta tiden. Hon befaller sig uti Guds beskydd och ställer sig, som sakt var, vid kyrko- dörren. Strakst der på hörer hon klåckorna ringa som vanligt, och genast der efter kommer der några, som hon tykte, människor, som öpnar kyrko dörrarne aldeles såsom vanligt män utan buller. Straks der på blefv dät ljust uti kyrkan, och tykte hon, att där var flere ljus tända än som vanligt, och att kyrkan var myke klarare uplyst än som dät anner[s] plär vara om julotte.

Så snart som dät blefv liust uti kyrkan, såg hon en ofantelig mängd människor in strömma i kyrkan, var i bland hon kände igän mång-a, som kort för ut voro aflidena. Alla satte sig som vanligt uti stolarne, män ännu hadde hon ej blivet varse Pärkels mor. Hon blef utom sig af förskräkelse och trodde, att hon inkommet utan att hon blivet hän- ne varse. Män just under dät hon som mäst var brydd häröver, såg hon gumman komma springande, krokig och klädd, som hon tykte, uti en grön tröja, den samma, som hon hadde på dät sista uti sma lifs dagar.

Då gumman kom mett för hänne, ropade hon höflett:

"Mor Ingär, mor Ingär, mor Ingär !"

2 Dvs. medan.

II

Då stannade gumman och säger hökt och hastet :

"Vad vell du mig?"

"Jo", sade pigan med en bävande stämma, "er son Pärkel har bet mig, att jag skall tala med er och bedja er, att ni velle förlåta hon- nom alt dät onda, som han gorde er emot, medan ni lefde, ty anners kan hans lekammen ell [ e] r kropp ej ligga i lungn uti graven utan måste stå övanpå tell dommedag. Män för låter ni honom nu, så får han sedan vila uti jorden."

Då svarade gumman :

"Har Gud förlåtet honom, så skall jag förlåta honom. Säg honom dät !"

Nu åter vände pigan glad tell Pärkel och underrättade honom, hvad modren sade.

"Tak för <lett besvär och för dät du hölt <lett löfte ! Gud har redan för låtet mig."

Och vid han hadde sakt <lätta, försvan han ner uti jorden och syntes sedan aldrig mera på graven.

DE D Ö D A S J U L O T T A]

Organisten Rymans syn.-*

Året efter¹ jag var bliven organist, har Rymman yttratt, såg jag jämte en gumma och en skräddare en ovanlig syn julnatten.

Om aftonen sade jag tell den gamla gumman, som låg nere i sam- ma rum som jag:

"Ni torde vakna tidigare än jag i otte. Jag vell stiga upp betidare än vanligt, emedan jag vell stämma orgelen något bätre, än han nu är. Om ni vaknar förr än jag, så vök mig kl. 3. äller något förr, ty då vell jag stiga upp och laga mig uti ordning!"

I dät samma jag talade med gumman kommer skräddaren in, som bodde oppepå, då jag även för honom yttrade min förut gorda ön- skan att stiga betitla upp. Vi ställde våra klockor lika, för att vi skulle kunna veta tiden så myke säkrare. Skräddaren hadde ett fikur, och jag hadde även ett, och utom dät så hadde jag en vägg klocka, så att alla 3 klokorna ställdess lika om aftonen.

Vi begovo oss tell vila som vanligt. Dok sofv jag ganska oroligt, emedan jag alt jämt tänkte på, huru jag skulle kunna vakna vid den ämnade tiden. Under dät jag låg uti man bästa sömn, vaknade jag hastit, lika som någon hade vökt mig. Jag satte mig upp och såg ge- nom fönstret, som låg åt kyrkan, och blefv varse, att dät var ljust uti alla fönsterna. Jag skyndade mig upp och trodde, att jag hadde sovet över mig, kastade hastet byxorna på mig och språng ut och skulle höra, om jag hörde af någon ting. Då jag kom ut, hörde jag en dus sång af en bekant psalm. Jag skyndade mig åter in, un [ der] dät jag blefv något förlägen, troendes, att gudskänsten redan var börjad.

*

1 MS: Då jag året efter (ordet jag är överstruket).

13 Under alt <lätta sov gumman gott. Jag upptände ljus och såg på klokorna, som voro båda stanta på I. Nu för stod jag, att dät ej var rätt. Jag vöker då gumman, under dät jag [s]prång åter ut och velle vidare övertyga mig om förhållandet. Jag närmade mig kyrkan. Dät var lika ljust i fönstorna, och sången fortfor mäd en mycke dus stämma. Män då jag kom närmare mot kyrkan, tyckte jag höra sången in vid kyrkoportar[n]a.

