Är man i en samisk förvaltningskommun ska det stå Girjerájus på väggen!

”Är man i en samisk förvaltningskommun ska det stå Girjerájus på väggen!”

En studie av det koloniala arvet och samiska perspektiv i svensk biblioteksverksamhet

Matilda Hast

Institutionen för ABM

Uppsatser inom biblioteks- & informationsvetenskap ISSN 1650-4267 Masteruppsats, 30 högskolepoäng, 2020, nr 791

Författare/Author Matilda Hast Svensk titel

”Är man i en samisk förvaltningskommun ska det stå Girjerájus på väggen!” En studie av det koloniala arvet och samiska perspektiv i svensk biblioteksverksamhet.

English Title

”If you are located in a Sámi management municipality it should say Girjerájus on the wall!” A study of the colonial heritage and Sámi perspectives in Swedish library service.

Handledare/Supervisor Amalia Juneström Abstract

Introduction: Indigenous matters are viewed as a priority by the library profession around the world and the library law in Sweden states that the national minorities, which include the indigenous Sámi people, are a priori- tised group. Despite these facts there is little research on indigenous matters in relation to libraries, library practice, and service. In Sweden especially, there is little focus on the colonial heritage and what effects, if any, it has on the library.

Method: This essay aims to examine three areas. First, how libraries in Sweden work to promote and support the Sámi population in regards to culture, language, and identity. Second, what needs and wishes the Sámi population have in regards to library service. Lastly, whether or not the colonial heritage is visible in library practice and service and to what extent. The colonial heritage and its effects is a pervasive theme throughout the essay. To answer these questions three librarians from two different libraries and three Sámi informants were interviewed.

Analysis: Since the heritage from colonialism is a key theme it was natural to apply a postcolonial framework for the text analysis of the interview transcriptions.

Results: The findings show that the colonial heritage is still visible in library practice and service, although not deliberate from the profession. The two libraries in question are working to counteract the colonial heritage while promoting and supporting the Sámi population by providing books in the Sámi languages and making effort to give them a prominent place in the physical library room.

Conclusion: There is still a need for improvements in regards to giving the languages a prominent place in the libraries with for instance signage and shelf placement. As well as organising activities for and about the Sámi population, as pointed out from the Sámi informants. One solution may be to give the Sámi status as an indigenous people in the Swedish library law instead of merely status as a national minority. This could give libraries the economic resources they often lack and thus motivating them to prioritise and make extra efforts in their work to the Sámi population.

This is a two years master’s thesis in Library and Information Science.

Ämnesord

Ursprungsbefolkningar, samer, bibliotek, publik service på bibliotek, kolonialism, postkolonialism Key words

Indigenous peoples, Sami (European people), Library, Public services (Libraries), postcolonialism

Innehållsförteckning

Innehållsförteckning

Inledning... 5

Uppsatsens disposition ... 6

Syfte och frågeställningar ... 7

Tidigare forskning ... 8

Urfolk och bibliotek i Sverige ... 8

Universitetsuppsatser ...11

Urfolk och bibliotek internationellt ...13

Teoretiska utgångspunkter ... 17

Postkolonialism...17

Metod och källmaterial ... 20

Intervjuer med nyckelpersoner ...20

Transkriberingen ...22

Textanalys ...22

Studiens etik ...23

Bakgrund ... 26

Sverige och de nationella minoriteterna...26

Språk ...29

Samerna ett urfolk i Sverige ...30

Koloniseringen av Sápmi och nomadskolorna ...30

Tvångsförflyttningar...33

Nomadskolorna ...34

Rasbiologiska institutet ...35

Koloniseringen idag ...36

ILO-169 ...38

De samiska språken ...38

Vem är same? ...40

Svenska bibliotek och urfolket samerna ...41

Biblioteksverksamhet riktad mot urfolket samerna – Hur ser den ut? ... 43

Biblioteken ...43

Samerna som ”de andra” – Att motverka fördomar och främja ...44

Programverksamhet ...44

Synliggöra i biblioteksrummet ...46

Sprida information och motverka fördomar ...47

Ny paragraf i bibliotekslagen? ...52

Biblioteksbeståndet ...53

Det samiska språket och identitetsfrågan ...56

Litteraturens betydelse för språket...56

Språket i biblioteksrummet ...59

Mellangruppen som inte fick språket ...62

Personal med kompetens...64

Den komplexa identitetsfrågan ...66

Slutdiskussion ... 69

Käll- och litteraturförteckning ... 75

I uppsatsförfattarens ägo ...75

Lagar, utredningar och deklarationer ...75

Litteratur ...76

Webbplatser ...78

Bilaga 1 ... 80

Intervjuguide Bibliotekarier ...80

Bilaga 2 ... 81

Intervjuguide samiska informanter ...81

Inledning

Indigenous peoples have the right to revitalize, use, develop and transmit to future generations their histories, languages, oral traditions, philosophies, writing systems and literatures, and to designate and retain their own names for communities, places and persons (United Nations Declaration on the rights of indigenous peoples A/RES/61/295, §13. 2007).

Så här lyder § 13 av FN:s urfolksdeklaration. Urfolk världen över ska ha rätt till att revitalisera, utveckla och föra vidare sina historier, språk, muntliga traditioner, skrivsystem och litteratur. Här kan man tänka sig att biblioteken världen över kan spela en roll. För Sverige, där urfolket samerna finns, borde detta vara en del av bibliotekens mål och verksamhet. Därför är det intressant att se över hur detta arbete ter sig i verkligheten.

Mitt intresse för biblioteksverksamhet riktad till samerna kommer från min egen samiska bakgrund. Min mormor, Sara Nutti, föddes 1933 i en kåta i Laimolu- okta, en liten by på andra sidan Torneträsk, inom Talma sameby. Detta är en plats man än idag enbart kan komma till med båt på sommaren och skoter på vintern och den väg som går mellan de fem byarna är en väg utan anslutning till andra vägar.

När min mormor och hennes syster Ellen-Anna blev tillräckligt gamla var de tvungna att börja i nomadskolan i Jukkasjärvi. Min familj vet i stort sett ingenting om tiden i nomadskolan. Det var inget hon ville prata om. Min mamma minns några enstaka tillfällen då min mormor berättade att de inte fick prata samiska, inte ens med varandra, men att de gjorde det ändå i smyg. Det hon sa om skolan var att hon inte tyckte om den. De var långt till Jukkasjärvi och de fick enbart komma hem på sommaren.

Vid min mormors begravning kom hennes kusin med en bild till min mamma.

En bild på henne själv tillsammans med min mormor och en svensk turist som kom- mit till byn för att titta på dem ”exotiska samerna”. Dessutom finns det en bild på min mormors pappa, iförd sin kolt, i en turistbok där han benämns som ”Lappman- nen Per Nutti”. Bilden med den svenska turisten och bildbeskrivningen i turistboken är två exempel på hur majoritetsbefolkningen såg på och gestaltade samerna.

När min mormor sedan fick egna barn, fyra stycken, förde hon inte vidare sitt modersmål, nordsamiskan. I nomadskolorna fick min mormor lära sig att de sa- miska språken var fula och utan betydelse, att svenska var det riktigt modersmålet, att det var framtiden. Min mamma och hennes tre bröder fick aldrig sin mammas språk. Jag och mina 11 kusiner har heller inte fått detta språk. En del av oss anser sig vara samer medan de andra inte gör det. Men arvet finns där.

Jag känner mig bestulen på mitt arv, på språket och kulturen och det är detta som drivit mig att utforska den samiska kulturen mer och förstå samernas plats i samhället. I utbildningen ledde detta naturligt till ett vetenskapligt intresse och det är därför jag valde att undersöka bibliotekens relation till urfolket samerna.

Uppsatsens disposition

Uppsatsen är disponerad på följande sätt: först presenteras syfte och frågeställ- ningar. Sedan presenteras tidigare forskning, både svensk och internationell. Efter den tidigare forskningen presenteras de teoretiska utgångspunkterna och därefter bakgrunden. Detta kan tyckas vara en okonventionell disposition för en uppsats av detta slag och anledningen till att jag valt att strukturera uppsatsen på detta vis är att jag anser att det är av stor vikt att läsaren har bakgrunden färsk i minnet för att kunna förstå resultaten bättre och ytterligare förstå varför denna studie är viktig.

