En rEsa i idéhistoria,
idrott, kultur och utbildning
till lEnnart olausson
En fEstskrift
Red: Nils Andersson & Mats Greiff
p r o f e ss o rl e n n a r to l au ss o n har en lång akademisk
bana bakom sig. Efter att ha studerat olika aka dem iska ämnen blev han doktorand vid Institutionen för idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs univer sitet. Det akade-miska blev en resa med många dimen sioner. Doktors-examen i Göteborg förde så småningom Lennart till en position som dekan vid Humanistiska fakul teten innan han 2002 blev rektor vid den då relativt ny startade Malmö högskola. Denna post upprätthöll han i nio år innan han återvände från administration och ledning till sin forskning om Immanuel Kant från Königsberg. När han nu går i pension vill några av de kollegor och vänner som arbetat med denna vänbok gemen samt hylla honom. Boken innehåller nyskrivna artiklar inom en rad områden som legat Lennart varmt om hjärtat under hans akademiska bana.
Redaktörer för boken är hans före detta doktorand och nuvarande kollega vid Institutionen Individ och sam-hälle, Malmö högskola, universitetslektor Nils Andersson samt professor Mats Greiff vid samma institution. Boken är finansierad med medel från Malmö högskola.
Från Göteborg till Malmö via Königsberg En resa i idéhistoria, idrott, kultur och utbildning Till Lennart Olausson en festskrift
skrifter med historiska perspektiv # 15 lärande och samhälle, Malmö 2015
redaktion detta nummer: nils andersson & Mats Greiff redaktion skriftserie: Monika edgren & Mats Greiff grafisk form: björn s eriksson
tryck: Holmgrens tryckeri, Malmö 2015 isbn: 978-91-7104-654-3 (tryckt) isbn: 978-91-7104-655-0 (pdf) issn: 1652-2761
Den lilla bilden på omslagets framsida är ett porträtt av den tyske upplysningsfilosofen immanuel Kant målad av konstnären Gottlieb Doebler år 1791.
En rEsa i idéhistoria,
idrott, kultur och utbildning
till lEnnart olausson
innehåll
7 Förord9 sven-eric liedman Samtiden i backspegeln 24 mats andrén
Europas kris och nedgång 41 björn fryklund
Sverige som dubbelt undantag 66 mats greiff
Från språk till dragspelsmusik 85 henrik björck
Makt och myndighet i högskolans samtidshistoria 109 margareta hallberg
Forskningens villkor: reflektioner över ett forskarliv 122 nils andersson
Ideologi eller diskurs? 140 christine quarfood
En Platon för vår tid? 157 tomas peterson
Får man verkligen svar som man frågar? 169 ola fransson
Hattie och den effektiva undervisningen 186 ingrid elam
Förströdda anteckningar om några professorer 192 ingegerd tallberg broman
Genom filantropi och akademi 215 roger johansson
The Chicago Police and Haymarket Square 242 bodil liljefors persson
Förord
»Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen« är ett klassiskt citat i svensk litteratur-historia. Det var så strindbergs Carlsson kom till Hemsö och snabbt förändrade allt på Madam Flods ö. när lennart olausson 2002 kom till Malmö högskola kan man inte likna hans ankomst med dylikt yrväder. ty yrväder är hastigt uppkommande och lika hastigt över. efter att vädret vispat runt en stund blir snart allt åter vid det gamla. nej, lennart olaussons ankomst är mer att likna vid en havsbris från väster. inte så dramatisk, men en vind från Göte-borg som konstant blåser, en vind av långsam ihärdighet.
lennart olaussons rektorskap varade fram till 2011. Med ett lugnt problematiserande förhållningssätt och med ständig efter-tanke utvecklade han utan större åthävor sakta men säkert Malmö högskola på många plan. Han tog tillvara de förtjänster som fanns och byggde vidare. Utvecklad forskning och forskarutbildning inom en rad områden blev till verklighet under en lång men syn-nerligen konstruktiv process, där en stor del av högskolans fors-kare och lärare deltog.
rektorskapet i Malmö föregicks och grundlades då lennart tagit på sig administratörens uppgifter i stället för forskarens. Det var under sin tid som prefekt på institutionen för idé- och lär-domshistoria på Göteborgs universitet och sedan som dess dekan han lärde känna den högre utbildningens administrativa sida.
Parallellt med detta arbete var han handledare för doktor ander och ägnade sig åt sitt akademiska skrivande. ett författarskap som inleddes med en avhandling om nykantianismen och fortsatte med frågor om ideologi, bland annat austromarxism och senare med frågor om utbildning och vetenskap, för att så småningom återvända till, inte nykantianismen men dess källa, königsbergs-filosofen immanuel Kant.
när nu lennart, efter några år på institutionen individ och samhälle, slutar sitt värv i Malmö för att dra sig tillbaka till Göte-borgstrakten och njuta av tillvaron och skriva vidare om sin Kant – och förhoppningsvis andra tänkare och idétraditioner – vill för-fattarna med denna bok, kollegor och vänner från åren i Göte-borg och Malmö, gratulera och tacka lennart för de gångna åren. boken innehåller 14 artiklar och speglar många av de verksam-heter som lennart aktivt arbetade i, eller med varsamhet i egen-skap av dekan eller rektor ledde.
boken är finansierad av Malmö högskola. Nils Andersson och Mats Greiff i oktober 2015
lennart olausson var en gång för längesen min doktorand. rela-tionen mellan oss underlättades i hög grad av att vi hade så många gemensamma intressen. Marx och traditionerna efter honom hör-de förstås dit, men också en övertygelse att historien var nödvändig för att man skulle förstå samtiden. Denna övertygelse hade för oss båda också sitt nödvändiga korrelat. Historikern måste alltid vara medveten om sin egen position i en ständigt växlande samtid.
långt efter det att lennart blivit färdig med sin doktors-avhandling skrev jag en bok som hette I skuggan av framtiden.1
Den kom ut 1997 och har sedan dess översatts till en rad andra språk. För bara några år sen kom den på norska, och eftersom så många år gått ville utgivarna att jag skulle skriva ett nytt för-ord där jag reflekterade över vad som hänt mellan 1997 och 2013, när den norska versionen kom ut.2 Jag blev själv förvånad när jag
insåg hur mycket som förändrats under dessa år. i mitt eget långa liv var det bara en tämligen kort period, men i den stora världen hade det skett stora saker.
sedan jag skrev förordet har jag fortsatt med mina reflektio-ner, och resultatet av denna tanke- och insamlingsverksamhet är den text som följer.
Internet
år 1997 var internet ännu en tämligen ny företeelse för de allra flesta som över huvud kommit i kontakt med det. nog anade man
1 sven-eric liedman, I skuggan av framtiden: Modernitetens idéhistoria, stockholm 1997.
2 sven-eric liedman, ”Forord til den norske utgaven”, i Den moderne verdens idéhistorie: I skyggen av fremtiden, oslo 2013, s. 7–11.
sven-eric liedman
att något stort var i görningen men den följande utvecklingens enorma snabbhet kunde man inte föreställa sig.
om man bortser från e-posten som sedan några år var i gång inte minst i universitets- och högskolevärlden fungerade internet fortfarande som en snabbt växande uppslagsbok. Man sökte upp-lysningar och uppgifter av olika slag. ofta fann man inte vad man sökte utan fick leta vidare i böcker och tidskrifter. Men det rådde ett slags nybyggaranda som exploaterades av röststarka entrepre-nörer av olika slag. Christer sturmark var en av dem; han var det ledande namnet bakom en käck skrift som hette Starta internet,3
och han tog de stora orden i sin mun i boken IT och renässansmän-niskans återkomst.4 Det var en tid då den nya
informationstekno-login skulle frälsa världen. it-företag växte upp som svampar ur jorden och gjorde stor lycka på börsen. vem kommer idag ihåg Framtidsfabriken, förkortad Framfab, vars grundare Jonas bir-gersson under några korta svindlande år sågs som den som skulle föra sverige in i framtidens eldorado? Han hälsades i alla salong-er som en lyckans guldgosse och hans företag växte med våldsam kraft. Men år 2000 sprack den så kallade it-bubblan, alla företag i branschen som inte gick under måste rekonstrueras från grunden. Framfab levde faktiskt vidare och gör så än idag men nu i relativ glanslöshet; och birgersson är själv verksam i ett annat företag.
