Dät var en rik bonde, som ägde ett enstaka hemman långt af sides från andra gårdar eller hus, ty hemmannet var omgivet af skog på alla sidor, och dät var tämligen långt af skelt från några gårdar. Män icke desto mindre var ägendommen bra, och bonden var ganska be-låten med att bo der, ty han hadde inga grannar att träta med om jordbitarne.
En gång beslutade bonden att göra en lång resa för att besöka sina släcktingar. Han kunde icke göra denna resa på mindre tid än I. år, emedan han hadde många andra förrättningar, hvelka han under tiden ämnade företaga. Innan han företog resan, gaf han sin hustru några hushåls reglor och instrutioner, huru hon skulle bete sig un-der tiden han var borte.
"Jag ämnar i morgon företaga en lång resa och kommer icke tell-baka hem på I. år. Jag vell <lerföre giva dig några föreskrifter, huru du skall göra, under <lät jag är frånvarande. För <lät första får du alldrig under hela tiden jag är borta låna någon människa hus någon natt. Dätta är den viktigaste pungten. Dät må vara aldrig dän. I syn-ner het förbiuder jag dig att låna någon karlsperson hus. För dät andra får du aldrig giva dig uti samtahl med någon karl, under <lät jag är borte. För <lät 3die skall du aldrig gå från huset utan vara beständigt hemma, ty du har icke af nöden att visstas borte, emedan du har fult opp af hvad som betarvass" - o. s. v.
Då bonden hadde lämnat hänne sina instrutioner och stält sig i ordning, begaf han sig åstad på resan. Och som <lät var mett i som-maren och tellika varmt, begaf han sig åstad mot aftonen, då <lät var som svalast, ty han ämnade köra hela natten, emedan <lät var så varmt om dagarne. Redan hadde solen sängt sig neder bak om bergen och alla luftens sångare tysnatt, innan bonden lämnade sett hem.
1
47
Då han var kommen <ler i från unje färl[igen] 1/2 mil, mötte han en västjött. Denne hälsade höfligt på bonden:
"God afton, kära far!"
"Tak!" sade bonden.
Hvi hafva förut yttrat, att bondens hem låg myke långt afsides från andra gårdar ella hus, var före västgötten längtade efter att komma teII något hus för att få sig nattherberge. Han hadde redan tellrygga Jakt en god del väg uti skogen och ecke kommet teII något hus, var före han beslutade att fråga bonden, huru långt <lät var teII någon gård eller hus o. s. v.
"Är här ännu långt, innan jag kommer tel1 något hus?" sade västg [ öten]. "Jag har gått så länge och icke kommet tel1 något. N at-ten teIIstundar, och jag behöfde komma inunder tak och få mig natt herberge."
"Ännu har ni unje färl[igen] r mil, innan som ni kommer tel1 någon gård, där ni kan få er nattherberge", yttrade mannen, "un-dantagandes min gård, som tiger 1/2 mil här ifrån och är det nämsta hus, ni kommer tel1. Män där får ni icke blifva, emedan jag är borte och ämnar blifva <lät 1. helt år, ty jag skall företaga en långresa.
Dät är således icke lönt att ens gå dit in, ty jag har förbiudet min hustru, att låna någon människa hus, under dät jag är borte. Hon är ensammen hemma telika med en piga, och veII jag derföre säga er
<lätta förut, på <lät ni skall veta, att dät eke är lönt för er att ens försöka. Män då ni har gått en knapp 1/2 mil från mett hem, så kommer ni tell en liten by, där som är flere hus. Där är mycke be-skedeligt och redbart folk, och vell jag försäkra eder på min heder, att ni får blifva i hvelket hus, som ni veII besöka."
"Således är dät omöjeligt att få blifva över natten i kära fars hus, då jag kommer dit?" sade knallen.
"Ja, <lät har jag förut sakt er", svarade bonden.
"Har ni några barn?" frågade knaIIen.
"Näi, inga", gaf bonden teII svar.
"Hur gammal är er hustru?"
"30 år."
"Å, blott 30 år!" sade knallen. "Dät var icke mycke. Således är hon uti sina bästa år."
Nu skeldes di från var andra och fort satte sin väg hvar på sett håll.