Syfte och frågeställningar

Syftet med uppsatsen är att problematisera bibliotekens arbete med att främja det samiska, såsom kultur och identitet, och de samiska språken samt undersöka huruvida kolonisationens arv är synligt i biblioteksverksamheten och i vilken ut- sträckning. Eftersom mycket av den forskning som finns om de nationella minori- teterna är fokuserad på praxis kommer jag även att lyfta fram perspektiv från samer och se vilken roll de anser att biblioteken kan spela i att främja och stärka och vilka förväntningar och önskemål de har av biblioteksverksamheten.

Det jag problematiserar är hur biblioteket som en kulturinstitution kan spela en roll i att främja och stärka samisk kultur, språk samt identitet. Frågan är hur detta ter sig rent praktiskt i biblioteksverksamheten och vad för förväntningar biblioteken har på sig från samiskt håll och vad det är rimligt att förvänta sig av biblioteken.

Förhoppningen med denna studie är att belysa hur biblioteksarbetet med urfolket samerna ser ut och vad för utmaningar det finns samt att synliggöra de samiska användarna och deras perspektiv. Något som kommer att stå i fokus är en proble- matisering av det koloniala arvet och hur detta påverkar professionen och använ- darna. Detta är en kvalitativ undersökningen med ett fåtal intervjuer, därför är det inte möjligt att göra alltför stora generaliseringar utan detta bör ses som en första inblick i dessa frågor.

Jag kommer att undersöka detta från professionens perspektiv samt de samiska användarnas perspektiv och utgå från följande tre frågeställningar:

1. Hur arbetar biblioteken med att främja och stärka det samiska, såsom kultur, identitet och de samiska språken?

2. Vilka förväntningar och behov har de samiska användarna på biblioteken och deras arbete med att främja och stärka det samiska, såsom kultur, identitet och de samiska språken?

3. Är det koloniala arvet synligt i biblioteksverksamheten? Hur och i vilken ut- sträckning?

Tidigare forskning

Urfolk som ett forskningsområde inom biblioteks- och informationsvetenskap är fortfarande ett område som är tämligen oprioriterat och outforskat. Den forskning som finns handlar i många fall om det som kallas ”indigenous knowledge” och hur denna kunskap ska dokumenteras och hanteras i bland annat klassifikations- och ämnesordssystem. I länder som Australien, Nya Zeeland och Kanada där det finns ursprungsbefolkningar finns det en del intressant forskning att hämta. Dock bör det riktas kritik mot den internationella forskningen såväl som den svenska. Det kan tyckas att det bör finnas mer forskning än det faktiskt gör. Det finns en klar brist på forskning om bibliotek och urfolk. Detta belyses i en studie av Liley från 2017 som tydliggör att antalet artiklar som publiceras inom ämnesområdet är lågt och att ma- joriteten av dessa artiklar fokuserar på frågor relaterade till professionen och praxis.

I studien kom det även fram att en stor del av författarna till litteraturen och forsk- ningen inom området inte har urfolksbakgrund.

I detta avsnitt kommer jag först att presentera den svenska forskning som finns om urfolk och bibliotek varav tre stycken är universitetsuppsatser. Därefter presen- teras även internationell forskning som behandlar andra urfolk och bibliotek. I dessa behandlas kolonialismen och därför får detta ingen egen underrubrik.

Urfolk och bibliotek i Sverige

Kungliga Biblioteket (KB) gav 2018 ut rapporten Biblioteken och de nationella mi- noritetsspråken - en lägesbeskrivning. Syftet med rapporten är att belysa de aktivi- teter och verksamheter som folkbibliotek bedriver kring de nationella minoriteterna och deras respektive språk samt att ge en lägesbeskrivning över hur folkbiblioteken tillgodoser och prioriterar de nationella minoriteternas behov i Sverige. Rapporten bygger på en enkätundersökning riktad till de regionala biblioteksverksamheterna och kommunerna samt intervjuer både med bibliotekspersonal och människor som talar de nationella minoritetsspråken. Ytterligare har de ansvariga deltagit i konfe- renser och seminarier med temat nationella minoriteter. Undersökningen omfattar analys av litteraturbestånd på de nationella minoritetsspråken samt genomlysning av webbresurser, rapporter och studier som behandlar de nationella minoriteterna och minoritetsspråken inom biblioteksområdet (ibid, s. 10).

Undersökningen visar att arbetet med att synliggöra de nationella minoriteterna och de nationella minoritetsspråken är fortsatt ojämnt och ser olika ut runtom i lan- det. I stora delar av landet bedrivs inte sådan verksamhet i någon större omfattning.

Det kan tyckas att sådan verksamhet borde ha fått ett stort genomslag i biblioteks- väsendet i landet men det är tydligt att bibliotekslagen inte uppfylls i någon hög

grad gällande paragraferna om de nationella minoriteterna och de nationella mino- ritetsspråken. Det behövs tydligare mål i biblioteksplanerna och det är tydligt att det finns behov av kompetensutveckling av bibliotekarier om urfolk och minoriteter (ibid, s. 69).

Undersökningen lyfter fram tre områden där biblioteken i samarbete med de nationella minoriteterna kan utveckla och därmed bidra till att synliggöra och främja de nationella minoriteterna och de respektive minoritetsspråken samtidigt som bibliotekslagen följs. Det första området innebär att synliggöra de nationella minoriteterna i biblioteket trots liten efterfrågan. Biblioteket kan verka som en vik- tig källa till medvetenhet, kunskap och förståelse om de nationella minoriteterna bland majoritetsbefolkningen i Sverige. Det andra området innebär att genom sam- verkan kan bibliotek på ett effektivt sätt tillhandahålla medier, kultur och program- verksamhet på minoritetsspråken. Det sista området innebär en prioritering av barn och unga för att minoritetsspråken ska kunna leva vidare och revitaliseras. Under intervjuerna som gjordes var just språken en viktig fråga. Språkens status behöver höjas och de behöver få synas i samhället för att kunna leva och utvecklas. Likaså med de nationella minoriteternas kultur. Fokus är framför allt på synliggörande och där kan biblioteken spela en viktig roll (ibid, s. 71).

År 2018 gav Sametinget ut en utvärdering av Samernas bibliotek i Jå- hkåmåhkke (Jokkmokk) som till grunden är ett specialbibliotek med folkbiblioteks- inriktning. Utvärderingen konstaterar att folkbibliotekens service till samerna är bristfällig och de framsteg som gjorts de senaste åren är mycket små. Biblioteks- service för samer är fortfarande kritiserad och situationen för Samernas bibliotek är i dagsläget svår.

Det finns flera orsaker till att Samernas bibliotek inte har kunnat följa utveckl- ingen i det svenska biblioteksområdet. En av dessa är att intresset för Samernas bibliotek är lågt vilket resulterat att biblioteket är underutnyttjat. Slutsatsen är att Samernas bibliotek bör bli mer aktiva i att arrangera aktiviteter och evenemang. De bör erbjuda utökad service till den samiska allmänheten och använda sig mer av ny teknik samt skapa samarbete med andra samiska aktörer. Dessutom bör biblioteket göra riktade satsningar mot barn och andra prioriterade målgrupper samt forskare.

Ytterligare krävs det en digital satsning för att kunna öka tillgängligheten för sa- miska medier. För att kunna göra dessa ändringar behövs det en resursförstärkning (ibid, s. 7).

En viktig punkt i utredningen är att Sametinget anser att alla samer ska kunna förvänta sig biblioteksservice på sina språk, oavsett efterfrågan. De samiska lånta- garna bör ha samma villkor som majoritetsbefolkningen. Därför är det av stor vikt att den roll Samernas bibliotek spelar som urfolksbibliotek tydliggörs samt att bib- lioteksverksamheten stärks och stabiliseras (ibid, s, 7). På så vis kan biblioteket vara ett centrum för samisk litteratur samt för övriga urfolk i världen. Dessutom kan Samernas bibliotek vara en resurs för folkbiblioteken runt om i landet. Där ser

Sametinget även ett behov av att utbilda bibliotekarier för att de ska kunna ha sa- misk - och urfolkskompetens (ibid, s. 34).

Avslutningsvis förespråkar Sametinget att Samernas bibliotek ska verka som en institution som utvecklar och driver biblioteksverksamhet med mål att vara till gagn för alla samer oavsett var de bor. Samernas bibliotek har en viktig roll i språk- och kulturrevitalisering och därför är det viktigt att det vidtas åtgärder för att stärka deras verksamhet och roll i Sápmi och Sverige (ibid, s. 36).