Jag vände då åter in och bad gumman följa mig ut för att höra en underlig sång jämte se dät sken, som syntes uti kyrkofönstren.

Jag völ<:te även skräddaren där uppe, vilken även medföljde. Och hvad som var märkvärdet, så var även hans klocka stant på r.

Nu följdes vi åt mot kyrkan, fördjupade af förundran. Skenet och sången fortfor att synas och höras, tells vi kommo nära kyrkportarne, då alt för svan på ögon blecket.

[5. SKRÄDDAREN SOM INTE TRODDE PÅ TROLLEN]

Den berglagne skräddaren.

På ett vest ställe i Blekinga ligger ett berg, som man callar P ... . Berget ligger strakst vid en by, som heter F-. Här har man så många sögner från forntiden att berätta, och ännu på står man, att många händelser äro sanfärdiga, var af vi nu går att berätta en, som skullat tell draget sig i sednare tiden med en skräddare vid namn

N-s.

Skräddaren var på ett ställe i byn och sydde hos en bonde. Om qvällen pratade man om varjehanda, då talet även föll på berget och di sögner, man hade att berätta om dätsamma. Skräddaren, en diärv och lustig sälle, skrattade åt altsamman under föregivande, att alt var idel osanning, som di talade om.

Då frågar en af di innevarande honom, om han tilltror sig att gå tell berget i natt mellan kl. 12 a I. Skräddaren svarade, att <ler om var ingen fråga, män velle först slå vad om en vess summa, ty han velle ej gå dit för inte. Alla lade då tellsammans ett vad om par Rd.

Skräddaren går vid den utsatta tiden tell berget. Män vid <lät han kommer helt nära dät, så veste han entet ord af, förr än han kom in uti ett besynnerligt rum, där myke bode smått och stort folk var för samlat, var i bland desse var många vackra flickor, eller som man kallar tösor i Blekeng. Skräddaren blef för undrad över denna syn och bliver helt förändrad uti tänksättet, ty han glömde alt, vad han hadde lovat.

Nu var han således värkl [igen] bergtagen och hadde troligen aldrig kommet därifrån, om ej en vess omständighet hadde frälst honom.

Uti sin tröja hadde han knappar, som var Frälsarens bild på korset in präglat uti. Dätta kunde icke trollen lida utan tyktes lik som hadde di någon sort plåga <ler af.

Trollen befalte altså honom gå åter hem och utsjära alla di knap-

Sida i Sederströms MS.

•

parna, som han hadde uti tröjan, och sedan åter komma. Dät var naturligt, att han då redan var bliven förvillad.

Länge hadde folket väntat1 på honom där hemma och undrade stor- ligen, hur dät var gånget med honom, eftersom han var så länge.

Men änteligen kom han i dagningen. Han inträder under en synbar förvirring med besynnerliga anfäktningar, och utan att säga ett ord fattar han uti en på bordet liggande knifv och börjar utsiära den ena knappen efter den andra.

Då märker folket, att dät ej är rätt med honom. Di rusar fram - några af karlarne - och frågar honom, hvad som fattas honom, eller hvad han velle taga sig före.

Då svarar han med en förvirrad och besynnerlig ton:

"Jag måste tellbaka genast. Där var så många vakra fleckor, och där var så roligt att vara. Släpp mig genast! Jag måste skynda tell- baka."

Men ju mera han skrek och våndades, ju mera höllo karlarne fast uti honom och lykades att stilla hans häftiga² iver. Nu måste di hava ett vakande öga över honom i flere dagar, då änteligen di dåracktige grillerna foro ut af hans huvud.

Han talade sedan ofta om, huru roligt han tykte dät var uti ber- get, och huru många vackra flikor där var, samt att han hörde, huru illa di trifdes af hans knappar - o. s. v ....

1 MS: vantat.

2 MS: haftiga .

[6. DEN BORTBYTTA BARNSÄNGS- KVINNAN]

En bonde skuter sin hustru under barnsnöden.*

En blekingsbonde gek en gång helt nära ett berg och slådde.

Hastit hörer han någon tala med en dus stämma, som han tykte, i berget. Han standar och lyss med mycke uppmärksamhet och hörer någon säga:

"Nu skall du gå tel1 Pärs hustru i - och taga hänne genast hit, ty nu håller hon på att föda barn. Tag denna halm kärven och för- vandla den tell en människa, som liknar hänne, och lägg i stället!"