Då knaIIen kom fram teII bondens hus, inträdde han modigt. Han hälsade som vanligt, under <lät han sade:
148
"Jag träffade kära far på vägen. Han lovade, att jag skulle få blifva hos kära mor över natten."
Hustrun såg förundrad på honom och sade:
"Dät kan icke vara möjeligt, ty han förbiudde mig, innan han reste, att jag icke skulle låna någon minniska hus, under dät han är borte, hvar före jag tviflar på hvad ni säger i dätta fall."
Knallen försäkradde hänne, att dät var sanning, som han sade. Han omtalade även för att ännu mera söka bevisa och styrka hustrun i tron, att bonden hadde sakt, huru gammal hon är o. s. v.
Slutligen, då hustrun hörde, att knallen hadde värkligen talat med mannen, gaf hon sett bifall tell saken och sade:
"Ja, har far så sackt, så få dät så bli."
Glad över dät vunna spelet satte knallen ned sin säck vid bordet och började språka med hustrun om vari[e]handa.
Då dät nu led mot den tiden, som man plär äta qvälsvard, sade knallen:
"Kära far sade, att kära mor skulle gifva mig qvälsvard."
"Ja, har far så sakt, så få dät så bli", svarade hon.
Då dät led mot den tiden, att man skulle lägga sig, sade knall[ en] :
"Kära far lovade, att jag skulle få ligga jämte kära mor i sängen i natt."
"Å, <lät är väl icke möjiligt", yttrade hustrun med för undran.
Knallen försäkrade hänne, att dät var värkl[ igen] sanning.
"Ja, har far så sakt, så få dät så bli", gaf hon tell svar.
Om natten blefvo de di bästa vänner, så att hustrun önskade, dät mannen aldrig mera måtte åter komma. En lång stund samspråkade de med varandra, huru de skulle bete sig för att hindra honom från huset. Slutligen uppfant knallen ett gott råd:
"Ja:g skall säga mor, hur vi skall göra, så att han skall blifva helt förvillad, då han kommer hem. Först skall vi för ändra planen om kring huset på något annat sätt, så att han ej skall kunna känna ho-nom igän. För dät andra så skall vi förändra byggningen, hvelket jag tror voro bäst, om vi låt vända om den, så att framsidan blir, där bak sidan nu är o. s. v. Då nu mannen kommer hem, skall vi övertyga honom, att han phantisera, och att dätta ej är hans hemvest, utan att han har blifvet för villad."
Hustrun biföll mycket gerna knallens planer, och man företog ge-nast arbetet, hvelket snart blef värkstält.
Då året var nära tellända lupet, hem kom bonden från sin resa.
149 Män huru för undrad blef han icke, då han såg, huru alt där hemma var blivet förändrat. Hela trackten var i lika skek som för ut. Skogen, vägen, backar och berg voro lika som tell förne, män huset och pla-nen der om kring hadde fått ett annat utsende. En lång stund stod han och betracktade sett förvandlade hem och kunde ej begripa, huru dät hängde tell hopa med saken. Han kiörde likväl in på gården och spände från hästen, innan han vidare sporde om förhållandet. Slut-ligen går han in uti stugan, hvelken han även fant vara blifven för-vandlad, ty alt var icke allenast blefvet förändrat utan även var der ovanligt snygt.
Då han hadde kastat ögonen några gånger om kring rumet och med för undran betracktat alt, hälsade han höfligt på knallen, som sat helt lungn vid bordet. Hustrun hadde aflägsnat sig, då de varse blef bonden. Knallen besvarade honom vänligt, under dät han bad honom setta neder - o. s. v.
"Hvar har ni hemma, kära far?" sade knallen, icke på dät van-liga knallare språket utan på den ortens dialeckt, så att bonden ej skulle förstå annat, än dät var en helt annan man.
"Ak", svarade bonden, "jag vet knapt, huru jag skall svara, ty an-tingen är jag blifven förvillad, eller har min gård blifvet för trollad.
Män så vida jag ej phantiserar, så är jag hemma här."
