”institutionen [för idé- och lärdomshistoria] i Göteborg har anse- ende för att vara teoretiskt inriktad. Där sysslar man med ’ideo- logi forskning’ och ’ideologianalys’”.1 orden är bo lindbergs och
fångar inte bara hur utomstående såg på institutionen utan stäm- mer väl överens med institutionens självbild under 1980-talet. när lennart olausson ser tillbaka på sina erfarenheter från insti- tutionen framstår årtiondet som det decennium då, med hans ord, ”Göteborgs profilen” uppstod och som det som var präglat av det ideologiteoretiska.2
institutionen var inte enbart känd för att vara teoretiskt orien- terad utan hade också en uttalad och välkänd vänster prägel. Denna kan nog förklaras både av det ideologiska klimatet under 1960- och 1970-talen och en bit in på 1980-talet men också av att sven-eric liedman var verksam där. Han hade disputerat på institutionen 1966 och blev 1979 dess professor. något som låg i tiden, i syn- nerhet på vänsterkanten, var ideologi, och institutionens inrikt- ning mot ideologi utvecklades i riktning mot olika aspekter av ideologi som ”ideologi – vetenskap – samhälle” och ”ideologiska förändringar”. På institutionsnivå avsatte den ideologi teoretiska satsningen skrifterna Om ideologi och ideologi analys3 samt Ideologi 1 bo lindberg, ”Metod, teori och retorik”, i Henrik björck (red.), Idé- och
lärdomshistoria i Göteborg 1997: Ställningar och förhållanden efter fyrtio år, institutionen för idé- och lärdomshistoria, Göteborg 1997, s. 51. Utom- stående syftar här på personer utanför institutionen och inte på bo lindberg även om han skriver, ”själv stod jag vid sidan av detta”, ibid, s. 61. 2 lennart olausson, ”Från det ena till det andra”, i Henrik björck (red.), Idé-
och lärdomshistoria i Göteborg 1997: Ställningar och förhållanden efter fyrtio år, institutionen för idé- och lärdomshistoria, Göteborg, 1997, s. 100.
3 sven-eric, liedman & ingemar, nilsson, red., Om ideologi och ideologianalys, Göteborg: institutionen för idé- och lärdomshistoria 1989 [1982].
och institution. individuellt författades ett antal avhandlingar med en teoretisk bas i ideologianalys.
i det följande ska en kort och summarisk genomgång göras av hur institutionens ideologianalytiska arbete kunde te sig. till det- ta kommer en jämförelse med diskursteori så som den utformades av ernesto laclau och Chantal Mouffe. lik het erna är påfallande och man kan ställa frågan hur stora skillnaderna är. överensstäm- melserna kommer sig inte minst av att båda inriktningarna har sina rötter i marxismen och man kan kanske rentav specificera detta till althusserskolans marxism, åtminstone till viss del. Men huruvida laclaus och Mouffes bok från 1985, Hegemony and Socia- list Strategy befinner sig inom det marxistiska fältet, visserligen med prefixet post, kan betvivlas. själva ser de sig som postmarx- ister. vidare relateras Göteborgsinstitutionens ideologiprofil och laclaus och Mouffes diskursteori till stuart Halls ideologi- och diskursteori som intar en mellanposition mellan göteborgsk ideo- logiteori och post(marxistisk) diskursteori.
i Om ideologi och ideologianalys från 1982 medverkade de flesta av institutionens disputerade. liedman skrev den inledande och övergripande texten som följdes av nedslag i de enskilda forskar- nas specialområden. Ideologi och institution utkom sex år senare med liedman och olausson som redaktörer, övriga författare var doktorander. Här är effekterna av institutionens inriktning mot det ideologiteoretiska märkbara, en stor andel doktorander tog intryck av det förhållningssätt som utarbetades under 1970- och 1980-talen. Det var en inskolningsprocess som explicit började på b-kursen för att sedan fördjupas under C-kursen. Förklaringen till att det, såvitt jag vet, inte gavs några doktorand kurser i ämnet berodde förmodligen på att studenterna via seminarier och själva fördjupade sig i ämnet.
