Institutionen för arkeologi och antik historia
Värdet av repatriering
En biografi av totempålen G’psgolox’s repatriering från Sverige till Kanada
Frida Ekberg Toscano
Kandidatuppsats 15 hp i arkeologi VT 2021 Handledare: Helene Martinsson–Wallin Campus Engelska Parken
Abstract
Ekberg Toscano, Frida 2021. Värdet av repatriering. En biografi av totempålen G’psgolox’s repatriering från Sverige till Kanada.
Ekberg Toscano, Frida 2021. The Value of repatriation. A biography of totem pole G’psgolox’s repatriation from Sweden to Canada.
The study is an archaeological biography of the G'psgolox totem pole told from the Haisla people's perspective in Canada and adopts cultural relativism and the theory of ontology to highlight their experience and perspective on the repatriation process of the G'psgolox totem pole. The research has been limited to studying the totem pole only based on an emic perceptive, the Haisla people, and departures from secondary sources consisting of films, Haisla organizations websites, and literature where they shared their experiences. For the Haisla people, the G'psgolox totem pole is not like all other totem poles erected during their traditional potlatch ceremonies. This pole was created when Hailsa culture, society, traditions, beliefs, and identity were dying out due to, among other things, the European colonization and the consequences that it brought with it, such as "The Indian Act" in Canada. This act aimed to eradicate the country's indigenous cultures and inculcate the "white way," which turned into a mass extinction threat to different First Nations in Canada, such as the Haisla people. Therefore, since its creation, the G'psgolox totem pole has immeasurable value for Haisla's people since it symbolizes survival, strengthening of Haisla's culture and identity after almost disappearing.
However, the pole was taken without consent ending in Sweden, which affected Haisla society and led to a series of international events, where the Haisla people strived to repatriate the G'psgolox totem pole to its origins.
Previous studies of the repatriation process have, with some exceptions, mainly adopted the Western perspective, giving only the Western reality of the events, distorting the arguments in the repatriation debate to its advantages.
The study shows that Haisla has a holistic perspective on their surroundings where everything is integrated, connected, and influences each other through time and space, including tangible and intangible material and across the living and spiritual world, which differs from the Western perspective, and more when it comes to the understanding of the value of cultural heritage. Therefore, through the repatriation process, the Western beliefs clash against Haisla's reality and value over their cultural heritage. Although this, the Western way tended to dominate the whole repatriation before, during, and after the process, minimizing, in this case, the Haisla peoples perspective and the cultural value that the G'psgolox totem pole could bring to them.
Keywords: G’psgolox totem pole, Haisla people, repatriation, biography, cultural heritage and identity.
Kandidatuppsats i arkeologi 15 hp. Handledare: Helene Martinsson.
Ventilerad och godkänd 2021-06-15.
© Frida Ekberg Toscano
Institutionen för arkeologi och antik historia, Uppsala universitet, Campus Engelska Parken Box 626, 751 26 Uppsala, Sverige.
Tack
Jag vill börja med att tacka min handledare Helene Martinsson–Wallin för hennes vägledning och råd under uppsatsen. Dessutom har hon varit en stor inspirationskälla för mig med sina globala arkeologikunskaper under hela min arkeologiutbildning. Jag vill även tacka Carl–Gösta Ojala som också har inspirerat mig under hela utbildningen med sina breda kunskaper i urfolksarkeologi. Ytterligare vill jag tacka hela lärarkåren på Institutionen för arkeologi och antik historia för att de gör ett fantastiskt och viktigt arbete varje dag! Vidare vill jag tacka Maria Ohlsson för hennes fina språkhandledning. Sist men inte minst vill jag tacka min man för hans stöd och för att han finns vid min sida samt min familj och vänner för deras mångåriga stöd.
Innehållsförteckning
1. Inledning ...1
1.1. Syfte och frågeställning ...1
2. Teori, material, metod och avgränsning ...2
2.1. Teori ...2
2.2. Material och metod ...2
2.3. Avgränsning och källkritik...3
2.4. Terminologi, förkortningar och översikt över Haislapersoner ...3
3. Bakgrund ...5
3.1. Kulturarv ...5
3.2. Urfolk och repatrieringsproblematik ...5
3.3. Urfolken i Amerika från Columbus till idag ...6
3.3.1. Förändring och nya möjligheter för urfolken ...7
3.4. Haislafolken: Kitlope och Kitamaat ...7
3.4.1. Potlatchceremonin och totempålarnas innebörd ...8
3.4.2. Undergång av totempålarna och potlatchceremonin ...8
3.4.3. Totempålen G’psgolox resa från Haisla och tillbaka igen...9
4. Tidigare studier om G’psgolox’s totempålens repatriering ... 10
4.1. Sammanfattning ... 11
5. G’psgolox biografi ur ett emiskt perspektiv ... 12
5.1. Haislafolkens livsfilosofi, ontologi och totempålarnas mening ... 12
5.2. G’psgolox’s totempålens ursprung ... 13
5.2.1. Totempålen G’psgolox’s ikonografi ... 13
5.3. Återförandekravet av G’psgolox totempålen ... 13
5.3.1. Kulturarvsvärdet: identitet ... 13
5.4. Repatriering G’psgolox totempålen ... 15
5.4.1. En kontroversiell “gåva” till Haislafolket: G’psgolox totempålen ... 15
5.4.2. G’psgolox totempålen återsänds till Haislafolket ... 17
5.5. Kulturavet, identitet och läkning ... 18
5.5.1. Haislas sed: lämna totempålen åter till moder jord ... 18
6. Diskussion och slutsatser ... 20
6.1. Haislas världsåskådning och relation till repatrieringen av totempålen ... 20
6.2. Totempålens betydelse för Haislas historia över tid ... 21
7. Sammanfattning ... 23
8. Bibliografi ... 24
8.1. Litterartur ... 24
8.2. Webbsidor och elektronisk resurs ... 26
8.3. Övriga referenser ... 28
9. Bilaga ... 29
9.1. Bild 1: Kolonin British Colombia i Kanada ... 29
9.2. Bild 2: Haisla karta i British Colombia, Kanada ... 30
9.3. Bild 3: Haisla territorium i British Colombia, Kanada ... 31
9.4. Bild 4: Replik Totempålen G’psgolox (bild på titelsidan)... 32
1
1. Inledning
Urfolksarkeologi är en relativt ny underdisciplin i arkeologin och fler undersökningar med utgångpunkt i ett urfolksperspektiv gällande repatrieringar behövs för att skildra flera synvinklar (McGhee 2008: 579–585 Murray 2011: 363–372). Dessutom har repatrieringskraven från urfolken ökat, dels för att självbestämmande har uppkommit och dels för att självbestämmandet har ökat. Likväl påträffar urfolken hinder i repatrieringsprocesserna (Atalay 2006: 290; Tuki & Jakobson 2021) där juridik och politik påverkar (Jessiman 2011:
370-382; Kjellberg 2003: 1–16).
Denna uppsats är en biografisk studie av totempålens G’psgolox’s (TPG) repatriering från Etnografiska museet (EM) i Stockholm, Sverige (SV) till Haislafolket (HF) i Kanada (CA) som pågick från 1991 fram till 2006 (Native Network 2006). På så sätt kan urfolkets perspektiv på repatrieringen lyftas fram eftersom arkeologin välkomnar nya perspektiv. Studiens resultat kan bidra med mer fakta och förståelse om hur repatrieringar upplevs av urfolk från deras synvinkel samt med att förbättra urfolkens situation under repatrieringsprocesser.
1.1. Syfte och frågeställning
Det finns flera sanningar om föremålet TPG. Betraktelsesätten och värdet av ett föremål kan ändras genom rum och tid och upplevas olika av olika individer. Av den orsaken vill jag bidra med att presentera andra alternativa aspekter i forskningen om repatriering än de västerländska perspektiven (McGhee 2008: 579–585; Olsen 2016: 27–33).
Syftet med uppsatsen är att skriva en biografi om TPG och lyfta fram urfolket Haislas upplevelse av repatrieringsprocessen av TPG. Den västerländska synen på repatrieringsprocesser har med vissa undantag dominerat urfolksstudier och repatrieringsstudier vilket ger en skev bild av repatriering och snedvridning av argumenten i repatrieringsdebatten (McGhee 2008: 579–585; Olsen 2016: 27–33). Haisla kan inte ses som en homogen grupp (Drugge 2016: 11; Olsen 2016: 29–34) då samtliga individer har olika tankar och syn på repatrieringen av TPG. Mot bakgrund av detta kommer olika synvinklar från olika individer i Haisla presenteras för att ge en bredare inblick i repatrieringsprocessen av TPG.