På skolans område rådde under några år på 1990-talet en märklig internethysteri. alla undervisningsproblem skulle lösas så snart varje skola fick sin bredbanduppkoppling. Det var en övertygelse som spred sig ända upp på regeringsnivå. skeptikerna brännmärktes som bakåtsträvare. Med tillgång till ett nätverk som snart skulle rymma all världens vetande skulle varje elev kunna erövra den kunskap som någonsin skulle behövas, och läraren skulle reduceras till en hjälpreda som bara behövde rycka in när eleven råkade vilse i sitt sökande. Det fanns till och med de som menade att skolan liksom boken snart skulle försvinna som en atavism i en digitaliserad tidsålder.5
Hela processen har med ackuratess skildrats av thomas
Karl-3 Christer sturmark författargrupp, Starta Internet, stockholm, 1996. 4 Christer sturmark, Renässansmänniskans återkomst, stockholm 1997. 5 bosse Dahlbom, ”Äsch, boken är snart död…”, i Pedagogiska Magasinet
sohn i boken Teknik retorik kritik.6 Han visar hur svårt kritiska
röster hade att göra sig hörda i det entusiastiska larm som pågick under ett antal år. entusiasterna fick understöd av åtminstone skenbart mer sakliga röster som snarare talade om datoriseringen av samhället, inklusive skolan, som en strikt determinerad pro-cess. Först när it-bubblan sprack skedde en tillnyktring. börsens abrupta fall ledde till en sinnesändring också bland skoldebat-törer. nu var det en annan tankeriktning som snart skulle nera skolpolitiken: föreställningen att skolan i decennier domi-nerats av ”flum”, alltså en oregerlig släpphänthet, och nu i stället måste disciplineras så att den strikta, mätbara och betygsatta kun-skapen åter – som en gång för längesen – skulle dominera under-visningen. Men det är en annan historia.
De sociala medierna
Ännu på 1990-talet och för många än längre framträdde internet framför allt som en ständigt växande encyklopedi som snart skul-le rymma all den information som en människa någonsin skulskul-le kunna tänkas söka.
Ja, denna encyklopedi har utvecklats enormt sedan årtusen-deskiftet. allt fler människor i ett samhälle som det svenska söker upplysningar på nätet, alltifrån shakespeare-citat till grannens födelseår, och därtill sköter de där sina bankärenden, handlar sina tågbiljetter och köper sina datorer.
år 1997 fanns det sökmotorer på nätet som hjälpte en att finna det man sökte. alta vista och Yahoo var säkert de populäraste. Men idag har de totalt ställts i skuggan av Google. ”at googla” har blivit ett vanligt verb på svenska. Ja, till och med ”ogoogle-bar” har kommit in i vissa ordböcker trots företagets protester; och idag kan man googla sig fram till tusentals träffar på just det ordet.7 år 1997 fanns det inte ens något företag som hette
Goog-le, det fanns bara en obetydlig förelöpare som grundats 1996.
6 thomas Karlsohn, Teknik retorik kritik: Om IT-bubblan och datoriseringen av den svenska skolan, stockholm 2009.
7 Dåvarande sekreteraren i svenska akademien Peter englund inskred när svenska språkrådet drog tillbaka ordet; hans reaktion finner man på adress http://www.resume.se/nyheter/media/2013/03/27/peter-englund-om-goog-les-forsok-att-stoppa-ogooglebart/(2015-01-21).
Men år 1998 tog företaget sitt nuvarande namn. inspirationen till namnet kom egentligen från ett fantasital som den nioårige sonen till den store amerikanske matematikern edward Kasner en gång fick namnge. talet var en etta med hundra nollor efter (ett ännu större tal kallas googolplex – en etta följd av googol nollor, som är ett tal så stort att det inte skulle få plats även om man fyllde hela universum med små siffror).8
Googles framgångar är spektakulära. redan de yttre dimen-sionerna på företaget är anmärkningsvärda. räkenskapsåret 2013 omsattes 493 miljarder kronor, och själva företagets materiella bas med mer än 70 kontor över hela världen med centrum i Mountain view i Kalifornien är en värld för sig. Dessa yttre data, som man kan googla sig fram till med några knapptryck, säger ändå inte mycket om den makt som Google har över våra sinnen. De flesta människor med tillgång till dator och internet använder sig av dess tjänster flera gånger dagligen, den som letar efter böcker på nätet har rätt stora möjligheter att finna dem på Google books, och den som gått vilse i en främmande stad kan söka sin rädd-ning i Google Maps. Ja, Google lägger under sig allt fler tjänster som gör oss alltmer beroende; och som en omärklig motpresta-tion kartlägger Google oss och våra preferenser, kort sagt fångar in oss i sitt alltmer finmaskiga nät.9 och Google är inte ensamt
om denna kartläggning utan den görs av snart sagt alla företag som erbjuder sina varor och tjänster på internet. Köp en bok på amazon, och snart har du en massa erbjudanden om likartade böcker i din e-postkorg. eller köp en väska till din dotterdotter på något betydligt mindre företag, och snart skulle du kunna fylla din klädkammare med alla väskor som företaget ifråga tycker att du också skulle behöva.
Men de allra största kartläggarna är staterna med Usa i spetsen. varje elektroniskt åsiktsutbyte, ja varje aldrig så harm-löst meddelande kan i princip utsättas för offentliga övervakares granskning. visst fanns det redan 1997 försök i samma riktning; echelon, som än idag förser framför allt Usa och
storbritan-8 edward Kasner & James r. newman, ”nya namn i stället för gamla”, i Sig-ma, stockholm 1960 (1956), s. 2101–04.
9 På svenska finns en informativ bok om Google: andreas ekström, Google-koden, stockholm 2010.
nien med upplysningar om vad all världens människor kan tänkas meddela varandra, har en historia tillbaka till det kalla kriget. Men dimensionerna är idag helt andra.
expansionen har givetvis ett samband med spektakulära hän-delser som inträffat efter årtusendeskiftet att göra, med attackerna den 11 september 2001 i spetsen. terroraktioner av det slaget före-kom förvisso tidigare också; 1997 hade man fortfarande bomb-attentatet i oklahoma 1995 i färskt minne. Men möjligheterna till och resurserna för övervakning var inte alls så stora som idag.
en avgörande anledning till att nätet blivit så intressant och viktigt för säkerhetstjänster runt hela jordklotet är utvecklingen av de sociala medierna. beteckningen ”sociala medier” fanns över huvud inte år 1997. nu har begreppet en självklar plats i vår före-ställningsvärld. Det fanns en mycket modern förhistoria redan genom faxen. Kring 1990 var den modernitetens främsta härold för många av oss, men bara några år senare började den bli för-åldrad och ersattes av e-posten. e-breven levererades ojämförligt mycket snabbare än traditionella brev och hade förvisso inte bara uppgiften att förmedla upplysningar utan kunde också användas för att knyta människor samman. bekantskaper som kunde närma sig vänskaper knöts mellan individer som aldrig sett varandra.
idag har de sociala medierna nått så mycket längre än de hade gjort 1997. så många människor skriver bloggar. Men den verk-liga sociala interaktionen över avstånd sker via medier som Face-book och twitter. Mark Zuckerberg grundade FaceFace-book 2004 och är fortfarande företagets vD. idag finns det enligt uppgift mer än 1,4 miljarder användare som någorlunda kontinuerligt fogar nya uppgifter och kommentarer av mer eller mindre privat slag till vad som kallas deras profil. Uppgifterna är tillgängliga för alla som accepterats som ”vänner”. vänskapens gränser sträcker sig vanligtvis långt utanför den fysiska vänkretsen.
ett annat, något mer opersonligt socialt medium är twitter som började sin historia 2006 och som nu har ungefär 500 mil-joner registrerade konton. varje kontoinnehavare har ett större eller mindre antal följare, som kan ta del av varje tweet som inne-havaren ifråga sänder ut. tweeten får omfatta högst 140 tecken och kan handla om i princip vad som helst, alltifrån små rapporter från den egna vardagen till filosofiska reflektioner eller politiska utspel. ofta utbryter mer eller mindre häftiga diskussioner mellan olika
konto innehavare. sådant som ter sig intressant och viktigt kan ”re tweetas”, alltså sändas vidare till alla följare, och länkar till texter som ligger på nätet kan bifogas till den egna tweeten. På så sätt upprättas ett eget litet textuniversum som varje följare kan ta till sig.
ett ännu nyare medium kallas instagram, lanserat 2010 och nu knutet till den väldiga Facebookkoncernen. Där är det bilder som utgör det viktigaste kommunikationsmedlet, vanligen i form av foton. För en mycket ung generation har instagrammen blivit det sociala mediet framför andra.
Men det finns så mycket annat på det sociala nätet. Det före-kommer garanterat otillförlitliga skvallertjänster, och inte minst finns det Youtube som kallas en ”videogemenskap” där var och en kan lägga ut sina filmsnuttar som sedan kan kommenteras och diskuteras allt efter behov och önskemål.
i själva verket dyker det upp nya försök till nya sociala medier hela tiden. några försvinner strax i tystnad, andra tar fart om en tillräckligt stor grupp finner intresse i tilltaget. Hela denna nyska-pande verksamhet väcker glädje bland näringspolitiker av olika dignitet. internet är nämligen en förnämlig arena för både nya arbetstillfällen och nya inkomstkällor.
