Barns ölet.
Uti Asarums församling i Blekinge har följande händelse skullat timmat.*
En bondhustru gek och skar på sin åcker, då hon i dät samma blev varse en ovanligt stor padda, som hoppade framför hänne. Hustrun var rädd för att skada paddan, dels derföre, att hon var öm om alla diur, och dels för att hon såg, att paddan var havande, emedan hon var ovanligt tiock.
"Akta dig, din stackare!" sade hustrun med en öm och vänl [ig]
ton. "Anners kan jag skada dig med skäran, så jag ej rår för dät."
"Stackars kräk, du är vest havande, du som jag", inföll hustrun, ty hustrun var myket fruktsam och väntade snart sin förlossning.
Män paddan tyktes ej bry sig om, hvad hustrun sade, utan hoppade alt jämt framför skäran. Slutligen ämnade hustrun af lägsna sig ett styke för att sleppa bliva hindrad genom djurets envishet. Män i dät samma började padan tala, då hon sade:
"Ja, du har rätt, jag är även havande och skall även snart föda barn. Och nu vell jag bedja dig, att du kommer tel1 mig och håller mett foster tell dopet, ty jag barnar först. Sedan skall jag komma tel1 dig och hålla dett barn tel1 dopet."
Hustrun blefv helt förundrad över padans tal och svarade:
"Huru skall dätta tel1 gå? Ecke kan dät vara möjligt, att vi kan vara var andras biträde uti sådane saker? Huru dät skall tell gå, vet jag ej."
"Frukta ej der för!" sade paddan. "Jag antager då mänsklig skap-nad, och du skall aldrig hava sett pråprare gudmor, än jag skall blifva.
Lova mig emedlertid, att du kommer säkert tell mig, då jag skeckar bud tell dig ! Du skall als icke hava någon mehn där utaf eller dät minsta onda skall vederfaras dig."
* Näml[igen] i äldre tider,
22
Hustrun stod en stund något förlägen över paddans begäran, under dät hon b[e]traktade hänne med en besynnerlig uppmärksamhet.
Slutligen säger hustrun :
"Jag skall komma tell dig, så vida dät kan låta sig göras utan något förhinder eller att någon skada kan där utaf timma mig eller mett hus.
Män utan att du kan försäkra mig <lätta, så vell jag ej lova att kom-ma tell dig såsom något biträde i denna sak."
Paddan försäkrade hänne, att hon förr skulle hava gång1 där utaf än skada.
"Ty", fortfor hon, "du skall vara säker på att dina kreatur skall trivas bättre än förut, och uti <lett hus skall alting bliva lykligare ordnatt och skall alt väl gå. Män du måste komma säkert, då jag skekar dig bud! I annat fall må du vara säker på att du skall bliva olycklig uti många afsenden, om du uracklåter detta löfte."
Hustrun lovade att komma säkert, och i samma ögonblik försvan paddan.
Varje dag väntade hustrun bud från paddan ·och tyktes avackta dät med en särdeles längtan. Hon förtig dänna händelse och velle först af bida utgången.
En afton, då hustrun sat uti ladugården och miölkade, får hon si2 en liten människo gestalt komma från en skum vrå uti fähuset. Dät var en liten mandelig gestalt, som närmade sig hänne och stannade mett framför hänne, under dät han kastade ögonen på hänne, som voro tämligt skarpa. Hustrun blef synbart förlägen vid anblicken af denna underliga figur män trodde slutligen, att dät var ett bud från paddan. Nu började den lilla dvärglika mäneskan att tala och sade:
"Jag har hälsningar från min matmoder, att du nu enligt löfte med följer mig och håller min matmoders barn tell dopet."
"Har nu din matmoder barnat ?" sade hustrun med leende mun.
"Ja, för några timmar sedan feck hon en son", sade dvärgen, "och nu genast måste den döpas. Och du får ej dröja ett ögonblik", sade han, under dät han vände sig åtter åt dät håll, som han kom i från.
Hustrun sade:
"Du får lov vänta lite, medan jag går in och tager andra kläder på mig."
"Det behöfs ej", sade dvärgen, "ty du får ändå lov att kläda om dig, då du kommer dit, ty du har ej så vackra kläder, som erfordras
1 Dvs. gagn.
2 MS: se ändrat till si.
23 vid dät tell fället. Ty du skall veta, att där är folket rikare på kläder och andra saker, än di är här uppe. Sätt miölkbyttan och följ mig genast, ty prästen är redan kommen!"
Nu följde hustrun dvärgen bort ått den skumma vrån, och snart befant hustrun sig uti ett präcktitt rum, som var rikt på di vakraste möblor och sådane saker, som vanligen finnes uti andra rum.
