En enka hadde 3ne söner, och alla 3. voro hemma. Sedan deras fader dog, började inkomsterna bliva knapa, ty under dät mannen lefde, försörjde han sett hushåP nötorfteligen, ty han var en redlig arbetare.
En dag sade moderen tell sina sönir :
"Nu kan jag ej hava eder hemma längre, mina barn", sade hon med en äng[s]lig stämma, "åt min stonne ni bägge störste. Utan nu får ni lov att skaffa eder någon känst eller tigga eder fram, ty jag kan nu ej längre försörja eder, sedan far dog. Lelle Jöns, du kan väl få blifva hemma hos mig ännu någontid för att passa mig upp med vari handa småsakor samt vara mig begälplig uti vessa hand-räkningar. Men ni bägge störste måste ut och försöka er lycka på bästa sätt."
"Jag vell ej blifva hemma ensammen", sade Jöns mäd en gnällan-de ton.
"Du får ej någon känst, som är så liten", sade modren.
"Ja, så kan jag väll tegga mina bitar. Dät är ändå roligare än vara hemma ensam", sade han.
"Jag har ingen posse tellreds åt dig", sade modren.
"Jag tager väl dät gamla får skinnet, som hänger där borta", sade Jöns, under dät han ned rökte dät från en gammal rostig spik från väggen.
Modren måste nu bifalla Jöns åstundan och låta honom med följa di andre bröderna, som samlade i hop sina byltor och gingo sin kos.
Nu vandrade di en dag tell samman, ovesse om sina framtida öden, eller huru dät skulle gå för dem. Slutligen mot aftonen kommo di tell ett ställe, där 3ne vägar stötte tell sammans och lågo på 3ne håll. Nu beslöto di att skingra sig och gå på var sin väg. Vägarne voro
1 MS: hushäl.
olika stora, och efter <lätta så var, så tog di var sin väg efter åld-ren, så att lelle Jöns gek den minste vägen.
Nu vandrade Jöns några dagar och tog sig rätt bra fram. Han feck tämligt stora bröd sjokar i stugorna och även någon gång en skåll med välling eller sur miölk tell ombyte.
En afton i skymningen kommer Jöns tell 2ne enstaka bondgår-dar. Han går och smyger sig om kring, under dät han betraktar nejden alle städes. Emedlertid märker han, att där bor välmående folk. Han går nu in uti den ena stugan, där dörren stod på glänt.
Han gek så sackta och tyst, att ingen kunde höra honom. Han bliver då stående stilla vid dörren och hörer någon tala tyst i sängen der framme. 1)let var af följande innehåll:
"I morgon skall min man resa tell märknaden och handla oxar.
Han har 700 daler inne och bliver borta par dagar. Jag har der före lagat tell lite god mat till oss bestående af en fläskpankaka, några kakor fint sekte bröd och en annan god pankaka mm. Även har jag lagat i ordning en liten kagge mäd bränvin, en liten dito med öhl.
Dätta alt har jag jömt bort uti den gamle bänken vid skåpet. När nu min man blir rest, så kom hit i morn qväll, så skall vi hava roligt och skall då hava gille tell sammans !"
Dätta var inne hållet af dät tal, som Jöns hörde.
"Ha, ha", tängte han, "här lärer vara otrogna makar i denna går-den. Dät är för modligen går mannen2 , som håller tell med denna mannens hustru. Ack, om jag nu kunde spela en roll här i afton", tängte Jöns, under dät han sakta smög sig ut.
Nu låddes Jöns, liksom han nu kom som först. Han kommer nu in för andra gången men icke så tyst utan låt höra sig tämli~n, under dät han slog dörren häftet igän efter sig.
"Vem är dät ?" ropade man häftet borte i stugan.
"Jo", svarade Jöns, "jag är en fattig tigge gosse, som anhåller ödmiuk [!igen] att få bliva qvar här över natten."
"Dät får du ej", svarade man med en bester ton, "utan ut med dig genast! Här får du ej bliva."
Jöns lydde den hotande befallningen och genast af lägsnade sig.
