Inledning: Två filosofer i 1900-talet och deras brev

52  Download (0)

Full text

(1)

Inledning: Två filosofer i 1900-talet och deras brev

En unik brevväxling

Brevväxlingen mellan de finländska filosoferna Georg Henrik von Wright (1916–2003) och Eino Kaila (1890–1958) omspänner åren 1937–1958.1 Breven bevaras i samlingen Georg Henrik von Wrights bibliotek i finska Nationalbiblioteket.2 Korrespondensen inleds med ett vykort den endast 20-årige von Wright skriver tillsammans med en annan av Kailas studenter, Max Söderman, från Wien den 12 april 1937.3 von Wright befann sig då tillsammans med vännen Göran Schildt på en resa till Italien, som också dokumenterats i en serie artiklar de två unga männen skrev för olika dagstidningar och tidskrifter.4 Kortet innehåller en enda mening: ”Traum und Rausch und Abenteuer ist das Lebens dunkler Kern” – ”Dröm och rus och äventyr är livets dunkla kärna”.5 I de avslutande breven våren 1958 avhandlas framför allt tillsättningen av professuren i praktisk filosofi vid Helsingfors universitet, för vilken både von Wright och Kaila var anlitade som sakkunniga. von Wright gästföreläste vid denna tidpunkt vid Cornell University i Ithaca, medan Kaila först är på en resa till Teneriffa och senare befinner sig på sitt sommarställe vid Humaljärvi i Kyrkslätt. Det sista brevet skrivs av Kaila den 13 juni 1958, sju veckor innan han avlider i en hjärtattack ute på sin stuga. Kaila avslutar genom att önska von Wright välkommen hem.

Brevväxlingen är unik i flera avseenden, till att börja med för att Kailas övriga brevväxling inte bevarats i någon större utsträckning. Således innefattar Eino Kailas arkiv på Finska Litteratursällskapet (SKS) enbart 14 brev.6 Med von Wright förhåller det sig annorlunda.

Endast på Nationalbiblioteket förvaras 14 000 brev, till detta ska läggas brevsamlingen i von Wright och Wittgenstein-arkivet vid Helsingfors universitet (WWA), som omspänner cirka 9 000 brev. Tillsammans innefattar dessa samlingar mer än 23 000 brev. Ändå har inte många brev sparats där den unge von Wright kommer till tals. I brevväxlingar som inletts redan före andra världskriget dyker brev från von Wright i regel upp först under den senare hälften av 1940-talet då von Wright redan passerat 30-årsstrecket och etablerat sig som professor i filosofi.7 En bidragande orsak är att von Wright först vid denna tid (sporadiskt) började spara kopior av de brev han själv skickade. Ett undantag utgörs av brevboken En livslång vänskap, för vilken redaktören Erik Kruskopf har kombinerat brev från Nationalbibliotekets von

Wright-samling med brev uppbevarade i Göran Schildt-arkivet på SLS.8 Men även i detta fall finns det en lucka i början av brevväxlingen. Det första brevet från von Wright härstammar nämligen från slutskedet av vinterkriget, av en händelse daterat 12.3.1940, samma dag som Schildt sårades vid fronten. Därmed saknas till exempel brev från von Wright till Schildt under von Wrights livsavgörande första besök i Cambridge som doktorand våren 1939. Att minst två sådana förekommit framgår tydligt av Schildts brev från den tiden.9

Trots att endast tre år ligger mellan brevet till Schildt 1940 och von Wrights första brev till Kaila är skillnaden i tonfallet anmärkningsvärd. Den resignerade och allvarliga von Wright som till sin vän vid fronten skriver att hans egen existens är ”i det stora hela samma

obetydliga som förr”, förefaller inte att ha mycket gemensamt med den känslosamma unga man som varvar ingående beskrivningar av dispositionen för sin doktorsavhandling med ivriga utläggningar om möten med stora filosofer som Gödel och Wittgenstein, sin syn på filosofin och de egna framtidsdrömmarna, tillgripande naturbilder och metaforer hämtade ur den klassiska musikens värld – men också plötsligt kan skriva att han tidvis ansätts av en intensiv önskan att bara få dö.10 De tidiga breven till Kaila är de texter där ynglingen von Wright allra tydligast kommer till tals, på ett sätt som förmodligen kommer att överraska alla

(2)

som fortfarande har ett minne av den återhållsamma äldre gentlemannen som rörde sig på filosofiska institutionen i Helsingfors under 1900-talets sista årtionden.