Hansson (2019) rapporterar i artikeln ”Recognising the other through promot- ion of reading, collection development and communal collaboration: rural public libraries in the far-north of Sweden and their relation to the indigenous Sámi popu- lation” om resultat från en studie av relationen mellan folkbibliotek på mindre orter och den samiska populationen i norra Sverige i kontexten av bibliotekslagens para- graf om prioriteringar av de nationella minoriteterna.

I studien genomfördes intervjuer med bibliotekarier från tre olika kommuner i norra Sverige samt med representanter från den samiska bibliotekssektorn. Resul- taten visar att folkbibliotek på mindre orter har svårt att uppfylla kraven från bibli- otekslagen. Orsakerna till detta är flera. Först och främst råder det brist på kunskap om urfolk och bibliotek och det råder en stor brist på bibliotekarier som är samer och talar något av de samiska språken. Därefter finns det en brist på ekonomiska resurser. Den samiska utgivningen av böcker och andra medier är dessutom mycket liten och därför är det oftast svårt för bibliotek att förvärva samiska medier.

Även fast det råder en enighet inom biblioteksväsendet att samerna som grupp och biblioteksverksamhet riktad till dem är ett viktigt område är det svårt att upp- fylla bibliotekslagen . Hansson refererar till den tyske sociologen Axel Honneth och teorin om erkännande och menar att eftersom samerna är vana att ”inte existera” i samhället har de sällan kunskap om vilka bibliotekstjänster som finns och har heller inte förväntningar på biblioteken. Hansson menar att biblioteken har en moralisk skyldighet som sträcker sig bortom kraven i bibliotekslagen.

Avslutningsvis konstaterar Hansson att det svenska skolsystemet försummar behovet för språkrevitalisering förutom få kommuner. Därför kan biblioteket spela en viktigt roll i att etablera en koppling till samisk historia och de olika samiska språken. Dock är detta svårt att implementera utan bibliotekarier med kunskaper om samer samt i samiska språk. Hansson avslutar med att säga att det fortsatt kom- mer att vara svårt att uppfylla bibliotekslagen utan dessa satsningar och föränd- ringar.

Hansson (2011) genomför en studie med mål att skapa en bild av Sveriges bibli- oteksservice riktad till de fem nationella minoriteterna. Studien fokuserar på be- ståndsförvärv, programverksamhet samt samarbete. Vid denna tid hade den nya bibliotekslagen inte kommit än och lagen från 1996 nämner inte de nationella mi- noriteterna. Detta gör det lätt för folkbiblioteken att argumentera för att de inte be- hövde prioritera de nationella minoriteterna (s, 412).

Av resultaten framgår det att de svenska folkbiblioteken har ytterst begränsad aktivitet gentemot de nationella minoriteterna vad gäller bestånd, program och sam- arbete. I norra Sverige är det mest aktivitet då det finns stora grupper av samer och tornedalingar. Det vanligaste sättet att bemöta minoriteternas behov är att erbjuda litteratur på minoritetsspråken och många bibliotekarier uttrycker att de vill att de- ras arbete mot de nationella minoriteterna ska stanna vid detta. Hansson anser att denna studie skulle kunna vara en utgångspunkt i frågan om biblioteksservice riktad till de nationella minoriteterna och ser den potentiella roll biblioteken kan spela i detta (s, 412, 413).

Universitetsuppsatser

En del av den forskning som finns om samer i relation till bibliotek är universitets- uppsatser. I denna del kommer jag att presentera tre uppsatser som behandlar detta ämne.

I sin uppsats På mitt modersmål – En kvalitativ studie av biblioteksanvändare med samiska, finska och meänkieli som modersmål ämnar Gunnare (2012) att öka kunskapen kring hur de nationella minoriteterna använder biblioteket och ”vilka aspekter av biblioteksanvändningen de anser vara viktiga ur perspektivet av deras modersmål och kultur” (ibid, s. 6). Undersökningen behandlar de tre nationella mi- noriteterna samer, sverigefinnar och tornedalingar och deras respektive språk sa- miska, finska och meänkieli.

Det undersökningen visar är att de finsktalande användare som intervjuats i stor utsträckning har möjlighet att ta del av litteratur på finska medan de samiska och tornedalska informanterna anser att utbudet är begränsat och därför inte tog del av denna litteratur i lika stor utsträckning. Det som de tornedalska informanterna på- pekar är att det i allmänhet finns ett begränsat utbud av litteratur på meänkieli (ibid, s.84). En av de samiska informanterna anmärker också på det begränsade utbudet av litteratur på samiska och berättar att hennes elever påpekar att de läst alla samiska böcker som fanns ”hundra gånger” (ibid, s. 54). Undersökningen visar även att det finns ett litet utbud av programverksamhet och att de inte är väl besökta på grund av att användarna till exempel inte har tid att närvara vid dessa program. Biblioteket används inte som en social mötesplats i någon stor utsträckning av någon av de tre grupperna. Biblioteket som kunskapscentrum är väl använt men när det gäller biblioteket som informationscentrum använder sig informanterna hellre av andra källor (ibid, s. 84).

Informanterna anser att språkbevarande, identitetsskapande och känslomässiga aspekter är viktigt när det gäller den möjlighet som finns att prata sitt modersmål med bibliotekspersonal, utbudet av medier och programverksamhet. Alla informan- ter anser att barnen är en viktig målgrupp för biblioteken och de samiska informan- terna betonar detta särskilt. För dem är det av stor vikt att biblioteket erbjuder litte- ratur på samiska eftersom det annars är svårt att få tag på sådan (ibis, s.84, 85).

Granberg och Leissner (2012) undersöker i sin uppsats Skydda, stärka och främja – Umeå stadsbiblioteks arbete med det samiska språket efter minoritetsre- formen hur minoritetsreformen som kom 2010 har påverkat Umeå stadsbiblioteks arbete med samiska medier.

Av intervjuerna med bibliotekspersonal framgår det att det är problematiskt att förvärva samisk litteratur vilket leder till att de ekonomiska resurser de har för lit- teraturförvärvning är svåra att utnyttja. Utgivningen och tillgången på medier skil- jer avsevärt mellan de olika samiska språken och det är svårt att hitta de medier som finns eftersom de inte erbjuds via de ”vanliga” kanalerna som Adlibris och liknande tjänster (ibid, s. 20, 21). Något bibliotekarierna ytterligare uttrycker är att det är svårt att få användare att hitta till de medier som finns och de samiska beståndet lånas inte ut i någon stor grad (ibid, s. 22). Umeå stadsbibliotek hade vid tiden då uppsatsen skrevs en samisk hörna där de samlat de material de då hade om den samiska kulturen och historien samt allt material de hade på de samiska språken.

Denna hörna skulle verka som en informerande och bildande plats. Dock användes denna hörna inte så mycket som de hoppats och intresset och engagemanget var svagt. När uppsatsen skrevs 2012 stod det klart att biblioteket skulle flytta in i nya lokaler 2014 och bibliotekarierna uttrycker att de planerar att diskutera hörnans framtid i det nya biblioteket (ibid, s.23-25). Granberg och Leissner konstaterar dock att det finns positiva effekter av att hörnan finns. Det samiska beståndet får en viss statushöjning och den som är intresserad av samisk litteratur och kultur kan hitta allt material på samma plats.

I och med undersökningen får Granberg och Leissner den uppfattning att det finns ett engagemang för samiska frågor men att de problem som finns i botten grundar sig på intresset från användarna. De ser även ett problem i det kundorien- terade perspektiv som präglar det moderna samhället. För att bibliotek framgångs- rikt ska kunna arbeta med minoritetsgrupper kan detta arbete inte styras av tillgång och efterfrågan (ibid, s. 31,32).

Björkman & Liljedahl (2009) skriver i sin kandidatuppsats om folkbibliotekets roll i att revitalisera sydsamiska. Syftet med studien är att undersöka hur biblioteks- personal respektive samiska användare upplever detta ansvar samt hur de upplever att detta rent konkret tar sig uttryck i bibliotekets verksamhet. Dessutom tar de upp hur detta arbete skulle kunna utvecklas i framtiden (ibid, s. 15).

