MMå
mrnmmSM^
mV1*'. • ?■
'*) . 1 u -•**
, y/r. % .«y
\^.V wjp -,•* 7 i
. A ' ■ l • ' • . I
w m rn^yv '3®
f /.
m/ '*J<'?P /
I
k ' hk V/yE^fcyJpy .-; •- w*1 / / a
c. , n , . . Svenska Botaniska Föreningen
Svensk Botanisk Tidskrift
Program. Svensk Botanisk Tidskrift publicerar ori
ginalarbeten och översiktsartiklar i botanik, främst systematik, floristik, växtgeografi, växtekologi och växtfysiologi. I första hand trycks kortare uppsatser (ej över 16 sidor) av nationellt och nordiskt intresse skrivna på svenska. Tidskriften utkommer sex gånger om året; vaije volym (sex häften) omfattar ca 360 sidor.
Ägare. ©Svenska Botaniska Föreningen, Sektionerna för botanik, Naturhistoriska riksmuseet, Box 50007, 104 05 Stockholm. Styrelse: Roland Moberg, Uppsala (ordförande), Margareta Edqvist, Nässjö (vice ordför
ande), Evastina Blomgren, Kungshamn (sekreterare), Göran Lundeberg, Lidingö (kassör), Anders Bohlin, Trollhättan, Thomas Karlsson, Enskede, Mats Kar
ström, Vuollerim, Göran Mattiasson, Lund, Kjell- Arne Olsson, Kristianstad, Ulf Swenson, Uppsala och Staffan Åström, Krokom.
Instruktioner till författare finns i första numret av varje årgång och kan även fås från redaktionen.
Redaktionen för SBT säljer även annan botanisk litteratur. Beställ från SBT, Botaniska museet, Ö. Vall- gatan 18, 223 61 Lund. Eller ring 046-222 89 65 fm!
Frakt tillkommer på angivna priser.
Förteckning över svenska kärlväxter av Thomas Karlsson 1998 [Svensk Bot. Tidskr. 91 (5)]. Normsättande lista över Sveriges kärlväxter med namn på alla nordiska arter. 320 sidor, pris 150 kr.
Flora över Dal av Per-Arne Andersson 1981. Beskriver kärlväxtfloran i Dalsland. 360 sidor, pris 110 kr. Tilläge i SBT 1984 häfte 2.
Västmanlands flora av Ulf Malmgren 1982. 670 sidor, pris 200 kr.
Atlas över Skånes flora av Henning och Gunnar Weimarck 1985. 640 sidor, pris 230 kr. Tillägg i SBT
1988 häfte 1.
Olands kärlväxtflora av Rikard Sterner. Andra upplagan 1986, utgiven av Åke Lundqvist. 400 sidor, pris 260 kr.
Ångermanlands flora av Jan W. Mascher 1990. 720 sidor, pris 250 kr.
Östergötlands flora av Erik Genberg. Andra upplagan 1992, utgiven av Folke Lind. 224 sidor, pris 150 kr.
Härjedalens kärlväxtflora av Bengt Danielsson 1994.
368 sidor, pris 220 kr.
Redaktör. Stefan Ericsson, Institutionen för eko
logisk botanik, Umeå universitet, 901 87 Umeå. Tel 090-77 84 12, fax 090-786 66 91.
E-post: sbt@ekbot.umu.se
Prenumerationer och enstaka häften beställes hos Britt Snogerup, Botaniska museet, Ö. Vallgatan 18, 223 61 Lund. Tel 046-222 89 65 fm.
E-post: britt, snogerup @ sysbot. lu.se Tidskriftens postgiro är 48 79 1 1-0.
Pris 1998 265 kr inom Sverige, 335 inom Norden.
390 kr i övriga Europa och 445 kr utanför Europa;
för privatpersoner inkluderar detta medlemskap i Svenska Botaniska Föreningen. Enstaka häften 50 kr;
äldre volymer 155 kr.
Familjemedlemskap (utan tidskriften) i Svenska Botaniska Föreningen erhålles genom inbetalning av 40 kr på SBTs postgirokonto 48 79 11-0.
Hallands flora av Kjell Georgson m fl 1997. 798 sidor, pris 285 kr.
Halle- och Hunnebergs flora av Anders Bohlin och Mals Geijer 1989. 184 sidor, pris 80 kr.
Kärlväxtfloran i Amnehärad och Södra Råda av Arne Sjögren 1989. 112 sidor, pris 75 kr.
Floran i Oskarshamns kommun av Åke Riihling 1997.
327 sidor, pris 250 kr.
Träd och buskar i Sverige. Kn fältflora av Dag Ekholm, Thomas Karlsson och Ebba Werner 1991. 112 sidor, pris 60 kr.
Svenska svampnamn av Nils Lundqvist och Olle Persson 1987. 88 sidor, pris 37:50.
The non-lichenized Pyrcnomycetes of Sweden av Ove E. Eriksson 1992. 208 sidor, pris 80 kr.
The lichens and lichenicolous fungi of Sweden and Norway av Rolf Santesson 1993. 240 sidor, 140 kr.
Skyddsvärda lavar i sydvästra Sverige av Ulf Arup, Stefan Ekman, Ingvar Kärnefelt och Jan-Eric Mattsson 1997. 276 sidor, pris 300 kr.
Floravård i jordbrukslandskapet. Skyddsvärda växter 1993. 560 sidor, pris 240 kr.
Generalregister till Svensk Botanisk Tidskrift 1967 1986. 218 sidor. Pris 62:50.
Nätadresser. Svensk Botanisk Tidskrifts hemsida: http://www.sysbot.lu.se/web/sbt.html Index till Svensk Botanisk Tidskrift 1987-1997: http://ups.jyto.uu.se/fytotek/sbf/indexl.html Svenska Botaniska Föreningens hemsida: http://www-pp.hogia.net/bengt.stridh/SBF/SBFhome.html Omslagsbilden: Runt estniska högmossekomplex finns ofta ett bälte med mesotrofa myrar, tyvärr numera
oftast förstörda av dikningar. Tuvull Eriophorum vaginatum blommar. - Foto Arne Ader.
Botaniska intryck från Kolahalvön
TORBJ0RN ALM INGER GREVE ALSOS ANDERSOFTEN MIKKO PIIRAINEN
»aäSlBag
.V* .-rHäå£9.
Fig 1. Från Apatity. Foto I. G. Alsos. - From Apatity.
Alm, T., Alsos, I. G., Often, A. & Piirainen, M. 1998: Botaniska intryck från Kolahalvön.
[Botanical impressions from the Kola peninsula.] Svensk Bot. Tidskr. 92: 121-137. Lund. ISSN 0039-646X.
