Sjuksköterskans kunskap och information angående sexliv till patienter med kateterbehandling samt de faktorer som påverkar- En empirisk studie av kvalitativ ansats

SJUKSKÖTERSKANS KUNSKAP

OCH INFORMATION ANGÅENDE

SEXLIV TILL PATIENTER MED

KATETERBEHANDLING SAMT DE

FAKTORER SOM PÅVERKAR

– EN EMPIRISK STUDIE AV KVALITATIV

ANSATS

DOGALA DURIN

JINNEVALL JESPER

SJUKSKÖTERSKANS KUNSKAP

OCH INFORMATION ANGÅENDE

SEXLIV TILL PATIENTER MED

KATETERBEHANDLING SAMT DE

FAKTORER SOM PÅVERKAR

– EN EMPIRISK STUDIE AV KVALITATIV

ANSATS

JESPER JINNEVALL

DURIN DOGALA

Dogala, D & Jinnevall, J. Sjuksköterskans kunskap och information angående sexliv till patienter med kateterbehandling. En empirisk studie av kvalitativ ansats.

Examensarbete i omvårdnad 15 högskolepoäng. Malmö högskola: Fakulteten för

Hälsa och samhälle, Institutionen för vårdvetenskap, 2016.

Bakgrund: KAD används inom sjukvården vid exempelvis urinretention eller i

samband med operation. En kateterbehandling kan påverka patienters sexliv och självkänsla negativt. Trots riktlinjer som betonar vikten av att informera patienter angående sex brister ofta informerandet kring detta.

Syfte: Syftet var att belysa sjuksköterskans kunskap angående sex under

kateterbehandling; faktorer som påverkade om och när patienten informerades samt hur informationen kunde kommuniceras.

Metod: Kvalitativa intervjuer med hjälp av semistrukturerad intervjuguide

genomfördes på sju informanter. Urvalet innefattade sjuksköterskor som arbetade på urologmottagning, vårdcentral samt 1177-telefonrådgivning. Dataanalysen gjordes enligt Burnard (2008) och resulterade i tre teman och totalt 14 kategorier.

Resultat: Studieresultatet redovisar sjuksköterskans kunskap, faktorer som

påverkade om och när informationen gavs till patienten samt hur informationen kunde kommuniceras till patienten. Sjuksköterskan hade kunskap om sex under kateterbehandling och även kring hur sexlivet kunde påverkas på olika plan under pågående behandling. Det fanns en rad faktorer som påverkade om informerandet ägde rum; patientens sjukdomsbild och ålder, civil status, tabu, sjuksköterskans relation till patienten, tid samt ansvarsdiffusion. Sjuksköterskan upplevde att

informationen kunde delges på olika sätt, främst genom att skapa förutsättning till personcentrerad vård i samtalet med undervisning i fokus. Även genom

samverkan i team. Önskemål för hjälpmedel vid informerandet framfördes.

Slutsats: Information som ges av sjuksköterskor till patienter under pågående

kateterbehandling, angående sex är bristande. För att kunna uppnå kraven som ställs på sjuksköterskan, kan hjälpmedel underlätta för att ett teoretiskt samtal ska kunna äga rum även i praktiken.

Nyckelord: Information, Kateterbehandling, Kommunikation, Sexliv, Sjuksköterska

THE NURSE’S KNOWLEDGE AND

INFORMATION REGARDING

SEX-LIFE TO PATIENTS

UNDERGOING CATHETER

TREATMENT

– A QUALITATIVE EMPIRICAL STUDY

JESPER JINNEVALL

DURIN DOGALA

Dogala, D & Jinnevall, J. The nurse’s knowledge and information regarding sex-life to patients undergoing catheter treatment. A qualitative empirical study.

Degree Project in nursing 15 credit points, Malmö University: Faculty of Health

and Society, Department of Care Science, 2016.

Background: Urinary catheters are widely used in the healthcare. Catheter

treatment can affect patients sex life and self-esteem negatively. Despite

guidelines that highlight the importance of information about sex to patients, the sharing of information is often insufficient.

Aim: The aim of the following study is to illuminate the nurse’s knowledge

regarding sex during catheter-treatment; factors that affected if and when the patient received the information as well as how the information could be communicated.

Method: Qualitative interviews with the help of a semi structured interview-guide

was implemented on seven participants. The sample group included nurses which worked at a urology-clinic, health care center and 1177-telephone counseling. The data analysis method was based on Burnard’s (2008) content analysis method that resulted in three themes and a total of 14 categories.

Findings: The findings present the nurse’s knowledge about sex while having a

urinary catheter, factors that influence when and if information was shared and how the information can be communicated. The nurse had knowledge about the issue and also about how the sex life could be affected by the catheter treatment. Several factors were taken into consideration for information sharing to take place; the patient’s illness and age, civil status, taboo, the nurse’s relationship with the patient, time and diffusion of responsibility. The nurse saw that the information could be communicated in several ways, foremost through the creation of conditions where person centered care can take place in the dialogue

and collaboration in the team. Requests for tools to help share information were made.

Conclusion: Finally, an inadequate information sharing from the nurse to the

patient during catheter treatment regarding sex was presented. In order to reach the requirements that are expected from the nurse, helpful tools could make sure a theoretical dialogue takes place in practice as well.

Key words: Catheter treatment, Communication, Information, Nurse, Sex life

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Information om sex vid kateterbehandling ... 10

PROBLEMFORMULERING ... 10 SYFTE ... 11 METOD ... 11 Design ... 11 Intervjuguide ... 12 Inklusion ... 13 Urval ... 13 Datainsamling ... 13 Dataanalys ... 14 Etiska överväganden ... 15 Informationskravet ... 15 Samtyckeskravet ... 15 Konfidentialitetskravet ... 16 Nyttjandekravet ... 16 RESULTAT ... 16 Sjuksköterskans kunskap ... 17

Sjuksköterskans kunskap om informationsbristen ... 17

Sjuksköterskans kunskap om sex med KAD ... 17

Faktorer som påverkade om och när patienten informerades ... 18

Sjukdomsbild och ålder ... 18

Civil status ... 19

Tabu ... 19

Sjuksköterskans relation till patienten ... 20

Tid ... 21

Ansvarsdiffusion ... 21

Hur informationen kunde kommuniceras till patienten ... 22

Personcentrerad vård ... 22

Undervisning ... 23

Samtalet ... 23

Telefonsamtalet ... 23

Hjälpmedel vid informerande ... 24

DISKUSSION ... 25

Resultatdiskussion ... 25

Sjuksköterskans kunskap ... 25

Faktorer som påverkade om och när patienten informerades ... 26

Hur informationen kunde kommuniceras till patienten ... 27

Metoddiskussion ... 27 Intervjuguide ... 27 Urval ... 28 Inklusion ... 28 Datainsamling ... 29 Dataanalys ... 29 SLUTSATS ... 30

FÖRSLAG PÅ FORTSATT KUNSKAPS- UTVECKLING OCH FÖ̈RBÄTTRINGSARBETE ... 30

REFERENSER ... 32

BILAGA 1: INTERVJUGUIDE ... 34

Sjuksköterskans kunskap och informationen som ges ... 34

När informationen ges ... 34

Hjälpmedel vid informationen ... 34

8

INLEDNING

Under den verksamhetsförlagda delen av sjuksköterskeutbildningen har det kommit till författarnas kännedom att en del patienter som får kvarliggande kateter under sin behandling får åka hem på permission under varierande långa tidsperioder. Genom reflektion tillsammans med övrig sjukvårdspersonal på diverse arbetsplatser identifierades patienter som kunde återkomma inom

verksamheten med en uppenbar negativ inställning gentemot kateterbehandlingen. Att patientens negativa upplevelse kunde bero på det förändrade sexlivet de möttes av vid hemgång efter sjukhusvistelse ansågs vara en trolig orsak till det uttalade obehaget. Informationen som gavs av sjuksköterskor angående sexliv till patienter med kvarliggande urinkateter var inte särskilt omfattande. Patienters livskvalitet påverkades och ett sexliv blev svårt för dem att upprätthålla. Två av allmänsjuksköterskans sex kärnkompetenser är informatik samt personcentrerad vård, två centrala begrepp där fokus kommer att läggas på i följande studie. Även kärnkompetenserna säker vård, evidensbaserad vård samt samverkan i team kommer att beröras. Sjuksköterskans information angående sexliv vid

kateterbehandling kommer belysas och därmed även hur sjuksköterskan skulle kunna delge berörda patienter denna känsliga information.

BAKGRUND

Nedan behandlas de centrala begreppen i studien; patientens sexliv, kateter à demeure, sjuksköterskans omvårdnadsansvar samt information om sex vid kateterbehandling.

