UPPSATSER:
Kulturgeografiska institutionen
Lekvänlig stad för alla?
En kvantitativ studie av tillgängligheten till lekplatser i Göteborgs stad
Olle Ericson
ABSTRACT
Ericson, O. 2021. Lekvänlig stad för alla? En kvantitativ studie av tillgängligheten till lekplatser i Göteborgs stad. Kulturgeografiska institutionen, Uppsatser, Uppsala universitet.
Syftet med denna uppsats är att undersöka tillgänglighet till lekplatser och identifiera sociala och demografiska variationer i förhållande till detta, vilket exemplifieras genom en studie av Göteborgs stad. Detta har analyserats utifrån teori om framför allt rättvis planering och fördelning. I studien har kvantitativa metoder använts, i huvudsak GIS-baserad nätverksanalys och statistisk regressionsanalys. Resultaten visar att ungefär 65% av Göteborgs befolkning bor i områden där stadens riktlinje om att en lekplats bör finnas inom 500 meter från bostaden är uppfylld. Det finns dock stora variationer mellan olika mellanområden, där andelen med tillgång till lekplats inom 500 meter varierar från 0,1–98,6%. De områden med allra sämst tillgång är ofta resursstarka. Flera andra resurssvagare områden bedöms dock vara värre drabbade av bristande tillgänglighet, genom att de både har större behov och efterfrågan, varför dessa bör prioriteras. Regressionsanalysen visar att demografiska snarare än sociala faktorer avgör tillgången till lekplatser, där befolkningstäthet och bostadstyp är signifikanta variabler.
Keywords: lekplatser, tillgänglighet, socioekonomi, Göteborg, rättvis planering.
Handledare: Cecilia Fåhraeus.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1. INLEDNING ... 1
1.1 Syfte och frågeställningar ... 1
1.2 Avgränsningar ... 2
2. PERSPEKTIV PÅ RÄTTVIS PLANERING ... 2
2.1 Rumslig rättvisa ... 2
2.2 Principer för rättvis fördelning ... 4
2.3 Rätten till staden ur ett barnperspektiv ... 6
3. TILLGÄNGLIGHET ... 6
3.1 Begreppet ... 7
3.2 Tillgänglighet till parker och lekplatser ... 7
4. METOD ... 9
4.1 Nätverksanalys ... 9
4.2 Överlagring av statistik ... 10
4.3 Rangordning av mellanområdens tillgänglighet och socioekonomi ... 11
4.4 Multipel regressionsanalys ... 12
4.5 Validitet och reliabilitet ... 13
5. RESULTAT ... 14
5.1 Lekplatsernas placering ... 14
5.2 Skillnader i befolkningsbild mellan områden i brist och inte ... 16
5.3 Variation i tillgänglighet mellan resursstarka och resurssvaga områden ... 19
5.4 Statistiska samband ... 22
6. DISKUSSION ... 23
6.1 Uppfyllande av riktlinjen ... 23
6.2 Variationer mellan områden och dess befolkning ... 24
6.3 Vad beror variationen i tillgänglighet på? ... 26
6.4 Studiens begränsningar ... 27
7. SLUTSATSER ... 28
8. KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING ... 30
BILAGA 1 – Karta över stads- och mellanområden ... 33
1
1. INLEDNING
Lek har en stor roll i barns liv och utveckling. Genom leken lär sig barn om sin omvärld, och platser för lek är avgörande för barns möjligheter till fysisk aktivitet (Freeman & Tranter 2015).
Här fyller lekplatser en viktig funktion genom att skapa utrymme för leken. Lekplatser kan också vara viktiga resurser för att öka den sociala interaktionen, sammanhållningen och identiteten i ett område (Smoyer-Tomic et al. 2004). Barns möjligheter till lek i staden beskrivs dock ha minskat, bland annat till följd av en prioritering av biltrafik och ökande privatiseringar (Carroll et al. 2019). De allmänna lekplatserna är därför även viktiga offentliga rum.
Forskning har visat att socioekonomiskt svaga grupper ofta har sämre tillgång till offentliga utrymmen som grönområden och parker (Macintyre et al. 2008; Byrne 2018). Internationellt sett har dock lekplatser visat motsatt trend. De har nämligen ofta visat sig finnas närmare och vara fler till antalet i fattigare områden (Macintyre et al. 2008; Martori et al. 2020). Resultaten är motsägelsefulla och forskningen kring hur tillgängligheten till lekplatser ser ut i en svensk kontext är begränsad, varför mer forskning behövs. Detta kommer därför undersökas i denna studie genom en undersökning av tillgänglighet till lekplatser i Göteborgs stad.
Göteborg beskrivs ha stora skillnader i ekonomiska villkor mellan medborgare och mellan olika geografiska områden (Göteborgs stad 2017). I likhet med andra storstäder är segregationen tydlig, varför det är intressant att undersöka om detta även återspeglar sig i tillgängligheten till olika urbana resurser, i detta fall lekplatser.
I Park- och naturförvaltningens riktlinje för lekplatser beskrivs också Göteborg sträva efter att vara en lekvänlig stad för alla (Göteborgs stad 2019, s. 7). Detta ska uppnås genom fem principer: nära, för alla, utvecklande, säkra och hållbara. I denna uppsats undersöks framför allt två av dessa närmare, nära och för alla. Dessa innebär att alla i staden ska ha nära till utomhuslek och att lekplatserna ska vara till för alla oavsett bakgrund.
Gällande närhet har riktlinjer om lekplatsers placeringar i förhållande till bostaden tagits fram. Områdeslekplatser bör exempelvis finnas inom 500 meter från bostaden utan att passera större barriär (Göteborgs stad 2019, s. 19). Denna riktlinje och hur närheten till lekplatser varierar mellan olika områden och grupper utvärderas i studien. Detta för att undersöka om Göteborg verkligen är en lekvänlig stad för alla och vad som annars krävs planeringsmässigt för att uppnå målet.
1.1 Syfte och frågeställningar
Syftet med denna uppsats är att undersöka tillgänglighet till lekplatser och identifiera sociala och demografiska variationer i förhållande till detta. I uppsatsen exemplifieras detta genom en studie av Göteborgs stad. Genom utvärdering av nuvarande placeringar ska framtida planeringsarbete för att förbättra tillgängligheten underlättas. Arbetet fokuserar primärt på följande frågeställningar:
2
• Hur väl är riktlinjen för lekplatsers placering uppfylld?
• Vilka bristområden finns och hur ser deras befolkningsbild ut?
• Hur ser sambandet mellan tillgång till lekplatser och socioekonomisk bakgrund ut?
Resultatet av studien kommer analyseras utifrån teorier om rättvis planering och fördelning.
1.2 Avgränsningar
Studien avgränsas geografiskt till Göteborgs stad (dvs. Göteborgs kommun). Göteborg beskrivs som hårt drabbat av en ökande boendesegregation och skillnaderna i livsvillkor mellan olika grupper och områden är stora (Göteborgs stad 2017). Detta gör Göteborg till ett intressant fall att studera.
Studien avgränsas också till att enbart undersöka kommunala lekplatser. Utöver dessa är fastighetsägare enligt PBL 8 kap 9 § skyldiga att anordna friyta lämplig för lek i anslutning till bostäder. Friyta för lek ska även anordnas vid förskolor och skolor, vilken kan gå att använda utanför verksamhetstid. Som Göteborgs stad (2019, s. 13) skriver går dock dessa inte att räkna med i planeringen eftersom tillgången inte är säkrad inför framtiden. Ur planeringssynpunkt är därför de kommunala lekplatserna viktiga att undersöka. Vidare undersöks närheten till dessa och faktorer som storlek och kvalitet på lekplatserna bedöms inte.
2. PERSPEKTIV PÅ RÄTTVIS PLANERING
Tillgänglighet till lekplatser är en rättighetsfråga. För att kunna analysera studiens resultat är därför teori kring rättvisa relevant. I följande avsnitt kommer viktiga begrepp och teorier kopplade till ämnet redogöras för.