Some aspects of the vegetation of the Kola peninsula are presented, based mainly on experience from field work in 1995 and 1996. Our work was focused on the joint Russian-Norwegian Pasvik nature reserve in the Pasvik river valley. The reserve has a rich aquatic flora, at least 24 species of aquatic vascular plants have been recorded. The Russian part includes pristine taiga forest, mainly dominated by Scots pine Pinns sylvestris, and some interesting rural habitats at settlements that have been left untouched since 1944, at which time the former Finnish Petsamo (now Pechenga) area was annexed by the Soviet Union. The Kola peninsula is affected by heavy industrial pollution, e. g. around the nickel plants of Nikel and Monchegorsk, both of which are surrounded by "technogenic deserts”. The pollution causes large-scale forest destruction and barren soils. At the more humid sites, however, Eriophorum angustifolium and Salix spp. show considerable resistance to the heavy sulphur impact. Descriptions are also given of the botanical garden in Kirovsk further south on the peninsula, and the flora of the adjacent Khibiny mountains.
This includes notes on the vegetation at three studied sites at different altitudes on the mountain Lovchorr, made during a brief visit in 1995.
I'orbjarn Alm, Botanisk avdeling, Troms<t> museum, Universitetet i Tromsp, N-9037 Tromsd, Norway. E-post: torbjorn@imv.uit.no
Inger Greve Alsos, Botanisk avdeling, Tromsp museum, Universitetet i Tromsp, N-9037 Tromsp, Norway. E-post: ingera@imv.uit.no
Anders Often, Instituttfor biologi og naturforvalting, Norges landbrukshpgskole, Postboks 5014, N-I432 As, Norway. E-post: anders.often@ibn.nlh.no
Mikko Piirainen, Botanical Museum, Finnish Museum of Natural History, P. O. Box7, FIN-00014 Helsinki University, Finland. E-post: mikko.piirainen@helsinki.fi
122 T Alm, IC Alsos, A Often & M Piirainen SVENSK BOT. TIDSKR. 92 (1998)
Polustrov Rybatjij (Fiska rh a I vön
NORGE \
^ NilceE-i
•==~T\
ffij Zapoljarnyj BARENTS HAV
(f* Murmansk f Kola
Olenogorsk* \ Montjegorsk
Imandra fit Chibiny
FINLAND )
Apatity
Fig 2. Karta över Murmanskaja oblast, med lokaler nämnda i texten. - Karta Olga Kvalheim.
Map of Murmanskaja oblast, showing the location of sites mentioned in the text.
Under 1995 och 1996 utförde vi botaniskt fältarbete i det gemensamma norsk-ryska naturreservatet längst in i Pasvikdalen. På norska sidan omfattar det ett relativt litet område (19 km2) i Finnmark längs Pas vik
älven, vid Fjtervatn och Gjpkbukta. Det ryska reser
vatet (Pasvik zapovednik) är betydligt större (140 km2), och följer riksgränsen längs älven på en sträcka av flera mil. Den ryska delen av reservatet ligger i Petjengaområdet, det gamla Petsamo (finskt 1920- 1944). Sedan Petjengaområdet införlivades med Sovjetunionen har finska botanister inte kunnat besöka reservatet förrän under 1990-talet. Norska botanis
ter har heller knappast besökt den ryska delen sedan J. M. Norman var där 1864 (Alm m fl 1996).
1 samband med besöket i Pasvik zapovednik 1995 blev vi också inbjudna till Kirovsk, som ligger vid den mäktiga sjön Imandra längre söderut på Kola
halvön. Vi blev där förevisade botaniska trädgården, och fick tillfälle till en dagstur i Chibinymassivet.
Denna artikel innehåller några botaniska intryck från våra resor på Kolahalvön. Läget för de omtalade lokalerna framgår av fig 2. Många orter i gräns
områdena har namn på flera språk, har genom åren stavats på skilda vis, eller skrivits med skilda alfabet.
Här används i första hand det språk som för när
varande talas på orten (eller någon gång svenska).
Dessutom ges ibland synonymer, t ex från äldre kartor. I texten anger ”Fi” finska, "No” norska,
” Ry” ryska och ”TVS” nordsamiska namn. De ryska namnen har i uppsatsen transkriberats på vedertaget svenskt vis, utom i de engelska texterna, där mot
svarande engelsk transkribering använts. Nomen
klaturen för kärlväxter följer Karlsson (1998). För några taxa som tillkommer följs Lid & Lid (1994).
Allmänt om Kola
Benämningen Kola(Ry Kolskij poluostrov) används i dag mer eller mindre synonymt med Murmansk
regionen (Ry Murmanskaja oblast, fig 2) som har en total areal på 144 900 km2 (Luzin m fl 1994), något större än den egentliga Kolahalvön. Kola omfattar därmed hela området från gränsen mot Finland och Norge i väst (28°0) till Ponoj längst österut på halvön (41°0). Den nordligaste punkten är Mys Nemetskij på nordvästspetsen av Fiskarhalvön (Ry Poluostrov Rybatjij, Fi Kalastajasaarento), på nästan 70°N. I söder gränsar Kola-området mot Karelska republiken.
I geologiskt avseende utgör Kolahalvön den nord
ostligaste delen av den fennoskandiska skölden, som består av prekambriska, kristallina bergarter. Lokalt förekommer en del yngre bergarter, bl a på Fiskar
halvön och i Chibinymassivet.
Murmansk är regionens huvudstad, och den största staden på Nordkalotten, med omkring 472 000 inne
vånare. 1993 hade hela Murmanskregionen 1 159 000 innevånare (Luzin m fl 1994). Nästan hela befolk
ningen (92 %) bor i någon av de 12 städerna, av vilka också Severomorsk, Montjegorsk och Apatity är relativt stora, med mellan 60 000 och 90 000 invånare.
Kolahalvöns befolkning utgjordes ursprungligen av endast några få tusen östsamer (skolter). Den ryska kolonisationen tog fart på 1500-talet, med etableringen av klostren på Solovetskij-öarna i Vita havet, vid staden Kola (1542) och i Petsjenga (eta
blerat 1553, bränt av en nordfinsk bondehär 1589). Så sent som 1913 hade regionen bara omkring 10 000 innevånare av mycket blandat ursprung: finskt (sär
skilt i Petjenga), karelskt, norskt (på nordvästkusten), ryskt och samiskt.
Den nuvarande, relativt stora folkmängden har tillkommit i samband med en stark industrialisering i vårt århundrade. Den järnväg som under första världskriget byggdes tvärs över halvön till Mur
mansk gav ökade transportmöjligheter, vilket i sin tur möjliggjorde en stor utbyggnad av fiskeindustri, skogsavverkning och gruvindustri. Gruvnäringen bygger på de stora förekomsterna av nickel, apatit (vid Apatity, fig 1, och Kirovsk), aluminiumjärn
malm (bl a i Olenogorsk) och sällsynta jordartsme- taller.
Efter Stalins maktövertagande blev fångläger en viktig del av näringslivet; de första fånglägren i Sovjetunionen etablerades uppe på Kola. På 1930- talet sändes nästan en kvarts miljon fångar till Kola (Luzin m fl 1994). Staden Chibinogorsk (senare om
döpt till Kirovsk) var det största av dessa läger.