Patientens sexliv

Sexuell hälsa är en del av vården i det holistiska synsätt som sjukvården strävar efter. Det är även en mänsklig rättighet att få information angående sin sexuella hälsa (WHO, 2006). Sex och sexliv är komplexa begrepp och varierar i betydelse för personer av olika kön, sexuell identitet, etnisk bakgrund, klass, fysiska

förutsättningar, livsåskådning och ålder (Statens folkhälsoinstitut, 2012). Detta leder till att olika personer har skilda uppfattningar om innebörden av sex och sexliv. Hälso- och sjukvården spelar en stor roll inom utbildning och

informerande kring sex, som är en viktig aspekt för den enskilda individen. Varje människa har ett behov av kunskap kring den fysiska påverkan av sexuell njutning (WHO, 2010).

Kateter à demeure

Kateter à demeure (KAD) är en urinkateter i silikon eller latex som är

kvarliggande i urinröret. KAD används för dränage av urinblåsan vid många olika sjukdomstillstånd. KAD är vanligast då patienter har urinretention på grund av blockage i urinvägarna till exempel vid prostataförstoring samt vid dysfunktion i urinblåsan. Kateterisering kan även ske vid undersökningar, operationer och cytostatika behandlingar (Booth & Clarkson, 2012).

Behandlingen sätts in när normal blåstömning inte fungerar eller intermittent kateterisering inte bedöms vara lämplig (Damber & Peeker, 2012). Urinavledning

9

med kateter kan administreras i samband med större operationer, där noggrann kontroll av vårdtagarens vätskebalans krävs. Normalt pågår den korta behandlingen 2-3 veckor. Indikationer för långtidsanvändning är när andra behandlingsalternativ inte är lämpliga som till exempel vid urinretention, urininkontinens samt terminalt sjuka patienter (a a).

Kateterbehandlingen kan medföra risk för komplikationer och allvarliga

medicinska tillstånd, såsom urinvägsinfektion och urosepsis (Damber & Peeker, 2012). Därför omprövas och utvärderas behovet kontinuerligt så att

behandlingstiden blir så kort som möjligt. Katetern byts ut och behandlingen utvärderas efter maximalt 12 veckors användning. Långtidsbehandling med KAD har minskat radikalt de senaste 30 åren men fortfarande har 5% av patienter inom sluten geriatrisk vård en KAD (a a).

Då en KAD sitter i urinröret kan det påverka patientens sexliv, delvis på grund av att patienten upplever sin KAD som ett hinder (Prinjha et al 2015). Genom att informera patienten om hur katetern kan hanteras i en sexuell situation kan sjuksköterskan förhindra att patienten mår dåligt på grund av den eller drar slutsatsen att det är omöjligt att ha sex under pågående kateter behandling (a a).

Sjuksköterskans omvårdnadsansvar

Informatik är en av sjuksköterskans kärnkompetenser, likaså personcentrerad vård, vilket delvis betyder att informationen som ges ska anpassas efter behovet och förståelsen patienten har (Svensk sjuksköterskeförening, 2010).

Sjuksköterskor ska, utifrån den personcentrerade vården, kunna bekräfta individens personlighet, visa respekt för det unika och bekräfta personens

livsvärld så att hen förstår och kan vara delaktig i vården. För att göra det möjligt krävs att sjuksköterskan identifierar individens behov och respekterar patientens egen bestämmanderätt inför de val hen står inför. Enligt kärnkompetensen bör sjuksköterskor aktivt utveckla en väl fungerande informationsdelgivning där fokus ligger på individens enskilda behov och säkerhet. Genom att pedagogiskt

informera och undervisa patienter och närstående kan hög kvalitet uppnås i omvårdnadsarbetet. Informationen anpassas efter varje enskild individs befintliga kunskap och förmåga att ta till sig ny kunskap (a a).

Den informationen som bör delges vid insättning av KAD ska enligt

Vårdhandboken (2016) bland annat innefatta anledningen till att behandlingen görs, hur länge behandlingen förväntas pågå, hur kateteriseringen fungerar och kateterns funktion. Även information om skötselråd, hygienanvisningar,

komplikationer och när hjälp bör sökas ges till patienten. Informationen bör också belysa frågeställningar kring sex och samlevnad. Vårdhandbokens riktlinjer kring informerandet vid kateterisering uppmanar sjuksköterskan att fördela

informationen och undervisningen före och efter att kateteriseringen är utförd, samt att upprepa muntligt och komplettera med skriftlig information (a a). Informationen och vården som ges av sjuksköterskor skall vara evidensbaserad (Svensk sjuksköterskeförening, 2010). Som ytterligare en kärnkompetens som berörs i följande studie; evidensbaserad vård, som innebär att vetenskaplig kunskap med beprövad erfarenhet kan ge förutsättning till att ge en god och effektiv vård. Evidensbaserade riktlinjer och studier i olika former bör därmed följas för att uppnå en säker vård (a a). Ett annat sätt att stärka säkerheten i vården

10

är genom samverkan i team. Genom att ta vara på de olika kompetenser som finns inom hälso- och sjukvård kan patientens behov tillgodoses på olika plan (a a). Frågan om sexliv är dock en del av vården som lätt åsidosatts av personalen, av många olika anledningar (Roe, 1987; Prinjha et al 2015; Wilde & Cameron, 2003, Dyer & das Nair, 2012). En del sjuksköterskor ifrågasätter om det är deras uppgift att ta upp ett så känsligt ämne (Gott et al 2004). Sjuksköterskor undervärderar ofta patientens sexuella förmåga och ser inte dem som personer med sexuella behov. Sjuksköterskan kan även uppleva att specialiserade yrkesgrupper inom sjukvården borde ansvara för att hålla i samtal kring sex, som anses vara ett genant samtal för båda parter (a a).

Information om sex vid kateterbehandling

Vid insättning av KAD, får många patienter ingen eller väldigt lite information om kateterns funktion och skötsel från sjukvården, än färre får information kring hur de bör förhålla sig till sex under pågående kateterbehandling (Roe, 1987; Wilde & Cameron, 2003). Det saknas även kunskap att prata om känsliga ämnen med KAD-bärare och tillfällen att diskutera dem (Bostock & Kralik, 2006). Även patienter som har allvarliga sjukdomar, såsom ovarialcancer uppger att den sexuella hälsan är viktig för dem och att de gärna samtalar kring ämnet trots sin sjukdomsbild (Stead et al 2003). Patienter med KAD får både negativt påverkad självkänsla och förändrad kroppsbild, vilket kan leda till att de är mindre benägna att själva ta upp frågan om sexualitet (Bostock & Kralik, 2006). Även

vårdpersonal kan ha anledning att inte diskutera sex med patienter (Dyer & das Nair, 2012). Bakomliggande orsaker kan vara att de inte känner sig tillräckligt utbildade för att diskutera sex. Även tidsbrist och en rädsla för att förnärma patienten är anledningar till att samtalet inte tas upp. Äldre patienter, patienter från främmande kulturer och personer med funktionshinder ansågs vara svårare att diskutera sex med (a a).

Många patienter har tyckt att de fått för lite eller ingen information angående sitt framtida sexliv när de har fått en KAD (Prinjha et al 2015). Informationen som ges handlar i sådana fall om kateterns funktion och hur den ska sitta. Men det finns patienter som aldrig har sett en KAD innan det är dags att få en insatt

(Jakobsson, 2000; Prinjha et al 2015). Den okunskapen kan leda till att patienterna själva experimenterar med sin KAD för att kunna ha ett sexliv (Prinjha et al 2015). Att sjuksköterskan inte informerar om sex till patienter med KAD leder till att de lämnar sjuksköterskan utan att veta vad de ska ta sig till i sexuella

situationer (a a). Om patienten inte själv tar upp frågan finns risken att hen förblir ovetande om hur de skall hantera en sexuell situation under pågående KAD behandling (a a).

PROBLEMFORMULERING

Forskningen som behandlats i bakgrunden samt författarnas litteraturgenomgång i ämnet visar att kunskap om sex under kateterbehandling saknas, vilket kan bero på olika anledningar. Detta innebär att patienten inte heller informeras i ämnet.

11

Trots att styrdokument och allmänsjuksköterskans kärnkompetenser visar på att patienten bör tilldelas information angående sexlivets påverkan vid

kateterbehandling, görs det sällan. Då sjuksköterskan inte informerar patienten om sexlivets påverkan under kateterbehandlingen går patienten miste om värdefull information som kan leda till ett lidande. Detta lidande skulle kunna minskas eller undvikas helt om patienten fick reda på hur kateterbehandlingen påverkar sexlivet och vilka alternativa lösningar som skulle kunna vara aktuella. Problemet som kan uppstå vid bristande information är att patienten riskerar att påverkas negativt då ett informerande samtal ej äger rum. Genom att därför belysa vilka faktorer som påverkar sjuksköterskans informerande samtal samt hur sjuksköterskan förhåller sig till den rådande informationsbristen kan följande studie vidare identifiera hur kommunikationen skulle kunna underlättas.