Det som kommer fram av studien är att informanterna är medvetna om att det finns ett behov av att revitalisera sydsamiska och det finns en enighet om att biblio- teket skulle kunna ha en roll i detta arbete. Eftersom biblioteket inte upplever någon större efterfrågan från de samiska användarna tycker de att det är svårt att jobba med dessa frågor. De samiska informanterna anser dock att bibliotekets arbete bör föregå efterfrågan (ibid, s. 34).

Både bibliotekarier och samiska användare upplever att biblioteket inte arbetar aktiv med att stärka det sydsamiska språket och inga skillnader har upplevts efter

att samerna blev en nationell minoritet. Anledningarna till detta är brist på resurser och efterfrågan. Ett problem som identifieras är att samerna inte ser biblioteket som en resurs som är till för dem (ibid, s. 35). När det gäller framtiden finns det dock förhoppningar. Bibliotekarier och samer anser att ett samarbete dem emellan är den rätta vägen att gå för att kunna identifiera behov och fortsatt arbeta för att stärka sydsamiskan (ibid).

Urfolk och bibliotek internationellt

Blair och Wong (2017) diskuterar i sin artikel ”Moving in the circle: Indigenous solidarity for Canadian libraries” biblioteket och det ansvar de har gentemot urfol- ken i Kanada. För att kunna genomföra förändringar krävs enligt författarna kollek- tiva ansträngningar för att bryta förtryckande strukturer i bibliotekspraxis och det första steget bör vara att reflektera över och erkänna biblioteket som en kolonial institution (Ibid, s. 2).

Biblioteket som institution har en unik möjlighet att informera och utbilda om försoning mellan majoritetsbefolkning och urfolk. Bibliotekspersonal bör vara le- dande och drivande i försoning med urfolk och på så sätt kunna förbättra biblioteket som institution. Det främsta som bör göras är att skapa ett samarbete med urfolken och rådfråga dem och förstå vilka behov de har. Detta är ytterst viktigt då beslut utan någon överläggning med urfolket i fråga reproducerar samma strukturer och mönster som under kolonialmakten då det fattades beslut utifrån övertygelsen om att urfolken inte var kapabla att förstå sina egna behov eller fatta egna beslut och därför måste kolonialmakten ingripa och fatta beslut å deras vägnar. Om biblioteken skulle anta att de är medvetna om vilka behov en urfolksgrupp har skadar de i själva verket förhållandet och tilliten till biblioteket som institution. I slutändan är det all- tid urfolksgruppen som har kunskapen om vad de har för behov (ibid, s. 3).

Enligt Blair och Wong krävs det att bibliotekspersonal och användare utan ur- folksbakgrund informeras och utbildas i ämnet. För bibliotekspersonal är det dess- utom viktigt att informeras om diverse koloniala strukturer och de behöver ha en förståelse för hur passivitet och icke-handling i själva verket bevarar dessa koloni- ala strukturer. Det kan kännas obekvämt att konfrontera verkligheten, till exempel att biblioteksbestånden kan vara rasistiska och icke korrekta, men för att inte repro- ducera kolonialismens strukturer är det essentiellt att se över biblioteksverksam- heten. Biblioteken bör som sagt vara drivande i arbetet med försoning vilket de på bästa sätt kan göra genom samarbete med urfolken (ibid, s. 3).

I artikeln ”How practitioners serve indigenous and native libraries” (2018) dis- kuterar Josephides rollen som ”tribal librarian” och hur man arbetar som bibliote- karie i ett samhälle där det finns ett urfolk. En fråga Josephides ställer är hur pass bra service en bibliotekarie kan ge en urfolksgrupp utan kunskaper om varken

samhälle, språk eller kultur? Som bibliotekarie i ett urfolkssamhälle bör man kon- tinuerligt ställa frågor och reflektera över praxis (ibid, s. 18).

Josephides lägger stor vikt vid språket. Om en bibliotekarie i ett urfolkssam- hälle inte talar samma språk som urfolksgruppen och arbetar vid ett bibliotek med medier på just det språket är det omöjligt att kunna hjälpa användarna på bästa sätt (ibid, s. 18). Dessutom bör de i professionen reflektera över huruvida de håller sig à jour med den senaste forskningen som publiceras och vilka kunskaper de har om forskare från urfolksgruppen. Ytterligare bör de reflektera över vad de vet om ur- folket. Vilka kunskaper som finns om kulturen och historien och framförallt vilket perspektiv de källor som konsulteras representerar, är det kolonialstatens perspektiv eller urfolkets? Därefter bör det undersökas om beståendet reflekterar urfolksgrup- pen på ett bra sätt och om barnen kan känna igen sig själva i de medier som finns.

Det är även viktigt att se över hur aktuella medierna i beståndet är och man behöver försöka förstå vilka behov urfolksgruppen har för att kunna erbjuda dem bästa tänk- bara service (ibid, s. 19).

En viktigt poäng Josephides får fram i artikeln är vikten av att fullfölja sina löften när man arbetar i ett urfolkssamhälle. Biblioteket måste fullfölja arbetet med att stödja och främja urfolksgruppen. Urfolk världen över har stor erfarenhet av att kolonialmakterna inte fullföljer sina löften till dem som folk. Därför är det essenti- ellt att biblioteken håller det som utlovats. Att bygga upp en tillit till urfolksbefolk- ningen är en viktig nyckel till att lyckas med sitt uppdrag som bibliotekarie i ett urfolkssamhälle (ibid, s. 19).

Något som förmodligen inte reflekteras mycket över är hur biblioteksrummet ser ut. Urfolket bör återspeglas även där. Det är viktigt att detta utförs på ett korrekt sätt och att det inte återspeglar någon form av kolonialism eller appropriering utan att det är urfolkets estetik som framhävs Ibid, s. 21).

Det bästa i ett samhälle med urfolksbefolkning vore om bibliotekspersonalen också har urfolksbakgrund och att de som inte har det ändå besitter urfolkskunskap.

Att vara bibliotekarie i ett urfolkssamhälle kräver mer än vad som kan tänkas av en bibliotekarie i ett samhälle där det inte finns urfolk, och det är ett ytterst viktigt arbete. Josephides avslutar artikeln med att påpeka att reflektion är en bibliotekaries bästa vän, oavsett om denne arbetar i ett urfolkssamhälle eller inte (ibid, s. 22).

I “The Role of Tribal Libraries and Archives in the Preservation of Indigenous Cultural Identity Through Supporting Native Language Revitalization” (2013) re- dogör Roy för hur bibliotek runtom i världen assisterar urfolksgrupper i att behålla och stärka deras identitet genom språkrevitalisering.

En viktig aspekt Roy diskuterar är hur namngivning påverkar urfolksgruppen.

Roy säger att om biblioteket använder traditionella namn på ett urfolksspråk är det som att man meddelar världen att här finns det urfolk och när människor ser språket användas på till exempel skyltar ser de att språket är levande och att det är ett språk som kan användas i det dagliga livet i samhället (ibid, s. 9). Trots att bestånden

kanske är övervägande på kolonialspråket visar användandet av ett urfolksspråk i biblioteksrummet att de respekterar och stödjer språket (ibid, s. 10).

Wickham och Sweeney (2018) undersöker huruvida bibliotek på mindre orter främjar vithet i barn- och ungdomsbestånden och i praxis. Ett urval ur de lättlästa böckerna och biografierna gjordes ur Rural Branch Library (RBL) bestånd och dessa analyseras. Forskarna utgår från tre kriterier för de lättlästa böckerna och tre kriterier för biografierna. Det första kriteriet i båda kategorier är bokens utgivnings- datum. Det andra kriteriet för lättläst är författarens ras eller etnicitet och för bio- grafierna handlar det om ras eller etnicitet på den person eller ämne boken handlar om. Det sista och tredje analyskriteriet för lättläst är närvaro och karakterisering av icke-vita karaktärer på bokens framsida eller beskrivning. För biografierna är det tredje kriteriet den kulturella ram i vilken historiska personer och ämnen är fram- ställda genom (2018, s. 94).

Det Wickham och Sweeney kan konstatera med sin studie är att barn- och ung- domsbestånden vid RBL främjar vithet. Både i kategorierna lättlästa böckerna och biografierna överrepresenteras vita författare och karaktärer samt berättelser som främjar vita perspektiv. Studien konstaterar även att det i beståndet finns böcker med uppenbara rasistiska undertoner (ibid, s. 98).