SVENSK BOT. TIDSKR. 92 (1998)
Under det kalla kriget utvecklades Kola till ett av de mest militariserade områdena i världen, bl a med huvudkvarteret för den ryska nordflottan (i Severo
morsk).
Kola är i dag den tätast befolkade delen av de ryska nordområdena. Folkmängden är emellertid på väg nedåt, inte minst till följd av ekonomiska svårig
heter. Tidigare var lönerna högre här än längre söderut, men om lönerna inte betalas ut avtar fördelen med detta onekligen ganska starkt...
Växtgeografi
Kolas vegetation kan mycket grovt indelas i två zoner, med gränslinjen löpande från nordväst mot sydost. Den sydvästliga delen domineras av boreal barrskog, norrut huvudsakligen med tall Pinus syl
vestris, söderut med ett raskt stigande inslag av altaigran Picea abies ssp. obovata. Den nordostliga delen av Kola är till stor del skoglös, med en prägel av tundra. I gränszonen mellan dessa områden domi
nerar glasbjörk Betula pubescens.
Kärlväxtfloran på Kola omfattar totalt ca 600 viltväxande arter. Därtill kommer en hel del kultur
spridda arter, ofta mer eller mindre tillfälliga. Floran liknar mycket den vi finner i de östliga delarna av Fennoskandien, inte minst i Finland. Nordkusten har emellertid en del arktiska och arktisk-alpina arter, och visar större likheter med kusten i Finnmark. I nordväst är Fiskarhalvön känd för att ha en särskilt rik
”fjällflora”, inte minst till följd av den kalkrika berg
grunden. Här finns bl a grusnarv A renaria humijusa, fjällbläraSilene wahlbergella, stjärngentiana Loma- togonium rotatum och tundraförgätmigej Eritrichium villosum. Slående för nordiska botanister är före
komsten av en hel del östliga arter som inte når in i våra länder. Ganska många förekommer t ex ganska nära gränsen mot Norge (Finnmark); en översikt finns hos Alm & Often (1997).
Den mest ”exotiska” floran - sett med våra ögon - finns emellertid på den sydöstliga delen av Kola
halvön, mot Kandalaksjskaja-viken och österut längs Vita havet. Här växer bl a sibirisk pion Paeonia anomala (fig 3), mörk buskväppling Hedysarum hedysaroides, kolaskråp Petasites laevigatus, kola
stånds Senecio nemorensis och spirstånds Ligularia sibirica. Strandsilja Cenolophium denudatum finns bara innerst i Kandalaksjskajaviken. Den sydliga delen av Kolahalvön har även en del värmeälskande arter som saknas i nordligaste Fennoskandien, t ex blodtopp Sanguisorba officinalis.
Botaniska intryck från Kola 123
124 T Alm, IG Alsos, A Often & M Piirainen SVENSK BOT. TIDSKR. 92 (1998)
■
Fig 3. Sibirisk pion Paeonia anomala i Polar-alpina botaniska trädgården i Kirovsk. Arten växer på den sydöstra delen av Kolahalvön. - Foto A. Often 1.VIII. 1992.
Paeonia anomala in the Polar-alpine botanical garden, Kirovsk. This species is found in the southeastern part of the Kola peninsula.
Tundraområdena i nord och nordost har flera arktiska arter som saknas hos oss, bl a ishavsvide Salix arctica (även i Chibinymassivet), glansranunkel Ranunculus pallasii, skidort Eutrema edwardsii, kransspira Pedicularis verticillata, kolavänderot Valeriana capitata och ishavsprästkrage Leucanthe- mum hultenii.
Sibirisk aster Aster sibiricus och kolamålarborste Castilleja lapponica finns på spridda lokaler över hela Kolahalvön, den sistnämnda på fjällängar. Kola
förgätmigej Myosotis alpestris ssp. asiatica uppträder spritt runt hela kusten. På havstränder förekommer vekrör Calamagrostis deschampsioides, liksom på spridda lokaler runt hela halvön.
Pasvik zapovednik Allmänt
Det ryska Pasvik-reservatet är en s k ” zapovednik”, en skyddsform med hårdare regler än nationalpark;
I y
e. wjt.-
zå^-i-y
mm Fig 4. Urskog på Kalkupja i Pasvik zapovednik. - Foto T. Alm 27.VII.1995.
Pristine pine forest on Kalkupya in the Russian Pasvik natural reserve.
SVENSK BOT. TIDSKR. 92 (1998) Botaniska intryck från Kola 125
■■'■Av
Fig 5. Gamla, örtrika slåtterängar på Varlamsaari i Pasvik- älven, rester efter finska gårdar etablerade på 1800-talet.
-FotoT. Alm 26.VII. 1995.
Herb-rich meadows on the island Varlamsaari in the Pasvik river, remnants of former Finnish farms established during the 19th century.
Fig 6. Backklöver Trifolium montanum, en av många kulturspridda arter i området. Den uppträder på en hel del lokaler på den ryska sidan av Pasvikdalen, såsom här i Janiskoski - Foto T. Alm 26.VII.1995.
Trifolium montanum occurs at several stations at the Russian side of the Pasvik valley. From the village Yaniskoski.
t ex krävs speciellt tillstånd för att få tillträde. I motsats till norska reservat har de ryska alltid sär
skild anställd personal, och vårt värdfolk på ryska sidan bestod huvudsakligen av anställda hos Pasvik zapovednik. Fackligt har vi haft stor nytta av den kontakt som knutits med Valentina A. Kostina vid Botaniska trädgården i Kirovsk, för övrigt författare till en överblick av floran i den ryska delen av reservatet (Kostina 1995).
Reservatet utgörs av ett ganska smalt gränsområde längs Pasvikälven (Ry Paaz, No Pasvikelva, Fi Paats- joki). Det når något längre söderut än det norska, och mycket längre mot norr - ända till Salmijarvi (No Svanvatn, Fi Salmijärvi). Mot väster utgör älven en naturlig reservatsgräns, men i öster är gränsen av helt annan art - reservatet är nämligen innestängt (eller utestängt) bakom stadiga ryska taggtrådstängsel, oftast dubbla och två-tre meter höga, med täta rader av taggtråd och T-formade, taggtrådsförsedda ut- språng på toppen. Till detta kommer olika elek
troniska och manuella varningssystem. Reservatet ligger med andra ord i sin helhet i den gamla spärr
zonen längs riksgränsen. I praktiken har området varit stängt för alla utom de ryska gränssoldaterna i nästan 50 år, från 1944 till 1990. Ännu i dag krävs särskilt tillstånd för att få tillträde till Pasvikdalen, och ryska gränssoldater övervakar all trafik vid av
spärrningar med ett par mils mellanrum.
Natur
Naturen i det ryska reservatet skiljer sig inte mycket från förhållandena på norska sidan. Hela dalstråket
har en låg topografisk relief, med flacka åskammar, och stora skog- och myrvidder. Klimatet i Pasvikda
len är utpräglat kontinentalt, med kalla, torra vintrar (medeltemperatur i februari ca -15 °C) och varma somrar. Den meteorologiska stationen i Noatun på norska sidan har den högsta medeltemperaturen för juli av alla i Finnmark: +13,7 °C under perioden
1961-1990 (Alm 1991).
