En döf bonde stod en gång bredevid sin stuga och skulle förfärdiga ett yxa skaft, och som han var döf, överlade han ofta med sig skälf, hvad han skulle svara dem, som talade med honom, ty han velle icke låta förstå, att han var begåvad med <lätta fel.
Under dät han som bäst var syslosatt med nämde skaft, blef han på långt håll varse några herrar, som närmade sig åt stugan.
"Se där", yttrade han för sig siälf, "kommer några herrar för modligen hit. Ack, om jag nu kunde v[ e] ta förut, hvad di säger tel1 mig, så jag kunde svara dem på deras spörsmål!"
"Tyst", sade han, "jag tror mig redan veta, hvad di skall säga. Dät är naturligt, att di först frågar mig, hvad <lät är eller skall blifva, dät som jag arbetar på, då jag skall svara, som sanningen är, att dät skall blifva ett yxsa skaft. Då säger di för modligen, att dät är för långt, då jag skall svara, att dät skall skäras af vid knaggen. Sedan vell di väll låna min båt och ro över ån med. Män jag skall svara, som sant är, att den är för gammal och håller ecke tätt, ty den är sprucken. Sedan frågar di väl efter min märr. Män jag får då svara, som sanningen är, att ryttarne ·fördervade hänne, då mötet var."
Knapt hadde han hunet sluta denna överlägning, förr än herrarne voro framme.
"Goda 1, bonde!" sade en af dem.
"Yxa skaft, kära herre."
"Är du rasande, bonde?"
"Ja, efter knaggen, min herre."
"Har du din hustru hemma?"
"A näi, mina herrar, hon duger icke, emedan hon är för gammal, och dess utom är hon sprucken och håller ej tätt."
"Har du din dotter hemma då?"
1 MS: Godag med g överstruket.
160
"Ack näj2, mina herrar, hon är äfven obrukbar, emedan ryttarne redo ryggen af hänne, då mötet var."
"Är du rasande, bonde?" sade en utaf herrarne åter.
"A ja", svarade mannen, "ganska ofta händer dät, då väderleken är vacker."
Herrarne aflägsnade sig under gap skratt.
2 MS: naj.
[28. D E N S T A R K E D R Ä N G E N]
Om le/le Knös.
En bonde var uti skogen en gång och hugde ved. Under dät han vandrade där för att utsöka ett stort träd, som han skulle ned hugga, blef han vilse och kunde ej råka hem. Då han hadde fortsatt vand-[ r] ingen en stund, mötte han ett ovanligt vackert fruntimmer, som hälsade på honom ganska höfligt, under dät hon kastade di mäst smi-lande1 och behagligaste blickar på honom. Snart gaf mannen lika vän-skapliga tel1 baka, och snart överväldigade honom kärlekens guda mackt.
Några år der efter kom en dag en liten gosse in tel1 bonden och häl-sade:
"Godag, min far!"
Mannen kastade uppmärksamma blikar på honom, under dät han sade:
"Din far! Ecke är jag din far?"
"Jo, är ni så. Mins ni icke, att ni för 7 år sedan träffade ett vac-kort fi;-untemmer* i skogen, då ni huggde ned dät stora trädet? Dätta fruntimmer är min mor, och är ni således min far. Nu har mor haft mig i 7. år, och nu måste ni hafva mig i lika lång tid."
"Må så vara", sade mannen, "blott du vell vara arbetsam."
"Å jo, min far skall sleppa och hafva några drängar hädan efter.
Män jag vell och hafva bra att äta."
Om midagen kokades en stor gryta med ärtor, som skulle vara en-dast för hans räkning. Män han åt ecke allenast ut <lätta utan alt, hvad som fans i huset, män kunde likväl icke blifva mätt. Uti sin ifver skyndar han sig ut i ladugården och slog igäl en ko och slukade äfven den.
Nu blef mannen och qvinnan aldeles för skräkta och började be-klaga sig under di bettraste tårar över ett så onaturligt ätande,
fruck-*Dät var skog snuvan.
