enkelt folk” riktat mot det politiska etablissemanget eller eliten. Framgången för höger populistiska partier i europa kan ses som ett tecken på att väljarna kritiserar en samhällsutveckling i vilken växande tendenser mot globalisering, och mer specifikt internationell migration, ändrar sättet som samhällen bildats och formas på. vissa väljare (eller snarare vissa grupper av väljare) i sverige, liksom i andra länder i europa, känner att de etablerade partierna varken har velat eller kunnat hantera den kritik som har följt av sådana omfattande förändringar i samhället och att det politiska etablissemanget istället ”dansar i otakt med väljarna” på sådana frågor. i detta sammanhang är det högst relevant att tala om förlorarna på globalisering och internationell migration. Faktum är att folkets missnöje med den politiska dagordningen som främjas av de etablerade partierna återspeglas i storleken av det väljarstöd som de högerpopulistiska partierna erhåller i natio- nella val. Men när detta missnöje politiseras av högerpopulistiska partier, blir en diskussion om hur man strategiskt ska hantera närvaron av partier som samtidigt attraherar väljare och utmanar vissa aspekter av den liberala demokratin central. Frågan om hur populistiska parter bör behandlas ur ett strategiskt perspektiv är tvåfaldig. Det handlar om hur en ny politisk konkurrent om väl- jarnas stöd närmas och hanteras av de andra etablerade partierna och vilken typ strategiskt synsätt som bör intas mot en konkur- rent som upphöjs till hegemonisk status genom en allmän opi- nion som beskriver den som politikens fula ankungar eller som ett paria parti (Downs 2001; bale 2003; de lange 2008) och vars när- varo ses som utmanande centrala aspekter av liberal demokrati. Förekomsten av populistiska partier i europa ger därför upphov till vad som analytiskt skulle kunna kallas ett demokratiskt dilemma följt av ett strategiskt dilemma speciellt gällande för de större soci- aldemokratiska/socialistiska och liberala/konservativa partierna (schain et al. 2002; eatwell & Mudde 2004; Mouffe 2005, Kiiski- nen, saveljeff & Fryklund 2007; Mudde 2007). närvaron av detta dilemma och de ståndpunkter som de etablerade partierna måste ta i förhållande till detta kan betraktas som faktorer som kompli- cerar det strategiska förhållningssättet till partier som ses som fula ankungar i politiken eller som ett paria parti.
som redan nämnts är de populistiska partierna verksamma inom den politiska kontexten över hela europa och är därför inte
bara en empirisk verklighet, men har också (återigen) blivit en forskningsfråga av stor betydelse. Denna artikel diskuterar den typ av populistiska partier som är aktiva i europa med särskilt fokus på det svenska fallet som en dubbel anomali och söker visa på vikten av kontinuerlig forskning med anknytning till dessa partiers fortsatta utveckling. Det svenska fallet skulle som allra bäst i forskningen kunna fungera som något av en idealtyp eller jämförelse måttstock för andra länder på grund av dels den långa frånvaron av framgångsrik svensk högerpopulism, dels hante- ringen av densamma i det svenska politiska systemet när den väl etablerats. Det svenska undantagsfallet kan då idealtypiskt jäm- föras med framgångsrik populism under lite mer än en fyrtio års period i europa och där anpassningen till densamma tillika har gått mycket långt. artikeln försöker samtidigt att diskutera och preliminärt svara på den viktiga och svåra frågan om hur dessa partier, som uppfattas som utmanande för specifika aspekter av liberal demokrati, behandlas på den politiska arenan.
Sverige som undantag eller avvikelse i Europa
vi kan konstatera att partier med en populistisk profil har fun- nits på den europeiska politiska scenen under de senaste fyra decennierna eller ännu längre tid. Det innebär också att, även om radikal högerpopulism först utvecklades under 1980-talet, har den populistiska rörelsen inte passerat obemärkt bland forskare. sedan 1960-talet har olika forskare uppmärksammat populism som politisk och ideologisk företeelse (ionescu & Gellner 1969; Canovan 1981; Fryklund & Peterson 1981).