Den mäktiga Pasvikälven utgör ett centralt ele
ment i landskapet, oftast i form av en rad av mer eller mindre sammanhängande sjöar. Tyvärr är älven starkt påverkad av den vattenkraftsutbyggnad som i slutet av 1930-talet påbörjades i de översta delarna av älven, nära den nuvarande finsk-ryska gränsen, och forsatte under 1950-talet längre ned, längs norsk
ryska gränsen. Nästan alla forsar är i dag ersatta med dammar och kraftverksmagasin. Det norska reservatet omfattar bara den del av Pasvikälven som är minst påverkad av vattendragsregleringen. Insjön Fjaer- vatn (Fi Höyhenjärvi, Ry Cheujchenjarvi) har behållit sin naturliga form, och den stillaflytande älven är någorlunda opåverkad några km uppåt, bortsett från att vattenföringen styrs av den mäktiga Hestefoss- dammen, vilken utgör den södra gränsen för det norska reservatet.
Trots att utbyggnaden haft stor inverkan på Pasvik
älven, har den ännu kvar stora naturvetenskapliga värden. Vattenfloran på den norska sidan är en av de rikaste i Nordnorge, med 24 kärlväxtarter (Alm m fl 1996); därtill kommer den enda kända förekomsten av kransalgen papillsträfse Chara delicatula i Finn-
mark (Aim m fl 1995). På den ryska sidan är vatten- floran ännu bristfälligt känd.
Aven reservatets landområden har påtagliga skyddsvärden. Pasvikdalens inre del utgör rent växt- geografiskt en nordvästlig förlängning av den ryska taigan. Skogen domineras till stor del av tall Pinus sylvestris, men har även några spridda förekomster av altaigran, Picea abies ssp. obovata. Vårtbjörk Betula pendula förekommer sparsamt.
På den norska sidan är skogen till stor del präglad av avverkningar. Det viktigaste undantaget är urskogs
områdena i och runt Övre Pasvik nationalpark, som ligger längst mot sydväst i dalen. På den ryska sidan har skogen i reservatet delvis urskogsprägel, trots ganska stora avverkningar under de första decen
nierna av 1900-talet. Urskogskänslan är kanske som starkast på sluttningarna av Kalkupja (Fi Kalkupää, No Kalkoaive, NS Gålggoaivi, fig 4), som ligger på östsidan av den stora insjön Vaggatem (Fi Vouvatus- järvi). I reservatet finns det också flera stora brand
fält efter nutida skogsbränder. Generellt sett finns också mer lav och mindre betad mark på den ryska sidan.
Flora
I det norska reservatet har hittils 231 arter och underarter av kärlväxter påträffats (Alm m f] 1996).
1 det ryska reservatet har man funnit något fler (Kostina 1995), vilket är naturligt eftersom området är större. Stora områden på ryska sidan är ännu ej undersökta botaniskt.
Floran i Pasvikdalen har ett starkt inslag av arter som åtminstone i norska sammanhang räknas som markant östliga, såsom klotstarr Carex globularis, nordstarr C. lapponica, lappranunkel Ranunculus lapponicus och finnvide Salix starkeana ssp. cine- rascens. Allra starkast prägel på landskapet sätter skvattram Rhododendron tomentosum, särskilt som
martid, genom sin starka, lite terpentinaktiga doft.
Den förekommer i stora mängder både i fattiga hedskogar och på myrar.
Kalkupja är ett av de högsta fjällen i Pasvikdalen, fastän toppen bara når 357 m ö h. Fjället har bl a något isolerade utpostlokaler av en del krävande fjällväxter, såsom renstarr Carex arctogena. Av säll
synta arter kan nämnas t ex kolstarr C. holostoma, som tycks vara allmännast just i Petjenga-området.
Kulturlandskap
Avstängningen av den ryska gränszonen har inte bara påverkat resandet och kontakterna över riks
126 T Alm, IG Alsos, A Often & M Piirainen
gränserna i området. Den har också haft effekter av naturvetenskapligt intresse.
Från slutet av 1800-talet ända fram till 1940-talet grundades en hel del gårdar på Pasvikälvens östra sida, huvudsakligen av finska nybyggare, men också av skolter (östsamer) som övergick till fast bebyggelse.
Utbyggnaden tog fart efter Finlands övertagande av Petsamo-området 1920, och under mellankrigsåren ökade bebyggelsen raskt.
Inflyttningen avbröts plötsligt när Sovjetunionen 1939 angrep Finland. Trots ryssarnas överväldigande övermakt - en division stridsgrupper med rikliga reserver (tillsammans 53 800 man), artilleri, pansar
vagnar och flygplan, mot ett finskt kompani (ca 500 man) utan några tyngre vapen eller reserver - var angreppet ingen stor succé. Under reträtten satte de finska soldaterna eld på nästan alla byggnader med undantag av engelsk egendom, dvs nickelgruvan och fabriksbyggnader vid Kolosjoki (nuvarande Nikel).
Man lyckades evakuera nästan all befolkning, men inbyggarna på Fiskarhalvön fångades av ryssar och fördes till koncentrationsläger i Chibinyområdet (Paasiiinna 1983).
Mindre än två år senare kom det ”nytt befäl” på Pasvikdalens östra sida. Tyskland hade ockuperat Norge och angrep 1941 Sovjetunionen. I civilt hän
seende hamnade Petsamo åter under finsk administra
tion och de flesta innevånarna återvände. Tyskarna blev kvar i området ända till hösten 1944, då de drevs tillbaka över gränsen av Röda armén. Återigen flydde befolkningen, och nästan alla byggnader, vägar och broar blev förstörda. Dalens östsida har sedan dess varit en del av det sovjetiska (nu ryska) Petjenga.
Efter kriget har Pasvikdalens ryska del bara hyst en liten civil befolkning, huvudsakligen knuten till kraftverken och viss skogshuggning. Bortsett från att ryska armén håller ett fåtal kor, har allt jordbruk upphört i dalen söder om Svanvatn/Salmijarvi. De gamla finska gårdarna har således legat orörda i mer än 50 år. Kontrasten till förhållandena på norska sidan är påfallande. Där finns det lite eller ingenting kvar av gamla, ”traditionella” kulturlandskap. Många gårdar överdämdes vid regleringen av Pasvikälven, och inmarken på de kvarliggande gårdarna är antingen omvandlad till modern jordbruksmark eller ödelagd av igenväxning.
På den ryska sidan finns det däremot flera fina exempel på ”gamla dagars” kulturlandskap. Vi har besökt en del sådana lokaler, och rekommenderar skydds- och skötselåtgärder för två områden: Varlam- saari (Fi Vaarlamasaari) och Nilijarvi (Fi Nilijärvi).