"Du skall göra händer och fötter stora, ty dät har Tora* !"

Så talade man i berget, under dät mannen närmade sig något vidare tel1 berget för att ännu höra med mera uppmärksamhet på <lätta talet.

"Du skall skynda dig fort, meddan mannen är på vår ort!"

hördes dät sägas.

Genast på ögonbliket skyndar mannen hem, och vid han in träder för står han, att bytet redan var skett.

"Dät var väl, ni hem kom", sade den hustrun, som skulle vara bi- trädet under barnsnöden. "Stackars qvinna, hon plågas så jämmirli- gen."

"Jag skall snart göra slut på plågan", sade bonden, under dät han tager bössan ned från väggen och börjar ladda hänne.

Hustrun, som var biträdet tell barnsäng qvinnan, blef utom sig af förskräkelse och trodde, att bonden var bliven galen. Män den qvinnan,

* Eller hur man vill benämna dänna händelsen ...

*

17 som låg uti sängen, tycktes ej förstå sig på <lätta äventyr. Dän andra qvinnan velle med all sin styrka söka tell att taga geväret från bon- den, män denne, mera stark, slet geväret ur qvinnans händer, under dät han ropade:

"Släpp geväret genast, annars skuter jag även dig!"

Nu rusar den för skräkta qvinnan ut och ropar på folk, som skulle komma och se, hvad bonden tog sig före. Och under tiden sköt bon- den ett skarpt skott på den i sängen qvidande qvinnan. Genast för- svann qvinnan, och i hännes ställe såg man en hop snodd halm kärve, som bonden tog och kastade på ellden, var vid uppstod ett så faseligt gny och brak, att alla blevo för skräkta.

Män i samma ögon blik kastades bondens hustru med dät nyföda barnet ned genom skorstenen och blefvo ganska illa skadade utaf

fallet.

Men emedlertid erhölt bonden sin rätta hustru och barn åter. Histo- rien förmäler ej vidare härom.

2 Svenska Folksagor. IL

[7. JÄTTEN, GESÄLLEN OCH BÄLTET]

Smedgesällen i Norge.

För något över 100. år tellbaka arbetade en smed gesäll i Norge, helt nära Christian [i] a. Han hadde sina föräldrar i Smålen boende i Skatlöf-soken helt nära Huseby, där nämde gesäll hadde lärt. Han hadde för modligen varit flere år borte och rest omkring.

Dät var en julafton, då nämde gesäll arbetade hos en mästare, som bode på landet ett styke från Christiania.

"Dät skulle vara roligt att vara på Huseby i qväll", sade gesällen tell sina kamrater, som skämtsamt med honom skrattade och biföll hans Önskan.

Dätta samtal slutades snart, och man tog sig annat tal.

En stund der efter går gesällen ut och skulle kasta vatten, då dätsamma han får se en liten gosse stå bredevid sig, som säger:

"Är det du, som vell komma tell Huseby i qväll ?"

Gesällen svarade :

"Dät skulle jag vest vella, män dät kan icke ske så fort att komma en så lång väg."

"Jo", svarade gossen, "vell du komma dit i afton, så skall du kom- ma dit, innan man ännu har spisat qvälsvarden."

Gesällen började små skratta, under dät han tellika förundrade sig över gossens tal, och sade:

"Dät vet jag nog icke kan låta sig göra."

"Jo", in föll gossen åter, "kom och följ med mig ett litet styke här i från, så skall du snart komma fort!"

Gesällen begrundade sig några ögonblik och säger slutligen:

"Nå väl, jag har lust att följa med dig, så får jag si, hur dät går."

Nu med följde han gossen ett stycke från vägen bort ått skogen, då han tykte sig inkomma uti en stuga, där han blev varse en gammal gubbe, som låg uti en säng borte vid ena väggen, bunden med en stor

19 jernlänk. Gesällen blefv något häpen vid anblicken af gubben män stod tyst och avacktade utgången.

"Är det du, som vell komma tel1 Huseby i afton?" sade gubben, under dät han reste sig upp och skramlade med jernlänken.

Gesällen svarade med häpnad:

"Dät velle jag gerna. Män dät kan väl icke låta sig göra?"

"Jo", sade gubben, "du skall komma dit innom en temma, om du vell."