"H vad! Hemma här?" inföll knallen, liksom han blef förundran över bonden. "H vad säger ni ? Ecke vell ni tellegna er andras hem ? Här är jag bode född och buren tell dopet. Huru kan ni då säga, att ni är hemma här? Förmodligen har skogsnuvan eller något annat troll för villat eder. Måtte ni slå bort sådane griller ur huvudet!"
"Jag för undrar mig högligen", inföll mannen, "över <lätta även-tyrliga förhållande. Jag känner igän alt annat runt om kring gården.
Skogen, bergen m. m., alt har sett förra utsende, även som mina ägor om kring huset. Jag känner igän svin gränden, kalfv hagen, ko-hagen, okx ko-hagen, kål täppan och mina åckrar, högsåkren, rör åckren, back åckren* m. m., män huset och alt annat här om kring är blifvet förändrat."
"Kära far", inföll åter knallen, "jag för säkrar er uppricktitt, att ni är blifven förtrollad. Kanhända trollen för villat eder, så att ni tycker, dät är så. Män jag får säga eder, att dät är helt annat, ty
* Så dana namn har Smålands bönderna på sina ägor.
150
ni har för modligen ännu långt hem. Män ni skall få blifva qvar över natten, så torde edra phantasier gå ur huvudet."
Nu måste bonden lämpa sig efter om ständigheterna och blef qvar, för undrad över <lätta besynnerliga äventyr. Dagens resa och åtan-kan på att snart komma tell sett hem garde, att han hadde ansträngt alla sina krafter för att nå ända målet. Han somnade snart uti en d[i]up sömn.
Knallen beslutade att spela en ännu bätre rull med bonden. Han hadde händelsevis kommet om att få rätt på en gamle dags präst klädsel. Han går der på in, der bonden låg uti sin bästa sömn. Han kläder af honom sina kläder och på tager honom de gamle präst kläderna, fram sätter der på ett litet bord, hvar på han lade en gammal bibel jämte en gammal siöskoms pipa och en kardus rök tobak.
Då bonden vaknade i dagningen och fek se bordet, som stod framför honom vid sängen med de omnämde efektor på, blef han för undrad över <lätta. Män huru förskräkt blef han ecke, då han kom att se uppå sig skälv ! H velken för vandling hadde ecke han nu genom gått! I stället för en gammal vadumals tröja och ett par gamla linbyxsor, som hadde förut varet hans vanliga vardags habit, hadde han nu i dät stället fina byxsor och frak, vita krus om kring armarne och uti bröstet samt en präst krage, som var tämligt bred och hängde långt ned på bröstet. En lång stund låg han och betrack-tade sig siälfv, under dät han föll uti den diupaste för undran.
"Ack", sade han sackta för sig siälv, "hur skall jag kunna begripa
<lätta? I går en stakars resande bonde, i dag en präst! Troligen är jag blifven för trollad. Dät var eke underligt, att jag mess tog mig i går, då jag ansåg <lätta hus för mett. Kanhända jag phantiserade och jag värkl[igen] är blifven för villad. Hva(d) skall jag vända mig, stakars man ?"
Han började nu fälla tårar och veste ecke, hur han skulle bete sig.
Under dät han var som mäst syslosatt uti dessa betraktelser, in-trädde västgöten. Han går då fram tell sängen och bugade sig öd-miukt, under dät han sade:
"God morgon, herr pastor, hur kan passtorn må i dag?"
Bonden blef hökst för lägen och veste eke, hvad han skulle svara, män säger slutligen med en gråtande ton:
"Ack, min vän, hur kommer dät tel1, män jag har genom gått denna
151
för vandling? Var uppriktig mot mig och säg mig rätta förhållandet!
I går afton kom jag hit från min långresa. Jag trodde säkert, att
<lätta var mett hem. Jag kände orten, män husen och gården här om kring var helt olika dät förra, var före jag föll uti för undran. Jag vet eke, hur <lätta är fatt. Hva(d) är min häst och vagn? Och hva(d) är mina kläder? Låt mig få reda på mina saker: så jag kan komma här i från ! "
Knallen lådsade, som han blef ganska bekymrad för dät p0astorn phantiserade.
"Käraste passtor", in föll han, "hur kan dät vara fatt med vörd[ig] pastorn i dag? Jag hör, att man grubbla på onödiga saker.
