Självständigt arbete (30 hp)
Författare Program/Kurs
Martin Folestam HOP 18–20
Handledare Antal ord: 19 989
Markus Göransson Beteckning Kurskod
Självständigt arbete
mastersuppsats, krigsvetenskap
2HO013
STRATEGISKA TRÖSKLAR OCH TAKTISKA SEPARATISTER: HUR RYSSLAND HANTERADE ESKALATION I GEORGIEN OCH UKRAINA
Sammanfattning:
Försvarsmaktens strategiska koncept förutsätter att Sverige kommer att få stöd från någon utomstående part i händelse av krig. Ryssland har vid två tillfällen under 2000-talet invaderat länder i sitt närområde och lyckats hålla dessa krig bilaterala och samtidigt uppnått sina målsättningar. Syftet med uppsatsen är att undersöka hur det ryska militära maktmedlet har bidragit till att hålla de undersökta konflikterna på önskad eskalationsnivå utan att de utvecklades till regionala eller globala krig, samt genom framtagandet av ett analysverktyg för att studera empiriska fall av eskalation bidra till forskningen om eskalation. Undersökningen visar att Ryssland genom att kombinera avskräckning och medvetna eskalationer som inte påverkade målsättningarna för krigen lyckades hantera eskalation. Eskalationen i konflikterna har följt ett gemensamt mönster avseende det ryska militära maktmedlet som haft en större tendens att använda sig av horisontell eskalation jämfört med separatisterna som oftast eskalerat vertikalt. Användandet av separatister har möjliggjort för Ryssland att distansera sig från krigen vilket kan ha bidragit till att konflikterna har kunnat hållas lokala, men har samtidigt försvårat ledningen och därmed ökat risken för oavsiktlig eskalation. Det innebär att sannolikheten för att Ryssland vid ett krig mot Sverige skulle kunna kontrollera eskalation så att konflikten hålls bilateral är liten.
Nyckelord: Eskalation, Ryssland, Ukraina, Georgien, avskräckning, offensiv, defensiv, ledning, militära maktmedlet
Sida 2 av 56
Innehållsförteckning
INNEHÅLLSFÖRTECKNING ... 2
FIGUR- OCH BILDFÖRTECKNING ... 4
1. INLEDNING ... 5 1.1. Problemformulering ... 6 1.1.1. Syfte ... 6 1.1.2. Forskningsfråga ... 7 1.2. Avgränsningar ... 7 1.3. Disposition ... 7 2. FORSKNINGSÖVERSIKT ... 8 2.1. Tidigare forskning ... 8 2.1.1. Eskalation ... 8 2.1.2. Avskräckning ... 9 2.1.3. Hantering av eskalation ... 11
2.1.4. Rysslands agerande för att hantera eskalation ... 11
2.2. Uppsatsens forskningsbidrag ... 12
3. TEORI ... 13
3.1. Introduktion till teori ... 13
3.2. Hantera eskalation ... 15
3.3. Hur kan teorin användas på mitt problem ... 16
3.3.1. Trösklar och eskalation ... 16
3.3.2. Avskräckning ... 18
3.3.3. Kostnad/fördel och risk för oönskad eskalation ... 18
3.3.4. Underrättelser ... 18 3.3.5. Offensiv ... 18 3.3.6. Defensiv ... 19 3.3.7. Information ... 19 3.3.8. Ledning ... 19 3.4. Sammanfattning ... 20 4. METOD ... 21 4.1. Val av metod ... 21 4.2. Metodbeskrivning ... 21 4.3. Val av fall ... 22 4.4. Operationalisering ... 22
Sida 3 av 56
4.4.2. Hanterande av eskalation ... 24
4.4.3. Det militära maktmedlet ... 24
4.4.4. Avskräckning ... 25 4.4.5. Offensiv/defensiv ... 25 4.4.6. Ledning ... 26 4.5. Metoddiskussion ... 26 4.5.1. Validitet ... 26 4.5.2. Källmaterial ... 27 5. RESULTAT ... 29 5.1. Sammanfattning av resultatet ... 29 5.2. Georgien ... 31
5.2.1. Trösklar och eskalation ... 31
5.2.2. Avskräckning ... 35
5.2.3. Offensiv/defensiv ... 36
5.2.4. Ledning ... 37
5.3. Ukraina ... 38
5.3.1. Trösklar och eskalation ... 38
5.3.2. Avskräckning ... 42 5.3.3. Offensiv/defensiv ... 43 5.3.4. Ledning ... 44 6. DISKUSSION ... 45 6.1. Sammanfattning av diskussion ... 45 6.2. Diskussion ... 45 6.2.1. Avskräckning ... 45 6.2.2. Offensiv/defensiv ... 46 6.2.3. Ledning ... 46 6.2.4. Slutsatser ... 46 6.3. Reflektion ... 48 6.4. Fortsatt forskning ... 48 7. REFERENSER ... 50
Sida 4 av 56
Figur- och bildförteckning
Kapitel 3
Figur 3:1 Hantering av eskalation utifrån eskalationsmekanism när tröskel passeras Figur 3:2 Hantering av eskalation utifrån eskalationsmekanism när tröskel ej passeras Figur 3:3 Rysslands möjligheter att hantera eskalation
Figur 3:4 Rysslands möjliga agerande med det militära maktmedlet för att hantera eskalation
Kapitel 4
Figur 4:1 Sambandets riktning Figur 4:2 Mellanliggande variabler
Kapitel 5
Figur 5:1 Identifierade trösklar i Georgienkriget Figur 5:2 Identifierade trösklar i Ukrainakriget Bild 5:1 Karta över Georgien
Sida 5 av 56
1.
Inledning
Försvarsmaktens strategiska koncept har en inbyggd motsättning i övergången mellan att ”snabbt möta angrepp” och ”försvarsoperationer”. Försvarsoperationernas två ben, vinna – tillsammans med andra parter och undvika att förlora – som enskild stat, förutsätter båda att Sverige får stöd av tredje part. Skillnaden är en fråga om tid. Att undvika att förlora handlar om att behålla uthållighet och handlingsfrihet intill dess att tredje part kommer till vår undsättning. (Försvarsmakten 2016:55–57) Det är denna förutsättning som skapar motsättningen i det strategiska konceptet.
Sverige har en trilateral intentionsförklaring med USA och Finland om försvarssamarbeten (Mattis, Niinistö & Hultqvist 2018) men denna ger inga försvarsgarantier (Hultqvist, Widman & Wallmark 2019). Sverige har utöver detta, bland annat, bilaterala intentionsförklaringar med USA (Carter & Hultqvist 2016), samförståndsavtal med Finland (Niinistö & Hultqvist 2018) och ett ramavtal med Polen (Försvarsdepartementet 2015). Förutom dessa avtal tillkommer samarbeten med Storbritannien, Tyskland, Norge, övriga nordiska länder inom ramen för Nordefco (Nordic Defence Cooperation) och EU samarbetet. Gemensamt för samtliga samarbeten och avtal är att det inte föreligger några förpliktelser.
Skulle Ryssland, vid ett eventuellt angrepp mot Sverige, kunna kontrollera eskalation på ett sådant sätt att angreppet inte föranleder en intervention från tredje part kan det innebära att Sveriges militärstrategiska koncept faller. Vilken konfliktnivå skulle krävas för att tredje part ska känna att det är värt att ingripa militärt mot kärnvapenstaten Ryssland när inga försvarsförpliktelser föreligger? USA har sedan Koreakriget använt sig av en strategi av begränsade krig och inneslutning (containment) för att inte riskera att hamna i en direkt konfrontation med Sovjetunionen (Osgood 1979:5–6). Denna strategi upphörde under 90-talet när Sovjetunionen och Warszawapakten upplöstes och USA betraktade inte Ryssland som ett hot förrän långt in på 2010-talet (Obama 2015:19; Payne & Foster 2017:4). Ryssland upplever dock att inneslutningsstrategin fortsatt äger giltighet genom utvidgningen av Nato, vilket beskrivs i Rysslands nationella säkerhetsstrategi från 2016 (Trenin 2016:28). USA och Nato har visat stor ovilja att intervenera direkt i Rysslands krig mot Georgien och Ukraina (Asmus 2010:187; Freedman 2019:106–7). Det skulle kunna bero på att länderna ligger utanför den amerikanska och europeiska intresseområdet och därför inte är tillräckligt viktiga för att riskera en militär konfrontation med Ryssland (Blank 2015:104–5).