tidigare studier av populism har främst fokuserat på länder i europa med sverige som undantag. Förekomsten av radikal högerpopulism har inte varit lika tydligt i sverige som i övriga europa – bortsett från det korta framträdandet av partiet ny Demokrati (i forts. nD) på den svenska politiska scenen under början av 1990-talet. nD var representerat i den svenska riks dagen under perioden 1991–1994. nD kan sägas vara av en blandning av nyliberalism och populism. Faktum är att avsaknaden av fram- gångsrik radikal högerpopulism i sverige också har kännetecknat forskningen i sverige. Under 1990-talet studerade jag och mina medförfattare nD både ur ett ideologiskt och organisa toriskt
perspektiv och gav en rad förklaringar till dess uppgång och fall (Fryklund & Peterson i bjurulf & Fryklund 1994).
sedan nD i realiteten upphörde i och med valet 1994, har forskningen om populism i sverige försökt förklara varför sve- rige till synes har varit ett undantag från framgångsrik radikal högerpopulism i europa. Den utveckling som har skett i övriga europa, där ett antal radikala högerpopulistiska partier har upp- visat framgångar under flera decennier, har inte på allvar nått sve- rige förrän mycket sent (rydgren 2002b; 2005; Widfeldt 2004; bennich-björkman & blomqvist 2008). i själva verket var det bara i början av det tjugoförsta århundradet som de etablerade partierna i sverige återigen började uppleva konkurrens från ett radikalt högerpopulistiskt parti, sverigedemokraterna (i fortsätt- ningen förkortat till sD). Det innebär också att forskningen har en möjlighet att trampa upp ny mark. Hittills har forskningen om sD främst varit inriktad på att förklara de faktorer som bidragit till utvecklingen av partiet, dess ideologiska särdrag och väljarbas (rydgren 2002b; lipponen 2004; rydgren & Widfeldt 2004; rydgren 2005; sannerstedt 2008; erlingsson et al. 2009). Under de senaste åren har forskningen också alltmer börjat fokusera på att studera reaktionerna från de etablerade partierna på närvaron av sverigedemokraterna (Hellström 2010; Kiiskinen & saveljeff 2010; Fryklund et al 2007).
vi kan således konstatera att sverige länge har varit något av ett undantag eller anomali när det gäller framgångsrik radikal högerpopulism i europa. sedan nDs försvinnande 1994 har sD har varit det enda aktiva högerpopulistiska partiet i sverige. sD bildades 1988, och partiet anammade en tydlig strategi att arbeta sig igenom det politiska systemet med start på lokal nivå. i valet 2002 fick partiet sina första kommunala mandat, främst i den söd- ra regionen/landskapen i sverige. i det nationella valet 2006 fick partiet cirka 3 procent av rösterna, vilket inte var tillräckligt för partiet att bli representerat i den svenska riksdagen. spärren för att bli representerad i riksdagen är på 4 procent. Men resultatet av valet genererade 281 lokala mandat i kommuner i olika delar av sverige (jämfört med 2002 års val inte bara i de södra delarna), vilket gav partiet det lokala genombrott det hade strävat efter. i det nationella valet i september 2010 fick sD 5,7 procent av rös- terna och vann 20 mandat i den svenska riksdagen – för första
gången sedan början av 1990-talet blev ett radikalt högerpopu- listiskt parti representerat i den svenska riksdagen. i det senaste riksdagsvalet september 2014 mer än fördubblade sD sitt väljar- stöd jämfört med resultatet i det nationella valet 2010 trots flera politiska skandaler med partiets ledande företrädare ganska nära själva valrörelsen. Partiet har nu ett väljarstöd på 12,9 procent i riks dagen, vilket innebär att partiet med bred marginal har blivit tredje största parti i den svenska riksdagen. Partiet konkurrera- de annars med Miljöpartiet i valrörelsen för att bli tredje största parti i sverige. att bli tredje största parti har några viktiga for- mella politiska konsekvenser för riksdagsarbetet. i flera opinions- undersökningar inför riksdagsvalet i september 2014 var de två partierna ungefär lika stora i opinionsundersökningarna, men i slut ändan blev sD vinnare med bred marginal (nästan dubbelt så stora) till Miljö partiet (6,9 procent).