Gesällen begrundade sig några ögonblek och hadde ämnat ändra sig. Män åtankan på dät kära hemmet gorde, att han resolverade sig tel1 färden.

"Nå väl", sade gesällen, "låt mig då komma åstad!"

"Dät skall ske", sade gubben, under dät han räckte honom ett vakert bälte, som var myke besynnerligt samman virkat.

"Tag <lätta bältet om dig", sade gubben, "så skall du genast vara resfärdig! Du skall icke frukta för någon fara, ty du skall ej hava det minsta ont därut af. Män innan du ännu kommer åstad, så vell jag tala med dig några ord. När du kommer fram, så blir du först ståendes på Nygårds gård. Dit kommer du män icke längre, ty sedan har du ej långt fram. Du måste lova mig att uträtta ett ärende, som du ovilkorligen måste hålla. I annat fall är du olycklig. Dät är, att så snart du stannar på gården, så tager du bältet ut af dig och går in i stuvan och frågar efter mor Malin. Då du får se hänne, så skyn- dar du fram och genast knäpper bältet om hänne, ty jag vill giva hänne dät. För övrigt skall jag säga dig, att jag känner ganska väl tell hänne, ty jag har vistass uti trakten uti över 100 år. Jag har bott uti Huseby skog uti den stora bergsklippan, som är där. Jag är dreven hit genom en särskelt händelse. Jag har varet smed, jag och, uti mina dagar, och jag gorde gånggemen tel1 Skatelöfs kyrko- dörrer. Ännu en gång", sade gubben, "beder jag dig, att du ej för- glömmer att knäppa bältett om mor Malin."

Gesällen lovade att redligen uppfylla <lätta löfte. Och i samma ögonblik drog dät åt luften under ett gruvligt susande, som fortfor, tells han inom en ¼.timma der efter ned föll på Nygårds gård, men utan att bliva skadad på minsta sätt.

Han knäpper då utaf sig bältet och stiger in och frågar efter mor Mali~, som genast in kommer. Dät var en gammal, vördig gumma, som såg bister ut. Vid anbliken af gumman hadde ges~llen enligt af-

20

tal genast bort utan att säga något ord knäpt bältet om gumman.

Män han liksom häpnade för gummans besynnerliga utsende.

"Här är ett bälte, som en vess man har anmodat mig att siänka mor Malin", sade gesällen. "Dät är sakt, att jag genast skall knäppa dät om kära mor."

Gumman emotager då bältet och säger:

"Jag skall åter sända bältet genast. Kom och följ med ut, så skall du få se, huru dät skall gå tell !"

Män gesällen fruktade för gubbens hot och velle ej bifalla tell gummans handling.

"Du behöver ej frukta för gubbens hämd på dig, ty han kan nu mera ej skada dig", sade gumman. "Kom nu och se, huru behändet han skall få <lätta bältet teilbaka !"

Emedlertid knäpper käringen bältet om en stor ek, som stod på gården, och i samma ögonblik drogs trädet upp ur jorden och for åt luften under ett gruveligt buller och sus.

"Se så", sade kärringen med leende mun, "nu skall gubben där uppe snart få sett bälte."

Gesällen föll uti en slags hänrökning över gumman och genast af lägsnade sig.

Gesällen förnam seder mera, att gubbens mening troligen varit att få gumman tell sig där upp. Hon hadde utan tvivel stält gubben dit upp.

Troligtvis gek det ej så fort för gesällen sedermera att komma åter tell Norge.

[8. BONDHUSTRUN PÅ DVÄRGARNAS BARNSÖL]

Barns ölet.

Uti Asarums församling i Blekinge har följande händelse skullat timmat.*

En bondhustru gek och skar på sin åcker, då hon i dät samma blev varse en ovanligt stor padda, som hoppade framför hänne. Hustrun var rädd för att skada paddan, dels derföre, att hon var öm om alla diur, och dels för att hon såg, att paddan var havande, emedan hon var ovanligt tiock.

"Akta dig, din stackare!" sade hustrun med en öm och vänl [ig]

ton. "Anners kan jag skada dig med skäran, så jag ej rår för dät."

"Stackars kräk, du är vest havande, du som jag", inföll hustrun, ty hustrun var myket fruktsam och väntade snart sin förlossning.