Men vad gör de sociala medierna med dem som använder sig av dem? Det vet vi fortfarande rätt lite om. Ja, rena avarter har blivit uppmärksammade och även blivit fall för rättsväsen-det. Mobbning och förtal kan anta groteska proportioner genom nätets snabbhet och spridningseffekter. obehagliga typer söker under olika förklädnader sexoffer på nätet.
Det är avarterna. sådana avarter finns det på alla områden. vanliga former av brottslighet får luft under vingarna genom internet, alltifrån ekonomiska bedrägerier till terrorism.
Men alla vi andra? vi som försiktigt håller oss inom lagens råmärken?
Det har förstås redan forskats och skrivits mycket om detta. några som gjort det har gått mer systematiskt tillväga. Jag ska här bara ta upp ett enda exempel, ett av de mest uppmärksammade internationellt sett: sherry turkles bok Alone together (2011).10
turkle är en amerikansk samhällsvetare som specialiserat sig på
10 sherry turkle, Alone Together: Why We Expect More from Technology and Less from Each Other, old saybrooke, Conn. 2011.
teknologins sociala konsekvenser. i sin bok bygger hon på ett stort antal intervjuer som hon gjort med barn och vuxna angå-ende deras bruk av främst sociala medier. som redan titeln på hennes bok säger innebär inte alla de distansrelationer som vi kan utveckla på nätet att vi kommer varandra närmare. Den elektro-niska kontakten kan inte ersätta den som sker öga mot öga. tvärt-om hotar den ständiga uppkopplingen de nära vänskaperna stvärt-om riskerar att bli både färre och ytligare. verkliga sociala relationer är både ansvarsfulla och på sitt sätt krävande men också berikande på ett sätt som snabba avståndskontakter aldrig kan bli.
turkle menar att de nya teknologierna därmed inte bara påver-kar vad vi gör utan också vilka vi blir. Det finns en tendens att lita mer på teknik än på människor. Den som alltid är uppkopplad övar sig inte heller i den viktiga konsten att ibland undandra sig alla sociala relationer. Det är först genom den självvalda ensam-heten som vi också blir beredda att odla de verkliga, djupa mel-lanmänskliga relationerna.
Det är lätt att inför turkles bok känna en lite trött skepsis: är det inte samma slags varningsord som mött alla nya tekniska hjälpmedel som direkt påverkar vårt sätt att både umgås med var-andra och att skaffa oss kunskaper och upplevelser, alltifrån skriv-konst och tryckskriv-konst till film, radio och tv?
Ja, det är mycket möjligt. Men det är en annan association som för mig blir viktigare, nämligen till en annan, något tidigare och än mer inflytelserik bok om vår tids ensamhet: den amerikan-ske statsvetaren robert Putnams Den ensamme bowlaren (2001).11
Sociala mönster och ekonomi
robert Putnam gjorde sina iakttagelser redan för drygt 15 år sedan, alltså ungefär samtidigt som jag fullbordade I skuggan av framtiden. Men den utveckling som han kartlade då har av allt att döma fortsatt sedan dess.
Putnam har gjort sig känd för sin grundläggande tes att ett fungerande samhälle måste bygga på de icke-statliga, frivilliga gemenskaper som människor ingår i utöver familj och nära
släk-11 robert Putnam, Den ensamme bowlaren: en amerikanska medborgarandans upplösning och förnyelse, stockholm 2001.
tingar. De må vara föreningar av olika slag alltifrån fackföreningar till sammanslutningar för frimärkssamlare eller än mer informella arrangemang som bokcirklar, grupper av fågelskådare – eller gäng som då och då går ut och bowlar tillsammans. Putnam noterar i sin bok att den typen av fria gemenskaper håller på att glesas ut i Usa i tämligen rask takt. Han menar att den viktiga medborga-randan tar skada av den tilltagande ensamheten.
Putnams perspektiv har också framgångsrikt anlagts av en svensk statsvetare, bo rothstein. Han sammanfattar sina resultat i boken Sociala fällor och tillitens problem (2003).12 Hans tes är att
människor i ett välfungerande samhälle måste ha en grundläg-gande tillit till varandra. De måste förutsätta att även obekanta vill dem väl och inte försöka lura dem. läget i sverige finner han ännu förhållandevis gott, medan han pekar på andra länder – hans paradexempel är Palermo på sicilien – där man tvärtom utgår ifrån att andra vill en illa.
Det förefaller sannolikt att läget blivit mer brydsamt även i sverige sedan 2003. Det finns åtminstone flera tecken på det. seg-regationen på bostadsmarknaden, den så kallade gentrifieringen, har tilltagit påtagligt under det senaste årtiondet. Det innebär bland annat att människor med olika ekonomisk och social status inte möts lika självklart som tidigare. Man träffar bara på likar i sitt bostadsområde. ibland tvingas likriktningen fram med bruta-la medel. sverige har fått sitt första så kalbruta-lade grindsamhälle (efter engelskans gated communities) år 2008 i Malmö, närmare bestämt i limhamn, där ett par hundra dyra lägenheter stängdes in bakom skyddande grindar. På så sätt skulle inga oönskade gäster komma in i området; och dessa oönskade var i första hand folk av annan, ekonomiskt mindre gynnad samhällsklass.
Det finns många andra tecken på hur man åter får allt skarpare gränser mellan människor i sverige. ojämlikheten tilltar. lo har i en rapport visat ett de 50 mest välavlönade direktörerna år 2010 tjänade 46 gånger mer än sina arbetare. 1950 var samma siffra 26 gånger mer, år 1980 bara 9 gånger mer.13 sverige har alltså
genom-gått en märklig utveckling under efterkrigsdecennierna: först en
12 bo rothstein, Sociala fällor och tillitens problem, stockholm 2003.
13 Makteliten – kommer tillbaka, stockholm 2012 och bengt ericson, Den nya överklassen: en bok om Sveriges ekonomiska elit, rimbo 2012.
stark utjämning och sedan en snabbt växande klyfta. internationellt sett är sverige fortfarande ett tämligen jämlikt samhälle. Men ing-enstans ökar skillnaderna mellan rik och fattig så snabbt som här.
Många söker förklaringen i globaliseringen. sverige är en del av världen och utvecklas som världen i övrigt, säger man.
redan i slutet av 1900-talet talade man mycket om globalise-ring. ordet åsyftade den radikala minskning av avstånd mellan världens hörn som allt snabbare kommunikationer gjorde möj-lig. Historiskt kunniga personer påpekade visserligen att varor, tjänster och idéer hade flödat mellan världsdelarna även tidigare, inte minst under perioden före Första världskriget. Det är riktigt: globaliseringen är inte ny. Men den är sedan några årtionden inne i en intensivare fas än någonsin tidigare.
vi lever i en tid av växande gränslöshet. Men gränslöshet av alla slag väcker samtidigt behov av gränser. Gränslösheten känns farlig. i sin extrema form gör den oss hemlösa överallt. 2000-talets början har varit en tid för gränssättare.
Den globala världen är också en värld full av hinder och stäng-sel. 2000-talets murar är inte som 1900-talets till för att stänga människor inne utan för att hålla dem ute. skammens mur gick tvärs genom tyskland och berlin, men nya skammurar byggs nu mellan israel och Palestina och mellan Usa och Mexiko, och andra gränsmurar växer upp på andra håll i världen. eU hägnar in sig efter bästa förmåga.
Globaliseringen härskar – men det är viktigt att komma ihåg att det finns två slag av globalisering, den snabba och den lång-samma. Det är nästan alltid den snabba som man talar om. Det är pengarna som slungas fram och tillbaka mellan kontinenter-na, företagen som byter ägare lika snabbt som vanligt folk byter skjorta, flygplanen som ritar sina vita streck runt jordgloben. Det är resenärerna som är välkomna (nästan) överallt: affärsmännen, forskarna, popstjärnorna, idrottsfolket, politikerna.
Den nya tekniken gör också opinionerna lättrörligare än någonsin tidigare. World social Forum är mötesplatsen för radi-kaler från alla väderstreck. några dagar innan bush började sitt krig mot irak samlades de största demonstrationstågen i manna-minne i europa och Usa.
Den snabba globaliseringen har också en mörk sida som kom-mer till synes i klimatkrisen. vindar har alltid färdats över
kon-tinenter och oceaner. Men nu för de med sig mer koldioxid än någonsin tidigare med påföljd att atmosfären hettas upp. värst drabbas de länder som lämnat de blygsammaste bidragen till den-na process: de fattigaste.
redan har uppvärmningen blivit en bidragande orsak till den andra, den långsamma globaliseringen, den som vi mer sällan har i åtanke.