Från extrem till ”mainstream” i svensk politik? SDs utveckling över tid
närvaron av sD i den svenska politiska kontexten är starkt debat- terad. Det är ingen överdrift att säga att det finns olika åsikter bland svenska forskare om hur partiet ska klassificeras. ibland definieras partiet som en ”rasistiskt nationellt parti” (ekman & larsson 2001:8), medan andra gånger framställs som ett natio- nalistiskt parti (Hellström & nilsson 2010:1) eller som ett parti med en politisk agenda baserad på ensidig kritik av invandring, ett enfrågeparti (erlingsson et al. 2009:3) eller helt enkelt som ett missnöjesparti, en mycket populär använd term bland journalister i media. i debatten efter septembervalet 2014 har några politiker på toppnivå (statsministern stefan löfven Dn Debatt 14.12.06 och finansministern Magdalena andersson intervju tt 14.12.05) och framträdande journalister/författare som Per svensson och ola larsmo (sydsvenskan 15.01.07) liksom en känd historisk debattör specialiserad på fascism Henrik arnstad (Dn Debatt 14.12.21) argumenterat för att sD är ett nyfascistiskt parti. åsik- ten att sD är ett (ny)fascistiskt parti är ny för debatten i sverige (februari 2015) och har inte framförts tidigare, vilket är intressant i sig självt. antagligen har det främst att göra med att sD växt till att bli tredje största parti och en stark konkurrent till de etable-
rade partierna om väljarstödet. Denna uppfattning om sD som fascistiskt har inte fått något stöd bland historiska eller politiska forskare i sverige. att klassificera sD som fascistiskt leder enligt min uppfattning analysen på fel spår både vad avser vad sD är för typ av parti och särskilt när det gäller hur sD skall bemötas strategiskt. Jag själv i likhet med några andra forskare definierar sD som ett högerpopulistiskt parti. sD kan kategoriseras som ett högerpopulistiskt parti på grund av det faktum att partiet base- rar sin politiska agenda på en kombination av populism och anti- pluralism, värdekonservatism och nationalism (=högerpopulism) (Kiiskinen & saveljeff 2010; rydgren & Widfeldt 2004; rydgren 2005; Mudde 2007a; 2007b).
sD tillhör den högerpopulistiska familjen; en familj med med- lemmar över hela europa. Det är också klart att sD till viss del har blivit inspirerad av sina europeiska kollegor. Under den inledande fasen av partiet (1988–2002), var franska Front national (le Pens parti) en viktig inspirationskälla och kontakt. Under valkam- panjen 1988 fick till och med partiet ekonomiskt stöd från Front national, så att det kunde trycka ett antal broschyrer och distri- buera dem (rydgren 2004: 215; slätt 2004: 72; Mattson 2009: 20). Under det första decenniet av det tjugoförsta århundradet har relationen med Front national blivit mer sporadisk, och sD har i stället sökt inspiration och stöd närmare hem. inspirerad av det Danska Folkpartiet i Danmark, försökte partiet förvandla sig till ett mer attraktivt alternativ för svenska väljare i riksdagsvalet i september 2010.
trots att partiet har deltagit i samtliga nationella val sedan 1988, var det först under valet 2006 som partiet reellt kom i fokus. Under åren före 2006 fick partiet kämpa för att locka till sig väl- jarstöd men hade att brottas med interna slagsmål och negativ uppmärksamhet om partiets rasistiska och/eller främlingsfientliga politik (2). Under 2005 erhöll sD en ny och yngre ledare, Jim- mie åkesson. något förändrades i och med valet 2006 när partiet erhöll nästan 3 procent av de nationella rösterna. Ännu viktigare var att partiet vann nästan 300 platser i kommuner runt om i sverige och blev plötsligt en mer framträdande politisk kraft att räkna med, åtminstone på lokal nivå (Kiiskinen & saveljeff 2010). resultaten från det nationella valet i september 2010 angav tydligt att sD var ett parti som bör tas på allvar och att partiets politik
måste hanteras på nationell nivå. Framgångarna för sD i valet 2006 och genombrottet i valet 2010 underströk vidare diskussio- nen om hur sD strategiskt ska hanteras av resten av det politiska etablissemanget och accentuerade behovet av att tillämpa en teo- retisk förståelse av den strategiska debatten i sverige.
