Miljöpolitik i text - En granskande diskursanalys av de svenska miljökvalitetsmålen

Miljöpolitik i text

En granskande diskursanalys av de svenska miljökvalitetsmålen

Environmental Policy in Text

A critical discourse analysis of the Swedish environmental quality objectives

Sammandrag

Uppsatsen är en kritisk granskning av de svenska miljökvalitetsmålen, med utgångspunkt i brukstextanalys och diskursanalys. Syftet är att undersöka och resonera kring diskursordningen i målen och därigenom granska meningsskapande samt vem som är den tänkta läsaren. Materialet består av miljökvalitetsmålen så som de är formulerade i propositionerna 1997/98:145 Svenska miljömål. Miljöpolitik för ett hållbart Sverige (mål nummer ett till sex, åtta till elva samt fjorton och femton), 2004/05:150 Svenska miljömål – ett gemensamt uppdrag (mål nummer sexton) samt 2009/10:155 Svenska miljömål – för ett effektivare miljöarbete (mål nummer sju, tolv och tretton). Min analys visar att diskursordningen är motstridig men fogas ihop med hjälp av begreppet ”hållbar”. Det bringar en ytlig ordning mellan de olika diskurserna, som slutligen kulminerar i en teknikinriktad miljöpolitik.

Nyckelord: Miljöpolitik, miljökvalitetsmål, brukstext, diskursanalys

Abstract

This essay is a critical review of the Swedish environmental quality objectives, based in utility text analysis and discourse analysis. The aim is to investigate and reason about the discursive order in the objectives and, through that review, sense making and the supposed reader. The material consists of the environmental quality objectives as they are formulated in the propositions 1997/98:145 Swedish Environmental Objectives. Environmental policy for a sustainable Sweden (objective number one to six, eight to eleven, fourteen and fifteen), 2004/05:150 Swedish Environmental Objectives – a Mission in Common (objective number sixteen) and 2009/10:155 Swedish Environmental Objectives – for a More Efficient Environmental Work (objective number seven, twelve and thirteen). My analysis shows that the discursive order is contradictive but framed together by the word “sustainable”. “Sustainable” is a floating signifier but serves in the objectives as an ethical standpoint (anthropocentric utilitarianism). That brings a shallow order between the different discourses, which in the end culminates in a technology-oriented environmental policy.

Key words: environmental politics, environmental quality objectives, utility text, discourse analysis

Innehåll

Kapitel 1: Inledning ... 1

Syfte och frågeställning ... 2

Disposition ... 3

Kapitel 2: Analysverktyg ... 5

Brukstextanalys ... 5

Diskursanalys ... 7

Miljöpolitiska diskurser ... 9

Kapitel 3: Mitt tillvägagångssätt ... 12

Situering ... 14

Kapitel 4: Textuell struktur och intertextualitet: målens form och genre ... 17

Kapitel 5: Interdiskursivitet: målens innebörd och förhållande till förståelseramar ... 23

Värden i miljökvalitetsmålen: Positiva och negativa värdeord ... 23

Åtgärder ... 25

Kapitel 6: Synen på naturen samt subjektspositioner ... 28

Naturen som ett resursobjekt ... 28

Vem är subjekt? ... 28

Kapitel 7: Det underliggande syftet samt den övergripande diskursordningen ... 32

Den antropocentriska treenigheten ... 32

Hållbar – en flytande signifikant ... 33

Kapitel 8: Hållbar medelväg? ... 37

1 Kapitel 1: Inledning

År 1999 antog riksdagen proposition 1997/98:145 Svenska miljömål. Miljöpolitik för ett hållbart Sverige. Syftet med propositionen är att formulera en övergripande plan för den svenska miljöpolitiken. Den arbetades fram samtidigt som Miljöskyddskommitténs arbete med att samordna miljölagstiftning mynnade ut i Miljöbalken (prop. 1997/98:45) som antogs i juni 1998 (Corell och Söderberg 2005). I Svenska miljömål. Miljöpolitik för ett hållbart Sverige uppges att regeringens övergripande mål med den svenska miljöpolitiken är att ”till nästa generation kunna lämna över ett samhälle där de stora miljöproblemen i Sverige är lösta” samt att Sverige internationellt ska ligga i framkant vad gäller ekologiskt hållbar utveckling (prop. 1997/98:145 s. 1). Detta ska uppnås med hjälp av de femton miljökvalitetsmål som formuleras i propositionen och som sammantaget uttrycker det miljötillstånd som ska råda i Sverige inom en generation (bild 1). Tillsammans med miljöbalken ska miljökvalitetsmålen skapa förutsättningar för en decentralisering av miljöarbetet i Sverige samt hos berörda aktörer främja ”egna initiativ” till åtgärder som förbättrar miljön (ibid).

År 2005 lade regeringen fram proposition 2004/05:150 Svenska miljömål – ett gemensamt uppdrag där miljömålen utvärderades och reviderades. I propositionen föreslås att ett sextonde mål som behandlar biologisk mångfald antas, vilket också skedde (Prop. 2004/05:150) (bild 2). Tre av miljökvalitetsmålen (Bara naturlig försurning, Giftfri miljö samt Säker strålmiljö) omformulerades år 2010 i propositionen 1009/10:155 Svenska miljömål – för ett effektivare miljöarbete. Där kritiseras också målen för att ha bristfälliga preciseringar som försvårar möjligheterna att tolka och utvärdera målen. Hälften av målen anses helt sakna mätbara preciseringar och regeringen anser även

att det finns behov av att göra en systematisk översyn av samtliga preciseringar. Vi avser därför att ge Naturvårdsverket i uppdrag att, i samråd med myndigheter med ansvar inom miljömålssystemet, göra en samlad översyn av miljökvalitetsmålens preciseringar. (prop. 2009/10:155 s. 28)

Miljökvalitetsmålen utgör alltså grunden för den svenska miljöpolitiken och propositionerna är i det avseendet normerande vad gäller förhållningssätt till och arbete för miljö på alla nivåer av samhället. Den nationella miljöpolitiken berör alla som lever och/eller på något sätt är verksamma i Sverige - både i det privata och det offentliga – eftersom alla delar av

2 samhället påverkar miljötillståndet i Sverige. Miljökvalitetsmålen är alltså normerande för alla skikt i samhället, från privata individer till företag och den offentliga sektorn.

Syfte och frågeställning

Med min analys vill jag undersöka och kritiskt granska vilka underliggande tankar och oredovisade förutsättningar som ligger till grund för formuleringen av de svenska miljökvalitetsmålen. Jag undersöker detta genom en kombination av två typer av diskursanalys (diskursteori samt kritisk diskursanalys) som jag grundar i brukstextanalys. Med utgångspunkt i fyra teman vill jag ringa in den (miljö)politiska positionering som målen förhåller sig inom, samt relatera den till ”den rådande ordningen”, det vill säga om miljökvalitetsmålen är ett uttryck för en progressiv eller konservativ politik i relation till rådande normerande samhälleliga diskurser om miljö och natur.

Ingen tidigare forskning har gjorts kring diskursordningen i de nationella miljökvalitetsmålen. Ämnet är relevant och intressant eftersom det blottlägger de av miljökvalitetsmålens förutsättningar som annars inte är explicita. Det synliggör också relationen mellan text och läsare, vilket i det här fallet innebär staten och dess medborgare. Målen är som nämnts normerande för alla skikt i samhället gällande både tankemässigt och praktiskt förhållningssätt till miljö – de är meningsskapande och alltså verklighetsskapande. Att synliggöra vilka värden som förmedlas och därigenom granska skapandet av verklighet är viktigt som ett bidrag till både miljövetenskap och miljöpolitik. Kritisk granskning av kunskaps- och verklighetsskapande är i sig ett kunskapsskapande som möjliggör motstånd, alternativa lösningar och därigenom utveckling. Inte minst gäller detta ur ett maktperspektiv, där granskning möjliggör omförhandlingar: Vem görs till subjekt? Vem sägs ha ansvar? Hur motiveras miljöåtgärder? Med andra ord, vems verklighet är det som formuleras – och vems verklighet förblir outtalad?