Detta görs för att verkligen försöka fånga hela HF:s emiska perspektiv på repatrieringen.
Begreppet emisk avser en kulturell verklighet där en samhällsgrupps egen idévärld blir synbar (Björklund & Hannerz 2017:12).
Att lyfta fram urfolkets synvinkel kan medföra en större förståelse för de kulturella föremålens och kvarlevornas betydelse och värde för urfolken. Detta kan leda till en jämlikare dialog mellan urfolk och de aktörer som är inblandade när repatrieringar verkställs.
För att uppnå syftet med arbetet används följande frågeställningar:
• Vilken är Haislafolkets världsåskådning och dess relation till repatrieringen av totempålen G’psgolox?
• Kan objektets livshistoria bidra till att identifiera ifall totempålen har haft en skiftande historisk, kulturell och social betydelse inom Haislagruppen över tid?
2
2. Teori, material, metod och avgränsning
2.1. Teori
Uppsatsen utgår från kunskapsteorin ontologi. Med en ontologisk teori kan lärandet om varandet och verklighetens uppbyggnad urskiljas samt verklighetens fundamentala kategorier beskrivas. Ontologin ger en stringent beskrivning av verkligheten och således kan tingens sanna väsen lyftas (Åsberg 2001: 3–6). Detta blir avgörande i denna uppsats då TPG:s biografi ska lyftas fram utifrån HF:s föreställningsvärld.
2.2. Material och metod
Primärkällor i form av intervjuer (NE u.å. d) med representanter från HF hade varit optimalt men detta ryms inte inom nuvarande uppsats. Sekundära källor (NE u.å. d) såsom digitala och analoga resurser används istället i uppsatsen. Dessa består av filmer, akademisk litteratur och texter från Haislaorganisationernas officiella webbplatser. Materialet är relevant för att studera HF:s upplevelse av repatrieringen och för att komplettera studien med andra tidigare undersökningar. Detta är för att erhålla en emisk förståelse av materiell kultur som har blivit stulen eller på annat sätt fjärmad från det ursprungliga kulturella sammanhanget och senare återlämnats och påverkat HF:s kulturella identitet.
Huvudmaterialet i denna uppsats har samlats in från Gil Cardinals två videodokumentärer:
Totem: The Return of the G’psgolox Pole (2003) och Totem: Return and Renewal (2007) Tre ytterligare sekundära källor i uppsatsen är webbplatserna från Haislaorganisationerna Native Network (2006), First Nations (2008) och Haisla Nation (2015).
De sekundära källorna som Cardinal (2003, 2007) och Haislaorganisationernas webbplatser har bidragit till att fånga upp olika Haislaindividers ord ordagrant. Detta har medverkat till att de har blivit primära källor i uppsatsanalysen då de dokumenterar HF:s perspektiv av repatrieringen. Ett flertal av citaten i uppsatsen kommer ifrån olika individer från Haisla som var med i filmerna som har analyserats utifrån HF:s emiska perspektiv. Haislaorganisationernas webbplatser och den sekundära akademiska litteraturen har också hjälpt till att återge HF:s perspektiv i studien då dessa texter innehåller citat från olika individer vilket blir som en ursprungskälla i uppsatsen. Dessa källor har använts för att söka efter mönster och teman som speglar HF:s emiska perspektiv av repatrieringen. Vid analyserna har metoderna biografi och kulturrelativism använts.
TPG betraktas som objektföremål i uppsatsen, där Igor Kopytoffs och Arjun Appadurais (1986) metodologiska begrepp objektbiografi används. Ett biografiskt perspektiv i studien kan bidra till att kulturella fenomen uppdagas genom objekts hela kulturella livshistoria. (Appadurai
& Kopytoff 1986: 5–36). Genom objektbiografin går det att närma sig TPG och studera den som ett objekt där funktion, form, användning, betydelse och relationer kan urskiljas vilket bidrar till att skapa objektets livshistoria (Harris & Cipolla 2017: 80f) och synliggöra ett långtidsperspektiv. Sålunda kan skapandet av TPG och dess innebörd identifieras, därefter resan till Sverige och dess svenska syfte, därpå den 15-åriga repatrieringsprocessen av TPG och därnäst återresan till HF i Kanada. Avslutningsvis behandlar biografin utläggningen av TPG i den kanadensiska skogen.
3 Ytterligare kommer Franz Boas (1858–1952) kulturrelativism komplettera studien. Inom kulturrelativismen framhålls att varje ting och fenomen behöver studeras i sin kulturella kontext och i sitt sammanhang då det är viktigt att förstå varje kultur utifrån sina egna premisser (Hastrup 2010: 2010: 49–55). Således studeras TPG:s repatrieringsprocess i denna uppsats för att kontextualiseras inom HF:s upplevelser så deras premisser lyfts fram. Kulturrelativism används för att beteckna moraliska attityder (NE u.å. c) och på så sätt kan kulturrelativism användas för att belysa HF:s sedvänjor, normer och tankemönster.
2.3. Avgränsning och källkritik
Denna uppsats avgränsas till återbördandet av totempålen G’psgolox från Sverige till HF i Kanada. Avgränsningen är lämplig för att fokusera på HF:s emiska perspektiv på repatrieringsprocessen och därigenom uppfylla uppsatsens syfte. Genom att avgränsa studien till ett objekt (TPG) behandlas den dynamiska världen omkring det på ett vetenskapligt sätt (Hastrup 2010: 20). Därmed kan studien fånga upp HF:s kulturella dynamik, föreställningsvärld och kulturella uttryck samt belysa repatrieringsprocessens innebörd och TPG:s gestaltning av HF:s kulturarv vilket bidrar till att besvara studiens frågeställningar.
En kritisk aspekt är att endast svenska och engelska vetenskapliga artiklar, rapporter, uppsatser och böcker har använts. Information i media och nyheter om TPG har utelämnats då det inte finns plats att ta med allt som har skrivits om TPG under alla år. Dessutom är en källkritisk aspekt att endast sju olika Haislapersoners citat har använts i studien, givet att Haisla Nation består av ca 1700 personer (Haisla Nation 2015). Dessa Haislarepresentanter utgörs dock av hövdingar, äldste och chefsråd som är för en officiell talan för HF, och därför kan anses representera deras åsikter. Dessutom refereras och återges perspektiv ifrån andra Haisla som är var delaktiga under repatrieringen och andra som delade sin upplevelse om repatrieringen.
Slutligen kan misstolkningar och missförstånd av moraliska värderingar ha uppstått och bidragit till felaktiga slutsatser eftersom jag som skriver uppsatsen inte själv tillhör haislafolket eller någon annan av världens ursprungsbefolkningar.
2.4. Terminologi, förkortningar och översikt över Haislapersoner
Amerika står för Nord-, Mellan- och Sydamerika (NE u.å. a) i denna text. Annars tydliggörs vilka länder i Amerika som behandlas, vilket gäller USA och Kanada.
Haislaterminologi förklarad av Haisla Jackie Green (2000).
• Noosta – teach or share more
• Noosa – share another story
• Nuuyum – Haisla way of life and our laws Förkortningar
• CA – Kanada
• EM – Etnografiska museet, Stockholm
• HF – Haislafolket
• SV– Sverige
• TP – Totempåle
• TPG – Totempålen G’psgolox
4 Haislapersoner som återger deras upplevelser under repatrieringen
• Henry Robertson – mästersnidare, barnbarn till snidaren av TPG, Weikas
• Lyle Wilson – konstnär Citerade Haislapersoner
• Gerald Amos – chefsråd
• Louise Barbetti – äldste
• Cecil Paul – örnhövding
• Dan Paul – ättling till hövding G’psgolox och är G’psgolox hövding under repatrieringen
• Gordon Robinson – författare
• Louisa Smith – äldste, syster till hövdingen Dan Paul
• Derek Wilson – mästersnidare, brorson till Henry Robertson
5
3. Bakgrund
3.1. Kulturarv
Edward Taylor (1832–1917) anser att:
Kultur eller civilisation är i sin vidaste etnografiska mening den komplexa helhet som omfattar kunskap, tro, konst, moral, lag, sedvänja och alla andra färdigheter och vanor som människan har tillägnat sig som medlem av samhället (Hastrup 2010:15).
