S. Erik och andra höggotiska målningsrester i Vendels kyrka Wilcke-Lindqvist, Ingeborg
Fornvännen 314-320
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1947_314
Ingår i: samla.raa.se
S. ERIK OCH ANDRA HÖGGOTISKA MÅLNINGSRESTER I VENDELS KYRKA
A v Ingeborg Wilcke-Lindqvist
1 on liten sommaren 1947 utkommen konsthistorisk vägledning i Vendels kyrka påvisar Henrik Alm förekomsten av höggotiska figurmålningar i kyrkan. Då sådana ju äro ytterst sällsynta i Upp- land — för egen del känner jag utom de märkliga målningsresterna ovanför valven i Estuna endast ett hårt restaurerat apostlahuvud i Länna — torde en närmare presentation av dessa målningar kunna påräkna intresse. Bl. a. finnes bland dem en bild av S. Erik, som inan tidigare icke förstått (fig. I).1
Kyrkan är ju känd i den konsthistoriska litteraturen för den ut- sökta målningsskrud, som den 1451—52 erhöll av målaren Johannes Ivan.2 Det putslager, på vilket hans målningar utfördes, har emel- lertid ställvis fallit bort och blottat äldre målningar på ett under- liggande putslager, rimligen från tiden omkr. kyrkans invigning år 1310. Långhusets murar äro på ett rätt ovanligt sätt artikulerade av grunda nischer och det är i dessa huvudparten av de sistnämnda målningarna återfinnas. På norra sidan, som varit och alltjämt är fönsterlös, äro nischerna relativt höga och rundbågiga; i söder ha de bildat ett slags arkad av lägre, stickbågiga nischer under de högtsittande, spetsbågiga fönstren. I båda fallen förbyggdes de vid 1400-talets mitt delvis av de nuvarande tegelvalvens inurpelare. Av norra sidans nischer är den östligaste helt bevarad; den närmaste åt väster skymmes till största delen av murpelare och predikstol;
den därnäst har försvunnit, då »nykyrkan» 1734 tillbyggdes.
Nischerna på sydsidan, fyra till antalet, äro samtliga bevarade, men delvis förbyggda.
Då putslagren efter restaureringen utan klara avgränsningar övergå i varandra är det givetvis numer icke alltid lätt att med sä-
1 I Cornell o. Wallin, Uppsvenska målarskolor på 1400-talot, Sthlm, 1933, s.
39, kallas bilden »gestalt med gloria». Henr. Alm instämde genast i mitt för- slag att bestämma don som S. Krik. So Upplands kyrkor 12. 1917, s. 14.
'- 1990 skickligt framtagen av konservator Alfred Nilsson.
S. E R I K I \ E N II E I. S K V R K A
kerhel avgöra, vad som tillhör 1300-talets och vad 1400-talets målningar. En hjälp har man dock däri.
att 1300-talsputsen något skiljer sig i färgen från 1400-talsputsen — den för- ra är ljusare, har on min- dre gråaktig lon än den senare. Vid ett försök till rekonstruktion av det ur- sprungliga tillståndet tor- de det vara bäst att börja med sydsidans målningar.
1 den östligaste nischen på södra sidan, som unge- fär till hälften är förbyggd av murpelaren, finna vi S. Eriksbilden. Som sådan karakteriseras den av kro- nan, det korta, vågiga hå- ret, samt framför allt liljc- spiran, som helgonet hål- ler i handen och stöder mot axeln. Restauratorn har tydligen icke förstått dess karaktär av spira. Han måste ha trott, att den sti- liserade liljan i toppen, som är tydligt återgiven, vore ett ornament i bak- grunden. Även spirans skaft är dock återgivet från liljan och fram till konungens axel. Vid nog- grann observation kan man iakttaga, att fortsätt- ningen fram till konnn-
Fig. 1. S. Eirik med liljespiran. Vid närmare granskning urskiljer man lätt all spiran hort- raderats från handen till axellinjen. Foto A.
hridell 1947. — St. Eirik mit Lilienzepter.
liei näherem Studium känn man leichl fest- slellen, dass das Zepter von der Hand bis zur
Schulterlinie fcrlradiert worden ist.
Photo A. Fridell 1947.
/ v i; I; II 11 R i, iv i l. C K E - I . I N liQ \ I s 1
Fig. t. S. .Martin, sam med svärdet delar sin mantel med liggaren. Av bilden framgår all denna nisch före restaureringen var förbyggd. Foto ATA.
St. Martin, der mil dem Schwert seinen Mantel fiir den Hclller teilt. Aus dem Hild geht hervor. dass diese Nische vor der Restaurierung vorgebaul ivir.
Photo ATA.
S. E R I K 1 V B .V D E L S K Y It K A
gens band skrapats bort, förmodligen emedan den ansågs för en ovidkommande linje, som störde teckningen i (ivrigt. S. Erik är klädd i samma dräkt som på de andra — fåtaliga! — 1300-talsbilder av honom man f. n. känner: cn underklädnad och däröver en över bröstet hopfäst mantel. Manteln är vit, underklädnaden mörkt röd- brun. T. v. om konungen en symmetriskt uppbyggd ranka av 1300- talskaraktär. Den är av samma mörkt rödbruna färg, som konungens dräkt visar prov pa.