SYFTE

Syftet var att belysa sjuksköterskans kunskap angående sex vid kateterbehandling; faktorer som påverkade om och när patienten informerades samt hur

informationen kunde kommuniceras.

METOD

Processen i följande empiriska studie av kvalitativ design har varit cyklisk och flexibel. Att återkomma till genomgångna steg har varit nödvändigt för att kunna gå vidare i arbetet. Genom att upprätthålla en kontinuerlig undersökning och tolkning av data och tillvägagångssätt har beslut kunnat tas inför nästkommande steg (Polit & Beck, 2010).

Figur 1: Processen i studien som varit cyklisk och flexibel med utgångspunkt i Polit & Beck (2010)

12

Första steget var att identifiera ett problem som är relevant för

allmänsjuksköterskan. Inspirationen kom från verksamhetsförlagd utbildning där patienter under pågående kateterbehandling hade uttalade obehag gentemot denna och där det kunde härledas till dess påverkan på sexlivet. Efter diskussion med handledare och övrig sjukvårdspersonal på verksamhetsförlagd utbildning, visade sig ett uppenbart problem kring informerande från sjuksköterska till patient kring ämnet.

För att få fram relevant bakgrundsfakta gjordes en litteraturgenomgång i sökmotorn Google Scholar samt databasen CINAHL. Även

broschyrer/informationsblad från urologmottagning samt vårdcentral samlades ihop för att undersöka vilken information som stod skrivet angående sexliv vid kateterbehandling. Litteraturgenomgången visade att informationen kring ämnet var bristande vilket gav författarna en förförståelse i problematiken en

sjuksköterska kan ställas inför i sitt arbete.

På grund av den rådande kunskapsluckan valdes kvalitativ face-to-face intervju som metod till studien, för att komma åt sjuksköterskors reflektioner kring ämnet och därmed kunna besvara syftet i studien (Polit & Beck, 2010). Författarna uteslöt fokusgrupper som datainsamlingsmetod och kvantitativ enkätundersökning då det skulle kunna begränsa datamaterialet till den mån att syftet riskerades att bli obesvarat (a a). Genom att formulera ett syfte fastställdes att studien skulle bli av kvalitativ ansats med obestämd tradition, då avsikten var att låta datamaterialet bestämma vilken design och tradition som studien kommer att ha, så kallat

emergent design (Polit & Beck, 2010).

Intervjuguide

Intervjuguiden (se bilaga 1) som användes vid datainsamlingstillfällena pilottestades av författarna, diskuterades med handledare och godkändes av representanter från det Etiska rådet på Malmö Högskola innan den användes. Baserat på syftet skrevs potentiella frågor ned och diskuterades utifrån relevans. Pilottestningen innebar genomgående och upprepande diskussion författarna emellan om innebörden i de olika frågorna samt vilka följdfrågor som skulle kunna bli relevanta. En viss förförståelse för eventuella svar gav vägledning till utveckling och justering av intervjufrågorna. Frågorna berörde information som sjuksköterskan gav patienten angående sexliv och hur informerandet gick till, samt påverkande faktorer i samtalet. Även frågor angående vad sjuksköterskan bedömer är relevant att informera patienten angående sexliv ställdes. Likaså eventuella hjälpmedel som används eller skulle kunna användas för att underlätta informerande i ämnet.

Intervjuguiden var semistrukturerad, och bestod av listade teman med

öppna/reflexiva frågor för att ge möjlighet till att komma åt informanternas tankar, beteenden samt erfarenhet/kunskap (Polit & Beck, 2010). De teman som togs fram var direkt kopplade till syftet, som ett redskap att säkerställa att relevant data kunde fås fram. Beroende på informantens svar, kunde följdfrågor ställas för utveckling av dennes svar. Alla frågor som ställdes hade en koppling till syftet. Muntlig och skriftlig reflektion av data skedde kontinuerligt under och mellan datainsamlingstillfällena av författarna för att utveckla förmågan att ställa

fördjupande följdfrågor. Genom denna utveckling kunde intervjuguiden lyfta fram värdefulla fynd i datamaterialet ytterligare.

13

Inklusion

Eftersom sjuksköterskans informerande roll i vården tydligt betonas som en kärnkompetens inkluderades därmed endast sjuksköterskor, trots att det inom vissa delar av vården är undersköterskor som sätter katetern och därför har en mer naturlig ingång till ett informerande samtal med patienten vid insättning. Det togs till hänsyn att informanterna hade erfarenhet av KAD i olika sammanhang. För att nå ut till så många informanter som möjligt, var faktorer som kön, antal

yrkesverksamma år eller vidareutbildning inte exkluderande. De verksamheter som kontaktades var inom Skåne län (Malmö, Lund och Ystad).

Inklusionskriterier som sattes var:

• Verksamma sjuksköterskor

• Yrkesverksamma i Skåne

• Erfarenhet av KAD

Exklusionskriterier som sattes var:

• Övrig vårdpersonal (exempelvis undersköterskor eller läkare)

Urval

Ett bekvämlighetsurval gjordes som ledde till att sju sjuksköterskor som var verksamma inom Region Skåne medverkade. Detta genomfördes genom att kontakta verksamhetschefer på diverse arbetsplatser via mejl/telefonsamtal. Även författarnas personliga kontakter och personal på Malmö Högskola spred

information om studien. Därmed kunde sjuksköterskor med intresse för att delta i studien identifieras. Denna typ av tillvägagångssätt har varit likt networking, eller

snowball-sampling, där gatekeepers, som exempelvis verksamhetschefer har fört

vidare informationsbrev om studiens behov av informanter. Enligt Polit & Beck (2010) rekommenderas 6-8 intervjuer. Sökandet efter informanter upphörde då det antal rekommenderade informanter uppnåtts.

De olika verksamheter som blev kontaktade var verksamheter som hade en central informerande roll vid katetersättning. Genom samtal med olika verksamheter hade rekommendationer och hänvisningar erhållits. De verksamheter som därmed tackat ja till att deltaga i studien var urologmottagning, 1177-telefonrådgivning och distriktssjuksköterskemottagning på vårdcentral. Hemsjukvård och

vårdavdelningar kontaktades, men nekade till att deltaga i studien.

Datainsamling

Datainsamlingsmetoden var face-to-face intervjuer som tog cirka 30 min per informant. De pågick tills alla frågor i intervjuguiden behandlats och informanten svarade uttömmande på eventuella följdfrågor. Intervjuerna gjordes i enrum på arbetsplatsen för att underlätta för informanterna samt för att öka tillgängligheten. Ett undantag gjordes då en informant kunde intervjuas på annan avskild plats. Intervjuerna spelades in med diktafon för senare transkribering.

Datainsamlingstillfällena utfördes genom att den ena författaren var ansvarig för att ställa frågor och ta emot svaren. Den andra författaren hade en iakttagande och analyserande roll, för att kunna inflika vid behov och då få fram aspekter som hade möjlighet att utvecklas och diskuteras ytterligare. Dessa roller växlades för

14

var intervju som hölls. Då författarna använde sin egna reflektiva förmåga som instrument under intervjuerna, låg fokus på att få ut relevant data från informanter på ett trovärdigt tillvägagångssätt. Informanterna ställdes därför öppna frågor vilka var direkt kopplade till syftet. På så sätt har förutsättningar skapats för att få fram relevant data (Polit & Beck, 2010).

Efter varje intervju utvärderades datamaterialet och eventuella förbättringar i datainsamlingsmetoden noterades för att utveckla frågorna inför nästkommande intervju. Målet var då att få en så djup data som möjligt i relation till syftet. Återkommande svar från diverse informanter diskuterades av författarna mellan de olika intervjuerna i avsikt att förbättra frågorna inför nästkommande intervjuer.

Dataanalys

Efter datainsamling transkriberades samtliga intervjuer i enskilda dokument och avkodades med slumpmässiga beteckningar. Transkriberingen blev ordagrant nedtecknad.

Polit & Beck (2010) beskriver att descriptive qualitative studies, som denna, inte har en specifik disciplin eller metodologisk grund, utan den analyserade datan skapar en typ av sammanställning av essensen. Fokus har därmed inte legat på att djuptolka datan, utan att låta datan presenteras så objektivt som möjligt. Genom en induktiv innehållsanalys där mönster träder fram analyserades datan så att den småningom bildade en grund för ett studieresultat.