Det öppnar i sin tur för frågan vem som är den tänkta läsaren. Eller snarare var läsaren måste befinna sig för att kunna ta till sig texten som tänkt – göra en dominant läsning – och inte göra motstånd mot texten. Detta blir framför allt intressant i förhållande till miljökvalitetsmålens syfte – att styra och motivera icke-statliga aktörer (exempelvis individer och företag) till att ta ”egna initiativ” till åtgärder som förbättrar miljön. För att målen skall fungera som tänkt krävs det alltså att en bred läsekrets har möjlighet att ta till sig texten som avsett.

3 För att ringa in målens positionering vill jag främst granska miljökvalitetsmålens interdiskursivitet, det vill säga vilka olika diskurser som artikuleras i målen. Därigenom vill jag skissa upp den diskursordning som uttrycks och hur de förhåller sig till varandra; är diskurserna samstämmiga eller motsägande?; är diskursordningen brokig eller enhetlig? Med andra ord hur dessa diskurser integreras med varandra och skapar mening. För att kunna svara på dessa frågor krävs att jag kontextualiserar målen både som brukstext och som (miljö)politiskt styrdokument.

Första temat är att analysera målen som brukstext. Det vill säga dess textmässiga uppbyggnad och intertextualitet. Hur är målen tänkta att läsas och hur konstrueras förhållandet författare – läsare? Som nämnt är detta direkt relaterat till miljökvalitetsmålens syfte som normskapande dokument.

Därefter vill jag undersöka de värden som målen förmedlar. Vad är en god respektive en dålig miljö? Eller med andra ord, hur beskrivs det miljötillstånd som eftersträvas och hur motiveras det?

Det tredje temat handlar om natur-kultur-dualismen. Vilken syn på natur och det mänskliga samhället vilar miljökvalitetsmålen på? Och därigenom; vem eller vad görs till subjekt? Till sist vill jag undersöka miljökvalitetsmålens outtalade syfte. Det vill säga vem eller vad som är tänkt att gagnas av det miljötillstånd som utgör målet. Alltså, för vems skull är miljöpolitiken utformad?

Disposition

Uppsatsen är disponerad så jag i de två första kapitlen Analysverktyg samt Mitt tillvägagångssätt redogör för min teoretiska och metodologiska ansats samt min positionering i övrigt. I det första kapitlet introducerar jag de teorier och begrepp som jag bygger min analys kring; brukstextanalys, diskursanalys och teorier om miljöpolitiska diskurser. Därpå följer analysen som är indelad i fyra delar:

I Textuell struktur och intertextualitet: målens form och genre kontextualiserar jag materialet och analyserar dess textuella struktur, det vill säga dess form.

Interdiskursivitet: målens innebörd och förhållande till förståelseramar handlar om värdeorden samt åtgärderna i miljökvalitetsmålen.

4 Synen på naturen samt subjektspositioner ägnas åt en utveckling av synen på naturen samt en analys av möjliga subjektspositioner i målen.

I Det underliggande syftet samt den övergripande diskursordningen analyseras miljökvalitetsmålens (outtalade) syfte, med andra ord vem eller vad målen ska tjäna. Jag diskuterar även begreppet ”hållbart” och dess funktion i målen.

Alla kapitel avslutas med en kort sammanfattning. Avslutningsvis följer en övergripande sammanfattning och diskussion av min analys i kapitlet Hållbar medelväg?.

5 Kapitel 2: Analysverktyg

I följande kapitel presenterar jag mina analytiska ansatser och de begrepp jag bygger studien på. Miljökvalitetsmålen är normerande och har som syfte att påverka miljötillståndet i Sverige. De har alltså en tydlig praktisk funktion och tillhör i det avseendet texttypen, eller genren, brukstext (Hellspong och Leding 1997). De är också en produkt av styrmetoden mål- och resultatstyrning som har införts på olika nivåer i svensk statsförvaltning (Larsson 2005). Styrningsmetoden går ut på att de formella direktiven består av uppsatta mål, medan vägen till målen inte stakas ut i detalj. Berörda aktörer ges då frihet att själva välja väg till målen och tanken är att det ska leda till resurseffektivisering samt uppmuntra initiativtagande. Målarbetet följs upp och utvärderas löpande. Miljökvalitetsmålen kan också ses som tillhörande genrerna myndighetstext samt mål- och resultatstyrningsdokument. Det gör att målen å ena sidan präglas av en strävan efter tydlighet, men å andra sidan av kontextberoende värdeord och målande formuleringar.

Utöver dessa (textmässiga) genrer eller diskurser förhåller sig miljökvalitetsmålen till miljöpolitiska diskurser. Jag tar avstamp i några förståelseramar som sociologen John Hannigan har skissat upp och som han menar utgör nyckeldiskurser i miljöpolitik sett under det senaste århundradet (Hannigan 2006). Nedan följer en genomgång av brukstextanalys, diskursanalys samt Hannigans miljöpolitiska nyckeldiskurser.

Brukstextanalys

Brukstexter skiljer sig generellt från skönlitterära texter genom att de har en praktisk funktion snarare än rent estetisk, och omtalar någonting snarare än gestaltar det (Hellspong och Ledin 1997). Gränsen är dock inte knivskarp och exempelvis kan även en konstnärlig, estetiskt tilltalande text ha en informativ funktion och vice versa. Därtill är allt skrivande ett kreativt hantverk och i den mån konstnärligt. Språket är dessutom alltid en gestaltning eller representation av verkligheten, oavsett om det rör sig om en brukstext, en roman eller en vardaglig dialog (Börjesson 2003). Alla typer av texter gör anspråk på att säga något om verkligheten och ingen utsaga är mer korrekt eller sann än den andra. Språk är såväl representationer av verkligheten som handlingar som formar verkligheten: språket är både konstruerat och konstruerande. Det gör att språket även i en brukstext rymmer en mångfald av bottnar och tolkningsmöjligheter och därför är textanalys användbart för att tränga djupare in i

6 och bakom texten (Hellspong och Ledin 1997). Inte minst som en plattform för en vidare diskursanalys.

Jag använder här brukstextanalys som en ingång till mitt material, ett verktyg för en första tolkning av texten, som sedan byggs på och integreras med vidare tolkningar av den diskursiva nivån. Genom en brukstextanalys synliggörs de formella dragen och den lingvistiska uppbyggnaden i texten. Som en kommunikativ händelse har en text tre dimensioner: den språkliga uppbyggnaden, den diskursiva praktiken som manifesterar sig i produktion och konsumtion av texten (relationen sändare – mottagare), samt den sociala praktiken som är en följd (och reproduktion) av den diskursiva ordningen (Winther Jörgensen och Phillips 1999 s. 74). I min analys är jag intresserad av de två förstnämnda dimensionerna, det vill säga miljökvalitetsmålens textuella struktur (formen, den språkliga uppbyggnaden och vad den förmedlar) samt dess diskursiva struktur (de värden som förmedlas, förståelseramar för meningsskapande, relationen text-läsare). Då miljökvalitetsmålen har en tydlig informerande, styrande samt normerande funktion är den tredje dimensionen (påverkan på den sociala praktiken) en del av det politiska syftet. Mitt syfte med analysen är att undersöka vilka tankemässiga grunder miljökvalitetsmålen formulerats på.

Miljökvalitetsmålen talar om den svenska miljöpolitiken och målen för den svenska miljön, men de gestaltar också ett önskvärt Sverige, ett Sverige som är fritt från ”de stora miljöproblemen” (prop. 1997/98:145 s. 1). Eftersom målen beskriver grunden för den svenska miljöpolitiken och explicit det önskvärda miljötillståndet i framtiden, så beskriver de även implicit miljötillståndet idag. Miljökvalitetsmålen utgör en representation av det nuvarande miljötillståndet i Sverige, vad som är miljöproblem samt vad som är ett bra (önskvärt) miljötillstånd. Ordet representation bär med sig en innebörd av att någonting (objekt, mening) finns där från början och blir representerat i bemärkelsen återberättat. Men ordet betecknar inom poststrukturalismen meningsskapande, alltså sättet att ge mening åt det som representeras. Representation är inte en objektiv framställning eller en spegelbild av verkligheten, utan snarare det sätt som verkligheten formuleras och ges mening åt. Representationen är diskursstyrd och eftersom vi bara kan ha kunskap om sådant som givits mening innebär det att kunskap produceras ur diskurser och inte själva objekten (som givits mening) (Hall 2001 s. 73). Genom att analysera vilka diskurser som ligger till grund för miljökvalitetsmålen kan vi alltså få en uppfattning om vilka diskurser som formar och ger mening åt den svenska miljöpolitiken.