En annan anledning till att USA och Nato inte ingrep i konflikterna i Georgien och Ukraina skulle kunna vara att konflikterna inte riskerade staternas överlevnad, det vill säga Ryssland hade begränsade militära målsättningar med sina invasioner (Mearsheimer 1983:29). I Norge har det länge funnits en uppfattning om att det krävs ett robust försvar med tillräcklig kraft för att kunna eskalera en konflikt med Ryssland till en nivå där Nato ingriper (Petersson 2011:708). Exakt vilken nivå av krigföring som krävs för att Nato ska ingripa finns inte dokumenterat. Det som är intressant är att en Nato-medlem uppfattar att det finns en gräns för konfliktnivån som måste passeras för att Natos artikel 5 ska utlösas i en konflikt med Ryssland. Givet detta borde motståndet inom Nato och USA mot att militärt riskera en direktkonfrontation med Ryssland vara ännu högre när det kommer till ett icke-Natoland. I linje med detta har USA och Europas
Sida 6 av 56 fokus för att hantera Ukrainakriget varit att avskräcka Ryssland från ytterligare eskalation av konflikten och inte att direkt ingripa (Freedman 2019:105).
Ett sådant scenario, översatt till svenska förhållanden, skulle kunna tvinga Sverige att själva eskalera konflikten till en nivå som säkerställer ett ingripande från tredje part (Dalsjö 2017:20– 22). En sådan eskalation skulle riskera att innebära att vi inte kan behålla vår uthållighet och handlingsfrihet, vilket riskerar vår förmåga att undvika att förlora och i sig kan omöjliggöra tredje parts ingripande. Det är detta som utgör den inbyggda motsättningen i det strategiska konceptet.
1.1.
Problemformulering
Det är stormakter som har mest att förlora på storskalig eskalation. Även om stormakten inte bara är intresserad av att bibehålla status-quo så vill den inte riskera att en konflikt utvecklar sig till ett regionalt eller globalt krig, vilket innebär att stormakter kommer att försöka hantera eskalation (Carson 2018:45–46).
Rysslands invasion av Georgien och Ukraina har varit konflikter där Ryssland har lyckats begränsa konflikten på ett sådant sätt att omvärlden inte aktivt har ingripit och därmed undvikit att det lokala kriget har spridit sig till regional eller global nivå. Två tydliga exempel på att det ligger både i Rysslands intresse och förmåga att hantera eskalation.
Det finns många faktorer som påverkar eskalation i en konflikt. Richard Smoke (1977:23– 30) anger sex principiella anledningar till att konflikter eskalerar. Bland annat kan eskalation ske som ett resultat av handling och mothandling. En eskalation hos den ena parten föranleder ofta en eskalation hos den andra parten vilket kan utgöra anledning för den första parten att eskalera igen. Efter den inledande eskalationen och svaret på den eskalationen från motparten har konflikten ändrats. Den nya situationen kan inte förutses eftersom konsekvenserna av de båda parternas eskalation har skapat en växelverkan. (Smoke 1977:27) Denna växelverkan skapar stora svårigheter att kontrollera eskalation. Vad är det då som har gjort att Ryssland har lyckats med just detta?
1.1.1. Syfte
Syftet med denna uppsats är att undersöka hur Ryssland har hanterat eskalation med det militära maktmedlet i Georgien och Ukraina för att hålla konflikterna på en önskad eskalationsnivå utan att konflikterna utvecklades till regionala eller globala krig. Tidigare forskning kring eskalation har i huvudsak varit upptagen med att analysera hur begränsade konventionella krig riskerar att utvecklas till fullständiga kärnvapenkrig (Brodie 1966; Kahn 1965; Posen 1982) eller vilka mekanismer och fenomen som gör att eskalation uppstår i en konflikt (Smoke 1977). I en RAND-studie går Forrest Morgan, Karl Mueller, Evan Medeiros, Kevin Pollpeter och Roger Cliff (2008) ett steg längre och föreslår hur eskalation ska hanteras, men fortfarande i en generell konfliktsituation. Genom att omvandla Morgan m.fl. (2008) teori till ett analysverktyg för att studera empiriska fall av eskalation undersöker min studie hur en aktör, Ryssland, har hanterat eskalation på den militärstrategiska nivån. Det framtagna analysverktyget kommer också, i sig själv, att utgöra ett litet bidrag till den befintliga forskningen om eskalation.
Sida 7 av 56 Slutligen är det min avsikt att genom undersökningen bidra till en ökad förståelse för Rysslands agerande med det militära maktmedlet i vårt närområde.
1.1.2. Forskningsfråga
Hur agerade Ryssland med det militära maktmedlet för att hantera eskalation i Georgien och östra Ukraina?
1.2.
Avgränsningar
Uppsatsen avgränsas till att bara undersöka agerandet med det militära maktmedlet, användande av ekonomiska, diplomatiska eller andra maktmedel kommer inte att undersökas. Jag kommer således inte att hantera den totala ryska strategin utan endast den militära.
Anledningen till att det är det ryska agerandet med det militära maktmedlet som studeras istället för användandet av det militära maktmedlet är att agerande kan observeras och analyseras. Skulle jag istället ha analyserat användandet av det militära maktmedlet så hade det inneburit att det är beslutet om hur det militära maktmedlet ska användas som är i fokus. I denna undersökning har jag valt att inte försöka tolka de bakomliggande besluten till det militära maktmedlets agerande. Beslut kan inte undersökas utifrån utfallet av dem, utan måste undersökas utifrån den kontext och den kunskap som fanns vid själva beslutstillfället och det är inte denna studies fokus (Betts 2000:9).
Avseende Ukrainakriget har jag gjort två avgränsningar. Den första är av geografisk karaktär och innebär att jag bara studerar kriget i östra Ukraina, Rysslands annektering av Krimhalvön ingår således inte i studien. Den andra avgränsningen är kopplad till tid, eftersom kriget i östra Ukraina fortfarande pågår trots flertalet fredsavtal och avtal om eldupphör. Jag har för den här studiens syften valt att avtalet om eldupphör mellan Ukraina, Ryssland, separatister och OSSE i Vitryssland från februari 2015 (även kallat Minsk II) utgör den bortre begränsningen för det som omfattas av min undersökning (Freedman 2019:123).
1.3.
Disposition
I nästa kapitel ger jag en bild av den teoretiska utvecklingen inom de forskningsområden som är intressanta för det teoretiska ramverket samt ger en översikt av forskning om rysk eskalationshantering. I teorikapitlet presenteras Morgan m.fl. (2008) teori om eskalationshantering. Denna teori operationaliserar jag sedan i två steg, först genom att skapa ett teoretiskt ramverk för analys och därefter, i metodkapitlet, omvandlar jag det teoretiska ramverket till ett antal frågor som ska ställas till det empiriska materialet. I resultatkapitlet presenteras resultatet av den empiriska undersökningen och studien avslutas med en diskussion kring detta resultat.
Sida 8 av 56
2.
Forskningsöversikt
2.1.
Tidigare forskning
2.1.1. Eskalation”[L]imited war is the static term, escalation is the dynamic term.” (Smoke 1977:17) Eskalation som begrepp började användas på 1960-talet för att beskriva risken med att krig utvecklades till fullständiga kärnvapenkrig. Herman Kahn (1965) var en av de första som utvecklade begreppet, tätt följd av Bernard Brodie (1966). Båda uppehåller sig vid trappsteg och trösklar (Kahn 1965:37–51) samt brandgator (Brodie 1966:103–11) för att beskriva hur kärnvapen skulle kunna användas i en konflikt utan att den nödvändigtvis skulle riskera att eskalera till ett fullständigt kärnvapenkrig. Eskalationsbegreppet fick en snabb spridning och kom därmed att omfatta ett allt större innehåll (Freedman 1987:110–11). Richard Smoke (1977:19) uppmärksammade denna urvattning av eskalationsbegreppet och skev sin bok för att göra begreppet mer teoretiskt användbart. Boken är särskilt intressant eftersom den inte bara konkretiserar och definierar begreppet utan även försöker förklara hur eskalation kan kontrolleras.
Efter Smoke (1977) utvecklades eskalationsteorin avseende det som kallas omedveten (inadvertant) och oavsiktlig (accidental) eskalation genom verk av Barry Posen (1982) och Jeffrey Legro (1994). Posen (1982:31–35) använder en rationalistisk förklaringsmodell för att förklara hur omedveten eskalation skulle kunna uppstå i ett eventuellt konventionellt krig med Ryssland. Legro (1994:111–18) bygger vidare på Posens (1982) modell genom att tillföra hur olika kulturer kan påverka risken för oavsiktlig eller omedveten eskalation.
Mer nutida litteratur kring eskalation hanterar eskalation i irreguljär krigföring, såsom upprorsbekämpning ur både ett rationalistiskt (Smith 2012) och konstruktivistiskt (Ångström & Honig 2012) perspektiv. Ångström (2017) förklarar också skillnaden mellan eskalation och emulation och hur dessa begrepp kan kopplas till uppror och hybridkrigföring. Så sent som förra året kom en artikel ut som har viss koppling till min studie, hur små stater kan eskalera en konflikt med starkare stater (Ångström & Petersson 2019).