2.1 Rumslig rättvisa
Rumslig rättvisa (spatial justice) är en teori kopplad till social rättvisa som innebär att rättvisan har en geografi. Den innefattar frågor som fördelning av resurser, service och tillgång. I ett av de mest inflytelserika verken Seeking spatial justice argumenterar Soja (2010) för att geografierna vi lever i påverkar våra liv, både på positiva och negativa sätt. Han (ibid., s. 19) menar att geografin kan förstärka förtyck baserat på faktorer som kön och etnicitet, och förvärra diskriminering och orättvisor. Det är alltså en form av diskriminering baserad på plats eller lokalisering. Rumslig rättvisa handlar därmed om att inte enbart se geografin som en neutral fysisk bakgrund till livet, utan att erkänna att den innehåller faktorer och strukturer som kan skada eller hjälpa människor.
Vidare hävdar Soja (2010, s. 18) att planeringen under lång tid har fokuserat på hur sociala processer formar rumsligheten, snarare än hur rumsliga processer formar sociala relationer och strukturer. Han menar inte att de rumsliga processerna är viktigare än de sociala men att de är tätt sammankopplade och gemensamt formar och påverkar varandra. Därmed har den sociala rättvisan alltid en rumslig aspekt, och för att göra världen mer socialt rättvis är den rumsliga
3
dimensionen viktig. De viktigaste principerna för rumslig rättvisa sammanfattar Soja (ibid., s.
20) som:
Justice and injustice are infused into the multiscalar geographies in which we live, from the intimacies of the household to the uneven development of the global economy; the socialized geographies of (in)justice significantly affect our lives, creating lasting structures of unevenly distributed advantage and disadvantage; these geographies and their effects can be changed through forms of social and political action.
Det här betyder att orättvisa från en geografiskt ojämn utveckling förekommer på många olika skalor. Det kan handla om en snedfördelning av resurser eller möjligheter mellan områden och kvarter i städer, större regioner eller globalt mellan länder eller världsdelar. Geografierna skapar i sin tur för- och nackdelar för de människor som lever i dem. Soja (2010, s. 19) menar också att eftersom geografierna är skapade, av oss eller för oss av andra med mer makt, och därmed inte naturligt givna, innebär det att de går att förändra för att minska de negativa effekterna.
Något som blir tydligt är att uttryck för orättvisor kan vara mer komplexa än de inledningsvis verkar. Som Soja (2010, s. 55) säger: Rather than being inherently characterized as good or bad, they need to be seen contextually as arising from underlying spatial structures and structurings of locational advantage and disadvantage. De rumsliga strukturerna medför alltså privilegier, vilka planerare måste lyfta upp till ytan. Det blir även viktigt att vara medveten om att inga av de val som görs inom planeringen är opolitiska. Beslut som tas byggs in i processerna som formar rummet och geografin på olika sätt, och planeringsåtgärder har ständigt en risk att gynna en grupp framför en annan.
Som tidigare nämnts kan rumslig rättvisa studeras på många olika skalor och i många olika sociala kontexter. Soja (2010) lägger särskild vikt vid urbana miljöer. I och med att större delen av befolkningen bor i städer menar han (ibid., s. 32) att en betydande del av rumslig rättvisa handlar om att identifiera orättvisor i stadslivet. Staden ses som en plats med stora resurser samt sociala och ekonomiska fördelar och utgör därmed en viktig del i att uppnå ett mer rättvist samhälle.
Soja (2010, s. 45) beskriver vidare problematiken med att offentliga utrymmen minskar i städer till följd av en nyliberal avregleringspolitik. En viktig aspekt för att uppnå ett mer rumsligt rättvist samhälle handlar därför om ett försvarande av offentliga utrymmen kontra en ökande privatisering. Detta beskrivs av Soja (ibid.) som grundläggande både för att uppnå rumslig rättvisa och i sökandet efter rätten till staden.
Idén om rätten till staden är nära kopplad till den rumsliga rättvisan (Soja 2010, s. 95).
Större tillgång till social makt och resurser för personer som diskrimineras av orättvisa geografier menar Soja (ibid.) utgör en viktig del i att göra anspråk på rättigheterna till staden.
Målet blir att få större kontroll över de krafter som skapar urbana rum. När geografierna ses som socialt skapade av dominerande krafter, vilka befolkningen i stort inte har någon kontroll över, blir kopplingen mellan de två koncepten tydlig. Att söka rätten till staden handlar till stor
4
del om en strävan mot ett återtagande av rummet genom att kräva kontroll över stadsutvecklingen under kapitalismen.
2.2 Principer för rättvis fördelning
En ojämlik fördelning av resurser beskrivs av Soja (2010, s. 47) som det mest grundläggande uttrycket för rumslig orättvisa. Han hävdar att det i varje urban region genomförs åtgärder för att försöka förse befolkningen med rättvis tillgång till diverse hälsofrämjande resurser. Parker eller lekplatser, för den delen, är exempel på sådana resurser. Soja (ibid.) menar dock att en helt rättvis tillgång är omöjlig att uppnå ur ett rumsligt perspektiv. Detta beror bland annat på de lokaliseringsbeslut som fattas av personer som producerar tjänsterna och av olika effekter av konsumenters relativa närhet till platsen.
Det finns en mängd andra faktorer som bidrar till denna grundläggande distributiva ojämlikhet. Exempel på detta är social makt och rasism. För att kunna förändra diskriminerande geografier menar Soja (2010, s. 48) att det krävs ett erkännande av att de är socialt konstruerade.
Faran ligger i att se de distributiva orättvisorna som naturliga, förväntade och som oundvikliga konsekvenser i det urbana samhället, vilket medför små möjligheter att inom planeringen förändra dem.
Hur en rättvis fördelning av resurser ska se ut är en fråga som diskuterats flitigt. Ashik et al. (2020) förespråkar vertikal rumslig rättvisa (vertical spatial equity), det vill säga an equitable distribution of facilities over space in relation to the need or demand of the user population (Ashik et al. 2020, s. 79). Detta innebär att behov och efterfrågan får en central plats vid fördelningen av urban service. Vertikala värden bör prioriteras högre än horisontell rumslig rättvisa (horizontal spatial equity) som innebär en jämn fördelning över populationen oavsett geografisk plats eller socioekonomi (ibid.). Att prioritera områden med större behov eller en socialt missgynnad befolkning menar Ashik et al. (ibid., s. 78) kan innebära en geografiskt ojämlik fördelning av urban service men i stället en ökad rättvisa i tillgången till denna service.
Även Lucy (1981) menar att rättvisa till stor del är en fråga om fördelning. I sin artikel presenterar han metoder för att integrera rättvisa i planeringsfrågor relaterade till fördelning.
Fem begrepp tas upp som viktiga: jämlikhet (equality), behov (need), efterfrågan (demand), preferenser (preferences) och vilja att betala (willingness to pay). Dessa begrepp kan användas enskilt men vanligtvis bör minst två tillämpas vid planeringsbeslut (ibid., s. 447). Kommande del går igenom de fyra första av dessa begrepp. Vilja att betala används inte då det av Lucy (ibid., s. 454) beskrivs ha liten relevans för service i form av parker.
Det första begreppet, jämlikhet, innebär att alla ska få tillgång till samma service. Det är alltså en typ av horisontell rättvisa. Lucy (1981, s. 448) menar dock att begreppets användbarhet är begränsad inom planeringen på grund av att det går emot de andra koncepten. Som han säger:
If services are distributed based on need […] then unequal need leads to unequal services (Lucy 1981, s. 448). Eftersom en fördelning baserad på behov föreslår att socialt svaga områden ska förses med mer service för att säkerställa dessa populationers rättigheter innebär det att andra populationer kommer få sämre tillgång, vilket därmed innebär en ojämlik fördelning. Utöver detta menar Lucy (ibid.) att en jämlik fördelning, exempelvis i form av parker lokaliserade lika
5
långt från alla potentiella användare, är fysiskt omöjlig. Ett sätt att försöka uppnå en jämlik fördelning inom planeringen är att använda distansstandarder, exempelvis att parker ska finnas inom 500 meter från bostaden.