Denna den andra globaliseringen består av vår tids allt mäk-tigare folkvandringsvåg. De fattiga och fördrivna, offren för krig och terror, svält och utsugning, torka och översvämningar, söker sig bort från sitt elände till platser där de hoppas få åtminstone en möjlighet att överleva, kanske en dräglig lott. De flesta av dessa miljontals fördrivna söker sig till grannländer där de i bästa fall kan dra sig fram till en morgondag. en minoritet kommer till de rika länder som numera sällan är krigsskådeplatser och där bröd finns i överflöd.
Den långsamma globaliseringens människor är knappast väl-komna någonstans. De stoppas vid gränser, de trakasseras av poli-ser, de förföljs av dem som inte tål främlingar, och de hamnar sist i köerna av arbetssökande. Men de kommer säkert att lämna viktigare bidrag till framtidens värld är den snabba globalisering-ens hialösa resenärer. Genom de senaste årtiondenas immigranter håller redan sedvänjor och kulturer på att förändras. tack vare dessa budbärare från andra delar av världen kan vi också se oss själva klarare än tidigare. Det som vi inte visste om oss själva kan de andra avslöja för oss.
Men den långsamma globaliseringen har också väckt till liv en rad främlingsfientliga politiska partier i europa. Det är partier som säger sig värna om det egna landets kultur – alltså den typiskt svenska, ungerska eller franska kulturen. Här är det fråga om ett annat slags gränssättare som försöker bestämma något så undfly-ende som en nationell särart i fråga om seder, tänkesätt och konst-närliga uttryck. De intellektuella framgångarna med detta projekt må vara så gott som obefintliga, men den emotionella insatsen är desto större. tårdränkt längtan tillbaka till ett alltigenom homo-gent, alltigenom idylliskt sverige (eller Frankrike, eller Ungern) som aldrig existerat paras med militant främlingsfientlighet som idag främst riktas mot muslimer.
och fattiga, mellan inhemskt och (ännu) utländskt, mellan den ena religionen och den andra.
Några analyser
Hur ska man kunna förstå det som händer? Finns det paralleller i det förflutna som kan ge oss åtminstone någon vägledning?
i en tid av förvirring söker man ledstjärnor som kan säga något väsentligt om det som sker i det som synes ske.
ett av de mest omsusade namnen bland bokläsande människor har under de senaste åren varit thomas Piketty, den franske ekono-men som år 2013 gav ut boken Le capital au xxie siècle (Kapitalet på 2000-talet),14 som nu också kommer i svensk översättning efter ett
globalt segertåg där kulmen nåddes i Usa. redan titeln på boken fick de flesta att associera till Karl Marx klassiska verk Das Kapital, Kapitalet, från 1867. traditionella ekonomer tillskrev Piketty alla de synder som de rutinmässigt anklagar Marx för, och entusiaster såg i boken ett nytt Kapitalet men för 2000-talet. i själva verket är avståndet mellan Piketty och Marx ganska stort. Piketty intresserar sig inte för tvekampen mellan arbete och kapital utan hans fokus är finanskapitalet. likheten ligger i det långa tidsperspektivet liksom i blicken för de växande och i längden katastrofala klyftorna mel-lan de få som genom sina rikedomar besitter alltmer makt och de många som därmed görs maktlösa. Piketty är själv angelägen om att framhålla Marx betydelse. Marx tes om den oändliga ackumula-tion av kapital är lika grundläggande för den ekonomiska analysen på 2000-talet som på 1800-talet, säger Piketty.
ett av de viktigaste resultaten av Pikettys analys är att den väl-diga spridning mellan förmögenheter som vi ser idag i mycket påminner om situationen före första världskriget. Den mörka perioden mellan 1914 och 1945 förstörde mycket och däribland också de väldiga förmögenheterna. en avsevärt mer jämlik värld trädde fram ur ruinhögarna, och nu började det som med ett vackert franskt uttryck kallas Les trente glorieuses (de tre lysande decennierna). tiden fram till 1970-talets kris kännetecknades av en stark ekonomisk utveckling i europa, Usa och Japan, och den kom inte bara de bäst situerade till godo.
Mellan oss och de tre lysande efterkrigsdecennierna ligger
vad Piketty kallar ”den anglosaxiska konservativa revolutionen av år 1979–80”. Med thatcher och reagan och hela den väldiga politisk-ekonomiska rörelse som de ställde sig i spetsen för tilltog ojämlikheten i samhället, och den utvecklingen fortsätter än idag.
Piketty visar den drastiska förändringen i sina historiska dia-gram. vi är helt enkelt på väg tillbaka till den situation som rådde före Första världskriget, om än på en mycket högre teknisk nivå.
ledande ekonomer finner denna process helt naturlig. Kanske noterar de den inte ens? Piketty har en hel del beska ord att säga till sina kolleger. De har ofta en ”infantil kärlek till matematik och rent teoretiska spekulationer” som döljer deras starka ideologiska engagemang. efter krisen 2008–09 fortsätter de som om ingen-ting hänt. De vill inte se sambandet med den ekonomiska obalan-sen. De lever i en idyllisk värld där jämvikt råder och där de rika blir belönade efter förtjänst.
skillnaderna i arbetsinkomster ter sig i det ljuset helt berät-tigade. De beror på att vissa kvalifikationer är mer efterfrågade än andra. Piketty förnekar inte att vissa löneskillnader kan vara befogade om man accepterar att överlägsna meriter ska belönas.
Men det stora problemet är inte skillnaderna i arbetsinkomster utan i kapitalinkomster. Det är där som likheterna med århund-radet före 1914 blir slående. återigen kan på sikt de ärvda förmö-genheterna bli den enda säkra vägen till ett liv i behaglig lyx.
Pikettys botemedel mot tidens onda är en starkt progressiv beskattning av alla kapitalinkomster. Hur genomförbart hans pro-gram är, undandrar sig fullständigt min bedömning (en enorm maktapparat stöttar den nuvarande ordningen). Däremot är jag säker på att hans krav är befogat. Den konservativa revolutionen för drygt 30 år sen har skapat en orättfärdig ordning vars konse-kvenser blir alltmer ödesdigra. Kapitalinkomsterna är år efter år större än den totala tillväxten. när rikedomarna samlas hos de lyckliga få, lämnas de fattigaste i sticket, och klimat- och andra miljöproblem framstår som olösliga.
Pikettys bok andas trots det mörka scenariot en viss optimism. Han vill gärna axla rollen som en upplysningsman i det tidiga 2000-talet och hoppas att andra intellektuella och inte minst sam-hällsvetare och historiker ska göra honom sällskap. ”Den histo-riska erfarenheten förblir vår viktigaste kunskapskälla”, förklarar han emfatiskt.
andra författare som under senare år befunnit sig i uppmärk-samhetens centrum sysslar med framväxten av det nya klassamhälle som vuxit fram decennierna kring år 2000. Den som i det samman-hanget uppmärksammats allra mest är en brittisk ekonom, Guy standing. Han har skrivit en bok som också översatts till svenska: Prekariatet: den nya farliga klassen (2011).15 till prekariatet räknar
standing nutidsmänniskor som lever i en oavlåtligt osäker situation. Han urskiljer tre olika skikt: dels arbetare som genom avindustria-liseringen förlorat sina jobb utan utsikt till nya, dels flyktingar från jordens krishärdar som tvingas ut i samhällets marginaler, dels och slutligen välutbildade människor som hänvisas till tillfälliga, alltid lika osäkra anställningar som interfolieras av perioder av arbetslös-het. Det är en mångfald som kanske är alltför stor för att begreppet ska bli hanterligt. Men det finns ett viktigt sammanhållande band som har med arbetsmarknad och anställningsförhållanden att göra. allt fler hänvisas till ett diffust gränsland mellan tillfälliga jobb och inga jobb alls. Den relativa trygghet som arbetarrörelsen kämpade sig till blir alltmer kringränd, och de sociala skyddsnäten blir glesare eller trasas sönder i återkommande kriser.
Det kan vara intressant att jämföra standings klassbegrepp med det som Marx laborerade med. Den Marx som tillsammans med engels skrev Kommunistiska manifestet skulle väl snarast räkna pre-kariatet till trasproletariatet (trots alla skillnader i övrigt), medan den senare Marx, som i hög grad utvecklat sin samhällsteori, snara-re skulle se det som en väsentlig del av den arbetets snara-reservarmé, som är viktig för att kapitalägarna ska kunna pressa ner lönerna. Det är tydligt att prekariatet har just den funktionen. Företagsledare och andra toppar inom näringslivet liksom borgerliga politiker pekar gärna på sänkta löner som det enda säkra botemedlet mot arbets-löshet. i deras perspektiv är det säkert riktigt. Möjligheten att låta lönerna ta en större del av de totala kostnaderna innebär med nöd-vändighet minskad vinst för företagen plus en växande skattbörda för att finansiera den offentliga sektorn.