Nu började han gråta och tjuta af alla krafter ute på gården, lika som hadde han blivet på något sätt illa messhandlad. Då han en stund så hadde förhållet sig, kom husbonden tell huset hem från sko-gen.
2 Dvs. gårdmannen 'grannbonden'.
Genom gossens överdrivna oväsende hadde ej hustrun där inne hört, när mannen kom, utan han kom helt oförmodat, så att hon hadde svårt vid att bliva utaf med sin äls[k]ling, som låg i sängen hos hänne.
Då mannen blev varse Jöns och hörde hans skrän, frågar han honom vänligt :
"Var är du hemma, min gosse, äller vad gråter du före?"
"Jo", svarade Jöns, "jag får ej hus över natten någon stäns. Man har näkat mig dät i båda stugorna."
"Kära barn, kom med mig in, så skall du få bliva över hos mig", sade mannen. "Du behöver icke gråta mera, utan kom in!"
Jöns takade mannen och följde honom in i stugan.
Då mannen inkom, frågade han med en vänlig ton :
"Har du någon mat i ordning tell mig, mor? Jag har gått uti sko-gen hela dasko-gen och arbetat, var före dät nu skall smaka gott och få sig lite mat."
"Ja", svarade hustrun tört och tvärt, "där står ett fat kål i spi-sen, ni kan ajda."
Bonden, som aldrig var van att emotagas annorlunda3 af sin hustru, famlade fram i mörkret och får rätt på kålfatet och sätter sig genast vid bordet och börjar äta. Under tiden står Jöns på golvet och snöf-tade lika som han velle gråta.
"Vell du gå fram, så skall du få äta kål med", sade bonden.
Jöns tackade och gek fram och satte sig utmed bonden, under dätt han kastade får skinnet under sina fötter.
Då Jöns hadde spisat en liten stund, stampar han med ena foten golvet och säger :
"Tyst - tyst!"
"H vad är dät för någon, som du tystar på?" sade bonden.
"A, dätt är ingen ting", svarade Jöns.
Åter stampade han igän och sade ännu högare : "Tyst - tyst, säger jag dig!"
"H vad är dät, som du tystar på? Jag hör ingen ting utaf", sade bonden med någon förundran över gossens besynnerliga handlings sätt.
"Jo", svarade Jöns, "min spåman spår någott nytt."
"Hva( d) har du den spåmannen?"
"Jo, han ligger under bordet."
a MS: annorlenda.
30
"Dät var besynnerligt. H vad spår han då?"
"Jo, han säger, att dät skall vara så myke god mat borti den gamle bänken, som står vid skåpet."
"Dät är icke möjiligt", sade bonden med en alvarsam ton.
"Jo", svarade Jöns, "min spåman plär ej ljuga. Får jag lov gå dit bort o se?"
"Ja, ganska gerna", in föll mannen. "Jag skall emedlertid upptän-da eld."
Nu upptändes eld, och Jöns går der på bort och letar och finner värkl[igen] så, som hustrun hadde omnämt. Han framtog några fin-secktade bröd kakor, 2 a 3. sorters pankakor, och även hettade han
rätt på ölkaggen.4 Bränvins kaggen låt han mäd flit stå qvar tells vidare. Med diup förundran stod bonden och betracktade <lätta även-tyr, under dät han bad hustrun uppstiga, hvilken ännu låg qvar i sängen.
"Kom, mor, och smaka på denna ovanliga maten!" sade mannen med en glad stämma.
Män ack, vad den arma qvinnan blef häpen och telika disparat över
<lätta. Hon började svärja och bad mannen ej smaka denna maten under föregivande, att dät endast var trollmat.
Bonden svarade :
"Dät kan jag ej förmoda, ty dät ser ut som annan vanlig mat."
Jöns förplicktade sig på sin heder, att maten var värkl[igen] tella-gad af människor, som ej vore långt borte.
Nu började bonden och Jöns att smörja sig med den nya maten, velken smakade förträfligt väl. Under <lät di spisade, låg hustrun qvar i sängen och gråt och svor samt på stod envist, att <lät var troll mat, som var kommen i stugan, och att di blevo helt olyckliga, som åto der af. Mannen var flere gånger hos hustrun och velle låta hänne smaka maten, män hon bara spottade, svor och grät.