Burnards (2008) innehållsanalysmetod användes för att identifiera teman, koder och kategorier, för att sedan sammanställas i studieresultatet. Den induktiva metoden användes, där datan styr vilka mönster som framställs, jämfört med den deduktiva där förutbestämda teman identifieras i datamaterialet (Burnard, 2008). Det innebar att författarna i sin läsning av transkriberingen kodade materialet utifrån dess innehåll och inte genom att söka efter tidigare bestämda koder. Detta minskade risken för att koderna inte var sprungna ur författarnas tidigare

anskaffade kunskap i ämnet. Författarna analyserade datan först enskilt och därefter jämfördes och diskuterades analyserna.

Varje enskild intervjus narrativa data analyserades genom noteringar i

marginalerna (teorier eller sammanfattande fraser), s.k. open coding, exempelvis “tabu” eller “personcentrerad vård”. Efter att ha läst transkripten en gång med kodning som gjorts initialt, korrigerades koder så att liknande innehåll i datan fick liknande koder. Exempel på transkript som lades ihop till en slutgiltig kodning är;

“det [sex] är ingen prioritet just nu” och “det här [sex] hamnar lite i

skymundan”. Kodningen blev i exemplet beskrivet då “prioritet”. Den slutgiltiga

kodningen kunde då inkludera flera koder som innehöll liknande datainnehåll. Samtliga koder skrevs ned på ett A3 blad som kopplades ihop med liknande koder och därmed bildades kategorier. Överlappande kategorier slogs sedan ihop till teman som tydligt kunde kopplas till syftet. De koder och kategorier som inte kunde svara på syftet lades undan för senare diskussion med medförfattaren angående relevans. Varje tema fick en färgkod, som markerades i transkriberingen med överstrykningspennor, för att underlätta organiseringen av studieresultatet (se Tabell 1).

15

När analysen fortlöpte presenterades varje författares analys för den andra parten och diskussion kring de olika koder, kategorier och teman genomfördes. Vid oklarheter togs den specifika delen från transkriberingen fram och analyserades av författarparet ytterligare än gång. Genom tankekartor och användning av A3 bladen som användes initialt kunde författarna komma överens om relevanta koder, kategorier och teman. De teman som formulerades utifrån syftet blev rubriker i studieresultatet, kategorierna blev underrubriker i resultatet och koderna hade endast en organiserande funktion i analysprocessen.

Organiseringen av studieresultatet gjordes genom ständigt kritiskt förhållningssätt för att kunna identifiera eventuella ändringar och förflyttningar av datamaterial. Relevansen för teman kunde då säkerställas och studieresultatet kunde börja skrivas.

Tabell 1: Exempel på studiens kodningsprocess

Transskript Initial kodning Slutgiltig kodning Kategori Tema “Tid finns inte längre inom vården.” Tidsbrist Tidsbrist som ett hinder vid

informerande

Tid Faktorer som påverkade om och när patienten informerades

Etiska överväganden

Följande beskrivs de etiska överväganden som tagits hänsyn till i studien; informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet samt

nyttjandekravet.

Informationskravet

Informanterna informerades om studien först genom ett informationsbrev via verksamhetschef och personliga kontakter. I informationsbrevet togs de mest väsentliga delar av studien upp, såsom syfte, studiedesign, studieansvariga, publicering samt informanternas rättigheter som deltagare. Intresserade deltagare kontaktades via mejl eller telefon för svar på eventuella frågor. Informanterna informerades muntligt innan intervjutillfället om de forskningsetiska principerna. Intervjuguiden utformades på ett sätt som skulle ge förutsättning till reflektion genom öppna frågor som saknade värderande ord. Eftersom ämnesområdet i studien kan vara ett känsligt ämne, undveks frågor som skuldbelade eller

ifrågasatte sjuksköterskans kompetens. Samt att inga frågor angående sexliv var riktade till informanterna, utan i relation till patientmöten inom vården

(Vetenskapsrådet, 2002).

Samtyckeskravet

Vid uttalat intresse av informanter genomfördes ett skriftligt samtycke av

handledare och verksamhetschef. Därefter kontaktades informanten igen via mejl eller telefon för dialog angående datainsamlingstillfälle. Informanterna gav skriftligt samt muntligt samtycke innan intervjutillfället och informerades om att

16

de kunde avbryta sin medverkan närsomhelst under processen (Vetenskapsrådet, 2002).

Konfidentialitetskravet

Tystnadsplikt upprätthölls hos författarna. Total anonymitet var i denna kvalitativa studie inte aktuell att uppnå, då informanterna intervjuades

personligen. Däremot avkodades informanternas personuppgifter i samband med datainsamlingstillfället, så att varje informant benämndes med slumpmässiga siffror under dataanalysen. All data som samlades in genom inspelning avidentifierades och avkodades i samband med transkribering. Inspelningen skedde med diktafon och ljudfilerna raderades efter transkribering.

Transkriberingen sparades som lösenordskyddat dokument på lösenordskyddad dator. Allt material hanterades på ett sätt som gör det omöjligt att koppla svar till enskild individ. Efter att studien blivit godkänd och betygsatt förstördes all material/data som inte ingick i det slutgiltiga dokumentet (Vetenskapsrådet, 2002).

Nyttjandekravet

Allt material användes endast i studiesyfte, och alltså inte för beslutstagande eller åtgärder som direkt påverkar de enskilda informanterna. Informanterna kan ta del av studieresultatet som publicerats på Malmö Högskolas databas MUEP och fick även möjlighet till att önska att få det skickat till sig om intresset skulle finnas (Vetenskapsrådet, 2002).

RESULTAT

Studieresultatet innefattade sju intervjuer med sjuksköterskor från vårdcentral, urologmottagning samt 1777- telefonrådgivning. Informanterna hade varierande bakgrund gällande verksamma år samt utbildning och erfarenheter kring

kateterbehandling. Antalet verksamma år var flest hos den informant med 40 år sedan utexaminering som sjuksköterska, och minst hos den informanten med 15 år sedan utexaminering. Medeltalet för de antal verksamma år hos samtliga

sjuksköterskor var 30 år. Fyra sjuksköterskor hade vidareutbildning inom urologi, två var utbildade distriktssjuksköterskor och en hade vidareutbildning inom medicin och kirurgi. En av sjuksköterskorna hade även utbildning inom sexologi. Samtliga informanter var kvinnor i studien. Tre teman identifierades

i studieresultatet samt 14 kategorier (se figur 2).

De teman som identifierades var Sjuksköterskans kunskap, Faktorer som

påverkade om och när informationen gavs till patienten och Hur informationen kunde kommuniceras till patienten.

17

Sjuksköterskans kunskap

Under det första temat presenteras kategorierna; sjuksköterskans kunskap om informationsbristen samt sjuksköterskans kunskap om sex med KAD.

Sjuksköterskans kunskap om informationsbristen

Sjuksköterskan erkände bristen på information till patienter med KAD angående sexliv. Att KAD inte används flitigt längre då andra behandlingsalternativ blivit allt vanligare. Detta har lett till att frågor angående sex vid kateterbehandling också fått mindre utrymme att uppdagas. Sjuksköterskan har därmed inte fått en förutsättning att utveckla sin kunskap gällande sex med KAD.

Det fanns ett intresse i att ta upp frågan, men det konstaterades att sex normalt inte togs upp i samtalet med patienten vid kateterbehandling. Vid patientmötet

upplevde sjuksköterskorna att de borde bli bättre på att ta upp frågan med

patienter som är sexuellt aktiva. En del tyckte att man kanske borde ta upp frågan med samtliga patienter som en rutinfråga i samtalet. Andra ansåg att det krävdes enskilda bedömningar kring varje patients situation för om ämnet skulle tas upp överhuvudtaget. “ [...] Egentligen skulle man kanske göra det [att ge information]

alltid. Eftersom det är ett stort område.. sexualiteten kan ju vara lika viktig för en äldre man eller kvinna som för en yngre. Så egentligen borde man alltid göra det [...]” - informant 1.

För att samtalet skulle kunna äga rum önskades någon typ av förberedande information, till sjuksköterskorna, kring ämnet för att ge dem mer kött benen. Detta fanns inte tillgängligt. Att söka på internet angavs som en möjlig källa till kunskap för sjuksköterskan. På frågan om var på internet informationen skulle finnas var svaren osäkra då inga sökningar hade föregått intervjuerna. Det upplevdes finnas brist på kunskap i ämnet även ute bland övriga i

personalgruppen. Samtidigt gjordes ständiga hänvisningar, då det upplevdes att kunskapen fanns tillgänglig bland andra yrkeskategorier och verksamheter.

