vilka associationer väcker ordet professor? Förläst, bildad, pom- pös? respektingivande, genialisk, otålig eller bara allmänt förvir- rad? alltid man! alldeles i början av vladimir nabokovs roman Pnin, vars huvudperson är en rysk universitetslärare i amerikansk exil, försäkrar berättaren att denne timofej Pnin, det måste sär- skilt understrykas, inte alls var ”the type of that good-natured German platitude of last century, der zerstreute Professor”1.
Den bildade nabokov – eller rättare hans berättare – härleder föreställningen om den disträe professorn till tyskland och avfär- dar den som en kliché, en fördomsfull bild utan förankring i den verkliga akademin. Han har både rätt och fel: 1750 föddes i Gotha en viss Johann Georg august Galetti2 som blev lärare i historia
och geografi vid stadens gymnasium och sedermera professor. Han gav ut ett otal skrifter och blev känd för sin tankspriddhet och sina stilblommor. Denne Galetti tycks vara ursprunget till föreställningen om professorlig distraktion, en oförarglig figur mer värd att roas av än att rädas. Mot slutet av 1800-talet blev han seriefigur i tyska veckomagasin3 med modernare släktingar i tin-
tin-seriens tankspridde uppfinnare professor Kalkyl och den bara skenbart förvirrade professor balthazar med sin makalösa maskin från 1970-talets tecknade teveserie. bilden är fixerad: professorn är en anakronism.
i verkligheten, eller snarare: i universitetsvärlden är den disträe professorn, i den mån han någonsin funnits, en utrotningshotad art som haft svårt att överleva kraven på återrapporteringar, utvär- deringar, peer reviewgranskningar och ansökningsterminer. De
1 vladimir nabokov, Pnin, london 1997, s. 11f. 2 se http://www.galletti.de
vitt spridda bilderna på albert einstein med utsträckt tunga och håret på ända är smått desperata försök att hålla den tyska klichén vid liv, men de stämmer dåligt med den einstein som förenade vetenskaplig genialitet med organiserat politiskt engagemang.
***
Förvirring och distraktion är nu inte den dominerande bilden av professorer i litteraturen, der zerstreute Professor förblir ett undan- tag, förvisat till ett liv i skämtteckningar och serierutor. i roman- litteraturen från slutet av 1800-talet och några decennier framåt är det en annan gestalt som träder fram, det onda geniet:
a man of good birth and excellent education, endowed by nature with a phenomenal mathematical faculty. at the age of twenty-one he wrote a treatise upon the binomial theorem which has had a european vogue. on the strength of it, he won the mathematical chair at one of our smaller universities, and had, to all appearances, a most brilliant career before him. but the man had hereditary tendencies of the most diabolical kind. a criminal strain ran in his blood, which, instead of being modified, was increased and rendered infinitely more dangerous by his extraordinary mental powers. Dark rumours gathered round him in the University town, and eventually he was compelled to resign his chair and come down to london.4
arthur Conan Doyles skapelse Professor Moriarty, som bär döden i sitt namn och utgör ett hot mot rättvisan sådan den för- kroppsligas av sherlock Holmes och Dr Watson, är bara en av det sena 1800-talets högt begåvade brottslingar med professors rang, eller åtminstone namn. i Joseph Conrads The secret Agent (1907) är ”the professor”, hjärnan bakom alla attentat, ingen riktig pro- fessor men hans öknamn bekräftar bilden av det urspårade geniet som missbrukar sin begåvning:
His struggles, his privations, his hard work to raise himself in the social scale, had filled him with such exalted conviction of his merits that it was extremely difficult for the world to treat him with justice
4 arthur Conan Doyle, ”the Final problem”, publicerades först i the Strand Magazine 1893 och citeras här efter http://www.gutenberg.org/files/834/834- h/834-h.htm#link2H_4_0011
– the standard of that notion depending so much upon the patience of the individual. the professor had genius, but lacked the great social virtue of resignation”.5
Conrads professor är inte ond som Moriarty, men han saknar tålamod och resignation, dygder som hade kunnat ge honom den rättvisa han förtjänar. i stället drivs han av sin otålighet och skapar ont. Drygt tio år efter Conrad, strax efter Första världs- kriget, sammanfattade William butler Yeats i dikten ”the second Coming” en liknande uppfattning: det var brist på övertygelse och överflöd av otålighet som drev världen mot undergång:
the best lack all conviction, while the worst are full of passionate intensity
Hos Conrad finns ett klassperspektiv: hans professor har för- bittrats – och kriminaliserats – i kampen för att ta sig uppåt på den sociala trappan. Högre utbildning och höga ämbeten var vid 1800-talets slut förbehållna dem som var födda i rätt klass, en position som professor blev då också ett privilegium och en fasad som måste försvaras.