Som tidigare nämnts indikerar begreppet behov att de som behöver mer ska få mer. Service ska alltså fördelas kompensatoriskt. För att konceptet ska vara av betydelse måste dessa behov identifieras. Det kan handla om allmänna eller mer specifika behov för en viss typ av service (Lucy 1981, s. 449). Fattigdom beskrivs som ett exempel på ett mer allmänt behov.
Utrikesfödda beskrivs också som en grupp som ofta får sina behov förbisedda. Dessa allmänna faktorer är av stor vikt vid lokaliseringar. Lucy (ibid.) beskriver dock att fördelning efter behov blir mer meningsfullt om även specifika faktorer kan identifieras.
Begreppet efterfrågan innebär att områden med större antal potentiella användare ska få mer resurser. Det kan handla om områden med en redan stor användning av en viss typ av service eller förfrågningar och klagomål från boende gällande bristande tillgång. Efterfrågan innebär alltså att ett aktivt intresse eller användning av en service ska belönas. Lucy (1981, s.
449) beskriver konceptet som ett sätt att avgöra om ytterligare service än minimumkriterierna ska införas i ett område. Lucy (ibid., 450) menar vidare att efterfrågan inte alltid kommer kunna mötas i form av ökad service. Det blir därför viktigt att även se till de andra koncepten för att kunna bestämma rättvisa lokaliseringar. Både efterfrågan och behov följer principen för vertikal rumslig rättvisa.
Preferens är nära relaterat till efterfrågan och innebär tillhandahållande av service i enlighet med populationens preferenser. Efterfrågan uttrycker till viss del preferenser men dessa uttrycks inte enbart genom användande eller synpunkter. I vissa fall kan service exempelvis inte användas på grund av bristande tillgång för olika befolkningsgrupper, som fattiga eller barn (Lucy 1981, s. 450). Alla personer som saknar en resurs kommer heller inte lämna in synpunkter eller klagomål då de kan sakna medel för att förmedla detta. Därför menar Lucy (ibid.) att konceptet efterfrågan utelämnar vissa människor. Till skillnad från efterfrågan uttrycks preferenser mer passivt.
Alla koncepten har begränsningar för att uppnå rättvisa. Som planerare blir det därför viktigt att avgöra i vilken grad olika koncept ska övervägas. Att enbart använda en distansstandard eller riktlinje för lokalisering av exempelvis parker skulle, som Lucy (1981, s.
453) säger, innebära att områden med låg befolkningstäthet skulle få bättre tillgänglighet än andra. Dessa områden har störst privata utrymmen och skulle då också få störst offentliga utrymmen.
Lucy (1981, s. 455) menar att standardmått, som att parker ska finnas inom ett visst avstånd från bostäder, passar bäst för att avgöra vilka områden som ligger under värdena för tillräcklig tillgång. Om sedan flera områden visar sig ha för låg tillgång kan rättvisekoncepten användas för att bestämma var fler, i detta fall parker, behövs som mest. Det kan handla om det område där flest personer har dålig tillgång (jämlikhet) eller där många potentiella användare, som personer i en viss ålder, finns (efterfrågan). Beslutet kan även ske baserat på var personer har sämre möjligheter till rekreation än andra (behov). För att visa var dessa typer av orättvisor finns rekommenderar Lucy (ibid.) en systematisk analys där resultat i form av numeriska värden
6
kan presenteras, vilket gör rekommendationerna tydliga och övertygande. Om ett område visar sig ha flera brister i förhållande till rättvisekoncepten menar Lucy (ibid., s. 456) att de bör prioriteras högre.
För att säkerställa tillgång till urban service blir det tydligt att planerare måste ha ett brett rättviseperspektiv vid fördelningen av denna. En geografiskt jämlik fördelning innebär inte nödvändigtvis att den är rättvis. Att ta in andra aspekter av rättvisa, såsom behov och efterfrågan, i planeringen är därför av stor betydelse.
2.3 Rätten till staden ur ett barnperspektiv
Barn har lika stor rätt till staden som vuxna. Trots detta menar Carroll et al. (2019) att barn drabbas hårdast av rumsliga orättvisor. De (ibid., ss. 294–295) beskriver att faktorer som ökande privatisering inom städer visserligen minskar tillgängligheten för personer i alla åldrar men att barn är särskilt marginaliserade. Detta till följd av att städernas utrymmen generellt sett är utformade för vuxna. De menar också att barns möjligheter till lek har minskat. En kombination av säkerhetsfrågor, prioritering av biltrafik och en syn inom urban planering att barn bör vistas i miljöer särskilt skapade för dem, begränsar deras tillgång till det offentliga rummet.
Även Freeman och Tranter (2015) beskriver att barns möjligheter till närvaro i det offentliga rummet har minskat. De kopplar detta till en nyliberal planeringspolitik som lett till privatiseringar och en strävan efter ständig ekonomisk tillväxt, vilket i sin tur gjort att tillhandahållandet av service till medborgarna fått en låg prioritet. Detta beskrivs som särskilt problematiskt för barn i låginkomstområden där boende har mindre resurser och därmed mindre möjligheter att använda privatiserade platser (Freeman & Tranter 2011, s. 117). Freeman och Tranter (2015, s. 494) beskriver också en dominerande syn på barns plats i staden som begränsad till privata utrymmen, såsom hemmet. Offentligt är den begränsad till utrymmen särskilt utformade för dem, såsom lekplatser.
Lek beskrivs av Freeman och Tranter (2015, s. 494) som sättet barn lär sig om sin omvärld på. När det kommer till barns rättigheter till staden är det därför problematiskt att deras möjligheter till lek har minskat. Lek är därför inte något som kan tas för givet inom planeringen.
En stor del av forskningen kring barn och deras geografi beskrivs av Freeman och Tranter (2015, s. 494) handla om utrymmen särskilt utformade för barn. Det kanske tydligaste exemplet på sådana utrymmen är just lekplatser. Även fast dessa studier är viktiga menar författarna (ibid.) att vikt även måste läggas vid barns tillgång till platser som inte är barnspecifika. Detta för att inte begränsa deras lek och i förlängningen rätt till staden. Barns användande av det offentliga rummet för lek kan därför ses som deras sätt att återta rätten till staden.
3. TILLGÄNGLIGHET
Begreppet tillgänglighet är vanligt förekommande inom planering och i planeringsmål. Det har en bred betydelse, vilken kommer diskuteras i följande avsnitt. Efter en genomgång av
7
begreppet går kapitlet in på forskning kring tillgänglighet till urban service i form av parker och mer specifikt lekplatser.
3.1 Begreppet
Tillgänglighetsbegreppet tycks rymma flera olika betydelser. Handy och Niemeier (1997, s.
1175) beskriver hur tillgängligheten bestäms av den rumsliga fördelningen av destinationer, hur enkelt det är att nå dessa samt dess storlek och kvalitet. Ett större antal destinationer inom rimliga avstånd menas också höja tillgängligheten.
Ashik et al. (2020, s. 78) beskriver tillgänglighet som ett mått på relativt avstånd eller närhet mellan ursprung och destination. Det handlar alltså om det upplevda avståndet och barriärer i rummet gör detta avstånd längre. Vidare beskrivs begreppet som nära kopplat till rättvis fördelning av urban service.
Författarna (2020, s. 78) delar in begreppet i två delar: rumslig och icke-rumslig tillgänglighet. Den rumsliga tillgängligheten innefattar faktorer som geografisk fördelning av service, antal användare och rumsliga barriärer mellan användaren och målet. Det kan alltså sägas vara en form av fysisk tillgänglighet, inte olik den Handy och Niemeier (1997, s. 1175) beskriver. Icke-rumslig tillgänglighet handlar snarare om sociala faktorer som inkomst, kön eller funktionsvariationer hos användarpopulationen. Det är alltså en form av kulturell tillgänglighet som innefattar begränsningar i denna baserat på bland annat socioekonomisk bakgrund. För att tillgängligheten som helhet ska bedömas som god behöver båda typerna tas i beaktning i planeringen.
Även Nicholls (2001, s. 202) beskriver vikten av att identifiera sociala dimensioner av tillgänglighet. Att enbart använda det rumsliga perspektivet för att på så sätt minimera avstånd och restid, tar inte hänsyn till för- och nackdelar bland populationen. Nicholls (ibid.) menar därför att dessa metoder, även om de verkar objektiva, kan resultera i diskriminering av vissa grupper eller områden. Tillgänglighet blir därför till stor del en fråga om rumslig rättvisa.
