dansar människor karakteristisk ”two-step”, eller vals när det spe- las. Dansgolvet inrymmer allt från tjugoåringar till åttioåringar; de flesta i vardagskläder, men några äldre män verkar ha finskjor- tan på och pryder sina huvuden med bredbrättade cowboyhatter i stället för den yngre generationens baseball-kepsar. De ler stolt medan de dansar, och en av dem bjuder flitigt upp en cyklistklädd kvinna, häften så gammal som han själv och så svävar de med vana steg in i den dansande folkmassan. Förutom lokalbefolkningen – där ”alla känner alla” – finns också ganska många cyklistklädda personer från olika delar av Usa. De deltar i ett årligt evenemang som pågår under helgen, där deltagarna cyklar mellan olika slags cajun- och zydecoevenemang.
efter att jag trängt mig fram till bardisken och handlat finner vi en plats kring ett litet bord vid ena väggen i lokalen. trots att det är förmiddag är det ständig aktivitet vid bardisken, och den tunna och ljusa amerikanska arbetarklassölen går åt som smör i solen. Det behövs för att fylla vätskedepåerna hos de dansande. Många dricker också vatten, och det finns ingen som är märkbart berusad. Men stämningen är hög.
Fred’s lounge är ett mytologiserat etablissemang på louisia- nas landsbygd. Det står omnämnt i de flesta guideböcker. Men det i våra svenska ögon udda med stället är att det endast är öppet på lördagar mellan klockan åtta på morgonen och ett på dagen. Då är det varje vecka dans med lokala cajunmusiker som spelar. ibland är det reguljära band och ibland är det löst sammanfogade konstellationer som jammar tillsammans. så när klockan passe- rar ett slutar musiken, och bandet packar ihop medan besökare långsamt promenerar därifrån. Den tidigare så stolt leende äldre mannen med cowboyhatt promenerar ensam i den varma solen sakta iväg längs huvudgatan.
Förmiddagsdans med musik och alkohol låter i mångas öron som en udda företeelse. Men i cajunkulturen är det inget ovan- ligt. Fred’s lounge är inte unik, utan många ställen i städer och samhällen runt om i sydvästra louisiana har den sortens tillställ- ningar.1 traditionen har funnits i generationer. Under 1900-talets
första hälft var det brukligt att regionens småbrukare på lördagar
1 se t ex alex v Cook, Louisiana Saturday Night. Looking for a Good Time in South Lousiana’s Juke Joints, Honky-Tonks, and Dance Halls, baton rouge 2012.
tog ledigt från jordbruksarbetet för att åka till närmaste stad eller samhälle och göra nödvändiga inköp. Då passade man samtidigt på att förlusta sig. Många tog med sina instrument, som man annars använde hemmavid, för att tillsammans med andra spela upp till dans för lokalsamhällets invånare.2
Hur kan jag då tolka betydelsen av sådana tillställningar som på Fred’s lounge? varför lever denna kultur från ett äldre cajunsam- hälle kvar i dagens sydvästra louisiana där inköpen inte sker längs lokalsamhällets huvudgata utan i för svenska förhållanden ofantliga köpcentrum med sina stora restauranger och enorma parkerings- platser och där nöjeskonsumtion i hög grad förläggs till hemmen?
För att förstå företeelser som lördagsförmiddagarna på Fred’s lounge och musikens starka betydelse för människor ur olika generationer i cajunkulturen krävs att jag som forskare anlägger ett historiskt perspektiv. vad gör cajunmusiken central för fransk- ättade människor i sydvästra louisiana? varför synes den vara mycket mer betydelsefull i lokalsamhället än vad bluesen numera verkar vara i Chicagos afrikansk-amerikanska southside, eller för den delen jazzen i new orleans. Mina egna iakttagelser från fält- studier i de senare miljö erna pekar på att musiken där överlever eftersom den har en stark attraktionskraft på turister från i för- sta hand europa, medan den är svagt förankrad bland invånarna i lokalsamhällena. låt mig därför börja med en tillbakablick på cajunkulturen under 1900-talet för att därigenom kunna sätta in Fred’s lounge i ett större sammanhang.