Det finns även forskning inom andra områden som har en koppling till eskalationsteori. Exempel på ett sådant forskningsområde är hur motståndarna samarbetar inom ramen för kriget som de utkämpar (Carson 2018; Legro 1995:33; Schelling 1960:53–80), detta sägs begränsa eller förebygga eskalation.
Den centrala debatten inom eskalationsteori är den mellan eskalation som fenomen och eskalation som en medveten handling (Smoke 1977:21–23). Eskalation som fenomen innebär att det finns en naturlig tendens för krig att eskalera och utökas vilket gör att eskalation troligen kommer att ske och att den inte kommer att kunna kontrolleras (Smoke 1977:21). Denna syn på eskalation som ett fenomen är vanligt bland journalister och i freds- och konfliktforskning (Smoke 1977:21; Ångström & Petersson 2019:283). Ett exempel på sådan forskning, som dessutom har viss koppling till min forskningsfråga, är Cory Welt (2010) som i en artikel kopplad till eskalation beskriver konflikten mellan Sydossetien, Georgien och Ryssland 2004 som så när resulterade i ett krig. Enligt Welt (2010:64) kan den konflikten ge en fingervisning
Sida 9 av 56 om vad som låg bakom kriget 2008. I strategiska studier brukar eskalation istället beskrivas som en medveten handling, en neutral möjlighet för motståndarna att antingen besluta sig för eller inte (Smoke 1977:21; Ångström & Petersson 2019:283). Både Smoke (1977:26–30) och Morgan m.fl. (2008:34–35) anser att eskalation består av både en inneboende kraft (fenomen) genom den så kallade handling och mothandling effekten (action-reaction effect) och att det är följden av ett medvetet beslut att korsa en begränsning av konflikten.
En annan debatt inom området består i om begränsningarna1 som omgärdar konflikten är
objektiva eller subjektiva. Enligt Smoke (1977:34) är gränserna för kriget objektiva och upptäckbara för alla deltagare i kriget. Smoke (1977:33) lägger också ett större värde i begreppet gräns genom att koppla det till strategiska och inte taktiska beslut. Med det menar han att begreppet gräns särskiljer de viktiga fallen från de oviktiga (Smoke 1977:33–34). Morgan m.fl. (2008:11), å andra sidan, menar att konfliktens gränser (trösklar) existerar i deltagarnas huvud och inte är uppenbara, inte ens för deltagarna själva. Effekten av att trösklar inte är objektiva och upptäckbara är att eskalation kan ske omedvetet (Morgan m.fl. 2008:23– 25; Posen 1982:28–30).
Rysslands syn på hanterande av konflikter i allmänhet är en blandning mellan inneslutning (containment), avskräckning (deterrence) och tvångsmakt (coercion) samlat under begreppet strategisk avskräckning (Ven Bruusgaard 2016). Detta begrepp omfattar också de-eskalation av konflikter med hjälp av kärnvapen, eskalera för att de-eskalera (Schneider 2018). Eftersom kärnvapen är ett område inom vilket Ryssland fortfarande har ett symmetriskt förhållande till Nato och USA, får dessa vapen en framträdande roll i den ryska strategin (Payne & Foster 2017:11). Redan under sovjettiden var kärnvapen ett stående inslag i Warszawapaktens doktrin om kombinerade vapen (Douglass & Hoeber 1981:3–4). Det innebar att synen på krig och kärnvapen skiljde sig mellan Sovjetunionen och Nato. Nato gjorde vid den här tiden en tydlig skillnad mellan konventionellt krig och kärnvapenkrig och därför kretsade forskning om eskalation runt risken för att begränsade konventionella krig skulle utvecklas till kärnvapenkrig (Freedman 1987:116–19). Sovjetunionen, å andra sidan, såg kärnvapen som ett medel som alla andra att användas för att uppnå en så stor fördel som möjligt och därigenom vinna (Douglass & Hoeber 1981:3). I kontrast till Natos eskalationsteorier handlade diskussionen i Warszawapakten inte om utan när kärnvapen skulle introduceras (Douglass & Hoeber 1981:7). Eskalationsbegreppet har därmed också en koppling till effekten av en misslyckad avskräckning.
2.1.2. Avskräckning
Avskräckning utgör andra sidan av myntet till eskalation. Det finns stora mängder forskning om avskräckning både som en teoretisk modell och som en strategi2. Avskräckningsteori utgår
från trovärdighet. Trovärdighet uppnås genom att kunna utföra oacceptabel skada med lämpliga militära styrkor och att motståndaren bedömer att du har viljan att genomföra det (Morgan
1 Olika författare använder olika benämningar för dessa begränsningar. Smoke (1977:32) använder benämningen framträdande gräns (saliency eller salient limit) och Morgan m.fl. (2008:11) använder benämningen trösklar (thresholds). Andra benämningar som förekommer i litteraturen är trappsteg (rungs) (Kahn 1965:40) och brandgator (firebreaks) (Brodie 1966:103–11).
Sida 10 av 56 2003:16). För att kunna bedöma den egna trovärdigheten utgår avskräckning från antagandet att den som är utsatt för avskräckningshotet är rationell (Morgan 2003:44). I praktiken är dock rationalitet ett svårfångat begrepp, skillnader i kultur, värderingar och nationella ledares preferenser gör att det kan vara mycket svårt att avgöra om det avskräckningshot som presenteras uppfattas som trovärdigt av motståndaren (Morgan 2003:65–67). Denna svårighet gör avskräckningsteorins tillämpbarhet omöjlig att exakt förutspå (Morgan 2003:69).
Colin Gray (1990) beskriver skillnaden mellan avskräckning i teorin och avskräckning i praktiken. Avskräckning bygger, enligt Gray (1990:4), i praktiken inte på trovärdigheten i de hot som presenteras eller anskaffning av vissa vapen, avskräckning fungerar om motståndaren väljer att känna sig avskräckt. Det innebär att avskräckning, liksom eskalation, är ett dubbelriktat samspel med motståndaren (Gray 1990:5). De teoretiska inslag som Gray (1990:5–6) erkänner har en praktisk betydelse för strategen är, bland annat, Patrick Morgans (1977:28, 2003:80–81) indelning av avskräckning i generell (general) och omedelbar (immediate) avskräckning. Omedelbar avskräckning handlar om att, i en faktisk situation där en motståndare överväger att anfalla, skapa ett tillräckligt hot för att förhindra detta anfall från att hända (Morgan 1977:28). Den generella avskräckningen är mer hypotetisk och sker genom en allmän militär beredskap (Morgan 2003:81). En sådan avskräckning vänder sig mot en eller flera potentiella motståndare med vilka det skulle kunna utvecklas en konflikt (Morgan 2003:81).
John Mearsheimer (1983:15) beskriver konventionell avskräckning, det vill säga avskräckning genom att förneka motståndaren att nå målsättningar med styrkor utan kärnvapen. För att lyckas med konventionell avskräckning ska den kopplas till motståndarens strategi (Mearsheimer 1983:63). Enligt Mearsheimer (1983:29) kan en motståndare använda sig av en av tre generella strategier, utnötningskrig (attrition), snabbt anfall (blitzkrieg) eller begränsade mål (limited aims). Beroende på vilken strategi som motståndaren använder har avskräckning olika sannolikhet att lyckas (Mearsheimer 1983:30). Störst sannolikhet att lyckas har avskräckning som hotar med ett utdraget utnötningskrig (Mearsheimer 1983:64). Även mot konventionell avskräckning är Gray (1990:8) kritisk, dels för att det bygger på att det finns kärnvapenavskräckning i grunden, men även eftersom det bara hanterar att förneka motståndaren att nå målsättningarna och inte bestraffning.
Rysslands begrepp för strategisk avskräckning omfattar, som tidigare nämnts, inneslutning, avskräckning och tvångsmakt (Ven Bruusgaard 2016:7). Konceptets ingående delar är kärnvapenavskräckning, konventionell avskräckning och icke-militär avskräckning (Ven Bruusgaard 2016:11). Kärnvapenavskräckning används på tre olika nivåer i Ryssland. På den högsta nivån avser den att avskräcka genom andraslagsförmåga mot en hotande kärnvapenstat. Nästa nivå är hot om att med taktiska kärnvapen slå ut en motståndares militära och ekonomiska resurser för att avskräcka mot konventionella anfall mot Ryssland. Den tredje nivån handlar om det som kallas ”de-eskalation” genom användande av kärnvapen i pågående konflikter. Tanken är att genom hot om att använda kärnvapen ska konflikten upphöra på gynnsamma termer för Ryssland. (Ven Bruusgaard 2016:11–12) Att använda kärnvapen för att avskräcka konventionella hot bygger på en storskalig pågående konflikt på konventionell nivå (Ven Bruusgaard 2016:12). För att sänka tröskeln för användande av kärnvapen har Ryssland infört en doktrin som tillåter användande av kärnvapen utan att först ha blivit utsatta för eller hotats
Sida 11 av 56 av ett kärnvapenanfall (first use), även i regionala eller lokala konflikter (Schneider 2018:361– 62).
