Subjektivitetens skrämmande spöke : en kommentar till Martin Rundkvist Norr, Svante Fornvännen 1996:2, 108-111 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1996_108 Ingår i: samla.raa.se

Subjektivitetens skrämmande spöke : en kommentar till Martin Rundkvist Norr, Svante

Fornvännen 1996:2, 108-111

http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1996_108

Ingår i: samla.raa.se

Subjektivitetens skrämmande spöke - en kommentar till Martin Rundkvist

I Fornvännen 90 ger Martin Rundkvist ett bi- drag till den teoretiska debatten. Artikeln in- nehåller dels en kraftfull uppgörelse m e d d e n postprocessuella arkeologin och dess företrä- d a r e , dels en instruktion över h u r m a n kon- struerar ett långlivat arkeologiskt verk - m e d indirekt hänvisning till hans eget avhandlings- arbete. De sistnämnda reflektionerna torde vara av störst intresse för Rundkvists handle- d a r e , varför j a g skall k o n c e n t r e r a mig på de förstnämnda, vilkas provokativitet och innebo- e n d e patos inbjuder till kommentarer. Det är dock författarens känslor m e r än hans argu- m e n t som utgör objekt för mitt intresse.

Referenser och retorik

Att referenslistor kan vara intressanta visar Frands Herschend (1995) i sin k o m m e n t a r till J o h a n Callmers arkeologiska programförkla-

ring (Callmer 1995). Våra referenser kontex- tualiserar våra ord och åsikter, de placerar oss i en aktiv relation till a n d r a forskare, a n d r a idéer, a n d r a kontexter. Det är en relation där den linjära tiden inte är direkt intressant, utan där det skapas ett r u m där »samtalet» kan för- siggå, ett samtalsrum. G e n o m referensen rela- terar vi andra författare och texter på ett posi- tivt eller negativt sätt till vår egen text, söker tillhörighet eller åtskillnad (t.ex. g e n t e m o t postprocessuell arkeologi), håller med eller kri- tiserar (jfr N o r r 1991, s. 104).

Referensen existerar, även när d e n inte är utskriven i klartext, som i följande citat ur en C- uppsats i arkeologi från Stockholm 1987, vars författare kan få vara anonym: »Personligen [sid] anser j a g det av stort värde att vara så fri som möjligt från föreställningar när m a n in- samlar material, dvs försöka undvika styrning av materialet ... objektiv registrering ... analys utan förutfattade meningar ...».

I Rundkvist artikel ställs vi inför en speciell situation. Författaren har valt det radikala grep- pet att varken ge formella referenser i den lö- p a n d e texten eller ställa u p p en referenslista, något som väcker läsarens intresse och ger ar- tikeln en speciell prägel. Författarens med- vetna och konsekventa avsteg från d e n n a ve- dertagna princip för »textmässig g r u n d d o k u -

mentation» kanske avser att göra relationen skribent-läsare m e r personlig, ge intrycket av en fire-side chat. Icke desto m i n d r e torde Rund- kvist göra det svårt för den mindre initierade lä- sare som önskar rekonstruera historien bakom hans tankegångar. Ironiskt nog gör han sig där- igenom till måltavla för just en sådan kritik för

»bristande systematik och noggrannhet» i sin textproduktion som han själv riktar mot pre- eller postprocessuella arkeologer vad gäller de- ras principer för fältdokumentation.