7 Diskursanalys

Begreppet diskurs kommer från lingvistiken där det syftar på sammanhängande passager av tal eller skrift. Filosofen och idéhistorikern Michel Foucault har dock utvecklat begreppet till att syfta på system för representation (Hall 2001 s. 72). Det vill säga det handlar om sätt att representera kunskap genom språket. Diskurser är som system eller ramar för meningsskapande: de definierar och producerar mening (om objekt) och därmed kunskap och vad som är sanning. Eftersom all social praktik är meningsskapande innebär det att den är diskursivt formad. Diskurser styr alltså inte bara språk, kunskap och vår världsuppfattning utan även handling (ibid). De utgör en form av social praktik som både speglar och formar sociala strukturer (Winther Jörgensen och Phillips s. 67-68). I miljösammanhang styr diskurser bland annat vad som ses som en bra miljö, vad som utgör miljöproblem och vilka åtgärder som ska vidtas. Eller, uttryckt i kontexten av (makt)relationer, exempelvis vem eller vilka som ges legitimitet att definiera miljöproblem och på vilket sätt miljöpolitiken förhåller sig till saker som ekonomi, teknik och natur. Miljökvalitetsmålen är som miljöpolitiskt normerande dokument uttryck för dessa diskursiva och sociala praktiker.

Det finns flera angreppssätt för att analysera diskurser och jag kommer att använda mig av en kombination av två sätt: diskursteori samt kritisk diskursanalys. Med hjälp av brukstextanalys kontextualiserar jag materialet och identifierar relevanta teman (värdeord, åtgärder, subjektspositioner) som sedan driver analysen vidare. Jag avser också att vara tydlig med min egen positionering (se avsnittet Situering).

Det jag främst hämtar från diskursteori är dess begreppsapparat: Diskurser byggs upp av moment (tecken, begrepp) vars betydelse fixeras och definieras i förhållande till varandra (genom åtskillnad). Särskilda nyckelmoment i en diskurs kallas nodalpunkter och det är kring dessa som övriga tecken ordnas och får sina betydelser definierade (ibid s. 33). Inom miljöpolitiska/-vetenskapliga diskurser utgör till exempel begreppen ”miljö” och ”miljöproblem” nodalpunkter. Allting som finns utanför en viss diskurs kallas för det diskursiva fältet, medan olika diskurser inom samma område benämns som diskursordning. Olika perspektiv eller förhållningssätt till miljöpolitik utgör alltså olika diskurser (se avsnittet Miljöpolitiska diskurser) som var och en knyter olika betydelser till viktiga begrepp. Till exempel är begreppet ”ekosystem” ett nyckelord för att kunna förstå naturen/miljön som ett balanserat system där alla komponenter (flora, fauna, etcetera) är lika viktiga för att

8 upprätthålla balansen. Det relaterar i sin tur till termen ”biologisk mångfald” som får betydelse utifrån tanken om ekosystem; mångfalden av varelser garanterar eller är en förutsättning för ett stabilt system. På så vis består diskurser av tankemässiga ”nät” där betydelser knyts samman och fyller varandra med mening.

De olika miljöpolitiska diskurserna bildar tillsammans en miljöpolitisk diskursordning: olika förståelseramar som försöker skapa mening kring samma sak eller ämne. Dessa kan (helt eller bitvis) gå in i varandra och vara samstämmiga, eller motsäga varandra och exempelvis strida om begreppsbetydelser. Till exempel får begreppet ”ekosystem” olika innebörd för en etolog (relationer mellan djur), en biolog (relationer mellan organismer och dess omgivning) och en humanekolog (relationer mellan människor och djur/natur). Med min studie vill jag utifrån miljökvalitetsmålen utröna vilka diskurser som uttrycks och reproduceras i målen. Begrepp som utgör nodalpunkter är då viktiga att identifiera för att förstå diskurserna.

Diskurser ”strävar” efter att minimera mångtydigheter och motstridande betydelser i sina moment, men det diskursiva fältet utgörs av alla betydelser som momenten inte kan ha inom diskursen – allt det som utesluts – vilket gör att det diskursiva fältet ständigt utgör ett hot. Andra betydelser och definitioner utmanar diskursens försök att få tecknen entydiga och bli ”solida” moment. Den biologistiska förståelsen av ”ekosystem” utmanas exempelvis av både den humanekologiska vidgade förståelsen av begreppet och den (ekologiskt) ekonomiska resurs- och flödesfokuserade förståelsen (Hannigan 2007). På så vis har begreppet ingen fixerad allmängiltig betydelse utan istället utspelar sig en kamp mellan olika diskurser om begreppets mening. Den humanekologiska definitionen av ”ekosystem” utgör alltså en del av det diskursiva fältet i relation till den biologistiska diskursen. Det diskursiva fältet är intressant eftersom det består av alternativa förståelser. Det utgörs av alla möjligheter som diskursen i fråga har uteslutit för att meningsskapandet ska bli sammanhängande och begripligt. Jag återkommer till det diskursiva fältet i slutet av min analys.

De tecken som i diskursen ändå inte har lyckats bli entydiga kallas element (Winther Jörgensen och Phillips s. 34-35). Element är alltså tecken som inte är fixerade moment. Tecken som av olika diskurser ges olika betydelser, och alltså ligger i ett slags slagfält mellan diskurser, kallas flytande signifikanter (från eng. floating signifier) (ibid). Nodalpunkter är flytande signifikanter i förhållande till andra diskurser. De får sin (detaljerade) betydelse beroende på sammanhang. Begreppet ”miljö”, som i det tidigare exemplet, får en viss

9 betydelse om det sätts i samband med trivseln på en arbetsplats, och en helt annan betydelse om det handlar om rovdjurspolitik.

Kritisk diskursanalys är en bred och ganska lös typ av orientering med flera olika angreppssätt. Dessa har dock några gemensamma drag som gör det möjligt att kategorisera dem som en särskild inriktning. Perspektivet är kritiskt i den bemärkelsen att syftet är att blottlägga de diskursiva praktikernas roll i upprätthållandet av ojämlikheter (orättvisa maktförhållanden) och därigenom bidra till en förändring mot ett mer jämlikt samhälle (ibid s. 69). Detta är relevant i min studie eftersom miljökvalitetsmålen (miljöpolitiken) förmedlar värden och skapar verklighet. Frågan blir då vilka värden som förmedlas (vad som är viktigt, prioriteringsordning, synen på natur, samhälle och människor) och vems verklighet som skapas (vem/vilka får tala, vilka subjektspositioner görs möjliga).

Det jag framför allt använder mig av från kritisk diskursanalys är begreppet interdiskursivitet. Precis som begreppet intertextualitet syftar på förhållandet mellan olika texter, syftar interdiskursivitet på förhållandet mellan, och artikuleringen av, olika diskurser inom och mellan diskursordningar (ibid. S 77). Kommunikativa händelser (till exempel text) bygger alltid på tidigare händelser – ingenting kan vara helt nytt. Även diskurser bygger alltså på tidigare förståelseramar och artikulationer. En diskurs kan exempelvis vara en vidareutveckling av eller ett motstånd (svar) mot en annan (tidigare) diskurs. Genom att studera interdiskursiviteten i miljökvalitetsmålen ges en uppfattning om var de diskursiva gränserna ligger och vart de är på väg: Är de i stånd att förändras, få gränserna flyttade, och bli någonting ”nytt”? Eller förhåller de sig till varandra på ett förstärkande sätt som upprätthåller den rådande ordningen? Med andra ord är den svenska miljöpolitiken nyskapande, ligger Sverige i framkant på det området så som det uttryckliga syftet med målen är? Eller reproducerar målen ”gamla” tankesätt som bara är annorlunda formulerade?