Rysk konventionell avskräckning har tillkommit som ett komplement till kärnvapenavskräckning, främst för att hantera konventionella hot på regional eller lokal nivå (Ven Bruusgaard 2016:12–13). De konventionella delarna av avskräckningen bygger i stort på militära komponenter som precisionsvapen, rymdförsvar och specialförband. Syftet med dessa komponenter är det samma som med kärnvapenavskräckning, det vill säga att tillfoga initiativtagaren oacceptabel skada (Ven Bruusgaard 2016:13).
Avskräckning genom konventionella medel och kärnvapen bygger på en bedömning om egna och motståndarens svagheter. Genom att analysera vad som är motståndarens tröskel för oacceptabel skada kan en lämplig nivå av avskräckning tillämpas. (Ven Bruusgaard 2016:14) 2.1.3. Hantering av eskalation
Smoke (1977:295–97) framför att nyckeln till att kunna kontrollera eskalation ligger i krigets utbrott. Beslutsfattares förväntningar och förståelse för konflikten styr hur eskalation kommer att utvecklas. Om det i ett inledande skede av kriget kan skapas vissa stabila begränsningar för kriget kommer beslutsfattarnas förväntningar vara att dessa begränsningar kommer att fortsätta vara giltiga under konflikten och därmed minska risken för okontrollerad eskalation. (Smoke 1977:295–97)
Morgan m.fl. (2008:159–69) beskriver på ett mer handgripligt sätt strategier för hur medveten, omedveten och oavsiktlig eskalation kan hanteras på ett generellt plan. De undersöker även hur kinesisk doktrin föreskriver att eskalation ska hanteras, risker för eskalation kopplat till nya kärnvapenstater (Nordkorea, Indien, Pakistan och Iran), eskalation i stabiliserande operationer (Libanon och Somalia) samt hantering av eskalation i kriget mot global jihad (Morgan m.fl. 2008:47–158).
Alison Kaufman och Daniel Hartnett (2016) samt Burgess Laird (2017) kompletterade senare bilden med ytterligare undersökning av kinesiska doktriner kopplat till hantering av eskalation. Dessa två undersökningar utgår dock inte från Morgan m.fl. (2008) teori om hantering av eskalation och ger heller inga nya teoretiska bidrag om hantering av eskalation. 2.1.4. Rysslands agerande för att hantera eskalation
Ryssland och tidigare Sovjetunionen har genomfört invasioner i grannländer och delrepubliker innan Georgien- och Ukrainakriget. Afghanistan 1979 och Tjetjenien 1994 var två invasioner som övergick i en form av upprorsbekämpning vilket Sovjetunionen respektive Ryssland var dåligt rustade för. När de drog sig ur Afghanistan 1989 och Tjetjenien 1996 hade målsättningar med krigen inte uppnåtts. (Cassidy 2003:1–4) Motståndarna i de båda konflikterna, mujahedin och tjetjenska separatister, använde sig av okonventionella eller irreguljära metoder för att möta Sovjetunionens och Rysslands konventionella eller reguljära metoder (Cassidy 2003:47). M.L.R. Smith (2012:615) framhåller att ”the course of any war is going to be affected by the relative power of each side and this will influence how each combatant chooses to conduct itself.” Det var därför förväntat att mujahedin och tjetjenerna skulle övergå till en krigföring som fokuserade mer på psykologiska effekter snarare än fysisk skada (Smith 2012:621–22).
Sida 12 av 56 Del av det sovjetiska och ryska misslyckandet i dessa konflikter kan således härledas till dålig eskalationshantering.
Georgien- och Ukrainakriget har i dessa avseenden utvecklats annorlunda för Ryssland. Georgien och Ukraina har mött Ryssland på deras villkor med konventionella metoder. Det finns rikligt med forskning och historiebeskrivningar om Rysslands krig i Georgien och Ukraina. Huvuddelen av forskningen rör internationella relationer före, under, och i Georgiens fall efter, krigen3.
Kriget i Georgien har i en mer militärstrategisk kontext skildrats av Roger McDermott (2009) som beskriver det ryska militära maktmedlet under Georgienkriget och vilka lärdomar av kriget som drogs kopplat till det reformprogram som lanserades i Ryssland strax efter kriget. På samma tema skriver Carolina Vendil Pallin och Fredrik Westerlund (2009) samt Tor Bukkvoll (2009) om de styrkor och svagheter i rysk krigföringsförmåga som blottades i samband med kriget. I en monografi från The Strategic Studies Institute gör Ariel Cohen och Robert Hamilton (2011) en omfattande undersökning om den ryska militärens agerande utifrån strategi, operationskonst och taktik.
Freedman (2014a, 2014b, 2015, 2019) har i en serie artiklar och en bok beskrivit konflikten i Ukraina ur ett strategiskt perspektiv. I en artikel om Ukraina och begränsade krig snuddar Freedman (2014b:28) vid eskalationsbegreppet och risken för fortsatt eskalation efter det första fredsavtalet i Minsk. Risken för eskalation uppstod genom att det inte fanns någon logisk gräns mellan separatisterna och Ukraina som kunde hjälpa till att hålla konflikten frusen eller innesluten (Freedman 2014b:28).
2.2.
Uppsatsens forskningsbidrag
Sammanfattningsvis finns det en hel del forskning om eskalation. Eskalationsbegreppet har använts i olika forskningsområden och med olika innebörder. Hanterande av eskalation är ett betydligt snävare forskningsfält och specifik forskning kring hur enskilda stater har hanterat eskalation är begränsad.
Även om krigen i Georgien och Ukraina är väl analyserade ur olika perspektiv saknas det forskning om hur Ryssland säkerställde att konflikterna hölls inom de begränsade ramar som Ryssland önskade. Genom att undersöka hur Ryssland agerande med det militära maktmedlet för att hantera eskalation i Georgien och Ukraina utifrån Morgan m.fl. (2008) teori, kan den luckan fyllas.
3 Exempel på sådan litteratur om Georgien: Antonopoulos, Velez, & Cottle (2017), Blank (2009) & Larsen (2012), Ukraina: Charap & Darden (2014) Sakwa (2015b) & Wilson (2014a)
Sida 13 av 56
3.
Teori
3.1.
Introduktion till teori
I en monografi sammanfattar Morgan m.fl. (2008) befintlig forskning kring eskalationsteori och föreslår likt Smoke (1977) hur eskalation kan hanteras. Rapporten, som är utgiven av RAND Corporation, skrevs för att hjälpa beslutsfattare och officerare att hantera risker med eskalation med anledning av de nya säkerhetshoten (Morgan m.fl. 2008:iii–iv). Denna monografi kommer att utgöra den teoretiska basen för undersökningen i den här studien. Morgan m.fl. (2008:xi) definierar eskalation på följande sätt:
[A]n increase in the intensity or scope of conflict that crosses threshold(s) considered significant by one or more of the participants.
De trösklar som avses i definitionen är enligt Morgan m.fl. (2008:11–14) subjektiva föreställningar snarare än objektiva sanningar i den mening att de är konstruerade av de krigförande parternas uppfattningar och förväntningar snarare än oföränderliga fakta. Det innebär att trösklar kan anta en stor variation av skepnader, vilket bidrar till att eskalation är svårt att kontrollera (Morgan m.fl. 2008:11). Eftersom trösklar är mentala konstruktioner kan de påverkas, eller försöka påverkas, av motståndaren. Denna påverkan kan ske antingen genom att trösklar skapas eller förstärks, eller genom försök att reducera en befintlig tröskel. (Morgan m.fl. 2008:12) En annan effekt av subjektiviteten är att den ena parten i en konflikt kan uppfatta att en tröskel passeras samtidigt som den andra parten är ovetande om att den existerade (Morgan m.fl. 2008:12). Detta fenomen kan uppstå genom bristande förståelse hos parterna om varandra men det kan också bero på att den utsatta parten inte var medveten om tröskeln förrän den passerades (Morgan m.fl. 2008:14). Som exempel på detta anger Morgan m.fl. (2008:13) användandet av Tomahawks i Natos bombningar av den Bosnien-serbiska armén 1995. Nato valde Tomahawks ur ett strikt militärt perspektiv, men det uppfattades av bosnienserberna som en betydande eskalation av Natos krigföring. Bättre underrättelser om motparten är ett sätt att minska risken för eskalation, men det är inte tillräckligt för att helt undanröja risken.
