Början på allt

Början på allt

Stillbild från tv-serien Anne with an E (2017) baserat på boken Anne of Green Gables (1908) av Lucy Maud Montgomery

Jag föds 1989. Populärkulturen sätter sin prägel på det jag gör i min konst. Mina föräldrar skiljer sig när jag är åtta. Därför växer jag upp med olika regler och tider beroende på om jag befinner mig hos mamma eller pappa. Mamma är alltid hemma, medans pappa jobbar till fem. Hos mamma gör vi inte så mycket mer än att titta på tv eller kanske gå på stan. Hos pappa är det konstanta utomhusaktiv- iteter. Jag vill helst vara hemma, pyssla och titta på tv. Ricki Lake lär mig tidigt om faderskapstest och tonårsmödrar. Jag älskar repriser av Lilla huset på prärien och Beverly Hills 90210. När jag är tio-tretton år läser jag kvinnliga utvecklingsroman- er. Jag plöjer Anne på Grönkulla, Kulla-gulla, Frances Hodgson-Burnett-böcker, och Jorden runt på 80-dagar och Utvandrarserien av Vilhelm Moberg med flera. På flera sätt kan jag jämföra känna igen mig i flera av de kvinnliga protagonisterna, även om deras förutsättningar är helt andra än mina. Anne på Grönkulla är någon jag verkligen gillar för att hon är *eljest. Hon är annorlunda för att hon vågar dröm- ma, ta plats och visa hur hon känner.

Dokusåpor som Baren och Big Brother är det roligaste som finns. Det intresserar mig vad som händer med en person i ett instängt sammanhang där det finns lite att göra utsträckt över en långt tid. Planer smids, allianser/romanser bildas och bryts. Så fort jag som tittare blir less kommer nya deltagare in och ändrar grup- pens dynamik.

Senare kollar jag på The O.C. och Gossip girl. Tonårsserier där alla karaktärer är vackra och rika. Även Skins som jag ser följer vanliga brittiska tonåringar. Den är mer rå och trashig än de förstnämnda, vilket gör att jag kan relatera ännu mer.

Det finns en koppling mellan hur och vad jag målar hämtat från estetiken och dramatiken kring dessa seriers fixering kring kring ungdom, hedonism och drama.

Min Romeo och Julia är Marissa och Ryan. Jag tror att jag fantiserade om att livet skulle vara lika dramatiskt som det är i dessa serier och att det reflekteras i mina målningar.

Pressfoto från dramaserien The O.C. (2003)

Samtidigt leker jag och mina kompisar fortfarande med Barbies. Vi har redan börjat sminka oss och det är väldigt viktigt att inga klasskamrater får veta att vi fortfarande leker med Barbies. Vi går i sjätte klass. Vi leker ofta utomhus.Bollen i burken och Rövboll på sommarhalvåret och Skrana och Herren på täppan på vinterhalvåret.

Jag blir tidigt intresserad av kändisars liv, läser Se & Hör hos min mammas faster och börjar köpa mina egna Hänt i veckan-tidningar. Skandal-drottningarna Anna Nicole Smith, Lindsay Lohan, Nicole Richie och Paris Hilton är några av mina stör- sta idoler under den här tiden. Det är bad girls, som festade och gjorde vad det ville. Alla andra kändisar känns så polerade och tillrättalagda. Paris Hilton och co ser jag raggla ut från festen packade och med rinnande smink.De visar skrevet och har sex-tapes. De åker fast för rattfylla och droginnehav, men de är rika så straffen för deras brott blir minimala. Det är trashiga och glamorösa kombination- er som gör avtryck.

Paris Hilton är en influencer innan man ens vet var det är. Hon spelar rollen av en dum blondin, men är miljardär delvis genom arv men också genom hur hon lyckats marknadsföra sig själv. Hon och Nicole Richie har realityserien The Simple Life i mitten av 00-talet. Varje avsnitt ses av över tio miljoner amerikaner. Jag ser och läser allt jag kan och får för mig att jag nästan känner dem.