Män paddan tyktes ej bry sig om, hvad hustrun sade, utan hoppade alt jämt framför skäran. Slutligen ämnade hustrun af lägsna sig ett styke för att sleppa bliva hindrad genom djurets envishet. Män i dät samma började padan tala, då hon sade:

"Ja, du har rätt, jag är även havande och skall även snart föda barn. Och nu vell jag bedja dig, att du kommer tel1 mig och håller mett foster tell dopet, ty jag barnar först. Sedan skall jag komma tel1 dig och hålla dett barn tel1 dopet."

Hustrun blefv helt förundrad över padans tal och svarade:

"Huru skall dätta tel1 gå? Ecke kan dät vara möjligt, att vi kan vara var andras biträde uti sådane saker? Huru dät skall tell gå, vet jag ej."

"Frukta ej der för!" sade paddan. "Jag antager då mänsklig skap- nad, och du skall aldrig hava sett pråprare gudmor, än jag skall blifva.

Lova mig emedlertid, att du kommer säkert tell mig, då jag skeckar bud tell dig ! Du skall als icke hava någon mehn där utaf eller dät minsta onda skall vederfaras dig."

* Näml[igen] i äldre tider,

22

Hustrun stod en stund något förlägen över paddans begäran, under dät hon b[e]traktade hänne med en besynnerlig uppmärksamhet.

Slutligen säger hustrun :

"Jag skall komma tell dig, så vida dät kan låta sig göras utan något förhinder eller att någon skada kan där utaf timma mig eller mett hus.

Män utan att du kan försäkra mig <lätta, så vell jag ej lova att kom- ma tell dig såsom något biträde i denna sak."

Paddan försäkrade hänne, att hon förr skulle hava gång¹ där utaf än skada.

"Ty", fortfor hon, "du skall vara säker på att dina kreatur skall trivas bättre än förut, och uti <lett hus skall alting bliva lykligare ordnatt och skall alt väl gå. Män du måste komma säkert, då jag skekar dig bud! I annat fall må du vara säker på att du skall bliva olycklig uti många afsenden, om du uracklåter detta löfte."

Hustrun lovade att komma säkert, och i samma ögonblik försvan paddan.

Varje dag väntade hustrun bud från paddan ·och tyktes avackta dät med en särdeles längtan. Hon förtig dänna händelse och velle först af bida utgången.

En afton, då hustrun sat uti ladugården och miölkade, får hon si² en liten människo gestalt komma från en skum vrå uti fähuset. Dät var en liten mandelig gestalt, som närmade sig hänne och stannade mett framför hänne, under dät han kastade ögonen på hänne, som voro tämligt skarpa. Hustrun blef synbart förlägen vid anblicken af denna underliga figur män trodde slutligen, att dät var ett bud från paddan. Nu började den lilla dvärglika mäneskan att tala och sade:

"Jag har hälsningar från min matmoder, att du nu enligt löfte med följer mig och håller min matmoders barn tell dopet."

"Har nu din matmoder barnat ?" sade hustrun med leende mun.

"Ja, för några timmar sedan feck hon en son", sade dvärgen, "och nu genast måste den döpas. Och du får ej dröja ett ögonblik", sade han, under dät han vände sig åtter åt dät håll, som han kom i från.

Hustrun sade:

"Du får lov vänta lite, medan jag går in och tager andra kläder på mig."

"Det behöfs ej", sade dvärgen, "ty du får ändå lov att kläda om dig, då du kommer dit, ty du har ej så vackra kläder, som erfordras

1 Dvs. gagn.

2 MS: se ändrat till si.

23 vid dät tell fället. Ty du skall veta, att där är folket rikare på kläder och andra saker, än di är här uppe. Sätt miölkbyttan och följ mig genast, ty prästen är redan kommen!"

Nu följde hustrun dvärgen bort ått den skumma vrån, och snart befant hustrun sig uti ett präcktitt rum, som var rikt på di vakraste möblor och sådane saker, som vanligen finnes uti andra rum.

Under dät hustrun kastade sina blekar om kring, får hon se en präcktig säng, varuti låg ett bleklackt män ungt och telika vakert frun- timmer.

"Välkommen hit!" sade hon med en leende min. "Stig fram, så får jag tala med dig!" sade hon, under dät hon reste sig upp i sängen.

"Du må tro, att jag har haft en svår natt, innan jag kunde framföda denna lille ungen." Och pekade i dät samma på ett littet svart- brunt barn, som låg vid sidan om hänne. "Nu måste du genast om kläda dig och taga på dig di där kläderna, som hänger där borta på väggen."