Under dät hustrun kastade sina blekar om kring, får hon se en präcktig säng, varuti låg ett bleklackt män ungt och telika vakert frun-timmer.
"Välkommen hit!" sade hon med en leende min. "Stig fram, så får jag tala med dig!" sade hon, under dät hon reste sig upp i sängen.
"Du må tro, att jag har haft en svår natt, innan jag kunde framföda denna lille ungen." Och pekade i dät samma på ett littet svart-brunt barn, som låg vid sidan om hänne. "Nu måste du genast om kläda dig och taga på dig di där kläderna, som hänger där borta på väggen."
Hustrun blef något förlägen och bekymrad över <lätta, emedan hon fruktade för skadeliga följder. Hon undan bad sig denna välvelja och bad att få hafva sina egena kläder på sig.
"Met barn", sade paddan - eller hustrun, som hon nu var bliven
-"du behöver icke vara rädd, ty du skall eke hava något alls ont der utaf. Jag har ju sakt dig dät för ut, att ingen skada skall veder faras dig. Du måste skynda, ty di främmande äro redan kommena även som prästen. Di är uti ett annat rum. Jag bad dem gå dit, emedan jag aransierade om några småsaker, ty di veta ej, hvad jag velle göra.
Ej häller veta di, hvelken som skall hålla barnet: Di skolla bliva för undrade över dig. Män du skall ej bry- dig om hur di gör eller vad di säger!"
Nu skyndade hustrun sig och af klädde sig samt på tog sig desse ovanligt vakra kläderna, som passade hänne för träffeligt. Di var af dät finaste siden med di konstigaste utsynningar af idel guld.
Under dät hustrun klädde sig, blefv hon varse en stor qvarn sten mett över hustruns huvud, som låg uti sängen. Denne sten, tykte hon, hängde endast på en fin silke trå. Hustrun häpnade och frågade qvin-nan, om hon ej var rädd, att denne sten skulle falla på hänne.
"Jo", svarade hon, "jag är lika så rädd för att denna sten skall falla på mig, som du var att skära mig, då du såg mig hoppa fram för din siära på åkren."
Snart var nu hustrun klädd, då man tell sade di främmande att
in-24
träda. Strakst öppnades dören, då flere person[ er] inträdde3 af båda' könen. Alla voro dyrbart klädda, män i synnerhet prästen var utmärkt genom sin besynnerliga klädsell.
Genast företogs döpelse ackten, som tellgek unje färligen på samma sätt som hos oss undan tagandes, att prästen ej läste något utan en-dast fram mumlade några ord, som hustrun ej för stod.
Så snart ackten var slutad, hvilket skedde med hast, så skulle en präktig måltid tellredas. Bordsarvisen bestod endast af guld och sel-ver, och di kosteligaste rätter syntes fram sättas. Under dät man tel-lagade måltiden, syntes alla syslosatte att bekika bondhustrun och tyktes betrakta hänne med en synnerlig uppmärksamhet. Di mumlade och pratade sig emellan, män hustrun förstod ej dät minsta af vad di sade.
Slutligen skulle man sätta sig tel1 bordet. Män i stället för att läsa tel1 maten, som vi gör, så börjades en häftig ordväxling, som slöts om sider med gräl och slaksmål. Alla velle setta främst vid bordet utmäd prästen. Slutligen stillade prästen <lätta oväsendet.
Mannen i huset var en liten, undersätsig karl mäd ett svartmusket ansickte. Däss utom syntess han något bättre bildad5 än di fleste af sälskapet. Nu velle man, att bondhustrun skulle sätta sig även tell bor-det. Män hon kunde ej förmåss att smaka dät ringaste, ehuru hon tyckte, att maten syntes god och väl tellagad. Hon beslöt innom sig att ej smaka något der af. Hon endast önskade sig vara hemma och att lyckligen komma ifrån <lätta sälskapet.
När nu måltiden var slutad, som även skedde tämligt fort, emedan di slukade uti sig värre än hungriga vargar, så anhölt hustrun att få komma tellbaka. Män hustrun i sängen bad hänne vänta, tells di främ-mande hadde af lägsnat sig, som skedde även hastit.
"Nu skall du följa med mig och se om våra rum", sade mannen.
"Sedan skall du få komma hem genast."
Strakst med följde hustrun mannen, som genom gek flere rum, hvilka voro myket vackra, män i synnerhet var ett av dem aldeles ovanligt, så att hustrun aldrig hadde sett något så siönt rum. Stora speglar hängde på väggarne, vars ramor voro af idel guld, och väg-game voro besynnirligt klädda med rika tyger. Mett på golvet stod ett stort bord, som tyktes vara av bara silver, män skälva bordskivan var af den vitaste marmor.