Snart stampade Jöns åter med foten i golvet, under dät han ånyo sadde:
"Tysst, tyst! Nu kan dät vara nog för denna gången."
"H vad!" sade bonden. "Spår han ännu mera?"
"Ja", sade Jöns, "han säger, att där skall även finnas en liten kagge med bränvin i samma bänk."
"Dät är en välsingnad spåman, om han säger sant", sade bonden med en ljus och glad blik. "Kära, låt oss gå och se äfter !"
4 MS: Olkaggen.
31 Nu skred man åter tell bänken, där man fant en liten snygg kagge, som var aldeles full med gott bränvin. Nu blef bonden utom sig af glädie, och man började åter att äta, drika och supa. Bonden tömde
flere glas bränvin, under dät Jöns smakade endast några droppar.
Emedlertid sp [ r] åkades myket om den märkvärdige spåmannen, som bonden trodde värkligen kunde spå.
"H vad vell du ha för din spåman?" sade bonden med en vacklande stämma, ty han började redan vara tämligt knäkt af di många kära supar, som han hadde kolpat uti sig.
"Jag vell ej gerna sälja honom, ty han är mig alldeles omestelig", sade Jöns. "Ty så länge jag har honom, behöver jag ej svälta, ty jag får erhålla genom honom den aldra bästa mat, som kan finnas.
Han är även omestelig för mig derföre, att han kan säga förborgade ting såsom tell exempel, om någon tiufnad sker i gården ella huset eller någon otrohet är å färde emellan äckta makar" - o. s. v.
"Ack", utropade bonden", hvad denne spåmannen måste vara för-träffelig ! Kära, sälj mig den!"
"Ja, dät kommer anpå huru mycke ni vell giva mig för honom", säger Jöns, under dät han kastade några blikar åt sängen, där hust-run låg.
"Vad säger du, mor lilla, om denna handelen ?" sade bonden.
"Skulle icke dät vara roligt att äga en sådan spåman?"
Hustrun fortfor att sverja och gråta samt bad honom för guds skull ej köpa den, emedan hela huset skulle bliva olykligt, emedan sådant ej kunde vara annat än utaf Djävulens anhång.
"Dät må vara hur dät vell med denna spå mannen, så handlar jag honom. H vad begär du för honom?" sade mannen.
"700 daler är dät minsta ni får honom för", sade Jöns.
"Näj, så mycke vell jag ej giva. Män vell du taga 500 daler, så får dät gå."
"Näj, icke mindre än 700, som jag förut sakt. Jag slår ej av något runstyke", sade Jöns mäd en bestämd ton. "Och alla pänningarne vell jag hava genast, ty jag vet, att ni har så många. Och för att låta er höra, att spåmannen kan säga förborgade ting, så vet jag, att ni i morgon skall resa tel1 marknaden och handla oxsar, och att ni har den nämda summan tellreds."
Nu häpnade bonden och blef ännu mera styrkt uti tron på den un-derlige spåmannen.
"Huru myket bätre voro dät väl att äga en sådan spåman än IO par
oxar", sade Jöns. "Ni kan ju draga mera nytta af den än tel1 och med 20 par oxsar."
Nu blef handelen af slutad, och bonden gek efter den överens kom-mande summan. Nu tog bonden <lät gamla malätena får skinnet af Jöns och lade dät med glad sorgfälleghet uti dän förnämsta af sina lådor ute skåpet. Nu blef hustrun utom sig af vrede och springer af sängen och velle hava fatt på spåmannen och ändra handelen. Män bonden svarade med gamla ordspråket: en karl står vid sina ord
-& -&.
Om morgonen helt betida, innan ännu bonden blefv vacken, af-läg[ s] nade sig Jöns, glad över den lyckliga roll han spelat. Nu åter-vände han mot hemmet tel1 sin moder, var af han lefde krytt, så länge pänningarne räkte.