18

Sjuksköterskorna hade tillgodogjort sig kunskap kring ämnet från olika håll. Tidigare arbetsplatser, föreläsningar, vidareutbildning inom urologi, kontakt med urologsjuksköterskor och patienterfarenheter angavs som källor. Den

informationen innehöll praktiska råd kring samlaget. Manliga kateterbärare kunde trä en kondom över penis. Kvinnliga kateterbärare kunde tejpa slangen på magen och prova sig fram till bekväm samlagsställning. Gemensamma råd för båda könen var att proppa KAD och avlägsna påsen, noggrann hygien samt glidmedel. Även schemalagd utsättning av KAD för senare insättning av sjuksköterska på mottagning kunde vara en lösning som gav patienten möjlighet till ett mer tillfredställande sexliv. Patienten kunde då få ut KAD under en tid på dygnet och få den insatt igen vid senare tillfälle. Patienter kunde även lära sig att på egen hand ta ut KAD hemma och besöka sjuksköterska för att få en ny insatt. De sjuksköterskor med erfarenhet inom urologverksamhet var restriktiva i sin uppmuntran till sex med pågående kateterbehandling på grund av vetskap om att behandlingen kan leda till uretrit. Denna smärtsamma och obehagliga

komplikation ansågs vara ett tillräckligt stort hinder för att avhållsamhet skulle bli en given följd till behandlingen. Dessutom hade en produktutveckling av den katetertyp som användes i verksamheten inneburit kortare slangar av hårdare material. Utformningen av den nya produkten hade lett till en obehaglig effekt för patienter då KAD slangen stramade åt i urinrörsmynningen vid mannens erektion. “ [...] då [för x antal år sedan] var ju ett råd att man, trots att man har kateter,

kunde vika katetern och dra på en kondom och ändå genomföra penetrerande samlag. Men om man tittar på katetrarna idag, så är de lite hårdare, både i klykan där man kuffar och mot påse. Och så är de lite kortare, vilket gör att det inte går på samma sätt att vika katetern. [...]” - informant 3.

Även om penetrerande samlag inte alltid var aktuellt att informera om, ansågs intimitet alltid som en viktig aspekt och något att ta vara på. En del sjuksköterskor uttryckte att sex med KAD kunde göras på normalt sätt, där fantasin var det som satte gränsen för patient och eventuell partner. I de fall då patienten hade en partner kunde de uppmuntras att genom kommunikation med den andra parten komma fram till det som kändes bekvämt för patienten. Då kunskapen hos sjuksköterskan kring frågan var bristfällig lades ansvaret på patienten genom att informera om att sex med KAD var ofarligt och de själva kunde experimentera. I vissa fall oroades sjuksköterskan av att sex under pågående kateterbehandling kunde leda till friktionsskador, smärta eller infektioner hos patienten. Detta var en anledning till att samtalet inte initierades.

Faktorer som påverkade om och när patienten informerades

Om och när en patient informerades om sex under kateterbehandling påverkades av följande faktorer; sjukdomsbild och ålder, civil status, tabu, sjuksköterskans relation till patienten, tid samt ansvarsdiffusion.

Sjukdomsbild och ålder

I de situationer då kateter sattes i samband med en operation låg fokus inte på katetern och patienten fick ofta omfattande information kring ingreppet och andra delar av vården. Genom att prioritera vilken information patienten var i störst behov av i det akuta läge, prioriterades information om sex bort. Prioriteringen av

19

informationen som gavs till patienter inkluderade sällan aspekten kring sexlivet, detta för att annan information ansågs viktigare för patientens hälsa.

Patientens behandlingstid med kateter, bakomliggande sjukdom, aktivitetsnivå samt ålder var alltså av stor vikt i sjuksköterskans övervägande att informera patienten angående sexliv under kateterbehandlingen. Skulle patienten ha kateter under 2-3 veckor, som var den vanligaste behandlingstiden, togs ämnet inte upp spontant då det ansågs vara alltför kort tid för att det skulle leda till ett sexuellt lidande för patienten.

Den sexuella driften och förmågan ansågs vara nedsatt vid allvarlig sjukdom och hög ålder. Vid närmare eftertanke uppfattade sjuksköterskan att det drogs en undermedveten slutsats tillsammans med patienten att sex inte var aktuellt för denne individen. Slutsatsen var outtalad men befintlig. Sjuksköterskan hade uppfattningen av att äldre patienter var benägna att acceptera situationen som en del av åldrandet. Patienter som genomgick allvarlig behandling, t.ex. cancersjuka som cytostatikabehandlades, ansågs inte prioritera ett aktivt sexliv under de rådande omständigheterna. Då patienten skulle ha tillfällig kateterbehandling berättade en sjuksköterska följande. “ [...] Många gånger så rekommenderar man

kanske att man ligger lite lågt under den perioden. Det är ju en annan aspekt under den tiden, som är infektionsrisken överhuvudtaget [...] Så i ett akut skede så vet jag inte om det är precis det som man tar upp [...]” - informant 5.

Sjuksköterskan berättade om patienter med specifika diagnoser som inte

prioriterades bli delgivna information i ämnet. “[...] Jag får väl säga att patienter

med Parkinson, de glömmer man ofta bort i och med att de är så fruktansvärt stela [...] Man skulle kanske kunna ta upp frågan, men det är så mycket med den gruppen. Det är annat som påverkar; deras allmänna funktion. Ibland känns det nästan smärtsamt att ta upp frågan och där ska man också känna sig fram [...]” - informant 4.

Äldre patienter som fortfarande hade ett aktivt sexliv upplevdes våga ta upp samtalet mer än yngre patienter. I vissa fall menade sjuksköterskan att personer med allvarlig sjukdom eller handikapp skulle kunna få information i ämnet, om patienten inte samtidigt var mycket äldre, exempelvis yngre med ryggmärgsskada. Om patienten var en kronisk kateterbärare ansågs det vara en indikation för att informera om ämnet. De flesta kroniska kateterbärare ansågs finnas mest inom primärvård och hemsjukvård, många av dem med någon form av demenssjukdom som inte kunde tappa sig själva. Det är vanligt att dessa patienter istället får ökad sexuell lust, vilket ansågs vara en anledning att prioritera informerandet till just dem. Trots det informerades de vanligtvis ej.

Civil status

Även om informanterna ansåg att patientens civil status inte var avgörande för sexlivet så uppgavs det ändå som en faktor i om ämnet togs upp. Med en ensamboende patient, änka eller änkeman ansågs det mindre lämpligt att ta upp ämnet då risken var stor att de inte hade någon sexuell kontakt och riskerade därför att bli förnärmad över informationen.

20

Sexualitet som ämne upplevdes vara tabubelagt, något som sjuksköterskan trodde var anledningen till att patienten inte initierade samtalet. Samtidigt påvisades en insikt om att tabun inte påverkade alla patienter i alla situationer; “[...] Vissa

struntar ju fullständigt i det och är helt öppna och pratar vitt och brett om att de inte kan kissa, de har kateter, de går på urologen och så vidare. Men hos andra är det otroligt tabubelagt. Det är inte ens de nära som får reda på sådana här saker [...]” - informant 6.

Sjuksköterskan ansåg dock att en stor del av patienterna kunde uppleva att

kateterbehandlingen var skamligt och genant, något som förstärktes ytterligare då sex togs upp. Det upplevdes finnas en spärr då samtal närmade sig sexualitet. I de fall då sexualiteten ansågs nedsatt upplevde sjuksköterskan att patienten kunde se det som en negativ påverkan på sin manlighet. Detta kunde bidra till förnekelse kring den sexuella förmågan.

Vid telefonrådgivning kan patienter få hjälp och råd med anonymiteten i behåll, vilket sjuksköterskan upplevde underlättade för patienter att prata om sex. “[...]

Ja, det är lite skämmigt överhuvudtaget. Jag får ju samtal om det [...] så frågar vi ‘kan jag få ditt personnummer eller vill du vara anonym’, ‘nej, jag vill vara anonym’- och då gäller det den sexuella biten [...]” - informant 5.

Tabun upplevdes starkast bland patienter som var 75 år och äldre. Det ansågs dock vara på väg att ändra riktning i och med ett generationsskifte där det upplevdes utvecklas mot ett mer öppet förhållningssätt kring sexualitetsfrågor. “[...] Men jag tror att många kanske tycker att det är genant att ta upp det även

om de kanske har ett samliv när man är 70. Det är ju inte konstigt. Men jag tror att man kanske drar sig för att fråga [...]” - informant 3.

Ibland kunde tabu kring sex även påverka sjukvårdspersonalen av olika

anledningar. Ofta handlade det om att sjuksköterskan var osäker på om patienten skulle ta illa vid sig om deras sexuella förmåga var nedsatt eller obefintlig. Att ge information vid de tillfällena ansågs olämpligt. Det upplevdes även problematiskt för sjukvårdspersonal i allmänhet att praktiskt lyfta frågan vid mötet med

patienten. En sjuksköterska berättade “[...] De [läkarna] är inte heller sådär

jättebekväma i att prata om det, upplever jag när man samtalar om det [...]” - informant 6.