Liknande anser Kurkiala och Moksnes (1995: 9) att med kultur avses hur ett folk uppfattar sin värld och hur den ska se ut enligt deras föreställningar men att kultur ständigt genomgår förändringar (Kurkiala & Moksnes 1995: 9). Ytterligare finns det immateriella kulturarvet som handlar om överföringar av kulturarvet som inte är fysiskt eller greppbart och likväl har överförts från generation till generation. Där ingår kunskap, färdigheter, representationer, praktik och uttryck som associeras samman med föremål, artefakter och instrument för att föra kunskapen vidare. Kulturarv skapas, överförs och appliceras av grupper, individer och samhällen genom deras interaktioner med naturen och miljön där de befinner sig och ständigt återskapas över tiden. Detta kulturarv kopplas och associeras till identitet och historia. I konceptet bidrar immateriella kulturarvet till en respekt för kulturell diversitet och kreativitet och är erkänd som en internationell mänsklig rättighet (Unesco 2003: 4–7). I grunden står kulturarvet för egendom som definierar rättigheter eller skyldigheter för symboliska kvarlevor från ett samhälles förflutna. Olika kollektiv har tagit på sig makten att kungöra dessa rättigheter eller skyldigheter (Eriksen 2013: 92f).
Kulturarvsbegreppet i denna studie kommer att utgå från båda kulturarvsdefinitionerna ovan, där det materiella och immateriella räknas in i sin miljö genom tiden som är en del av individers, gruppers och samhälles identitet.
3.2. Urfolk och repatrieringsproblematik
Begreppet repatriering används för att beskriva processen att återlämna ett kulturföremål eller kvarlevor till urfolk, stat, nation eller en grupp (RAÄ 2020: 7). Museernas uppgift vid deras skapande var att bevara olika kulturers historia som hade utsatts för bl.a. kolonialism och epidemier som hade utplånat hela kulturer (Etnografiska 2021). Repatriering är därför ett känsligt ämne då föremålen eller kvarlevorna som ska repatrieras oftast har blivit tagna på ett olagligt eller oetiskt sätt (Nilsson Stutz 2008: 157–161). Mängder av mänskliga kvarlevor och kulturföremål samlades in under 1800-talet och 1900-talets början för att studera mänsklighetens ursprung (Trulsson 2012: 5). Det var Charles Darwins (1809–1882) evolutionistiska idéer om att utvecklingen var linjär och framåtskridande som präglade insamlingen för att studera olika samhällens förflutna, och det moderna samhället ansågs vara slutresultatet av den långa utvecklingsprocessen (Bringéus 1990: 29–34).
För arkeologer innebär repatriering att urfolk har rätt att framföra krav på att få föremål eller mänskliga kvarlevor återlämnade till dem från intuitioner och museum vilket är en materiell transaktion. Men repatriering är en stor diskussionsfråga eftersom det handlar om kulturella föremål och mänskliga kvarlevor (RAÄ 2020: 5f). I grunden ger kulturarvet
6 rättigheter eller skyldigheter för symboliska kvarlevor till de förflutna samhällena (Eriksen 2013: 92f).
I den internationella kontexten är den stora frågan alltid vem som har rätten till dessa föremål och kvarlevor. Det immateriella kulturarvet som associeras till dessa är erkänt som en internationell mänsklig rättighet (Unesco 2003: 4–7) och en av rättigheterna är rätten till självbestämmande. Sedan FN:s urfolksdeklaration antogs 2007 har urfolk börjat kräva självbestämmande och i samband med det har olika repatrieringskrav ökat från länder och urfolk för att kräva tillbaka de kulturföremål och mänskliga kvarlevor som under historiens gång har tagits ifrån dem (RAÄ 2020: 10).
För urfolk handlar repatriering om mer än bara mänskliga rättigheter eller materiella transaktioner från en plats till ursprungsplasten. Att föremålen återbördas till sina ursprungliga ägare kan hjälpa urfolk att definiera och förstärka sin identitet, historia och framtid, vilket historiskt sett inte har varit möjligt för urfolken sedan koloniseringen (McGhee 2008: 579–585;
Nilsson Stutz 2008: 157–168; Murray 2011: 363–372).
Studier och diskussioner om repatriering av kulturföremål och mänskliga kvarlevor saknar ofta urfolkens perspektiv medan den västerländska synvinkeln präglar arkeologin och andra discipliner (McGhee 2008: 579–585). Detta har uppmärksammats under de sista 25 åren och har resulterat i att urfolkens synpunkter har blivit viktiga inom arkeologin (McGhee 2008: 579–
590; Murray 2011: 363–372). Således skapades urfolksarkeologi som har blivit en accepterad underdisciplin och har tillsammans med postkolonial arkeologi influerat arkeologin och bidragit till diskussioner om repatriering och kulturarv. Detta har resulterat i att nya böcker har skrivits om urfolkens kulturarv och nya definitioner har skapats som är i balans med urfolkens trosföreställningar och föreställningsvärldar (Murray 2011: 363–372; Olsen 2016: 26–30).
Urfolken har kämpat för att bedriva en egen forskning (Olsen 2016: 30) och idag har flera forskare urfolksbakgrund och detta gör att urfolkens etik, värderingar och urfolkskunskap tas in i olika discipliner, vilket genererar nya praxismodeller och blir till ny kunskap (Murray 2011:
363–372; Olsen 2016: 30). Forskares olika bakgrund har bidragit med kritiska synpunkter på den tidigare forskningen om urfolk och genom detta har de nya perspektiven bidragit till en global hållbarhet som genererar en etisk medvetenhet inom urfolksarkeologin (Drugge 2016:
9–14). I samband med detta försöker denna studie bidra med ett urfolksperspektiv.
3.3. Urfolken i Amerika från Columbus till idag
När Christopher Columbus landsteg på ön Bahamas 1492 (Kurkiala & Moksnes 1995: 7) trodde han att han anlänt till sitt mål, Indien och kallade därför urfolken för indianer (Björklund 2016: 9). Än idag kallas Amerikas urfolk för indianer. Detta är inte en lämplig benämning eftersom urfolken upplever ordet som kränkande då det myntats av kolonisatörerna och inte är ett ord som urfolken själva har valt. Istället är den korrekta benämningen urfolk (Folkminnesarkivet 2018).
I CA lever cirka 38 miljoner människor och av dem är en miljon urfolk (NE u.å. b). De kanadensiska urfolken består av First Nations, inuiter och mestiser. Dessa grupper delas sedan upp i individuella stammar och därefter i klaner (Houle 2018: 35). I CA lever cirka 150 grupper som tillhör First Nations och de är kända för tillverkningen av totempålar och en av dessa grupper är HF (Björklund 2016: 57 f).
Koloniseringen har osynliggjort urfolken i samhället och de förknippas med det förflutna och det finns en idé om att urfolkens kultur dog ut under koloniseringen (Kurkiala & Moksnes 1995: 8; McGhee 2008: 579–585; Swärd 2020: 12f). Denna syn har bidragit till att urfolkens identitet inte har fått en plats i samtiden och de är utan politiskt inflytande och makt i samhället.
Vidare blir de ekonomiskt marginaliserade och utsätts för rasism och av den orsaken har de
7 börjat kräva sin berättigade plats samt rätten att bestämma över sin framtid (Kurkiala
& Moksnes 1995: 8; Swärd 2020: 12-17). Kurkiala och Moksnes (1995: 7–11) argumenterar för att urfolken upplever kolonialismens grepp än idag.
Behandlingen av urfolken i Amerika har inte ändrats mycket sedan Columbus tid och de har inte fått samma rättigheter och möjligheter som andra medborgare (Kurkiala & Moksnes 1995: 7–11). Det har också skapats lagar för att utrota urfolkens traditioner, som t.ex. “The Indian Act of Canada ” (Henderson 2020).
Lagen antogs 1876 (Henderson 2020) och finns kvar idag med förändringar (Glover 2020).
Syftet med lagen var att utrota First Nations–kulturen (Henderson 2020). Detta innebar att CA:s ursprungsbefolkning inte fick utöva sin religion, bära sina traditionella kläder eller tala sina egna språk (Cardinal 2003). Därmed skulle urfolken assimileras in i ett euro–kanadensiskt samhälle (Henderson 2020) och även barnen fördes till internatskolor för att de skulle “bli vita och kristna” (Green 2000: 152f; Gurt 2002: 130–136; Jessiman 2011: 368f; Henderson 2020; Hjortendal-Hellman 2020: 40). P.g.a. dåliga sanitära förhållanden dog 50 % av barnen och följaktligen började HF:s samhälle, kunskap och traditioner gå under med den nya lagen (Jessiman 2011: 368f).