Heinrich Manns Professor Unrat (1905) lever i ett samhälle där titeln gör mannen, han tyranniserar elever på ett gymnasium i en mindre stad, han missbrukar sitt ämbete snarare än sin begåvning. Unrat, eller raat som han egentligen heter, är en sexuellt svält- född änkling som missunnar sina elever deras ungdom och ero- tiska äventyr. Han följer efter en av de unga männen till en bordell för att avslöja honom och få honom relegerad men blir själv för- älskad i en av ställets lättklädda damer och faller från sin position.
när professorerna i litteraturen runt sekelskiftet 1900 – och de är nästan lika många som läkarna just där – inte är rent kriminella är de känslomässigt hämmade kvinnoförtryckare. Higgins i Geor- ge bernhard shaws Pygmalion (1913) är inte helt olik Unrat, mer brittiskt elegant än tyskt brutal, men lika nedlåtande i förhållande till sin ”elev” – och oförmögen att erkänna sitt begär. Han är dock inget odjur, till skillnad från amalie skrams Professor Hieroni mus (1885), som inte för inte bär samma förnamn som bosch: han är en sadist av det lågmälda slaget som med små medel och steg för
steg driver sin kvinnliga patient in i vanföreställningar och sinnes- sjukdom.
***
listan kunde göras längre men det som intresserar mig är skillna- den mellan läkarens och professorns roll i litteraturen: läkaren är, med undantag för just Hieronimus, alltid god vän och förtrogen, klok och inkännande med en klar och varm blick för hjärtats oro och människans skröpligheter, medan professorn är en osympa- tisk figur. läkarens uppgift består i att läka och vårda, åtminstone lindra där det inte går att bota, medan professorn sätter vetenska- pen före människan. Professorn har till skillnad från läkaren inte bara makt och myndighet utan också en intelligens som skär för att skada. Han representerar allt det som skrämmer: kunskap om det omedvetna och om nya vetenskaper och tekniker som kan döda.
så varför gör nabokovs berättare sig besväret att särskilja Pnin från en två hundra år gammal kliché när det fanns en mycket mer etablerad professorsbild att förhålla sig till 1957? varför markera avstånd till den förströdde och inte till den ondskefulle? i det kalla krigets 50-tal var rädslan för vad vetenskapsmän kunde åstadkom- ma minst lika stark som förhoppningarna på vetenskapliga och tekniska framsteg. Pnin däremot skrämmer ingen och det är det som är poängen: avståndstagandet från klichén ska i själva verket påminna läsaren om en professorstyp som har sopats undan i his- toriens kuriosakabinett, medan det ondskefulla geniet har bidra- git till 1900-talets krig och förintelser. nu, i det sena 50-talet, dyker han upp, en spillra från den Gamla världen, verstreut, ja, men zerstreut?
romanens berättare presenteras sent i boken med sina för- namn vladimir vladimirovich, sitt forskningsfält matematik och sitt intresse för fjärilar, tre ting han delar med nabokov själv. För varje gång han skrivit ”My poor Pnin” har han blivit allt mindre sympatisk och alltmer nedlåtande till sin skapelse. om berättaren är ett självporträtt är det inte vackert, men nabokov är ironier- nas mästare som gärna väcker läsarens misstro mot sitt alter ego: denne lägger ner lite för mycken möda på att beskriva Pnin som just en disträ, smått löjlig figur som snubblar fram i den moderna nya världen. Pnins liv skildras som en serie anekdoter där den för- strödde professorn tar fel tåg, talar förfärlig engelska, bär löskrage
50 år för sent, skaffar sig glänsande amerikanska löständer och låter sig utnyttjas av sin före detta fru som gifte sig med honom i europa för att kunna komma till amerika och bedrog honom redan på båten över atlanten. berättaren gör sig lustig över Pnin och blinkar införstått åt läsaren, som skrattar med till en början, men efterhand frigör Pnin sig från anekdoternas tvångströja.