Sjuksköterskans relation till patienten

Beroende på om sjuksköterskan hade träffat patienten tidigare och hur långt bak i tiden deras relation sträckte sig påverkade sjuksköterskans vilja att ta upp ämnet med patienten. De kunde då ha byggt upp ett förtroende eller diskuterat andra känsliga frågor.

Att vara av samma kön med patienten kunde upplevas som en underlättande faktor. Även ålder och yrke spelade roll för när informationen togs upp. “[...] det

kan ju vara stora starka företagsledare och så är man ju genast i ett underläge när man är nyutexaminerad tjej och så sjuksköterska [...]” - informant 3. Ju större

skillnad i ålder, kultur och kön det var mellan patienten och sjuksköterskan desto högre risk var det att sexualiteten ej togs upp.

21

Om patienten inte talade svenska riskerade relationen mellan sjuksköterska och patient att bli alltför basal. Rädsla för att tolken, som ibland kunde vara en anhörig, inte översatte allt och lade in egna värderingar gällande sexualitet gav också sämre relation vilket påverkade informerandet. Personer som kom från icke västerländska länder uppgavs ha svårare att tala öppet om sex och samlevnad.

“[...] och där är det en kulturell skillnad. Språket och tolkningen […] Då blir det gärna så att man vill skicka det till en specialist istället. Man skjuter det ifrån sig [...]” - informant 7.

Tid

Då vården i stort upplevdes pressad på tid tvingades sjuksköterskorna prioritera ner frågan om sex. “[...] Jag tror inte att det [sex] är det första vi inom

sjukvården tänker på utan vi får nog fokusera [på annat] med den tidsbrist vi har [...]” - informant 2.

Det ansågs inte relevant att ta upp känsliga frågor med patienter som inte frågade specifikt i relation till den korta tid då de träffade patienten. En informant trodde att det hade varit lättare att närma sig ämnet om sex om samtalet naturligt hade kunnat utvecklas i den riktningen. En förutsättning för känsliga samtal var tid, något som uppgavs inte finnas i vården längre. ”[...] ibland ska det ju vara lite

tempo, för det är ju fler patienter som ska träffa doktor och personal. Så det kan ju hända att vi är lite stressade och slarviga med informationen [...]” - informant 6.

När tid fanns upplevdes det vara en underlättande faktor. Inom

telefonrådgivningen där ingen tidspress fanns på sjuksköterskorna kunde de låta patienterna tala runt sitt problem en stund, något som upplevdes hjälpa dem att föra fram sina känsliga frågor.

Även patienten upplevdes behöva tid för att för att identifiera behovet av att prata om ämnet. “ [...] då har man varit hemma ett tag och man har hunnit vänja sig

lite med katetern och då kanske tankarna börjat komma tillbaka om sexlivet [...]” - informant 4. Patienten skulle alltså, efter tid passerat, vara mer mottaglig för

informationen när den gavs. Kom informationen för tätt inpå behandlingsstarten riskerade den att inte prioriteras av varken sjuksköterska eller patient.

Ansvarsdiffusion

Informanterna gav motstridiga svar gällande vem som skulle lyfta frågan. Sexualitet tar sig skilda uttryck hos olika individer och då sjuksköterskan ej normalt var insatt i patientens behov och sexvanor var det oklart vems ansvar det var att se till att den delen av informationen togs upp. När det inte var tydligt att det var sjuksköterskan som skulle ansvara för att informera patienten om hur sexlivet skulle påverkas av kateterbehandlingen, kunde det uppstå

ansvarsdiffusion. Denna fanns närvarande både mellan olika yrkeskategorier, men även mellan sjuksköterska och patient. Om patienten förflyttades mellan olika instanser blev ansvaret svårt att lägga på en specifik person i vårdkedjan.

Ett typexempel som beskrevs var då en patient fått KAD på akuten för att senare remitteras att få den dragen hos en distriktssjuksköterska. På akuten fick patienten minimal information kring behandlingen. Vid en ny bedömning av

22

distriktssköterskan kunde behandlingen förlängas. Trots att behandlingen skulle fortlöpa gavs ingen information kring sexliv med patienten när patienten

remitterades vidare till urolog från distriktsjuksköterskan. Urologen ansågs då bättre lämpad att beröra ämnet. På urologen såg man kateterbehandlingen som tillfällig, vilket var ännu en orsak till att ämnet sällan berördes. Vid de fall som ämnet togs upp, hänvisades manliga patienter till en manlig

specialistsjuksköterska för erektil dysfunktion eller manlig läkare. Kvinnor fick informationen av sjuksköterskan som också var kvinna.

På urologen informerades även patienter om alternativa behandlingar för KAD som en lösning på patientens sexuella dysfunktion med KAD genom

självkateterisering, suprapubiskateter samt uridom. Genom att undvika fler kroniska kateterbärare inom sjukvården, kunde ämnet kringgås i samtalet med patienten då det inte längre skulle vara ett hinder för sexlivet. Således föll ansvarsrollen inom olika delar av hälso- och sjukvård, men kunde till viss del hanteras av personalen på urologen.

Hur informationen kunde kommuniceras till patienten

Under följande tema presenteras de olika sätt som sjuksköterskan kan

kommunicera informationen till patienten. De olika kategorier som framställts; personcentrerad vård, undervisning, samtalet, telefonsamtalet, samverkan i team samt hjälpmedel vid informerande.

Personcentrerad vård

Sjuksköterskan förväntade sig att frågan skulle lyftas av patienten om den ansågs vara viktig för denne. Då kunde sjuksköterskan svara på frågor eller informera på diverse olika sätt. Patienter som inte frågade blev nästan aldrig informerade, så länge sjuksköterskan inte hade bedömt att det var aktuellt. När sjuksköterskan upplevde ett behov av information hos patienten, såg sjuksköterskan till att

patienten informerades och förstod vad som sagts. Däremot lades inte stor kraft på att identifiera patienter som var i behov av information kring sexliv vid KAD, utan det var patientens initiativ som styrde.

I de fall då patienten velat ta upp frågan, men inte ställt frågan direkt utan fört samtal om andra aspekter kring kateterbehandling eller då patienten upprepade gånger inkommit akut med kateterrelaterade besvär kunde sjuksköterskan slutligen identifiera patientens behov av att informeras om hur sexlivet kunde upprätthållas vid kateterbehandling. En möjlig strategi sjuksköterskorna

återkommande uppgav patienter använda sig av var att patienten fokuserat frågor kring den medicinska delen av kateterbehandlingen, när hen egentligen upplevts vilja diskutera känsliga frågor.

Att ge information uppdelat på flera tillfällen var ett sätt för personalen att säkerställa att patienten förstått informationen som delgivits. Att ta upp ämnet intimitet istället för sex ansågs vara ett sätt att lyfta frågan utan att sjuksköterskan skulle förutbestämma patientens behov av information. Varpå det var lättare för patienten att själv definiera vilken aspekt som var aktuellt för patienten att diskutera.

23

Personcentrerad vård ansågs vara lämpligt att utgå ifrån för att patienten skulle få tillräckligt bra information i undervisningen, i samtalet, i telefonsamtalet, då det skedde en samverkan i team samt för att ta del av hjälpmedel vid informerandet.

Undervisning

De vägar som sjuksköterskorna kunde använde sig av för att delge patienter information om ämnet var genom muntlig och skriftlig information vid både insättning av KAD samt vid uppföljande vårdbesök. Sjuksköterskan kunde ringa upp patienten redan dagen efter besöket om bedömningen gjordes att

informationen som delgivits var bristfällig eller för att lyfta fram patientens eventuella frågor kring KAD behandlingen.

Om patienten skulle ta upp frågan om sexualitet under ett kortare besök hos sjuksköterskan bokades de upp på ett längre uppföljningssamtal vid senare tillfälle för att ge möjlighet till en genomgående dialog och undervisning kring ämnet. Undervisningen kunde göras då göras genom att ta hjälp av anatomiska modeller eller bilder för att förklara kateterns funktion och hur den sitter för att utefter det diskutera hur sex med KAD skulle kunna gå till.

Samtalet

Eftersom sex upplevdes som en känslig fråga ansågs alla möjliga öppningar till ämnet som underlättande faktorer, då sexlivet inte var i fokus för vården. Att då komma in på frågan genom att till exempel förklara hur katetern sitter fast och kommer ut genom underlivet kunde leda dem in på ämnet. Öppna frågor från sjuksköterskan där patienten själv kunde välja att prata vidare kring ämnet upplevdes underlätta.