Det mera dämpade tonfallet i de första bevarade breven till Göran Schildt kan till en del förklaras utifrån von Wrights personliga mognad, som understryks av krigets krassa verklighet. Men jag tror också att det handlar om en skiftning som beror av förhållandet mellan brevväxlingens parter. Medan Schildt var en jämnårig vän var Kaila en 26 år äldre professor och handledare som den unga von Wright tydligt såg upp till. Det hör till saken att de enda bevarade von Wright-breven som till tonfallet påminner om de förkrigstida breven till Kaila är de tidiga breven von Wright efter sin resa till Cambridge 1939 skrev till en annan äldre filosof, som onekligen gjorde det största intrycket på honom av alla, nämligen Ludwig Wittgenstein (1889–1951).11 Således är det också naturligt att Kaila i de tidiga breven ofta framstår just som faderlig, som då han försöker lugna sin unga väns oro inför det skärpta världsläget i slutet av 1930-talet, på samma sätt som von Wrights far Tor von Wright också fick göra under ett besök i England våren 1939.12 Ibland blir han milt förmanande, som då han efter ett av von Wrights mera känslosamma utbrott menar att det inte kan vara hälsosamt

”att leva livet med en sådan inre våldsamhet!”.13

Den längsta pausen i korrespondensen mellan Georg Henrik von Wright och Eino Kaila är de fyra åren som sträcker sig från maj 1941 till sensommaren 1945. Även om det inte kan uteslutas att det förekommit brev även under denna tid, är det lätt att hitta en naturlig förklaring till uppehållet. De två männen befann sig helt enkelt i samma stad, Helsingfors, och umgicks säkert regelbundet till exempel i samband med Filosofiska Föreningens möten.

Att utlandsresor inte förekom under denna tid har sin förklaring i fortsättningskriget som pågick ända till september 1944. Då brevväxlingen fortsätter 1945 är det mycket som är annorlunda. Efter att i slutet av maj 1941 ha försvarat sin doktorsavhandling The Logical Problem of Induction är von Wright inte längre i samma mening Kailas elev. Redan 1946 fick han dessutom en egen professur i svenskspråkig filosofi vid Helsingfors universitet och blev därmed också Kailas kollega. Som en kvarleva av lärar–elev-relationen kan man kanske uppfatta att Kaila även under den senare perioden fortsatte att använda ”Kära Georg Henrik”

som sin öppningsfras, medan von Wright på motsvarande vis alltid skrev ”Kära Eino”. Detta kan jämföras med den tidsmässigt överlappande korrespondensen mellan Kaila och den svenska filosofen Åke Petzäll (1901–1957), där skribenterna efter en inledande formell fas går över till att tilltala varandra med det kollegiala ”Broder”, vilket aldrig som sådant förekommer mellan Kaila och von Wright.14 Det är också intressant att jämföra relationen till Kaila med von Wrights förhållande till en annan äldre filosofiprofessor, Rolf Lagerborg (1874–1959), som von Wright i sina brev alltid titulerar ”Farbror”.15

Ändå är skillnaden mellan de två tidsperioderna i brevväxlingen nog så markant. Från och med 1945 är von Wright inte längre den unge studenten som är ivrig att rapportera om sina många intryck för sin professor och äldre vän, utan har övergått till att mera lakoniskt

beskriva sina forskningsintressen och allehanda professionella bekymmer. Även Kaila skriver på ett annat sätt. För nu är det i hans brev man finner de mest målande naturskildringarna och beskrivningarna av intryck från resor, som Kailas första, och enda, resa till USA 1948 och en semesterresa till Teneriffa 1958, våren innan han dog. Kaila är nu också den som är mera benägen att vara personlig i breven, som då han i september 1948 efter att von Wright flyttat till Cambridge skriver:

Skriv så ofta du kan, så att kontakten oss emellan inte blir avbruten, du gör mig glad med varje ditt brev. Jag känner ett egendomligt vakuum efter dig, har så att säga ingen luft under vingarna, jag har ju ändå ingen intimare kontakt med de här andra.16

Den bristande kontakten Kaila upplevde med kollegerna i Finland återspeglas måhända också i att det i den senare brevväxlingen i högre grad är Kaila som ingående vill beskriva sina

(3)

forskningsrön för von Wright, än omvänt. Intrycket att parterna på många sätt bytt plats i förhållande till den förkrigstida brevväxlingen kan knappast undvikas.