Pnin är till sist allt annat än en stereotyp, han är en människa som har förlorat nästan allt men som ändå försöker skapa sig ett liv i en värld som är totalt olik den han lämnat. immigrations- myndigheterna på ellis island frågar honom om han är anarkist, han tar frågan på allvar och försöker inleda en seminariediskus- sion om vad anarki en gång betydde i hans värld:
anarchism? anarchism practical, metaphysical, theoretical, mystical, abstractical, individual, social? When i was young /…/ all this had for me signification” (s 11).
Hans svar leder till att han hålls kvar i fängsligt förvar i två veckor innan han släpps in i Usa. väl där gör han allt för att anpassa sig, lär sig ett nytt språk, blir biträdande professor i ryska på en högskola, flyttar från det ena inackorderingsrummet till det andra innan han får hyra ett litet hus, bjuder på ”house warming party” och konstaterar utan bitterhet att hans djupa bildning inte betyder ett vitten i hans amerikanska kollegers och studenters ögon. inte heller spelar det någon roll vem han var i Petersburg före revolu- tionen eller i exilens Paris, och det amerika han ska ta i besittning är oftast obegripligt för honom. Han ser i Websters Dictionary att ordet ”interesting” inte har tryckaccent där han brukar lägga den, på tredje stavelsen, och letar genast efter erratalistan – men felet är inte där utan i honom själv. när han en kväll övermannas av sorg, och hans vänliga hyresvärdinna försöker distrahera honom med en veckotidning hon just köpt, tror han att pratbubblorna i tidningen föreställer atombombsmoln och suckar när han upply- ses om sitt misstag: ”i cannot understand american humour even when i am happy, and i must say –” (s 50)
i denna avbrutna mening ligger Pnins hela livshållning: hans insikt att man inte kan prata om det som är plågsammast i livet: smärta, sorg och minnen av förintelse, hans beundransvärda dis- kretion och hans ansträngningar att trots allt leva vidare på nya villkor.
***
Pnin är kort sagt inte en förvirrad professor, han är tvärtom djupt koncentrerad på att skapa ordning åt sig i en helt förvirrad och osäker värld, där ingenting stämmer, folk uttrycker sig i prat- bubblor i stället för att recitera långa dikter utantill, tryckaccenten hoppar oförutsebart från penultima, verkligheten måste benäm- nas på nytt och allt som är fast förflyktigas. Han är inte heller en auktoritär eller förtryckande professor, utan själv förtryckt och utlämnad åt andras makt, men ändå generös med sin värme och sin inlevelseförmåga.
efter många år på högskolan hoppas Pnin på att få fast tjänst och befordras från biträdande till ”full professor”, i stället mis- ter han jobbet. vad göra? Han diskar efter festen han ordnat och dagen därpå syns han på väg bort från universitetsstaden i sin nyinköpta lilla bil. Han är inklämd mellan två långtradare, men med en djärv knyck på ratten och ett bestämt tryck på gaspedalen tar han sig förbi och bort mot en okänd framtid. en riktig profes- sor just för vår tid, inte resignerad i nederlagets stund, utan full av uthållig förtröstan på morgondagen.
Conrad, Joseph, The Secret Agent, london 1907.
Doyle, arthur Conan, ”the Final problem”, i the Strand Maga- zine 1893, http://www.guten- berg.org/files/834/834-h/834-h. htm#link2H_4_0011
nabokov, vladimir, Pnin, london 1997.
http://www.galletti.de
http://konkykru.com/e.lb.1892.4702. html
prolog
Den 21 maj 1902 återfinns följande annons i Norrköpings Tidningar:
i Kindergarten mottages till höstterminen såsom elever 2 á 3 unga flickor med elementarutbildning, hvilka framför allt ega kärlek till barn samt hafva intresse och fallenhet för deras sysselsättande och uppfostran. närmare upplysningar lämnas af undertecknad, som träffas under maj månad 4–5 e.m
Maria Moberg skolgat. 181
De två första eleverna, ruth Moberg och svea arthur, antogs strax därefter.
i april två år senare – återfinns följande text i samma tidning – Norrköpings Tidningar, som en introduktion av sveriges första folkkindergarten:
Den 6:te april tycks i norrköpings bildningshistoria vara en särskild lyckodag. För två år sedan öppnades den dagen stadens raskt framåtgående folkbibliotek. och i år har samma dag början blivit gjord till ett folkbildningsarbete som kanske en gång för dem, som ännu inte kommit upp i skolåldern skall bli lika betydelsefullt som folkbiblioteket för dem som redan vuxit ur skolan.2
1 annons i Norrköpings Tidningar onsdagen den 21/5 1902. 2 Fröbelföreningens arkiv, vol F 111:1.