3.2 Tillgänglighet till parker och lekplatser
Tillgängligheten till olika typer av urban service skiljer sig åt mellan grupper och områden.
Byrne (2018, s. 437) beskriver till exempel att studier av urbana grönområden generellt sett tyder på att marginaliserade och sårbara grupper, som fattiga eller etniska minoriteter, har sämre tillgång till exempelvis parker. Även Wen et al. (2013, s. 18) beskriver att etnicitet ofta visat sig kunna kopplas till försämrad tillgänglighet till parker.
Byrne (2018, s. 437) menar att de mönster som observerats är globala och förekommer i länder världen över, oavsett ekonomiska förutsättningar. Han (ibid., s. 439) hävdar också att urbana grönområden ofta är orättvist fördelade, både på en rumslig och social nivå. Där den rumsliga fördelningen är rättvis har det visat sig finnas stora skillnader i kvalitet och säkerhet.
Även Agyeman (2013, s. 153) beskriver sämre tillgång till parker i ekonomiskt missgynnade områden. Han beskriver vidare problematiken i att människor i dessa områden tenderar att ha sämre hälsa och därmed ett större behov av områden för fysisk aktivitet.
8
Macintyre el al. (2008, s. 901) beskriver att urban service i form av hälsofrämjande anläggningar, som parker och idrottsanläggningar, ofta är mindre vanliga i fattiga områden. De menar dock att den geografiska fördelningen av resurser kan variera beroende på typ av resurs, plats i staden eller land. Även om studier visat samband mellan bristande tillgång och låg socioekonomisk status finns det vissa områden som står ut. De (ibid., s. 902) beskriver exempelvis hur studier av lekplatser ofta visat att dessa ligger närmare och är mer vanliga i fattigare områden.
Detta bekräftas av Martori et al. (2020) i deras studie av tillgänglighet till lekplatser i Barcelona. Genom regressionsanalys visar de att låginkomstområden både har kortare avstånd och fler lekplatser i närområdet.
Schneider et al. (2019) har i sin studie av lekplatser i Mannheim, Tyskland gjort liknande fynd. Studien visar att områden med låga inkomster har bättre tillgång till lekplatser men att den avgörande faktorn är befolkningstäthet. Författarna (ibid., s. 118) menar att socialt missgynnade familjer ofta tvingas flytta till tätbefolkade områden av ekonomiska anledningar, vilket är anledningen till att de har bättre tillgång. De mest tätbefolkade områdena visade sig ha fler lekplatser i närområdet men samtidigt mindre lekplatsarea på grund av sämre tillgång till offentliga utrymmen (ibid., s 120).
Smoyer-Tomic et al. (2004) undersöker i sin studie fördelningen av lekplatser i förhållande till populationens behov för dessa i Edmonton, Kanada. Deras resultat visar att lekplatser i Edmonton är rättvist fördelade, just genom att de områden med störst behov också har bäst tillgång. Studien visar dock att när skillnader i lekplatsers kvalitet räknas in är sambandet inte lika starkt (ibid., s. 288). Om hänsyn endast tas till lekplatsers närhet och antal visar de att tillgången avgörs av sociala snarare än demografiska faktorer.
Den internationella forsningen kommer fram till någorlunda liknande resultat. Lekplatser visar sig vara vanligare i områden med låg socioekonomisk status men när det kommer till storlek och kvalitet är den i stället ofta bristande.
Hur tillgängligheten till lekplatser ser ut i en svensk kontext finns inte lika mycket forskning kring. I sin undersökning av hur lekplatsers placeringar överensstämmer med behov och preferenser beskriver Jansson och Persson (2010, s. 34) att dagens riktlinjer ofta baseras på forskning från 1950- och 60-talet, vilken fokuserade på fördelning av lekplatser baserat på gångavstånd. Författarna (ibid., s. 41) menar därför att sociala behov ofta har glömts bort i planeringen. Detta bekräftas också av svenska kommuners lekplatsstrategier. Vid en genomsökning visar sig Falu kommun (2018, s. 3) vara den enda som uttalat prioriterar socioekonomiskt utsatta områden.
Jansson och Persson (2010) visar genom en undersökning av två sydsvenska städer att olika typer av lekplatsanvändare har olika behov och preferenser. De menar därför att större hänsyn måste tas till lokala förutsättningar och användares behov. Standarder för avstånd eller storlek menar de dock har varit viktiga för att skapa platser för barn, och utan dem är risken stor att barns utomhuslek skulle minska (ibid., s. 41). De visar också att närhet till lekplatser är avgörande för användningen (ibid., s. 40).
9
4. METOD
De metoder som använts för att studera fallet har varit kvantitativa. Detta är till fördel för denna studie då det möjliggör analys av större datamängder (Denscombe 2018, s. 24). Göteborgs stad har 282 kommunala lekplatser och således bedömdes kvantitativ forskning vara bäst lämpat för att besvara studiens frågeställningar.
De metoder som har använts är dels olika typer av GIS-analyser, dels multipel regressionsanalys. Beräkningar och analyser har genomförts i ArcMap, Excel och SPSS.
4.1 Nätverksanalys
Den huvudsakliga GIS-metod som använts är nätverksanalys. Inom GIS innebär ett nätverk flera sammankopplade linjeobjekt, såsom ett vägnät, och nätverksanalys är vanligt förekommande vid undersökning av flöden eller förflyttning längs vägar. Det kan även användas för att beräkna geografisk tillgänglighet, vilket gör det till en passande metod i detta fall. Det som då görs är att ett serviceområde beräknas kring utvalda objekt. Områdets storlek kan bestämmas av exempelvis restid eller avstånd (Harrie 2020, s. 227). I denna studie har avstånd till objekten lekplatser studerats. Inom planering anses detta ofta vara ett bättre lämpat tillvägagångssätt än mätningar med euklidiska avstånd, exempelvis genom generering av buffertzoner, eftersom mätningarna i stället görs i vägnätet och eventuella barriärer kan räknas in, vilket ger ett mer realistiskt resultat (Comber et al. 2008, s. 112).
Den data som har använts för att skapa nätverket kommer från två källor. Det finns inte något komplett gångnät för nedladdning men Park- och naturförvaltningen på Göteborgs stad har bidragit med ett sådant. Detta är av stor vikt för att kunna producera ett precist resultat. I gångnätet ingår dock inte gångstigar. Dessa har därför laddats ner från Lantmäteriet, via Sveriges Lantbruksuniversitets (SLU) nedladdningstjänst Geodata Extraction Tool (GET), och adderats till lagret med gångnätet.
För att skapa nätverket gjordes inledningsvis en geodatabas med tillhörande feature dataset i koordinatsystemet SWEREF99_TM. Detta för att kunna lagra linjers och noders kopplingar till varandra. Till denna importerades sedan gatunätet som nätverket skulle bygga på. Härefter kunde nätverket skapas.
När nätverket skapades gjordes ett antal val. För Connectivity valdes alternativet Any vertex. Detta tillsammans med verktyget Integrate planar ut datan för att svängningar ska kunna göras i alla korsningar och inte bara vid ändpunkter. I och med detta tas dock inte hänsyn till att vägar kan ligga på olika nivåer, exempelvis vid broar, och därmed inte går att svänga från.
För att åtgärda detta valdes alternativet Elevation fields. Ett lager med unlink-punkter, där vägar ser ut att överlappa fast de inte gör det, tillhandahölls också av Göteborgs stad. Detta användes för att manuellt lägga in information om nivåskillnader i attributtabellen vid varje sådan plats.
Detta är viktigt för att nätverket ska kunna producera så realistiska analyser som möjligt.
Härefter gjordes själva analysen. Göteborgs stads lekplatser är uppdelade i tre kategorier:
områdeslekplatser, stadsdelslekplatser och utflyktslekplatser (Göteborgs stad 2019, ss. 14–20).