Franskhet och amerikanisering
liksom många andra etniska minoriteter går cajun tillbaka till ett mytologiserat förflutet. Den mytologiserade historien tar sitt ursprung i franska kolonisatörer som emigrerat och bosatt sig i nova scotia i Kanada under 1600-talet. i samband med den under 1700-talet allt hårdare engelsk-franska kampen om kontroll över nordamerika såg engelsmännen katolska franskättlingar som ett potentiellt hot. För att säkerställa britternas kontroll genomfördes en stark repression gentemot franskättlingarna i nova scotia – the acadians, efter den grekiska mytologins paradisiska tillvaro – var- vid de fördrevs från sina bosättningar. av ungefär 15 000 franskätta-
de fördrevs över 11 000. tusentals av dessa dog av de umbäranden engelsmännen skapade, några återvände till Frankrike, smågrupper fann fristäder på olika håll och så småningom lyckades cirka 3 000 på olika omvägar ta sig till södra louisiana, vilket då lydde under det katolska spanien. Hit var de välkomna, och de upprättade en ny bosättning som kom att kallas acadia.3 Här etablerade de sin
egen kultur och behöll franska som modersmål. i denna kultur kom såväl det mytologiserade förflutna som franska språket att spe- la en viktig roll. Genom att människor i generation efter generation höll fast vid franskan som modersmål skilde de sig från majoritets- befolkningen i Usa som, även om de hade olika ursprung, snabbt började använda sig av det nya språket.4
efter amerikanska inbördeskriget skapades i Usa stereotypa föreställningar kring människogrupper som betraktades som iso- lerade och kulturellt och ekonomiskt stillastående. Det drabbade bland annat landsbygdsbefolkningen i appalacherna,5 men också
de fransktalande på louisianas landsbygd. Cajunbefolkningen tillskrevs, liksom exempelvis katolska irländare, egenskaper som lata, ointelligenta, begivna på alkohol och förändringsobenägna. en protestantisk präst skrev: ”these people seem to be living in the year 1500, such are their limited ideas, singular habits, and unparalleled ignorance.” sålunda ställdes anglo-saxisk protestan- tisk kultur innehållande en särskild arbetsetik, materialism, anglo- saxisk lojalitet och bruk av engelska språket mot en stereotypise- rad föreställning om katolicism.6
icke desto mindre var cajunminoriteten inte så isolerad från omvärlden som det gavs sken av. Under 1800-talet förekom det
3 shane K bernard, The Cajuns. Americanization of a People, Jackson 2003, s. xix. 4 att bevara sitt språk har ofta varit en central del i identitetsskapande proces- ser knutna till etnicitet. se t ex John Hutchinson, The Dynamics of Cultural Nationalism. The Gaelic Revival and the Creation of the Irish Nation State, lon- don 1983, s. 114ff.
5 robert santelli, ”introduction”, i Mari-lynn evans, robert santelli & Hol- ly George-Warren (eds.), The Appalachians. America’s First and Last Frontier, new York 2004, s. xx.
6 shane K bernard, 2003, s. xviif. För en parallell diskussion om stereotypise- ring av det katolska se t ex Mats Greiff, ”vi bodde, bad och blev utbildade som om vi vore på skilda kontinenter”. Katolska och protestantiska arbetare i Belfast 1850–1914, Malmö 2004, s. 166ff.
ofta att man gifte sig över etnicitetsgränser. enligt historikern shane K bernard skedde en kulturblandning genom giftermål mel- lan franskättlingar sedan flera generationer tillbaka och exempel- vis nykomna franskättlingar, tyskättlingar, angloamerikaner och ursprungsbefolkningen. Detta tog fart på allvar efter inbördeskri- get med dess för många av södra Usa:s vita invånare svåra ekono- miska och sociala konsekvenser. Det fanns också kulturella influen- ser från afrikansk-amerikanska kulturer förmedlade av ättlingar till slavar från Karibien, med vilka cajunbefolkningen delade katolicis- men. Det var dessa kultursammansmältningar som, även om den acadianska kulturen var dominerande, skapade 1900-talets cajun- kultursamhälle med runt en halv miljon människor.7 Franskhetens
dominans belyses bland annat av musikern luderin Darborne som i en intervju berättar om sin moders släkt: ”Her father’s family came originally from ireland but they spoke French.”8 ett tydligt
exempel på kultursammansmältningen är att dragspelet som under betydande delar av 1900-talet varit centralt i cajunmusiken intro- ducerades av tyska invandrare på den amerikanska kontinenten.9
Människor i acadia var fattigare än genomsnittsamerikanen. vid andra världskrigets utbrott hade endast 17 procent av lands- bygdsbefolkningen i acadia elektricitet och 22 procent adekvat vat- tenförsörjning och avlopp. Detta motsvarar halva genomsnittsan- delen för Usa i helhet. Cajunbefolkningen var ”so isolated from mainstream culture and so immersed in poverty that, according to some historians, most did not notice the Great Depression”.10
Cajunkulturen hade med andra ord en stark regional prägel, där plats i sig var betydelsefull liksom utbredd fattigdom. tillhö- righeten till acadia i sydvästra louisiana var liksom franska språket centralt i cajunbefolkningens identitetsskapande processer. andra centrala inslag fram till andra världskriget var katolicismen, cajun- musiken, tuppfäktningar, kortspel och travhästkapplöpningar. i
7 shane K bernard, 2003, s. xixff.