Med utgångspunkt i resultaten från det svenska riksdagsvalet i september 2010 – när partiet sD vann parlamentarisk representa- tion på nationell nivå för första gången – står det klart att närva- ron av radikala högerpopulistiska partier representerade på natio- nell nivå också blivit en högst påtaglig verklighet för den svenska politiska kontexten. i efterdyningarna av valresultatet, fokusera- des mycket av debatten på hur sDs närvaro i svenska riksdagen bör hanteras och vilken typ av inflytande partiet kan förväntas få i svensk politik i förhållande till sitt väljarstöd. Det mest intressanta resultatet av denna eftervalsdebatt efter valet 2010 är att ingenting egentligen förändrade hur de sju etablerade partierna såg på och strategiskt behandlade sD. efter valet i september 2014 fyra år senare, när sD har mer än fördubblat sitt väljarstöd, kan kon- stateras att de sju etablerade partierna intar en ganska liknande position som i eftervalsdebatten 2010: ”sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti (=med en icke-demokratisk värdegrund). vi vill inte ha något att göra med sD, vi behöver inte ens tala med dem.” Ungefär så har det låtit. Men det går också att observera att jämfört med eftervalsdebatten 2010 har något förändrats i debat- ten som pågår efter valet 2014. Konsensus i denna position är inte längre så absolut. Det finns andra avvikande röster även från någ- ra ledande politiker (främst från representanter för de två största och dominerande partierna) som föreslår att det är hög tid att normalisera sD och framför normalisera relationerna till sD. Min prognos är att vi kan se de första prövande stegen i en förändring av de sju etablerade partiernas strategiska position(er) i förhål- lande till sD. se till exempel utspelet från Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund i Dn debatt 14.12.18 om att ge tillfäl- liga uppehållstillstånd de tre första åren (istället för permanenta), snabbare avslagsprocess för säkra länder och lägre ersättnings- nivåer för asylsökande. Under våren 2015 har denna utveckling av försök till normalisering av sD fortsatt och dessutom tilltagit i styrka. olika politiska utspel med denna inriktning har fortsatt från Krist demokraterna även efter Göran Hägglunds avgång som
partiledare liksom liknande utspel från Folkpartiets partiledare Jan björklund plus att allt fler offentliga röster från Moderater- na för första gången efter reinfeldts avgång hörs för en norma- lisering av sD. Det är därför möjligt att dra slutsatsen att i det nuvarande svenska politiska klimatet är forskning om närvaron av radikala högerpopulistiska partier i de demokratiska institutio- nerna angelägen. Min prognos är att vi inom loppet av något eller några år kommer att få se ett förändrat politiskt landskap där sD kommer att spela en mer central roll för hur majoriteter formas i det svenska politiska systemet på motsvarande sätt som Danskt Folkeparti, finska sannfinländarna och norska Fremskrittspartiet gör i våra nordiska grannländer. Även i detta avseende är det rim- ligt att se på den politiska utvecklingen i sverige som efterslän- trare. Det visar också på behovet av framtida forskning om vad det är som påverkar innehållet i de strategiska ansatser som de etablerade partierna använder sig av för att hantera de partier som uppfattas som fula ankungar i politiken (Hellström 2010).
Det svenska fallet – forskning om folkligt missnöje och populism
Utifrån ett nordiskt perspektiv diskuterade vi i studien Populism och missnöjespartier i Norden (Fryklund & Peterson 1981) varför inget parti baserat på folkligt missnöje hade uppstått i sverige under tidigt 1970-tal som i de andra nordiska grannländerna. i sverige fanns under den tiden inget politiskt parti som kan lik- nas vid de som utvecklades i de övriga nordiska länderna. Under 1980-talet och i början av 1990-talet, och mer specifikt i de all- männa valen 1988 och 1991, utvecklades dock en process i sverige som resulterade i framväxten av två helt nya partier, nämligen Miljöpartiet och nD. Miljöpartiet hade en position till vänster på den traditionella politiska skalan och nD till höger (taggart 1996). i viss utsträckning använde sig nD av en populistisk appell blandad med en nyliberal. i ett folkligt missnöjesval 1991 blev nD representerat i den svenska riksdagen och fick 6,7 procent och 25 mandat, men till skillnad från sina nordiska motsvarighe- ter lyckades inte nD behålla sin parlamentariska representation. i samband med valet 1994 försvann nD från den politiska scenen helt och hållet och upphörde att existera. Det främsta skälet var att en av de två ledarna för partiet, och den dominerande, ian