Områdeslekplatserna är de som har starkast närhetskrav i och med att de bör finnas inom 500
10
meters promenad från bostaden utan att passera större barriär (ibid. s. 19). Park- och naturförvaltningen bidrog även med ett lager över stadens lekplatser. Dessa håller i dagsläget på att klassificeras om och lagret innehöll inte någon information om den nya klassningen.
Eftersom de allra flesta lekplatserna i riktlinjerna från 2019 klassas som områdeslekplatser har därför kravet om 500 meter till bostaden använts för alla lekplatser i lagret. Detta innebär dock att analysen kan ge ett något bättre resultat än vad den verkliga situationen skulle visa för områdeslekplatser.
För att undersöka vilka områden som uppfyller riktlinjerna skapades ett serviceområde med lekplatserna som utgångspunkt. Vattendrag och stora vägar lades in som barriärer. Vägarna valdes ut i enlighet med klassningen i stadens grönstrategi (Göteborgs stad 2014, s. 67) och laddades ned från Trafikverkets tjänst Lastkajen. Endast ett intervall på 500 meter användes.
Efter detta kunde även ett polygonlager över bristområden skapas.
4.2 Överlagring av statistik
Överlagring är en vanligt förekommande analysmetod inom geografisk informationsbehandling. Det innebär att flera datalager läggs ihop geometriskt för att se var de på olika sätt rumsligt överlappar varandra. Vid överlagring bildas nya lager vars attribut kan analyseras (Harrie 2020, ss. 223–224).
I studien har denna metod använts för att undersöka hur befolkningsbilden ser ut i de områden som tagits fram i nätverksanalysen. Detta genom att överlagra de framtagna polygonerna med befolkningsdata från SCB. Denna har hämtats från SLU:s nedladdningstjänst GET.
Statistiken är lagrad i ett rutnät där rutorna kan variera i storlek. Valet av variabler begränsades av den statistik som fanns tillgänglig. Den statistik som har använts är:
• Totalbefolkning, lagrad på 100x100-meters-rutor. Senaste statistiken från 2018 har använts.
• Befolkning efter ålder, lagrad på rutor 250x250 till 1000x1000 meter. SCB gör en uppdelning i ålderskohorter av varierande storlek där 0–6 och 7–15 år har använts.
Senaste statistiken från 2018 har använts.
• Befolkning efter födelseland, lagrad på rutor 250x250 till 1000x1000 meter. Senaste statistiken från 2018 har använts.
• Förvärvsarbetande, lagrad på rutor 250x250 till 1000x1000 meter. Kategorisk data uppdelad i förvärvsarbetande och icke förvärvsarbetande. Senaste statistiken från 2017 har använts.
• Ekonomisk standard, lagrad på rutor 250x250 till 1000x1000 meter. SCB gör en uppdelning i fyra kategorier: låg (≤167 400 kr i disponibel inkomst per konsumtionsenhet), mellanlåg (167 401–241 464 kr), mellanhög (241 465–333 192 kr) och hög (≥333 193 kr). Senaste statistiken från 2017 har använts.
11
Vid överlagring av befolkningsstatistik finns en del begränsningar. Eftersom statistiken är lagrad i ett rutnät går det inte att säga något om hur bilden ser ut bostadsvis, utan enbart per ruta. Vid fallet att en ruta skulle sträcka sig över två polygoner räknas befolkningen in där rutans mittpunkt finns. En liten del av befolkningen kan därmed räknas in i fel polygon, det vill säga räknas till bristområden trots att de inte tillhör dessa och vice versa. Polygonerna som togs fram är dock relativt stora, vilket gör att felplaceringarna kommer bli färre. Rutnätet bedöms också vara tillräckligt detaljerat för att kunna ge en god bild av hur befolkningen ser ut. För de lager där rutstorleken varierar från 250–1000 meter är rutorna också minst där befolkningstätheten är högst, vilket ger en mer detaljerad bild.
Ett annat problem är statistikens aktualitet. Den kommer från 2017–2018, vilket innebär att bostäder byggda efter det eller flyttningar inte blir representerade. Det blir därför viktigt att ha i åtanke att bilden som presenteras är en uppskattning.
4.3 Rangordning av mellanområdens tillgänglighet och socioekonomi
Resultatet från överlagringen i 4.2 ger enbart en översiktlig bild av befolkningsmässiga variationer i och med att undersökningen endast görs av två områden – i brist och inte. För att undersöka variationen mer ingående har därför en analys gjorts av skillnader i tillgänglighet mellan stadens mellanområden.
Göteborg består sedan 2021 av 36 mellanområden. Dessa utgörs av några mindre så kallade primärområden. De primärområden som utgör ett mellanområde har bland annat valts ut baserat på likvärdig socioekonomi (Göteborgs stad 2017, s. 243), vilket gör tillgänglighet på mellanområdesnivå relevant att studera.
I Jämlikhetsrapporten (Göteborgs stad 2017, s. 246) har mellanområden delats in i resurssvaga och resursstarka. Dessa har tagits fram genom att rangordna områden baserat på olika socioekonomiska indikatorer. Sedan rapporten skrevs har indelningen av mellanområden gjorts om, varför denna lista inte längre är aktuell. En ny rangordning har därför gjorts för de nya mellanområdena enligt socioekonomiska mått som beskrivits som viktiga (ibid.). De indikatorer som räknats in är medianinkomst, eftergymnasial utbildningsnivå (≥3 år), förvärvsfrekvens och arbetslöshet. Utöver att det är en indikator för socioekonomi är inkomst också en viktig variabel för att illustrera populationer med varierande möjlighet till privata rekreationsaktiviteter som idrottsklubbar. Vid lägre inkomster bör behovet för kostnadsfria rekreationsmöjligheter, som lekplatser, därmed vara större.
För varje indikator har mellanområdena rangordnats från lägst till högst socioekonomisk status med värden på 1–36. Dessa har sedan slagits ihop för alla indikatorer. De områden med lägst totalvärde bedömdes som mest resurssvaga, och de områden med högst totalvärde som mest resursstarka. Statistiken som använts har hämtats från Göteborgs stads statistikdatabas och den senaste statistiken har använts. För alla indikatorer utom inkomst, där senaste datan kommer från 2018, innebär detta 2019. Beräkningarna har gjorts i Excel.
Härefter gjordes en uträkning av hur stor andel av befolkningen inom respektive mellanområde som har en lekplats inom 500 meter. För att göra detta laddades ett lager över mellanområden ned från Göteborgs stads öppna data. I ArcMap delades detta lager in i 36 delar
12
för respektive område vilka sedan klipptes med polygonlagret som togs fram i nätverksanalysen. Dessa nya lager kunde sedan överlagras med befolkningsstatistik för att dels se hur många inom ett mellanområde som har god tillgång till lekplats, dels hur stor totalbefolkningen är inom samma område. Efter detta har områdena rangordnats från lägst till högst tillgänglighet. Därefter jämfördes resultaten från de båda undersökningarna för att undersöka hur tillgängligheten samspelar med socioekonomi.
Utöver de indikatorer som räknades in i rangordningen har även andel utrikesfödda samt andel flerbostadshus och småhus kontrollerats. Etnicitet har i tidigare studier visat sig kunna kopplas till försämrad tillgänglighet till parker (Wen et al. 2013). Göteborgs stad (2019, s. 8) beskriver också vikten av en lekvänlig stad för alla och en faktor de tar upp är etnisk tillhörighet.
Detta bedömdes därför viktigt att kontrollera. Flerbostadshus har generellt sett mindre egna utrymmen för rekreation, exempelvis genom egna trädgårdar (Smoyer-Tomic et al. 2004, s.
292). Andel flerbostadshus användes därför för att illustrera ett ökat behov, medan småhus illustrerar ett minskat behov.
4.4 Multipel regressionsanalys
Multipel regressionsanalys används för att undersöka statistiska samband mellan flera oberoende variabler och en beroende variabel (Lind et al. 2017, s. 489). Det har här använts för att undersöka eventuella relationer mellan tillgång till lekplatser och olika socioekonomiska och demografiska faktorer samt för att styrka de samband som observerats i 4.3.