Lagen medverkade till kränkningar av de mänskliga rättigheterna och har efterlämnat trauma, sociala och kulturella störningar i flera generationer (Henderson 2020) vilka har utmynnat i dålig självkänsla, drog- och alkoholproblem som är ett stort problem inom urfolkens samhälle idag (Gurt 2002: 130).
3.3.1. Förändring och nya möjligheter för urfolken
Urfolken i Amerika har blivit påtvingade världsbilder och ett samhällsystem där deras egen bakgrund har ogiltigförklaras. Därför är det viktigt för många urfolk att återerövra sin stolthet över sitt ursprung och de vill uppnå rätten att få kontrollen över sina territorier, resurser, politiska självbestämmande och utöva sina traditioner (Kurkiala
& Moksnes 1995: 7–11).
En framgång för urfolksrättigheterna är lagen NAGPRA (The Native American Graves Protection and Repatriation Act) i USA (Colwell 2019: 90f) som antogs 1990 och är en viktig del av människorättslagstiftningen för urfolken i USA (Edbom 2005: 24–26; Halvadzic 2015:
5f; Colwell 2019: 90f) och den innehåller en stark repatrieringslagstiftning (Edbom 2005: 24–
26). CA har en liknande lagstiftning på federal nivå som reglerar arkeologiska fynd och kulturarv. Varje provins i CA har en arvslagstiftning som står för bevarande och skydd av kulturarv (LAW 2020).
FN utsåg 1993 till ett urfolksår med syftet att lösa de olika problem som urfolken ställs inför med ett internationellt samarbete där satsningar på utveckling, miljö, hälsa och mänskliga rättigheter skulle införlivas (Pohanka 1995). En annan framgång för urfolken är FN:s urfolksdeklaration från 2007 har lett till att fler urfolk har börjat kräva självbestämmande.
“The Day of Apology” högtidlighölls den 11 juni 2008, då gav Stephen Harper CA:s premiärminister en offentlig ursäkt till urfolken i landet. År 2010 erkände CA FN:s deklaration om ursprungsfolkens rättigheter med undantaget att den inte var lagligt bindande och kallade dokumentet för “aspirational document”. Först 2016 godkände CA deklarationen och således har CA börjat göra allt de kan för urfolkens rättigheter och deras rätt till kultur och religiöst utövande (Houle 2018: 50).
3.4. Haislafolken: Kitlope och Kitamaat
HF:s reservat ligger i norra British Colombia vid Kitlopedalen (Haisla Nation 2015) (se bil. bild 1, 2, 3). Området består av kust och det skogsklädda inlandet där vikar, floder, och sjöar möts
8 (Björklund 2016: 57f). För HF har vattnet och landet alltid varit viktigt och är det än idag då de lever av jordens resurser och skyddar dem som de har gjort under hundratals år (Haisla Nation 2015). Enligt arkeologisk forskning har British Colombia-området varit bebott under en period av 10 000 år (Muckle 2007: 14f).
Spanjorer anlände till British Colombia först år 1774 (Archer 2015). Därefter kom britter till området och p.g.a. områdets pälsrikedom lockades allt fler västerlänningar dit (Muckle 2007: 14f; Paz 2012: 5). 1858 utropades kolonin British Colombia (Muckle 2007: 14f).
När de första europeiska upptäcktsresande fick kontakt med urfolken vid CA:s kust fanns det cirka 80 000 olika klantillhörigheter i området (Johnston 2020) Dessa urfolk hade funnits i området sedan urminnes tider enligt First Nations-myterna (Muckle2007: 14f) och en av dem var HF (Haisla Nation 2015).
Ordet Haisla betyder “those living downriver” och Haisla är fördelade i två grupper som består av The Kitlope (Xenaaksiala) som betyder “people of the rock” samt The Kitamaat (Haisla) som betyder “people of the falling snow”. Dessa två grupper slog sig samman 1947 eftersom kontakten med européerna hade lett till stor dödlighet för de båda grupperna och därför bildade de Haisla Nation tillsammans (Haisla Nation, 2015).
Haisla Green (2000) förklarar att Haislas sätt att leva och deras lagar kallas för “Nuuyum”.
I Nuuyum ingår kunskaper om årstider, väder, fiske, festande, kulturella utövanden och om platser. HF lär sig genom “Noosta” som betyder “teach or share more”, och “noosa” “share another story” på så sätt lär de sig om Nuuyum genom att använda sig av Noosta. Genom Nuuyum synliggörs HF:s ontologi (Green 2000).
3.4.1. Potlatchceremonin och totempålarnas innebörd
Urfolken vid nordvästkustens utövade en gåvofest vid olika tillfällen som kallas “Potlatch”
(gåvofest–tradition) där ceremoniella gåvor kunde byta plats (Björklund 2016: 43–61).
Potlatchceremonierna var viktiga vid en hövdings begravning, titelutgivning och vid invigningen av en totempåle (TP) (Gurt 2002: 132; Jessiman 2011: 30). Hövdingen inrättades med att ärva farbroderns namn under en potlatch där en TP restes (Barbeau 2006: 9f;
Houle 2018: 37f).
Totempålar skapades för att hedra de döda och vara ett monument för de döda. Pålarna etablerade även ägarskap och offentliggjorde familjernas privilegier och rättigheter. Dessutom införlivade pålarna de gamla legenderna så ungdomarna fick kontakt med sitt arv (Cardinal 2003).
TP:s olika totemfigurer är symboler som är ett slags familjevapen som representerar stamtraditioner, myter, legender och djuren i landet. Utifrån pålarna återgavs berättelser om hur förfäderna hade kontakt med andar från den osynliga världen, erövrade sina fiender och hur andarna hjälpte till vid svårigheter (Barbeau 2006: 6–9).
TP kunde stå för skydd och de kunde vara “Memorial columns” (minnesmärken) som TPG (Cardinal 2003). Dessa pålar saknade totembilden för den klan den tillhör och ikonografin förevigade istället en sägen eller en händelse (Björklund 2016: 43f).
Tillverkning av en påle tog flera år. Snidarna skapade TP med totemfigurerna av rött cederträ och när den var klar restes den under en stor potlatch och med böner av tacksamhet (Houle 2018: 37f).
3.4.2. Undergång av totempålarna och potlatchceremonin
Runt 1793 började HF bedriva en ömsesidig handel med européerna (Jessiman 2011: 367f).
Vid kontakterna smittades många i ursprungsbefolkningen av nya sjukdomar som européerna förde med sig. Mot bakgrund av detta dog många av HF p.g.a. att de inte hade något utvecklat
9 immunförsvar mot dessa sjukdomar (Paz 2001: 6f). Eftersom befolkningen minskade drastiskt gick flera av klaner samman under 1800-talet (Björklund 2016: 59–61).
Som tidigare skildrats i avsnittet (3.3.) ändrades urfolkens kulturer vid Nordvästkusten i CA under kontakten med européerna och införandet av The Indian Act (Gurt 2002: 130). Detta var den bidragande faktorn till att olika konsthantverk och tillverkning av TP dog. Eftersom många ceremonier var uppbyggda runt TP skapandet och var betydelsefulla för HF gjorde de här faktorerna att deras kultur och samhälle kollapsade (Green 2000: 152f).
År 1884 förbjöd Indian Act givandet av gåvor för att undertrycka potlatchceremonier.
Följaktligen hindrades även totempålsnideriet eftersom resandet av en TP genomfördes vid de traditionella potlatchceremonierna. Detta blev ett hårt slag mot totempålsnideriet och en tydlig markering för att trycka ned urfolkskulturerna. Dessutom beslagtogs och köptes hundratals TP av privata samlare som företrädde museer i Nordamerika och Europa under åren 1870–1920 (Jessiman 2011: 368f).
3.4.3. Totempålen G’psgolox resa från Haisla och tillbaka igen
1872 drabbades HF av smittkoppor och majoriteten av befolkningen dog vilket ledde till att Haislahövdingen G’psgolox reste TPG 1872. Dels för att minnas de döda och dels för att hedra anden Tsooda som hade hjälpt hövdingen att återfå sitt folk (Haisla Nation 2015). Den nio meter höga TPG restes i byn Miskusa vid Kitlopedalens inlopp vid HF:s gravfält och blev en begravningspåle (gravsten) samtidigt som den skulle skydda HF (Cardinal 2003).
1929 stals TPG från Miskusa då platsen för tillfället var obebodd eftersom HF flyttade mellan olika platser året runt. Det var den svenska konsuln Olof Hanson som arbetat i British Colombia sedan 1920 och samarbetade med Iver Fougner ”indianagent” som letade efter en TP som de kunde ge till SV:s EM (Native Network 2006). En påle skulle bidra till att öka EM anseende eftersom TP var en raritet i Europa (Greenfield 2007: 318; Björklund 2016: 23–27).