För att skilja mellan den som genomför och den som blir utsatt för eskalation kommer jag att använda begrepp ur avskräckningslitteraturen. Alexander George och Richard Smoke (1974:519) använder begreppen initiativtagande nation (initiating nation) och försvarande nation (defending nation) för att skilja på motståndarna. Initiativtagaren vill förändra status quo och den försvarande staten vill genom avskräckning förhindra att det händer (George & Smoke 1974:520). Den som initierar en eskalation kommer därför i denna undersökning att benämnas initiativtagare och den som blir utsatt för eskalationen benämns försvarare.
Eskalation kan enligt Morgan m.fl. (2008:20–28) utlösas av tre olika mekanismer: medveten (deliberate), omedveten (inadvertent) och oavsiktlig (accidental) eskalation. Den medvetna eskalationen definierar Morgan m.fl. (2008:20) på följande sätt:
[D]eliberate escalation occurs when the actions of a state (or other actor) cross an escalatory threshold in a conflict or a confrontation more or less intentionally. The results may not be precisely as expected, but, at least in broad terms, the decision includes recognizing that the action under consideration could or will be escalatory and deciding that, in spite of – or because of – this, it is worth doing.
Sida 14 av 56 Det är således en medveten handling med avsikt att eskalera konflikten i syfte att skapa ett gynnsammare läge för initiativtagaren.
Omedveten eskalation uppstår, i kontrast till medveten eskalation, genom att försvararen uppfattar att en tröskel passeras samtidigt som initiativtagaren inte hade för avsikt att eskalera konflikten (Morgan m.fl. 2008:23) Antingen genom att initiativtagaren brister i sin förståelse för hur försvararen kommer att uppfatta handlingen, eller genom att initiativtagaren brister i sina förväntningar på handlingarnas konsekvenser i andra eller tredje led, eller båda anledningarna i kombination. (Morgan m.fl. 2008:23) Posen (1982) beskriver tre olika anledningar varför ett konventionellt krig mellan USA och Sovjetunionen i Europa skulle omedvetet eskalera till ett kärnvapenkrig. Den första anledningen är att det militära maktmedlet förordar offensivt agerande. Det offensiva agerandet har en större sannolikhet att omedvetet passera motståndarens trösklar. (Posen 1982:31–32) För det andra är det en tunn linje mellan vad som uppfattas som defensiva och offensiva operationer. Det som den ena sidan uppfattar som en defensiv operation, till exempel styrkeuppbyggnad vid gränsen, kan av den andra sidan uppfattas som förberedelser för ett anfall. Det handlar alltså i grunden om bristande förståelse för hur de egna åtgärderna påverkar motståndaren (Posen 1982:32–33). Slutligen så anger Posen (1982:34) krigets dimma som en anledning till omedveten eskalation. Med krigets dimma avser Posen (1982:34) den oordning som kan uppstå i ledning, samband och underrättelser under krig. Denna brist på underrättelser och ledning kan i sig vara upphov till omedveten eskalation men den kan också förstärka de två andra anledningarna (Posen 1982:34).
Oavsiktlig eskalation är liksom den omedvetna eskalationen inte avsedd men skiljer sig såtillvida att det inte är brist på förståelse och förväntningar på den egna handlingen som skapar eskalationen utan att handlingen i sig inte är avsiktlig (Morgan m.fl. 2008:26). Exempel på sådana oavsiktliga handlingar kan vara rena misstag eller olycksfall men de kan också ske genom att det militära maktmedlet inte agerar utifrån det politiska syftet och målen (Morgan m.fl. 2008:27). Det senare kan bero på misslyckad militärstrategi eller att det militära maktmedlet helt och hållet bortser från den politiska styrningen och agerar på egen hand (Morgan m.fl. 2008:27).
Morgan m.fl. (2008:34–36) beskriver eskalationsdynamik på liknande sätt som Smoke (1977:22), det vill säga att eskalation både har en inneboende egen kraft och att det är en följd av ett agerande. Ett exempel på eskalation som fenomen är att den sker som en följd av att vikten av seger ökar för de inblandade parterna. Genom att allt större uppoffringar i form av förluster görs efter hand som kriget fortlöper, minskar den relativa kostnaden för eskalation och blir på så sätt ett rimligt alternativ. (Morgan m.fl. 2008:34–35) Eskalation till följd av ett agerande bygger på de tre eskalationsmekanismerna som beskrivits ovan.
Eskalationens dynamik har också bromsar som håller tillbaka den inneboende uppåtgående spiralen, både för eskalation som fenomen och som en följd av ett agerande (Morgan m.fl. 2008:36–37). Den första bromsen är kopplad till eskalation som följd av ett agerande och beror på att eskalation alltid innebär en kostnad. Exempel på sådana kostnader kan vara intensifierade strider med större förluster eller att parten framstår i dålig dager i det internationella samfundet. Parter i en konflikt har, som en följd av detta, ofta alternativ att eskalera som de väljer att inte utnyttja eftersom de förväntade kostnaderna, jämfört med de förväntade fördelarna, är för stor. (Morgan m.fl. 2008:37) Den andra bromsen, kopplad till eskalation som fenomen, är parternas förväntningar på vad en eskalation kan innebära i form av mothandling från motståndaren
Sida 15 av 56 (Morgan m.fl. 2008:37), det vill säga det som Smoke (1977:27) beskriver som handling och mothandling. Båda dessa bromsar innebär ett medvetet beslut att inte eskalera.
3.2.
Hantera eskalation
Kombinationen av eskalation som ett fenomen och som en följd av ett agerande, tillsammans med det faktum att krig är ömsesidigt, det vill säga att den ena parten inte själv kan bestämma utgången av en konflikt, innebär att eskalation är svårt att förutspå och kontrollera. Morgan m.fl. (2008:43–45) anser därför att strävan ska vara att hantera riskerna för eskalation. Dessa risker hanteras olika beroende på vilken mekanism som driver eskalationen.
Den medvetna eskalationen bygger på initiativtagarens kalkyl avseende förväntade fördelar med eskalation jämfört med förväntade kostnader. Försvararens möjlighet att hantera den medvetna eskalationen är att försöka påverka initiativtagarens kalkyl genom att höja kostnaden eller minska fördelarna med eskalation, detta görs genom avskräckning. (Morgan m.fl. 2008:22–23)
Den omedvetna eskalationen kan inte hanteras genom avskräckning (Morgan m.fl. 2008:24). Eftersom initiativtagaren inte själv är medveten om att den eskalerar föreligger ingen kalkyl om fördel och kostnad som försvararen kan påverka. För att hantera riskerna med omedveten eskalation föreslår istället Morgan m.fl. (2008:24–25) att motparten måste informeras om vilka trösklar som anses vara viktiga. Det föreligger dock flera problem med denna hantering. Ett problem är att risken för omedveten eskalation kan vara okänd för alla parter i en konflikt (Morgan m.fl. 2008:25). Det kan bero på att initiativtagaren inte uppfattat försvararens signaler om att en viss handling kommer att ses som en eskalation, eller att beslutsfattare inte förstår innebörden i beslutet som föranleder eskalationen. En annan anledning kan vara att försvararen inte kan förutsäga den initiativtagarens handlingsalternativ. (Morgan m.fl. 2008:25) Nästa problem med att hantera omedveten eskalation är att det kan vara känsligt att informera motparten om en tröskel om den är kopplad till en egen militär svaghet (Morgan m.fl. 2008:25). Slutligen så föreligger det ett problem med att informera motståndaren om trösklar, vilket indirekt ger motståndaren en möjlighet att medvetet eskalera konflikten (Morgan m.fl. 2008:25). För att kunna hantera omedveten eskalation måste sammanfattningsvis båda sidor ha god kännedom om motpartens förmågor och potentiella agerande (underrättelser) tillsammans med de egna handlingsalternativens risker för omedveten eskalation (Morgan m.fl. 2008:25).
Den oavsiktliga eskalationen slutligen, hanteras inåt mot sina egna styrkor. Rena olyckor eller mekaniska fel kan försöka förhindras genom utbildning av personal och genom att designa tekniska system så att det finns en hög grad av tillförlitlighet (Morgan m.fl. 2008:27). Ett annat sätt kan vara att förse de militära styrkorna med handlingsregler för att minimera risken att dessa eskalerar en konflikt utifrån militär nytta (Morgan m.fl. 2008:27; Smoke 1977:25–26).
Gemensamt för hantering av eskalation är att den är förebyggande. Morgan m.fl. (2008) föreslår inga åtgärder för att hantera eskalation när tröskeln redan är passerad. Det som också kan konstateras av ovanstående är att hanteringen av de tre eskalationsmekanismerna är beskrivna ur den försvarandes perspektiv, inte ur initiativtagarens. Eftersom eskalation inte bara är en medveten handling utan också ett fenomen, ger dock eskalation samma möjligheter till initiativtagaren att hantera medveten eskalation som försvararen. Initiativtagaren kan alltså
Sida 16 av 56 medvetet passera en tröskel som kan innebära att kriget eskalerar till en för initiativtagaren gynnsam nivå samtidigt som initiativtagaren avskräcker försvararen från fortsatt eskalation.