Den föreliggande korrespondensen ger förutom en inblick i två framstående finländska filosofers personligheter, inbördes relationer och utvecklingsvägar under mer än 20 år, även flera unika bidrag till kunskapen om centrala händelser för filosofin i Finland och det finländska universitetslivet på 1900-talet. Till dessa hör de olika perioder när von Wright vistades i Cambridge, först som ung doktorand våren 1939, senare som Ludwig Wittgensteins efterträdare som professor i filosofi 1948–1951.17 Brevväxlingen i anslutning till besöket 1939 kastar bland annat nytt ljus över det första mötet med Ludwig Wittgenstein – ett möte som också skulle få betydelse för hur 1900-talsfilosofin gestaltade sig genom att von Wright sedermera i egenskap av en av de tre förvaltarna och arvtagarna till Wittgensteins litterära kvarlåtenskap kom att spela en avgörande roll vid den postuma utgivningen av Wittgensteins skrifter. Den ger också unik information om tillkomsten av von Wrights

doktorsavhandling The Logical Problem of Induction, som han försvarade i slutet av maj 1941, en månad innan fortsättningskriget bröt ut. Korrespondensen från von Wrights korta tid som professor i Cambridge ger åter viktiga bidrag till frågan om varför von Wright efter endast tre år var färdig att återvända till Finland.

Den efterkrigstida korrespondensen innehåller däremot inte så mycket nytt om von Wrights filosofiska produktion under denna tid, även om von Wright nog ofta nämner vad han för tillfället håller på med i sina brev till Kaila. De ingående redogörelserna för arbetets gång som är så dominerande i de förkrigstida breven till Kaila har dock ersatts med

kortfattade rapporter av typen ”Främst har jag arbetat på en fortsättning på min första uppsats om logisk sanning”.18 Kaila skriver däremot mer om sina filosofiska idéer på ett sätt som kanske inte alltid är så klarläggande för en läsare som saknar kontexten, men desto tydligare illustrerar hans upptagenhet med det han kallade för ”naturfilosofi”. En stor del av den senare korrespondensen handlar om universitetsfrågor, som von Wrights svårigheter att hålla kvar sin professur i Helsingfors samtidigt som han verkade som professor i Cambridge,

arrangemang kring disputationer och – inte minst – spelet kring tillsättandet av filosofiprofessurer vid Helsingfors universitet.

Brevväxlingen mellan Georg Henrik von Wright och Eino Kaila pågick delvis under en tid som kännetecknades av stor världspolitisk oro. Detta kan givetvis inte undgå att sätta spår i breven. Före andra världskriget är det framför allt den unga von Wright som öppet bekymrar sig över utvecklingen, medan Kaila står för lugnet och tillförsikten. Även om

korrespondensen avbryts under krigsåren innehåller den två brev från von Wrights

militärtjänstgöring invid den nya östgränsen under mellanfredshösten 1940. Den här delen av brevväxlingen belyser även hur Kaila hjälpte von Wright vid förflyttningen till

Försvarsmaktens ballistiska byrå i Helsingfors. I det första brevet från von Wright i militärlivet, som troligen skrivits i mitten av september 1940, berörs även kort det festtal Kaila nyligen hållit vid Helsingfors universitets 300-årsjubileum, som von Wright fått sig tillsänt där han befinner sig ”på denna gudsförgätna plats”.19 Själva talet, liksom von Wrights positiva respons, belyser hur de båda filosoferna tänkte om Finlands ställning och den politiska situationen under 1940-talet, eftersom Kaila rätt tydligt ställer sig bakom Finlands allt starkare anknytning till Tyskland under mellanfreden.20

För att läsaren ska kunna sätta breven i ett sammanhang är det förstås viktigt att veta vilka de båda männen var och var de stod filosofiskt. Jag inleder därför med en översikt av detta, där även von Wrights verksamhet efter Kailas död behandlas. Därefter följer en närmare genomgång av några centrala teman i brevväxlingen, av vilka flera redan nämnts. Avsikten är att ge brevens innehåll en kontext som hjälper läsaren att förstå vad det egentligen handlar om, men också att lyfta fram på vilket sätt brevväxlingen mellan von Wright och Kaila belyser viktiga skeden i de båda männens liv och filosofiska gärning. Framställningen följer

(4)

den redan antydda indelningen i en tidig fas 1937–1941 och en senare fas 1945–1958. Det som jag i dessa avsnitt skriver om brevens innehåll återkommer till stor del i kommentarerna till den digitala utgåvan.