Miljöpolitiska diskurser

Sociologen John Hannigan har teoretiserat kring diskurser inom miljösociologi och miljöpolitik (Hannigan 2006). Han identifierar tre stycken miljödiskurser som han menar har dominerat miljöpolitiken under det senaste seklet: den arkadiska diskursen, ekosystemdiskursen samt rättvisediskursen (arcadian, ecosystem och justice discourse) (han benämner dessa som nyckeldiskurser) (ibid s. 38)

10 Den arkadiska diskursen kännetecknas av en romantiserande syn på naturen som något vilt, autentiskt och vackert som ska skyddas från människans påverkan (för att behålla sin autencitet). Den var dominerande främst kring förra sekelskiftet och början av 1900-talet och det var utifrån en sådan diskurs som de första nationalparkerna upprättades (ibid s. 40-42). Ekosystemdiskursen är istället starkare knuten till naturvetenskap och ser naturen som ett balanserat system. Begreppet ”ekosystem” myntades på 1930-talet av den brittiska ekologen Tansey men diskursen fick störst fäste på 1960- och 1970-talen. Framför allt var det Rachel Carsons bok Silent Spring (1962) som bidrog till populariserandet av ekosystemdiskursen. Miljövågen på 1970-talet dominerades av ekosystemdiskursen, som då även kombinerades med etiska frågor. Rättvisediskursen växte i sin tur fram under 1980-talet genom att miljöfrågor kopplades samman med frågor om mänskliga rättigheter. Det skedde framför allt genom aktivism då förtryckta minoriteter organiserade sig och reagerade mot att de blev drabbade av miljökonsekvenser av företags och myndigheters agerande. Frågan om miljöproblem lyftes därmed från att handla om människors utnyttjande av naturen till att även omfatta utnyttjande och förtryck av människor (grupper) (ibid s. 47). Hannigan menar att det är rättvisediskursen som dominerar idag.

Jag använder dessa nyckeldiskurser och utgår från dem när jag i min analys kopplar miljökvalitetsmålen till miljöpolitiska diskurser.



Mitt teoretiska ramverk grundar sig alltså i begreppen: diskurs, diskursordning, diskursivt fält, interdiskursivitet, intertextualitet, brukstext, nodalpunkt, flytande signifikant samt arkadisk-, ekosystem- och rättvisediskurs. Diskurs är system eller ramar för kommunikation, förståelse, och kunskapsproduktion, det vill säga ett specifikt sätt att tala om och förstå världen. Diskurser konstrueras kring nodalpunkter, som är särskilt viktiga begrepp varvid betydelser förankras och andra begrepp ordnas. En diskursordning utgörs av flera diskurser som berör samma ämne eller område, och dessa kan vara samstämmiga eller motstridiga. Intertextualitet är det förhållande en text har till andra texter. Interdiskursivitet är en form av intertextualitet och syftar på de diskurser som uttrycks i till exempel en text (uttryckt annorlunda: en diskurs förhållande till andra diskurser). Flytande signifikanter är begrepp som utgör nodalpunkter i olika diskurser där de har olika betydelser. Diskurserna ”strider” alltså om de flytande signifikanternas definition och innebörd.

11 Brukstext är den texttyp (genre) som miljökvalitetsmålen tillhör. Det påverkar målen i dess funktion och utformning och kan sägas vara en typ av diskurs. Miljökvalitetsmålen förhåller sig till en diskursordning i sin egenskap av brukstext och statligt styrdokument, och till en annan diskursordning i förhållande till sin funktion som politiskt dokument (miljöpolitik). Arkadisk-, ekosystem- och rättvisediskurs är olika (nyckel)diskurser inom diskursordningen miljöpolitik.

I min analys granskar jag diskursordningen i de svenska miljökvalitetsmålen genom att analysera interdiskursiviteten (vilka diskurser som uttrycks).

12 Kapitel 3: Mitt tillvägagångssätt

Att analysera diskurser handlar om att belysa hur dessa meningsskapande processer går till (Börjesson och Palmblad (red.) 2007). Diskursanalys är en kombinerad teori och metod som skiljer sig från mer traditionellt vetenskapligt arbete, där forskaren väljer en design som ska svara mot frågeställningen och sedan samlar in empiriskt material som ska representera ”verkligheten”. Inom diskursanalys handlar det istället om att finna teoretiskt drivna teman för analysen samt synliggöra forskarens och studieobjektets tolkningsramar, det vill säga deras positionering och de diskurser de befinner sig inom. Studiens design som sådan är av mer underordnad betydelse, huvudpoängen är att forskaren aktivt använder sig av reflexivitet i kunskapsproduktionen (ibid).

Min analys grundar sig i främst i en nyfikenhet på materialet: Miljökvalitetsmålen är i sitt utformande och sin funktion oerhört spännande och bjuder in till en närläsning och analys. Kortfattade men ändå så målande och grundläggande för den nationella miljöpolitiken – i mina ögon en fullkomlig bön om att bli skärskådad.

Jag fokuserar på enbart miljökvalitetsmålen och analyserar inte propositionerna i sin helhet. Jag analyserar heller inte de delmål och strategier som finns specificerade kring målen. Det gör att jag förvisso klipper målen något ur sitt sammanhang, men att målen får stå för sig själva gör också att jag kan tränga djupare in i just de betydelser och värden som målen (re)presenterar. Materialet består alltså av de enskilda miljökvalitetsmålen med rubrik och efterföljande textstycken så som de är formulerade i den senast antagna propositionen (eftersom målen är under löpande utvärdering och utveckling så har vissa reviderats sedan prop. 1997/98:145) (se Bild 1.). Mål ett till sex, åtta till elva samt fjorton och femton är ur Svenska miljömål. Miljöpolitik för ett hållbart Sverige (prop. 1997/98:145) som var den första propositionen om nationella miljökvalitetsmål. Mål nummer sexton formulerades senare och är ur Svenska miljömål – ett gemensamt uppdrag (prop. 2004/05:150). Mål nummer sju, tolv samt tretton är ur Svenska miljömål – för ett effektivare miljöarbete (prop. 2009/10:155).

13 Bild 1. Samtliga miljökvalitetsmål från respektive proposition

14 Analysen inledde jag med att dels sätta mig in i dess övergripande kontext och titta på framför allt dess textuella struktur enligt Hellspong och Ledins (1997) modell för brukstextanalys. Jag fokuserade här på aspekter som genre, framställningsform och tilltal till läsaren (kapitlet Textuell struktur och intertextualitet: målens form och genre).

Nästa tema tar avstamp i materialets målande och kvalitativa formulering. Jag plockade ut alla värdeord och radade upp och parade ihop dem med sina respektive antonymer (motsatsord). Detta målade upp en bild av ett önskvärt respektive ett icke önskvärt miljötillstånd. Tillsammans med de åtgärder som formuleras i målen behandlar jag det förhållningssätt till natur/miljö i relation till människa/samhälle som uttrycks (kapitlet Interdiskursivitet: målens innebörd och förhållande till förståelseramar).

Det tredje temat är en fördjupning av synen på, eller förhållandet till, natur respektive samhälle. Jag analyserar även vilka subjektspositioner som möjliggörs i texten. Dessa syftar både på vem som ska utföra miljöåtgärder samt motivet till dessa, det vill säga vem som drar nytta av det miljötillstånd som utgör målet (kapitlet Synen på naturen samt subjektspositioner).

Det som utkristalliserade sig ur textens teman kopplade jag slutligen till olika förståelseramar där jag sökte efter de sammanhang där texten får en mening (blir begriplig), alltså interdiskursiviteten. I det fjärde temat skissar jag så upp diskursordningen i miljökvalitetsmålen och resonerar kring begreppet ”hållbar” som ett begrepp som till synes håller samman diskursordningen.

Situering

När jag författar den här uppsatsen gör jag det främst i egenskap av miljövetare, men det är såklart inte det enda jag ”är”. Jag är bland annat, utan inbördes hierarki, en svensk, vit, queerfeministisk, miljö- och genusvetenskapsstuderande medelklasskvinna i tjugoårsåldern. Den position varifrån jag relaterar till mitt material och formulerar min analys är, som alla andras, unik och fler aspekter än de jag har räknat upp placerar mig eller utgör min position. Min avsikt är dock inte att göra uppsatsen till min självbiografi (även om tanken är lockande) utan att mer kortfattat redogöra för några relevanta delar av mitt perspektiv som hjälp för läsaren att tolka mina tolkningar.