Guy standings lösning går i helt motsatt riktning. i en ny bok, En färdplan för prekariatet som också översatts till svenska,16 talar 15 Guy standing, En färdplan för prekariatet: vägen till ett fullvärdigt
medborgar-skap, Göteborg 2014. 16 Guy standing, 2014.
han om nödvändigheten av medborgarlöner. varje medborgare skulle därmed ha en garanterad minimalstandard.
Det är en vacker tanke men frågan är om den är realistisk. vi har under de senaste decennierna sett en kraftig maktförskjutning i samhället som inleddes med det som Piketty kallar den anglosax-iska konservativa revolutionen. ”Mindre stat, mer samhälle” var ett av slagorden som bar fram denna revolution, och i realiteten betydde det mindre inflytande inte bara för politikerna utan också för deras väljare, alltså medborgarna. i motsvarande mån ökade marknadens eller rättare sagt de stora marknadsaktörernas makt. vanliga människor blev mer och mer beroende av deras köpkraft.
Medborgarna hade blivit konsumenter.
i ett sådant läge ter sig tanken på medborgarlöner närmast utopisk. sanningen är ju att en mindre del av standings prekariat gripits av den högernationella våg – med mer eller mindre marke-rade inslag av fascism och nazism – som rullar fram med allt större kraft sedan några årtionden. Marknadens globalisering har skapat en känsla av maktlöshet och vilsenhet. Har man inget annat att känns sig stolt över, försöker man vara det över det land där man råkar vara född. Man ingår i vad som benedict anderson träf-fande kallar en imaginär gemenskap.17 Ur denna gemenskap ute-sluter man alla dem som upplevs som på något sätt främmande.
Det är säkert en längre och mödosammare väg som återstår innan människor åter kan bli mer medborgare än konsumenter. längs denna väg måste man också på något sätt komma till tals med andra överhängande hot bland vilka miljön i allmänhet och klimatet i synnerhet är det mest brännande.
Slutord
när lennart olausson var min doktorand på 1970-talet och början av 1980-talet såg världen på många sätt mycket mörk ut. idag ter den sig ännu mörkare. Men i en sådan värld finns det många upp-gifter även för energiska pensionärer. en av dem är otvivelaktigt att skärskåda samtiden och dess rötter både i ett nära och ett mer avlägset förflutet. För den uppgiften passar idéhistorikern väl.
17 benedict anderson, Den föreställda gemenskapen: reflexioner kring nationalis-mens ursprung och spridning, Göteborg 1993.
anderson, benedict, Den föreställda gemenskapen: reflexioner kring natio-nalismens ursprung och spridning, Göteborg 1993.
Dahlbom, bosse, ”Äsch, boken är snart död…”, i Pedagogiska Maga sinet 1/2000.
ekström, andreas, Google-koden, stockholm 2010.
ericson, bengt, Den nya överklassen: en bok om Sveriges ekonomiska elit, rimbo 2012.
Karlsohn, thomas, Teknik retorik kritik: Om IT-bubblan och dato-riseringen av den svenska skolan, stockholm 2009.
Kasner, edward & James r. newman, ”nya namn i stället för gamla”, i Sigma, stockholm 1960 (1956). liedman, sven-eric, I skuggan av
framtiden: Modernitetens idé historia, stockholm 1997.
liedman, sven-eric, ”Forord til den norske utgaven”, i Den moderne verdens idéhistorie: I skyggen av fremtiden, oslo 2013.
Makteliten – kommer tillbaka, stockholm 2012.
Piketty, thomas, Le capital au XXIe siècle, Paris 2013.
Putnam, robert, Den ensamme bow-laren: den amerikanska medborgar-andans upplösning och förnyelse, stockholm 2001.
rothstein, bo, Sociala fällor och tillitens problem, stockholm 2003.
standing, Guy, En färdplan för prekariatet: vägen till ett fullvärdigt medborgarskap, Göteborg 2014. sturmark (författargrupp), Christer,
Starta Internet, stockholm, 1996. sturmark, Christer,
Renässansmännis-kans återkomst, stockholm 1997. turkle, sherry, Alone Together: Why
We Expect More from Technology and Less from Each Other, old saybrooke, Conn. 2011. http://www.resume.se/nyheter/ media/2013/03/27/peter-englund- om-googles-forsok-att-stoppa-ogooglebart/(2015-01-21).
referenslista
alldeles nyss tycktes europa stå för själva framtiden. Kommunis-men hade fallit i östeuropa, nästan utan att ett skott avlossats. De nya demokratierna i Centraleuropa sades stå för ett nytt europa. integrationen hade stora framgångar med ett antal fördjupningar av samarbetet, med bland annat en egen valuta, utvidgningar av kretsen av medlemmar samt mängder av avtal med angränsande länder och handelspartners över hela världen. böcker publicera-des som understödde den hoppfulla bilden av europas och fram-för allt eU:s framtid. Det är värt att notera titlarna på två böcker som båda utkom för tiotalet år sedan; den brittiske statsvetaren Mark leonards Why Europe will run the 21st century (2005) och den amerikanske ekonomen Jeremy rifkins The European Dream: How Europe’s Vision of the Future Is Quietly Eclipsing the American Dream (2004).
nu har mycket av detta ändrats. i den samtida europeiska debatten talas det betydligt mindre om framgångar och mer om skickelsediger nedgång. titlarna talar om kris och inkluderar ord som ”dödläge”, ”nedgång” och ”dömd”. ett par exempel som vi strax ska återkomma till är The Decline and Fall of Europe och Europe’s Deadlock. också utanför europa är nedgången ett etablerat tema. Den amerikanske historikern Walter laqueurs två böcker om europa ger syn för sägen: The Last Days of Europe: Epitaph for an Old Continent och After the Fall: The End of the European Dream and the Decline of a Continent. europa ses som en sjukling och till och med som en pensionär eller ett museum i jätteformat och det rör både hur europeiska unionen styrs och tillståndet på kontinenten i dess helhet. europadebatten har en dramatisk aura som vi inte har sett på många årtionden. För att finna en debatt med motsvarande intensitet på temat europas kris och nedgång får vi gå tillbaka till
mats andrén
mellankrigstiden. i det följande ska jag först uppehålla mig vid den samtida diskussionen för att därefter blicka bakåt.
1.
Den europeiska nedgången förklaras emellanåt med fallande födelsetal och ibland med att både Usa och Kina har en högre teknologisk skicklighet och innovationskraft. ofta kopplas ned-gången samman med hela västvärldens minskade ekonomiska dominans. i argumentationen pekas då på misshushållning med de ekonomiska resurserna och en undermålig ekonomisk politik, framför allt att staterna har spenderat för mycket pengar som de inte har täckning för vilket i sin tur har drivit på en utbredd kon-sumtionsorienterad kultur. Geografen Dambiso Maya har i How the West Was Lost framfört att den misslyckade ekonomiska poli-tiken har pågått under femtio år och resulterat i en nedgång där väst nu nått en så kallad ”tip point” där andra är på väg att ta över rollen som världens ledande kraft. i väst har själva grunderna för en tillväxtinriktad ekonomisk politik förspillts.1
inte så sällan förklaras nedgången vara kulturellt rotad och till-ståndet så allvarligt att det är oundvikligt att det europa som vux-it fram efter andra världskriget kommer att gå under. enligt den före detta bankmannen Francesco bongiovanni har nedgången flera aspekter. Han hävdar i The Decline and Fall of Europe att kom-missionen i bryssel levererar alltför många och alltför detaljerade lagar. eU beskrivs som en makt bestående av eliter och byråkra-ter. i europa har det spridits en kultur där det är väsentligt att dra personliga fördelar av systemet och som har utvecklats till en slags rättighetscivilisation. traditionella värderingar förlorar mark och istället möts vi av egoism och en väl utvecklad hedonism. Det har gått så långt att barnens och barnbarnens framtid har intecknats av det enda skälet att i samtiden kunna njuta av en kostsam livsstil. Det här sägs framför allt gälla sydeuropa, men också storbritan-nien, irland och Frankrike pekas ut. europas nedgång visar sig som en brist på innovationer och brist på nödvändiga investe-ringar i forskning och utveckling. tillväxt är inte längre del av den europeiska kulturen och européerna nöjer sig med
medelmåt-1 Dambisa Moyo, How the West Was Lost: Fifty years of Economic Folly – And the Stark Choices Ahead, london 2012, s. 87ff.