Wachtmeister, beslutade att det var hög tid att avsluta det poli- tiska projektet nD, som han själv kallade det. Den andre ledaren, bert Karlsson, ville fortsätta med nD, men han kastade in hand- duken inför ian Wachtmeisters krav på att avsluta projektet. ett annat skäl var att partiet var plågat av interna konflikter om hur partiet skulle förhålla sig till den borgerliga regeringen och/eller det största oppositionspartiet, det socialdemokratiska partiet. skiljelinjen gick mellan om partiet skulle inta en oberoende och fri position eller inte mellan de två politiska blocken? ”vinden har återigen vänt” efter försvinnandet av nD 1994 och i båda valen 2010 och 2014 har sD i motsats till nD lyckats med att balansera mellan de två blocken i den svenska riksdagen. om vi jämför med utvecklingen av populistiska partier som ägt rum i många andra europeiska länder, är det klart att det svenska fallet är något av en anomali. ett antal försök har gjorts för att förklara det svenska undantaget. när det gäller framgångarna för sD, först på kom- munal nivå 2006 och sedan på nationell nivå 2010, verkar det som den tidigare svenska immuniteten mot populism är på tillbaka- gång. Mot denna bakgrund, behövs ett större fokus på de faktorer som stödjer eller motverkar populism vilket kan bidra till en vid- gad förståelse av detta komplexa fält. varför har det tagit så lång tid för ett tydligt populistiskt parti att få fotfäste i sverige? Hit- tills har forskningen främst fokuserat på ett antal förklaringsfak- torer. socialdemokraternas starka historiska position har lett till en unik politisk och ideologisk hegemoni i sverige i form av ett långtgående samförstånd om den svenska demokratin – och den sociala välfärdsmodellen. avsaknaden av någon avgörande poli- tisk och ideologisk samhällsfråga att ena eller dela befolkningen har också spelat en roll. Den svenska ekonomin har också varit i gott skick (och är det fortfarande), och den sociala välfärden har fungerat bra ända fram till början av 1990-talet. Dessa förhållan- den anses ha gjort det svenska samhället och dess politiska kultur nästan immun mot populism under den period då den tog form i de nordiska grannländerna och i ett antal andra länder i europa (taggart 1996; Kitschelt 1997; rydgren 2002, 2006; bennich- björkman & blomqvist 2008).
när sociala förhållanden förändras upphör denna specifika svenska immunitet, vilket i sin tur kan öppna dörrarna till en framgångsrik populism. i de svenska grannländerna, Danmark
och norge, blev folkomröstningarna som rör medlemskap i eG (numera eU) i början av 1970-talet en vattendelare som pola- riserade det politiska systemet, de politiska partierna och den folkliga väljaropinionen under lång tid framåt. i sverige fick fol- ket vänta till 1990 för att rösta om eU-medlemskap, som sedan följdes av en folkomröstning 2003 om deltagande i eUs valuta- union (euron). Folkomröstningen 2003 i sverige kan ha haft en lika långvarig effekt på politiken och den allmänna opinionen som den fick i norge och Danmark. Det kan vara intressant och relevant att jämföra med den politiska situationen i Finland, där det nya populistiska partiet sannfinländarna, arvtagare till det gamla landsbygdspartiet i Finland, mobiliserade på opposition/ motstånd mot eU, som en del i deras framgångsrika genombrott. Partiet var i frontlinjen bland de finländska partierna att motsätta sig finansiellt budgetstöd till de sydeuropeiska länder som drab- bats av den ekonomiska krisen. Partiet motsatte sig speciellt bud- getstödet till Grekland.
Forskning visar också att varken främlingsfientliga tendenser eller en betoning på frågor som rör invandring är tillräckliga skäl för tillväxt av, eller sympati för populistiska partier. om sådana frågor ska påverka hur medborgarna väljer att rösta, då måste de politiseras och kopplas till politiskt missnöje inom andra samhälls- områden, vilket i sin tur innebär att invandrar- och flyktingfrågan blir den organiserade principen för det politiska missnöjet också inom andra samhällsområden som lag och ordning, kriminali- tet, familjepolitik, sociala välfärdskostnader, attityder gentemot europeiska unionen (eU). Forskning visar att fram till 2014 har invandrar- och flyktingfrågan inte påverkat hur den svenska väljar kåren röstar i någon större utsträckning (Holmberg & Wei- bull 2001, 2005). Dessutom har invandringen inte politiseras i sverige i samma utsträckning som den har i andra nordiska och europeiska länder där populistiska partier har vunnit segrar (ryd-