8 intervju med luderine Darbone i ann allen savoy, Cajun Music. A Reflec- tion of a People, eunice 1984, s. 114.
9 Manuel Pena, The Texas-Mexican Conjunto. History of a Working-Class Music, austin 1985, s. 35ff.
10 shane K bernard, 2003, s. xxi. bernard refererar här till lauren C Post, Ca- jun Sketches. From the Prairies of Southwest Louisiana, baton rouge 1990.
acadia fanns fram till cirka 1960 ett flertal travbanor.11 Musikern
russel Cormier berättat i en intervju om sin far som drev ett dan- setablissemang och en nattklubb, men också sysslade med både tuppfäktning, kortspel och träning av de egna travhästarna.12
i samband med andra världskriget startade dock vad histori- kern shane K bernard kallar en amerikanisering av cajunkultu- ren. visserligen hade franskan förbjudits som undervisningsspråk i skolorna redan 191613 och radion fått sitt genombrott under
1920- och 30-talen, men endast hälften av cajunhemmen hade en radioapparat, och många lyssnade endast på franskspråkiga lokala kanaler. Men i samband med att många cajunmän tog värvning blev det också nödvändigt för dem att kommunicera på engel- ska med andra soldater. Medan många män tog värvning fanns det andra män och många kvinnor som lämnade acadia för att arbeta på skeppsvarv, raffinaderier eller i försvarsindustrin. Dessa kom då till miljöer där de inte längre kunde använda franska som förstaspråk, och de kom i kontakt med andra kulturer än cajun. samtidigt ökade också spridningen av nationell media, vilket medförde att engelskan vann insteg också i acadia.14
Musikern Dewey balfa berättar om sin egen erfarenhet från krigsåren:
”then during World War ii, i left home and i went to work in a shipyard in orange, texas. i was about sixteen years old. then i was in the merchant marines and i had kind of gotten away from Cajun music, because the people i associated with had never heard of it. so i had gotten away from my Cajun music. i came back after the war and i started playing with other people. then we, the brothers, realized we could make our own group, so in 1948, we formed the Musical brothers.”15
11 barry Jean ancelet, Jay edwards & Glen Pitre, Cajun Country, Jackson 1991, s. 28.
12 intervju med russel Cormier, 13 april 2015.
13 rick Koster, Louisiana Music. A Journey from R&B to Zydeco, Jazz to Country, Blues to Gospel, Cajun Music to Swamp Pop to Carnival Music and Beyond, Cambridge 2002, s. 161.
14 shane K bernard, 2003, s. 3ff.
15 intervju med Dewey balfa i ann allen savoy, Cajun Music. A Reflection of a People, eunice 1984, s. 239.