Hantering av eskalation är därmed kopplat till vilken mekanism som utlöste eller riskerar att utlösa eskalationen, medveten, omedveten eller oavsiktlig. I nästa avsnitt kommer jag att försöka omvandla denna teori till ett teoretiskt ramverk som jag sedan kan använda i min undersökning.
3.3.
Hur kan teorin användas på mitt problem
För att omvandla Morgan m.fl. (2008) teori kring hanterande av eskalation till ett teoretiskt ramverk som kan användas för att besvara hur Ryssland hanterade eskalation med det militära maktmedlet behöver vissa begrepp förtydligas.
3.3.1. Trösklar och eskalation
En tröskel definieras som: en subjektiv begränsning för kriget som är viktig för någon eller alla parter. En passage av tröskeln innebär att kriget riskerar att utökas vertikalt, horisontellt eller politiskt. (Morgan m.fl. 2008:8–14). En tröskel kan vara känd eller okänd och passage av tröskeln kan ske eller inte. Initiativtagaren som passerar en känd tröskel med det militära maktmedlet genomför en medveten eller oavsiktlig eskalation. Initiativtagare som passerar en okänd tröskel genomför en omedveten eller oavsiktlig eskalation. Skillnaden mellan en medveten och en omedveten eskalation är således en fråga om avsikt, handlingen i sig är i båda fallen medveten. (Morgan m.fl. 2008:20–25) Oavsiktlig eskalation kan ske både när tröskeln är känd och när den är okänd, det är själva handlingen som gör att tröskeln passeras som är oavsiktlig (Morgan m.fl. 2008:26). Eftersom Morgan m.fl. (2008:20–28) bygger hantering av eskalation på förebyggande åtgärder är passagen intressant. Av den händelse att en tröskel inte passeras av initiativtagaren är det troligen en följd av att eskalationsdynamikens bromsar slagit till. Antingen till följd av en kalkyl avseende eskalationens kostnad jämfört med den beräknade fördelen (agerande), eller som en följd av den identifierade risken för att sätta igång en spiral av handling och mothandling som inte kan förutsägas (fenomen). (Morgan m.fl. 2008:36–38) Det innebär att eskalation som inte sker kan bero på fler saker än motståndarens agerande med det militära maktmedlet. Tröskelpassage respektive ingen tröskelpassage kopplat till hantering av eskalation, illustreras nedan (fig. 3:1 och 3:2).
Tröskel passeras Försvarare Initiativtagare
Medveten eskalation Avskräckning misslyckad Avskräckning (mothandling) Omedveten eskalation Information ej delgiven
Ej medveten om tröskel
Bristande underrättelser Ej medveten om tröskel
Sida 17 av 56
Tröskel passeras inte Försvarare Initiativtagare
Medveten eskalation Avskräckning lyckad Kostnad överstiger vinster (broms) Risk för oönskad eskalation (broms) Figur 3:2 Hantering av eskalation utifrån eskalationsmekanism när tröskel ej passeras (Morgan m.fl. 2008:20– 28, 36–38)
Värt att notera i figur 3:2 är att om den omedvetna eskalationen kan hanteras så är den inte längre omedveten. Om försvararen har lyckats delge initiativtagaren en upplevd tröskel, alternativt om initiativtagaren genom underrättelser uppfattat en tröskel så kan inte passage av den tröskeln vara omedveten. Omvänt kan inte en icke-passage av en tröskel vara omedveten. Antingen så är tröskeln känd och passeras inte baserat på ett aktivt val eller så är tröskeln okänd och passeras inte på grund av en slump (Morgan m.fl. 2008:164; von Clausewitz 1991:40). Detta tillsammans med svårigheten att avgöra huruvida en tröskel är identifierad eller inte om den inte passeras gör att denna undersökning endast kommer att försöka identifiera icke-passager av trösklar som är uppenbart identifierade av initiativtagaren, det vill säga där det skett ett medvetet val att inte eskalera.
Oavsiktlig eskalation kan ske när som helst och kan bara hanteras genom egenkontroll (Morgan m.fl. 2008:27–28). Försvararen kan alltså inte hantera initiativtagarens oavsiktliga eskalation utan bara sin egen. Eftersom det är Rysslands agerande med det militära maktmedlet som ska undersökas kommer jag endast att studera fall där Ryssland har misslyckats med sin egenkontroll och genomfört en oavsiktlig eskalation. Denna egenkontroll har jag i det teoretiska ramverket valt att kalla ledning.
Eftersom undersökningen strävar efter att förklara hur Ryssland hanterade eskalation kommer analysen ske utifrån ett ryskt perspektiv. Både i de fallen som Ryssland är initiativtagare och i de fall då Ryssland är försvarare. Vilket ger följande teoretiska ramverk då tröskel har identifierats (fig. 3:3).
Ryssland Medveten eskalation/icke-eskalation
Omedveten eskalation Oavsiktlig eskalation
Initiativtagare Tröskel passerad: Avskräckning (mothandling) Underrättelser Offensiv Defensiv Ledning Tröskel ej passerad: Kostnad/Fördel (broms) Risk för oönskad eskalation (broms)
Försvarare Avskräckning Information
Figur 3:3 Rysslands möjligheter att hantera eskalation
Paradoxen med eskalation är att en passage av en tröskel som inte hanteras ändå skulle kunna innebära ett resultat där konflikten inte utvidgas, eskalationshantering genom slump (von Clausewitz 1991:40). Det finns således ett visst mått av ekvifinalitet i konceptet eskalation.
Sida 18 av 56 Ramverkets uppgift är dock inte att förklara konceptet som sådant utan att förklara hantering av eskalation. Nedan följer en kort genomgång av respektive agerande med det militära maktmedlet enligt figur 3:3.
3.3.2. Avskräckning
Den avskräckning som Ryssland måste genomföra för att hantera medveten eskalation riktar sig åt två håll. Dels mot initiativtagaren eller försvararen inom ramen för konflikten och dels mot omvärlden. Morgan (2003:9) benämner dessa typer av eskalation för omedelbar och generell eskalation. Den omedelbara avskräckningen är oftast specifik och kan spåras i ett direkt militärt agerande (Morgan 2003:82). Den generella avskräckningens syfte är att avskräcka alla som överväger en attack med diffusare hypotetiska hot om skada om en attack skulle verkställas (Morgan 2003:83–84). I denna undersökning kommer båda typer av avskräckning att undersökas.
3.3.3. Kostnad/fördel och risk för oönskad eskalation
Dessa två begrepp utgör det som jag tidigare beskrivit som bromsar för den medvetna eskalationen. De är alltså i sig själva inte ett agerande med det militära maktmedlet utan en anledning för initiativtagaren att inte genomföra den medvetna eskalation som övervägs. Anledningar eller motiv är inte ett agerande, därför kommer dessa bromsar inte att undersökas inom ramen för denna studie.
3.3.4. Underrättelser
För att hantera en omedveten eskalation som initiativtagare krävs det underrättelser om vilka trösklar som motståndaren uppfattar (Morgan m.fl. 2008:24–25). Om underrättelser gett vid handen att försvararen uppfattar en tröskel så är tröskeln inte längre okänd för initiativtagaren och en passage av en sådan tröskel är därmed medveten (Morgan m.fl. 2008:24–25). Om underrättelsearbetet misslyckats och tröskeln är okänd för initiativtagaren när den passeras är eskalationen inte hanterad. Det föreligger ett problem med att identifiera vilka underrättelser som fanns och inte fanns eftersom de i sig inte är ett agerande. Det innebär för denna studie att underrättelser, som agerande med det militära maktmedlet för att hantera eskalation, inte kommer att undersökas. Istället kommer jag att undersöka omedveten eskalation utifrån nedanstående agerande
3.3.5. Offensiv
Med offensiv menas här det som Posen (1982:31–32) benämner som ”the offensive inclination”, det vill säga att offensiva militära operationer riskerar att orsaka en omedveten eskalation.
This problem is hard to avoid because military organizations have a proclivity for offensive operations and because they generally resist civilian intervention in any operational planning. (Posen 1982:31)
Sida 19 av 56 Ovanstående påstående stödjer Posen (1982:31–32) på organisationsteori, litteratur kring civil-militära relationer och ”instrumentella problem med strid” [min översättning]. Legro (1994:109–11, 114–18) kritiserar dessa faktorers förklaringskraft avseende militärens offensiva preferenser och erbjuder en kompletterande förklaring kopplad till militär organisationskultur. Jag kommer inte att utveckla de bakomliggande förklaringarna närmare utan konstaterar att det kan finnas ett samband mellan initiativtagarens offensiva agerande och omedveten eskalation. Om inte de militärstrategiska besluten är kopplade till de politiska målen riskerar ett offensivt agerande med det militära maktmedlet att omedvetet passera trösklar hos försvararen.