Hustrun blef något förlägen och bekymrad över <lätta, emedan hon fruktade för skadeliga följder. Hon undan bad sig denna välvelja och bad att få hafva sina egena kläder på sig.

"Met barn", sade paddan - eller hustrun, som hon nu var bliven -

"du behöver icke vara rädd, ty du skall eke hava något alls ont der utaf. Jag har ju sakt dig dät för ut, att ingen skada skall veder faras dig. Du måste skynda, ty di främmande äro redan kommena även som prästen. Di är uti ett annat rum. Jag bad dem gå dit, emedan jag aransierade om några småsaker, ty di veta ej, hvad jag velle göra.

Ej häller veta di, hvelken som skall hålla barnet: Di skolla bliva för undrade över dig. Män du skall ej bry- dig om hur di gör eller vad di säger!"

Nu skyndade hustrun sig och af klädde sig samt på tog sig desse ovanligt vakra kläderna, som passade hänne för träffeligt. Di var af dät finaste siden med di konstigaste utsynningar af idel guld.

Under dät hustrun klädde sig, blefv hon varse en stor qvarn sten mett över hustruns huvud, som låg uti sängen. Denne sten, tykte hon, hängde endast på en fin silke trå. Hustrun häpnade och frågade qvin- nan, om hon ej var rädd, att denne sten skulle falla på hänne.

"Jo", svarade hon, "jag är lika så rädd för att denna sten skall falla på mig, som du var att skära mig, då du såg mig hoppa fram för din siära på åkren."

Snart var nu hustrun klädd, då man tell sade di främmande att in-

24

träda. Strakst öppnades dören, då flere person[ er] inträdde³ af båda' könen. Alla voro dyrbart klädda, män i synnerhet prästen var utmärkt genom sin besynnerliga klädsell.

Genast företogs döpelse ackten, som tellgek unje färligen på samma sätt som hos oss undan tagandes, att prästen ej läste något utan en- dast fram mumlade några ord, som hustrun ej för stod.

Så snart ackten var slutad, hvilket skedde med hast, så skulle en präktig måltid tellredas. Bordsarvisen bestod endast af guld och sel- ver, och di kosteligaste rätter syntes fram sättas. Under dät man tel- lagade måltiden, syntes alla syslosatte att bekika bondhustrun och tyktes betrakta hänne med en synnerlig uppmärksamhet. Di mumlade och pratade sig emellan, män hustrun förstod ej dät minsta af vad di sade.

Slutligen skulle man sätta sig tel1 bordet. Män i stället för att läsa tel1 maten, som vi gör, så börjades en häftig ordväxling, som slöts om sider med gräl och slaksmål. Alla velle setta främst vid bordet utmäd prästen. Slutligen stillade prästen <lätta oväsendet.

Mannen i huset var en liten, undersätsig karl mäd ett svartmusket ansickte. Däss utom syntess han något bättre bildad⁵ än di fleste af sälskapet. Nu velle man, att bondhustrun skulle sätta sig även tell bor- det. Män hon kunde ej förmåss att smaka dät ringaste, ehuru hon tyckte, att maten syntes god och väl tellagad. Hon beslöt innom sig att ej smaka något der af. Hon endast önskade sig vara hemma och att lyckligen komma ifrån <lätta sälskapet.

När nu måltiden var slutad, som även skedde tämligt fort, emedan di slukade uti sig värre än hungriga vargar, så anhölt hustrun att få komma tellbaka. Män hustrun i sängen bad hänne vänta, tells di främ- mande hadde af lägsnat sig, som skedde även hastit.

"Nu skall du följa med mig och se om våra rum", sade mannen.

"Sedan skall du få komma hem genast."

Strakst med följde hustrun mannen, som genom gek flere rum, hvilka voro myket vackra, män i synnerhet var ett av dem aldeles ovanligt, så att hustrun aldrig hadde sett något så siönt rum. Stora speglar hängde på väggarne, vars ramor voro af idel guld, och väg- game voro besynnirligt klädda med rika tyger. Mett på golvet stod ett stort bord, som tyktes vara av bara silver, män skälva bordskivan var af den vitaste marmor.

3 MS: jinträdde. ⁴ MS: bådå. ⁵ ändrat från bildat.

"Vet du", sade mannen, "hvad som står över <lätta rummet?"

"Näj", sade qvinnan, "hur skall jag kunna veta dät ?"