På så sätt anknyter balfas livsberättelse i hög grad till det stora mönster av amerikanisering som skedde i samband med andra världskriget. vid hemkomsten från texas började han spela ”wes- tern swing”, men efter några år blev det återigen cajun.16
Under kriget vidtog myndigheter också åtgärder för att stärka en allamerikansk nationell identitet. såväl nationella som regionala myndigheter såg skolan som ett redskap för att skapa en anglo-saxisk ”vit” amerikanism. ett led i denna amerikanise- ring var att undertrycka franskan och i stället tvinga barnen att använda engelska. i skolorna i acadia förbjöds barnen att tala franska såväl under lektioner som på rasterna. att tala franska utanför skolorna betraktades också med misstänksamhet från myndigheternas sida. Det kunde potentiellt vara en säkerhets- risk att människor kommunicerade på ett främmande och där- med svårkontrollerat språk.17
russel Cormier som kom från ett fransktalande hem berättar om sin barndom:
“My father could just write his own name and hardly know any english. He spoke real French, not the Parisian French you can learn in school today. We were not allowed to talk French at school, not even on the schoolyard. if we did, we became punished and had to stay in school for the whole afternoon, writing on the blackboard ‘i shall not speak French’.”18
amerikaniseringen medförde på sikt att flera inslag i cajunkultu- ren försvann, bland annat föll andelen som hade franska som för- sta språk dramatiskt efter språk- och amerikaniseringsprocesserna under såväl andra världskriget som det kalla kriget. Men eftersom föreställningar om cajunmänniskor som en lägre stående grupp var vanlig i resten av Usa och när sådana stereotyper skapades tillskrev sig invånarna i arcadia under 1950-talet själva också såda- na mindre goda egenskaper.19
Detta skulle emellertid förändras under 1960-talet med inspi-
16 intervju med Dewey balfa i ann allen savoy 1984, s. 239. 17 shane K bernard, 2003, kapitel 1.
18 intervju med russel Cormier, 13 april 2015. 19 shane K bernard, 2003, s. 86f.
ration från människorättsrörelsen och andra etniska minoriteter som ibland kunde föra väpnad kamp för sina rättigheter.20
Musiken som katalysator för etnisk identifikation
De upprepade språkkampanjerna och undertyckandet av barnens franska i skolorna under 1940-, 50- och 60-talen gjorde att språket mer eller mindre försvann, åtminstone blad yngre generationer. Men inom musiken kom franska att förbli det språk man sjunger på. Här kunde repressalier inte användas på samma sätt som i sko- lan. att cajunmusik ska framföras på franska betraktas som full- ständigt självklart. när jag ställde frågan till cajunmusikern russel Cormier om vilket språk han helst sjunger på förstod han först inte vad jag menade, eftersom det inte finns i hans föreställnings- värld att cajun kan sjungas på något annat språk än franska. när jag hade utvecklat frågan svarade han:
”When i’m saying cajun i’m talking about French, the real French, not the Parisian French. Parisian French changed their French so they could write it. We who had come over never changed. the Frech we speak is the real French. We didn’t change ours. they changed theirs. that’s why i like to sing the cajun. not when i sing country tunes, but when i sing Cajun. Cajun to me is my country, the lyrics […] i was brought up with cajun music. it’s me.”21
russels svar pekar starkt på betydelsen av franska i musiken och musikens betydelse för identitetsskapandet i cajunkulturen. Men musiken har inte varit oförändrad under 1900-talet.
Musikjournalisten rick Koster har identifierat tre distinkta perioder i cajunmusikens 1900-talshistoria; den tidiga dragspels- eran då dragspelet fick rollen som centralt instrument, sträng- instrumenteran och den moderna eran.22
liksom inom annan folkmusik var det i cajunmusiken famil- jen som bar upp traditionen23:
20 shane K bernard, 2003, s. 87.
21 intervju med russel Cormier, 13 april 2015. 22 rick Koster, 2002, s. 162.
23 För exempelvis folkmusik i appalacherna se erynn Marshall, Music in the Air Somewhere. The Shifting Borders of West Virginia Fiddle and Song Tradition,
”singing was a tradition that passed from one generation to another through house songs and dance music. the former consisted of solo narrative ballads typically sung by mothers to their children, and the latter generally by men to one another in working or post-work relaxing environs. both often served as musical history lessons depicting the origins and hardships of the culture. they were always French language and French ancestral songs, rendered solo or with fiddle and accordion accompaniment.”24
Folkmusiken kommersialiserades under slutet av 1920-talet med fordismens inträde i musikindustrin och skivbolagens upptäckt av nya marknader bland mindre resursstarka befolkningsgrup- per. Det var under denna tid bluesen och den tidiga countrymu- siken fick sina kommersiella genombrott.25 sålunda gjordes den
första cajuninspelningen på ett hotell i new orleans 1928. Med kommersialiseringen, men också anpassningen till en respektabel amerikansk vithet26, blev dragspelet allt mindre populärt. i stället
tog gitarren över som centralt instrument vid sidan av fiolen, och vidare började trummorna användas allt mer. Denna förändring kan också tillskrivas det stora inflödet av arbetskraft till sydvästra louisiana från andra delar av Usa. Det var den då expansiva olje- industrin som attraherade arbetskraft med intresse bland annat i så kallad hillbillymusik och Western swing, vilka visserligen ofta hade dragspel men inte som ledande instrument, utan i stället fiol och gitarr eller banjo.27
stränginstrumenteran såg nya artister som etablerade sig. bland de tidiga artister som gjorde skivinspelningar fanns bland
Morgantown 2006, kapitel 4; Mats Greiff, ”Hur countrymusiken formades till en manlig arena. ett försök till omvärdering av betydelsen av ’the bristol sessions’´”, i Johan a lundin (red.), Intro. En antologi om musik och samhälle, Malmö 2012.