15 Som feminist och genusvetare har jag med mig en kunskapssyn som utgår från att all forskning skapas i kontext med och påverkar det som analyseras. Det vill säga att forskaren alltid är in medias res (i händelsernas mitt) och att all kunskap måste förstås som situerad. Situerad kunskapsproduktion innebär att forskaren förhåller sig reflexiv till sin forskning och sin position, och genom reflexiviteten kommer till insikter som tas med i arbetet (kunskapsproduktionen) (Lykke 2009 s. 19-21). Som queerfeminist ser jag makt som en central aspekt för förståelse av bland annat kunskap, identiteter och samhällsstrukturer. I enlighet med Foucault förstår jag makt inte som ett tryck ”ovanifrån” utövat av bestämda aktörer, utan som sociala praktiker som producerar ramar för att förstå vår omvärld (kategorier, identiteter, diskurser etcetera) (Winther Jörgensen och Phillips 1999 s. 20). Miljökvalitetsmålen uttrycker ramar för miljöpolitik. Maktaspekten finns i vem som ges legitimitet i sin artikulation av ramarna, det vill säga talordningen i diskursen. Det är särskilt relevant i miljöpolitik då det som idag klassas som miljöproblem ofta är globala och komplexa till sin karaktär. Enskilda individer märker inte av dem konkret i sin vardag utan är beroende av ”experter” för att identifiera miljöproblemen samt media och dylikt för att få dem förmedlade till sig (Sundqvist 2003 s. 28)

Jag har ett relativistiskt och konstruktivistiskt perspektiv på ämnet och mitt material. Vilket betyder att jag inte ser materialet som särställt eller mer legitimt än något annat material utan arbetar med det utifrån ett fokus på dess kontext. Miljökvalitetsmålen är alltså inte särskilt intressanta på grund av sin egenskap som statlig styrande text, utan snarare i och med sin egenskap, sitt sammanhang: Det målen säger om miljö är inte mer korrekt eller sant än någon annan text, däremot är det intressant satt i samband med sin kontext. Detta gör att jag med min text inte har för avsikt att auktoritativt presentera en objektiv bild av mitt material och min analys. För att undvika en maktasymmetri mellan läsaren och mig som författare är min ambition att på ett mer ödmjukt vis agera som en guide som leder läsaren genom min personliga tolkning.

I relationen till mitt material befinner jag mig nära i en tidsmässig kontext då den äldsta propositionen är från 1997/98 och miljökvalitetsmålen är aktuella. Som född och uppvuxen i Sverige är jag relativt förtrogen med svensk politik (jämfört med andra länders) och i egenskap av miljövetare miljöpolitik i synnerhet. Detta underlättar å ena sidan min läsning genom min inblick i och delande av förståelseram, men kan å andra sidan försvåra genom brist på distans som kan dölja de gemensamma bottnarna.

16 

I min studie har jag en konstruktivistisk utgångspunkt och förstår diskurser som system för meningsskapande. Min analys är formulerad i fyra teman som tar sin början i textens formella och lingvistiska drag, för att sedan gradvis gå uppåt i strukturen och slutligen mynna ut i de tankestrukturer där texten får mening. I nästa kapitel behandlar jag det första temat, samt kontextualiserar materialet.

17 Kapitel 4: Textuell struktur och intertextualitet: målens form och genre För var och ett av miljökvalitetsmålen finns det antagna delmål som specificerar målen något, men hur målen skall uppnås finns inte uttalat. Istället överlåts det till kommuner, företag och andra aktörer att själva staka ut vägen till målen (så kallad mål- och resultatstyrning). Detta kan medföra en problematik i och med att miljökvalitetsmålen är kvalitativa, värdeladdade samt kontextberoende och därmed svåra att översätta till kvantitativa och mätbara resultat (Larsson 2005).

Propositionerna bygger på rapporter från Naturvårdsverket som författats på uppdrag av regeringen. Miljökvalitetsmålen ska av regeringen följas upp varje år och utvärderas var fjärde år. Olika myndigheter har ansvar för olika mål men samverkar med Naturvårdsverket som sammanställer uppföljningarna och utvärderingarna i en samlad rapport till regeringen (Miljömålsportalen 2011). Det är en del i ett ständigt arbete för utveckling, i syfte att exempelvis hitta och utveckla indikatorer och andra metoder för mätning och uppföljning. Detta arbete sker på både nationell, regional och lokal nivå, där till exempel regeringen står för de samlade fördjupade utvärderingarna medan kommunerna ansvarar för att förankra, förverkliga samt utvärdera miljömålsarbetet i samverkan med lokala aktörer (Larsson 2005 s. 8). Den senaste utvärderingen med förslag till förändring är proposition 2009/10:155 Svenska miljömål – för ett effektivare miljöarbete som antogs i juni 2010. I den föreslås en förändrad målstruktur med etappmål och precisering av vissa delmål och en förändrad bedömningsgrund som ska ”ta hänsyn till att naturen har lång återhämtningstid” (prop. 2009/10:155). Dessutom beslutades att Miljömålsrådet, som tidigare var övergripande ansvarig för sammanställning av utvärdering och uppföljning, upphör och ansvaret istället ges till Naturvårdsverket (ibid). Smärre ändringar har även gjorts i miljökvalitetsmålen Bara naturlig försurning, Giftfri miljö samt Säker strålmiljö.

Naturvårdsverket är regeringens centrala miljömyndighet som arbetar brett med miljöfrågor och miljöpolitik i Sverige och har kontakt med aktörer på flera olika nivåer, både nationellt och internationellt (Corell och Söderberg 2005). Propositionerna är författade av miljödepartementet och undertecknade av Thage G Peterson och Anna Lindh (prop. 1997/98:145), Bosse Ringholm och Lena Sommestad (prop. 2004/05:150) samt Fredrik Reinfeldt och Andreas Carlgren (prop. 2009/10:155).

Materialet är också en produkt av det så kallade mål- och resultatstyrningssystem som ska prägla den svenska miljöpolitiken (prop. 1997/98:145). Idén om mål- och resultatstyrning har

18 hämtats från den privata företagsvärlden och har i modern tid fått genomslag i den offentliga sfären (Larsson 2005). Mål- och resultatstyrning innebär att politiker formulerar mål, och således definierar vad som är angeläget och vart fokus ska ligga, samt följer upp dessa. Utöver det är det upp till andra aktörer i verksamheten att agera i syfte att uppfylla målen (ibid s. 6). Avsikten är att detta ska leda till en god hushållning av de resurser som finns genom att aktörerna ges frihet i sitt agerande samt får tydliga mål att arbeta mot. Det ska då göra att de själva motiveras till att uppnå målen på ett så resurseffektivt vis som möjligt. Eftersom formuleringarna inte ska staka ut vägen leder det till att målformuleringarna blir fulla med inneboende värden och därmed kontextberoende (ibid). Gällande miljökvalitetsmålen är tanken att de ska kunna följas upp och utvärderas genom kvantitativa indikatorer (mätning). Dess värdebärande karaktär gör dem dock notoriskt svåra att översätta till kvantitativ data. Det framgår inte tydligt genom målbeskrivningarna vem texten riktar sig till, men i inledningen av prop. 1997/98:145 antyds att texten är skriven för en bred läsekrets:

Regeringen gör bedömningen att den nya miljöbalken och de nya nationella miljökvalitetsmålen, med den ansvarsfördelning för måluppfyllelse m.m. som föreslås, tillsammans skapar ytterligare förutsättningar för en decentralisering av miljöarbetet. Härigenom ökar möjligheterna och intresset, inte minst inom näringslivet, att ta egna initiativ till åtgärder för en bättre miljö. (Prop. 1997/98:145 s. 2)

I egenskap av myndighetstext riktas texten främst åt berörda myndigheter och myndighetspersoner, men som förstås av citatet även mot andra berörda aktörer i samhället, till exempel företag, som förväntas uppmuntras att ”ta egna initiativ”.

I formuleringen av målen är tilltalet till läsaren auktoritärt: miljötillståndet skall se ut på ett visst sätt, vissa åtgärder skall vidtas. Läsaren erbjuds inte möjlighet en att föra en dialog med texten och bjuds inte in att delta så mycket som uppmanas att acceptera budskapet (och vidta åtgärder). Det beror främst på att framställningsformen inte är adversativ, den lyfter inte fram motsatser och argumenterar eller resonerar inte med läsaren (Hellspong och Ledin 1997 s. 22). Texten är snarare beskrivande med utredande inslag, vilket exempelvis illustreras i mål nummer ett:

1. FRISK LUFT: Luften skall vara så ren att människors hälsa samt djur, växter och kulturvärden inte skadas. [Min kursiv] (Prop. 1997/98:145 s. 41)

19 Där beskrivs att luften skall vara ”ren”, och utreds att luften skall vara ”så ren att […]”. Författaren håller sig i målen väl dold och talar från ett utifrånperspektiv. Det inger en känsla av objektivitet och förstärker det auktoritativa tilltalet. Det överensstämmer med, och förstärker, målens syfte att vara normerande och styrande.