EM skulle således kunna ta plats bland andra betydande museum i Europa som Berlins Museum für Volkskunde och British Museum i London (Cardinal 2003).
När TPG anlände till SV blev den statlig egendom (Cardinal 2003) och donerades till EM i Stockholm (Jessiman 2011: 370).
Efter att TPG anlände till SV restes TPG på museigården, vid Wallingatan i Stockholm där det Naturhistoriska Riksmuséets etnografiska avdelning fanns. Under 1929 blev TPG magasinerad vid Djurgårdsbrunnsvägen i ett förvaringsrum under 50 år eftersom museet saknade plats för att förvara pålen. 1975 beslutades att ett Etnografiskt museum skulle byggas i Stockholm. TPG fördes nu till Sjöhistoriska museet för att konserveras då deras träkonservering var av världsklass tack vare fyndet av regalskeppet Vasa. Den 25 mars 1980 installerades TPG i det nybyggda museet (Native Network 2006). TPG var ett av EM:s huvudföremål då övervåningen hade anpassats med takhöjd på tio meter för att inrymma pålen.
Installationen av TPG i den nya museibyggnaden skedde genom att överdelen fixerades med ett metallbeslag. Därefter fästes metallbeslaget med fyra vajrar som fästes i väggarna och pålens bas skruvades fast i golvet (Björklund 2016: 75–83).
Den 2 december 1991 anlände HF till EM i Stockholm för att kräva tillbaka TPG som hade förvunnit från Miskusa 1929. Det skulle bli en femton år lång repatrieringsprocess och den 8 mars 2006 togs TPG ner från EM för att återsändas till HF som en “gåva” från SV. Den 14 mars 2006 lämnade TPG EM för att skeppas över till CA och äntligen återfick HF sin TPG efter 77 år (Native Network 2006).
10
4. Tidigare studier om G’psgolox’s totempålens repatriering
Repatriering är ett omfattande ämne och har behandlats inom olika discipliner, såsom juridik, arkeologi, antropologi och kulturvård (Skeppner 2019: 3). Forskningshistoriken i denna uppsats behandlar endast TPG-repatrieringen eftersom den pågick under hela 15 år och har medfört att många discipliner har diskuterat repatrieringsärendet på global nivå.
Under 1800-talet trodde forskarna att urfolken höll på att gå under. Thérèse Ehn (2004) studerade kulturarvsfrågan om äganderätten i en biografi över TPG med flera perspektiv. Där behandlar hon likaledes värdet av föremålen i kulturarvsdiskursen och hur föremål tillskrivs värde genom en gemensam överenskommelse. Dessutom lyfter hon att urfolken behöver få tillgång till de föremål som tillhör deras kultur för att kunna hävda deras egna unika kulturarv.
Eva Silvén och Anders Björklund (2006) diskuterar hur denna idé har påverkat Nordamerikas urfolk. På grund av tanken om att dessa kulturer skulle försvinna för alltid tog forskarna in föremål och samlade in berättelser från flera kulturer. Men i verkligheten överlevde urfolken och har börjat kräva tillbaka föremål vilket TPG är ett exempel på. Således pågår diskussionen om vem som har rätten till dessa stulna föremål.
Karin Westberg (2002) redogör och diskuterar repatrieringsprocessen av TPG samt ger en kort beskrivning av dess livshistoria utifrån en västerländsk syn. Anders Björklund (2016) däremot återger hela TPG:s livshistoria utifrån ett västerländskt perspektiv och samtidigt presenteras delar av HF:s perspektiv på repatrieringen.
Det visar sig att juridiska hinder uppstod under repatrieringsprocessen. Sophia Kjellberg (2003) belyser också den juridiska aspekten av repatrieringen och har tagit in etiska aspekter.
Stacy Jessiman (2011) tar upp HF:s perspektiv på repatrieringsprocessen av TPG. Parallellt finns det västerländska perspektivet med, och de juridiska aspekterna av repatrieringen presenteras.
Det uppstår olika värdekonflikter mellan olika aktörer inom repatrieringsprocesserna.
Mikael Hammelev Jörgensen (2017) har liksom Kjellberg utfört fallstudier där TPG ingår.
Hammelev diskuterar endast åren 1991–1994 eftersom det var starten på repatrieringsprocessen. Vidare beaktas olika aktörers syn på föremålen som diskuteras vid förhandlingar vid repatrieringskrav. Ytterligare presenteras kulturarvsprocesser och förvaltning av kulturarv i avhandlingen och hur de inblandade aktörerna behöver förhålla sig till värdekonflikter och vad det går att lära sig av de olika förhandlingarna. Värdet är följaktligen olika för de olika parterna. I TPG:s fall blev slutligen återförandet ett gemensamt mål för parterna. Johanna Forsberg (2003) illustrerar problematiken med återförandet av flera föremål och hur olika aspekter visar på att värdet av föremålen är olika för givaren och mottagaren.
Sålunda tar hon upp TPG och kommer fram till att olika föremål har olika värde för olika aktörer och dessa värden kan skifta utifrån olika aspekter men framförallt har föremål som krävts tillbaka ett politiskt värde. Däremot kommer Hjortendal-Hellman (2020) fram till att repatrieringsdiskussioner oftare rör moraliska aspekter än juridiska. Författaren tar upp två fall där TPG ingår och visar att det finns olika perspektiv under repatrieringsprocesserna och dessa kan likaså skifta under processens gång. Vidare framför hon att ett fåtal objekt som återlämnas till urfolk inte kommer att påverka museernas samlingar och föremål som fått ett repatrieringskrav bör återlämnas även om det kan vara problematiskt. Hon tar upp bilden av att västvärlden visste bättre än HF i frågan om deras TP och gav pålen tillbaka som gåva fast med krav på hur pålen skulle bevaras i framtiden.
11 En arkeologisk fallstudie av TPG gjordes av Phoenix Paz (2011). Studien utgick från att förstå det materiella objektet TPG genom att använda sig av en tredelad typologi för arkeologisk kultur-kontaktteori. Ramverket hjälpte till att se historien om TPG:s skapande, stölden och återbördandet till HF:s mark i CA. Samtidigt påpekas det att analysen har många obesvarade frågor om repatrieringen, aktörernas inbladning, kolonialismen, stölden och den kulturella intrasslingen.
Under repatrieringsprocesserna kan försoning och läkning mellan olika aktörer uppstå.
Jeanette Greenfield (2007) beskriver att TPG:s repatrieringsprocess ledde till en vänskap mellan HF och SV. Samtidigt tar hon upp den stora bedrift som HF har gjort genom att få sin TPG åter.
Detta blev en start till läkande och en positiv inverkan för deras kultur och vad de kunde åstadkomma. Gustafsson et al. (2012) argumenterar också att läkning kan uppstå bland urfolken under repatrieringar. Dessutom kan återlämnandet av TPG stå för postkoloniala försoningsritualer där brott, historisk skuld och konflikter från det förflutna lyfts fram men samtidigt startar en försoningsprocess mellan de olika aktörerna. Även Hammelev (2017) tar upp att HF ansåg att repatrieringen av TPG kunde stå för en läkande process för dem.
Gunilla Edbom (2005) belyser att det är viktigt att se på hur föremålen har kommit till musernas samlingar och hur urfolken upplever museisamlingarna. För urfolken är samlingarna en påminnelse om det smärtsamma som deras folk har behövt uppleva. Därför önskar de respektfulla repatrieringar som kan hjälpa till att börja läka de olika urfolken.
4.1. Sammanfattning
Från tidigare synpunkter uppfattas att repatrieringar kan vara konfliktfyllda och komplexa med flera hinder i processen.
Idén att kulturarvet måste tillhöra någon visar att begreppet kulturarv blir objektifierat och av den orsaken blir kultur till en “sak” och således handlar allt om äganderätt i dessa processer (Eriksen 2013: 9f). Dock har föremålen och kvarlevorna en större betydelse för urfolken än att bara vara en materiell egendom.
Vikten av repatriering för urfolk är stor eftersom många urfolk vill definiera sig själva och bestämma över sin kultur vilket inte har varit möjligt under koloniseringsprocessen (Nilsson Stutz 2008: 157–168; Murray 2011: 363–371).
12
5. G’psgolox biografi ur ett emiskt perspektiv
I det här kapitalet kommer TPG:s biografi presenteras från HF:s perspektiv med empirisk information från källorna som analyseras för studiens syfte.