Det var framför allt sven-eric liedman som arbetade med ideologi i en eller annan form. i första upplagan av hans bok Motsatsernas spel från 1977 ägnades en stor del av den fjärde och avslutande delen åt ideologi.4 Det som bland annat var viktigt
för honom var att ideologiteori innebar ett textteoretiskt förhåll- ningssätt vilket kan sägas ha gällt för hela institutionen. Det var
4 sven-eric liedman, Motsatsernas spel: Friedrich Engels’ filosofi och 1800-talets veten skaper, bo Cavefors, staffanstorp 1977.
inte aktuellt att utreda ideologibegreppet för utredningens egen skull utan för att utarbeta ett instrument för analys av texter. Den omfattande internationella diskussionen om ideologi var något som lästes men sällan skrevs om.5
Kontextualisera alltid!
vid sidan om liedman var det framför allt eva-lena Dahl och lennart olausson som arbetade med ideologibegreppet. i det föl- jande kommer jag att ta upp hur de två förstnämnda arbetade med tolkning av ideologiska texter. Det ovan nämnda ointresset för ett teoretiserande för teoretiserandets egen skull framgår av den första meningen i Dahls avhandling: ”Här kommer inte att diskuteras de många olika betydelser som kan läggas in i begreppet ideologi.”6
olausson hänvisar i sin avhandling till Dahls begreppsapparat men avstår till skillnad från henne att analysera fram en latent ideologi hos de tänkare han studerar, istället inriktar han sig på relationen mellan vetenskap och ideologi.7 begreppet latent ideologi är häm-
tat från liedman och jag återkommer till det.
i kapitlet ”om ideologier” i Om ideologi och ideologianalys utvecklar liedman en metod för analys av ideologier som i stora delar stämmer överens med Dahls sätt att närma sig det ideo- logiska hos locke och rousseau, det vill säga de författare som hon studerar i sin avhandling. Men innan vi går in på hur hon gör måste definitionen av en ideologisk text beskrivas.
På den ideologiska textens yta befinner sig den så kallade manifesta ideologin som innehåller verklighetspåståenden, värde- ringar och normer. inte minst det sistnämnda är viktigt eftersom en ideologisk text kännetecknas av att den är handlingsinriktad.
5 en bok som det hänvisades till som också var kurslitteratur på grundnivån var Jorge larrains bok The Concept of Ideology, Hutchinson & Co., lon- don 1979. Den bokens existens kan vara en orsak till frånvaron av detalje- rade utläggningar av vad Marx och engels skrivit om ideologi och ideo logi- begreppets senare historia inom den marxistiska traditionen. larrain har gjort jobbet så att säga.
6 eva-lena Dahl, Överideologi och politiskt handlingsprogram: En studie i Lockes och Rousseaus tänkande, Göteborgs universitet, Göteborg 1980, s. 1. 7 lennart olausson, Marxism och nykantianism:1:1, Staudinger, Vorländer och
Människor ska agera politiskt utifrån en ideologi och för att de ska övertygas av ideologin krävs det att den är enhetlig. ”Det intima sambandet mellan verklighetspåståenden, värderingar och normer är utmärkande för ideologier.”8 Det är ur den manifesta
ideologin som man kan, via ideologikritik, analysera fram den latenta ideologin. Denna senare har sin grund i ”produktionspro- cessen, alltså klasstillhörigheten”,9 men det är inte fråga om att
reducera ned allt till den ekonomiska basen.
Dahl använder inte begreppen manifest och latent ideologi men när hon presenterar sitt sätt att analysera ideologi är det lätt att läsa in dem och jag kommer att använda begreppen på det sätt som liedman har beskrivit dem. Man kan säga att hon även exemplifierar liedmans beskrivning av ideologi med begreppen, överideologi, allmän ideologi och särskild ideologi. Det är ur den manifesta ideologin som den latenta ideologin kan vaskas fram genom att studera de idéer och idétraditioner som finns i tänka- rens samtid och sättet som hon eller han utnyttjar dem. texterna ska även placeras in i sina sociopolitiska kontexter.