För att kunna undersöka de observerade sambanden har analysen gjorts på mellanområdesnivå. Som tidigare nämnts består Göteborg av 36 mellanområden. Denscombe (2018, s. 350) beskriver att kvantitativa analyser generellt sett fungerar bäst med så stora datamängder som möjligt. Statistiska test, liknande det som utförts i studien, fungerar dock ofta bra med mindre datauppsättningar och vanligen betraktas 30 enheter som lägsta gräns.
Den beroende variabel som har undersökts är andel av befolkningen med lekplats inom 500 meter, per mellanområde. Denna har sedan kontrollerats mot de variabler som beskrivits i tidigare avsnitt. Utöver dessa har även befolkningstäthet (boende per kvadratkilometer, 100- tal), andel barn (0–9 år), ohälsotal samt antal bilar per person använts som oberoende variabler.
Befolkningstäthet har beskrivits som en avgörande faktor för god tillgång till lekplatser (Schneider et al. 2019, s. 117). Det bedömdes därför vara en viktig variabel att ha med i förklaringsmodellen. Andel barn är också en variabel som medför ökad efterfrågan. Ohälsotal (PRI) användes för att illustrera hälsan hos populationen. Områden med höga ohälsotal bedömdes ha ett större behov. Behovet av nära lekplatser bedömdes också vara större för hushåll utan bil eftersom deras mobilitet är begränsad. Denna variabel fanns inte tillgänglig utan illustreras i stället av antal bilar per person.
Deskriptiv statistik för valda variabler presenteras nedan i tabell 1. Det är viktigt att här ha i åtanke att medelvärde och standardavvikelse har uppmätts baserat på materialets observationer och gäller alltså för mellanområdena och inte för Göteborg som helhet. Alla andelar är uttryckta i procent.
13
Tabell 1. Deskriptiv statistik för valda variabler. Källa: Göteborgs stad 2021a.
Antal (N) Min Max Medelvärde Standardavvikelse Andel med lekplats
≤500 m
36 0,139 98,557 60,67953 26,063
Befolkningstäthet (pers/km2, 100-tal)
36 1,110 132,850 34,884 31,183
Andel barn (0–9 år) 36 6,212 16,777 11,890 2,670 Medianinkomst 36 167801 409694 295072,53 64418,723 Andel utrikesfödda 36 7,364 82,886 31,643 21,911 Andel öppet
arbetslösa
36 2,191 12,169 5,246 2,677
Förvärvsfrekvens 36 50,67 80,23 67,881 7,500 Andel med
eftergymnasial utbildning (≥3 år)
36 11,464 44,324 29,689 10,756
Andel boende i
småhus 36 0,028 92,621 28,062 31,684
Andel boende i flerbostadshus
36 2,504 94,557 65,844 30,171
Ohälsotal 36 11 37 22,42 6,695
Bilar per person 36 0,193 0,468 0,283 0,080
Analyserna har utförts i SPSS. Inledningsvis har bivariata samband mellan den beroende och de oberoende variablerna testats med Pearsons korrelation. De variabler som visade sig ha en signifikant korrelation användes sedan i regressionsmodellen. För starkt korrelerade oberoende variabler användes endast den med högst korrelationskoefficient i modellen. Detta då korrelerade oberoende variabler gör det svårt att dra slutsatser om deras individuella påverkan på den beroende variabeln (Lind et al. 2017, s. 510). Standardvärdet 0,7 användes som gräns för stark korrelation. Signifikansnivån α=0,05 valdes.
I studien analyseras resultaten från ovan nämnda metoder utifrån tidigare beskriven teori.
När det gäller principerna för rättvis fördelning (Lucy 1981) kommer studien inte kunna undersöka preferenser i någon större utsträckning då en sådan undersökning kräver andra tillvägagångssätt som involverar kontakt med boende.
4.5 Validitet och reliabilitet
Vid all forskning är det viktigt att använda data av god kvalitet, och validitet och reliabilitet är viktiga komponenter i kvantitativ forskning (Denscombe 2018, s. 389). Studien baseras på sekundärdata och insamlandet av den har därmed inte kunnat kontrolleras. Eftersom den kommer från statliga myndigheter och Göteborgs stad bedöms den dock vara tillförlitlig. Antal observationer är också tillräckligt många för att ge ett tillförlitligt resultat.
Validiteten i insamlade data bedöms också vara hög då den är av stor relevans för att undersöka studiens frågeställningar. En del försvårade faktorer finns dock som är viktiga att adressera. Ett exempel är noggrannheten och precisionen i data (Denscombe 2018, s. 386). Som
14
tidigare nämnts är detaljnivån på den statistik som använts vid överlagringen varierande. Den bedöms dock vara tillräckligt detaljerad för att kunna producera en tydlig befolkningsbild.
Ett problem som uppstår med att använda statistik på mellanområdesnivå är att dessa varierar i storlek. Analytiska resultat dragna från geografiska data är känsliga för vad som kallas Modifiable Areal Unit Problem (MAUP), det vill säga att resultaten blir missvisande på grund av de geografiska gränsdragningarna (Nelson & Brewer 2017, s. 35). Data på individnivå finns dock inte tillgängliga av sekretesskäl. Gränserna för de primärområden som mellanområdena består av har också dragits utifrån kriterier om fysiska barriärer, markanvändning samt trafik- och serviceförsörjning (Göteborgs stad 2021b). Analysen bedöms därför kunna ge en god uppfattning om hur tillgängligheten skiljer sig åt mellan områden och grupper.
5. RESULTAT
I detta kapitel presenteras resultaten från de undersökningar som beskrivits i metodkapitlet. De presenteras utifrån centrala teman för studiens syfte och frågeställningar.
5.1 Lekplatsernas placering
I detta avsnitt redovisas lekplatsernas placering och var riktlinjen om att de bör finnas inom 500 meters promenad från bostaden utan att passera större barriär (Göteborgs stad 2019, s. 19) är uppfylld.
Figur 1. Lekplatsernas placering. Källa: Park- och naturförvaltningen, Göteborgs stad;
Göteborgs stad 2021c; Lantmäteriet 2021; Trafikverket 2021.
15
Figur 1 visar lekplatsernas placering inom kommunen. Vid första anblick går det att se att befintliga lekplatser generellt sett är kopplade till bebyggda områden. I de centrala delarna är placeringarna täta medan de i nordost och på Hisingen är glesare. I de sydvästra delarna av staden är det främst Södra skärgården som drabbas av glesa placeringar. Hur väl områdena uppfyller stadens riktlinje visas i figur 2 nedan.
Figur 2. Bristanalys lekplatser. Större vägar och vattendrag räknas som barriärer.
Källa: Park- och naturförvaltningen, Göteborgs stad; Lantmäteriet 2021; Trafikverket 2021.
Figur 2 visar resultatet från nätverksanalysen. De gröna ytorna representerar de områden som har en lekplats inom 500 meter, de röda ytorna de områden som inte har det. Till ytan är områdena där riktlinjen inte är uppfylld betydligt större. Det är dock viktigt att ha i åtanke att en röd yta inte nödvändigtvis betyder bristområde. Riktlinjen för lekplatser kopplas till bostäder och för att ett område ska klassas som bristområde krävs därmed att det är bebott. Den bebyggelse som inte har någon lekplats inom 500 meter visualiseras därför i figur 3.
16
Figur 3. Bebyggelse i bristområde. Källa: Lantmäteriet 2021, Trafikverket 2021.
Som det går att se i figur 3 ligger en hel del bebyggelse i bristområden. En stor del är dock industrier och i dessa områden kan riktlinjen inte förväntas vara uppfylld. Eftersom flerbostadshus har minde utrymmen för rekreation (Smoyer-Tomic et al. 2004, s. 292) bör de områden där bebyggelsen klassas som hög ha ett större behov. Det bör också nämnas att den bebyggelse som redovisas i figur 3 är större bebyggda områden och enstaka byggnader räknas alltså inte in, varför andra bristområden kan finnas.
5.2 Skillnader i befolkningsbild mellan områden i brist och inte
I detta avsnitt redovisas huruvida det finns några befolkningsmässiga skillnader mellan de områden som uppfyller riktlinjerna och inte. Initialt har befolkningen inom respektive område uppmätts. Fördelningen redovisas nedan i figur 4.