tighet. bongiovanni påstår att den avgörande frågan är vad som ska hända med social sammanhållning och politisk stabilitet. Den samtid krisen rör inte bara vad som ska hända med euron och den europeiska unionen; ”it is a crises of the entire european model, construct and philosophy of life”. Mot bongiovannis teser kan invändas att de inte är koherenta. Han är mycket medveten om skillnaderna inom europa där tyskland och några andra länder i Central- och nordeuropa har haft en betydligt bättre ekonomisk utveckling. Den viktigaste invändningen är att vad han kallar en rättighetskultur är institutionaliserad som den europeiska väl-färdsstaten, som är väl så viktig i dessa länder som i sydeuropa.2
sedan den ekonomiska krisen bröt ut i europa 2008 har det rasat en intensiv debatt runt den europeiska integrationen. som-liga menar att problemen enbart rör den gemensamma valutan och mycket har sagts och skrivits om vilka åtgärder som är nöd-vändiga i en ekonomisk politik som på såväl den nationella som den överstatliga nivån kan leda eU och framför allt euroländerna ut ur krisen. en del av detta är som sig bör tämligen tekniskt och rör monetära och fiskala strukturer. Men en hel del rör vidare frågor om tillståndet inom unionen och tar upp politiska, sociala och även moraliska frågor. i den vida debatt som förs bland poli-tiker, experter och intellektuella tas flera teman upp som handlar om det europeiska samarbetets grundläggande karaktär och den europeiska integrationens framtid. några ämnen som behandlas i nära anslutning till nedgångstemat är effektiviteten i de europe-iska institutionerna, uppdelningen av europa i olika delar och en europeisk identitet.
Effektivitet. skeptiker till den europeiska unionen har ofta vänt sig mot institutionernas bristande effektivitet. Hans Mag-nus enzensberger framhäver att de tar makt från såväl medbor-garna som de nationella institutionerna; eU föredrar ett aukto-ritärt sätt att styra där direktiv och regleringar används före lagar vilket tenderar att leda till att demokratin akterseglas.3 experter
på monetära frågor i europa, som David Marsh, har presenterat
2 Francesco M. bongiovanni, The Decline and Fall of Europe, new York 2012, s. 39f, 124f, 130, 140ff, 206, 219, 278, 292.
3 Hans Magnus enzensberger, Sanftes Monster Brüssel oder Die Entmündung Europas, berlin 2011, s. 69ff.
pessimistiska diagnoser på eurokrisen och hävdat att en grund-läggande svaghet är att den europeiska centralbanken saknar en politisk motpart. Marsh anför i Europe’s Deadlock att en effektiv lösning vore att inrätta en politisk union med ett centralt finans-ministerium, men hävdar samtidigt att något sådant inte kommer att inrättas eftersom det finns starka nationella intressen inom unionen som drar åt olika håll där vissa till och med tjänar på obalanserna. Hans slutsats är att de europeiska institutionernas effektivitet inte kommer att förbättras på något radikalt sätt och att dödläget kommer att bestå.4
ett argument för de europeiska institutionernas existens är att medlemsländerna inte klarar sig själva, eller att de åtminstone skulle prestera sämre utan dem. staterna är små med begränsade resurser och strukturella svagheter och eU:s syfte är att möta gemensamma problem på ett effektivt sätt. Det är inte någon överraskning att eU:s försvarare hävdar att kritikerna har fel. argumenten är att integrationen har varit framgångsrik i att skapa en ordning där länderna inte krigar med varandra och i att skapa en gemensam marknad som bidrar till att ländernas ekonomier växer. Därtill kommer utbredning av demokratiskt styrelseskick som uppenbarligen är starkare i Central- och sydeuropa idag än för fyrtio år sedan. statsvetaren John McCormick menar att de europeiska känslorna blir allt starkare och att europa framstår som en modell för resten av världen att följa med sin politiska modell som omfattar mjuka maktrelationer på den internationella arenan och inom europa ett fredligt sätt att lösa konflikter genom en ständigt pågående integration. McCormicks budskap är att den europeiska unionen spelar en viktig roll och har uppnått mycket som är värt att försvara. Den är inte mer elitistisk än sina med-lemsländer, ofta till och med mer transparent och öppen. Dess institutioner är förhållandevis effektiva, med bara 27 000 tjänste-män (och 13 000 översättare) vilket är mycket mindre än vad med-lemsländerna räknar in. inte mer än 15 procent av alla lagar intro-duceras av eU och de rör oftast internationella relationer och i första hand handel. Därtill finns ett remarkabelt stöd för eU och euron trots de omtumlande krisåren. Men McCormick är typisk
4 David Marsh, Europe’s Deadlock: How the Euro Crises Could Be Solved – and Why it Won’t Happen, london 2013, s. 18, 26ff, 65.
i sitt försvar för eU då han ändå påtalar ett antal reformer som behöver genomföras; även de mest hårdnackade eU-kramarna vill se förändringar.5 så påtalar eU-tjänstemannen Jean-Claude
Piris i sitt försvar för integrationen att institutionerna kunde vara betydligt mer flexibla och att det tar alldeles för lång tid att fatta beslut.6 På samma sätt kräver anthony Giddens mer av ledarskap
och demokratiskt deltagande.7
Uppdelningar av Europa. som en bakgrund till den aktuella diskussionen är det värt att understryka de kontroversiella frå-gorna om europas inre gränser: i vilken utsträckning ska eU vara en homogen gemenskap? vilka är de viktigaste gränsdragningarna i europa? hur definieras dessa? efter kommunismens fall fram-stod med all önskvärd tydlighet gränsen mellan väst- och öst-europa som godtycklig. Den allt större klyftan mellan syd- och nord europa har uppmärksammats under senare år. Marsh under-stryker att krisen har varit till de norra medlemsländernas fördel medan de södra länderna varit förlorare och att eU blivit mer uppdelat än tidigare.8 sociologen Ulrich beck varnar för en
väx-ande klyfta mellan de maktlösa och de mäktiga, mellan den breda massan och den europeiska eliten. Hans förslag är att upprätta ett samhällskontrakt för europa som ska syfta till att befordra den fortsatta integrationen, främja social välfärd och stimulera demo-kratiska former som överskrider olika uppdelningar av europa.9
Det finns en påtaglig gränsparadox i den europeiska inte-grationen. vissa gränser mellan medlemsstaterna spelar en allt mindre roll och tenderar i vissa fall att försvinna allteftersom den legala, ekonomiska och politiska integrationen fortgår. Men samtidigt framhävs vissa äldre kulturella gränser till följd av för-stärkt regional autonom, till exempel för basker, samer, katalaner och skottar. andra kulturella gränser är nya till följd av de senare
5 John McCormick, Why Europe Matters: the Case for the European Union, ba-singstoke 2013, s. 19–26, 146–182.
6 Jean-Claude Piris, The Future of Europe: Towards a Two-speed EU?, Cambrid-ge 2012, s. 11–19.
7 anthony Giddens Turbulent and Mighty Continent: What Future for Europe? Cambridge 2014.
8 David Marsh, 2013, s. 18–26.
årtiondenas migration som har fört religiös och språklig mång-kulturalism till europa, vilket nationalistiska strömningar över hela europa tar till intäkt för att stärka de traditionella nationella kulturella gemenskaperna och att vända sig mot det europeiska samarbetet. som ett resultat är idag de kulturella gränserna mer accentuerade än tidigare.
i den pågående krisen vill vissa debattörer introducera en ny gräns i eU med syfte att öka hastigheten i integrationen och på så vis bädda för en väg ut ur eurokrisen. Men skulle en sådan uppdel-ning vara av godo eller av ondo? Piris efterfrågar en integration som fördjupas och förs snabbare framåt för en mindre grupp av länder, medan övriga tar en långsammare väg. euroländerna skulle bilda en avantgardegrupp som stärker sitt interna samarbete, eftersom de redan valt ett närmare samarbete genom sitt inträde i eurozonen.10
ledaren för det brittiska liberala partiet David owen har utarbe-tat en plan för ett framtida europa där integrationen går framåt med två olika ambitioner. Hans förslag är en större gemensam marknad som kallas för den europeiska gemenskapen där länderna arbetar tillsammans som självständiga stater som låter vissa delar av den nationella makten samlas i överstatliga organ, men behåller väsentliga delar av makten inom sin egen suveränitet. Han menar att turkiet, Ukraina och balkan-länderna skulle kunna infogas till ömsesidig båtnad. Det skulle bli en gemenskap som koncentrerar sig på handel- och miljöpolitik, liksom att koordinera utrikes- och säkerhetspolitik. europeiska unionen skulle bestå av ett mindre antal stater som väljer att fortsätta med euron. tyskland tänks ta ledningen och Frankrike förväntas följa efter. owen menar att det troligaste är att eurozonen kommer att leva vidare, men att den kommer att kräva en integration som är djupare än den vi ser idag. euroländerna kommer att gravitera mot en gemenskap med en samlad regeringsmakt och owen förväntar sig att de i slutändan väljer att kalla sig för europas förenta stater. Han betonar att stor-britannien inte bör ingå i den senare gruppen. De nuvarande vill-koren för att delta är rimliga men en fördjupad integration skulle vara destruktiv för landet.11
10 Jean-Claude Piris, 2012, s. 147.
11 David owen, Europe Restructured: the Eurozone Crises and its Aftermath, York 2012, s. xxx-xxxvii, 301–334.
i den aktuella diskussionen framstår också europas yttre grän-ser som kontroversiella. vilka länder ska betraktas som europeiska? Huruvida ryssland och turkiet är europeiska stater är en fråga som ständigt återkommer. och för att gå mer rakt på sak: var slutar europa? vid Finlands, estlands, lettlands och litauens östra gräns eller vid Ural? vid gränsen mellan turkiet och bulgarien? vid det tidigare habsburgska imperiets östra gräns som gick strax bortom den nuvarande ukrainska staden lviv? eller går gränsen någonstans genom östra delen av Ukraina? eller bortom Ukrainas gränser?