Professorn och hans elev Det första mötet

Det första mötet mellan Eino Kaila och Georg Henrik von Wright ägde rum 1934 då den 18- årige von Wright just skrivits in för studier vid den historisk-filologiska sektionen vid Helsingfors universitet. Kaila, som nyligen hade fyllt 44, var inne på sitt femte år som professor i teoretisk filosofi. Mötet mellan de två skedde redan före den egentliga terminens början, vilket troligen hängde samman med att de båda männen även var släkt med varandra – von Wrights mor Ragni von Wright var nämligen kusin till Kailas hustru Anna Snellman- Kaila. Kaila gjorde omedelbart ett stort intryck på den unge von Wright, på ett sätt som senare endast skulle överglänsas av hans möte med Ludwig Wittgenstein våren 1939. I sin dagbok sammanfattar von Wright sitt intryck så här: ”Kaila ser fin ut och verkar

vetenskapsman.”21

Eino Kaila: ”Det är så jag ville vara: Djup och klar!”

Eino Kaila (tidigare Johansson) föddes den 9 augusti 1890 i den sydösterbottniska kommunen och nuvarande staden Alajärvi. Han var det äldsta barnet av nio till Erkki Kaila och Anna Maria Kaila (f. Drake). I släkten, som förfinskade sitt namn till Kaila 1906, fanns ett starkt teologiskt inslag. Fadern var präst i tredje led och kom att verka som ärkebiskop 1935–

1944.22 Eino Kaila gifte sig 1916 med konstnären Anna Snellman (1884–1962), som var barnbarn till en annan finländsk filosof, Johan Wilhelm Snellman (1806–1881). Tillsammans fick de ett barn, vice häradshövdingen och diplomaten Olli Kaila (1918–2014).23 Bland viktiga milstolpar i Kailas professionella karriär kan nämnas den första professuren i filosofi vid det nygrundade Turun yliopisto 1921–1930, som Kaila kallades till då han var endast 31 år gammal, professuren i teoretisk filosofi i Helsingfors 1930–1948 och tiden som ledamot av Finlands Akademi 1948–1958. Kaila avled 31 juli 1958 ute på sitt sommarställe i Kyrkslätt.

Filosofins relation till vetenskaperna är en omstridd fråga. Är filosofin själv en vetenskap och vilken typ av vetenskap handlar det i så fall om – och om inte, i vilket förhållande står filosofin då till vetenskaperna? Därför saknar det inte intresse att von Wright så omedelbart väljer att beskriva Kaila som vetenskapsman, en karakterisering som också kan jämföras med hans intryck av Ludwig Wittgenstein som ”en av filosofiens största originalbegåvningar”, men också som ”ett fulländat naturväsen”, några år senare i Cambridge.24 I själva verket finns det flera skäl att karakterisera just Kaila som vetenskapsman. En anledning är att han vid sidan av den egentliga filosofin också bedrivit forskning i psykologi, som även

involverade empiriska undersökningar.25 Det mest kända exemplet på Kailas empiriska forskning är en i Wien utförd gestaltpsykologisk undersökning av spädbarnets reaktion på ansikten.26 Även Kailas doktorsavhandling från 1916, om motivation och beslutsfattande, var en i grunden experimentell undersökning i psykologi, utförd under hans tidiga

associationspsykologiska fas.27 Samma år som det första mötet med von Wright ägde rum, kulminerade Kailas forskningsverksamhet som psykolog i utgivningen av ett av hans mest kända arbeten, boken Persoonallisuus, som redan följande år utkom på svenska med titeln Personlighetens psykologi.28 von Wright skulle senare mena att boken var Kailas bästa.29

Inom filosofin kan Kaila åter, i vid mening, ses som en representant för den nya

”vetenskapliga filosofin” som i början av 1900-talet växte fram särskilt i form av den s.k. Wienkretsenslogiska positivism. Redan under 1920-talet hade Kaila varit i kontakt med

