För flere 100 år sedan bode på en an [i] enäm trackt upp åt landet en rik egendoms herre, som tellika hadde förvärvatt sig reddare vär-dig heten. Han var <ler före genom dessa nämde egenskaper frucktad och var liksom hela ortens höfdi [ n] g.
Egendommen var ganska stor, var före han hadde många under-ligande torp under densamma. I bland dessa var en torpare, som hadde en nära full vukxen dotter, hvelken var ett mönster bland sett kön
<lerföre, att hon var ecke allenast den skönaste bland sina öfrige jämnlikar utan telika begåvad med andra dygdiga egen skaper. Herre mannen sökte på alt sätt att bortröva <lät ädlaste och för nämsta af hvad hon ägde näml[igen] oskuldens sköna blomma, som fergade hännes kinder. Män hon var nog lycklig att kunna bibehålla den en längre tid. Män se här, hvad nöden, han är mäcktig att kunna göra!
Torparen, som var mycket fattig, hadde utom denna dottren flera barn - jag tror 5 - utom hänne, hvilka voro mindri. Då herre man-nen hadde vidtaget alla möjliga åtgärder och försök för att övervinna dän sköna flikans oskuld och dät altid miss !ökats, fant han på ett 2nnat medel, som han trodde skulle bättre lyckas. Han pålade torpa-ren en större skatt, för att han skulle utarma honom, hvelket lykades.
Den fattige torparen blef här över icke litet bekymrad (här öfver).
Han hadde flere barn än alla di öfrige torparne eller bönderna, som låg under godsett, och likväl skulle han betala en drygare skatt än di andre, som hade motsvarande torp och inga barn. Män hvad skulle han göra? Hva(d) skulle han få någon annan råd? Ingen velle emotaga honom med hans famelj - o. s. v.
Slutligen steg nöden tel! den grad, att torparen måste låta sina mindre barn gå om kring och tigga. Dätta smärtade för äldrarne rätt
r2 Svenska Folksagor. Il.
178
myket, män den som mäst sörjde der över var den sköna Märta, så var dottrens namn, den vi förr omtalat, som icke kunde utan med dät största deltagande se sina små syskon komma hem med några bröd bitar. Hon även som modren strävade över sin förmåga för att med arbete spinna och väva, kunna för ti [ e] na sett bröd för dagen. Män hvad förslog dät tell så många ! Mannen kunde icke vara något stöd för husets upprätt hållande, emedan han måste dagligen vara på herre-gården och göra dags värken.
Slutligen uppgek torparen en morgon tel1 herremannen och bekla-[ ga] de sig öfver förhållandet och erindrade honnom den hårda börda, som han hadde lakt på honom och hans arma barn. Han frågade med gråtande tårar, hvar före han hadde lämnat den tel1 honom tyng-re, än di ande hadde den - o. s. v.
Herre mannen, som blef något rörd över torparens framstälda frå-ga, svarade med någon deltagande stämma, att han skulle lindra be-hovet.
"Låt din dotter komma tell mig i morgon och säg tell hänne, att hon tager en säck med sig, så skall hon få en skäppa säd !"
Glad här över skyndade torparen sig hem och underrättade sin fa-meli denna tröst.
Om morg [ on] en går pigan fram tell herre mannen under hopp att inligt löfte erhålla den af honom utlovade säden.
"Min far", sade hon, "omtalde i går afton vid sin hemkomst, att herren varet så god och lovat lämna oss en skäppa säd och på herrns begäran, så infinner jag mig nu för att af hämta den."
"Dät skall du få, min kära flicka", sade herremannen, "om jag får hålla utaf dig först, män i annat fall får du ej ett enda korn."
Den arma flickan blef icke litet bedrövad här över och svarade :
"Ehuru dät smärtar mig att se mina föräldrar och mina smärre syskon lida nöd, så kan jag ej bifalla·tell herrns begäran. Dät får gå, hur dät kan, män jag tellåter icke er bortröva dät dyrbaraste, jag äger"
-o. s. v.
Herremannen svarade, att hon då ej fick någon säd.
Med största lesnad åter vände hon mot hemmet, män velle ej näm-na ordsaken, hvar före hon ej erhöll någon säd, utan endast förebar, att han nekade hänne - osv.
"Dät var besynnerligt dät", yttrade torparen, "att han kan vara så (så) hård och elack mot mig. Jag kan icke veta ordsaken dertell."