I en närmare undersökning av RBL:s förvärvspolicy kan forskarna se att denna präglas av färgblindhet vilket inte möjliggör för att ett urval görs med tanke på ras eller etnicitet. I slutändan gynnar detta ändå vitheten eftersom biblioteket inte med- vetet kan gör urval som främjar mångfald. Detta tillsammans med en bristande gall- ringspolicy samt knappa ekonomiska resurser gör att RBL:s barn- och ungdomsbe- stånd med tiden främjar vithet och möjliggör för denna att bestå. Det forskarna fast- ställer är att det krävs medvetna ansträngningar för att beståndet ska kunna präglas av mångfald. Forskarna ser att förvärvspolicy och praxis spelar en stor roll i att främja mångfald och jämställdhet (ibid, s. 104).

I artikeln “The public library as instrument of colonialism: The case of the Net- herlands East Indies” (2008) redogör Fitzpatrick för hur Nederländerna som kol- onialmakt använde folkbibliotek för att främja och implementera västerländska vär- deringar och följaktligen trycka undan den traditionella kulturen och dess värde- ringar.

Bibliotek var inte en främmande institution i Ostindien och det fanns litteratur både i tryck och i form av uppträdanden. Dessa tenderade att främja etnisk stolthet och nationalism vilket självklart inte var accepterat av kolonialmakten (Fitzpatrick 2008, s. 279). För att främja och stärka kolonialmakten ansågs det vara av stor vikt att det fanns en läskunnig befolkning som istället för traditionell värderingar hade västerländska värderingar. Dessa värderingar främjades och spreds genom böcker och tidningar som var godkända av regeringen och fanns tillgängliga vid de biblio- tek som inrättas vid landets nya skolor. Samtidigt underminerades de traditionella

värderingarna och de nationalistiska rörelserna för att ytterligare säkerställa den koloniala makten (Fitzpatrick 2008, s. 271).

I “Finding face: building collections to support indigenous identity” granskar Roy (2017) innehållet i en artikel som publicerades 1993 för att avgöra huruvida det fortfarande finns ett behov av biblioteksverksamhet riktad mot den amerikanska urbefolkningen som bor utanför sina hemtrakter.

Det korta svaret på om detta fortfarande behövs är ja. En anledning till detta är att populationen av de amerikanska urfolken ökat, likaså har intresset för urfolksre- laterade ämnen ökat. I vissa fall är det relativt enkelt att hitta information medan i andra fall behövs det kontakter för att hitta ytterligare källor eller för att skapa kon- taktnät. Som för alla kan dessa användare även behöva hjälp av de inom profess- ionen för att hitta trovärdiga källor och för att utveckla de kunskaper som behövs för avancerad informationssökning (ibid, s. 19).

Roy tar upp ett flertal exempel på vad urfolksanvändare behöver och vad de i professionen behöver tänka på. Bibliotek bör sikta på att olika urfolk representeras rätt i biblioteket och bibliotekskatalogen genom att kontakta de urfolk som finns i närheten och höra vilka termer och namn de föredrar. Det är även viktigt att biblio- teken kan erbjuda korrekt historisk litteratur samt litteratur som behandlar urfolken idag. När man arbetar med urfolk är det viktigt att vara insatt i hur man bygger upp bestånd för urfolk. Det viktigaste man bör tänka på när man bygger upp biblioteks- service för urfolk är att man rådfrågar medlemmar ur de specifika urfolken som finns i bibliotekets närhet och att man alltid är respektfull och tar hänsyn till deras värderingar och traditioner (s. 21). Bibliotekarier behöver även få information och utbildning i hur det är att arbeta med urfolk. Biblioteksservice för urfolk är ett om- råde som fortsätter att utvecklas och behovet blir bara större och större.

Teoretiska utgångspunkter

I detta kapitel presenteras de teoretiska utgångspunkterna. Eftersom uppsatsen läg- ger särskild fokus på konsekvenserna av koloniseringen av Sápmi är det naturligt att använda ett postkolonialt perspektiv till analysen.

Postkolonialism

Postkolonialism är ett tvärvetenskapligt forskningsområde som ”problematiserar den västerländska kunskapstraditionen och dess förankring i globala relationer av dominans och underordning” (Nationalencyklopedin, webbversionen, sökord: Post- kolonialism). Postkolonialismen belyser den avgörande roll kolonialismen har spe- lat i att forma dagens samhälle och dess idéer om civilisation, modernitet och humanism. Postkolonialismen problematiserar och ifrågasätter idén om universal- ism där den västerländska kulturen och samhällsmodellen placeras högst upp i ut- vecklingen. Denna teori synliggör tydligt kopplingen mellan kolonialism och den etniska diskriminering och rasism som finns i dagens moderna samhälle (ibid).

Forskare och kritiker som använder sig av postkolonial analys avvisar alltså idén om universalism och belyser dess begränsningar, särskilt dess oförmåga att se till och förstå kulturella och etniska skillnader. För att nå detta mål undersöks re- presentationen av andra kulturer i till exempel litteratur eller i andra instanser (Barry 2002, s.199). Jag kommer till exempel att undersöka hur samerna represen- teras och prioriteras i biblioteket. Postkolonialism kan visa hur litteratur eller in- stitutioner ofta undviker att tala om kolonialism och imperialism och dess konse- kvenser. Kulturella skillnader och mångfald får här stå i förgrunden. Något annat postkolonialism gör är att främja så kallad hybriditet och kulturell mångfald. I detta fall handlar det om någon som tillhör mer än en kultur. Det kan till exempel vara att en människa tillhör kolonisatörernas kultur genom att ingå i deras skolsystem samtidigt som hen tillhör de koloniserade genom sin kultur och sina traditioner.

Postkolonialism utvecklar ett perspektiv där marginalisering, mångfald och upp- fattningen av ”de andra” ses som en styrka och källa till förändring (ibid).

Man kan fråga sig om det verkligen är relevant att i dagens samhälle tala om kolonialism och postkolonialism. Många menar att kolonialism tillhör det förflutna.

Men faktum är att det koloniala arvet fortfarande lever vidare i nya skepnader. Ka- mali (2006, s.11) säger att den koloniala rasismen har ”överlevt kolonialismens un- dergång och härjar nu obehindrat i ”den fria världen””. Fortfarande anses ofta ”de andra” vara ociviliserade och mindre värda och de måste förändras för att kunna leva bland oss (ibid). En del forskare talar nu om ”intern kolonialism”. Immigranter marginaliseras och diskrimineras på alla samhälleliga plan, på bostadsmarknaden,

arbetsmarknaden, utbildningssystemet, inom rättsväsendet , media och det politiska systemet och så vidare. Överallt i Europa finns det städer med områden som stig- matiseras på grund av att det där bor människor som inte har ”västerländsk” bak- grund.

Det finns de som kan tycka att hela världen är postkolonial eftersom kolonial- ismens tidsålder är förbi och folk som tidigare koloniserats lever utspridda över hela världen. Prefixet post- antyder ett efteråt eller ett överskridande men faktum är, som jag ovan redogjort för, kolonialismens arv består. Istället för att se postkolonial- ismen som en efterträdare av kolonialismen, något som tar vid efter dess slut, borde postkolonialismen ses som ett ifrågasättande av kolonialismen och dess arv (Loomba 2006, s. 28,32).

Därför anser jag att det är relevant att anlägga ett postkolonialt perspektiv på min analys. Det koloniala arvet lever vidare och det är viktigt att ifrågasätta detta och därför kommer jag att använda den postkoloniala teorin för att belysa kolonial- ismens konsekvenser. Teorin kommer att verka som ett verktyg för att problemati- sera kolonialismens arv i relation till biblioteksverksamhet.

I min analys kommer jag att utgå från de fyra aspekter för postkolonial analys som Barry (2002, s. 194-196) skriver om i Beginning theory – an introduction to literary and cultural theory. Dessa fyra aspekter är:

1. En medvetenhet om att representationer av de icke europeiska tenderar att vara exotiska eller omoraliska. Dessa icke europeiska benämns ofta som

”de andra”.

2. Språkets roll i att understödja eller omstörta dessa makthierarkier.

3. En betoning på att identitet ses som dubbel, ostabil eller som en hybrid.

4. En betoning på interkulturella interaktioner/samarbeten.

I min analys kommer jag att problematisera bibliotekens arbete och titta på huruvida de medvetet eller omedvetet stödjer eller bestrider idén om att de andra är exotiska eller omoraliska. När Barry och många andra postkoloniala kritiker talar om de andra avses de som är icke-europeiska. I min studie betraktar jag inte samerna som icke-européer utan i denna analys refererar jag till att samerna ses som icke-svens- kar. Jag vill undersöka huruvida bibliotek stödjer eller bestrider synen att samerna som icke-svenskar är exotiska och ses som ”de andra”. Dessutom kommer jag att ta in de samiska informanternas perspektiv och lyfta deras uppfattning av biblio- tekens arbete och hur de önskar att biblioteksverksamheten skulle se ut.