SVENSK BOT. TIDSKR. 92 (1998)
SVENSK BOT. TIDSKR. 92 (1998) Botaniska intryck från Kola 127 Varlamsaari (även kallad Niilansaari) är en ö i
Pasvikälven, i södra ändan av sjön Fjasrvatn/Höyhen- järvi. Jordbruket etablerades här på mitten av 1870- talet. Under mellankrigsåren fanns där tre gårdar, och ön med omgivningar hade ett lokalsamhälle med skola, en anspråkslös butik etc. Landskapet dominerades av öppna ängsmarker. Trots igenväx- ningen, har ön fortvarande stora arealer med örtrik äng (fig 5), delvis med ett starkt inslag av östliga växter som norruta Thalictrum simplex ssp. boreale, åkerbär Rubus arcticus, strandveronica Veronica longifolia m fl.
Nilijarvi ligger vid huvudvägen genom Pasvik- dalen, utanför den strängt avstängda gränszonen.
Det är antagligen en förhållandevis ung gård, med en ganska begränsad ängsareal. Lokalen har emellertid en ovanligt rik flora, med en anhopning av ovanliga kulturmarksarter, bl a höstlåsbräken Botrychium mul- tifidum, stor ormrot Bistorta major, rosettjungfrulin Polygala amarella, stor ängssyra Rumex thyrsiflorus, styvhårig daggkåpa Alchemilla hirsuticaulis och den storväxta glansrutan Thalictrum lucidum.
För en mer ingående överblick av kulturlandskapet på Pasvikdalens ryska sida hänvisar vi till Alm m fl
1997.
Kulturspridda växter
På jordbruksmarkerna vid de gamla gårdarna på ryska sidan (med undantag av Nilijarvi) finns i stort sett ett begränsat sortiment av kulturspridda arter.
Här, som annorstädes i höga norden, har arter som rödven Agrostis capillaris, vitklöver Trifolium repens, gulvial Lathy rus pratensis m fl kommit in med jord
bruket, antagligen i huvudsak i vårt århundrade.
Många andra lokaler har emellertid ett stort inslag av kulturspridda arter. Vi har besökt ett varierande urval sådana lokaler: flera nuvarande och tidigare bosättningar (skogshuggarbyar m m), två kraftverk, soptippar och avfallsplatser, rester av militärläger, det tidigare tyska flygfältet söder om Kornettijoki, etc.
Resultatet har blivit en diger lista av neofyter - arter som måste antas vara införda med kulturen i nutiden.
Sett med skandinaviska ögon är neofytfloran delvis ganska exotisk. För norska botanister är det t ex något främmande att hitta backklöver Trifolium mon- tanum på en hel del lokaler (fig 6). Den är ytterst sällsynt i Norge, men däremot känd även som en krigsspridd (polemochor) art på några lokaler i norra Finland (Heikkinen 1959, Ahti & Hämet-Ahti 1971, Ulvinen 1996).
Det påtagliga elementet av neofyter är ganska säkert av blandat ursprung. En del av arterna kan ha
kommit in med tysk verksamhet under andra världs
kriget - flera är kända från tyska militärläger både i norra Finland och i norra Norge - andra har med all sannolikhet ryskt ursprung. Ett exempel på en växt med blandat tyskt och ryskt ursprung är stor ängs
syra Rumex thyrsiflorus (Piirainen m fl 1988). Flera av arterna hör hemma längre österut i Ryssland, t ex vippskräppa R. confertus (se Often & Alm 1997).
Den mer än femtio år långa perioden med nästan fullständig avstängning av gränsen mellan Norge och Ryssland kan sägas ha fungerat som ett experi
ment i stor skala med avseende på kulturspridda växter, och vi arbetar nu vidare med studier av detta element. Det har betydelse bl a för att förstå den efter förhållandena i Finnmark påfallande rika floran av kulturspridda arter i Spr-Varanger (se Alm 1994).
Nikel oeh Montjegorsk Omfattande utsläpp
Utsläppen av svaveldioxid (SO2) från de stora smält
verken på Kolahalvön har medfört omfattande skador och försurning. Områdena med skadad vegetation är enorma - 10 000-12 000 km2 enligt Miljpverndepar- tementet (1995). De årliga svavelutsläppen från indu
strierna på Kolahalvön omfattar totalt ca 700 000 ton. Anläggningarna på Kola hör till det enorma Norilsk-Nikel-bolaget, med 162 000 anställda på Kola och i Sibirien, det bolag som har störst skuld till luftförorening i hela Ryssland (Kotov & Nikitina
1997).
Dessvärre har man inte haft någon nämnvärd framgång i försöken att få till stånd reningsåtgärder på Kola. De norska, finska och ryska regeringarna har sagt sig villiga till att bidra till finanseringen av åtgärder i Nikel, men ägarna av den delvis privati- serade ”moderanläggningen” Norilsk-Nikel verkar inte vara särskilt intresserade (Kotov & Nikitina 1997). Även andra verksamheter på Kola har ett tydligt behov av reningsåtgärder, inte minst lagringen av atomavfall.
Nikel
På grund av det korta avståndet till gränsen, är det särskilt föroreningen från nickelverket i Nikel och Zapoljarnyj (Petjenga-Nikel-kombinatet) som märks i Norge. Verket står för omkring en tredjedel (230 000 ton) av utsläppen av SO2 på Kolahalvön, motsvarande ca sex gånger det samlade årliga utsläppen i Norge (Miljpverndepartementet 1995).
128 T Ahn, IG Alsos, A Often & M Piirainen
Fig 7. ”Teknogenöken” vid Montjegorsk. Vegetation och jordmån har ödelagts av sur nederbörd. - Foto I. G. Alsos 29. VII. 1995.
”Technogenic desert” near the industrial city Monchegorsk.
Föroreningen har blivit särskilt allvarlig under de senaste ca 20 åren. Eftersom de lokala nickelföre
komsterna har blivit mer eller mindre tömda, impor
terar nämligen verket nu nickelmalm med högt svavel- innehåll från Norilsk i Sibirien. Utsläppena har emellertid minskat något de senaste åren, inte på grund av ökad rening, utan som en följd av inskränk
ningar orsakade av den dåliga ekonomin i Ryssland.
Kotov & Nikitina (1997) uppger att utsläppen av SCb från Petjenga-Nikel 1993 var 133 000 ton.
Vegetationen i och runt Nikel är starkt präglad av föroreningen. Skogsdöden är påfallande. Fjällslutt
ningarna runt Nikel är kala, med många döda stubbar som vittnar om tidigare skogar. Spridda buskar av glasbjörk Betulapubescens finns ännu kvar, särskilt på dalsidor och -bottnar. Stora arealer är helt nakna, utan annat än rester av en ödelagd jordmån. Fjällnejlika Lychnis alpina, som är särskilt tolerant mot tung
metaller, såg vi stå frodig på somliga ställen. Fuktiga områden, t ex dalsänkor och bäckdråg, har genom
gående ett något bättre vegetationstäcke, och framstår ibland som gröna ” öar” i ökenlandskapet. Ängsull Eriophorum angustifolium hör till de arter, som tål föroreningen bäst, liksom tydligen flera videarter Salix, eftersom videsnåren genomgående är i mycket bättre skick än björkskogarna.