Om morgonen <ler på, då han som vanligt var kommen tel1 gården
179 för att förrätta sett arbete, möter han herremannen, då han beklagar sig på <lät höksta, för <lät att han ej fek erhålla den utlofvade säden.
Herremannen svarade då, att han hadde gerna fått säd, män dottren velle eke taga emot någon.
"Hon svarade, att hon aldrig emotog någon säd av mig. Och på
<lätta hännes svar kunde jag ju icke lämna hänne någon."
Torparen förundrade sig här över utan att känna förhållande[t], hvar före hon ej velle emotaga säden .. Han anhölt ännu en gång att få en skäppa.
"Ja, dät skall du vest få, om du låter din dotter komma hit i afton."
Då mannen hem kom, var dät naturligt, att han frågade pigan un-der de hårdaste utlåtelser, hvar före hon ej emotog säden, som herre-mannen biude hänne. Hon velle ej gerna yttra förhållandet, utan sva-rade blott bestämt, att han nekade hänne - osv. Torparen förelade hänne att genast gå tell herremannen, som hadde lovat honom en skäppa säd. Fleckan tog säcken och åtlydde utan knot sin faders be-fallning och fram geck tell herregården med ett bedrövat och sorgset mod.
"Nå, min flicka", yttrade åter herremannen under förföriska blic-kar, "har du nu besinnat dig vid? Vell du hafva dig en skäppa säd i afton?"
"Ack ja, ganska gerna, emedan vi äro i största behof <ler om."
"Du skall genast bekomma den jämte mera, om jag får ... "
Den stackars flickan blef här över ganska bestört, då han ej velle lämna hänne någon säd utan på <lätta vilkor. Hon nekade ånyo, un-der <lät strida tårar fram trängde ur hännes ögon.
Åter vände sig flikan mot hemmet utan att hafva med sig någon tröst tell sina föräldrar och syskon. Alla greto övergiut, emedan hungrens smärta tvang dem der tel1.
Änu kunde ecke fadren begripa, huru dät hängde tel1 samman med dätta. Herremannen hadde lovat honom så bestämt, män åter igän nekade dottren.
Åter en gång beslutade1 mannen att fråga herremannen, huru dät kunde vara, män han altid tog sina ord tell baka, då pigan kom och skulle hafva säd. Herremannen försäckrade torparen, att fleckan hadde så gerna fått säd, om hon hadde vella emotaget den, män hon nekade bestämt här tell.
1 MS: beslutate.
180
"Kan ecke jag få gå hit och få en skäppa?" yttrade mannen.
"Näj"2, genmälte hern. "Din dotter skall gå hit, då jag skall
värk-! [igen] lämna hänne den lovade säden."
Torparen, hvelken var dum, kunde ännu ecke begripa af sickten utan for ut mot den dyggdiga och ädla flickan med di skarpaste före-bråelser, för <lät hon vägrade att emotaga säden - osv. Män hon blott
teg och begaf sig åter åstad med sin tomme pose.
"Nå, min flicka", yttrade åter herrn, "har du ännu ej besenat dig på <lät förra? Du skall genast erhålla den lovade säden, om jag får .. "
Atankan på den nöd, som nu var å färde <ler hemma - hon kunde ecke utan med den djupaste smärta tänka på huru hännes smäre sys-kon <ler hemma fälde tårar över hungren, som nu över väldigade dem mera än tell förne - gorde, att hon mot sin velja slutligen låt övervin-na sig.
"Ack", utropade hon, under <lät tårarne framträngde, "jag hoppas, att den heliga jungfrun och alla di andre hällgonen ej tellräknar mig denna synden, hälst som jag nödgas begå den för nöd skull!"
Dagen <ler på sände hern bud tell torparen och låt honom återfå sina förrige vilkor och rättigheter under hopp, att, sedan han hadde tel1 vunnet sig hänne denna gången, han sedermera icke behöfde tvifla på hännes tellgivenhet i så fall. Män han bedrog sig.
Herremannen, som aldrig mera feck sin velja fram på så sätt, veste ecke på hvad sätt han skulle hämnas här över. Att åter kalla sett nyligen åter uppgorda förbund med den fattige torparen, dät kunde ej hans samvete teHåta. Han kunde således ecke åstad komma någon vidare hämd på flickan utan dät, att han skulle såra hänne med <lätta ordspråket: jag vet en vacker flicka, som har låtet hålla utaf sig för nöd skull.