5.1. Haislafolkens livsfilosofi, ontologi och totempålarnas mening
HF beskriver sin livsfilosofi så här:
We, the Henaaksiala (Haisla people) of Husduwachsdu (the Kitlope), have known, loved and guarded the Kitlope Valley for untold, uncounted centuries. Here, our people have been born, have lived out their lives, and returned to the Earth, at one with the land. For we do not own this land so much as the land owns us. The land is part of us; and we are part of the land. It is given to us not only as a trust: to live within its boundaries in beauty and harmony; to nourish our bodies and our spirits with its gifts; and to protect it from harm (First nations 2008).
Än idag utgår HF från sin livsfilosofi och Haisla Jackie Green betonar också hur viktig ontologin är för dem och skriver: “Haisla ontology is grounded in the philosophical component of how our feasting system functions” (Green 2000: 83). Haisla väver in hur de förhåller sig till sitt språk, historier, platser i landskapet och festceremonier i deras levnadsätt genom Nuuyum (deras verklighet). De genomför festceremonier precis som de gjorde för hundratals år sedan (Green 2000: 84 f); där potlatchceremonin är en av deras grundstenar för deras (levnadsätt) Nuuyum ( Green 2000: 3–10, 28–33, 42–66, 82–101).
Som beskrivits i avsnittet 3.4.2. är potlatch en traditionell ceremoni där en TP reses och gåvor ges (Björklund 2016: 43–61). TP-resandet hade gått vidare från generation till generation fram till 1890-talets slut (Barbeau 2006: 10–14).
Potlatchförbudet från 1884 stoppade TP-skapandet och därmed kunde inte kunskapen och traditioner om TP föras vidare till nya generationer (Green 2000: 66,81; Gurt 2002: 130;
Cardinal 2003). Ända fram till 1951 gällde förbud av potlatch och traditionell tillverkning av pålar (Gurt 2002: 13).
I filmen Cardinal (2003) berättade Haisla Henry Robertson som är snidare att han blev straffad och huggen med en penna i sin hand av rektorn på internatskolan. Ytterligare skildrade Robertson att rektorn blev arg för att han snidade pålar i hemlighet. Rektorn hade sagt att Robertson gick i skolan för att lära sig “den vite mannens sätt” och inte för att göra totempålar som var “det indianska sättet”. Robertson visar upp sin ärrade hand i filmen.
Enligt HF kan totem kopplas till skyddsdjur och släktdjur och enligt sin mytologi kan varelserna skifta skepnader med varandra. Naturen är religionen och via naturen hade hövdingarna kontakt med andevärlden och använde sig av andeväsens stöd när det behövdes.
TPG var även en ”Memorial Column” eftersom den återberättade en händelse (se avsn. 3.4.2.) (Björklund 2016: 43–67).
För HF är pålarna skyddande trollformler (Cardinal 2003; Barbeau 2006: 6–9) och i Cardinal (2003) beskriver Haisla deras seder innan en TP reses upp. För dem är det är viktigt att snidarna går runt TP fyra varv och blåser in en ande i pålen. Sedan är det essentiellt att TP är nedgrävd i ett djupt hål i marken för att vara förankrad med moder jord och binda ihop nutiden
13 med dåtiden. I filmen poängterar de vikten av att låta pålen stå på samma plats tills den förfaller och återgår till jorden igen och således symboliseras livscykeln, från födseln till döden vilket är deras sed och är en naturlig och spirituell process för dem.
5.2. G’psgolox’s totempålens ursprung
I filmerna Cardinal (2003, 2007) berättade HF att TPG är en begravningspåle och var placerad vid ett gravfält vid Miskusa.
Legenden om G’psgolox’s TPG skapelse återges enligt Gwil–ga–lock som var hustru till hövdingen av Kitlopefolket (Björklund 2016: 27f, 67–73) som anordnade TPG skapandet. Det var hennes far, hövdingen G'psgolox som såg till att pojkarna Humchit och Weikas från korpklanen snidade TPG runt 1872 (Cardinal 2003).
Gwil–ga–lock beskrev att G’psgolox var en Haislahövding och när hövdingen miste sitt folk i smittkoppor 1872 (Björklund 2016: 27f ) blev han fylld av sorg och vandrade ut i skogen.
Under sin vandring i skogen träffade G’psgolox en liten man som undrade varför han var sorgsen. Då förklarade G’psgolox att hans folk hade dött och därefter hade han placerat kropparna i lådor och hängt upp dessa i träden enligt seden. Mannen gav en bergkristall till G’psgolox och sa att han skulle återvända hem till de döda och bita av en bit av bergkristallen. G’psgolox vände hem till platsen där de döda var placerade i träden och ropade efter de döda. Då kom den lille mannen tillsammans med de döda ner från träden. Då insåg G’psgolox att den lille mannen var den goda anden Tsooda som hade återkallat G’psgolox folk till livet (Cardinal 2003).
G’psgolox’s möte med anden Tsooda i skogen ledde till TPG:s resning 1872 (Cardinal 2007) vid byn Miskusa vid Kitlopedalens inlopp. HF syfte med TPG var att den skulle skydda dem (Westberg 2002: 139f), vara en gravpåle över de döda och visa deras tacksamhet emot Tsooda samt vara en påminnelse om att de hade överlevt den stora sorgen (Cardinal 2007).
5.2.1. Totempålen G’psgolox’s ikonografi
TPG är utmejslad ur en stam av rödceder (thuja plicata) (Björklund 2016: 75). På Native Network (2006) hemsidan som är en av HF:s organisationer beskriver de att TPG symboliserar ikonografin tre andar (se bil. bild 4). Anden Tsooda sitter högts upp på pålen med en hövdingahatt. I mitten av TPG finns en mytologisk björn Asoalget som följs av en grizzlybjörn som bor under vattnet. Grizzlybjörnen i vattnet är ett björnväsen från bergen.
Längst ned vid TPG:s bas finns ett mytologiskt djur avbildat i en grodgestalt och den blev avsågad när TPG togs ned (Björklund 2016: 29).
5.3. Återförandekravet av G’psgolox totempålen
5.3.1. Kulturarvsvärdet: identitet
I filmen Cardinal (2003) berättade HF att de aldrig glömt bort TPG och att den blev stulen ifrån dem. Därför har de sökt efter TPG sedan 1929. Till slut hittade hövdingen Cecil Paul totempålen G’psgolox i en bok om antropologi och HF trodde att det var en omöjlig uppgift att få tillbaka TPG från SV.
1991 fick EM ett förväntat besök. Besökarna var Gerald Amos som var chefsråd och Louise Smith, äldste som var ättling till hövding G’psgolox (Cardinal 2003).
14 Den 2 december 1991 krävde HF tillbaka sin TPG som hade stulits från Miskusa 1929 (Haisla Nation 2015). Haisla kom till EM i civila kläder där de togs emot av chefen Per Kåks och de framförde att det var deras TPG som var bunden på museet. Kåks undrade hur han kunde veta att TPG var deras och bevisa det. Haisla tog då på sig sina traditionella röda kappor och visade ryggarna av klädseln och sade, detta var beviset (Björklund 2016: 99f).
Amos förklarade att TPG behövdes återlämnas för att skydda Kitlopedalen och HF mot de stora bolagen som skövlade deras skog. Tillika poängterade han att TPG var det enda stora föremålet som fanns kvar från förfäderna och utgjorde en viktig länk till deras förflutna. HF framförde därtill att eftersom det inte fanns kvitton eller medgivanden av köpet borde den muntliga traditionen avgöra återlämnandet. De menade vidare att TPG kunde bli en symbol och starten för läkning för deras samhälle och Amos antydde att det finns mycket som behövs läkas (Cardinal 2003).
Smith skildrade att det var som att deras fötter visade dem vägen till TPG på museet och det blev ett kraftfullt möte när de såg TPG. Hon grät intensivt för att TPG hade väntat så länge på att få komma hem och de lovade honom att han skulle få komma hem. HF vittnade att metallbeslagen med de fyra wirarna var en boja runt deras ande och de kopplade detta till att de var slavar och detta gjorde dem sorgsna och arga (Cardinal 2003). I ett brev förklarade HF ytterligare varför de ville få tillbaka TPG:
The pole was carved for Chief G'psgolox of the Eagle Clan and is the property of that clan.
His relatives and descendants, including Louisa Smith, one of the writers of this letter, are unanimous in declaring that they have no knowledge of any transaction like that described by Mr. Hanson. On the contrary, they have always maintained that the pole was removed without their knowledge or consent. Louisa Smith recalls her mother telling her of the pole's disappearance thus: Giludla'nux k'umt'e glaxglax uls lux. This translates as: it was stolen, that's all there is to it, the pole of G'psgolox (Björklund 2016: 97).