Miljökvalitetsmålen är formulerade som rubriker som uttrycker själva målet samt en förtydligande undertext om en till fyra meningar. Exempelvis:

4. MYLLRANDE VÅTMARKER

Våtmarkernas ekologiska och vattenhushållande funktion i landskapet skall bibehållas och värdefulla våtmarker bevaras för framtiden. (Prop. 1997/98:145 s. 41)

Rubriken består av det substantiv som målet behandlar (”våtmarker”) samt ett adjektiv som beskriver hur subjektivets tillstånd bör vara (”myllrande”). Undertexten preciserar vad som är det tingets funktion, det vill säga dess positiva egenskaper som målet berör (”[V]åtmarkernas ekologiska och vattenhushållande funktion), samt vad som ska göras för att målet skall uppnås (verben ”bibehålla” och ”bevara”).

Samtliga mål är formulerade enligt samma textuella struktur (som ovan) och framställningsformen är genomgående beskrivande: texten beskriver vad målen avser, dess positiva egenskaper samt vilka åtgärder som ska vidtas (bild 2 och 3). Det ger tillsammans med tilltalet en känsla av objektivitet och auktoritet: målen är korta, objektiva beskrivningar som inte lämnar utrymme för argumentering eller resonemang.

20 Bild 2. Miljökvalitetsmål nummer 16 i prop. 2004/05:150

21 Bild 3. Miljökvalitetsmålen i prop. 1997/98:145. Nummer sju, tolv och tretton i sin ursprungliga version innan revidering.

Verben står i passiv form med struken agent (”bibehållas”, ”bevaras”) vilket gör texten opersonlig och otydlig angående vem som förväntas utföra åtgärderna (Hellspong och Ledin 1997). Verbens tempus är futurum, åtgärderna skall vidtas i framtiden, efter att mottagaren har tagit del av texten. I exemplet ovan är verben statiska och uttrycker ett tillstånd snarare än

22 förändring. I de flesta av målen är verben statiska men i till exempel målet som berör ozonskiktet förekommer ett dynamiskt verb:

14. SKYDDANDE OZONSKIKT

Ozonskiktet skall utvecklas så att det långsiktigt ger skydd mot skadlig UV-strålning. [Min kursiv] (Prop. 1997/98:145 s. 41)

Författarna slår alltså fast att ozonskiktet måste genomgå en förändring för att målet skall bli uppnått. I övrigt bidrar de statiska verben till att texten kan uppfattas som stel och det hänger ihop med de genrer eller den intertextualitet som texten förhåller sig till. Dels befinner sig texten inom genren ”myndighetstext” i egenskap av att vara författad av en statlig myndighet, på uppdrag av och för sittande politiker och det aktuella politiska rummet. Det gör att texten karaktäriseras av en strävan efter fullständighet, exakthet och samtidigt hög läsbarhet (Hellspong och Ledin 1997).



En del av diskursordningen i miljökvalitetsmålen utgörs av intertextualiteten (den textuella interdiskursiviteten). Som text förhåller sig målen till texttypen brukstext, genren statlig myndighetstext och styrmetoden mål- och resultatstyrning. Dessa påverkar texten på olika vis i dess utformning och gör att den å ena sidan är präglas av tydlighet, hög läsbarhet och ett auktoritativt tilltal, och å andra sidan att den är värdebärande och metaforiskt formulerad. Det blir paradoxalt då texten inte ger utrymme för argumentering samtidigt som de värdebärande betydelserna inte definieras.

23 Kapitel 5: Interdiskursivitet: målens innebörd och förhållande till förståelseramar

I detta kapitel presenterar jag tema nummer två: värden i målen med fokus på värdeord, samt vilka åtgärder som ska vidtas. Jag beskriver den bild som värdeorden målar upp och härleder åtgärderna till miljöpolitiska nyckeldiskurser. Det ger en inledande bild av hur natur/miljö förstås och vad som är syftet med åtgärderna.

Värden i miljökvalitetsmålen: Positiva och negativa värdeord

Trots textens genre som normerande myndighetstext, dess beskrivande framställningsform och dess auktoritativa tilltal så är den rik på värdeord. Värdeord förmedlar en attityd till läsaren, som förväntas eller bjuds in att hålla med (Hellspong och Ledin 1997 s. 170). Några exempel på värdeladdade ord som i målen fungerar beskrivande: ”ren”, ”god”, ”storslagen” samt ”rik”. Dessa ord har en ”tom” denotation och får ingen relevant innebörd utanför en social kontext – de blir inte särskilt begripliga. Placerad i ett sammanhang kan de dock bekräfta samhörighet mellan text(författare) och läsare (ibid). Förutsatt att läsaren känner igen och kan ta till sig kontexten (är hemma i diskursen). Då byggs en värdegemenskap upp och textens trovärdighet ökar. Men värdeord utgör även en risk: om läsaren inte tar till sig sammanhanget som tänkt (inte gör en dominant läsning) kan värdeorden väcka motstånd. Positiva respektive negativa värdeord kan ofta paras ihop i motsatser och placeras i varsin ände av en värdeaxel, till exempel ”bra – dålig”. Jag plockar nedan ut värdeorden i miljökvalitetsmålen och radar upp dem tillsammans med dess motsatspartner. På så vis synliggörs vilken typ av värdeord som används, och vilka som inte används. De ord som förekommer i texten står understrukna med dess antonym på andra sidan axeln:

Positiv - Negativ ren - smutsig hel/läka - skada god - ond/skadlig naturlig - onaturlig hållbar - ohållbar

24

värdefull - värdelös

långsiktig - kortsiktig

möjligheter - begränsningar

positiv inverkan - negativ inverkan

tåla - känslig stärka - försvaga storslagen - slätstruken ursprunglig - konstruerad fri - bunden skydd - exponering rik - fattig hälsa - sjukdom variation - monotoni säker - äventyra

Fram träder då två bilder: en explicit bild av hur den svenska miljön ska vara och en implicit bild av hur den inte ska vara. Miljön i Sverige ska vara naturlig, ursprunglig, varierande, värdefull, stark, tålig, rik, fri, säker, hälsosam och hållbar. På andra sidan axeln finns den dåliga miljön som är konstruerad, onaturlig, sjuk, monoton, fattig, begränsande, ohållbar, smutsig och otrygg. Av detta kan vi skönja dels en naturromantisk syn, där ”miljön” består av en vild, sprudlande, frisk och estetiskt vacker natur som gör gott för oss människor så länge vi lämnar den ”i fred” och inte stör för mycket. Dels en naturalistisk syn på en ursprunglig Natur med essentiella egenskaper; det Naturliga; det som fanns innan och oberoende av människan och som står som motsats till civilisation och kultur (Hannigan s. 40). Men också en syn på miljön (naturen) som någonting ömtåligt, vars inneboende stabilitet kan ruckas av människan

25 (civilisationen) och därmed riskerar att falla samman till någonting sjukt, giftigt och onaturligt. Konsekvenser?

På ena sidan finns alltså Det Vackra Vilda, fullt av möjligheter och rikedomar: den trygga Moder Natur som skänker näring och skydd till sina barn Människorna. På andra sidan finns ett teknologiskt (konstruerat), farligt och otryggt postapokalyptiskt Helvete: resultatet av Människornas oförståndiga och oansvariga revolt mot sin Moder: hotet om civilisationens backlash. Detta målar upp miljötillståndet som under ett enormt hot. Åtgärderna blir då livsnödvändiga och hela frågan om miljöåtgärder görs väldigt aktuell och icke förhandlingsbar: Att miljötillståndet är hotat råder det ingen tvekan om och åtgärder måste vidtas för mänsklighetens fortsatta överlevnad.

Men vilka åtgärder är det som ska vidtas? Med andra ord, vad har tagit den mänskliga civilisationen till att utgöra Hotet mot vår omgivning (Naturen)? Vad måste förändras för att förhindra denna Civilisationens Backlash?