Sedan kommer jag att se hur språket behandlas i biblioteksverksamheten och om arbetet med språket stödjer eller bestrider det koloniala arvet. Eftersom samis- kan förbjöds och togs ifrån många är det viktigt att problematisera huruvida biblio- teken arbetar för att främja samiskan och dess plats i biblioteken och på så sätt motverka det koloniala arvet. De samiska informanterna kommer att få ge sitt

perspektiv på språkets roll och vad de önskar att biblioteken gjorde för att främja språket och kunna motverka detta koloniala arv.

Därefter kommer jag att ta upp identitetsfrågan. De som lever på platser som koloniserats har ofta en dubbel identitet. De kan identifiera sig med urfolksbefolk- ningen och samtidigt identifiera sig med kolonialmaktens ideal och normer vilket kan få starka effekter på en individs identitet. De kan känna att de inte riktigt tillhör någon av grupperna. Eftersom tillhörande är ett grundläggande behov hos männi- skor kan detta var en smärtsam upplevelse. Ett exempel på den dubbla identiteten är samer som inte lever i Sápmi men som även har en samisk identitet. Jag kommer att problematisera huruvida biblioteken är medvetna om denna dubbla identitet och om de har denna medvetenhet med sig i sitt arbete och sin verksamhet.

Slutligen, biblioteket kan vara exempel på ett interkulturellt samarbete. Biblio- teket är en till grunden kolonial institution som ändå kan ha samiska inslag. Jag kommer att undersöka och problematisera hur detta manifesteras i biblioteksarbetet och även i det fysiska biblioteksrummet. Interkulturella samarbeten kan riskera att bli till skada för minoritetsgruppen ifråga eller så kan ett sådant samarbete visa en stor hänsynslöshet mot dem, deras kultur och språk. Ett exempel på ett interkultu- rellt samarbete skulle kunna vara att Disney, som är ett stort företag i det kolonise- rade Amerika, spelar in en film som handlar om urfolk. Ett sådant samarbete skulle antingen skada eller främja den urfolksgruppen. Disneys Frozen är ett exempel från de senaste åren. Den första filmen fick kritik för hur samerna representerades och därför valde Disney att samarbeta med en samisk arbetsgrupp för att samerna skulle representeras på ett korrekt och respektfullt sätt i den andra filmen (SVT Nyheter 2019). Det första är ett exempel på ett misslyckat interkulturellt samarbete medan det andra är ett mer lyckat interkulturellt samarbete. Det jag kommer att problema- tisera är huruvida detta samarbete mellan den koloniala institutionen biblioteket och den samiska gruppen är ett exempel på ett lyckat interkulturellt samarbete eller om det fortfarande krävs mer arbete.

Metod och källmaterial

Gällande forskning i en urfolkskontext säger Linda Tuhiwai Smith, en Maori-fors- kare, om just ordet research: “the word itself is probably one of the dirtiest words in the indigenous world's vocabulary” (Smith 1999, s. 1). Forskning är ofrånkomligt kopplat till kolonialism och imperialism och detta bör forskaren vara medveten om (Denzin, Lincoln & Smith 2008, s. 5). Med detta i åtanke bör en forskare som pla- nerar att bedriva urfolksforskning förbereda sig väl så att denna utförs på bästa möj- liga sätt.

Lilley (2018) ger riktlinjer att följa när urfolksforskning bedrivs. En av dessa är att etablera ett starkt förhållande till den grupp som är föremål för forskningen.

Ytterligare är det viktigt för forskaren att vara öppen med sin egna bakgrund och vad som varit viktigt i dennes liv och vad som influerat forskaren och forskningen (Lilley 2018, s. 76, 77). Detta är något som Kovach (2009, s. 107) benämner som

”locating ourselves”. Den förstnämnda riktlinjen anser jag mig uppfylla eftersom jag själv är same och jag har i kontakt med informanter berättat om min egna bak- grund, var jag och min familj kommer ifrån och hur kolonisationen av samerna och Sápmi har påverkat mitt liv och att intresset för ämnet kommer från min urfolks- bakgrund. Jag anser att detta är av stor vikt speciellt för de samiska informanterna för att de inte ska känna att någon utomstående försöker utnyttja eller exploatera dem.

Vad man planerar att undersöka är också av stor vikt. Urfolk världen över har varit föremål för forskning under en lång tid men det är sällan denna forskning fak- tiskt har varit till nytta för urfolksgruppen i fråga (Kovach 2009, s. 77). Detta var viktigt för mig när jag började planera min forskning. Denna studie är för och till nytta för den samiska befolkningen men även den svenska biblioteksverksamheten.

Förhoppningen med studien är att de i professionen ska kunna reflektera över verk- samheten och på så sätt att det slutligen ska bli till nytta för den samiska befolk- ningen.

Intervjuer med nyckelpersoner

Undersökningens källmaterial består först och främst av ett antal kvalitativa inter- vjuer med nyckelpersoner. Antalet intervjuer är sex stycken som är 30-60 minuter långa. Mina egna observationer av biblioteksrum utgör även en del av källmaterialet men det primära källmaterialet är intervjuerna.

Valet av intervjumetod baserades på det faktum att samerna innehar en stark och levande muntlig tradition (Kjellström 2003, s. 224). Helstrukturerade intervjuer där det i förväg finns frågor som tas upp i tur och ordning och där

svarsmöjligheterna ofta är begränsade (Lindstedt 2017, s. 211) kan inte fånga den roll en berättare har i denna muntliga tradition (Kovach 2009, s. 121). Den typ av metod som är mer applicerbar är mer öppna intervjuer som är utformade som samtal som anpassar sig till den muntliga traditionen. Denna typ av metod ger informan- terna en större kontroll över deras narrativ (ibid). Grunden för min intervjumetod är halvstrukturerade intervjuer som inspirerats av Kovachs samtalsmetod, speciellt i fallet med de samiska informanterna. Lindstedt (2017, s. 211) beskriver dessa som intervjuer där det finns en del givna ämnen som forskaren vill samtala med infor- manterna om. Huvudsaken här är att dessa ämnen behandlas någon gång under sam- talet, därför är det inte av vikt i vilken ordning dessa kommer. I denna intervjumetod står informanternas egna ord i fokus och det är viktigt att deras röst hörs i samtalet.

Forskaren är även öppen för utvikningar som kan bidra med nya tankar och ämnen som denne inte tidigare tänkt på (ibid).

Jag utformade en översiktlig intervjuguide där jag skrev ner de ämnen och te- mata jag ville diskutera med informanterna. Jag hade en specifik fråga för de bibli- otekarier jag intervjuade och skrev ner även denna i intervjuguiden. Beroende på de svar jag fick ställdes även relevanta följdfrågor till informanterna. På grund av detta har vissa ämnen diskuterats mer eller mindre med de olika informanterna.

Vid Kiruna stadsbibliotek genomfördes två intervjuer på plats i bibliotekets kontorslokaler. Först med den barnbibliotekarie med ansvar för förvaltningsspråken samiska, finska och meänkieli. Därefter med den bibliotekarie som ansvarar för förvaltningsspråken på vuxensidan och som fram tills för ett år sedan även hade ansvar för barnavdelningen och förvaltningsspråken. Vid Gävle stadsbibliotek ge- nomfördes en intervju på plats i bibliotekets kontorslokaler med den bibliotekarie som ansvarar för arbetet med de nationella minoriteterna. De samiska informan- terna var tre stycken och intervjuerna hölls via telefon. En av dessa bor i Sápmi och talar ett samiskt språk och de två andra samerna är båda uppväxta i Sápmi men bor nu söderut. Dessa två är samer som på grund av koloniseringen, förlorade språket då deras farmor gick i nomadskola och därför inte förde vidare språket till sina barn.

Alla intervjuer spelades in och därefter transkriberades de manuellt i ett vanligt ordbehandlingsprogram. Informanter garanterades avidentifiering och därför har jag tilldelat dessa koder för att kunna referera till dem i analysen. Dock är det värt att nämna att det inte skulle vara omöjligt att identifiera de bibliotekarier som inter- vjuats eftersom de arbetar vid mindre bibliotek. Detta är något de är införstådda med.