Som HF återger i Cardinal (2003) är deras avsikt med en TP att den ska resas och sedan lämnas i fred i naturen så naturen får ha sin gång. Till slut faller pålen till marken och förmultnar när TP:s livscykel är avslutad och återgår till moder jord. För HF betyder det att när en gravtotempåle faller till marken får de döda vila i efterlivet för då är sorgeperioden över. Därför innebar stölden av TPG att de aldrig kunde slutföra sorgeperioden för de döda och att de döda aldrig fick vila i efterlivet. Eftersom TPG var en länk till HF:s förfäder och förflutna var sorgen enorm när TPG stals och allt annat förtryck som de hade blivit utsatta för (Cardinal 2003, 2007).
Till en början fanns det ett svenskt motstånd mot att vilja återlämna TPG (Greenfield 2007:
318). I början av repatrieringen framförde Kåks att TPG var viktig för EM och sade: “För oss är totempålen ett väldigt viktigt objekt, för att kunna berätta om indianernas tanke– och föreställningsvärld. Vi kan inte bara ge bort den” (Björklund 2016: 100).
I Cardinal (2003) berättas det hur HF var i SV för att kräva tillbaka deras TPG och de blev inbjudna att se Vasaskeppet som är ett svenskt kulturarv vilket Amos upplevde ironisk och sa:
“this people were showing of their history to us” (Cardinal 2003; min transkription). Men denna upplevelse gav ändå ett argument till för Amos att förklara ytterligare varför de vill ha tillbaka deras TPG och inte bara snida en ny som de hade fått som förslag från en anställd på EM (Cardinal 2003). Amos sa:
It’s our history, and we are struggling to bring back some of our history so that our people understand where we came from… How do you think the Swedish people would feel if we took this ship home with us and said to you ‘just make a replica and keep that in Sweden, we want to keep the original in Kitamaat? (Cardinal 2003).
Dessutom tillade Amos:
15 First of all it’s ours and we would like it back, it means a lot to us, but [what] if we carve you another one, we bring a log over from our territory, and we make a production of it.
We have carvers we can bring over. We’ll carve the totem pole in the museum with your people watching, and then when it is ready we will bring a dance group over with our singers and the proper chiefs and we will help you to raise it in the proper fashion so that people will know the history of it (Jessiman 2011:372f).
Enligt HF hjälpte denna jämförelse att EM äntligen förstod TPG:s betydelse för dem och varför de ville ha sin påle tillbaka. Dessa två punkter bidrog till starten av repatrieringen (Cardinal 2003). För HF var TPG helig och förde dem samman med deras förfäder. Därför kunde ingen kopia ersätta originalet eftersom HF tror att snidarna efterlämnade sina andar i pålen (Cardinal 2003).
1992 gjorde Kåks en anhållan till svenska regeringen om att få återlämna TPG till HF eftersom staten “ägde” TPG (Westberg 2002: 141).
Repatrieringensärendet fick en allmän debatt och internationell publik (Westberg 2002:
138–141; Edbom 2005: 26; Björklund 2016 97–103) och aktivister gav sitt stöd för att TPG skulle repatrieras. Ytterligare skrev Haisla och Xenaaksiala en deklaration (Native Network 2006) som signerats av tio "Hereditary Chiefs of the Haisla Nation" dessutom skrev ett femtiotal personer på deklarationen som hade rötter i Kitamaat och Kitlope. En del av deklarationen löd:
The pole was taken without the knowledge and consent of Chief G'psgoalux and his family.
we further declare that: The pole is the common heritage of the Xenaaksiala and Xaisla Nation (Björklund 2016: 97–103).
5.4. Repatriering G’psgolox totempålen
5.4.1. En kontroversiell “gåva” till Haislafolket: G’psgolox totempålen
HF fick stöd från organisationer, enskilda personer och tidningar för att TPG skulle återföras till dem. 1994 beslutade den svenska regeringen att TPG skulle återlämnas som en gåva till HF (Cardinal 2003). Eftersom TPG nu skulle vara en gåva till HF från SV undgicks bekymren för att ett återlämnande av TPG kunde ha uppfattats som prejudicerande (Westberg 2002: 141f;
Ehn 2004: 36; Forsberg 2005: 23; Edbom 2005: 26f, Björklund 2016: 110f). Regeringens beslut löd:
Regeringen medger med anledning av det av FN:s generalförsamling proklamerade och nyligen avslutade urfolksåret att TPG som gåva får överlämnas till Kitamaat Village Council. Innan TPG överlämnas skall Folkens Museum Etnografiska förvissa sig om att den får en lämplig placering och att det sörjs för dess bevarande (Westberg 2002: 141).
Efter svenska regeringens beslut bildade HF en kommitté för repatrieringsprocessen av TPG, där Chefsråd Gerald Amos, Äldste Louisa Barbetti och Äldste Louisa Smith bl.a. ingick.
De började planera ett museum för TPG bevarande som var det svenska kravet och de diskuterade om EM skulle få en kopia av TPG som en gåva av dem (Cardinal 2003) eftersom den svenska regeringen använt sig av ordet gåva när det gällde att återlämna TPG. HF berättade att detta ord var inte helt enkelt för dem att acceptera eftersom de använde sig av potlatch (Cardinal 2003; Björklund 2016:111f). I filmen Cardinal (2003) sade Amos:
They wanted to 'gift' it back to us, and that itself almost tipped (things) ... . I mean, how do you make a gift of something that was stolen? ... We had our own lengthy discussions about how to react to that. It took a while to overcome that one! My aunty was really opposed to giving anything to them (Cardinal 2003, Björlund 2016: 129).
16 Vidare delgav Barbetti att det var en hemsk känsla när SV kom med krav och sade: “How dare they make conditions of the pole… the pole is ours” (Cardinal 2003; min transkription) och hon tyckte inte att EM förtjänade någon gåva och ville inte skänka någon gåva alls. Men Smith argumenterade att det var EM:s förtjänts att TPG fanns kvar och Amos ansåg att det var fel bara plocka bort pålen från EM och inte ge något till dem för att då skulle HF utsätta EM för samma sak som de själva hade blivit utsatta för (Cardinal 2003).
HF beslutade sedan att göra en kopia till EM och när snidarna som skulle färdigställa kopian vid EM såg TPG för första gången blev de starkt berörda. Robertson grät och sa att det var emotionellt för att det var hans morfar Weikas som hade snidat TPG (Cardinal 2003).
Under skapandet av kopian av TPG i SV framförde snidaren Derek Wilson i Cardinal (2003):
We belive in sharing and that’s way our law made us come here and do that because we have to share that with you, share with you our happiness and at the same time share with you our pain and suffering… (Cardinal 2003; min transkription).
Han tillade senare att:
The pole here (i Sverige/på EM) is only part of the Europeans' life momentarily, whereas for us is our whole life, 'cause it's only (for) a moment when they come up and look at it and then they go away. Then they forget about it and then they don't know the history behind it; but with our people /... / we can teach the younger generation ... . (The pole) would have more purpose with our people than it would with the European people, because it's just an object to them (Björklund 2016: 189).
Vidare förmedlade Barbetti i Cardinal (2003) att det var smärtsamt att de skulle behöva resa TPG pålen på ett museum, men klargjorde att de kände till protokollkravet. Hövdingen Cecil Paul lade till:
Our culture is that when it falls, let it go, Mother Earth will cover it. When that thing is no longer there, then a new one will come. So in my journey I have . . . a heaviness [because]
I have broken that, I have now agreed we will put it in a museum, the white man way of thinking. I have broken something here. It won’t go back to the womb of Mother Earth now (Cardinal 2003; Jessiman 201: 375).
5.4.1.1. Gåvans kostnad
HF upplevde att repatrieringsprojektet var dyrt och TPG kunde återföras först när museet var klart (Cardinal 2007). I relation till den upplevelsen uppgav Barbetti och Smith att varken SV eller CA erbjöd någon ekonomisk hjälp till dem för att repatriera TPG tillbaka. Utan de skulle stå för allt själva såsom transporter, bygge av museum och skapandet av de nya TP kopiorna.
Endast organisationen Ecotrust som sponsrade dem med två cederträpålar berättade Smith.
Smith sade att de bara ville ha TPG tillbaka och hela repatrieringen blev ett överväldigande projekt och ekonomin blev hindret i repatrieringen. Barbetti förmedlade att det var fel att SV förväntade sig att de skulle stå för den ekonomiska bördan själva och att SV kunde ha gjort mer för att hjälpa dem att få tillbaka sin påle eftersom SV fick en kopia av TPG som en gest av att de förlät SV (Cardinal 2003).