"Jo", svarade mannen, "över <lätta rum står din ladugård bygd, och mett över <lätta bordet står din tiur. Hans bås är här mett över, och hvarie gång han kastar sett vatten, så rinner en stor del der af på <lätta bordet, ty tiura urin genomtränger jorden diupast. Vi har der före ganska ont af <lätta, emedan <lät bort siämmer bord- skivan, och för övrigt så följer dät besvär att aftorka <lät våta varje gång. Dät är <lerföre min begäran, att du velle låta flötta din ladu- gård ett styke längre bort. Du skall få så myke guld, som dät erford- ras tel1 kostnaden, och du skall få bygga honom myke större och rymligare. Män du får ej begangna dät minsta av dät medel, jag giver dig, tel1 något annat."

Hustrun lovade att uppfylla hans begäran och att företaga <lätta med alldra första.

Nu följde mannen hänne uti ett annat rum, som var ett arbets rum, där man hadde varjehanda arbeten för sig. Bland annat bliver hon varse, tykte hon, sina båda pigor, som stodo och malde malt.

"Känner du igän desse pigor?" sade mannen.

"Ja", svarade hustrun, "jag tyker dät är mina pigor", sade hon, under dät hon stod för djupad över anbliken af denna syn.

"Ja", svarade mannen, "dät är kraften af dina pigor, som jag ta- ger i från dem och begångnar tell att göra mett arbete med, ty di äro värre än djuren, emedan di aldrig suckar tell Gud eller ber någon bön till honom, varken då di lägger sig älla då di stiger upp. Ej häller är du den matmoder, som håller dem därtel. Der före äger jag mackt tell att taga deras krafter ifrån dem ock begangna tell mett arbete."

Hustrun blef helt förvånad och ytrade:

"Jag kan värkl [igen] tro <lätta, emedan pigorna al tid beklaga sig vara så lama och trötta uti sina lemmar. Ja, <lät händer ofta, att di beklagar sig för att vara tröttare och macktans lösare om morgonarne, än di äro om aftnarne."

"Ja", svarade mannen, "dät är i synnerhet om nätterna, som jag har mackt att från taga dem deras krafter. - - - Män ännu vell jag låt dig se något⁶ annat föremål."

Då öppnade mannen på en annan dörr, som var även ett litet rum. Mett på golvet7 stod ett stort kar, fult med en sorts drafv.

s MS: någont.

1 MS: glolvet.

"Vad tror du <lätta är?" sade mannen.

Qvinnan gaf tel1 känna, att hon ej veste dät.

"Jo", sade han, "dät är kraften af dina pigors mat, som jag även har makt att taga, emedan di aldrig ber gud välsingna dän utan även därutinnan liknar djuren".

Nu åter vände man tel1 dät samma rum, som barns ölet hadde varet uti, där hustrun på tog sig sina kläder och lämnade di andre efter sig. Hon hade gerna sett, att hon hadde fått behållet dem.

"Här har du en guldbägare", sade mannen. "Tag den och andvän tel1 bygnads kostnaden för ladugården. Dät, som blir över, får du hava för det⁸ besvär."

Hustrun emottager bägaren med taksamhet och velle af lägsna sig.

"Skall du icke bjuda mig tell gudmor åt det⁸ barn?" sade fruntem- ret i sängen.

"Jo, myke gerna", sade hustrun, "bara jag kunde få något bud till er, då jag har barnat."

"Jo, jag vet redan förut, när du får barnet, och skall då infinna mig", sade hon. "Män du får lov säga tell prästen, att han ej läser Fader vår ella välsingnelsen över barnet, ty då har jag ej mackt att kunna hålla barnet."

"Dät måste ovilkorligen ske", sade hustrun, "ty anners väcker det för stort uppsende, och prästen ingår icke i <lätta villkor."

"Då kan jag ej komma", sade den andra.

Emedler tid blefv hustrun uppstäld på ögonbliket i ladugården, och dät på samma ställe, där den lille dvärgen nedgek.

Genast företogs flöttningen med ladugården, och man byggde en övermåttan stor och präcktig lagård i stället.

Händelsen förtig hustrun för grannarne, som undrade myke på var före dinna bygnads anrättning företogs.

Histori [ e] n för mäler ej vidare, hur dät gek, utan att <lätta folk blevo hastit rika genom dänna händelse. Hustrun lärer hava om talat händelsen för några af sina vänner, som ej kunnat förtegat den, var af den sedermera fort plantat sig alt mer och mer.