Stadskärnan i Nikel ligger alldeles intill nickel
verket, och är därför starkt påverkad av föroreningen.
Floran i stadens centrum är påfallande fattig, men ger samtidigt en bild av vilka arter som tål förore
ningen bäst. Det finns knappast någon ursprunglig natur kvar, bara skräpmarker och någon liten park
anläggning. Vi noterade ett tiotal arter av ”ogräs”
på vägkanter etc. I centrum finns rikligt med kvick
rot Elytrigia repens, vilken såg ut att trivas bra och t o m dominera i parkerna. Av andra gräsarter sågs bara foderlosta Bromopsis inermis, madrör Cala- magrostis stricta, hundäxing Dactylis glomerata, nordgröe Poa pratensis ssp. alpigena, kärrgröe P.
trivialis och ängssvingel Festuca pratensis. 1 en parkanläggning i centrum hade rosentry Lonicera tatarica (vitblommig) planterats. Den verkade klara sig relativt bra, trots föroreningarna och ett starkt bestånd av kvickrot i själva bänken. Sälg Salix caprea, som också växte planterad i centrum, verkade dock lida mer av föroreningarna.
Av vi Itväxande örter såg vi bara fåtaliga exemplar av gårdsskräppa Rumex longifolius, vippskräppa R.
confertus, hästskräppa R. aquaticus och hästhov Tussilago farfara, en del mjölke Epilobium angusti
folium, och mycket åkerfräken Equisetum arvense.
Nämnas kan också brunbaldersbrå Tripleurospermum maritimum ssp. phaeocephalum och våtarv Stellaria media. I våtare områden växte det en del ängsull. Av träd förekom glasbjörk, rönn Sorbus aucuparia, några säterviden Salix myrsinifolia ssp. borealis, litet grön
vide S. phylicifolia och sälg.
På tre olika lokaler kring Nikel stötte vi på en helt annan form av förorening: sumpmarker övergödslade med organiska föroreningar från avloppsvatten och spillning (se Piirainen m fl 1997). Detta har ibland givit upphov till säregna växtsamhällen, t ex två lokaler med förekomst av ryssranunkel Ranunculus reptabundus (ofta betraktad som en östlig underart av tiggarranunkel R. sceleratus).
Montjegorsk
Förhållandena kring Nikel kan verka allvarliga för en förstagångsbesökare, men Nikel framstår närmast som en idyll i jämförelse med industristaden Montje- gorsk, nästan mitt på Kolahalvön (fig 7). Utsläppen är här troligen långt större än i Nikel - redan på stort avstånd från staden kan man inte undgå att svavel
oset river i halsen, trots låsta bilfönster.
Enligt Kotov & Nikitina (1997) omfattade utsläp
pen från Severo-Nikel-verket i Montjegorsk 110 000 ton SO2 1993, dvs. något mindre än de i Nikel. Vi ställer oss dock något tvivlande till denna uppgift.
SVENSK BOT. T1DSKR. 92 (1998)
SVENSK BOT. TIDSKR. 92 (1998) Botaniska intryck från Kola 129
Fig 8. Utsikt över Polar-alpina botaniska trädgården i Kirovsk. - Foto A. Often 1 .VIII. 1992.
Panorama over the Polar-alpine botanical garden in Kirovsk.
,V‘’vi,: ' r -•
- r
w&m
tifiM
>ms
Fig 9. Ligularia persica i Polar-alpina botaniska trädgården.
- Foto A. Often 30.VII. 1995.
Ligularia persica in the Polar-alpine botanical garden.
Föroreningen i Montjegorsk är mycket värre än i Nikel. Situationen kan kanske delvis skyllas på ett ogynnsamt lokalklimat, med verket på ett vidsträckt slättland omgivet av höga fjäll, men redan antalet stora skorstenar (12 i Montjegorsk mot 3 i Nikel) ger en indikation på stora utsläpp. Även utsläppen av tungmetaller är enorma: på två km avstånd från fabrikerna är t ex nickelhalterna i mossprov mer än 1 200 gånger över den normala, och arealen med 100-faldiga nickelhalter räcker sig mer än 80 km i nord-sydlig riktning (Mäkinen 1994). Runt Montje
gorsk är nedfallet av tungmetaller så stort att det nu faktiskt är lönande att bedriva ”gruvdrift” på jord
månen -eller resterna av den (Edwards 1996).
Låglandet runt staden är ett gott exempel på det som ryssarna kallar en ”teknogen öken” - en naken jord, där döda stubbar och rötter är allt som står kvar av tidigare skogar (se Luzin m fl 1994). Även här
ssvpf ■
var det de fuktiga områdena, som klarat sig bäst, med ängsull och videarter. Tallskogen är däremot död eller döende nästan fem mil söderut från Montje- gorsk, och ger ett deprimerande intryck. Mjölon Arctostaphylos uva-ursi verkar vara den art som bäst tål förhållandena på torrare marker. Det var förfärligt att se kritbleka människor t o m plocka svamp i de döda skogsresterna.
Utsläppen fortsätter ännu i samma omfattning, till synes utan några planer på reningsåtgärder. Skadorna sprider sig raskt inöver det närliggande Laplandskij- reservatet, och kommer otvivelaktigt att medföra en stark försurning av den vida Imandra-sjön (850 km2).
Polar-alpina botaniska trädgården i Kirovsk Till detta avsnitt har vi hämtat uppgifter från Filipowa m fl (1987), Sveistrup & Utne (1992). Kola Science Centre (1996) och från samtal med Genadij Andrejev och Valentina A. Kostina.
Nordligt läge
Mitt på Kolahalvön, vid foten av det mäktiga Chibiny- massivet, ca 7 km nordost om Kirovsk centrum, ligger Kirovsks polar-alpina botaniska trädgård (fig 8). Trädgården var en av de 13 viktigaste i det gamla Sovjetunionen (Lapin 1984), och var länge världens klart nordligaste, på 67° 38’N. I Akureyri på Island finns numera en botanisk trädgård på ungefär samma breddgrad, men den allra nordligaste är den i Tromsp, på 69° 40’N.
Klimatet i Kirovsk är en blandning mellan ett typiskt nordligt kustklimat och ett nordligt kontinentalt klimat. Den årliga nederbörden är 818 mm. Största delen av nederbörden faller på sensommaren, men vintern är också förhållandevis nederbördsrik. Ett snö
täcke på 2 m är inte ovanligt. Sommartemperaturen är förhållandevis låg, med juli (medeltemperatur + 13,2 °C) som den varmaste månaden. Lägsta upp
mätta temperatur är -42 °C.