HF uppfattade att det svenska kravet var för hårt och de hade fått en gåva som de inte hade råd att ta emot p.g.a. kravet med bevarande (Cardinal 2003) och förmedlade detta till EM. Dock fortsatte EM att påpeka vikten av god förvaring av TPG och detta även var ICOM samt Unescos rekommendationer (Björklund 2016: 123–129).
17
5.4.2. G’psgolox totempålen återsänds till Haislafolket
Under år 2000 gjorde HF två nya kopior av TPG. Den ena kopian restes vid den gamla ursprungliga byplatsen vid gravfältet under ceremonier vid Kitlope vid Miskusa och den andra skulle ges till EM (Native Network 2006). Sedan hade EM den nya kopian och originalet och HF var fortfarande utan sin TPG (Björklund 2016: 123–129). När kopian var klar anordnade den Kanadensiska ambassaden en mottagning på EM för att fira kopian. HF firade däremot inte för de skulle fira när TPG kom hem igen (Cardinal 2003).
HF fick vänta sex år till innan de fick tillbaka sin TPG. Det hade nu gått 15 år sedan de hade anfört sina krav på att få tillbaka TPG som hade stulits från dem. Den 8 mars 2006 togs TPG ner från EM och packas ned (Native Network 2006) i en plywoodlåda med klimatmätare, kemikalier och cellplast för att återsändes till de rättmätiga ägarna Haisla (Björklund 2016:142).
Stunden var nu äntligen kommen då TPG lämnade EM den 14 mars 2006 för att skeppas över till HF:s ursprungsmark i CA från Göteborg under en månads tid (Native Network 2006). För HF betydde detta att de äntligen fick tillbaka sina andar från förfäderna som hade blåsts in i TPG vid skapandet för cirka 134 år sedan. HF kände att återbördandet av TPG var en enorm händelse för dem både själsligt och fysiskt för nu kunde deras sorg över att förlora sina förfäder och andar börja läkas (Greenfield 2007: 318f). Amos sa: "The G'psgolox totem pole is on its way home to Haisla ancestral lands!" (Native Network 2006).
Den 26 april 2006 kunde HF äntligen fira och denna gång höll de själva i ceremonin i CA vid Museum of Anthropology i Vancouver. Denna ceremoni utfördes för att de äntligen hade fått TPG hem som de hade lovat vid EM! (Cardinal 2007). Under dagen talade Amos vid olika tillfällen:
After 15 years of negotiations, discussions and delays, we are overjoyed to have the G'psgolox totem pole returned to the Haisla, its rightful owners (Native Network 2006).
All those involved, especially the Swedish museum, must be commended for showing how an historical injustice can be overcome through respect, cultural exchange and friendship (Native Network 2006).
Our culture and heritage is the basis of who we are and critical to our survival as a peoples;
through this repatriation process, we are reclaiming this for our children (Native Network 2006).
Den 1 juli 2006 kom TPG fram till Kitamaat Village (Native Network 2006) och i (Björklund 2016:149) skildras att 800 personer var med för att delta i ceremonin. Där en procession av hövdingar gick genom byn och vid kvällen hölls den officiella ceremonin. HF började sin ceremoni med att alla barn och vuxna hälsade TPG välkommen genom att röra TPG i lådan. (Cardinal 2007). Nu ägde de äntligen TPG och hövdingen G’psgolox Dan Paul var den legitima ägaren av pålen. Ett tal av Amos hölls under ceremonin:
"The symbolism we saw in the steel around the neck of the totem pole... it was heart–
wrenching. And now the yoke is off. That symbolism shouldn't be lost on anyone. What this shows is that we can reconstruct this relationship (between aboriginal and European cultures) that got off to such a bad start a few hundred years ago.... There's a message this totem pole can bring to other countries that hold a lot of artifacts and who are reluctant to repatriate them, like Britain for example. By the way we repatriated this totem, we can start to bring about an understanding it doesn't have to be doome and gloom for museums. The museum in Sweden has a replica and, since that pole was put up, it has been getting a lot more attention than the old one did. In this case, the gap in the museum's display has been filled more than adequately… That's a message we want to get out (Björklund 2916:149).
18 När TPG lades ut för visning i Kitimat köpcenter i väntan för en bättre anordning för pålen (Native Network 2006) skrev Haislaförfattaren Gordon Robinson:
... the dream of the rebirth of Haisla culture and language rests here in City Centre Mall, centred on a dark, age–cracked totem pole surrounded by children singing and dancing to music from a nation that refuses to quit (Björklund 2016: 150).
5.5. Kulturavet, identitet och läkning
I Native Network (2006) återger HF att återlämnandet hade olika betydelse för dem och att TPG blev en viktig symbol för att återskapa och stärka Haislakulturen och deras framtid. Således var repatrieringen av TPG en viktig symbol för att stärka, återskapa och läka Haislakulturen som de hade framfört vid början av repatrieringen (Cardinal 2007). Dessutom medgav Anders Björklund som var EM chef under slutskedet av repatrieringsprocessen att ordvalet “gåva” inte var ett lämpligt ordval när det gällde repatrieringsärendet med HF och att en gåva inte ska ges med krav (Jessiman 2011: 373).
I Jessiman (2011: 382) beskrivs Haislas olika tankar och känslor som påverkade deras syfte med återförandet av TPG. Amos arbetade för att återföra TPG till HF för att han ville skapa en bättre värld för barnen där de berättade historier med lyckliga slut och inte hade sorgliga berättelser om internatskolor och missbruk (Jessiman 2011: 382). I filmen Cardinal (2003) uttryckte Smith vad repatrieringen betydde för henne: “To forgive is not to condone what those people did but to free myself from bondage or those hurtful, resentful feelings…”(Cardinal 2003; min transkription). Sedan lade hon till:
The original pole is the umbilical cord that ties us to our ancestors, our history and our culture. Our children now have something they can see, touch and feel of our history and our heritage (Native Network 2006).
Ytterligare framförde Derek Wilson:
Finally our people are being recognized as human being, our people are being finally recognized as people not objects of archeology or objects of antrophology (Cardinal 2003;
min transkription).
Vidare skildrade Barbetti att hur mycket det än talas om att de blev utsatta för oförrätter kan det inte förändra det förflutna och hon deltog i repatrieringen av TPG för att den är viktig för att kunna återbygga Haisla (Cardinal 2003). För HF blev repatrieringen av TPG en historisk händelse då de var den första urfolksgrupp i CA som hade lyckats verkställa en repatriering från ett annat land utan extern hjälp (Cardinal 2007). Däremot från HF perspektiv kan återförandet av TPG till HF 2006 inte ses som en gåva eftersom de fick tillbaka något som var stulet ifrån örnklanen (Cardinal 2003). Ur HF:s synpunkt hade de övertaget eftersom de hade tillverkat en kopia till EM och lämnat den som gåva. Enligt potlatchtraditionen hade HF
”vunnit” över svenska regeringen (Björklund 2016: 196).
5.5.1. Haislas sed: lämna totempålen åter till moder jord
Efter TPG återkomst till CA hade HF försökt att följa det Svenska kravet att bevara pålen men hade inte lyckats bygga ett museum. Därför beslutade hövdingen Dan Paul 2012 att pålen skulle få återgå till jorden vid en Haisla gravplats längs med Kitlopefloden. Dels för att kontraktet där TPG förvarades tillfälligt i Kitimat köpcenter hade löpt ut och dels för att HF drabbats av sjukdomar och dödsfall som många tolkade som ett varsel för hur TPG:s återförande hade
19 hanterats sedan hemkomsten (Björklund 2016: 152–180) eftersom de inte hade följt TP:s sed att återgå till moder jord (Cardinal 2003).
Aktionen ledde till en del missnöje bland HF och haislakonstnären Lyle Wilson ansåg, även om han respekterade hövdingen, att beslutet var felaktigt för att det var ovanligt att museum återlämnade föremål och detta kunde ha konsekvenser för andra urfolk som vill återkräva deras föremål när HF hade gått emot kraven för repatrieringen. Smith och Barbetti var också upprörda över beslutet (Björklund 2016: 152–180) när det var över hundra personer som hade arbetat för att få tillbaka TPG (Native Network 2006).
Slutligen återgick TPG till moder jord, vilket är HF:s sed (Cardinal 2003). EM fick höra om TPG:s utlämning i skogen sommaren 2013 via en samisk företrädare som hade besökt Haisla (Björklund 216:180).