Figur 4. Befolkningsfördelning. Källa: SCB, 2018.
64,9%
35,1%
Befolkningsandel utanför bristområde Befolkningsandel i bristområde
17
En större del av Göteborgs befolkning (64,9%) har tillgång till lekplats inom 500 meter. Drygt 200 000 personer eller 35,1% bor dock i områden där riktlinjen inte är uppfylld. Hur stor del av dessa som är barn visas i figur 5.
Figur 5. Andel barn inom respektive område. Källa: SCB, 2018.
I bristområdet visar sig andelen barn vara högre, 19,7% jämfört med 17,0% utanför bristområde. Detta innebär att ungefär att 42 000 barn under 16 år bor i ett område utan tillgång till lekplats inom 500 meter. Ungefär 60 000 barn har minst en lekplats inom 500 meter. Sociala skillnader redovisas nedan i figur 6–8.
Figur 6. Födelseland för boende inom respektive område. Källa: SCB, 2018.
8,2% 8,8%
17,0%
8,9%
10,8%
19,7%
0–6 år 7–15 år Totalt 0–6 år 7–15 år Totalt
Utanför bristområde I bristområde
73,8%
1,9% 4,7%
19,7%
26,2%
72,3%
2,1% 4,6%
21,0% 27,7%
Sverige Norden utom Sverige Europa utom Norden Övriga världen Totalt utrikesfödda Sverige Norden utom Sverige Europa utom Norden Övriga världen Totalt utrikesfödda
Utanför bristområde I bristområde
18
I figur 6 visas fördelningen av befolkningens födelseland. I bristområdet är andelen utrikesfödda något högre, 27,7% jämfört med 26,2%. Den kategori där skillnaden är störst är för personer födda utanför Europa. För befolkningen i bristområdet är denna andel 21,0%, medan den i områden där riktlinjen är uppfylld är 19,7%.
Figur 7. Förvärvsfrekvens inom respektive område. Källa: SCB, 2017.
Figur 7 visar förvärvsfrekvensen, det vill säga andelen förvärvsarbetande. Denna är något högre i bristområdet. Skillnaden är dock liten, endast 0,7 procentenheter.
Figur 8. Inkomstfördelning inom respektive område. Källa: SCB, 2017.
Figur 8 visar inkomstfördelningen. Andelen höginkomsttagare är något högre och andelen låginkomsttagare är något lägre i bristområdet. I områden där riktlinjen är uppfylld är också fördelningen jämnare. Ur detta material går det dock inte att se några större skillnader.
76,4%
23,6%
77,1%
22,9%
Andel förvärsarbetande
Andel ej förvärsarbetande
Andel förvärsarbetande
Andel ej förvärsarbetande Utanför bristområde I bristområde
26,7%
23,4% 25,0% 24,9% 24,4%
22,2%
24,7%
28,7%
Låg Mellanlåg Mellanhög Hög Låg Mellanlåg Mellanhög Hög
Utanför bristområde I bristområde
19
5.3 Variation i tillgänglighet mellan resursstarka och resurssvaga områden
I detta avsnitt redovisas en mer detaljerad undersökning av skillnader i tillgänglighet mellan olika mellanområden. Inledningsvis presenteras hur stor andel av befolkningen inom respektive mellanområde som har tillgång till en lekplats inom 500 meter (figur 9), för att sedan undersökas mot de områden som klassas som resurssvaga och resursstarka (tabell 2). Resultaten kontrolleras också mot andel boende i småhus och flerbostadshus (tabell 3) samt andel utrikesfödda (tabell 4).
Figur 9. Andel av befolkningen med lekplats inom 500 meter. Uppdelat i mellanområden.
Källa: SCB, 2018.
Som det går att se i figur 9 är skillnaderna stora mellan olika områden. Andelen av befolkningen som har tillgång till lekplats inom 500 meter varierar från 0,1% till 98,6%. Många av de
98,6%
97,4%
95,3%
95,0%
92,2%
88,4%
88,3%
88,1%
87,0%
82,6%
81,3%
75,5%
72,1%
68,3%
68,3%
67,3%
66,6%
66,4%
65,0%
64,9%
62,2%
54,0%
52,1%
51,2%
47,9%
47,2%
44,3%
43,9%
42,6%
36,8%
36,1%
34,7%
28,4%
25,0%
24,7%
9,8%
0,1%
Guldheden-Landala Majorna-Stigberget-Masthugget Stora Högsbo Kungsladugård-Sanna Lunden-Härlanda-Överås Krokslätt-Johanneberg Olskroken-Redbergslid-Bagaregården Frölunda Torg-Tofta Olivedal-Haga-Annedal-Änggården Kyrkbyn-Rambergsstaden Östra Biskopsgården Kålltorp-Torpa-Björkekärr Centrala Tynnered Norra Centrum Kallebäck-Skår-Kärralund Norra Angered Norra Älvstranden Gamlestaden-Utby Bratthammar-Näset-Önnered Göteborg Bergsjön Älvsborg Kortedala Västra Biskopsgården Kärrdalen-Slättadamm Backa Kärra-Rödbo Kvillebäcken Södra Angered Södra Torslanda Centrala Angered Askim-Hovås Tuve-Säve Södra Skärgården Billdal Östra Angered Björlanda
20
områden med bäst tillgång ligger i de centrala delarna av staden, medan områden i stadens utkanter ofta har sämre tillgång.
De tio mest resurssvaga och tio mest resursstarka områdena presenteras i tabell 2.
Tabell 2. Rangordning av mest resurssvaga och resursstarka mellanområden, enligt kriterierna medianinkomst, eftergymnasial utbildning (≥3 år), förvärvsfrekvens samt arbetslöshet. Källa:
Göteborgs stad, 2021a.
Resurssvaga Poäng Resursstarka Poäng
Södra Angered 10 Billdal 160
Bergsjön 16 Älvsborg 159
Norra Angered 17 Norra Älvstranden 156
Centrala Angered 23 Björlanda 154
Kortedala 26 Södra Torslanda 146
Frölunda Torg-Tofta 27 Lunden-Härlanda-Överås 143 Västra Biskopsgården 32 Bratthammar-Näset-Önnered 137 Centrala Tynnered 36 Kallebäck-Skår-Kärralund 135 Östra Biskopsgården 42 Olivedal-Haga-Annedal-Änggården 135
Backa 56 Norra Centrum 130
Även här är skillnaderna stora mellan områden. Det mest resurssvaga området Södra Angered har endast 10 poäng medan det mest resursstarka området Billdal har 160 poäng.
Vid en jämförelse med figur 9 syns att flera resursstarka områden har låg rumslig tillgänglighet till lekplatser. Särskilt sticker Björlanda ut där endast 0,1% av befolkningen har tillgång till lekplats inom 500 meter. Även Billdal och Södra Torslanda är resursstarka områden med låg tillgång. Bland de resursstarka områdena finns dock områden med hög tillgänglighet.
Lunden-Härlanda-Överås är till exempel ett av de områden med bäst tillgång, drygt 92%. Även i Olivedal-Haga-Annedal-Änggården har närmare 90% av befolkningen tillgång inom 500 meter. Sex av de mest resursstarka områdena placerar sig under värdet för hela Göteborg, och fyra placerar sig över.
När det gäller resurssvaga områden sticker särskilt Södra Angered ut. Förutom att vara det mest resurssvaga området är det också ett av de områden med sämst tillgång. Endast 42,6% av befolkningen kan nå en lekplats inom 500 meter. Det resurssvaga område med sämst tillgång är Centrala Angered där drygt 35% av befolkningen har en lekplats inom 500 meter. Även bland de resurssvaga områdena placerar sig sex områden under värdet för hela Göteborg. Bland de resurssvaga finns dock enbart ett område, Frölunda Torg-Tofta, som placerar sig i topp 10, medan två av de resursstarka gör det.
Hur resursstarkt eller resurssvagt ett område är kan inte förklara hela variationen. Nedan presenteras därför andelen boende i småhus respektive flerbostadshus (tabell 3), vilket därefter kontrolleras mot figur 9.