Kära, slå från sig så dane phantadcer ! Herr passtorn kom ju hit i går afton och anmälte sig vara präst och anhölt att få blifva qvar över natten. Jag har lämnat dät bästa rum jag har och tellika visat passtorn så mycke välvilja, som jag kan. Måtte h[er]r pastorn besinna sig och slå från sig sådane griller! Troligen har någon siukdom slaget sig åt huvudet, som rubbar jernen. Vi skall försöka öppna ådren och vid taga några andra åtgärder, så kanhända passtorn kommer till sina förra sinnen igän. Stig nu opp och tag sig en pipa tobak och slå bort alla onödiga bekymmer!"
Bonden steg då upp och såg sig bedrövad om kring, eke vetande, hur han skulle göra. Han måste mot sin velja lämpa sig efter om-ständigheterna. Hans kläder, häst och åke don voro undan gömda, så att han ej åter feck dät.
Då han hadde varet där några timmar och erhållet någon mat och lite annan förplägning, måste bonden begiva sig åstad havande den gamla bibeln under armen samt siöskums pipan i handen. I flere dagar fortsatte han sin vandring, under dät han var syslosatt med varjehanda tankar. Dät var naturligt, att han måste föregifva sig vara präst, ehuru han knappt kunde läsa Fadervår.
Knallen och bondens hustru voro ecke litet glada över den lyck-liga rull, som de hadde spelat med den stackars bonden. De lefde sedermera i lungn såsom äckta makar. Män lyckan vek icke häller från bonden, var af vi vidare får höra, huru saken aflop.
Då bonden hadde, som vi för ut nämt, vandrat såsom präst i flere dagar, kom han tell en stor herregård, som visade sig för hans ögon.
Han stod länge och tvekade, huru han skulle göra, ty här dugde dät
152
ike att slå blår i ögonen på dät sättet, som han tel1 förne hadde jort med bönderna. Gerna velle han hälsa på herskapet män fruktade för att kunna reda sig.
Slutligen repade han mod och tänkte :
"Dät få gå hur som häls, jag vågar gå fram."
Vi lämnar nu prästen några ögonblik och vänder oss tel1 herre-gården för att tellse, huru omständigheterna voro där. En olycklig händelse hadde inträffat där några dagar förut, ty tjufvar hadde bemäcktigat sig alt silvret, som icke var en så obetydlig skada, emedan 5 a 6oo lod var borta. Män ingen aning hadde man sport efter tju-varne, ehuru man hadde giort efter spaningar på alla håll. Man hadde råd frågat så kallade kloka gummor, man hade utsänt spejoner, män alt för gäves.
Då nu bonden kom fram mot herregården och herskapet fek se ho-nom på något afstånd blefvo de mycket glada.
"Se där", utropade herren i huset, "kommer en gammal präst! Kan-hända han torde kunna hava något råd att gifva eller upplysa saken på något sätt, ty merendels plär sådana gamla erfarna män vara sluga och beslutsamma".
Män innan som vi låter bonden komma fram, får vi nämna något om tjufvarne, velka ej var så långt borte, ty dät var husets folk, som hadde stulet dät, näml[igen] hushållerskan och kammarjungfrun samt köks pigan. Desse 3ne hadde överens kommet sig emellan, att de skulle knipa selvret, hvelket skedde.
Då bonden fram kom, blef han väl emotagen af herrskapet, som an-såg honom för en bode lärd och upplyst man. Snart blef dät fråga om selvret.
"Käraste passtor", utbrast herren, "ni må tro, att här har för några dagar sedan telldraget sig en bedröflig händelse, ty vi har mestat nära alt vårt selfver. Jag vell der före fråga er, som är en lärd man, om ni ej skulle kunna på något sätt gifva oss någon upplysning på tiuf-varne eller på något annat sätt hi [ e] lpa saken, så att dät förlorade kunde komma tel1 rätta igän. Om så är, skall jag gifva er mett pass-torat" - ty herremannen var ägare om nära hela soknen - "och skall
tellika giva er en summa pänningar, och även, om så är, att hon siälv vell bifalla der tell, skall ni få min enda dotter tel1 äckta."