Nu blef han hemma några år, män behovet drefv honom ut att ännu en gång försöka sin lycka. Han går då tell samme bonde, som hand[l]ade spåmannen af honom, och som nu Jöns var bliven större och telika hade ett mandeligare utsende, så kände bonden honom ej igän.
"Kan jag få stä mig hos er, kära far?" sade Jöns.
"Ja, <lät kommer an på huru stor lön du begär", sade bonden.
"Jag skall icke begära annat i lön, än blott jag får så myke torr och ren sopa, som ni samlar om året."
"Dät kan du väl få. Men hvad i all världen skall du med sopor?"
sade bonden med en förundrad ton.
"Jo, di köper hänne uti staden, om jag kunde skaffa aldrig så myke."
"Dät var besynnerligt. Dät har jag aldrig hört talas om", svarade mannen.
Emedler tid blef Jöns antagen uti bondens tiänst på di vilkor han begärde, och genast an skaffades några bräder, var af en tämligt stor kista slogs med hast i sammans. Man samlade sorg fället sopa dag-ligen uti denna kistan, och varje dag funderade Jöns på at göra nå~
got spel med bonden män hadde större lust, att spelet skulle drabba matmoran. Genast för stod Jöns, att där var ännu lika väl emellan gårmannen och matmodren, män han sade ej något ord för någon människa här om, utan velle vänta, tels något lämpeligare tellfälle gafs.
Den dumma bonden förstod ingen ting uti denna saken.
En dag märker Jöns, att går mannen hadde så många ärenden tel1 sin husbonde. Han smyger om kring och såg, huru går mannen tog
33 så många om vägar, för att han skulle kunna träffa matmodren. Lik räven smög sig Jöns om kring stugan. Slutligen får han se, huru går mannen står och pratar med matmodren i köket, och huru vänliga blikar de giva varandra. Han smög sig då fram och ställer sig bak dörren, där han hörer tydligt, hvad di säger.
Samtalet var af följande innehåll:
"Adjö, söta du! Nu får vi ej träffas på flere dagar. Jag måste resa bort i morgon tell marknaden ock köpa mig ett par oxsar. Jag har 500 daler på mig nu, som jag i dag varet och anskaffatt. Jag skall väl köpa dig några gran låter, om pänningarne räker."
"Ack", tän[k]te Jöns, där han stod, "huru skall jag bära mig åt för att kunna få desse penningarne ?"
Emedler tid af lägsnar sig Jöns ett litet stöke och synes komma fram. I <lät samma blefvir hustrun honom varse på något afstånd.5
"Ack, se där kommer den stygge drängen ! Spring genast och göm eder!" sade hon med en förvirrad blek.
"H va( d) monne jag skall taga vägen?" sadde bonden, under dätt han såg sig om kring under en synbar häpnad.
"Spring genast o kasta eder uti sop kistan, som står här bak om dörren!" sade hon.
Dätta skedde på ögon bliket.
Jöns var icke lomhörd. Han hadde hört altsamman. Han inträder hastitt i stugan, och utan att säga något ord tager han en hammare ned från en hylla och skaffar sig även i hast några spikar och går genast ut och spikar igän kistelokett. Den bestörta hustrun sökte väll att hindra dät under före givande, att han ej hadde rättighet för sum-ma deras arbete. Han kunde göra sådant vid ett annat tellfälle o. s. v.
Drängen började ursäkta sig med att han velle köra tell staden genast med sopor, emedan där är så bra af gång med denna varan i dag.
"Jag har gått hos er nu snart halva året och ej fått ett runstyke.
Tyker ni väl, att dät är för snart för mig, stackare, om jag nu kunde erhålla några styvrar, så att jag kunde köpa mig ett par ärliga byxsor?
Jag har ju så ringa lön, och likväl vell ni mesunna mig vinna någon skärv" - o. s. v.
Genast ilade Jöns ned tell sin husbonde, som var ett styke från gården och hadde där något arbete för sig.
"Min välsingnade husbonde!" utropade Jöns med liksom någon
häf-s MS: af stand.