Europeisk identitet. vissa anför europeisk identitet som en hävarm för att ta europa ur krisen. Då tänker man sig att det är med en gemensam kulturell grund som europa kan stå emot cen-trifugala krafter. idén hos den italienske författaren Umberto eco är att europa kan stärka sin enhet genom gemensamma symboler och olika slag av ”branding”.12 Det har sagts att den nuvarande
kri-sen kommer ur en brist på gemensam identitet. Francis Fukuyama anför att det verkligen är en stark identitet som är vägen mot en starkare ekonomisk och politisk integration.13 Mot det kan anföras
att den fördjupade ekonomiska integrationen med införandet av euron har följts av starkare nationalistiska tendenser. trångmålen står för vissa att finna i de nationella identiteterna medan andra påtalar den europeiska identiteten som problem. Daniel Hannan, författare och MP för brittiska torys, tar till starka anticentralistiska argument. Han jämför till och med eU med gamla kommunistiska samhällen när han talar om europeiska apparatchiks och betonar klyftan mellan vad som officiellt sägs och vad som är sanningen precis som dissidenter gjorde i det forna östeuropa. Hans huvud-sakliga argument för att storbritannien bör lämna eU är att gynna den egna nationalismen som han ser som ett skydd mot totalitära ideologier och själva källan till framsteg och rikedom.14
Det har påtalats att själva krisen har stärkt den europeiska
iden-12 Umberto eco, ”it’s culture, not war, that cements european identity”, i The Guardian 2012-01-26 http://www.theguardian.com/world/2012/jan/26/um-berto-eco-culture-war-europa .
13 Francis Fukuyama, ”the Challenges for european identity”, i The Global Journal 2012-01-11, http://theglobaljournal.net/group/francis-fukuyama/ article/469/
14 Daniel Hannan, A Doomed Marriage: Britain and Europe, london 2012, s. ixf, 20, 73, 110f.
titeten, i så motto att det nu finns en gränsöverskridande debatt om vilken väg eU ska slå in på, liksom det finns ett spritt engagemang för vad som händer i de olika länderna.15 en känsla har vuxit av
att de lösningar som eU presterat har varit alltför hjärtlösa. val i enskilda stater följs över hela eU med stort intresse. Diskussionen om de populistiska partiernas framgångar är i hög grad europeisk. Det är inte möjligt att undvika de övergripande europeiska frågor-na och sammanhangen genom att argumentera för att europa är blott en idé eller föreställning. europa existerar både som en insti-tutionell gemenskap och ett kulturellt sammanhang.
ett viktigt inslag i skapandet av kollektiva identiteter är ange ett ursprung och att placera dess början vid ett bestämt tillfälle eller skede i historien. För europas del brukar flera olika svar ang-es, de tidigaste är antiken och de senaste själva integrationens som inleddes under 1950-talet. Däremellan finns medeltiden, renässan-sen och upplysningen som andra möjligheter att fastställa som europas ursprung. idéhistoriker har ringat in olika innebörder av idén genom historien. Från antiken finns tanken att europa står för ett speciellt styrelseskick, från medeltiden föreställningen om europa som en kristen kontinent. renässansens individua-lism och upplysningsidéerna tillförde ytterligare innebörder, lik-som den moderna välfärdsstaten efter andra världskriget. i debat-ten om en europeisk identitet är det omstritt vilken som är dess grundläggande innebörd, om det är kristendomen eller välfärds-staten, om det är individualism eller tolerans.
Frågor om identitet och ursprung ger ofta en grund för att vända sig mot framtiden och ställa frågan vad som kommer att hända med europa. Är europa på tillbakagång och är det i så fall en oåterkallelig process? Kommer europa att marginaliseras och med minskande välstånd tvingas avstå från de sociala ambitioner vi vant oss vid. Är europas ögonblick i historien till ända? eller kommer europa att omvandlas till något helt annat? sådana frå-gor har varit aktuella tidigare i historien.
2.
Föreställningar om en nedgång för europa är allt annat än nya. tvärtom har de haft en påtaglig närhet till europaidén alltsedan
dess etablering på bred front under den sena upplysningen. Upp-lysningens begrepp om kulturens och civilisationens framsteg, liksom tanken att européerna var förutskickade att leda världen, var inte nog för att släppa den frätande misstanken att allt som uppnåtts bara var tillfälligt och att europa i själva verket stod inför minskat inflytande i världen och förlust av sina rikedomar. betydande arbeten underströk tidigare civilisationers sårbarhet och ändlighet, vilket lämnade läsaren med den obesvarade frågan om när och på vilket sätt europas nedgång skulle äga rum. temat angavs redan i titeln till edward Gibbons monumentala The His-tory of the Decline and Fall of the Roman Empire (1776–1788). Jean Jacques rousseau hävdade vid samma tid att moralen hade gått tillbaka sedan dess höjdpunkt under antikens rom.16 längre fram
iakttog alexis de tocqueville en nedgång i den personliga frihe-ten och det lokala självstyret som en konsekvens av den franska revolutionen och han betraktade europas nedgång som oundvik-lig. Comte de Gobineau varnade för en kommande degeneration tillföljd av att ledande och överlägsna europeiska civilisationer korsades med underlägsna raser. Jacob burckhardts betraktelser över världshistorien, som han presenterade som föreläsningar i basel 1868–71, ifrågasatte idén om ett modernt framsteg. För honom var moralen varken mer utvecklad eller mer spridd i det samtida europa än vad den hade varit tidigare. Han presenterade det samtida europa med bister blick som inbegripen i en konstant kris efter att franska revolutionen implementerat alltför stora för-hoppningar på vad staten kan åstadkomma.17
Känslan av kris försvann inte runt sekelskiftet 1900, trots den optimism som genomsyrade perioden. Detta var la belle époque med en blomstrande kultur och en snabbt växande ekonomi, såväl liberaler som socialister hade stora förhoppningar på allt vad det framväxande samhället skulle kunna erbjuda av välstånd, medbor-gerliga rättigheter och frihet. optimismen var i betydande grad knuten till statens nya kapaciteter för att tillgodose olika behov genom att inrätta nya institutioner och att bedriva socialpolitik.
16 Jonathan israel, A Revolution of the Mind: Radical Enlightenment and the In-tellectual Origins of Modern Democracy, Princeton 2010, s.158.
17 Jacob burckhardt, Weltgeschichtliche Betrachtungen, stuttgart 1921. För en överblick av nedgångsidén se arthur Herman, The Idea of Decline in Western History, new York 1997.
Moderniseringen hade förvisso många försvarare, men den stötte också på kritiker. en av studenterna som lyssnade på burkhardt var filosofen Friedrich nietzsche som i flera inflytelserika arbeten fortsatte att kritiskt diagnostisera den samtida civilisationen.
Även om det fanns kritiker var europaidén årtiondena före kri-get huvudsakligen fylld av den optimistiska andan. européerna hade erövrat världen, delat den mellan sig, skapat en tidigare okänd rikedom och drivit den tekniska utvecklingen till nya höjder. Det stora kriget förändrade mycket. nu vändes all energi och teknik mot dem själva i de inbördes striderna. Kriget som sådant betraktades tidigt som en europeisk kris, men det kom snart att ses som symp-tom på vitsymp-tomfattande kris för den moderna civilisationen. Före kriget avslutats hade oswald spengler publicerat Der untergang des Abendlandes som blev emblematisk för mycket av den kritik som skulle komma. Han presenterade nedgången som ett föreliggande faktum; precis som alla tidigare kulturer skulle västvärldens kultur komma till sin slutpunkt och den hade redan nått sitt slutstadium.
efter första världskriget förknippades europa med både opti-mism och pessiopti-mism. Kriget gav skäl till pessiopti-mism och förtviv-lan, men samtidigt sattes hopp till civilisationens löften och till en europeisk ordning i världen. vid mitten av 1920-talet fördjupades förhoppningarna på en varaktig fred på kontinenten. Minnesmär-ken för de stupade soldaterna restes i belgien, Frankrike och stor-britannien. Det avslutade kriget förväntades ofta vara det sista och i många länder skedde en nedrustning. belgien, Frankrike, tyskland, storbritannien och italien ingick en överenskommelse i locarno 1925 med det explicita syftet att garantera fred i västeu-ropa. Utrikesministrarna för storbritannien, Frankrike och tysk-land tilldelades därefter nobels fredspris. austen Chamberlain mottog priset redan 1925 och det delades av aristide briand och Gustav stresemann året därpå.