Genom öppna frågor, där sjuksköterskan frågade allmänt om hur katetern

fungerade och hur livet påverkats, gavs patienterna en möjlighet att ta upp frågor angående sex. När ämnet närmades utan någon ledande fråga hade patienten lättare att ställa frågor de annars haft svårt att ställa. Genom att sjuksköterskan alltid lätt berörde ämnet så kunde patienten ställa följdfrågor, varpå det kunde bli en öppning till ett samtal kring sexlivet.

När en partner var närvarande vid insättningen av katetern eller vid samtal kring kateterbehandling kunde det ibland hjälpa till att ta upp frågan med personalen. Genom att båda parterna i den sexuella relation som påverkades av behandlingen närvarade kunde de lättare att närma sig frågan, framförallt med patienter som skämdes över den nedsatta sexuella förmågan.

En återkommande kontakt med patienten upplevdes underlätta för sjuksköterskan att ta upp frågan då en relation hade hunnit etableras.

Telefonsamtalet

Å ena sidan ansågs en nära relation med patienten underlätta uppdagandet av ämnet, å andra sidan upplevde sjuksköterskan att det ibland var lättare för patienten att ta upp problematik kring sexliv via telefon. Det upplevdes vara patientens anonymitet som var av orsak till detta. Då patienten upplevde att informationen ifrån telefonrådgivningen på 1177 inte var tillräcklig, så hänvisades

24

de tillbaka till behandlande enhet, vilket i sin tur riskerade patientens anonymitet. “ [...] Jag tror att patienten har lättare att göra det över telefon, där man inte ser

personen. Vi får frågor om sex och samlevnad i alla åldrar [...]”- informant 7.

Sjuksköterskor som arbetade med telefonrådgivning uppgav att de informerat om ämnet då patienter sökt ett andra utlåtande gällande behandlingen eller då

patienten inte fått utförlig information när katetern sattes in. Däremot ansågs telefonuppföljning med sjuksköterska på behandlande enhet också som en bra metod för att informera patienten i ämnet. Då kunde de tala med någon som hade god kännedom om vården som patienten varit delaktig i och som hade tillgång till patientjournalen.

Samverkan i team

När sjuksköterskan kände att den information de kunde förmedla kring ämnet inte räckte till hänvisades patienterna vidare till sjukvårdspersonal med större kunskap. Beroende på vilken verksamhet de arbetade inom, förmedlades patienten vidare till olika instanser. De instanser som sjuksköterskan uppgav att patienten kunde hänvisas till för att beröra frågor om sex med KAD var; urologsjuksköterskor, erektil dysfunktionssjuksköterska, manlig läkare (när tillgängliga sjuksköterskor var kvinnor till manlig patient), kurator, sexolog, psykolog, gynekolog,

barnmorska, ungdomsmottagning eller sex- och samlevnadsmottagning.

Hjälpmedel vid informerande

Sjuksköterskorna uppgav att de kunde tänka sig att informationsarbetet kring frågan om sex kunde underlättas med hjälp av olika hjälpmedel. En del

hjälpmedel hade sjuksköterskan använt sig av och en del var önskade hjälpmedel med underlättande funktion vid informerandet. Exempel som uppgavs var; bedömningsskalor, lista med punkter att ta upp, broschyr, informationsplansch, internet, skriftlig bruksanvisning från tillverkaren, patientföreningar,

patientkontakter samt butiker.

Bedömningsskalor var av specifikt intresse hos sjuksköterskan för att identifiera vilka patienters individuella behov av information kring sex med KAD.

Bedömningsskalan International of Erectile Function (IIEF-5) hade använts för att identifiera hur den sexuella förmågan hade förändrats före och efter operation. Vid en negativ förändring blev det naturligt att ta upp frågan om sex. Däremot var den inte specifikt utarbetad för patienter med KAD. Även uppföljning av

bedömningen var bristande i relation till tidsbrist.

Ett hjälpmedel som sjuksköterskan skulle kunna använda var en lista, där det kunde stå vad som bör tas upp med patienten under KAD behandling angående sex. En patientbroschyr utifrån denna hade då kunnat lämnas över till patienten som skriftligt material.

En informationsplansch kunde tänkas skapa funderingar hos patienten och ansågs kunna stimulera till frågor angående sex med KAD. Vilket hade kunnat leda till att skapa öppningar för samtal om sex.

Sjuksköterskan önskade pålitliga hemsidor där patienter skulle kunna vända sig till för att ta del av information kring kateterbehandling och sexualitetsaspekten.

25

Det fanns ett par hemsidor som patienter hänvisades till. Där kunde de skicka frågor till kunniga inom ämnet, även filmer och bilder fanns att ta del av. Det var däremot oklart hur mycket dessa hemsidor berörde sexualitet i relation till KAD.

“[...] där är nikola.nu, den kan patienten gå in på, där är patientinformation. Och sinoba.se, det är också en hemsida för patienterna. Sen är där inte så mycket [...]”- informant 4.

De skriftliga bruksanvisningarna från tillverkaren av KAD tog sällan upp information angående sex. Däremot menade sjuksköterskan att det hade varit lämpligt om tillverkaren kunde presentera hur patienten skulle förhålla sig till sexlivet under kateterbehandlingen.

Patienter kunde även hänvisas till föreningar eller direkt sammankopplas med andra patienter med samma frågor eller bekymmer. Detta kunde skapa en känsla av gemenskap, något som ansågs vara viktigt för patientens välmående och psykiska hälsa.

I vissa fall kunde sjuksköterskorna tänka sig att hänvisa patienter till butiker där hjälpmedel för sex fanns. Om där skulle finnas något för personer med KAD var dock oklart.

DISKUSSION

Nedan diskuteras studieresultatet samt den valda metoden.

Resultatdiskussion

Resultatdiskussionen följer resultatets upplägg med de tre teman; sjuksköterskans kunskap, faktorer som påverkade om och när patienten informerades samt hur informationen kunde kommuniceras.

Sjuksköterskans kunskap

Kunskapen angående sex under kateterbehandlingen varierade hos informanterna. Även varifrån som kunskapen erhållits varierade. Att det inte finns lättillgänglig information för dem gjorde att sökvägarna såg olika ut, något som påverkade kunskapen de hade. Sjuksköterskan hade insikt om att informationen som gavs gällande sexuell påverkan under patientens kateterbehandling var bristande. Tidigare studier, som Gott et al (2004) och Dyer & das Nair (2012), bekräftar att sjuksköterskor saknar tillfredsställande kunskap för att adekvat informera

patienterna om sex under kateterbehandling. Praktiska råd fanns dock att ge utifrån beprövad erfarenhet och tidigare patientfall. Däremot upplevde

sjuksköterskan att det i de flesta fall saknades evidensbaserade källor som kunde kopplas till de praktiska råden, som till exempel att patienten kunde dra över en kondom över penis och vika katetern för att ha penetrerande samlag. Att bistå med information som ej är evidensbaserad är inte förenligt med sjuksköterskans ansvar för säker vård (Svensk sjuksköterskeförening, 2010), därför är det viktigt att sjuksköterskor har möjlighet att finna evidensbaserad information, kring sex med KAD, via tillgängliga sökvägar.

26

Studieresultatet visar att sjuksköterskor har mött manliga patienter som behandlats med kortare och styvare katetrar, vilket lett till en åtstramning i urinröret vid erektion under behandlingen. Kateterbehandling var vanligare förr och

användningen har minskat på senare år (Damber & Peeker, 2012). Då katetern utvecklas men ser likadan eller liknande ut kan sjuksköterskorna uppleva att den har samma egenskaper som den äldre versionen. Detta kan leda till att

sjuksköterskan kan känna en falsk trygghet inför sin kunskap angående vad som går och inte går att göra med en ny KAD.

Faktorer som påverkade om och när patienten informerades

Sjuksköterskorna anger likt Gott et al (2004), Haboubi & Lincoln (2003), Dehlendorf & Rinehart (2010) att information om sex inte alltid prioriteras. Kombinationen av att sjuksköterskorna påverkas av tabu kring sex, upplever brist på tid samt osäkerhet om vem som ansvarar för patientens sexliv leder till att denna känsliga fråga undviks. Då samma prioriteringar upprepas i olika delar av vårdkedjan, identifieras ett mönster där efterfrågat samtal ej tas upp.

Studieresultatets fynd visar, liksom Gott et al (2004), att sjuksköterskorna åsidosätter patientens sexuella förmåga och frånsäger sig ansvaret att se till att patientens sexuella förmåga hålls intakt under en behandling som påverkar sexlivet.