överideologin är den ram inom vilken ideologin utformas. Denna rymmer teorier om natur, människa och samhälle tillsam- mans med etiska påståenden som ska leda till handlingar. eftersom allt inte kan sägas och en del av det som sägs är oklart formulerat krävs en analys av överideologin och denna involverar ideologens samtid. vilka teorier och etiska doktriner fanns det i den som ide- ologianalysen kan ta fram? Dahl förutsätter att det finns en kor- respondens mellan ”teorier och etiska doktriner, som i samtiden kunde anses för sanna.”10 Detta eftersom en ideologi fyller en ”soci-
al funktion” och denna funktion går om intet om ideologens röst skulle vara en ensam röst i öknen. i överideologin ska alla känna igen sig och ingen ska känna sig utesluten. Det kan dock inte sägas om de allmänna och särskilda nivåerna i Dahls modell.
nu lever människor i ett och samma samhälle men under olika villkor och i den allmänna ideologin är det skillnader mellan indi-
8 sven-eric liedman, ”om ideologier”, i sven-eric liedman & ingemar nilsson, (red.), Om ideologi och ideologianalys, institutionen för idé- och lärdomshistoria, Göteborg 1989 [1982], s. 25.
9 sven-eric liedman, 1977, s. 181, s. 182. 10 eva-lena Dahl, 1980, s. 6.
viderna i samhället som behandlas. Den allmänna ideologin dif- ferentierar människor utifrån deras olika naturer och de normer som är beroende av naturen. slutligen är den särskilda ideologin en specificering av den allmänna. när ideologianalytikern fogar samman de olika nivåerna i ideologin till en helhet kan ideo- logins funktioner fastställas genom att texten relateras till sam- tidens idéer och samtidens socioekonomiska struktur. Det är ett oeftergivligt krav att relatera idéerna till samtiden eftersom den ideolog som inte anpassar sina utsagor till allmänheten blir just en ropande röst i öknen
sammanfattningsvis består en ideologi av värderingar, för- santhållanden eller med att annat ord verklighetspåståenden och normer. Dessa bildar ideologins yta och den måste vara enhetlig för att kunna vinna anhängare. emellertid, ideologin pekar ut oli- ka handlingar för olika grupper och klasser. ideologins inre sam- manhang utgörs för Dahl av ”den sociala och politiska hierarkin som ideologen anser vara riktig.”11 Här blir det viktigt att analy-
sera tänkarens tolkning av de i samtiden existerande idéerna – och den socioekonomiska strukturen eftersom det är från de källorna som den latenta ideologin kan analyseras fram. ideolog och sam- tid korresponderar med varandra men, vilket är viktigt, den ena kan inte ses som en effekt av den andra. Även den idétradition som ideologen verkar inom påverkar ideologin.
Diskursteori
Även om den ideologiteoretiska aktiviteten avtog i Göteborg på institutionsnivå så fortsatte den internationellt att utvecklas och nyanseras. Men samtidigt hade marxismen försvagats och ifråga- satts av poststrukturalistiskt inspirerade teorier som växt fram i opposition mot marxismen. ofta var det personer som tidigare försvarat marxismen som benämnde sig själva postmarxister som nu utvecklade det diskursteoretiska fältet. Här blev, som tidigare nämnts, ernesto laclau och Chantal Mouffe representanter för den inriktningen. Deras Hegemony and Socialist Strategy har blivit en ständigt återkommande referenspunkt inom diskursteorin.12 11 ibid, s. 7.
att just den skriften kom att bli en milstolpe i diskursteorins utveckling beror nog inte minst på att boken förde in poststruk- turalismen i den socialistiska politiska praktiken.
boken kom inte som en blixt från klar himmel utan var ett tecken i tiden när livskraften ebbade ur den klassinriktade marx- ismen och de nya sociala rörelserna växte sig starka. Deras exis- tens var en existensbetingelse för laclaus och Mouffes teorier eftersom det är där de ser en politisk kraft och har en publik för sina idéer. laclau hade också under 1970-talet utvecklat ett mot- stånd mot ett klassreduktionistiskt tänkande och under 1980-talet utvecklats mot de positioner som sammanfördes och utvecklades i Hegemony and Socialist Strategy.
i boken presenterar författarna sina grundläggande tankar som de fortsättningsvis behöll. i bokens andra upplaga från 2001 skriver de:
Given the magnitude of these epochal changes [eurokommunis- mens försvinnande, globalisering, kalla krigets upphörande och liknande] we were surprised, in going through the pages of this not-so-recent book again, of how little we have to put into question the intellectual and political persepective developed therein.13
boken innehöll en kritisk genomgång av marxismens historia, så kritisk att norman Geras, som recenserade boken i New Left Review, frågade sig vad av marxismen som var kvar i begreppet postmarxism. Han såg verket snarare som icke-marxistiskt, vilket kan kännas motiverat.14
Geras utförliga, men ibland litet väl flyhänta och aggressiva kritik, mynnar ut i att är man marxist är man också essentialist. För laclau och Mouffe framstod till och med Gramsci, vars hege- moni begrepp de tagit till sig, som essentialist:
a Radical Democratic Politics, verso, london, new York 2001 [1985]. 13 ”Preface to the second edition” i laclau & Mouffe, 2001, s. vii.