Verksamhet
Trädgården grundades 1931, ett år efter Kirovsk, och är en del av Kolskij nautjnyj tsentr - ” Kolas vetenskapscentrum” - i Apatity. Det fanns i huvud
sak två anledningar till att en botanisk trädgård upprättades i Kirovsk. Man ville skapa en miljö för utforskning av Kolahalvöns flora och vegetation, men viktigast var kanske att myndigheterna önskade en plats där man kunde prova arter avsedda för att odlas under hårda klimatiska förhållanden. Härav
130 T Alm, 1 GAlsos, A Often & M Piirainen
kommer att det i Kirovsk finns olika typer av växt- fysiologisk forskning inriktad på klimatanpassning.
Genom åren har man provat ca 31 000 accessioner.
I dag hålls omkring 3 100 taxa i odling. På friland är de största samlingarna ett imponerande perennfält med ca 1 200 arter, och en lignossamling på ca 600 arter och former. Herbariet innehåller ca 116 000 kollekter, varav ca 55 000 av kärl växter från Mur- manskaja oblast (Kola Science Centre 1996). Vi erfor 1995 att insamlingar av kärl växter från de sista 20-30 åren var mycket fåtaliga.
En milstolpe i karteringen av floran i Murmanskaja oblast var utgivningen av ” Murmanskfloran” i fem band (Gorodkov & Pojarkova 1953-1966). Praktiska erfarenheter gällande införsel av främmande arter under perioden 1932 till ca 1960 har sammanfattats av Avrorin (1967) och Avrorin m fl (1964). Många andra vetenskapliga resultat finns i en rad avhand
lingar som ingår i den nästan utselutande ryskspråk- iga botaniska boksamlingen (ca 60 000 band).
1991 var ca 200 personer anställda i trädgården, varav ca 50 innehade vetenskapliga tjänster. Under de senaste åren har man, som överallt i Ryssland, skurit ned antalet statsanställda, varför personalen förmodligen är nog något mindre i dag.
Trädgården
Botaniska trädgården i Kirovsk omfattar totalt ca 500 ha, varav ca 350 ha är ett naturreservat som börjar i utkanten av trädgården och fortsätter uppåt på dalsidan mot det mäktiga fjället Vudjavrtjorr.
Inom reservatet finns ett gott urval av centrala Kola
halvöns vegetationszoner. Spridda barrträd når ca 350 m ö h, björkskogen litet över 420 m ö h. Högre upp vidtar alpina områden, vilka avslutas med mellan- och högalpina blockhav uppe på de flata fjällplatå
erna, ca 1 000 m ö h.
Trädgården är ovanligt charmig, även om fjällen på sydsidan är ganska groteska, delvis framstående som avfrätta tänder - följden av 70 års brytning av den fosfathaltiga apatiten. Här och var i trädgården ligger små, färgglada ryska lusthus, och välordnade växtsamlingar växlar med färgstarka blomsterängar med en blandning av införda och inhemska arter. En äng dominerad av den storblommiga, blåa och vita aklejan Aquilegia glandulosa är en vacker syn.
Växtsamlingarna på friland vätter åt söder, ganska skyddat inne i björkskogen vid foten av Vudjavrtjorr.
Många införda arter har genom åren mer eller mindre naturaliserat sig i björkskogen, så det som först ser
SVENSK BOT. TIDSKR. 92 (1998)
SVENSK BOT. TIDSKR. 92 (1998) Botaniska intryck från Kola 131 ut som en alldeles vanlig nordfennoskandisk skog
kan rymma vad som helst av centralasiatiska över
raskningar. En bortemot meterhög, gulblommig spira Pedicularis i frisk lågörtbjörkskog fick oss att spärra upp ögonen. Förhållandevis få arter med ursprung utanför det gamla Sovjetsamväldet har prövats (jämför Avrorin 1967 och Avrorin m fl 1964), och därmed haft chansen att naturalisera sig. En vårsköneart, Claytonia nivalis, är ett undantag; längs ett mindre bäckdråg har den fullständigt konkurrerat ut kabbe
leka Caltha palustris och dunörter Epilobium.
På skräpmarker i utkanten av trädgården verkar storvuxna perenner ha fått sprida sig fritt. Snåren av björnflokor Heracleum är enligt G. Andrejev en obestämbar blandning av hybrider (jämför Often 1992). Storvuxna och okända arter av Cephalaria, Centaurea och Campanula är också särskilt exotiska att dumpa på skräpmark på Nordkalotten. Gråslide Aconogonon weyrichii har rymt från trädgården och växer ganska vanligt längs vägkanterna ända till staden Kandalaksja vid Vita havet.
Förutom egna samlingar av bl a lokala arter och ryska medicinalväxter, är nog lignossamlingen och det stora och välordnade fältet med perenner de mest intressanta för trädgårdsodlare. Exotisk och apart är t ex Ligularia persica (fig 9), en storvuxen klipp- stånds-art med bananliknande blad, hemmahörande i Altai. På lignosfältet fanns många arter och sorter som vi mycket sällan eller aldrig har sett odlade i andra nordliga trakter. Det var förresten påfallande att många arter som söderut blir träd, avstannar som upp till 2 m höga buskar i Kirovsk. Ovanför den höjden förlorar de det skydd mot den stränga vinter
kölden som snötäcket ger.
Bland buskarna gjorde nog ett välsmakande möte med en varietet av blåtry Lonicera caerulea var.
edulis det mest bestående intrycket. Varieteten här
stammar från östra Sibirien, och är där högt värderad som bärbuske (jämför Skvortsov 1986). På ett för- söksfält som trädgården disponerade i utkanten av Apatity, pågick selektionsförsök med olika raser av blåtry med ätbara bär. Någon hade frukter som var dubbelt så stora som vanlig blåtry, ofta påfallande avlånga, närmast som en amerikansk fotboll. Smaken var någonting mellan blåbär och plommon. Man kan verkligen fråga sig varför tusentals trädgårdar i trakter med hårt klimat i Skandinavien är belamrade av blåtrybuskar som årligen bågnar av bittra, oätbara bär, när det finns sådana härligheter som L. caerulea var. edulis\
Chibinymassivet Ett säreget bergsområde
Chibinymassivet är ett av de största bergsområdena på Kolahalvön, omkring 45 km i ost-västlig riktning och 40 km i nord-sydlig. Det ligger ganska centralt på halvön, 15 mil från Barents hav och 6-7 mil från Kandalaksjskajaviken vid Vita havet, på östra sidan av Imandrasjön nära städerna Apatity och Kirovsk.
Den högsta toppen - Tjasnatjorr - når 1 191 m ö h.
Bergen stiger brant upp från slättlandet vid Imandra
sjön och har till stor del alpina former, men med markerade topp-platåer på ca 900-1 100 m ö h. Kvar- tär nedisning ger sig tillkänna genom tydliga U-dalar, glaciärnischer och talrika moränryggar. Massivet består huvudsakligen av alkaliska, intrusiva bergarter (bl a nefelinsyenit, foyait och chibinit), och är särskilt känt för sina stora förekomster av fosformineralet apatit, vilket givit upphov till den storskaliga gruv
industrin, och därmed också stora ingrepp på naturen.