B1 – Barnbibliotekarie vid Kiruna stadsbibliotek med särskilt ansvar för de tre för- valtningsspråken

B2 – Bibliotekarie vid Kiruna stadsbibliotek med särskilt ansvar för de tre förvalt- ningsspråken vid vuxenavdelningen

B3 – Bibliotekarie vid Gävle Stadsbibliotek med särskilt ansvar för de nationella minoriteterna

S1 – Same i Sápmi som talar samiska

S2 – Same utanför Sápmi som inte talar samiska S3 – Same utanför Sápmi som inte talar samiska

Transkriberingen

De sex inspelningar som utgör grunden för mitt källmaterial transkriberades alla för hand. Jag valde att göra detta istället för att använda mig av något datorprogram eftersom jag ville ha så stor kontroll över transkribering som möjligt. I fallet med inspelningarna av intervjuerna med de tre bibliotekarierna tog jag hjälp från en när- stående med transkriberingen av inspelningen med B2. Detta eftersom denna inter- vju var den längsta. De andra två transkriberingarna genomförde jag själv. I samtal med Kovach (2009, s. 134) redogör Laara Fitznor för att hon själv valde att tran- skribera sitt källmaterial som var inspelningar av så kallade sharing circles så att the Elders’ ord, som inte var del av informanterna men som öppnade och avslutade varje sharing circle, inte skulle tas bort. Därför valde jag att själv transkribera in- spelningarna med de samiska informanterna så att inte någon annan som inte har urfolksbakgrund och inte är insatt i den samiska kulturen skulle missa viktig in- formation.

Noggrannheten av min transkribering berodde även på vilken sorts undersök- ning det är jag gjort. Eftersom detta inte är en språkvetenskaplig undersökning tog jag bort hummanden, pauser och tvekljud. Allt tal togs med i transkriberingarna. I linje med Lindstedt (2017, s. 228) använde jag mig av talat skriftspråk men med fokus på att informanternas sätt att uttrycka sig är korrekt representerat. För att visa respekt för informanterna justerades felsägningar och grammatiska fel. Lindstedt (ibid) säger att detta är en del av forskningsetiken och därför applicerade jag själv- klart detta i min transkribering. I fallet då jag tog hjälp gick jag sedan igenom tran- skriberingen och lyssnade igenom inspelningen och genomförde sedan justeringar där jag ansåg att det var behövligt. Detta var även något jag gjorde med de transkri- beringar jag själv gjort för att de skulle vara så korrekta som möjligt.

Textanalys

I denna textanalys använder jag mig av det textbegrepp som brukar kallas för det vidgade textbegreppet där också bild, film, ljud och internet ingår (Lindstedt 2017, s. 215). I mitt fall är texten transkriptionerna av de sex intervjuer jag gjort. Den

form av textanalys jag använt mig av är den som Lindstedt (2017, s. 233) beskriver som en analys där forskaren letar efter redan bestämda intressen i texten.

Jag började mina textanalyser med en noggrann genomläsning för att få en överblick av texterna. Sedan utgick jag från Barrys fyra aspekter för postkolonial teori. I min initiala läsning av texterna märkte jag, speciellt med den informant som talar samiska, att språk- och identitetsaspekten ofta var svåra att skilja på. Därför bestämde jag för att slå ihop dessa två aspekter och behandlar dem under samma rubrik. Jag gav sedan de fyra aspekterna olika färger för att skilja dem åt. Gul för aspekt 1, röd för aspekt 2 och 3 samt grön för aspekt 4.

Sedan markerade jag med hjälp av denna färgkodning de temata i texten som överensstämde med dessa aspekter och det jag ville undersöka. Texterna lästes ige- nom flera gånger för att inte något skulle missas. Sedan organiserades dessa resultat efter de fyra aspekterna för postkolonial teori och detta kom att utgöra grunden för redovisningen av resultaten i min analys. I mina observationer av biblioteksrummen hade jag också de fyra aspekterna för postkolonial teori i tankarna. I och med dessa analyser försökte jag ha ett öppet sinne för sådant jag tidigare inte tänkt på.

Studiens etik

Eftersom jag själv tillhör den samiska populationen och har starka känslomässiga band till detta ämne har det varit viktigt att reflektera över hur detta skulle kunna påverka undersökningen samt analysen och diskussionen. Därför var valet av metod en viktig del i min undersökning. Den postkoloniala teorin ger mig möjlighet att analysera mina resultat efter en tydlig struktur och tydliga aspekter. Självklart är det omöjligt att vara objektiv i denna undersökning men den postkoloniala teorin ger mig en chans att inte blanda in alltför starka känslor. Andra teorier som till exempel den om transgenerational trauma hade sannolikt försvårat målet med detta eftersom den teorin tar upp ärvda trauman, något jag har erfarenhet av själv.

När det var tid för att börja samla in materialet till denna undersökning bröt Corona-pandemin ut. Detta påverkade mitt arbete och mitt val av informanter. Ki- runa bibliotek tog emot mig och observationer och intervjuer kunde genomföras som planerat. Dock var det inte möjligt att tillbringa lika mycket tid vid biblioteket som jag initialt hade tänkt då jag ansåg att detta skulle vara oansvarigt. Eftersom jag arbetar vid Gävle stadsbibliotek var det inget problem med att genomföra min intervju och observationer där. Utmaningen som kom i och med Corona-pandemin var att hitta samiska informanter.

För att hitta informanter kontaktade jag två olika sameföreningar. Av den ena fick jag inget svar och kunde inte nå dem per telefon. Den andra sameföreningen fick jag kontakt med men fick till svar att de för tillfället hade mycket att göra och därför inte kunde ställa upp på intervjuer. Jag hade vidare kontakt med andra sa- miska informanter men eftersom jag inte hade telefonnummer till dem var det svårt

att hålla kontakten vilket är förståeligt under rådande omständigheter. Jag ville inte verka påträngande och begränsade hur många gånger jag kontaktade dem för att boka intervjuer. Detta också eftersom det var helt frivilligt att medverka i denna studie. Till slut fick jag kontakt med en same i Sápmi via dennes arbete och hen ville gärna ställa upp och bli intervjuad. Dessutom kunde jag genom personliga kontakter genomföra ytterligare två intervjuer med samer som växt upp i Sápmi men som nu bor söderut.

Som nämnts tidigare har jag berättat för informanterna om min bakgrund för att de ska kunna förstå varför undersökningen genomförts. De har fått veta att jag själv identifierar mig som same och var min familj kommer ifrån och att jag är direkt påverkad av kolonisationen av Sápmi. Sedan har jag förklarat vad undersök- ningen handlar om och vad jag vill uppnå med den.

Innan intervjuerna börjat har jag även förklarat för informanterna att de kom- mer avidentifieras och att jag inte kommer att nämna några namn eller annan per- sonlig information. När det gäller de samiska informanterna var det särskilt ange- läget att kunna garantera avidentifiering eftersom det i dagens samhälle fortfarande finns en hotbild mot samer. I vissa fall i citaten som presenteras i analysen har ut- fyllnadsord tagits bort och i andra fall har namn på städer och språk tagits bort för att kunna garantera denna avidentifiering.

Eftersom intervjuerna spelades in har jag fått informanternas samtycke till detta. Ljudfilerna lagrades i min personliga dator som ingen obehörig kan komma in i och efter att denna uppsats är färdigställd kommer ljudfilerna och transkription- erna att raderas permanent.

Sedan har jag, som nämndes i inledningen till kapitlet, istället för att noggrant följa en intervjuguide haft halvstrukturerade intervjuer där vi diskuterat om olika ämnen och företeelser. På detta sätt har jag försökt säkerställa att jag inte skulle få lika stor möjlighet att styra samtalen så att svaren skulle passa mina egna perspek- tiv. Det har varit viktigt att informanterna har kunnat tala fritt och att just deras tankar och perspektiv kommit fram. Därefter har jag inte tagit bort eller förändrat svar för att de inte passar in på frågeställningen eller mina uppfattningar.

En annan sak jag lade stor vikt vid var att jag i fallet med de samiska informan- terna undvek att ställa alltför personliga frågor om dem och deras familjs historia.