(5)

flera av dess främsta representanter, som Moritz Schlick, Rudolf Carnap, Hans Reichenbach och Victor Kraft.30Kaila omfattade dock aldrig den logiska positivismen som sådan, utan utvecklade en egen filosofisk position han kallade för logisk empirism. Hans syn på det vetenskapliga sättet att bedriva filosofi illustreras av den svarsskrift han författade till konkurrenten J. E. Salomaas besvär vid professorstillsättningen 1930. Kaila menade här att en ”traditionell filosofi” av den typ Salomaa stod för endast syftade till att positionera sig i förhållande till redan etablerade filosofiska uppfattningar. I stället ville Kaila försvara tanken om en filosofi som också gjordeframsteg. En sådan filosofi skulle lämna ”den litterära inspirationen” bakom sig och bli ”strängt saklig”.31 Som professor skulle han senare hälsa förstaårsstudenter med en uppmaning att genast glömma all den ”medeltida humbug” de lärt sig som filosofi i skolan.32 En aspekt av den sakligt vetenskapliga nya filosofin var den i hans samtid starkt förankrade idén om filosofin som en logisk och kunskapskritisk analys av vetenskapligt tänkande.33 Hos Kaila själv syns en filosofi i denna anda kanske tydligast i boken Inhimillinen tieto, där frågor om kunskapens och teoribildningens natur står i förgrunden.34

Kaila ville dock inte begränsa filosofins förhållande till specialvetenskaperna till ett

granskande av vetenskapernas kunskapsteoretiska och begreppsliga grunder. Ett dominerande filosofiskt intresse för honom var att konstruera en världsuppfattning utgående från de olika vetenskapernas resultat. Detta aldrig avslutade syntetiska projekt blev för Kaila en

”vetenskaplig motsvarighet” till den klassiska metafysiken, som erbjöd en ram för att behandla frågor om till exempel ande och materia och livets natur. Själv ville han kalla det för naturfilosofi. För att få en riktig bild av Kailas sätt att bedriva denna filosofi, framstår det som viktigt att det ändå aldrig rörde sig om en ren sammanfattning av vetenskaplig kunskap.

För Kaila fungerade vetenskapernas resultat alltid bara som en utgångspunkt för hans egen strävan att skapa en enhetlig bild av världen. Den kreativa delen av Kailas syntetiska projekt kan ibland gå förlorad på grund av en missvisande titel, som då Kaila kallar ett tidigt försök från 1929 att presentera en världsuppfattning för Nykyinen maailmankäsitys (Den moderna världsuppfattningen).35 Det rör sig nämligen inte ordagrant om den dåtida

världsuppfattningen i någon mera objektiv eller allmänt omfattad bemärkelse. Genast i förordet förklarar Kaila att hans avsikt är att presentera en systematisk framställning av den världsuppfattning hans egen logiska, psykologiska och naturfilosofiska forskning lett honom fram till.36 Senare, under tiden som ledamot av Finland Akademi, skulle Kailas

naturfilosofiska forskning framför allt bestå i ett försök till analys av ett enligt honom förbisett kausalitetsbegrepp han kallade för terminalkausalitet, som han menade var viktigt för att förstå kvantmekaniska fenomen, men också för att förstå centrala biologiska och neurofysiologiska processer.37

Eino Kaila har beskrivits som en rastlös, ständigt sökande filosof, som aldrig helt lyckades kristallisera sina tankar till slutliga forskningsresultat.38 Det betyder också att den helhetsbild av verkligheten han eftersträvade framstår mer som en mosaik av besläktade ansatser än som en perfekt sammanhållen världsuppfattning. Ändå står det klart att det finns grundelement i hans tänkande som etablerats tidigt. Till dessa hör särskilt den monistiska tanken om världen som enhetlig, den holistiska idén om existensen av helheter som inte går att reducera till sina delar, uppfattningen om människans strävan efter kunskap som ett letande

efter invarianser samt föreställningen om att vetenskaperna inträtt i en fältteoretisk fas.

Monismen såg Kaila själv som det huvudsakliga temat för sitt filosofiska livsverk.39 Det innebar framför allt att han tog avstånd från alla former av dualistiska världsuppfattningar, som till exempel ville göra en skarp indelning av världen i det materiella och det själsliga, eller den livlösa och den levande naturen.40 Men samtidigt tog han också avstånd från reduktionismens försök att se världen som rent materiell eller rent andlig till sin natur. För Kaila var världen uttryckligen en enhet i vilken det materiella och det andliga var oskiljaktigt