Den e n d e arkeolog som n ä m n s vid n a m n i ett teoretiskt s a m m a n h a n g i Rundkvists artikel är Malmer. Det är i d e n rundkvistska bekän- nelsen till d e n välbekanta malmerska trossat- sen att forskningen »asymptotiskt» n ä r m a r sig

»sanningen» (Rundkvist 1995, s. 254). I ett an- nat s a m m a n h a n g skymtar några icke n a m n - givna gestalter förbi, varav j a g roat igenkänner mig själv i d e n e n e , beskriven som »en företrä- dare för dessa idéer [de p o s t m o d e r n a ] , beryk- tad för sin ringa n o g g r a n n h e t i fält», som »vid ett seminarium [sagt] att han inte var intresse- rad av forntiden»; en avgrundsgestalt som där- till inte tror tillräckligt på »det arkeologiska källmaterialet» (1995, s. 254). Jag u n d g å r dock att känna mig träffad av Rundkvists verbala pol- lution. De som, till skillnad från Rundkvist, de- lat en fältsituation m e d mig torde vara bättre skickade att b e d ö m a mina fältarkeologiska kva- liteter eller brister. Den som, också till skillnad från Rundkvist, bemödat sig om att läsa den pu- blicerade texten till mitt anförande på n ä m n d a seminarium, inser också att uttrycket »förhis- torien är alltså inte i sig" intressant för en arke- olog», insatt i sitt s a m m a n h a n g , äger nyanser som effektivt döljs i Rundkvists artikel (Norr 1993, framför allt s. 103 ff., citat fr. s. 104, ur- sprungl. kursiv). O m man dessutom ser hela texten i perspektivet »svensk fältarkeologisk po- litik» blir detta än tydligare. Och slutligen: h u r tror man »inte tillräckligt» på källmaterialet?

Erkänner man bara vartannat stolphål som fy- sisk verklighet?

Även i a n d r a s a m m a n h a n g förvånas man av

Rundkvists logiska och argumentationstekniska

krumbukter. När tesen »all dokumentation in-

nebär en tolkning» (som knappast monopoli-

serats av postprocessuella arkeologer) tillskrivs d e n bisarra konsekvensen att »resonemanget omöjliggör användandet av andras d o k u m e n - tation och omtolkningen av befintligt material»

(1995, s. 255), inser m a n sig exempelvis för- flyttad från d e n vetenskapliga diskursen till av- delningen för »politisk» propaganda. Givetvis hindrar d e n samhörighet som ett gemensamt språk skänker olika arkeologer, o b e r o e n d e av teoretisk skoltillhörighet, att tesen får sin till- skrivna konsekvens (jfr n e d a n ) . På samma sub- jektiva nivå befinner sig utsagan »De desillu- sionerade [= postprocessuella] säger att doku- m e n t a t i o n e n inte är värdefri och lika g ä r n a k u n d e vara sagor», liksom det tillspetsade talet om en p o s t m o d e r n »hyperrelativism» (1995, s.

254).

Subjektivitet och relativism

Den mångfald logiska brister och överdrivet subjektiva vinklingar som befolkar Rundkvists text gör det således svårt att se d e n n a som ett seriöst inlägg i debatten. Likväl finns det ett vä- g a n d e skäl till att trots allt göra detta, nämli- gen den starka affekt som texten är ett uttryck för och som ger d e n dess prägel. Den rädsla och det obehag som författaren k ä n n e r inför den postprocessuella arkeologin delar han m e d många, exempelvis Renfrew (1989), Mal- m e r (1993) och kanske även, i n å g o n m å n , Callmer (1995). Det är en rädsla som tvivels- ulan måste tas på allvar, även o m d e n , som i Rundkvists fall, kan få en författare att gå över styr och brista i såväl formell som analytisk stringens.

En förståelse-arkeologi (jfr H o d d e r 1991;

Burström 1995) som tar avstånd från positivis- men och objektivitetstanken väcker givetvis frå- gan om subjektiviteten och relativismen, deras n a t u r och roll i d e n vetenskapliga tolknings- processen. H u r k o m m e r man u n d a n det rela- tivistiska spöket, hotet från Anything Goes} Som j a g tidigare har framhållit (Norr 1990, s. 29 f.),

tror j a g att det på individuell nivå sker g e n o m ett personligt etiskt ställningstagande. Man får, banalt uttryckt, inte skriva vad som helst bara för att man »känner för det». Men grundläg- gande för h u r ens text blir b e d ö m d , som ob- jektiv eller subjektiv, vetenskaplig eller oveten- skaplig, är det språk man väljer att använda sig

av och h u r det språket läses av andra, h u r pass

»kompatibelt» det är m e d rådande diskurs(er).