3 Svenska Folksagor. Il.
34
tig glädi[ e] ton. "För alt i världen tellåt mig att få i dag köra tel1 sta-den med min lilla samlade sopa. Jag har sport, att di giva mera för sopan i dag än vanligt. Jag vet, att ni mesunnar mig ej dät, hälst som jag tiänar hos er för så lumpen6 ting. Jag behöver få mig lite kläder.
Ni vet ju, att jag ej har en enda reäl klänning."
"Ja, vest kan du få den ene hästen och köra in med, bara du ej blir för länge utan skyndar dig tell baka. Du vet, att vi har så bråt."
"Kära husbonde, jag skall vest skynda mig åtir."
Genast sprang Jöns efter den enne hästen och spände honom för en gammal vagen, och snart var sope kistan på läst.
"Dät var b':!synnerligt, att sopa kan vara så tung", sade bonden, då han tog uti den ena ändan och jälpte tel1 med pålästningen.
"Dät kan eke vara så underligt", svarade Jöns. "Ni bör veta, att di häver hit mycke san och annan obehörig brotu, som följer sopan. Dät är der före som hon bliver så tung."
Här med var bonden belåten, och snart för svan Jöns med sin sope kista.
Nu körde Jöns åstad, tells han kom till en bro, som låg över en å.
När han kom mett på bron, så stannade han och började tala för sig skälv:
"Jag tror, att jag ger tusan haka att köra tell staden med min sopa.
Jag vräker hela kodeljen uti ån."
Då nu Jöns började löfta på sin tämligt tunga sop kista, så började bonden ropa af alla krafter, att han skulle skona hans lifv. Jöns låd-des lika som han blefv förskräkt och frågade, vem som i all världen låg i kistan.
"Dät är jag, kära Jöns, som kom genom en händelse att kasta ned mig här, för att du ej skulle få se mig", sade bonden med en sorts klagande stämma.
·"Ja så", svarade Jöns, "dät är går mannen. Nu skall ni få betala för dät ni har hållet tell med matmoderen i så många år. Jag skall snart vräcka er i ån, dät har ni förtjänt. Ni skall ej få leva en tim-me längre", sade Jöns, under dät han började af lässa kistan.
Här hölt Jöns en sträng straff prädikan över honom, huru stor och för skräklig synd han begek, som bröt sett äcktenskap o. s. v.
"Kära välsingnade Jöns", sade bonden, "skona mett lif för guds skull! Jag skall giva dig 200 daler genast."
6 MS: lumper ändrat till lumpen.
35
"Jag släpper er ej med mindre, än att jag får 500 daler af er, ty jag vet, att ni har så många på er. Och för övrigt skall ni lova mig att aldrig mera hålla tell med matmodren."
Bonden ansåg sett lif kärare än pänningar[ n] a. Han lovade Jöns den begärta summan även som att hålla den andra begäran.
"Nu skall jag endast öppna lite på loket så mycke, att ni först kan utlämna pänningarna, så att jag får dem reditt."
Nu utstak bonden alla pänningarne genom den lella öpningen, som Jöns gorde.
"Seså", sade Jöns, "nu skall ni likväl ligga qvar uti kistan tell nå-gon annan kommer, som hiälper er ut, och sedan skall ni lova mig kasta kistan uti ån, innan ni går häri från. Ännu ett ord", sade Jöns,
"att ni tiger med denna händelse. I annat fall skall jag omtala för husbonden, hvad ni jort, som icke blir bättre. Dät är således bäst, att vi tiger båda."
Nu åter vände Jöns glad och tellfrid stäld över <lätta väl lyckade äventyr. Då husbonden fek se Jöns åter komma så fort, för undrade han sig och i synnerhet, då han kom tomme hem och ej hadde kistan med sig tell baka.
"H vad i all världen, kommer du så fort tell baka! Jag tror, att du även sålt kistan med", sade bonden.
"Ja min san", sade Jöns, "sålde jag altsamman, innan jag kom tell staden. Och hadde jag haft 50 så dane kistor, så hadde jag fått råd med dem alla, där jag lämnade denna."
"Ja min san", sade Jöns, "sålde jag altsamman, innan jag kom tell staden. Och hadde jag haft 50 så dane kistor, så hadde jag fått råd med dem alla, där jag lämnade denna."