(6)

sammanflätade,41 eller som han uttryckte det i en artikel från 1953, ”Laatujen asema

suureiden maailmassa” (”Kvaliteternas plats i en värld av storheter”): ”[A]llt som finns utgör i en mycket djup mening en enhetlig helhet, som jag kunde kalla en ”all-en” värld som gestaltar sig ur sig själv.”42

Kaila kunde också uttrycka denna enhet så, att det inte finns någon oöverbryggbar klyfta mellan det materiella och det andliga, eller den livlösa naturen och den levande.43 Hans världsuppfattning innehöll också ett starkt holistiskt drag. Tanken om helheter som innehåller någonting utöver sina delar är kanske inte alldeles lätt att förena med tanken om världen som en enhet utan skarvar. Kaila tänker sig i alla händelser att det existerar ”icke-additiva” system vars egenskaper inte går att återföra på delarnas egenskaper. Hit hör till exempel tanken om att den levande organismen inte styrs av samma lagar som dess beståndsdelar, som

förekommer redan i Kailas bok om den moderna världsuppfattningen från 1929.44 En annan sida av Kailas holism är tanken att de kvaliteter människan upplever i verkligheten, som färger och ljud, inte kan reduceras till strukturella förhållanden i den materiella världen. Med detta vill Kaila inte förneka att det finns ett samband till exempel mellan de färger vi upplever och ljusets olika våglängder. Det han vill understryka är att detta samband inte berättigar oss att eliminera färger ur vår verklighetsbeskrivning, som en hårdnackad materialist är benägen att göra. I stället tycks han ha varit attraherad av en tanke som har ett släktskap med Spinozas filosofi (med ett språk som erinrar om Aristoteles): verkligheten har både form (materiella förhållanden) och innehåll (”andliga” kvaliteter). Om man till exempel menar att färger enbart är vågrörelser ser man på verkligheten som just form och bortser från dess innehåll.45

Tanken om människans strävan efter kunskap som ett letande efter invarianser är känd från boken Inhimillinen tieto från 1939, som redan samma år översattes till svenska av von Wright med titeln Den mänskliga kunskapen. Invarianser ska förstås som oföränderligheter i form av lagbundenheter och mönster. Som mål för människans strävan efter kunskap ska de dessutom vara så allmänna som möjligt.46 Strävan efter att finna invarianser är utmärkande till exempel för fysiken i dess letande efter alltmer grundläggande lagar, som kan tillämpas på ett stort antal olika fenomen. Som ett särskilt framgångsrikt steg i denna riktning nämner Kaila Newtons gravitationslag, som gav kroppar som faller mot jordytan och

himlakropparnas rörelser en gemensam förklaringsgrund – där den egentliga insikten består i att ”det som händer i stjärnrymden, när himlakropparna kretsa kring varandra, är det

samma som det som händer på jorden, då äpplet faller från trädet”.47

Kaila vill ändå inte begränsa sökandet efter invarianser till vetenskapernas teoribyggen. En strävan att finna regelmässigheter kan nämligen skönjas hos människan även på

varseblivningens nivå. Även ”det omedelbara uppfattandet” av omgivningen kan enligt Kaila förstås som ett ”oavbrutet sökande efter invarianser”. Han tänker här till exempel på vår benägenhet att ordna upp våra visuella intryck i enkla, regelbundna och symmetriska mönster, som då vi tittar på en geometrisk figur som äger en viss regelbundenhet. På ett motsvarande sätt kan vi också identifiera mönster bland ljud, som då vi hör en melodi i ett musikstycke (mitt exempel). Men även blotta identifieringen av föremål i vår omgivning – att vi till exempel uppfattar att vi har ett tangentbord framför oss då vi skriver – kan enligt Kaila ses som exempel på sökandet efter invarianser, eftersom det också i detta fall handlar om att fokusera på vissa regelbundenheter i det visuella fältet.48 Uppfattningen om invarianser i varseblivningen bär tydliga spår av den för Kailas tänkande centrala gestaltpsykologin.

Resonemanget om invarianser visar hur Kailas syntetiska intellekt arbetar genom att söka likheter och analogier som innovativt sammanför fenomen från olika områden. Därför kan också Kailas egen filosofiska verksamhet fungera som exempel på människans sökande efter invarianser. Som vi sett upptäcker han till exempel att det finns en likhet mellan det teoretiska sökandet efter grundläggande lagbundenheter och varseblivningens jakt efter mönster.