Medvetet eller omedvetet är j a g m e d o m att påverka arkeologins språk i konserverande el- ler förändrande riktning g e n o m min kommu- nikation m e d a n d r a arkeologer i tal och skrift.

Stödjer j a g den gängse arkeologin kan j a g välja att uttrycka mig traditionellt och strömlinje- format i enlighet m e d r å d a n d e diskurs. Vill j a g förändra arkeologin använder j a g ett m e r radi- kalt språk för att å s t a d k o m m a en kontrast- verkan. I ordet språk ligger då aspekter av min inställning till och förståelse av världen. Men även om j a g väljer ett »radikalt» språk måste jag, för att bli förstådd, relatera mig till den eta-

blerade diskursen på ett sådant sätt att j a g upp- rätthåller ett tillstånd av dialog mellan mig och min publik (forskarkolleger och förhopp- ningsvis också allmänhet). Forskning är kom- munikation och relation. När min forskning blivit till en fullständig m o n o l o g har den förlo- rat allt intresse och etiskt värde. Oavsett vår teo- retiska grundsyn kan vi, som d e n postprocessu- elle Michael Shanks betonar, inte underlåta att ta hänsyn till vare sig den forntida empiriska

»verkligheten» eller vår nutida publik. Experi- m e n t e r a n d e måste gå h a n d i h a n d m e d an- svarstagande (1992, s. 180). Den föga postpro- cessuelle J o h a n Callmer uttrycker sig i besläk- tade ordalag om n ö d v ä n d i g h e t e n av etiska ställningstaganden och direkta ansvarstagan- den (1995, s. 37). Ett föredömligt inlägg om etikens roll inom forskningen erbjuder He- gardt (1995, s. 716 ff.).

Detta är det ansvar individen själv måste axla. Sedan är det självklart att språket inom ar- keologin likaväl som överallt a n n a r s är ett m a k t m e d e l , liksom att avsändare och motta- gare kan tolka språket i en text olika i förhål- lande till r å d a n d e »auktoriserade» eller tradi- tionella diskurs (er). Den arkeologi j a g applå- derar vill någon a n n a n strimla på längden och tvären. Mottagarens reaktion är emellertid hans eller h e n n e s eget moraliska ansvar.

En faktor som i vidare bemärkelse starkt ver- kar m o t (eller rentav omöjliggör) the Past-as- wished-for är arkeologins språk (delvis vardags- språk, delvis allmänvetenskapliga uttryck, del- vis specialuttryck), som föregår oss enskilda arkeologer på ett sätt som kan liknas vid h u r

Fornvännen 91 (1996)

världen föregår individen och individens tolk- n i n g av världen enligt d e n gren av d e n mo- d e r n a filosofin som går u n d e r b e n ä m n i n g e n fenomenologi. En kort utvikning kan här vara på sin plats.

Fenomenologin har sina rötter i 1800-talets kritik mot Hegel och Kant, m e n fick en fastare form först u n d e r 1900-talet g e n o m E d m u n d Husseris (1859-1938) arbeten. Han ville rikta filosofins sökljus på den primära p u n k t i kon- takten mellan människan och världen där sub- j e k t och objekt ä n n u inte blivit u p p d e l a d e en- ligt konventionellt mönster. Där man tidigare talade om »substans», talade Husserl om »rela- tion». Världen är en levd erfarenhet innan den blir ett känt objekt. Det är den levda relationen som är det primära, inte vår tankemässiga upp- delning av världen i subjekt och objekt (Kear- ney 1986, s. 13). Husseris efterföljare Martin Heidegger (1889-1976) m e n a d e att fenome- nologin, enligt Richard Kearneys formulering,

»... permitted m o d e r n man to retrieve the fun- damental questions of Being by relating it to the concrete concerns, m o o d s and projects of our lived existence ... m a n ' s everyday being-in- the-world» (Kearney 1986, s. 3).