1 MS: smitande.
I I Svenska Folksagor. II.
tande, att han tell nästa mål skulle äta upp alla de öfvrige kreaturen, som var qvar i ladu gården.
Denna deras klagan rörde lille Knös, ty så var hans namn. Han beslutade att fly från dem.
"Kära min far", utbrast han, "varen ecke bekymmare för kon!
Jag skall väl betala den i sinom tid, endast ni vell förlåta mig. Jag skall icke mera ligga er tell last."
"Hur kan du ersätta mig denna förlust?" sade bonden.
"Å jo, jag skall besöka kungsgården, där jag skall på något sätt förvärva mig någon lycka, ty sedan ni som christen männeska är min far, så hafver jag mackt att kunna vara synlig och umgås med män-niskorna."
Nu begaf sig lille Knös tell kungs gården, där han utbad sig få tala med konungen.
"H vad vell du, min gosse?" frågade konungen, under dät han med uppmärksamhet och förundran betraktade denne lille besynnerlige dvärgen.
"Jag vell städja mig hos ers Majestät", sade Knös.
"Du vell städ ej a dig hos mig! H vad kan väl du, lille byting, uträtta?"
"Dät skall ers Majstät nog få förnimma uti framtiden", svarade Knös.
"Nå väl", svarade konungen, "hvad kan du vella hafva för en känst?"
"Å, lika gott, hvad som hälst. Jag vell häls göra grof arbete så dant, som konungens andre drängar gör. Och får jag på för hand nämna, att jag tärvar lika mycke mat om dagen som 50 man. Män jag skall tellika göra så mycket som 50."
Konungen tycktes blifva häpen vid denna underrättelsen.
"Du kan bode äta och göra så mycket som 50 man! Huru kan dät vara möjeligt? Nå väl, jag har lust att städeia dig på I år. På huru dana vilkor vell du städia dig?"
"Jag vell ecke städeja mig på någon vess tid utan vell jag städeja mig på dät viset, att då Hans Majst. befaller mig göra något, som jag ej kan uträtta, så skall jag vara res färdig genast. Hvad lönnen anbeträfar, så får vi komma överens der om, då jag är res färdig här i från."
Konungen fant sig belåten med desse tjenst vilkor.
Nu måste dät tellagas en tämligt stor qvantitet mat tel1 den ny
komne2 drängen .. Alla för vånade sig över hans omåtliga ätande. I flere dagar var Knös ovärksam och endast spaserade och rökade sin pipa. Ingen torde tala honom tell <lät ringaste, emedan di fruck-tade för hans vrede, ty han var ganska häftig tell sinnes.
Slutligen vågade konungen yttra tel1 honom, att han åstundade få se honom arbeta.
"Min tid är ännu icke kommen", svarade Knös konungen med en bestämd ton.
Konungen teg och aflägsnade sig, under <lät han redan började ångra sig, att han hadde statt en sådan dräng, som ingen vågade befalla, icke ens han siälfv.
En vinter dag, då <lät var ovanligt vakert, gafs befallning, att alla drängarne skulle köra ved från skogen.
"I dag har jag lust att följa med", sade Knös.
Han befalte, att man skulle hafva fram en af de störste och star-kaste arbets vangnarne jämte 50 par oxar. Man hadde fram en af di grovaste vangnarne, som fans på gården.
Då Knös fick se den, sade han :
"Icke skall ni hafva fram en sådan vangn tel1 mig! Tror ni, att jag är något barn, som skall roga mig? Haf fram en annan!"
Då de nu hadde för klarat för honom, att denna var den störste och grovaste af alla, svarade han:
"Sådant duger icke för mig."
Nu anskaffade han sig någon verktyg och förfärdigade sig en, paslig efter hans smak. Hiulen var så stora som vanliga qvarnhiul, akslarne som kobben eller axselen på <lät största masungs hiul o. s. v.
Knös erhölt 50 par af di starkaste och störste oxsar, som fans på gården, dem han satte för sin vagnn, och så bar <lät af med honom i spetsen för de andre drängarne.
