En lind orm var kommen i klämme emellan några bergs revor och kunde icke komma der i från. I flere dagar måste ormen setta uti denna obeqvämma ställningen.
Slutligen kom der en bonde, som händelsevis kom och gek där förbi. Vid åsynen af ormen fattade han uti en stor påk och löftade den över ormen i tanka att giva honom döds slaget. I <lät samma ropade ormen med en svag röst :
"Kära man, skona mett lif och hiälp mig här i från! Jag skall göra dig någon annan känst, om jag kan."
Bonden stillade sett vapen och blef för undrad över <lät, att ormen kunde tala.
"Näi", svarade mannen, "man bör aldrig skona lifvet på någon orm, ty du var ordsaken tell våra första föräldrars fall. Du måste dö på ögon blicket."
0 [ r] men fortfor att bed( e) ja om förskoning och att blifva befriad från sett fängelse.
Slutligen låt mannen beveka sig män sade:
"Om jag nu hi[e]lper dig här i från, så kanhända du skadar mig eller tell och med dödar mig."
"Ack, min vän", sade ormen, "huru kan du falla på denna tanken1? Huru skulle jag kunna göra dig något ont, sedan du hadde bevisat mig en så god tienst och tellika en så stor välgärning? Kära man, förbarma dig över mig, anners dör jag snart. Jag har suttit här i flere dagar, utan att jag kunnat fått <lät ringaste tel1 föda. Hi [ e] lp mig, beder jag ännu en gång!"
Länge stod bonden och tvekade, huru han skulle göra. Han öm-kade sig värkl[igen] över ormen män tykte även, att <lät var lika gott, om han dödade honom.
"Män", tängte han, "jag kan väl gälpa dig ur denna klämman."
1 MS: tånken.
140
Han tager då en stor bredevid honom liggande stång och sätter så den emellan sten klyftan och lyckades att vrida den ena utaf dem så mycket, att ormen kom lös. I samma ögonblik, som han blef fri från sin fångenskap, kastade han sig på mannen och slingade sig flere slag om kring honom. Mannen blef helt för skräckt och bad gråtande, att han skulle släppa honom.
"Näi, min vän", sade ormen, "vet du icke, att alla goda gerningar blifver altid illa belönta ?"
"Ack", utropade mannen bedrövad, "om jag hadde vest <lätta, så hadde du skullat dö i samma ögon blick, då jag höjde stången öfver dett huvud. Ack, att du kan vara så hård mot mig, som gorde dig en så stor välgärning! H vad hadde dät väl taget för en ända med dig, om jag ej hadde kommet och frälst dig? Du skullat ofelbart hava dött. Kära, skona mett lif och utgut icke mett blod! Är du hungrig, så skall jag giva dig tell mats den bästa ko, jag äger, eller hvad för ett annat kreatur du hälst önskar hafva."
"Lika gott", sade ormen, "jag skall släppa dig, om vi träffar någon, som säger, att goda gerningar belönas med goda. Män du skall få höra, att alla skall instämma med mig i <lätta fall, som jag förutt har yttrat."
Nu måste mannen vara ormen följacktelig och gå dit han velle hafva honom. Då de nu hadde vandrat ett långt stycke fram på dagen, mötte di en jackt hund, hvelken var aldeles utmagrad och syntes, som hadde han varet utan alt kött på kroppen.
"Huru belönes goda gerningar ?" sade ormen tell hunden. "Svara mig uppricktitt på denna frågan !"
"Goda gi [ e] rningar belönes altid med ont, och man får på sistonne skam tell tack för alla di känster man gort. Dätta får jag nu förnimma.
I min ungdom och så. länge jag kunde förfölja di stakars hararne, så mådde jag tämligt väl. Man gaf mig då mat och jag hadde då fritt inträde uti alla hus. Man berömde mett snälla språng och sluga beslutsamhet. Man täflade om mig och jag fek tell höra än den ene och än den andre. Nu, sedan jag är blifven gammal och icke mera kan vara gangnelig för min husbonde, har han drevet mig ur ·sett hus, och nu måste jag gå, hur jag kan, och försörga mig. Dätta är belöningen för alla di tienster, som jag giort, och för alla de harar och rävar, jag skaffatt mina husbönder. Så ledes ser vi, att goda gerningar b [ e] lönes altid med otaksamhet."