Ett centralt b e g r e p p inom fenomenologin är intenlionalitet. »Det är typiskt för själsliga företeelser att de innefattar ett förhållande till det föremål som studeras. Detta förhållande kallas intenlionalitet vilket allmänt taget ut- trycker en relation (Beziehung) till ett objekt, som kan vara enskilt eller universellt.» (Hele- nius 1990, s. 40; se även Wedberg 1966, s. 34 f.) Vi finns i världen innan vi blir tankemässigt medvetna om vare sig vår egen eller världens existens. Därför kan inte medvetandet längre ses som en låda som innehåller bilder eller var- seblivningar av objekten inom sig själv. Objek- tet existerar inte som en representation eller ett avtryck inuti mitt huvud. Att medvetandet är inlentionellt innebär att när jag upplever el- ler föreställer mig ett objekt, så utsträcks mitt medvetande mot objektet i fråga. Att leva är att förhålla sig till, och vårt Vara är ett Vara-i-Värl-

den (Kearney 1986, s. 15). Kunskap följer med a n d r a ord inte ur ett distanserat betraktande, utan ur ett aktivt h a n d l a n d e .

Jag har som individ inte skapat världen och som enskild arkeolog inte arkeologins språk el-

ler diskurs. När j a g bestämmer mig för att ta ställning till den r å d a n d e diskursen finns j a g redan inom densamma. Jag kanske i postmo- d e r n och provokativ a n d a talar om »författa- rens död», »meningens fria lek» eller något lik- n a n d e , m e n som antropologen J a m e s Clifford så riktigt påpekar, är m e n i n g e n inte fri att leka vad som helst i varje givet ögonblick. Meningen är underställd historiens diskursiva maktspel (1986, s. 110). Den text j a g skriver och den me- ning min text hävdar, skrivs in i n u e t i spetsen (om inte kvalitativt så dock tidsmässigt) för en historia av a n d r a texter som hävdar andra me- ningar, som står m e d eller mot varandra i kom- plicerade konstellationer. Sin (a) m e n i n g ( a r ) äger min text inte primärt i sig själv, som en sluten enhet, utan g e n o m sin relation till a n d r a texter som aktualiseras såväl av mig i egenskap av författare som av olika läsare i olika läs- ningar.

Det finns, mig veterligt, inte någon framträ- d a n d e postprocessuell arkeolog som - u t o m enligt sina belackare - har propagerat för en renodlad solipsism, där min gissning alltid är exakt lika god som din, oavsett h u r d e n är for- mulerad eller vad den innebär. Tvärtom. Och det vore också lika oklokt att propagera för en absolut relativism som det är att vara rädd för d e n . Båda yttringarna (i d e n m å n d e n först- n ä m n d a existerar) g r u n d a r sig på en bristande analys och förståelse av vår meningsproduktion och vår mänskliga tillvaros g r u n d l ä g g a n d e språklighet. Relativism är, till lycka för alla som k ä n n e r sig hotade av d e n - relativ.

Faktum är att det vore långt svårare att nå fram till Anything Goes än det är att undvika till- ståndet. Mycket av d e n kritik som riktas mot d e n postprocessuella arkeologin är således missriktad, g r u n d a d i en oförmåga (eller rent- av ovilja) att »förstå fienden». Fienden själv bär givetvis en del av ansvaret för detta g e n o m sitt sätt att formulera sig och, kanske, g e n o m att stundom själv brista i självförståelse.