21
Tabell 3. Störst andel boende i småhus respektive flerbostadshus. Källa: Göteborgs stad, 2021a.
Småhus % Flerbostadshus %
Östra Angered 92,6 Västra Biskopsgården 94,6
Bratthammar-Näset-Önnered 91,5 Majorna-Stigbergstorget-Masthugget 94,5 Södra Skärgården 90,3 Olskroken-Redbergslid-Bagaregården 93,2
Björlanda 88,3 Kortedala 91,4
Älvsborg 82,7 Frölunda Torg-Tofta 91,1
Södra Torslanda 73,0 Bergsjön 90,2
Billdal 66,3 Kvillebäcken 90,0
Askim-Hovås 59,7 Stora Högsbo 88,7
Kärrdalen-Slättadamm 51,6 Norra Centrum 88,2
Kärra-Rödbo 50,2 Olivedal-Haga-Annedal-Änggården 88,0
De mellanområden med sämst tillgång till lekplatser är ofta områden med större andel boende i småhus eller villor. De fyra med allra sämst tillgång återfinns alla i tabell 3. Endast ett av de tio områden med störst andel boende i småhus har bättre tillgång till lekplatser än hela Göteborg. Det är Bratthammar-Näset-Önnered som enbart ligger 0,1 procentenheter över. Det blir alltså tydligt att en stor andel småhus ofta medför lägre tillgång till lekplatser.
Något lika tydligt samband identifieras inte för flerbostadshus. Några av de områden med stor andel boende i flerbostadshus – Majorna-Stigberget-Masthugget, Stora Högsbo och Olskroken-Redbergslid-Bagaregården – är också några av de områden med bäst tillgång till lekplatser. Dock placerar sig flera av områdena med stor andel boende i flerbostadshus – Kvillebäcken, Västra Biskopsgården, Kortedala och Bergsjön – under värdet för hela Göteborg.
De mellanområden med störst andel utrikesfödda presenteras nedan i tabell 4.
Tabell 4. Mellanområden med störst andel utrikesfödda. Källa: Göteborgs stad, 2021a.
Mellanområde % utrikesfödda
Norra Angered 82,3
Södra Angered 81,9
Bergsjön 77,3
Västra Biskopsgården 71,0
Centrala Angered 66,2
Kortedala 54.5
Frölunda Torg-Tofta 52,1 Östra Biskopsgården 50,8
Backa 44,8
Centrala Tynnered 44,4
De tio mellanområden med högst andel utrikesfödda är också de tio mest resurssvaga områdena.
Sex av de tio områdena med störst andel utrikesfödda har också sämre tillgång till lekplatser än snittet. Detta kan vara en indikator på att invandrartäta områden har sämre tillgång. Återigen är
22
Södra Angered framträdande. Norra Angered har en högre andel utrikesfödda men tillgången till lekplatser är där högre än för snittet.
5.4 Statistiska samband
De tidigare observerade sambanden mellan område och tillgänglighet till lekplats är inte statistiskt säkerställda. För att undersöka detta presenteras i detta avsnitt därför resultaten från de statistiska undersökningar som genomförts. Tabell 5 redovisar resultatet från den bivariata analysen som visar hur starkt sambandet mellan de oberoende variablerna och den beroende variabeln, andel med lekplats inom 500 meter, är.
Tabell 5. Pearsons korrelation. Beroende variabel andel med lekplats inom 500 meter.
Variabel Korrelationskoefficient
Befolkningstäthet (pers/km2, 100-tal) 0,762**
Andel barn -0,581**
Medianinkomst -0,252
Andel utrikesfödda 0,008
Andel öppet arbetslösa 0,090
Förvärvsfrekvens -0,087
Andel med eftergymnasial utbildning (≥3 år) 0,332*
Andel boende i småhus -730**
Andel boende i flerbostadshus 0,683*
Ohälsotal 0,144
Antal bilar per person -0,638**
*=korrelationen är signifikant på 5% signifikansnivå, **=korrelationen är signifikant på 1%
signifikansnivå.
Korrelationskoefficienten kan anta värden mellan -1 och 1. Värden nära -1 indikerar ett starkt negativt samband mellan variablerna, och värden nära 1 indikerar ett starkt positivt samband.
Ett värde nära 0 tyder på ett svagt samband (Lind et al. 2017, s. 441). De variabler som visar sig ha en statistiskt signifikant korrelation är befolkningstäthet, andel barn, andel med eftergymnasial utbildning, andel boende i småhus respektive flerbostadshus samt antal bilar per person. Befolkningstäthet har ett starkt positivt samband med den beroende variabeln, vilket innebär att när befolkningstätheten ökar, ökar även andelen med god tillgång till lekplatser.
Andel boende i småhus är negativt korrelerat med lekplatstillgång. När andelen boende i småhus ökar kommer därför andelen med god tillgång till lekplatser sjunka. Det som här är förvånande är att när andelen barn ökar, minskar tillgången.
I tabell 6 presenteras resultatet från regressionsanalysen. De statistiskt signifikanta variablerna från tabell 5 används som oberoende variabler. Av dessa är variablerna andel boende i småhus respektive flerbostadshus starkt korrelerade och endast den variabel med starkast samband, det vill säga andel boende i småhus, används därför. Även antal bilar är starkt korrelerat med andel boende i småhus, varför heller inte den används i modellen.
23
Tabell 6. Multipel linjär regression. Beroende variabel andel med lekplats inom 500 meter.
Värde Befolkningstäthet (pers/km2, 100-tal) 0,287*
Andel barn -0,629
Andel boende i småhus -0,401**
Andel med eftergymnasial utbildning (≥3 år) 0,481
Intercept (konstant) 55,133
R2 (determinationskoefficient) 0,720 R2Adj (justerad determinationskoefficient) 0,684
*=signifikant på 5% signifikansnivå, **=signifikant på 1% signifikansnivå.
De variabler som med säkerhet kan sägas påverka tillgängligheten vid kontroll av flera variabler är befolkningstäthet och andel boende i småhus. Andel barn och andel med eftergymnasial utbildning är inte signifikanta variabler i modellen. För befolkningstäthet är koefficienten positiv, vilket betyder att tillgängligheten ökar i samband med tätare befolkning. Variabeln andel boende i småhus har en negativ koefficient, vilket innebär att tillgängligheten sjunker när andelen boende i småhus ökar. Resultatet stämmer överens med den bivariata analysen, vilket indikerar att de observerade sambanden inte enbart är skensamband. Att variablerna är statistiskt signifikanta innebär att det med säkerhet går att säga att koefficienten inte är 0, och alltså ska ingå i förklaringsmodellen för den beroende variabeln. Detta går att säga med 95%
säkerhet för befolkningstäthet, och 99% säkerhet för småhus.
Determinationskoefficienten är ett mått på de oberoende variablernas förklaringskraft. Ett värde på 0,720 innebär att 72% av variationen i den beroende variabeln kan förklaras med hjälp av de oberoende variablerna. Den justerade determinationskoefficienten tar hänsyn till hur många oberoende variabler som adderats till regressionsmodellen. Varje ny oberoende variabel kommer göra att determinationskoefficienten ökar, även om den inte är relevant för att förutse den beroende variabeln, vilket innebär att determinationskoefficienten tenderar att överskatta förklaringsgraden något (Lind et al. 2017, s. 498). Det är därför mer rimligt att påstå att ungefär 68,2% av variationen i den beroende variabeln kan förklaras av de oberoende variablerna.
6. DISKUSSION
I detta kapitel analyseras studiens resultat utifrån den teori och tidigare forskning som presenterats. Detta görs utifrån teman kopplade till studiens frågeställningar.
6.1 Uppfyllande av riktlinjen
Riktlinjen för områdeslekplatsernas placering innebär att de bör finnas inom 500 meters promenad från bostaden utan att passera större barriär (Göteborgs stad 2019, s. 19). Resultatet från nätverksanalysen visar att riktlinjen inte är uppfylld i stora delar av Göteborg (figur 2).
Lekplatserna är dock ofta placerade i anslutning till bostadsområden och ser man till befolkningen har närmare 65% en lekplats inom 500 meter.