14 norman Geras, ”Post-Marxism?”, i New Left Review, issue 163, may/june 1987. Den kritiska uppgörelsen med den marxistiska traditionen upptar större delen av boken. Även den mer sympatiskt inställda Michèle barrett betraktar det marxistiska som bortklippt hos laclau och Mouffe, Michèle barrett The Politics of Truth: From Marx to Foucault, Polity Press, Cambridge, 1991, s. 159.
all the conditions would seem to be present here for what we have called the democratic practice of hegemony. nonetheless, the entire construction rests upon an ulitmately incoherent conception, which is unable fully to overcome the dualism of classical Marxism. For Gramsci, even though the diverse social elements have a merely relational identity – achieved through articulatory practices – there must always be a single unifying principle in every hegemonic formation, and this can only be a fundamental class.15
Förutom att slå fast att den marxistiska traditionen har miss- lyckats med att konstruera teoretiska instrument för det slutande 1900-talet innehåller citatet en del av laclaus och Mouffes cen- trala argument, avståndstagandet från klass och från essentialism (det kursiverade ”single” i citatet).
ett kontroversiellt påstående är att det finns ingenting utanför diskursen, ”every object is constituted as an object of discourse”.16
Här stöder sig laclau och Mouffe på Derridas och lacans teorier utan att orda så mycket om dem. en enkel tolkning av citatet, är att verkligheten inte är direkt åtkomlig för oss utan den passerar först ett filter. För lacalu och Mouffe är filtret det diskursiva fältet, ”whether their [jordbävning och fallande tegelsten] specificity as objects is constructed in terms of ’natural phenomena’ or ’expres- sions of the wrath of God’, depends upon the structuring of a dis- cursive field.”17 inte ens 1985 borde detta uppfattas som kontro-
versiellt eftersom det egentligen inte säger mer än att exempelvis iakttagelser, vetenskapliga teorier och av iakttagaren oberoende yttre objekt uppfattas utifrån tidigare erfarenheter och skapade mentala mönster som ideologier, kulturer eller diskurser. Hade det varit deras ståndpunkt skulle inte rabaldret blivit så stort.
Det blir mer komplicerat när man går till deras diskurs- begrepp. när författarna exempelvis argumenterar mot att klass ska ges en priviligierad ställning i såväl teoretiskt arbete som poli- tisk praktik går de tillbaka till den franska revolutionen och tiden före den. i det tidigare samhället var individerna fastlåsta i sina samhälleliga positioner som styrdes av en teologisk-politisk logik. Detta upphörde i och med den franska revolutionen eftersom den
15 laclau & Mouffe, 1985 s. 69. 16 ibid, 108.
låg till grund för ”the discursive conditions wich made it possible to propose the different forms of inequality as illegitimate and anti-natural”.18 om inte laclau och Mouffe blir sina egna teo-
rier otrogna blir den franska revolutionen en diskursiv händelse. Den historiska omdaningen av samhället ses inte som grundläg- gande för diskursen utan är placerad inom den. att allt ryms inom diskursen resulterar i en idealism där gränsen mellan det tänkta och tankens objekt är utsuddad. en teoretiker som påverkats av laclaus teorier är stuart Hall men han är inte beredd att ge laclau och Mouffe rätt i att all praktik är diskursiv praktik.19 en mindre
välvilligt inställd person som terry eagleton konstaterar att, ”the category of discourse is inflated to the point where it imperiali- zes the whole world, eliding the distinction between thought and materiality.”20 Det finns således ingen social praktik, allt socialt är
konstituerat av diskursen.
ett annat kontroversiellt tema i deras diskursteori är att det inte finns någon relation mellan den position i samhället som en individ har och dennes sätt att uppfatta världen. Detta är förstås en kritik riktad främst mot marxismens klasstänkande men man kan undra vem de egentligen polemiserar emot. Kanske fanns det fortfarande 1985 några vilka kallade sig marxister som kunde stäm- ma in på laclaus och Mouffes beskrivning av marxismen.