I motsats till Steads et al (2003) fynd som visar att patienter med cervikalcancer anser att det är viktigt att prata om sex, beskriver informanterna att patienter med allvarliga sjukdomar inte upplever sexlivet som en viktig aspekt, värd att

informera om då upprätthållandet av sexlivet inte bedöms vara aktuellt. Detta kan bero på de olika definitionerna som sexliv kan innebära. Sexliv kan betyda allt från begreppet intimitet till själva akten, vilket kan bedömas lämpligt eller mindre lämpligt beroende på patientens fysiska och psykiska förmåga i ett

sjukdomstillstånd.

Likt Dyer & das Nair (2012) ansågs patientens ålder, kön, tidsbrist och känslan av att det inte var sjuksköterskans uppgift att informera om sex spela en avgörande roll om samtalet hölls eller ej. Rädsla för att ta upp en känslig fråga och förnärma patienten angavs också som ett hinder likt Gott et al (2004) och Bostock & Kralik (2006). I studieresultatet tas tabu upp som ett hinder för informerandet av sex, vilket bekräftas av Bostock & Kralik (2006) av att vara ett känsligt ämne.

Författarna anser att det finns en risk att sjuksköterskan inte ger sig in i ett samtal som kan vara känsligt både för dem och för patienten, likt Roe (1987), Gott et al (2004), Dehlendorf & Rinehart (2010) visar angående samtalet om sex. Att tabun påverkar sjuksköterskan är problematiskt då det hindrar uppfyllandet av

kompetenskraven som sätts på professionen (Svensk sjuksköterskeförening, 2010).

Sjuksköterskan var i Gott et al (2004) ifrågasättande vad gällde sjuksköterskans uppgift att informera patienten om sexlivets påverkan av behandlingen. Detta motstrider kärnkompetenserna informatik och personcentrerad vård (Svensk sjuksköterskeförening, 2010). Däremot är ansvarsdiffusionen ett fynd i

studieresultatet som visar att problematiken finns men att det är oklart om vem i vårdkedjan som är skyldig att informera om de olika aspekter som berör

27

Hur informationen kunde kommuniceras till patienten

I de fall då sjuksköterskorna inte informerar patienterna angående sex eller tar reda på vad som är relevant för dem inför kateteriseringen lever de inte upp till informationskravet som ställs på dem enligt Svensk sjuksköterskeförening (2010). Den förespråkar att en sjuksköterska ska använda sig av informationssystem i patientutbildning för att främja individens delaktighet och hälsa (a a). Det kan dock hävdas att de gör bedömningen att sex inte är relevant för patienten och då behöver de heller inte informera patienten. Men resultatet visar att denna

bedömningen sker utifrån sjuksköterskans egna uppfattning och inte med någon form av skattningshjälpmedel, vilket kan innebära att förhållningssättet och kommunikationen lägger grund till vad som anses vara ett personcentrerat samtal. Då frågan om sex enligt Vårdhandboken (2016) endast bör belysas inför

kateterisering lämnar det utrymme för sjuksköterskan att överlåta ansvaret att lyfta frågan på patienten. Sjuksköterskan önskade en lista på vad som bör tas upp av patienten i undervisande syfte. Att denna lista fanns tillgängligt på

Vårdhandboken (2016), verkade inte vara tillräckligt då själva innehållet i informationen om sex var kort och otydligt. Det anses riskabelt att

Vårdhandbokens rekommendation endast kräver att frågan om sex och

samlevnads skall belysas. Detta innebär att varje sjuksköterska kan skapa sin egen uppfattning om hur sexlivet påverkar patienter under kateterbehandling. Detta gör att informationen påverkas av sjuksköterskans egna erfarenheter kring ämnet, något som i studien visar inte alltid är tillräcklig.

Studieresultatet visar att en bedömningsskala skulle kunna hjälpa sjuksköterskan att identifiera patientgrupper där information kring sex är aktuellt att diskutera. För att minska risken att tidsbrist påverkar informationen, kan en bedömning göras för att ge en bättre samverkan i teamet. Då kan patienter hänvisas till de som anses lämpade att belysa sexlivets påverkan av kateterbehandling.

Sjuksköterskorna har utfört riskbedömningar gällande sexliv på manliga patienter med erektil dysfunktion i samband med operation, men där tid för utvärdering av resultatet inte funnits. Där har alltså skett en nedprioritering gällande information kring sexuell förmåga, trots att hjälpmedel funnits tillgängliga. Att denna typ av hjälpmedel endast finns för män är anmärkningsvärt.

Andra typer av hjälpmedel, såsom broschyrer, planscher skulle kunna ge en enkel förutsättning till att patienter informeras om vad som enligt WHO (2006) anses vara en mänsklig rättighet gällande sin sexuella hälsa. På så sätt ges informationen och patienter som lider av sin behandling i sexuell bemärkelse kan identifieras och få den hjälp som behövs för att upprätthålla god hälsa.

Metoddiskussion

Nedan diskuteras de brister och styrkor som har identifierats under studiens genomförande, med fokus på metoden.

Intervjuguide

Genom att ta hänsyn till hur frågorna formulerades i intervjuguiden, kunde det ges en förutsättning till att få fram relevant data. Detta gjordes genom att ställa öppna frågor direkt kopplade till syftet, vilket ämnade att ge djup i intervjuerna och öka

28

kvaliteten i datan. Författarna analyserade varje fråga genom reflektion och med ett kritiskt förhållningssätt, både tillsammans med handledare och representanter från det Etiska rådet på Malmö Högskola, för att uppnå hög kvalitet i frågorna. I efterhand anser författarna att kvaliteten på frågorna som ställdes hade kunnat förbättras genom att ha en tydligare definition av begreppet sexliv. Definitionen som beskrivs av Statens folkhälsoinstitut (2012) lästes upp vid intervjutillfället, och intervjufrågorna i intervjuguiden gjorde skillnad på “sexliv” och “det

penetrerande samlaget”. Detta kan ha gett en alltför stor vikt på den sexuella akten i form av penetrerande samlag, istället för ett bredare begrepp som exempelvis intimitet.

Den semistrukturerade intervjuguiden bidrog till att följdfrågor ställdes och ytterligare utveckling av svar kunde äga rum. Den valda metoden ställde krav på att öppna frågor ställdes och att de inte var anklagande. Förförståelsen hjälpte till att skapa ett aktivt förhållningssätt till datan hos författarna (Polit & Beck, 2010). En viss förförståelse för problematiken bidrog till att följdfrågor ställdes vilka kunde fördjupa svaren. Medvetenheten om att informanterna kunde anse sin kunskap som bristfälliga i ämnet gjorde att författarna formulerade frågorna på ett icke-anklagande sätt. Det eftersträvades därför ett förhållningssätt mellan

författarna och informanterna som skulle kunna bidra till möjligheter att utifrån den presenterade datan förbättra kommunikationen mellan sjuksköterskan och patienten. Det förhållningssättet kan ge förutsättning till att studieresultatet presenteras i både forskning och verksamhet i utvecklingssyfte (Polit & Beck, 2010)

Urval

Storleken på urvalet var sju informanter, vilket var resultatet av ett

bekvämlighetsurval där intresserade informanter fick deltaga i studien. 6-8

informanter rekommenderas i kvalitativa intervjustudier som denna (Polit & Beck, 2010). Antalet uppnåddes, därav inte menat att kvaliteten inte hade varit högre med fler informanter- ju fler informanter som deltar, då fler aspekter kan täckas och överförbarheten i studien blir större med fler informanter (a a). Majoriteten av

gatekeepers, främst verksamhetschefer, som hade kontaktats avböjde att deltaga i

studien. Orsakerna var att tiden var knapp, bemanningen var låg i verksamheten, men främst att det var andra verksamheter som ansågs vara mer lämpade att ge relevant data i ämnet. Detta kan ha påverkat studieresultatet då olika verksamheter hanterar olika delar av vårdkedjan för en patient med KAD. På så sätt kan

aspekter ha missats från andra delar av sjukvården och risken att sjuksköterskor med knapp eller ingen erfarenhet av KAD avböjt anses vara stor. Att majoriteten av kontaktade verksamheter nekat att deltaga i studien på grund av att kunskapen och erfarenheten inte ansetts finnas tillgänglig kan innebära en bekräftelse av att kunskapsluckan i frågan om sex under kateterbehandling är befintlig i stora delar utav hälso- och sjukvård. Det kan tolkas som att de som nekade deltagande hade mindre kunskap i frågan än de informanterna som ställde upp.

Inklusion

Att alla informanter var kvinnor kan ha påverkat studiens datamaterial, då män skulle kunna ha annorlunda förhållningssätt och infallsvinkel i ämnet urologi och sex. Däremot anses datamaterialet tillräckligt relevant då