3 MS: jinträdde. 4 MS: bådå. 5 ändrat från bildat.
"Vet du", sade mannen, "hvad som står över <lätta rummet?"
"Näj", sade qvinnan, "hur skall jag kunna veta dät ?"
"Jo", svarade mannen, "över <lätta rum står din ladugård bygd, och mett över <lätta bordet står din tiur. Hans bås är här mett över, och hvarie gång han kastar sett vatten, så rinner en stor del der af på <lätta bordet, ty tiura urin genomtränger jorden diupast. Vi har der före ganska ont af <lätta, emedan <lät bort siämmer bord-skivan, och för övrigt så följer dät besvär att aftorka <lät våta varje gång. Dät är <lerföre min begäran, att du velle låta flötta din ladu-gård ett styke längre bort. Du skall få så myke guld, som dät erford-ras tel1 kostnaden, och du skall få bygga honom myke större och rymligare. Män du får ej begangna dät minsta av dät medel, jag giver dig, tel1 något annat."
Hustrun lovade att uppfylla hans begäran och att företaga <lätta med alldra första.
Nu följde mannen hänne uti ett annat rum, som var ett arbets rum, där man hadde varjehanda arbeten för sig. Bland annat bliver hon varse, tykte hon, sina båda pigor, som stodo och malde malt.
"Känner du igän desse pigor?" sade mannen.
"Ja", svarade hustrun, "jag tyker dät är mina pigor", sade hon, under dät hon stod för djupad över anbliken af denna syn.
"Ja", svarade mannen, "dät är kraften af dina pigor, som jag ta-ger i från dem och begångnar tell att göra mett arbete med, ty di äro värre än djuren, emedan di aldrig suckar tell Gud eller ber någon bön till honom, varken då di lägger sig älla då di stiger upp. Ej häller är du den matmoder, som håller dem därtel. Der före äger jag mackt tell att taga deras krafter ifrån dem ock begangna tell mett arbete."
Hustrun blef helt förvånad och ytrade:
"Jag kan värkl [igen] tro <lätta, emedan pigorna al tid beklaga sig vara så lama och trötta uti sina lemmar. Ja, <lät händer ofta, att di beklagar sig för att vara tröttare och macktans lösare om morgonarne, än di äro om aftnarne."
"Ja", svarade mannen, "dät är i synnerhet om nätterna, som jag har mackt att från taga dem deras krafter. - - - Män ännu vell jag låt dig se något6 annat föremål."
Då öppnade mannen på en annan dörr, som var även ett litet rum. Mett på golvet7 stod ett stort kar, fult med en sorts drafv.
s MS: någont.
1 MS: glolvet.
"Vad tror du <lätta är?" sade mannen.
Qvinnan gaf tel1 känna, att hon ej veste dät.
"Jo", sade han, "dät är kraften af dina pigors mat, som jag även har makt att taga, emedan di aldrig ber gud välsingna dän utan även därutinnan liknar djuren".
Nu åter vände man tel1 dät samma rum, som barns ölet hadde varet uti, där hustrun på tog sig sina kläder och lämnade di andre efter sig. Hon hade gerna sett, att hon hadde fått behållet dem.
"Här har du en guldbägare", sade mannen. "Tag den och andvän tel1 bygnads kostnaden för ladugården. Dät, som blir över, får du hava för det8 besvär."
Hustrun emottager bägaren med taksamhet och velle af lägsna sig.
"Skall du icke bjuda mig tell gudmor åt det8 barn?" sade fruntem-ret i sängen.
"Jo, myke gerna", sade hustrun, "bara jag kunde få något bud till er, då jag har barnat."
"Jo, jag vet redan förut, när du får barnet, och skall då infinna mig", sade hon. "Män du får lov säga tell prästen, att han ej läser Fader vår ella välsingnelsen över barnet, ty då har jag ej mackt att kunna hålla barnet."
"Dät måste ovilkorligen ske", sade hustrun, "ty anners väcker det för stort uppsende, och prästen ingår icke i <lätta villkor."
"Då kan jag ej komma", sade den andra.
Emedler tid blefv hustrun uppstäld på ögonbliket i ladugården, och dät på samma ställe, där den lille dvärgen nedgek.
Genast företogs flöttningen med ladugården, och man byggde en övermåttan stor och präcktig lagård i stället.
Händelsen förtig hustrun för grannarne, som undrade myke på var före dinna bygnads anrättning företogs.
Histori [ e] n för mäler ej vidare, hur dät gek, utan att <lätta folk blevo hastit rika genom dänna händelse. Hustrun lärer hava om talat händelsen för några af sina vänner, som ej kunnat förtegat den, var af den sedermera fort plantat sig alt mer och mer.
8 Dvs. ditt.