3.3.6. Defensiv
Defensiv bygger på det Robert Jervis (1978) har definierat som säkerhetsdilemmat. Posen (1982:32) förklarar det som att det kan vara svårt för en motståndare att urskilja om en åtgärd som vidtas är defensiv eller offensiv. För att detta begrepp inte ska blandas ihop med begreppet offensiv som jag redogjorde för i föregående avsnitt har jag valt att kalla det för defensiv. Begreppet innebär att defensiva åtgärder som vidtas av en initiativtagare kan missförstås som offensiva åtgärder av en försvarare och därmed leda till omedveten eskalation.
3.3.7. Information
Information är behäftat med en hel del problem vilka jag redogjorde för i avsnittet om hantering av eskalation ovan. En eventuell information till initiativtagaren om egna trösklar för att förebygga omedveten eskalation kommer med största sannolikhet ske genom det politiska eller diplomatiska maktmedlet och kommer inte att kunna vara identifierbart genom det militära maktmedlets agerande. Signalering med motståndaren under pågående konflikt har ett eget forskningsområde inom rationella studier av krig, förhandlingsmodellen (bargaining model)4.
Eftersom information till motståndaren om egna trösklar inte kommer att ske genom ett specifikt agerande med det militära maktmedlet kommer denna hantering av eskalation inte att omfattas av denna studie.
3.3.8. Ledning
Posen (1982:34–35) benämner krigets dimma som en anledning till omedveten eskalation. Denna anledning delas här in i två delar. Den första delen är underrättelser som jag redogjort för ovan och är kopplad till den omedvetna eskalationen, den andra delen är ledning och är här kopplad till den oavsiktliga eskalationen. Krigets dimma är en funktion av ”the extreme difficulty of gathering and understanding the most relevant information about a war in progress and using it to control and orchestrate the war” (Posen 1982:34). En annan benämning för detta är krigets friktioner (von Clausewitz 1991:78–81). I begreppet ledning ingår här all ledning av det militära maktmedlet från omsättning av politiska mål till lägsta taktiska nivå.
Sida 20 av 56
3.4.
Sammanfattning
Sammanfattningsvis ser min modell för analys av Rysslands hanterande av eskalation med det militära maktmedlet ut på följande sätt (fig. 3:4)
Ryssland Medveten eskalation Omedveten eskalation Oavsiktlig eskalation
Initiativtagare Avskräckning (handling/mothandling) Offensiv Defensiv Ledning Försvarare Avskräckning
Figur 3:4 Rysslands möjliga agerande med det militära maktmedlet för att hantera eskalation
Detta teoretiska ramverk är inte heltäckande för all eskalationshantering men omhändertar den eskalationshantering som kan ske genom agerande med det militära maktmedlet.
Sida 21 av 56
4.
Metod
4.1.
Val av metod
För att undersöka hur Rysslands hanterade eskalation kommer jag att genomföra en teorikonsumerande flerfallsstudie (Esaiasson m.fl. 2017:42–43). Det innebär att jag i första hand är intresserad av hur Ryssland agerade med det militära maktmedlet för att hantera eskalation i Georgien och östra Ukraina snarare än hur väl teorin fungerar när den appliceras (Esaiasson m.fl. 2017:43). Fallstudier är en lämplig design för att studera ett fenomen på djupet (Denscombe 2014:55). Genom att använda mer än ett fall har jag möjlighet att jämföra likheter och skillnader mellan de olika fallen (Denscombe 2014:57). För att skapa en fokuserad och strukturerad jämförelse av hur Ryssland agerade med det militära maktmedlet i Georgien och Ukraina, kommer jag att undersöka hur Ryssland hanterade eskalation genom att utsätta de analyserade texterna för samma frågor i båda fallen (George & Bennett 2005:67). Det innebär att den valda metoden är en kvalitativ textanalys (Esaiasson m.fl. 2017:211). Frågorna hämtas ur det analytiska ramverket framtaget i föregående kapitel och har en kombination av öppna och bestämda svar (Esaiasson m.fl. 2017:222–23).
En av fördelarna med en flerfallsstudie är att jag kan utsätta båda fallen för samma frågor och jämföra resultatet från de båda fallen (Yin 2018:61–62, 194–99). En begränsning utgörs av att de valda fallen är lika varandra avseende utfall, vilket innebär att det är svårt att generalisera resultatet både till teori och till andra fall. Jag kommer således inte kunna säga något om hur Ryssland hanterar eskalation med det militära maktmedlet i andra situationer eller om teorin har förklaringskraft eller inte. Däremot kommer jag att kunna redogöra för hur Ryssland hanterade eskalation med det militära maktmedlet i Georgien och Ukraina samt jämföra resultaten mot varandra (George & Bennett 2005:22–25).
4.2.
Metodbeskrivning
Undersökningen går ut på att hitta samvariation mellan agerandet med det militära maktmedlet och hantering eller icke-hantering av eskalation. Georgien och Ukraina utgör därmed fall av ryskt agerande med det militära maktmedlet i krig med en annan självständig stat.
För att kunna identifiera samvariation kommer jag att hantera det ryska militära maktmedlets agerande som den oberoende variabeln, det vill säga den variabel som påverkar hanterandet av eskalation. Genom att utgå från det, i föregående kapitel, beskrivna ramverket kan det militära maktmedlets agerande göras mätbart och variationen i agerandet kan jämföras med variation av hanterad eskalation. Rysslands hanterande av eskalation är därmed den beroende variabeln. (George & Bennett 2005:69)
Figur 4:1 Sambandets riktning Rysslands agerande med det militära maktmedlet
Sida 22 av 56 De mellanliggande variablerna är hämtade från det teoretiska ramverket och är kopplade till hantering med det militära maktmedlet (Esaiasson m.fl. 2017:81).
Figur 4:2 Mellanliggande variabler
4.3.
Val av fall
De båda fall av ryskt agerande med det militära maktmedlet som studeras utspelas som begränsade konflikter med många gemensamma nämnare. Val av fall görs dock inte utifrån att de ska passa i en mest lika design utan för att beskriva hur Ryssland hanterar eskalation med det militära maktmedlet i samtida krig med andra stater. Enligt Smoke (1977:42–43) är det, ur ett eskalationsperspektiv, mest intressant att studera konflikter som antingen hade förutsättningar att inte eskalera, men ändå gjorde det eller tvärtom konflikter som hade förutsättningar att eskalera men ändå inte gjorde det.
Georgienkriget skedde i en ny europeisk ordning av samarbete och liberalism (Asmus 2010:7; Pleshakov 2017:10–11). Att Ryssland då öppet valde att utmana den säkerhetsordningen genom att försöka påtvinga en självständig stat ett regimskifte är i högsta grad en grund för en konflikt som riskerar att eskalera (Asmus 2010:7–8).
Ukrainakriget skedde mot samma bakgrund av liberal världsordning där demokratier inte blir invaderade av grannländer. Att Ryssland inte förstått eller valt att ta till sig av världssamfundets varningar efter Georgienkriget blev tydligt (Asmus 2010:214). Därför skulle ett scenario där världssamfundet känner sig nödgade att ta till hårdare tag mot Ryssland och därigenom eskalera konflikten inte kännas avlägset.
4.4.
Operationalisering
Som jag beskrev i tidigare forskning har jag inte hittat någon undersökning som använder Morgan m.fl. (2008) teori om hantering av eskalation. Det innebär att det inte finns någon färdig operationalisering av teorin att applicera. För att omvandla de teoretiska begreppen till indikatorer för en kvalitativ textanalys har jag operationaliserat teorin i två steg (George & Bennett 2005:69). I teorikapitlet omvandlade jag Morgan m.fl. (2008) teori till ett teoretiskt ramverk för undersökningen, nedan följer en omvandling av det teoretiska ramverket till standardiserade frågor till de båda fallen (George & Bennett 2005:69).
Rysslands agerande med det militära maktmedlet
Hanterande av eskalation
Avskräckning Offensiv Defensiv Ledning
Sida 23 av 56 4.4.1. Trösklar och eskalation
Trösklar som passeras är de som är lättast att identifiera. Jag kommer därför börja min undersökning med att identifiera tillfällen då konflikterna eskalerade i någon form. För att göra begreppet eskalation mätbart, kommer jag att utgå från de tre dimensionerna av eskalation: horisontell, vertikal och politisk (Morgan m.fl. 2008:18–19).
En horisontell eskalation innebär att konflikten utökas i rum genom att områden eller territorium som tidigare inte omfattades av konflikten används (Morgan m.fl. 2008:18).
Om striderna ökar i intensitet eller nya kraftfullare medel eller metoder introduceras i konflikten innebär det en vertikal eskalation (Morgan m.fl. 2008:18–19). Det var främst risken för en vertikal eskalation, oftast associerad med övergången från ett konventionellt krig till ett kärnvapenkrig, som gjorde att eskalation som ämne började utforskas i början av det kalla kriget (Morgan m.fl. 2008:19).