Jag är ensam ganska mycket under min uppväxt, vilket jag delvis väljer – för att vara hemma och ha koll på min mamma som är sjuk, men även för att jag är mob- bad. Det är i denna enskildhet jag börjar pyssla och teckna.

Jag tror att de verktygen hjälper mig genom högstadiet, även om den skoltiden fortfarande påverkar mig. Jag har många trick för att låtsas vara sjuk (vissa av dessa figurerar i mina målningar): Havregrynsgröt i toaletten är bra för att låtsas var magsjuk eller termometern på glödlampan för att låtsas att jag har feber. Jag gömmer min cykel för att mina föräldrar ska tro jag är på skolan.

How too skip school (2019)

I gymnasiet hänger jag på Myspace, den sociala-nätverks-sidan där jag kan hittar likasinnade människor globalt. Främst är de musikintresserade. Här, till skill- nad från skolan, är man störst om man är eget alternativ. Profilen och ens “top friends” är sätt för att visa coolhet. Här mer än i skolan ser jag personer öppna i sin queerhet, men det är långt innan jag själv förstår att jag också är det. Jag får flera amerikanska kompisar. Vi brevväxlar och skickar brända cd-skivor till varan- dra.

Jag växer upp i Umeå. Stolt vänster stad och kanske Sveriges punkhuvudstad.

Efterdyningarna av Umeå Hardcore på 00-talet är fortfarande väldigt starka. De lyssnar på punk och indiemusik. Jag har fram till högstadiet föredragit Hiphop.

Men för att anamma det elitistiskt-alternativa börjar jag lyssna på indiemusik och New Wave. Men fuck it! jag visste att det är hiphop och r&b jag egentligen gillar.

Jag känner mig tuffast när jag lyssnar på hiphop. Feta beats när du sitter i bussen med hörlurar som får dig att känna dig som den coolaste ever… Den är färgglad, fräsch och osvensk. Rock och pop är fortfarande störst på svenska topplistor. I kontrast framstår hiphopen som en subgenre. Forumet Whoa är en plats där man kan diskutera utländsk och svensk rap. Stilen med stora örhängen, fräscha sneak- ers och färgglada kläder är minst lika viktig för mig som musiken, för att signalera tillhörighet.

Twerking in The Corner but Nobody Cares (2013)

Det visuella i rappen lockar mig mycket för det är långt ifrån indie-rockens gråskala. Inom rappen är flex-kulturen viktig, dvs. visa vad du har råd med i form av smycken, kläder, bilar och hus m.m (i min konst vill jag också flexa (ibland) för det är där jag har råd med det). Musiktexterna är mer politiska på den här tiden, till skillnad från idag då den uteslutande handlar om flex, vapen och brudar. När jag lyssnar som mest handlar texterna om utanförskap och klasskillnader. Min storebror är ett rap fan och inspirerar mig även om jag inte träffar honom så ofta.

Han säger vad jag kan och inte kan lyssna på (jag tror inte han skulle bli så impon- erad om han visste vad jag lyssnar på idag).

Supreme Girls (2018)

Konsten

Jag börjar göra konst på allvar när jag börjar på förberedande 2011. Jag har ingen direkt plan för arbetet utan målar på, men allt eftersom börjar jag fundera på hur målningen ska se ut. Det tar oftast lång tid att få målningen klar. I takt med att jag utvecklar mitt tänkande kring måleri så utvecklar jag mitt sätt att arbeta. Idag jobbar jag med förlagor, vare sig det är teckningar eller foton vilket gör att det går mycket fortare. Jag tecknar grunden på duken innan jag målar. Idén kommer och cirkulerar i huvudet i under en tid, innan jag börjar arbeta. När jag arbetar utifrån ett minne försöker jag återskapa en inre bild av platsen, personerna och olika sinnesstämningar. Jag återgår till den där tidiga inspirationen från reality serier och flex-kulturen. Ibland tror jag till och med att jag under måleriet just försöker upptäcka vad som händer med en person instängd i ett sammanhang (som jag skapat). Ibland använder jag ett foto, tex från min barndom, för att få fram detaljer.

Jag är ofta rädd att det ska kännas banalt när jag arbetar nära det.