Studien skulle kunnat vinna på att informanterna berättade om deras egna erfaren- heter av kolonisationen av Sápmi men eftersom detta kan vara mycket känsligt var det inte något jag frågade om utav respekt för mina samiska informanter. Viss per- sonlig information fick jag som jag fick samtycke till att redovisa i min analys men eftersom detta var något de delade med sig av frivilligt utelämnade jag den mesta personliga information jag fick från analysen.

Eftersom bibliotek är offentliga platser behövdes inget tillstånd för genomfö- randet av observationerna av biblioteksrummet. I Kiruna gjorde jag några dagar innan intervjuerna observationer på egen hand i biblioteket. Sedan i samband med

intervjuerna fick jag en rundvandring av informant B2 och fick då även se biblio- tekets magasin. Vid Gävle stadsbibliotek gjorde jag egna observationer och ef- tersom detta är min arbetsplats kunde jag röra mig fritt där. Självklart har jag behövt reflektera över det faktum att Gävle stadsbibliotek är min arbetsplats och hur det skulle kunna påverka min undersökning. Mitt ansvarsområde är i skrivandets stund talböcker och tillgängliga medier. Idag och under tiden undersökningen genomförts har jag inte haft något ansvar över och har heller inte varit inblandad i bibliotekets arbete med de nationella minoriteterna. På så sätt har jag inte kunnat påverka resul- tatet av observationerna eller intervjusvaren.

I min förberedelse för denna studie läste jag indigenous methodologies av Mar- garet Kovach (2009) som i sin forskning utarbetat en egen epistemologi och meto- dologi baserat på hennes ursprung som Cree. Det som Kovach betonar är språkets vikt, hon säger:

Language matters because it holds within it a people’s worldview. Language is a primary con- cern in preserving Indigenous philosophies, and it is something that must be thought through within research epistemologies (s. 60).

Initialt övervägde jag denna möjlighet men kom slutligen fram till att det inte skulle vara fullt möjligt och att jag inte kände mig bekväm med att utarbeta en egen episte- mologi och metodologi baserat på min samiska bakgrund. Detta på grund av att jag inte pratar det språk som är intimt förknippat med den samiska kulturen och dess epistemologi samt att jag inte växt upp i den samiska kulturen. Den är något jag lärt mig om och tillägnat mig som vuxen.

Något att fundera över är huruvida undersökningen och resultaten hade varit annorlunda om jag hade behärskat det samiska språk som min samiska familj talade.

Informanterna S2 och S3 delade samma bakgrund som jag själv då de precis som jag inte fått språket. Där ser jag det som en fördel att jag inte kan ett samiskt språk.

På så vis kunde jag känna en samhörighet med dem. Dock är det viktigt att påpeka att upplevelser och erfarenheter är personliga och därför vill jag inte generalisera för mycket. Men jag anser att jag hade en gemensam grund med dessa två infor- manter. Det är i intervjun med S1 som jag tror att jag hade kunnat nå andra resultat om jag pratat det samiska språk som hen pratar.

En sak som är viktig att poängtera för denna uppsats är att användandet av ordet

”lapp” inte är acceptabelt då detta är ett skällsord. I uppsatsen förekommer detta ord enbart i äldre referenser och citat.

Bakgrund

Bakgrundskapitlet i denna uppsats har fått ett stort utrymme och det finns välgrun- dade skäl till detta. För att kunna motivera varför denna undersökning gjordes be- höver läsaren förstå ett antal punkter.

1. Förhållandet mellan Sveriges minoritetspolitik och de nationella minoriteterna.

2. Samernas status som ett urfolk i Sverige och vad det betyder.

3. Hur Sverige genom historien har behandlat samerna och hur läget ser ut idag.

4. Hur läget ser ut för de samiska språken och varför det krävs satsningar för revi- talisering.

5. Den samiska identitetsfrågan och dess komplexitet.

6. Vilket ansvar de svenska biblioteken har gentemot samerna.

Alla dessa punkter kommer att behandlas i detta kapitel och syftar till att ge en god grund för undersökningen och ge förståelse för varför ämnet är av stor vikt även idag. Detta kapitel har även en roll i att ge läsaren allmänna kunskaper om samerna samt Sveriges relation till samerna. Ingrid Inga (Sveriges radio 2019a) från Same- landspartiet svarar på en fråga från sociala medier som handlar om hur de tänker kring den okunskap som finns om samer. Hon säger detta:

Det finns en stor okunskap om samer i det svenska samhället och det är ett resultat av rasbio- login och diskriminering. Så det här ska inte samiska samhället lösa utan det är svenska staten som måste se till att det finns läroböcker och lärare med kunskap (Sveriges radio 2019a).

Det är tydligt att det finns brister i det svenska skolsystemet och att det finns en stor okunskap om samerna i det svenska samhället. Denna bakgrund ämnar att ge över- siktlig information om samerna då denna kunskap som nämnts ovan är viktig för att förstå varför studien gjorts och varför den är viktig. Denna kunskap är även vik- tig för att kunna förstå resultaten i denna studie. Som nämndes i början är bakgrun- den placerad innan analysen för att bakgrunden ska vara färsk i minnet hos läsaren för att ge läsaren bästa möjlighet att förstå resultaten och vikten av studien.

Sverige och de nationella minoriteterna

Sverige har idag fem olika nationella minoriteter: sverigefinnar, tornedalingar, ju- dar, romer och samer. Dessa folkgrupper fick sin status som nationella minoriteter den 1 april 2000. Samtidigt blev deras respektive språk, finska, meänkieli, jiddisch, romani chib och samiska erkända som nationella minoritetsspråk (Elenius 2006, s.

9).

I samband med att lagen (2009:724) om nationella minoriteter och minoritets- språk trädde i kraft januari 2010 reformerades den svenska minoritetspolitiken. Det grundskydd som finns i lagstiftningen gäller samtliga minoriteter och deras respek- tive språk i hela landet. Det finns tre stycken grundskyddsparagrafer som ger mi- noriteterna inflytande i frågor som berör dem, rätt till information om de rättigheter de har samt skydd för språk och kultur (Rapport 2018:5, s. 106).

Genom åren har intresset för och kunskapen om minoritetspolitiska frågor ökat i Sverige. Dock visar rapporter att det fortfarande finns stora skillnader mellan kom- muner i förvaltningsområden och kommuner utan förvaltningsuppdrag när det gäl- ler de möjligheter de nationella minoriteterna har att få sina behov tillgodosedda. I förvaltningsområden har medborgare rätt att använda samiska, meänkieli och finska i kontakt med domstolar och förvaltningsmyndigheter. Detta gäller både i muntlig och skriftlig kontakt (Institutet för språk och folkminnen 2019). Dessutom ska kom- munen kunna erbjuda äldreomsorg och förskola på minoritetsspråken. Ytterligare ska förvaltningsmyndigheter säkerställa att det finns personal som behärskar mino- ritetsspråket (Regeringskansliet 2019). I dagsläget är det 25 kommuner som ingår i förvaltningsområde för samiska, 66 kommuner för finska samt 8 för meänkieli. I dessa ingår även landstingen och regionerna i 15 län runt om i landet (Institutet för språk och folkminnen 2019). Kommuner kan dessutom ingå i flera förvaltningsom- råden.

För att kunna uppfylla de mål som finns inom minoritetspolitiken och kunna säkerställa att de nationella minoriteternas behov tillgodoses är det viktigt att det finns systematiska uppföljningsarbeten. Detta är något som majoriteten av förvalt- ningsområdena har vilket medför att de minoritetspolitiska frågorna får en förank- ring och syns alltmer i kommunernas politiska arbete. Det är tydligt att kommuner nu har en annan medvetenhet om sitt ansvar inför lagen och minoritetspolitiken. De inser att detta inte enbart är projekt som går att avsluta utan att det är ett området som ständigt måste prioriteras och beaktas. Dock finns det kommuner som ännu inte har kommit igång med ett uppföljningsarbete. Detta beräknas vara omkring 20 procent av alla kommuner i förvaltningsområden (Rapport 2018:5, s. 46,47).

I kommuner utanför förvaltningsområden visas det att minoritetspolitiska frå- gor har låg status och ofta anses vara icke-frågor. Det finns fortfarande en klar brist i kunskapen om de nationella minoriteternas rättigheter och de skyldigheter förvalt- ningsmyndigheter har enligt lagen vilket leder till att dessa frågor inte tas på allvar (Rapport 2018:5, s. 48).