Kris och nedgång förblev framträdande teman i den politiska och kulturella debatten under mellankrigstiden. De presenterades ofta tillsammans med appeller om att handla och att agera på ett sådant sätt att kris och nedgång skulle undvikas. europa skrevs in i ett episkt drama med ett okänt slut. Makt och härlighet hade erövrats, teknologin hade revolutionerats, tänkandet frigjorts och samhället organiserats på ett rationellt sätt. Men europas ställ-ning kunde inte tas för given.
i österrike och tyskland fanns den mest utvecklade civilisa-tionskritiken, vilket inte är så underligt mot bakgrund av att båda länderna med utgången av första världskriget hade förlorat sina provinser i Centraleuropa och tyskland sina kolonier. Civilisa-tionskritiken tog fasta på teman som var formulerade redan under slutet av 1800-talet; industrialiseringen, inflyttningen till storstä-derna, kapitalismen, individualismen, sekulariseringen och med-borgarrättsrörelsen. en framträdande exponent var richard Cou-denhove-Kalergi, känd som skapare av Paneuropa-rörelsen som ville se ett enat europa. Han menar att civilisationen hade gjort världsdelen till en straffanstalt där majoriteten av invånarna var tvångsarbetare och har förlorat sin naturliga frihet. De är bundna till sina maskiner, till staten, till ohälsosamma liv i smutsiga städer så att de inte kan utveckla sina potentialer. Hans plädering för ett enat europa utgår från att det finns en dubbel kris som rör själva grunden för dess civilisation. Han ser en politisk kris som kommer av att staterna misslyckats med att säkra fred, frihet och välstånd för medborgarna. europa kan bara räddas om länderna enas i en federation som ger möjlighet att åter upprätta moral och kultur. Men krisens yttersta grund menar han är etisk och följer av ett sammanbrott för den gemensamma världsbilden som vilade på kristendomen. istället förnekas Guds existens och en materia-listisk världsåskådning vinner spridning. européerna står därför utan både högre värden och ansvarskänsla. Det är dags att sprida en ny världsåskådning och en ny etik, som han tycker sig finna i Goethes panteism och estetiska ideal liksom i nietzsches vänd-ning till klassiska grekiska och germanska hjälteideal.
Coudenhove-Kalergi tar fasta på en europeisk anda där tek-niken har en speciell plats. Det är europas mission i världen att revolutionera tekniken, den har redan förändrat europa och starkt bidragit till dess ställning som ledande i världen. allt med tekniken är inte bra, som mekaniseringen, standardiseringen och en smaklös massproduktion. Men tekniken bär också på möj-ligheten att frigöra arbetarna från tvångsarbete och att förbättra deras liv. Med teknikens hjälp kan de komma att bo bättre, i upp-värmda och elektrifierade hus med egna trädgårdar. Med hjälp av nya kommunikationer kan de bo på väl tilltaget avstånd från fabrikerna och storstäderna kan demonteras. som många andra visionärer målar han upp talande bilder för sina huvudargument.
när han argumenterar för att den tekniska revolutionen är en drivkraft för att ena europa pekar han på hur kommunikationer har minskat avstånden. Precis som tågen ledde till att lokalpatrio-tismen övervanns i tyskland och italien innan länderna enades, minskar flygen avstånden i hans samtid och uppmanar européer-na att betvinga européer-natioeuropéer-nalismen. Coudenhove-Kalergi hyser ingen tvekan om europas storhet, om dess mission att befria männis-kan genom teknik och etik, samt dess handlingskraft att bygga sin framtid.18
en av de mest lästa böckerna om europas kris och nedgång var Massornas revolt av José ortega y Gasset som publicerade i spanien 1930 och snabbt översattes till bland annat engelska, tys-ka och svenstys-ka. bland dem som åberopade hans synpunkter finns den holländske historikern Johann Huizinga och den tyske för-fattaren thomas Mann. Från dessa tre kan vi utmejsla bilden av den nedgång som syntes vara nära förestående under 1930-talet. till bakgrunden hör flera krisfenomen. börskraschen 1929 följdes av den stora depressionen. ortega y Gasset skrev mot bakgrund av ett spanien som hade förlorat sina kolonier och låg i krig med Marocko, av en hårt kritiserad diktatur och en filosofisk debatt om vad som var den spanska särarten i relation till det moderna europa. i tyskland slutade den politiska krisen under tidigt 1920-tal med nazisternas maktövertagande. när Huizinga och Mann skrev om europas kris och nedgång 1935 hade inte bara tyskland utan en rad europeiska stater övergått från demokratiska till auk-toritära styrelseskick. Fascism framstod som en rimlig väg att slå in på inte bara i italien och tyskland utan också i spanien där general Franco snart skulle slå till mot den nyss störtade demo-kratiska republiken. Fascistiska grupper fanns över hela europa.
när det talas om en nedgång är det inte i första hand en till-bakagång i ekonomiska termer som avses, inte heller en reell för-svagning av europas maktställning i världen. Det är en annan slags nedgång som framhålls. För ortega är det snarare en känsla som har bemäktigat européerna och något som det talas om. efter att ha styrt världen under tre århundraden har tvivel uppstått i
18 r.n. Coudenhove-Kalergi, Revolution durch Technik, Wien 1932 (1922), s. 11f, 25–30, 40–80, och r.n. Coudenhove-Kalergi, Krise der Weltanschauung, Wien 1923, s. 8, 18–26.
europa om det kommer att fortsätta vara så.19 Mann talar om en
abdikation från förnuft och en speciell europeisk anda. nedgång-en kan iakttas i kulturnedgång-en, konstnedgång-en och i spridningnedgång-en av allehanda irrationalistiska tänkesätt. Den hotar de grundläggande europe-iska idealen av sanning, frihet och rättvisa.20 Huizinga förklarar
att krisen är kulturell och hämtar i första hand sina exempel från konst och intellektuellas idéer och teorier, bland annat inriktning-en mot dekadinriktning-ens inom litteraturinriktning-en och spinriktning-englers pessimism.21
De är överens om att den kulturella nedgången har svåra konsekvenser. För Huizinga markeras den av ett sökande efter omedelbara upplevelser och han nämner reklamen, politikens alla slagord och hur allvarliga frågor görs till roliga lekar. Heroism står högt i kurs vilket främjar dådkraft och vilja, men lämnar min-dre utrymme för reflektion och analys.22 Hos ortega följs den
försvagade självkänslan i europa av att dess traditionella normer vittrar bort och ersätts av en ny mentalitet där alla tilldelas rät-tigheten att ha rätt. De gamla normerna lämnas utan att nya sätts i dess ställe och européerna blir allt mer desorienterade.23 Mann
framställer samtiden som ett bakslag i jämförelse med 1800-talet och nu öppnas vägen för barbarism med både hot om förödande krig och civilisationens fall.24
Den moderna människan står på flera sätt i centrum för dis-kussionen. ortega tar sin utgångspunkt i en analys av moderni-tetens kris som framkallad av massans allt mer dominerande roll. Hans mest berömda idé rör massmänniskan och massrörelserna där individen tenderar att försvinna, med exempel hämtade från fascismen och syndikalismen där en ny människotyp framträder som bara drivs av viljan. Det är en människa som vill leda samhäl-let utan att ha den nödvändiga kompetensen, som inte accepterar objektiva moraliska normer, som lika lite vet att värdera
fram-19 José ortega y Gasset, Massornas revolt, stockholm fram-1934, s. 127f.
20 thomas Mann ”apell an die vernunft”, i Achtung Europa! Aufsätze zur Zeit, stockholm 1939 (1930), s. 80–91.
21 Johan Huizinga, I morgondagens skugga: en diagnos av vår tids kulturella onda, stockholm 1936 (1935), s. 7, 10, 102ff, 131–144.
22 ibid, s. 7, 10, 102ff, 131–144. 23 José ortega y Gasset, 1934, s. 127f. 24 thomas Mann, 1939 (1930), s. 92.