8 Dvs. ditt.

[9. DRÄNGEN, FÅRSKINNET OCH DEN OTROGNA BONDHUSTRUN]

Gossen och spåmannen.

En enka hadde 3ne söner, och alla 3. voro hemma. Sedan deras fader dog, började inkomsterna bliva knapa, ty under dät mannen lefde, försörjde han sett hushåP nötorfteligen, ty han var en redlig arbetare.

En dag sade moderen tell sina sönir :

"Nu kan jag ej hava eder hemma längre, mina barn", sade hon med en äng[s]lig stämma, "åt min stonne ni bägge störste. Utan nu får ni lov att skaffa eder någon känst eller tigga eder fram, ty jag kan nu ej längre försörja eder, sedan far dog. Lelle Jöns, du kan väl få blifva hemma hos mig ännu någontid för att passa mig upp med vari handa småsakor samt vara mig begälplig uti vessa hand- räkningar. Men ni bägge störste måste ut och försöka er lycka på bästa sätt."

"Jag vell ej blifva hemma ensammen", sade Jöns mäd en gnällan- de ton.

"Du får ej någon känst, som är så liten", sade modren.

"Ja, så kan jag väll tegga mina bitar. Dät är ändå roligare än vara hemma ensam", sade han.

"Jag har ingen posse tellreds åt dig", sade modren.

"Jag tager väl dät gamla får skinnet, som hänger där borta", sade Jöns, under dät han ned rökte dät från en gammal rostig spik från väggen.

Modren måste nu bifalla Jöns åstundan och låta honom med följa di andre bröderna, som samlade i hop sina byltor och gingo sin kos.

Nu vandrade di en dag tell samman, ovesse om sina framtida öden, eller huru dät skulle gå för dem. Slutligen mot aftonen kommo di tell ett ställe, där 3ne vägar stötte tell sammans och lågo på 3ne håll. Nu beslöto di att skingra sig och gå på var sin väg. Vägarne voro

1 MS: hushäl.

olika stora, och efter <lätta så var, så tog di var sin väg efter åld- ren, så att lelle Jöns gek den minste vägen.

Nu vandrade Jöns några dagar och tog sig rätt bra fram. Han feck tämligt stora bröd sjokar i stugorna och även någon gång en skåll med välling eller sur miölk tell ombyte.

En afton i skymningen kommer Jöns tell 2ne enstaka bondgår- dar. Han går och smyger sig om kring, under dät han betraktar nejden alle städes. Emedlertid märker han, att där bor välmående folk. Han går nu in uti den ena stugan, där dörren stod på glänt.

Han gek så sackta och tyst, att ingen kunde höra honom. Han bliver då stående stilla vid dörren och hörer någon tala tyst i sängen der framme. 1)let var af följande innehåll:

"I morgon skall min man resa tell märknaden och handla oxar.

Han har 700 daler inne och bliver borta par dagar. Jag har der före lagat tell lite god mat till oss bestående af en fläskpankaka, några kakor fint sekte bröd och en annan god pankaka mm. Även har jag lagat i ordning en liten kagge mäd bränvin, en liten dito med öhl.

Dätta alt har jag jömt bort uti den gamle bänken vid skåpet. När nu min man blir rest, så kom hit i morn qväll, så skall vi hava roligt och skall då hava gille tell sammans !"

Dätta var inne hållet af dät tal, som Jöns hörde.

"Ha, ha", tängte han, "här lärer vara otrogna makar i denna går- den. Dät är för modligen går mannen^{2 ,} som håller tell med denna mannens hustru. Ack, om jag nu kunde spela en roll här i afton", tängte Jöns, under dät han sakta smög sig ut.

Nu låddes Jöns, liksom han nu kom som först. Han kommer nu in för andra gången men icke så tyst utan låt höra sig tämli~n, under dät han slog dörren häftet igän efter sig.

"Vem är dät ?" ropade man häftet borte i stugan.

"Jo", svarade Jöns, "jag är en fattig tigge gosse, som anhåller ödmiuk [!igen] att få bliva qvar här över natten."

"Dät får du ej", svarade man med en bester ton, "utan ut med dig genast! Här får du ej bliva."

Jöns lydde den hotande befallningen och genast af lägsnade sig.

Nu började han gråta och tjuta af alla krafter ute på gården, lika som hadde han blivet på något sätt illa messhandlad. Då han en stund så hadde förhållet sig, kom husbonden tell huset hem från sko- gen.

2 Dvs. gårdmannen 'grannbonden'.