Det som tidigare generationers arkeologer

har byggt u p p kan inte rivas ned i g r u n d e n och

omintetgöras. Vi är alla, på ett eller a n n a t sätt,

s t r u k t u r e r a d e av det som arkeologer. Det är

också meningslöst att förneka existensen av

normalvetenskap i n o m arkeologin (jfr Her-

schend 1988), även o m vi knappast skulle

k u n n a u p p n å konsensus i frågan om h u r d e n n a är begränsad. Kvalitet i vetenskapliga ar- beten handlar också m i n d r e om utgångspunk- ter än om utförande. Sedan är det onekligen så att psykologiska skillnader människor emellan gör att somliga k ä n n e r trygghet i en känsla av makt eller kontroll över det de studerar, av att världen och skeenden kan beskrivas i objektiva, av iakttagaren o b e r o e n d e termer. Andra finner sin känsla av trygghet i en syn på verkligheten som diskurs- eller perspektivbunden, i insikten att en text kan läsas på många olika menings- fulla sätt som inte behöver utesluta varandra, och inte heller nödvändigtvis komplettera varandra, utan vara jämlika utifrån skilda sätt att betrakta verkligheten.

Den byggnad av kunskap som är vårt arkeo- logiska forskararv kan emellertid ses på nya sätt i nya belysningar och ibland vara i behov av renovering, kanske omfattande sådana, eller rentav ombyggnad. De e n d a tendenser som all- tid aktivt måste bekämpas är krav på diskurs- monopol, vare sig de kan k o m m a att uttalas av traditionella, processuella eller postprocessu- ella arkeologer (jfr H e g a r d t 1995). Man bör hålla i m i n n e t att det är dialektiken mellan konsensus och konflikt som håller forsknings- processen levande och dynamisk.

Referenser

Burström, M., 1995. Att vilja förstå eller tro sig veta.

Fornvännen 90, s. 171-174. Slockholm.

Callmer, J., 1995. Arkeologins grundläggande per- spektiv. Arkeologi idag och i morgon. Fornvännen 90, s. 29-44. Stockholm.

Clifford, J., 1986. On Ethnographie Analogy. Writing Culture. The Poetics and Politics of Ethnography. J.

Clifford & G. E. Marcus (eds.) Berkeley, Los An- geles, London.

Hegardt,}., 1995. »Men gudskelov att professorer fin- nas, för vilka sanningen är ganska klar ...». Tor 27:2, s. 675-724. Uppsala.

Helenius, R., 1990. Förstå och bättre veta. Om herme- neutiken i samhällsvetenskaperna. Stockholm.

Herschend, F., 1988. Gräv där de stod. Om arkeolo- gins kunskapsteori och metodiska normer. Upp- sala.

— 1995. Kan man lägga perspektiv på framtiden. En kommentar till en artikel av Johan Callmer. Forn- vännen 90, s. 257-261. Stockholm.

Hodder, L, 1991. Interpretative archaeology and its role. American Antiquity 56. Chicago.

Kearney, R., 1986. Modern Miwements in European Phi- losophy. Manchester.

Malmer, M. R, 1993. On Theoretical Realism in Archaeology. Current Swedish Archaeology, M. Bur- ström & A. Carlsson (eds.), Vol. 1, s. 145-148.

Stockholm.

Norr, S., 1990. Critical Archaeology, the Challenge.

Fjolnir, Arg. 9, Vol. 1, s. 6-33. Uppsala.

— 1991. Om en text om en text och om förståelse och kontext - kommentar till en recension och en debatt. Fornvännen Hb, s. 103-106. Stockholm.

— 1993. Fällarkeologi på 90-talet. En provokation ut- ifrån exemplet Klasro. 7br 25, s. 101-118. Upp- sala.

Renfrew, C , 1989. Comments on Archaeology into the 1990s. Norwegian Archaeological Review\o\. 22, No. 1, S. 34-41. Oslo.

Shanks, M., 1992. Experienäng the Past. On the Charac- ter of Archaeology. London, New York.

Tilley, C., 1990 (ed.). Reading Material Culture. Oxford.

Wedberg, A., 1966. Filosofins historia. Från Bolzano titt Wittgenstein. Stockholm.

Svante Norr Inst. för arkeologi, Gustavianum, 753 10 Uppsala

Fornvännen 91 11996)