Jag föredrar att jobba med collage, men jag tycker sällan att jag kan få något liv i dem överfört till måleri. Jag tänker på hur Hannah Höch var en av de som revo- lutionerade fotomontaget med andra Dadaister, i slutet av 1910-talet och framåt.

Jag älskar materialiteten i att skapa collage. Enligt mig finns det inga regler utan snarare ett uppmärksamt förhållningssätt till hur bilderna ter sig. För mig är det ett enkelt sätt tänka och arbeta. Till viss del kan collage-tekniken fungera i måler- iet men för mig skapar det en viss frånkoppling, med andra ord att bilden blir mer ett stilleben än en berättelse. Kanske för att jag ännu inte hittat ett sätt att få spänningen i collagets materialitet att fungera genom färgens förutsättningar.

I målningen Supreme Girls använder jag mig av foton från olika tidningar där jag försökt sammansatt dem. Jag tycker själv om målningen på flera sätt, speciellt färgerna och hur jag lyckats skapa abstrakta element, men karaktärerna känns platta för de saknar en relationalitet mellan varandra.

An Evening at a Halloween Party (2017)

I målningen An Evening at a Halloween Party tycker jag att collagetekniken fungerar. Killen i förgrunden är kopierat från en modetidning medan scenen i bak- grunden byggts upp ur min fantasi.

Jag gillar att göra bilder där det finns mycket att upptäcka, att få fram ett myller av upptäckter på duken. Jag har alltid tyckt att Renoir varit skicklig på det. Jag ser ofta reproduktioner av hans målningar i hem, i butiker och på institutioner och tycker alltid att jag ser något nytt. En liknelse kan vara att placera ut olika påskägg i målningen; allt mellan välkända produkter/märken, bilder ur populärkulturen och olika mer gömda detaljer.

FÄRGER

Hola, como estas! (2011)

Min första resa utanför Europa är till Colombia. Vi åker dit för att hälsa på min faster som (då) jobbar på svenska ambassaden för Sida. Jag är fjorton år när jag åker dit med min pappa och syster Rebecca. Mina minnen därifrån är fortfarande väldigt starka. Några minnen jag har från Bogota är att det är omringat av berg och skog. Stadens arkitektur är formad av arkitekten Rogerio Salmona. Hans byggnader är nästan uteslutande byggda i organiska former. Tillgången till den röda leran i området har även påverkat stadens utseende liksom dess långa tradition av lerhantverk. När vi är där i början på 2000-talet är det få bilvägar på landsvä- gen som är säkra. Vii åker några timmars bilväg från Colombia uppför berg och nedför dalar. Där bor vi i en by med hus från 1600-talet. Vi kör förbi urinvånarnas byar, genom gröna skogar på branta smala vägar upp och ner för att komma dit.

Vi når Cartagena, en hamnstad med byggnader i gult, blått, grönt, rosa och orange, likt godis både i utseende och i känslan av smak. En av de första konstutställnin- garna är Botero. Det är första gången jag inser hur coolt konst kan vara. Botero målar allt runt, vare sig träd eller människor (och hur weird är inte det!). Han förvränger allt han ser och målar som han vill. Denna insikt ihop med de starka färgerna är en slags startpunkt och fortsatt inspiration för min konst. Jag tror att färgerna stannade med mig och påverkade mig extra mycket. När vi kommer hem till Sverige är det januari, mörkt, grått och minusgrader. Kanske gör kontraster- na mellan färgerna och värmen kontra mörkret och kylan att upplevelsen blev starkare.

Arbete med färg har alltid varit enkelt för mig. Jag förstår inte själv hur eller varför men det har alltid varit så. Den blåa med den röda eller den gröna med den rosa. Jag vet alltid hur de fungerar ihop och reagerar intill varandra. När jag kan cranka upp volymen på kulörerna eller när jag ska skruva ner den. Färg är kommunikation och symbolik. Att arbeta med olja är ganska nytt för mig men jag gillar hur materialet kräver ett annat gensvarande än tex akryl. Fast jag vill hellre tänka att det snarare handlar om vilket färgspråk jag använder; likt konstnärerna Edgar Degas, Paul Gauguin, David Hockney, Frida Kahlo, Alex Da Corte och David La CHapelle med flera.