"Hör du nu", yttrade ormen tell bonden, "hvad denna hunden
141 säger? Han har även blefvet illa belönt för sina goda gerningar.
Ännu skall jag bevisa flere exempel, och du måste ännu längre följa mig för att ännu af höra flere."
Bedrövad följde bonden sin fiende. En liten stund der efter får de se en stor män mager häst, som geck på en bergig backe och betade.
Ormen, som blef honom först varse, kallade fram honom.
"Huru belönas goda gerningar ?"
"Mäd ont", svarade hästen. "Dätta får jag, stackare, förnimma.
Sålänge jag var ung, och så länge jag kunde draga lass och vackra åkdoner, så erhölt jag tellräkligt med foder. Man skrapade och bor-stade mig varje dag på <lät sorgfälligaste. Alla berömde mig för mett stolta och ädla uppförande, och jag var af alla omtyckt. Flere herrar täflade om mig, och jag har haft många husbönder. Flera af dem be-handlade mig ecke altid väl, utan jag har ofta varet bode hungrig och torstig. Ja, intet diur är olykliggare än hästen, ty han är skapad blott för att lida. Nu, sedan jag är bliven gammal och oförmögen tel1 att vara lass dragare, frågar man icke vidare efter mig. Jag får nu gå på dät sämsta bete, och man mess handlar mig på dät grymmaste.
Och slutligen blir min lön för alla de tjenster, jag gort, den att dö på rackare ba [ c] ken, och man unnar min kropp ej en gång att blifva ned gräfd i jorden, utan de fattige qvarlevorna blir ett rofv för skogens innebyggare. Så belönas alla de goda gerningar, som vi sta-kars kreatur bevisar människorna."
"Hör du nu", in föll ormen åter, "huru goda gerningar skall belönas? Du finner således, att dät är rättvist, att du skall dö för den goda tiensten du giorde mig."
"Förskräkelikt, förskräkligt", utbrast mannen, "att jag skall blifva så dåligt belönt för en så stor välgärning, som var icke mindre än att frälsa <lett lifv !"
Mannen var nära på att bort svimma vid åtankan på sin före stånde död män fattade åter något mod, då han på afstånd blef varse en gammal man, som kom dem tel1 mötes.
"Skonar du mett lifv, om denna mannen dömmer på annat sätt?"
sade bonden tell ormen.
"Ja väl", svarade ormen, "han skall få vara dommare emellan oss båda."
Då mannen kom något närmare, häpnade han, då han blef varse en så stor orm komma hon(on)om tell mötes.
"Huru skall man belöna goda gerningar ?" sade ormen tel1 honom.
142
"Dät kommer an på hvad <lät är för goda gerningar eller af hvad beskaffen het, de äro", svarade mannen.
Nu berättade den andre mannen hela förhållandet och gaf honom en blik, så att denne förstod, att <lät var någon stor fara för den stackaren.
"Jag kan icke af dömma saken", svarade mannen, "förr än jag besett stället och får telika se, huru <lät tell gek".
"Nå, så följ med", sade ormen, "så skall jag visa dig, hur <lät geck tell !"
Då de nu hadde hunnet tell stället, visade ormen bonden, huru han låg emellan bergs klyftorna, och att denne mannen kom och befriade honom - o. s. v.
"Ännu kan jag ej af dömma denna saken, för än jag får se, hur du låg", sade mannen.
Nu kröp ormen ner emellan remnan, såsom han tell förne hadde varet, och lade sig alldeles på samma sätt som förut. I ögon blicket sätter mannen in stången och välte tell baka stenen på ormen, som nu blefv i samma belägenhet som tellförne. Nu började ormen åter att ropa och bed(e)ja om lifvets förskoning.
"Näi, min herre!" sade båda bönderna. "Nu må du setta qvar, män du roga dig! Så skall goda gernengar belönas."