24 rick Koster, 2002, s. 160. 25 Mats Greiff 2012.
26 För en diskussion om vithet och Cajun se ryan andré brasseaux, Cajun Breakdown. The Emergence of an American-Made Music, new York 2009, s. 137f.
27 rick Koster, 2002, s. 165ff; Jared snyder, “’Garde ici et’ garde lá-bas. Creole accordion in louisiana, i Helena simonett (ed.), The Accordion in Americas. Klezmer, Polka, Tango, Zydeco, and More, Urbana 2012, s. 77.
annat leo soileau och den än i dag existerande gruppen Hack- berry ramblers, som bildades i början av 1930-talet. Den senare gruppen elektrifierade musiken och anpassade sig till en bredare publik genom att också sjunga på engelska.28 bandledaren lude-
rin Darbone berättar själv om att deras engelska skivutgivningar distribuerades över hela Usa, medan deras franskspråkiga cajun- skivor endast producerades för en marknad i louisiana. Gruppen lanserades också under olika namn. De engelskspråkiga skivorna gavs ut under namnet riverside ramblers och cajunskivorna under Hackberry ramblers.29
Krigstidens och senare McCarthy-erans förtryck av cajunkul- turen med dess starka drag av franskhet bidrog med all säkerhet till en kulturell ”revival” som tog sig tydliga uttryck kring 1950. Genom att återanknyta till en äldre musiktradition stärktes den kulturella självmedvetenheten. På så sätt blev musiken ett hege- moniutmanande motvapen mot amerikaniseringssträvandena. Under denna tid blev åter dragspelet populärt. Man måste då hålla i minnet att dragspelet egentligen introducerades i cajun- kulturen i början av 1900-talet genom att tyska köpmän saluförde det.30 Det har således ingenting att göra med det slags musik som
cajunbefolkningen förde med sig från nova scotia, utan måste ses i ljuset av ett resonemang kring uppfinnande av traditioner.31
Dragspelets återkomst tillskrivs i musikhistorien ofta artis- ter som iry lejeune och nathan abshire.32 Men det går inte att
blunda för att återkomsten också kan kopplas till sociala föränd- ringar och kulturella processer. repressionen gentemot franska språket och cajunkulturen verkade med stor sannolikhet för att äldre drag i cajunkulturen återigen fick en betydelsefull ställning. Under slutet av 1950-talet och hela 60-talet florerade en kultu- rell regionalism i människorättsrörelsens fotspår; en regionalism
28 rick Koster, 2002, s. 172f.
29 luderin Darbone i ann allen savoy, 1984, s. 118.
30 Malcolm l Comeaux, “introduction and Use of accordion in Cajun Dance Music” i Louisiana Folklore Miscellany 14 1999, s. 32
31 eric J Hobsbawm diskuterar företeelsen med uppfunna traditioner i e.J. Hobsbawm & t.o. ranger (eds.), The invention of tradition, Cambridge, 1983.
som i hög grad upprätthölls av en cajunmedelklass. bland annat arbetade olika politiska och kulturella organisationer för att åter- upprätta franskan, något som man emellertid hade svårt att få en folklig förankring för.33
bibehållandet av cajunmusiken och en, ur vissa aspekter, åter- koppling till hur den hade formats under tidigt 1900-tal hade en helt annan folklig förankring än den politiskt offentliga kamp som drevs för att återupprätta franskan som förstaspråk. På så sätt kom musiken att bli en kulturbärare som ersatte franska språket efter- hand som äldre fransktalande generationer dog ut och unga med engelska som förstaspråk blev allt fler.
en annan dimension i dragspelets återkomst är att en betydan- de produktion av dragspel kom stt ske i louisiana och att importen från tyskland minskade dramatiskt. På så sätt blev instrumentet