Åtgärder

De verb som jag tidigare nämnt och som syftar till (mänskliga) åtgärder, det vill säga vad som ska göras för att nå målet, kallar jag hädanefter för åtgärdsverb. Åtgärdsverb förekommer i mål nummer tre till fem, åtta till elva samt tretton till sexton, det vill säga de flesta av målen, och lyder som följande: bevara, skydda, värna, främja, bedriva, utveckla, bibehålla, stärka, ta tillvara, lokalisera, utforma, stabilisera, uppnå, säkerställa, (inte) äventyra. Frekvensen i användningen av respektive verb är ojämnt fördelad. Det mest använda verbet är ”bevara” som förekommer sju gånger, därefter ”skydda” som förekommer fem gånger, ”värna” och ”främja” används tre gånger vardera, därefter ”bedriva” samt ”utveckla” två gånger. Övriga ord förekommer en gång vardera. Användningsfrekvensen antyder att målen främst berör ting som redan existerar men som är hotade – de måste skyddas och bevaras, snarare än utvecklas eller förändras på annat sätt. Det implicerar att miljötillståndet till stora delar idag (vid tiden för målformuleringen) är bra men riskerar att utvecklas till det sämre (står under hotet om Civilisationens Backlash).

Åtgärdsverben kan delas in i två grupper med avseende på deras betydelse. ”Bevara”, ”bibehålla”, ”skydda”, ”värna” samt ”inte äventyra” syftar på att förhindra förändring och handlar alltså om fixering. ”Främja”, ”bedriva”, ”utveckla”, ”stärka”, ”lokalisera”, ”utforma”,

26 ”ta tillvara”, ”uppnå”, ”säkerställa” och ”stabilisera” syftar i sin tur på aktiv förändring. Samtliga åtgärdsverb är som tidigare nämnt angivna i futurum och som synes står de även i tydlig konnotation till tid enligt fixering – förändring som jag har skissat upp ovan. Orden fylls med betydelse genom att de relateras till nutid (fixering vid nuet eller förändring från nuet) och bortom tiden som förståelseram mister de flesta av orden sina betydelser i sammanhanget. Den härledning jag gör till kategorierna fixering – förändring ger en fingervisning om att åtgärdsverben kan betraktas stå i motsats till varandra snarare än att stå i direkt relation till och fylla varandra med betydelse. De utgör alltså nodalpunkter i olika rum (diskurser) (Winther Jörgensen och Phillips 1999 s. 33).

De fixerande åtgärdsverben (”bevara”, ”skydda” etc.) får i den diskursordning som rör miljö enbart betydelse utifrån tanken om att miljöarbete handlar om att hindra eller lindra människans (negativa) påverkan på naturen. ”Bevara” fylls med mening ur en separerande och dikotomisk syn på Människa – Natur: Naturen ska Bevaras från och av Människan. Jag accentuerar orden ”natur”, ”människa” och ”bevara” genom att ange dem med inledande versal och i bestämd form eftersom de alla utgör nodalpunkter kring vilka betydelser fästs (ibid). ”Naturen” gömmer här ett spektrum av betydelser och värden: Naturen är allting som inte är människor eller mänskligt. Den är människans, teknikens och civilisationens motsats men är trots det med sin vildhet och oordning värdefull. Människans liv och aktivitet balanseras mot Naturens genom å ena sidan nyttjande (förstörelse) och bevarande (räddande). Detta tankesätt har sina rötter i tiden kring förra sekelskiftet och lade grunden för upprättandet av de första nationalparkerna (Samuelsson 2008 s. 92). Diskursen kan benämnas som den arkadiska diskursen eller bevarandediskursen (Hannigan 2006 s. 39-40). Motsatsförhållandet mellan bevara - nyttja illustreras väl i det sextonde miljökvalitetsmålet:

16. ETT RIKT VÄXT- OCH DJURLIV: Den biologiska mångfalden skall bevaras och nyttjas på ett hållbart sätt, för nuvarande och framtida generationer. Arternas livsmiljöer och ekosystemen samt deras funktioner och processer skall värnas. Arter skall kunna fortleva i långsiktigt livskraftiga bestånd med tillräcklig genetisk variation. Människor skall ha tillgång till en god natur- och kulturmiljö med rik biologisk mångfald, som grund för hälsa, livskvalitet och välfärd. [Min kursiv] (Prop. 2004/04:150 s. 20)

Den biologiska mångfalden (som målet rör) skall alltså både ”bevaras”, det vill säga fixeras i sitt tillstånd och skyddas mot förstörelse av människan och samtidigt finnas tillgänglig för ”nyttjande”. Denna motstridiga uppmaning görs begriplig genom att ordet ”nyttjas” här skiljs

27 från bevarandediskursen och ges en annan innebörd i och med orden som följer sedan: ”på ett hållbart sätt”. Då hamnar nyttjandet av naturen inte i motsats till miljöarbete (bevara, skydda) utan fogas in i det och blir en del av det eftersom nyttjandet uppges kunna ske på ett korrekt sätt, det vill säga ”hållbart”. Det får betydelse ur tanken på naturen som ett dynamiskt balanssystem där ”hållbart” är synonymt med ”utan att rubba balansen”. Vi kan använda naturen och dra nytta av den så länge vi inte rubbar den balans den befinner sig i. Här handlar det om ekosystemdiskursen där ”Naturen” snarare betraktas i termen av ”ekosystem”, det vill säga ett intakt system som ”naturligt” balanserar sig själv men som kan rubbas ur balansen av människan. Miljöarbete handlar då inte lika mycket om att fixera och bevara naturen som att bevara balansen i naturen (Hannigan 2006 s. 42-43). Både begreppet ”ekosystem” och begreppet ”hållbar” utgör nodalpunkter som ekosystemdiskursen knyts till.



I miljökvalitetsmålen finns många värdeord som explicit uttrycker hur den svenska miljön ska vara, och implicit vad som inte är önskvärt. De värden som förmedlas målar upp en bild av ett miljötillstånd under ett starkt hot – och det är mänskligheten som utgör hotet. De åtgärder som enligt målen måste vidtas för att undkomma hotet visar först på ett ambivalent förhållande till naturen. Å ena sidan måste den skyddas från den hotande civilisationen (bevaras), å andra sidan ska den finnas tillgänglig för människor att nyttja. Interdiskursiviteten är i det avseendet brokig och synen på natur kan härledas till flera skilda diskurser. Ambivalensen och brokigheten avhjälps dock genom nodalpunkten ”hållbar”. Begreppet tillåter exempelvis att naturen kan både bevaras och nyttjas – om det nyttjas på ett ”hållbart” sätt.

28 Kapitel 6: Synen på naturen samt subjektspositioner

Detta kapitel ägnas åt en utveckling av synen på naturen med utgångspunkt i åtgärdsverben. Det leder i sin tur vidare till mitt tredje tema: subjektspositioner. Subjektspositionerna i miljökvalitetsmålen handlar både om vem som ska dra nytta av miljöåtgärder och vem som ska utföra dem. Med andra ord vem den tänkta läsaren är.

Naturen som ett resursobjekt

De förändrande åtgärdsverben (”utveckla”, ”stärka”, ”stabilisera”, etcetera) används även de syftandes på ”naturen”, parallellt med de fixerande verben. Exempelvis i det elfte miljökvalitetsmålet:

11. GOD BEBYGGD MILJÖ: Städer, tätorter och annan bebyggd miljö skall utgöra en god och hälsosam livsmiljö samt medverka till en god regional och global miljö. Natur och kulturvärden

skall tas till vara och utvecklas. Byggnader och anläggningar skall lokaliseras och utformas på

ett miljöanpassat sätt och så att en långsiktigt god hushållning med mark, vatten och andra resurser främjas. [Min kursiv] (Prop. 1997/98:145 s. 41)

Natur(en) skall alltså både tas tillvara, det vill säga aktivt förvaltas och bevaras, och förändras på ett (obestämt) positivt vis. Den andra meningen nämner resurser vilket skvallrar om att det som avses med ”natur” egentligen är naturvärden eller naturresurser. Med andra ord de värden som människan kan få ut av naturen, exempelvis mark och vatten. Fokuseringen på resurser visar på en utilitaristisk utgångspunkt, där naturen är ett resursobjekt och människan relation till naturen definieras av användandet av resurserna (Samuelsson 2008 s. 97). Utilitarismen är en antropocentrisk etik som ser till nytta (resurser) och som strävar efter en jämvikt i resursfördelningen mellan människor: resurser skall nyttjas så att så många människor som möjligt drar så stor nytta som möjligt (Page 2005 s. 34). Som miljöetik förhåller sig utilitarismen inom, eller utgör, en diskurs som skapar mening genom tanken om rättvisa (rättvisediskurs). Miljöproblem förstås ur ljuset av mänskliga rättigheter och miljöarbete handlar om att uppnå social rättvisa.