Jag gillar inte att kalla mig själv för en målare trots att en stor del av den konst jag gör är måleri. Men jag återvänder alltid till måleriet eftersom det är där jag kan bygga upp världar av tankar och idéer. Det är också där jag mest upplever att jag kan upprätthålla en spänning i både motiv och materialitet. Ibland är det motigt att få till en kropp eller en form korrekt. Kanske är det då jag zoomar ut och arbetar mer med collage.

Untitled (2018)

The glove doesn’t fit.

Ett återkommande tema i min konst är utseende och kropp. Jag tror att är of- rånkomligt att inte jobba med sådant som jag tänker mycket på, vare sig det är bra eller dåligt. Jag har själv ägnat mycket tid (framförallt i tidiga vuxen år) åt att både fundera på och försöka ändra mig efter ett slags skönhetsideal; och tror till viss del att det är därför dessa teman/figurer är så närvarande i mina arbeten.

Man kan säga vad man vill om det kroppsideal som gäller idag, men jag tycker att skönhetsbranschen demokratiserats mer, då sociala medier gjort det möjligt för alla oberoende av vikt,etnicitet, ålder m.m. att ta plats i sammanhanget.

I verket Untitled till exempel så rullade jag bilder från modetidningar på modeller och satte upp dem i rad på kullager. Tanken var att besökarna skulle uppmuntras till att snurra på rullarna, och I och med den akten förvandlas rullarna till ett ob- jekt. Där det objektifieras . Rullarna var lackade upp till tio gånger för att få till en perfekt yta. Liksom med modebilder där en modell med fixat hår och smink, hår blir photoshoppad för att skapa den perfekta ytan. En slags enkel gest av att låta de photoshopa:de modellbilderna genljuda i rullarnas perfekta yta.

Selfish Bitches (2014)

Jag gillar att skapa roliga och träffsäkra titlar på mina verk. Selfish bitches gjorde jag då selfien var ganska ny och hånad i media. Idag finns väldigt få utav oss som inte har tagit en och den har en självklar plats i fotots hall of fame. Jag tar själv ofta selfies och tyckte det var lite roligt att skoja lite för att det kan se bisarrt ut när folk gör det. Jag inkorporerade en bild på Khloe Kardashian och Kendall Jenner från Khloes Instagram i min målning. Jag tyckte det var passande eftersom familjen Kardashian definierat selfien och utseende på instagram då och även gör det nu sex år efter jag målat den.

Fortsättningen

Det enda jag vet när jag börjar jobba med min examensutställning är att jag vill jobba med mig själv som subjekt. Jag har många idéer om det jag kan göra, men i slutändan så bestämmer jag mig för att fokusera på måleriet och inte ta mig vatten över huvudet. Jag vill jobba personligt, genom att ta mina egna minnen och sätta in dem i måleriet. Sen så kommer den teckningsbok jag började jobbade med i Wien få en roll den med. Genom att fotografera varje uppslag, redigera dem och skriva ut dem och sedan finna rätt sätt att visa upp dem, vill jag ge dem sam- ma vikt som måleriet. Sen har jag några skulpturer jag håller på med som kanske funkar i sammanhanget. Jag ser fram emot vad framtiden för med sig även om det känns vemodigt att lämna skolan

Horrocrux (2020)

Källor

*eljest

(dialektalt) annorlunda; lite egen eller speciell; (lite) udda eller avvikande; inte som andra [1

https://www.architectural-review.com/essays/viewpoints/a-tribute-to-rogelio-sal- mona-the-gre

atest-of-colombian-modernists-and-bogots-maestro-of-brick/8610320.article https://en.wikipedia.org/wiki/Rogelio_Salmona

https://www.vice.com/en_us/article/53nvp3/paris-hilton-profile-2015-19-fragranc- es-and-counting-heiress

https://www.thetimes.co.uk/article/10-reasons-why-paris-hilton-is-a-business-geni- us-bj56zzdvmrk