I nischen närmast al väster är en groteskfigur, kanske snarast tillhörande 1400-talsmålningarna. I nästa nisch åt väster finna vi on liten drake, som träffas av ett lansstygn. Den, som utdelar lans- stöten — S. Mikael eller möjligen 8. Göran — döljcs av murpelaren.
I den fjärde nischen slutligen äro rester bevarade av S. Martin, som delar sin mantel med tiggaren. Man ser tydligt helgonets hu- vud och manteln, som skares itu.
Då vi övergå till den östligaste nischen på nordsidan blir pro- blemet att rekonstruera den ursprungliga bilden betydligt svårare.
I denna nisch finns nu dels (i del övre partiet) en framställning av Kristus som smärteman med pinoredskapen, dels (därunder) ett i det närmaste utplånat krucifix,8 omgivet av troligen fyra figurer.
De båda figurerna längst åt sidorna äro bäst bevarade. På vänstra sidan so vi huvudet och de uppalsträckta vingarna av en ängel, t. h. on munks rakade huvud. Båda visa utpräglad 1300-talskaraklär, särskilt i hårbehandlingen. Av de övriga figurerna återstår endast en ytterst obestämd kontur, samt delvis rätt väl bevarade rester av språkband. Då dessa äro så känsligt avpassade efter samtliga figu- rers konturer torde de få anses som ursprungligen tillhörande 1300- talsmålningen. Troligen ha de inpassats i 1400-talsmålningen och därvid friskats upp — märk inskrifterna med minuskler, som böra tillhöra 1400-talet! Det saknas ju ej exempel, bl. a. från Uppland, på att äldre medeltidsmålningar på detta via inarbetats i yngre.
Kristusfiguren på korset är S-formigt böjd på vanligt 1300-t:ilsma- ner; figuren t. v. närmast korset har gloria och kanske dok (Ma- ria?), den t. h. är nedsjunken eller kanske knäböjande (Maria Mag- dalena eller en avsvimmad Maria?).
8 C. R. af Ugglas hade sin uppmärksamhet riktad pa denna bild och önskade fä den kalkerad, ev. efter friläggning frän det övre putslagret (skrivelse i ATA, dat 6 maj 1942).
I N C, E R ti R ti W I I. C K E - L 1 N D Q \ I S T
Smärtemannen ovanför, som är framställd i halvfigur, är placerad så, att han ej skär skriftbanden. Han håller i den ena, lyfta handen ett av sina pinoverktyg, en spik. Med den andra tyckes han, egen- domligt nog, hålla ett riksäpple, vilket är mycket tydligt fram- ställt. Riksäpplets avdelande bård visar samma mörkröda färg. som förekommer i S. Eriksbilden, och en fläck av samma färg se vi också omedelbart intill: snett ovanför riksäpplet. Följer man kon- turlinjen på armen, mot vilken äpplet vilar, upp mot axeln, så vi- sar det sig, att figuren är puckelryggig! Bildens fragmentariska tillstånd döljer till att börja med detta. Här måste två målnings- lager ha sammanblandats, och otvivelaktigt är det lagret med den mörkt rödbruna färgen, som är äldst. Johannes Ivans rödbruna färg är väsentligt ljusare. De omgivande pinoredskapen höra alla (ill 1400-talsmålningen. Vi finna — utom spiken — hammaren, stegen, svampstången, tärningarna, riset, ett bödelsansikte (i profil) och Judaskyssen. Judas' och Kristi huvuden, som skymta till höger, vill inan vid första ögonkastet gärna räkna till krucifixgruppen nedanför, men det är intet tvivel om att de höra till 1400-talsmål- ningen.
Vad kan den figur med riksäpple i handen, som är placerad över krucifixgruppen. ursprungligen ha föreställt? Man kan väl knap- past gissa på något annat än Gud Fader eller en Kristus i maje- stät. Men längre än till gissningar går det ännu ej att komma.
Nischen väster härom är som nämnt till allra största delen för- byggd. Henrik Alm antar, att Kristus som världsdomare varit fram- ställd här, och bygger därvid på ett svärdsfäste, som är tydligt syn- ligt just på den plats man i så fall skulle vänta. Kristus som världs- domare brukar ju framställas med lilja och svärd utgående från sin mun.
Å triumfbågens undersida framkomma, nedanför parvis placerade helgongestalter av Johannes Ivans hand, vapensköldar av 1300-tals- form, som måste tillhöra det äldsta målningsskiktet. Korets valv är byggt i ett med murarna och härrör alltså från tiden strax före eller omkr. 1300. Även i detta valv finnas rester av ursprunglig målning:
ett centralornament i valvhjässan samt fragment av målade valv- strålar.
I vapenhuset, på dess östra mur, finnas rester av målningar, som i varje fall äro äldre än vapcnhusvalven, enär de skäras av dessa.
S. E R I K I V E N I) E I. S K V 8 K A
Fig. 3. Uppsala domkapitels sigill pä en hand- ling av 1278 (S D 876). — Siegel des Dom- kapitels von Uppsala von einer Handschrift aus
dem Jahre 1278 (S D 870).