Bonden satt en stund tankfull utan att säga något ord. Han veste icke, huru han skulle svara.
"Men", tängte han, "jag skall försöka spela en rull i denna saken".
153
"Jag kan icke lofva er att framskaffa eller giva någon upp lysning om tjufvarne. Män selvret skall jag åt minstonne försöka åter skaffa, såvida jag erhåller <lät jag begär och som jag vell hava. Kanske jag kan hem ställa <lät par dagar her efter och kanske ej på flere vickor.
Hern får dok låta sig nöja, hur <lät kan bära sig, män hem skall <lät komma."
"Ack, min bästa h [er] r pastor", utbrast herrn, "<lät skall aldrig sättas i fråga! Hvad passtorn begär, så skall <lät bekommas, och jag sätter icke häller i fråga, hur länge <lät dröjer, om <lät så voro I år, blott pastorn kan vara säker på att silfret kommer tell rätta. Hvad befaller nu passtorn? Säg, så skall <lät genast bekommas!"
"Nå väl", utbrast bonden, "först vell jag hafva en kammare för egen räkning. Och för <lät andra vell jag hafva städning och upp passning, ljus och röktobak så mycket, som jag befaller. För <lät tredie vell jag hafva 3ne rätter mat tell varje måltid samt öhl kannan på bordet, så ofta jag önskar" - o. s. v.
"Dätta var ganska biliga pretantjoner, som vest ecke skola blifva uracklåtne, om än de voro dubelt så stora", sade herremannen. "Var god och ut se sig <lät bästa rum, som passtorn finner för gott! Dät skall genast stå tell tjenst. Måtte blott lyckan gynna er, så att selfrett åter kommer!"
Snart var vår passtor ensam uti ett snygt rum, där han spaserade fram och tell baka, under <lät han var syslosatt med svår modiga tankar, huru han skulle lyckligt och väl undsleppa <lätta vådliga även-tyret, som han hadde taget sig uppå.
Tjuvarne anade icke gott om den ny kommne prästen utan bör-jade språka sins emellan, hvad <lät kunde vara för en man.
Då qvälsmaten skulle in bäras, sade hushållerskan:
"Jag skall gå in med den första rätten, så får jag höra, hvad han har att för kunna."
Då hushållerskan inträdde och satte rätten på bordet, sade prästen:
"Ack, se där! Nu gudskelof ser jag den ena."
Förskräkt skyndar hvn sig tell de 2ne andre kamratorna och be-rättade för dem, hvad den främmande prästen sakt, troendes, att han hadde ment, att han nu såg den ene tjufven.
"Kära vänner", ut ropade hon förskräkt, "troligen är den främ-mande prästen slugare än någon annan människa, ty då jag hadde satt maten på bordet, sade han med en för nöjd min: 'Ack, se där!
154
Nu, Gudilof, ser jag den ena.' Det är nu naturligt, att han har sig bekant, att vi taget selfret."
"O, bevars väl!" yttrade de 2ne andre fruntimren. "Monne dät kan vara möieligt, att han vet om dät? Ack, hvad skall vi då göra?"
"Tyst", sade kammar jungfrun, "nu skall jag gå opp med den and-ra rätten, så får jag höand-ra, hvad han då säger."
Genast ilar hon opp, och då hon hadde satt maten på bordet och skulle af lägsna sig, sade prästen sakta:
"Ack, se där, Gudilof, ser jag den andra*!"
Förfärad skyndar hon ned tell di andre kamratorna och omtalade för dem, hvad han hade sakt.
"Tyst", sade den 3dia, "nu skall jag gå opp med denna rätten, så får jag höra, hvad han då säger."
Då hon hadde satt i från sig rätten och var på väg att gå ut, sade han tyst för sig skälv :
"Se så, Gudske lof, nu har jag sett den tredia ! Nu är jag nöjd*."
Nu omtalte kökspigan <lätta för sina 2ne kamrator, hvelka blefvo mycket förfärade. De överlade nu med var andra, hvad som vore
Nu omtalte kökspigan <lätta för sina 2ne kamrator, hvelka blefvo mycket förfärade. De överlade nu med var andra, hvad som vore