Nära hela dagen spaserade Knös utan att bry sig om <lät minsta att arbeta. Han spaserade fram och tell baka rökade sin pipa, under
<lät att de andre drängarne arbetade oupphörligt. Avundssiukan var icke liten hos dem, att di skulle hafva så strängt och han hela dagen gå ovärksam. Ingen vågade sig att säga något tell honom i <lätta fall.
Slutligen kunde en utaf dem icke längre hålla sin harm fördold utan att yttra något.
"Kära Knös", framstapplade han, "hvar före arbetar du ej utan
2 MS: komme.
164
går så fåfäng hela dagen? Nu har di fläste af os redan läst och äro snart färdiga att draga hem. Hur skall du hinna få läst och hugget, så att du kan följa med?"
"Bry dig icke om mig! Min tid är ännu icke kommen", svarade Knös.
Några minuter <lerefter var alla färdiga att taga tömmarne, då Knös skyndar sig att gripa tvärs om dät ena trädet efter dät andra och af bröt dem ner vid roten, som hadde dät varet kåll ståckar, och innom IO minuter hadde han redan fult lass. Alla hans kamrater förundrade och för skräkte sig för hans ovanliga styrka.
I flere år hadde vargarne gort en gruvilig förödelse bland alla ortens kreatur i synerhet bland konungens boskap. 20 a 30 blefvo varje år ett rof för desse obehagliga skogen [ s] innevånare. Män icke nog att de nedgorde och plundrade så många kreatur, utan de hadde förökt sig så grufveligen på några år, så att dät var icke ovan-ligt att si samlingar af 40 a 50 st. i varje skäck. Konungen hadde i flere år vid taget alla åt gärder för att utrota desse snyltgässter. Män ju mera man förföljde dem, ju mer förökade de sig. Snart infant sig en och annan af dem1 hvelka velle hälsa på drängarnes oxsar. Di gorde altsom oftast försök, ehuru di voro flere människor i sällskap.
Di vågade tell och med att närma sig Knöses oxsar.
"Kom hit om ni vågar", sade han, "då skall ni snart få en annan ände och tuta uti !"
Slutligen var dät en utaf dem, som ref en utaf hans oxar på bring-an. Nu blef Knös vred och befalte vargarne samlas om kring honom.
Lika som vargarne hadde varet honom hörsamma eller som han hadde haft en förtrollande mackt, fram kom över 200 af desse skogens innebyggare och samlade sig om kring honom. Han tager först och från spänner den rifne oxen och i hans ställe sätter dit vargen. Sedan tog han och vred halsen af alla di om kring honom stående vargarne och lade dem övan på sett lass. Då de nu kommo hem, förskräcktes alla över Knöses last, och alla gladde sig över den lyckliga fångs [ t], som han hade hem.
Åter igän spaserade Knös en lång tid utan at förrätta dät minsta arbete. Dät var n[u] slut med sjörde3 tiden, och alt var för samlat uti ladorna. Då inträdde Knös en morgon tell konungen och utbad sig att få sin del utbytt, som han skylle göra för året. Konungen beveljade
3 MS: skörde ändrat till sjörde.
honom <lätta. Nära hela vintren arbetade di andre stackars drängarne på logarne med säden, då Knös under tiden blott spaserade och rökade sin pipa. Konungen var hökst mess nöjid med denna drängen och velle gärna sleppa honom, män han uppfylde tell alla delar <lät över-ens komna kontracktet, ty han garde alt, hvad konungen befalte. Ända tels fram på våren gek Knös fåfäng utan att företaga något arbete.
Män ecke dästomindre velle han hafva sin fullkomliga mat potion för 50 man om dagen.
En dag uppsteg Knös tidigare än vanligt. Han ämnade nu börja förätta sina arbeten. Han efter frågade, om där fanns några sla-gar för att tröska säden med. Man fram tog då flere stycken, män han endast begabbade dem. Nu tog han en bielke4 från ladugården och en liten mindre. Dessa samman bant han tel1 en pläell eller så kallad slaga. Han ut kastade all halmen på jorden utan för logen och började slå på den med den oformeliga slagan, så att halmen flög många alnar opp i luften. Inom några ögon blick var alt uti sin ordning.