Det är också tydligt, att de som komposition ej hänga samman med de bevarade 1400-talsmålningarna å norra delen av samma mur.
De äldre målningarna föreställa nedtagandet från korset och kors- bärandet, så mycket framgår med tämlig säkerhet av de obetydliga rester, som bevarats. Däremot förefaller det mig svårt att med löd- ning av dem bedöma målningarnas stil och ålder. I så fall ge lång- husets höggotiska målningar bättre möjligheter. Vissa detaljer tyda dock på att långhus och vapenhus målats samtidigt under 1300-talet, möjligen redan till kyrkans invigning 1310.4 Bl. a. förekomma samma slags schablonerade sjuuddiga stjärnor i vapenhuset och i nischen med korsfästelsescenen. Johannes Ivans stjärnor äro sex-
uddiga och av en helt annan typ.
Återstår blott att nämna, att nischerna i långhuset tydligen med
4 Det är dock tämligen sannolikt att, som Henrik Alm antyder (a. a. s. 12), vapenhuset icko tillhör den ursprungliga anläggningen. Observera den rikt utformade portalen in till långhuset! Detta skulle kunna Innebära, att även målningarna i själva kyrkan utförts först efter 1310.
I N G E R O R G W I L C K E - L I N D Q V I S T
s i n a p u t s a d e och m å l a d e y t o r a v t e c k n a t s i g mot en m u r y t a , d ä r teg- let v a r s l a m m a t o m v ä x l a n d e r ö t t och g r å b l å t t med m å l a d e fogar.
D e n n a t e g e l b e h a n d l i n g ä r ä n n u b e v a r a d i n i s c h e r n a s o m r a m n i n g — s y n l i g s ä r s k i l t i n o r r a m u r e n s n i s c h e r — och ä r d e n s a m m a som man b e u n d r a r i s a k r i s t i a n .
H u r u v i d a d e n n a u t s ö k t a i n t e r i ö r , som f u l l s t ä n d i g a d e s av ett målat t r ä t u n n v a l v , stod helt f ä r d i g r e d a n till i n v i g n i n g e n 1310 ä r ett s p ö r s m å l , som j a g för min del icke med s ä k e r h e t v å g a r b e s v a r a . Mycket s e n a r e k a n den e m e l l e r t i d k n a p p a s t v a r a . F ö r e k o m s t e n av S. E r i k s bild b e h ö v e r i v a r j e fall ej h i n d r a , att den h ä n f ö r e s till den tid i början av 1300-talet, då b e r ä t t e l s e r n a om den s v e n s k e h e l g o n - k o n u n g e n s u n d e r v e r k u p p s t o d o och s a m l a d e s och då även en g o s s e i E k e b y i V e n d e l s socken botades, b e r ä t t a d e s det, genom h a n s för- böner. D e t v a r j u s t vid i n v i g n i n g e n av V e n d e l s n u v a r a n d e k y r k a , som g o s s e n s moder l ä m n a d e ä r k e b i s k o p Nils K e t t i l s s o n den i Elriks- legenden å t e r g i v n a r e l a t i o n e n av detta mirakel/* Ä v e n om fram- s t ä l l n i n g e n i bild av S. E r i k vid denna tid ä n n u ej blivit v a n l i g — det blev den i s j ä l v a v e r k e t först l å n g t fram p å 1400-talet — så v a r dock h a n s t y p och h a n s a t t r i b u t så att s ä g a officiellt fastställda g e n o m bilden på U p p s a l a d o m k a p i t e l s sigill. L i l j e s p i r a n ä r möjli- gen ett f r a n s k t d r a g , förmedlat g e n o m d o m k a p i t l e t s k ä n d a förbin- delser med P a r i s vid just d e n n a tid. L u d v i g den h e l i g e s h e l g o n t y p bör ha u t f o r m a t s u n g e f ä r s a m t i d i g t .
Z U S A M M E N F A S S U N G
Ingeborg Wilcke-Lindqvist: St. Erik und andere hochgotische Fresken- reste in der Kirche von Vendel, Uppland.
Wie schon frtiher durch Henrik Alm naehgewiesen wurde, kamon bei der Restaurierung der Kirche von Vendel im Jahre 1930, ausser Malereien aus der Mitte des 15. Jahrhunderts, auf einor unteren Putzschicht auch hoch- gotisrho Figuren aus der Zeit der Einwoihung der Kirche 1310, oder den nächsten Jahrzehnten danach, heraus. Verf. deutet eine diosor friihen Figurcnmalercien als ein Bild des heiligen Erik. Bilder des schwe- dischen Nationalheiligen werden erst im 15. Jahrhundert häiifiger, da aber sein Typus und seine Attribute schon in der 2. Hälfte des 13. Jahrhunderts durch das Siegel des Domkapitels von Uppsala sicher belegt worden kön- nen, liegt koin Anlass vor, zu bezweifeln, dass das Bild in Vendel (Abb.
1) wirklich St. Erik repräsentiert.
5 Fornsv. logendarium 3, s. 377—79.