Växtgeografiskt utgör Chibinymassivet en utpost av den fennoskandiska fjällkedjan. Här finns dis- junkta förekomster både av växter med en mer eller mindre sammanhängande utbredning i våra fjäll, t ex isranunkel Ranunculus glacialis, polarvide Salix polaris och fjällyxne Pseudorchis straminea, av några växter som är bicentriska hos oss, t ex alpdraba Draba fladnizensis och sotstarr Carex fuliginosa ssp. misandra, och av några av våra nordligt uni- centriska växter, som polarsmörblomma Ranuncu
lus sulphureus, klippfingerört Potentilla nivea ssp.
chamissonis, kantljung Cassiope tetragona och kol
starr Carex holostoma.
En tur upp på Lovtjorr
Vi besökte det drygt 1 000 m höga Lovtjorr i slutet av juli 1995. Det ligger i den södra kanten av Chibiny
massivet. 1 samband med gruvdriften har en väg dragits ända upp till topp-platån, vilken därmed är lättillgänglig. Ryssarna använder därför i viss mån Lovtjorr som exkursionslokal, och en kort beskrivning finns (Anonym 1990). Vi gjorde tre längre stopp på vägen upp på Lovtjorr, och fick därmed tillfälle att studera växtlivet på tre lokaler på skilda nivåer (tabell 1).
Fjällfloran i Chibinymassivet visade sig överlag lätt att orientera sig i för oss skandinaviska botanister.
Den är något av en utarmad version av vår egen fjällflora - med undantag av att kolavallmo Papaver lapponicum förekommer ganska rikligt.
.-ß2ss~' . Äil
■-- SE!
gSäift
iiÉSfe' 132 T Alm, I G Alsos, A Often & M Piirainen SVENSK BOT. TIDSKK. 92 (1998)
Fig 10. Vår första undersökta lokal på Lovtjorr i Chibinymassivet var denna kanjonlika bäckdal vid Ajkuajventjok, ca 360 m ö h, med bl a kolavallmo Papaver lapponicum. - Foto A. Often 30.VI1.1995.
Our first study site on Lovohorr in the Khibiny mountains was this gorge at the stream Ajkuajventjok, at appoximately 360 m a.s.l., with e. g. Papaver lapponicum.
Subalpin bäckdal
Första stoppet gjordes i en bäckdal på ca 360 m ö h, något under skogsgränsen (fig 10). Ajkuajventjok rinner här i en liten kanjon. Stranden består av stenar, sand och något lera. Kolavallmo och ryssvedel Oxy- tropis campestris ssp. sordida var ganska vanliga.
Den kalkrika berggrunden medgav ett visst inslag av orkidéer, bland annat brudsporre Gymnadenia conopsea och tjällyxne Pseudorchis straminea, vilken ryssarna räknade som en stor sällsynthet. Bäcken kantades av videsnår, huvudsakligen ullvide Salix lanata. Av större träd och buskar fanns det också några altaigranar och lappalar Aims incana ssp.
kolaensis i klyftan.
Dalsidorna var branta och kalkrika, med små klippor och rasmarker. Under klipporna på norra sidan av ån fanns öppna torrbackar. Här stod en av de få arter som ingen av oss tidigare sett: cinnober- oxbär Cotoneaster cinnabarinus (fig 11), en liten
buske med klotrunda (på ovansidan något plattade), orangeröda bär. Den har tidigare, liksom rött oxbär C. scandinavicus räknats som en underart av tyskt oxbär C. integerrimus (t ex Hultén 1971, men se Hylmö 1993). Den har vanligen ansetts vara ende
misk för Kolahalvön, men Kihlman (1900) rappor
terade den från två lokaler i gränsområdet mellan Archangelsk och Komi, och från en av dessa lokaler finns belägg i Helsingforsherbariet (H). 1 rödlistan för ryska Karelen (Ivanter & Kuznetsov 1995) påstås C. cinnabarinus förekomma även där, men inga herbariebelägg finns. I Kolaområdet förekommer också två andra oxbär: C. antoninae, vars total
utbredning är nästan helt begränsad till Kolahalvön och ryska Karelen; och en tillsvidare dåligt känd art närstående svartoxbär C. niger (se Uotila 1996).
Några östliga arter i Ajkuajventjok-dalen kände vi sedan tidigare från torra marker i norra Finland och Finnmark: praktnejlika Dianthus superbus och
SVENSK BOT. TIDSKR. 92 (1998) Botaniska intryck från Kola 133
Fig 11. Cinnoberoxbär Cotoneaster cinna- barinus vid Ajkuajventjok i Chibiny- massi vet. Arten är endemisk för Kolahalv
ön och Archangelskområdet. - Foto T.
Alm 30.VII.1995.
The Kola and Archangel endemic Cotone
aster cinnabarinus at Ajkuajventjok in the Khibiny mountains.
7X fi,
i
' i*
m&iä
Fig 12. Vår andra lokal på Lovtjorr; låg
alpin hed på ca 600 m ö h. - Foto I. G.
Alsos 30.VII.1995.
Our second study site on Lovchorr, in low- alpine heath at appoximately 600 m a.s.l.
4 ' '...TU-S*r
■ ,-U •- • .
v' Smk,1
4
Cr/f". .■f:,:'- ii
HMi c#** ":J-t . ■
ett par fibblor - storkorgig kvastfibbla Pilosella macranthela och mattfibbla P. peleteriana. 1 Kirovsk- herbariet låg det av den senare, under namnet Hie- racium laeticeps, en del material från Kolaområdet.
Denna fibblas förekomst i norra Finland och Finn
mark (där arten förekommer spridd genom hela fylket) är en västlig utlöpare av en utbredning som sträcker sig via Kolahalvön till Nordryssland. För övrigt växte rönn och olika fjällväxter i torrbackarna.
Lågalpin hed
De sydvända sluttningarna på Lovtjorr har till stor del lågalpin karaktär. Vi undersökte ett område på ca 600 m ö h, och fann att vegetationen där gav oss en klar hemkänsla (fig 12). Största delen av området omfattade torra, lågalpina ljunghedar, med anspråks
lösa ris som nordkråkbär Empetrum nigrum ssp.
hermaphroditum, blåbär Vaccinium myrtillus, odon V. uliginosum, och lingon V. vitis-idaea. Nämnas kan också en hel del stagg Nardus stricto, och sparsam styvstarr Carex bigelowii.
Hedarna var påfallande rika på lavar - för det mesta fönsterlav Cladina stellaris och Cetraria-arter.
Det märks tydligt att renbetet har liten omfattning.
På de torraste partierna växte rikligt med mjölon.
Det var nästan bara kombinationen av den sistnämnda arten och spridd ryssvedel (och frånvaron av hårt renbete), som skvallrade om att man inte befann sig på något kustnära fjäll i Nordnorge.
I en bäckdal var marken något friskare, och floran mer varierad. Även här dominerade arter vi känner från våra inhemska fjäll. I fuktstråk längs bäcken fanns bl a lapparv Cerastium cerastoides, dvärg-