inom marxismen tillskrivs klassen en dominerande ställning. Det är den individ som i kraft av sin position i produktionen och tack vare densamma blir medveten om det förtryck som denne är utsatta för. Det är i korthet den bild som laclau och Mouffe ger, jämför med vad som skrevs om Gramsci ovan, och som de med kraft vänder sig emot. Deras motstånd mot essentialistiskt tänkande driver dem, i mitt tycke, till överdrifter.
louis althusser, som var aktiv från tidigt 1960-tal och till slut- et av 1970-talet, var den marxist som enligt laclau och Mouffe var närmast att bryta med den tidigare essentialismen med det från Freud hämtade begreppet överdetermination. laclau gör en egen
18 ibid, 155.
19 stuart Hall, ”on Postmodernism and articulation: an interview with stuart Hall”, i Journal of Communication Inquiry, June 1986, s. 56.
20 terry eagleton, Ideology: An Introduction, verso, london, new York 2007 [1991], s. 219.
tolkning av begreppet och hur det skulle kunna användas och kon- staterar att althusser och marxister som använde överdetermina- tionsbegreppet inte brukade det på ett anti-essentialistisk sätt.21
relativ autonomi var för svagt för laclau och Mouffe. Hävdan- det att något var överordnat innebar att man antog att samhället och dess beståndsdelar kunde slutas till och fixeras. Detta gällde således också individerna i det. För laclau och Mouffe fanns ingen logisk koppling mellan den position en individ har i pro- duktionen eller samhället och dennes världsåskådning eller vär- deringar. De såg ingen, ”logical connection whatsoever be tween positions in the relations of production and the mentality of the producers.”22 bristen på koppling mellan produktionsförhållan-
den och mentalitet innebär för eagleton att det är ”wholly coin- cidential that all capitalists are not also revolutionary socialists.”23
Det är lätt att uppfatta detta som en raljerande ironi men det får nog sägas vara ett konstaterande av fakta. Den frikoppling som laclau och Mouffe gör mellan position i produktionsförhållande- na och medvetande gäller naturligtvis också alla sociala positioner och medvetande som den mellan att vara kvinna eller att tillhöra en utsatt etnisk grupp. inget i deras samhällstillhörighet gör deras medvetanden mer eller mindre mottagliga för en specifik diskurs. Det är uteslutande i det diskursiva som diskursiv och därmed all annan tillhörighet bestäms.
Diskurs för laclau och Mouffe är som vi sett ett vittomfam- nande begrepp – allt ryms inom diskursen. Deras ontologi är base- rad på kontingens och öppenhet. vad är då en diskurs för dem och vad implicerar det för tolkning av texter? Diskursen strävar kontinuerligt efter att låsa fast innebörden hos ord och inte minst handlingar, de senare lämnas åt sidan i fortsättningen, i konflikt med andra diskurser. Det finns olika diskurser inom samma fält. ordet kateder innebär något positivt i en folkpartistisk skoldis-
21 ibid, s. 97ff. stuart sim skriver följande om laclaus och Mouffes relation till marxismen och essentialismen, ”What exampels they can find of Marxist theorists trying to take a similar road to thers, will, they contend, end in fai- lure, with the authors in question falling back on essentialism eventually.” stuart sim, Post-Marxism: An Intellectual History, routledge, london, new York, 2000, s. 18.
22 ibid, s. 84f. 23 eagleton, s. 2007.
kurs medan ordet snarare förknippas med något både föråldrat och förstelnat inom andra skoldiskurser. Diskursen består således av ord och relationer mellan dem vilka är mer eller mindre slutna eller mer eller mindre öppna, dock aldrig helt slutna. Diskursen utsätts hela tiden för ett yttre tryck från andra diskurser vilket för- klarar varför delarna i en diskurs aldrig blir helt fixerade. indivi- dens uppfattning av kateder är beroende av vilken diskurs denne befinner sig i och hur väl diskursen lyckats fixera betydelsen för individen i fråga. Ju mer fixerad desto fler betydelser utesluts och diskursen har lyckats reducera antalet betydelser hos ordet.
Diskursens innehåll är inte ord rätt och slätt utan laclau och