Vem är subjekt?

Vad som i texten anges som syfte eller den positiva funktion som respektive mål anger, kan sammanfattas som: biologisk mångfald, människors hälsa, natur(miljö)värden,

29 kultur(miljö)värden, byggnader/teknik, naturlig/biologisk produktionsförmåga, upplevelsevärden, hushållning med resurser, livsmedelsproduktion samt livsmiljöer. Hädanefter benämner jag de som nyttobegrepp. Nyttobegreppen är de ting och funktioner som målen specificerar som viktiga och som ska bevaras/utvecklas/främjas/etcetera. Exempelvis som i mål nummer två:

2. GRUNDVATTEN AV GOD KVALITET: Grundvattnet skall ge en säker och hållbar

dricksvattenförsörjning samt bidra till en god livsmiljö för växter och djur i sjöar och

vattendrag. [Min kursiv] (Prop. 1997/98:145 s. 41)

Målet rör grundvatten, vars positiva egenskaper eller effekter specificeras som dess funktion för levande varelser. Nyttobegreppen här är dricksvattenförsörjning (som ska vara ”säker” och ”hållbar”) samt livsmiljö (som ska vara ”god”). Växter och djur skall ha tillgång till ”en god livsmiljö” vilket med andra ord innebär att grundvattnet (i det här fallet) ska bidra till den biologiska mångfald som nämns som positiv funktion eller syfte i flera av målen, exempelvis:

5. HAV I BALANS SAMT LEVANDE KUST OCH SKÄRGÅRD: Västerhavet och Östersjön skall ha en långsiktigt hållbar produktionsförmåga och den biologiska mångfalden skall bevaras. Kust och skärgård skall ha en hög grad av biologisk mångfald, upplevelsevärden samt natur- och kulturvärden. […]

6. INGEN ÖVERGÖDNING: Halterna av gödande ämnen i mark och vatten skall inte ha någon negativ inverkan på människors hälsa, förutsättningarna för biologisk mångfald eller möjligheterna till allsidig användning av mark och vatten. [Min kursiv] (Prop. 1997/98:145 s. 41)

Varför biologisk mångfald är positivt och eftersträvansvärt anges inte, och läsaren ges intrycket av att biologisk mångfald har ett självändamål, att växt- och djurarter har ett egenvärde. Att det ibland skrivs i bestämd form – den biologiska mångfalden – gör att begreppet inger en känsla av att appellera till en allmän kunskap om vad den biologiska mångfalden är och varför den är bra. I mål nummer sex där den räknas upp bredvid ”människors hälsa” framstår det som att den inte står i direkt samband med människors välbefinnande (hälsa). Återigen tillskrivs biologisk mångfald till synes ett egenvärde. I det sextonde miljökvalitetsmålet som behandlar biologisk mångfald specifikt framgår dock något annat:

30

16. ETT RIKT VÄXT- OCH DJURLIV: Den biologiska mångfalden skall bevaras och nyttjas på ett hållbart sätt, för nuvarande och framtida generationer. Arternas livsmiljöer och ekosystemen samt deras funktioner och processer skall värnas. Arter skall kunna fortleva i långsiktigt livskraftiga bestånd med tillräcklig genetisk variation. Människor skall ha tillgång till en god natur- och kulturmiljö med rik biologisk mångfald, som grund för hälsa, livskvalitet och

välfärd. [Min kursiv] (Prop. 2004/04:150 s. 203)

Här klargörs att biologisk mångfald handlar om ”funktioner” och ”processer” som ska utgöra en grund för människors ”hälsa, livskvalitet och välfärd”. Den biologiska mångfalden är viktig för människor att ”ha tillgång till” för att kunna ”nyttja”. Den är med andra ord en resurs som ska hushållas med så att människan kan dra maximal nytta. Återigen avhjälps motsägelsen i att ”bevara” men samtidigt ”nyttja” genom att nyttjandet uppges skall ske på ”ett hållbart sätt”, så att resursen finns tillgänglig även för människor i framtiden. Det övergripande syftet med målet är alltså att säkerställa tillgången till resurser som behövs för människors ”hälsa, livskvalitet och välfärd”.

Men vilka subjektspositioner möjliggörs i miljökvalitetsmålens diskursordning? Som visat tillskrivs icke-mänskliga ting egenskaper, uppgifter (funktioner) och stundtals till synes egenvärden. På så vis görs till exempel ”grundvattnet” eller ”den biologiska mångfalden” till subjekt. Men dessa utgör inte identitetspositioner och perspektivet är därmed inte ett personperspektiv utan ett sakperspektiv (omtalar opersonliga substantiv) (Hellspong och Ledin 1997 s. 136). De identiteter som möjliggörs är de individer som texten interpellerar, det vill säga kallar på eller tilltalar. För att illustrera detta använder jag mål nummer femton som exempel:

15. BEGRÄNSAD KLIMATPÅVERKAN: Halten av växthusgaser i atmosfären skall i enlighet

med FN:s ramkonvention för klimatförändringar stabiliseras på en nivå som innebär att människans påverkan på klimatsystemet inte blir farlig. Målet skall uppnås på ett sådant sätt och

i en sådan takt att den biologiska mångfalden bevaras, livsmedelsproduktionen säkerställs och andra mål för hållbar utveckling inte äventyras. Sverige har tillsammans med andra länder ett ansvar för att detta globala mål kan uppnås. [Min kursiv] (Prop. 1997/98:145 s. 41)

Här finns tre områden eller positioner för identitet (subjektspositioner): Först ramar författaren in målet genom en manifest intertextualitet i referensen till FN (Winther Jörgensen och Phillips 1999 s. 77). Läsaren interpelleras då som en medlem av (ett större kollektiv som i

31 sin tur är medlem av) Förenta Nationerna. Därefter nämns ”människan” som det som hotar klimatet, men också implicit det som ska åtgärda hotet (i/med kollektivet FN). ”Människan” har här en generisk betydelse och representerar det allmänna – den kollektiva mänskligheten – trots att det anges i singular och bestämd form (Hellspong och Ledin 1997 s. 138). Läsaren interpelleras då dels som tillhörande den biologiska arten människa, men också det kulturella mänskliga kollektivet (civilisationen). Till sist skiljs nationen ”Sverige” ut från de övriga större kollektiven - mänskligheten, FN och ”andra länder”. Läsaren interpelleras alltså till identiteterna ”människa”, medborgare i nationen Sverige (”svensk”) samt medlem i Förenta Nationerna. Med andra ord placeras läsaren, eller förväntas tillhöra, kollektivet västerländsk, civiliserad, svensk medborgare. Läsaren är i det här fallet synonymt med aktörer i det svenska samhället och tilldelas både ett kollektiv och ett individuellt ansvar för miljötillståndet. Kollektivt genom att ”Sverige” tillskrivs ansvar, och individuellt genom att texten riktar sig till enskilda aktörer (vilket kommer sig av genren mål- och resultatstyrning).



Naturen får i miljökvalitetsmålen främst rollen som resursobjekt för människor. Även om det i målen bitvis låter påskinas att naturen eller delar av den (organismer) utgör subjekt och har ett egenvärde så mynnar det i slutänden ut i en antropocentrisk utilitarism. Det vill säga en resursfokuserad etik som sätter människans behov i fokus. Den enda subjektsposition som texten erbjuder är den som interpellerar läsaren som västerländsk, civiliserad svensk människa. Det innebär att inga andra varelser eller ting ges egenvärde, utan enbart tillskrivs värde utifrån ett antropocentriskt nyttoperspektiv. I nästa kapitel utvecklar jag vidare den tänkta nyttan (syftet) med miljöåtgärderna.