Dätta upp repade han var dag, så ofta han såg hänne:
"Jag vet en vacker flicka, som har låtet·hålla utaf sig för nöd skul."
Dätta sårade den arma flickan förskräckligt, att hon beständet skulle höra <lätta. Vest var denna händelse för alla ännu obekant, män slutli-gen feck alla del om <lätta även tyret. Så förflöt nära I år, och nästan varie gång hon var stadd uti något arbete på gården feck hon höra
<lätta.
En afton, då hon var stadd på vägen mot hemmet och var mera än vanligt bekymrad öfver <lät, att hon ständigt skulle höra <lätta, mötte hon en gammal gumma, som kom gående mot hänne i sakta
2 MS:Naj.
181
mak. Gumman började genast språka hänne an och velle nödvändigt veta, hvar före hon var så bekymrad och såg så sorgsen ut. Fleckan yttrade, att hon ej kunde säga <lätta, emedan dät var af en så dan beskaffenhet, att hon ej velle eller kunde säga ors [ a] kon, var över hon sörjde - o. s. v. Män gumman fortfor att vara en vis med att vella veta, hvarföre hon gråt - osv.
Hon lovade, att så framt hon velle säga hänne uppricktit förhål-landet, skulle hon försöka hi [ e] lpa dät tel1 dät bästa. Slutligen omta-lade flickan hela förhållandet för gumman, som tröstade hänne på bästa sätt och bad hänne icke sörja för <lätta, ty hon skulle nog tysta munnen på honnom - o. s. v.
Herremannen brukade alt som oftast att jaga. En morgon går han ut i samma ändamål. Då han en stund hadde gått uti skogen, kom han vilse och kunde ej råka hem. Hela dagen och den på följande natten vandrade han och geck 1000 omvägar, män alt förgäves. Han fortfor att fara vilse nära hela den andra dagen, utan att han hadde förtärt dät minsta, hvarken vatten eller bröd. Ty hvad var att finna uti vilda skogen? Man kan lätt finna, huru äng [ s] lig och bedrövad den arma hem var, som ecke kunde råka hem ej häller träffa någon människa, (för) velken han kunde skildra sin nöd för.
Änteligen mot aftonen får han se en liten stuga, som framskimrade emellan några träd. Glad över denna syn under hopp att här träffa någon människa, som skulle antingen visa honom vägen hem eller åt minstonne för skaffa honom något att stilla sin hunger med, inträde han uti den, då han genast vid in komsten blef varse en gammal gum-ma, som satt vid spisen och span. Han hälsade höfligt på gumman, som lika höfligt gaf sin hälsning tellbaka, under dät hon bad honom setta neder. Han började nu språka med gumman om för hållandet, att han var den och den, samt att han faret vill uti skogen, och fråga-de även, om hon hadfråga-de någon mat att giva honom. Hvad dät kostafråga-de, velle han betala, då han kom hem - osv. Gumman svarade tort och tvärt, att hon ej hadde annat at giva, än om han velle hålla tel1 godo lite tort hafra bröd, ty annat hadde hon ej att giva honom.
"Har då mor ingen ting att lämna tell dät - smör, fläsk, sill eller något annat sovel?"
Käringen svarade näi och försäkrade honom, att hon ej hadde nå-got annat än lite bröd.
Förargad här över geck han ut och tängte :
182
"Jag skall ännu försöka gå några om vägar, då jag kanhända råkar hem."
Eke förmådde han sig tell att fråga gumman, om hon veste vägen, ty hans stolta hi[e]rta kunde ej blifva böjt här tell, sedan gumman hadde varet så kort emot honom.
Hela den naten och nära hela den 3die der på följande dagen fort for vandringen, män alt förgäves. Slutligen kom han tell samma stuga, där han ej ville vidare gort några på hälsningar, om icke hung-ren, som nu var ganska stor, hadde drivet honom der tdl.
Då han in kom, hälsade han som förut höfligt på gumman, som lika som förut satt och span. Nu tog han tell bönen och bad hänne förbarma sig över honom och lämna honom lite mat och bad tillika, att om hon kunde hi [ e] lpa honom tell sett hem - osv. Dät förra lovade hon af gälpa, men dät sednare kunde hon ej åstad komma, eme-dan hon ej dät ringaste kände tel1, hva( d) han var hemma.