Nu var endast fråga om att kassta säden. Dätt tellgeck på följande sätt. Han uppstig på taket och f-s, så att halmen flög försig siälfv, säden försig skälf och angnarne för sig skälfv. Snart var alt färdigt.
Alla för undrade sig här över.
Åter spaserade lille Knös en lång tid gångslös. Konungen försökte på alt möjeligt sätt att blifva utaf med honom. Han låt kasta en tunna salt i hafvet och befalte honom upplåka, velket han giorde recktit. En gång kastade konungen en tunna korn uti en diup brun.
Män även <lät lyckades för honom. Konungen var myket bedrövad öfver denna tjenaren.
Endag kom <ler order, att konungens granne hadde förklarat krig mot honom, och att han velle överväldiga sig hela landet. Nu blefv konungen glad för sin Knös, och nu var han en kär undersåter.
Konungen frågade honom, om han velle vara honom begälplig i <lätta vicktiga ändamål. Knös lofvade honom <lät, och snart bar <lät af med en ansenlig krigshär, åtföljd af konungen och den tappre Knös.
Dät var naturligt, att man skulle hafva flere transport vagnar full packade med mat föråder endast för Knös räckning.
Då krigshärarne voro samlade, uppstäldes di genast i slagst ord-ning. Män som Knös hadde haft flere förrättningar försig, var han
4 MS: beilke.
166
hungrig, och velle han, för än han gaf sig i kalabalikens, äta sig mätt först. Han satte fram för sig en stor smörtunna och började äta.
Fienden, som var otolig, velle genast börja fienteligheterna och bör-jade skuta några anmanings skott.
Då kulorna vinade förbi Knös öron, sade han med en vred ton :
"Den skall anfäckta eder, om ni kastar blåbär på mig och ej unnar mig äta!"
Bäst som han satt och åt på sin tämligt stora smörgås, kom en stor kanon kula och slog mett uti smörtunnan, att smöret stank hökt uti luften och tunnan flög i hundrade bitar. Nu uppeldades Knöses
vred-gade låga. Han språng upp, under dät han sade:
"Den skall anfäckta er, som ej vell låta mig äta mig mätt!"
Han grep ett stort träd, som händelse vis låg ett stycke från ho-nom, och man skall finna, huru stor förödelse han giorde i bland dem. Snart var hela den fienteliga hären nedgord utaf den oöver-vinnerlige och tappre Goljat, och freden blef af slutad emellan båda konungarne. Glad åter vände nu konungen med sin arme, och alt blef stilla !ungt sedan.
Flere gånger försökte konungen att b [ 1] ifva utaf med lille Knös, män alt för gäves, emedan han uträttade alt, hvad konungen befalte.
En gång spaserade konu(nin)ngen uti sin trägård, då händelsevis Ielle Knös hadde den nåden att få spasera med. Under dät de som bäst gingo tellsammans, släppte konungen en f-s.
I ögonblicket sade konungen:
"Tag rätt på den!"
Som blexten for Knös bort några stenkast derifrån och återvände havande ett stort ekelöfv i handen och sade:
"Se här, Hans Majst., har jag halfve, som blef qvar settande på
<lätta bladet! Män andre hälften är borta. Således måste jag nu kom-ma från Ers Majstät."
Konungen, glad öfver dät han kunnat fått honom på den vägen, sade:
"Hvad begär du i lön för dät du har varet hos mig?"
"Jag begär och vell hafva 1. skäppa hvita pänningar."
"Dät skall du få, min gosse", svarade konungen.
Då lelle Knös hadde erhållet pänningarne, begaf han sig tell sin far.
5 MS : katabaliken.
Vid dät han inträdde i stugan, sade han:
"Se här, min kära far, skall jag betala kon, som jag åt upp för er, då jag kom tel1 er!"
Glad emotog bonden pänninge posen, som giorde honom tel1 en rik man.
H va( d) lille Knös seder mera blef utaf, förmäler icke historien.