Slutligen omfattar den politiska eskalationen allt annat som inte kan kategoriseras som en vertikal eller horisontell eskalation, i huvudsak kopplat till förändrade målsättningar med konflikten (Morgan m.fl. 2008:18). De målsättningar som är relevanta i detta sammanhang är övergripande målsättningar för konflikten. Mearsheimer (1983:29) menar att det finns två typer av generella militära målsättningar med krig: begränsade eller obegränsade. En begränsad målsättningen innebär att ta en del av motståndarens territorium, en obegränsad att besegra motståndarens väpnade styrkor. En förändring i konfliktens målsättning kommer mätas mot dessa generella militära målsättningar, det räcker alltså inte att målsättningen förändras på marginalen. Genom att besvara nedanstående fråga kan jag identifiera vid vilka tillfällen den undersökta konflikten eskalerade:
Vilka händelser fick konfliktens mål, medel, metod eller miljö att förändras?
I nästa steg ska jag försöka identifiera de trösklar som inte passerades, men där en passage troligen hade utlöst en eskalation. Det gör jag genom att identifiera tillfällen i krigen då exempelvis någon av parterna hade en plan som inte sattes i verket eller en farhåga om fiendens agerande som inte besannades. En sådan plan eller farhåga skulle kunna exemplifieras av att en part i konflikten planerar att utöka konflikten eller uppfattas av motparten planera att utöka konflikten genom att öppna en andra front. Genom att besvara frågan nedan kan jag identifiera tillfällen då eskalation inte skedde i konflikten:
Finns det indikationer på händelser som om de hade inträffat troligen hade förändrat konfliktens mål, medel, metod eller miljö?
Därefter ska jag identifiera vilken roll, initiativtagare eller försvarare, Ryssland spelade vid dessa tillfällen. Eftersom forskningsfrågan rör Rysslands hanterande av eskalation kommer endast fall där Rysslands agerande kan kopplas till hanterande av eskalation att undersökas. Det innebär att alla trösklar som passerats med Ryssland som initiativtagare, alternativt potentiell initiativtagare, samt de trösklar som passerats medvetet av Georgien eller Ukraina med Ryssland som försvarare, alternativt potentiell försvarare, kommer att analyseras. Trösklar som passerats omedvetet eller oavsiktligt av Georgien eller Ukraina kommer därmed inte att analyseras:
Sida 24 av 56 Utöver detta behöver jag identifiera om passagen av tröskeln var medveten, omedveten eller oavsiktlig. Syftet med denna klassificering är att kunna identifiera hur eskalationen hanterades. Denna klassificering är dock bara möjlig för de händelser som inträffade eftersom det är svårt att härleda vad som kan ha utlöst en eskalation som inte inträffade:
Kan dessa händelser betecknas som en medveten, omedveten eller oavsiktlig eskalation? 4.4.2. Hanterande av eskalation
Hanterande av eskalation, det vill säga den beroende variabeln, behandlas i denna undersökning som en binär variabel (David & Sutton 2016:427). Det innebär att antingen är eskalationen hanterad eller så är den inte hanterad.
Att hantera en eskalation innebär, för initiativtagaren, att eskalationen inte får negativa följdverkningar, till exempel genom att försvararen eskalerar konflikten förbi den avsedda effekten vid medveten eskalation. Negativa följdverkningar är kopplat till initiativtagarens förväntningar på eskalationen (Morgan m.fl. 2008:20). Att resultatet av en eskalation inte blir exakt som förväntat innebär inte att den inte är hanterad. Skulle resultatet däremot innebära ett sämre eller lika läge som utgångsläget för initiativtagaren måste avvikelsen från förväntningarna anses vara så kraftig att eskalationen definieras som ej hanterad, vilket fortsatt benämns som negativa följdverkningar. Hanterandet av eskalation måste också kopplas till tid. Det finns alltid en risk att en eskalation, till exempel ett anfall som pressar tillbaka försvararen, i ett senare skede av kriget resulterar i att försvararen eskalerar sina insatser och gör ett motanfall. Därför blir definitionen på en för initiativtagaren hanterad eskalation att den inte får negativa följdverkningar genom försvararens nästa eskalation, vilket benämns som omedelbara negativa följdverkningar.
I nästa steg innebär det, för initiativtagaren, att medvetna eskalationer med omedelbara negativa följdverkningar och omedvetna och oavsiktliga eskalationer blir ett mått på ej hanterad eskalation. Det innebär dessutom för initiativtagaren att ej passerade trösklar blir ett mått på hanterad eskalation eftersom eskalation inte genomfördes. För försvararen blir trösklar som inte passeras av initiativtagaren ett mått på hanterad eskalation och trösklar som passeras blir ett mått på ej hanterad eskalation. Eftersom eskalation som inte sker alltid betraktas som hanterad kommer endast eskalation som skedde att undersökas ur detta perspektiv.
Var eskalationen som skedde hanterad eller inte? 4.4.3. Det militära maktmedlet
För att kunna avgöra vad som är agerande med det militära maktmedlet och vad som är agerande med andra maktmedel, måste det militära maktmedlet först definieras. John Stone (2011:4) definierar det militära maktmedlet som väpnat våld (armed force), i detta arbete kommer det militära maktmedlet därför att omfatta alla medel som Ryssland hade till sitt förfogande för att tillämpa väpnat våld. Agerande med det militära maktmedlet definieras som att handla eller ingripa (Svenska Akademiens ordbok 1898,"agera") och det omfattar i denna undersökning även hot om agerande.
I både Georgien och Ukraina förekom det separatister i de delar av landet där stridigheter förekom. I Georgien var det sydossetisk och abchazisk milis som utgjorde separatisterna, dessa
Sida 25 av 56 styrdes av Ryssland och användes efter invasionen som hjälpförband till de ryska förbanden vid de fortsatta striderna (Felgenhauer 2015:162–63, 172–73). Den sydossetiska milisen leddes i huvudsak av etniska ryssar med bakgrund i ryska säkerhetstjänsten eller militären (Cohen & Hamilton 2011:4). I Ukraina fanns det en mängd olika milisförband5, gemensamt för dem var
att de styrdes av militära underrättelsetjänsten (GRU), ryska säkerhetstjänsten (FSB) och i vissa fall ryska underrättelsetjänsten (SVR) (Kofman m.fl. 2017:55–60). Sammantaget gör dessa tydliga kopplingar mellan separatister och Ryssland att jag i denna undersökning kommer att likställa separatisterna i de båda konflikterna med det ryska militära maktmedlet.
4.4.4. Avskräckning
Misslyckad avskräckning är ganska enkel att identifiera. Initiativtagaren väljer, trots försvararens åtgärder för att förhindra det, att förändra status quo. Lyckad avskräckning är däremot svårare att identifiera (George & Smoke 1974:516). Initiativtagaren kan välja att inte förändra status quo av andra anledningar än att den blivit avskräckt. Omvänt kan avskräckning som inte utmanas vara svår att härleda till avskräckningen; hade initiativtagaren valt att förändra status quo om inte försvararen vidtagit avskräckande åtgärder? (George & Smoke 1974:516)
För att kunna identifiera vem en eventuell avskräckning vänder sig mot kommer jag att utgå från Morgans (2003:82) två typer av avskräckning: omedelbar och generell. Den omedelbara avskräckningen kommer jag att härleda till det land som är inblandad i konflikten, Georgien eller Ukraina och den generella avskräckningen kommer att härledas till att förmå omvärlden att stanna utanför konflikten.
Fanns det avskräckande åtgärder med det militära maktmedlet på plats för initiativtagaren eller försvararen när den medvetna eskalationen genomfördes? Var avskräckningen specifik och adresserad eller var avskräckningen av generell karaktär?
Vidtogs några avskräckande åtgärder för att hantera motståndarens eller egna planer eller farhågor om medvetna förändringar? Var denna avskräckning specifik och adresserad eller var avskräckningen av generell karaktär?
4.4.5. Offensiv/defensiv
Offensiv och defensiv, enligt de definitioner av begreppen som gjordes i föregående kapitel, kommer att undersökas när omedveten eskalation uppstått på grund av agerande med det ryska militära maktmedlet. För att kunna identifiera en eskalation som omedveten måste den vara genomförd och oönskad av initiativtagaren. För att identifiera om eskalationen var oönskad kommer jag att utgå från resultatet av eskalationen.
Genomförde Ryssland en passage av identifierad tröskel med det militära maktmedlet vilken förändrade konfliktens mål, medel, metoder eller miljö till det sämre för Ryssland?
Offensiv kommer jag att operationalisera som genomförande av anfall i syfte att ta terräng eller i syfte att nedkämpa fientliga styrkor.
Genomfördes passagen av den identifierade tröskeln under ryskt anfall?