"Så för all del", utbrast han nästan gråtande, "lämna mig lite mat, så att jag kan få stilla min hunger."
"Jag har", inföll gumman, "inte annat att giva er, än vad jag föra gången sade, lite hafvra bröd, och dät skall ni få."
"Jag emotager gerna dät med taksamhet", svarade herremannen gråtande, "ty jag har varet utan mat i 3ne dagar och nätter."
"Jag giver er icke ännu något bröd", sade kärringen, "förr än ni först uträttar en liten sak."
"Ack, hvad kan dät väl vara? Jag skall gerna göra, hvad ni be-faller, blott jag får något att släcka hungren med."
"Jo, ni skall först kyssa mig i a-n3 .''
"Dät skall tusan göra!" utbrast herremannen. "Förr skall jag svälta igäl, än jag jör dät. Kära mor kan väl låta beveka sig tell att lämna mig en bit bröd ändå utan att begära så dane orimligheter!"
"Näi", svarade gumman med en bestämd ton, "ni får ingen bit, förr än ni först gort dät jag har sakt."
Män ännu kunde han icke låta beveka sig här tell, utan han aflägs-nade sig ännu en dag och vandrade i skogen utan att hetta hem. Hela den natten och påföljande dagen fortfor hans vandring, män alt för gäves. Un[ i] efärl [igen] vid samma tid på aftonen som den föregående dagen kom han tell samma stuga. Han stod länge utan för den och tvekade, innan han geck in, om han skulle gå eller ej. Män den
plå-3 Dvs. arsen.
gande hungren dref honnom änteligen här tell. Han tängte även, att gumman nu skulle låta beveka sig på annat sätt.
Då han inträdde, fant han gumman lika som de förige gångerna syss-losatt vid spinrocken, män såg mycket tvärare och bisstrare ut än förr.
Nu blef dät åter fråga om brödet, då gumman svarade, att
-"herrn skall genast få ett stycke bröd, män ni måste först göra dät jag sakt."
Man kan lätt före ställa sig huru ogerna den stol [ t] a herren gorde
<lätta. Slutligen måste han der an. Nu som först erindrade han sig, huru han på samma sätt behandlade pigan, som måste för den hårda nöden skull låta honom få sin velje fram blott för hungrens skull.
Då herremannen hade värkstält <lätta och tellika hadde ätet upp bröd styket och hungren var något lunda stillad, medföljde kärringen honom ett litet stycke från stugan och undervisade honom vägen, då han snart råkade hem.
I några dagar var herren tyst och lungn, och pigan förundrade sig över hans tystlåten het, emedan han ej nämde <lät föriga.
En afton, då flikan var på vägen mot hemmet, mötte hon åter samma gumma, som hon för någon tid sedan mötte på samma ställe.
Gumman frågade hänne, om herren hadde yttrat något tell hänne, sedan några dagar "efter <lät jag träffade dig här". Flikan svarade, att hon hadde funnet honom ovanligt tyst och stilla nu på några dagar.
Nu omtalade kärringen förhållandet och sade :
"Om han nu skulle något mera förebrå dig dät gamla, så skall du svara, att du vet en vacker herre, som kyste en gammal käring i a-n
för en bit bröd skull. Du skall då få se, att han sedan aldrig mera nämner <lett fel."
Flekan tackade gumman för under rättelsen och för dät hon hadde jort med honnom.
Nära
¼
år försvan, innan herremannen talade dät minsta med flekan. Män som han nu åter var blifven mätt och telika ej kunde tygla sina känslor, kunde han ej längre tiga. Han hadde nu åter så länge svävat i sus och nöjen, att han hadde glömt dät förra.En dag, då han såg hänne ibland en mykenhet folk, sade han som förut:
"Jag vet en vacker flicka, som en gång låt hålla utaf sig för nöd skull."
Straks svarade hon :
"Män jag vet även en vacker herre, som en gång kyste en gammal käring i a-n för en bit bröds skull."
Skamflat och förvånad över att hon veste <lätta sade han för sig skälfv:
"Aha, vet du dät, så är <lät bäst jag tiger."
Och i från den dagen talade han aldrig något med flickan, ej häller förebrådde hänne <lät förra - -