Invariansbegreppet tillåter honom också att hitta grundläggande likheter mellan olika

(7)

filosofiska tankesystem, som då han tolkar det antika tänkandet som en uppsättning försök att finna just invarianser – en tanke som senare skulle vidareutvecklas av Kailas elev Erik

Stenius i bokenTankens gryning.49 Kailas syntetiska strävan efter att finna invarianser tar sig dock även andra uttryck. För honom är det till exempel typiskt att söka lösningar till

filosofiska frågor genom att tillämpa tankemönster hämtade från ett område på ett annat.

Således kan till exempel Kailas slutliga lösning på frågan om det själsligas förhållande till materien också tolkas som en tillämpning av ett rent gestaltpsykologiskt tänkande. Han föreslår nämligen att kvaliteterna som uppträder i medvetandet (som färger) kan ses som gestalter hos de motsvarande (materiella) strukturerna – kvaliteterna är, så att säga,

”strukturerna upplevda på ett integralt sätt”.50 Det torde också vara denna tanke om gestalter som framträder i strukturerna som ligger bakom idén om en värld som ”gestaltar sig ur sig själv”.

Tanken om att vetenskaperna trätt in i en fältteoretisk fas är ytterligare ett exempel på Kailas holism. Återigen handlar det om en syntetisk strävan att lyfta fram likheter mellan vid första påseendet vitt skilda vetenskapliga teorier. Ett fälttänkande i Kailas mening grundar sig på den holistiska föreställningen om fält som primära i förhållande till sina element, vars egenskaper endast framträder som funktioner av fältet. Motsatsen till detta är en ”punktteori”

som utgår från tanken att beståndsdelarna är primära i förhållande till helheten, utgörande

”absoluta element” som konstituerar fältet. Kaila menar att just fälttänkandet är det som förenar de två vetenskapliga hörnstenarna i hans filosofi, kvantfysiken och gestaltpsykologin.

Det förefaller ändå klart att han var mest inspirerad av kvantmekaniken med dess föregivna dualism mellan materia som våg och materia som partikel. Denna försöker han upplösa genom att betrakta materiens vågaspekt som ett grundläggande fält, som, under lämpliga betingelser, också kan uppvisa en partikelaspekt. Trots det särskilda intresset för den moderna fysiken kan det inte råda något tvivel om att Kaila uppfattade fälttänkandet som det

huvudsakliga framsteget den moderna vetenskapen i alla dess förgreningar gjort under hans tid, eller var i färd att göra. Detta kommer särskilt fram i dialogboken Tankens oro, där Kaila låter karaktären Eubulos, som fungerar som ett alter ego för Kailas vetenskapliga sida, säga så här:

Som sagt är jag av den uppfattningen, att uppkomsten av detta fältteoretiska tänkande är den väsentligaste omvälvningen som under de senaste hundra åren försiggått inom den grundläggande vetenskapliga ideologien. Det är min övertygelse att detta tänkesätt innehåller framtidens

vetenskapliga filosofi, som överallt kommer att ersätta det klassiska naturvetenskapliga tänkandets

”punktteoretiska” uppfattning.51

Om det fältteoretiska tänkandet inte redan avsatt tydliga spår på ett område – som det gjort i fysiken och gestaltpsykologin – så kan man alltså vänta sig att en sådan vändning är på väg.

”[D]en fältteoretiska analysen har en tendens att bli typisk för vetenskaplig analys

överhuvud”, säger Eubulos.52 Kaila menade att det fältteoretiska tänkandet inte bara skulle komma att omfatta naturvetenskaperna eller psykologin utan också skulle gå att utvidga till att omfatta teorier om samhället – låt vara att man då måste tala om fält i en tämligen vid betydelse. ”[V]i har alltså även ’kemiska fält’, ’biologiska fält’, till och med ’sociala fält’

o.s.v.”, preciserar Eubolos.53 Som vi senare ska se i avsnittet om Kailas festtal vid Helsingfors universitets 300-årsjubileum 1940, kom utvidgningen av fälttänkandet till att omfatta även det politiska planet att spela en avgörande, men nog så svårtolkad, roll för den samtidsanalys Kaila presenterade i talet.

I sin mest allmänna form kan Kailas fältfilosofi verka byggd på rätt vidlyftiga likheter och analogier mellan vitt skilda vetenskapsgrenar. Det råder dock ingen tvekan om att han själv såg tanken om grundläggande fält som en viktig nyckel till naturens – och den totala verklighetens – hemligheter, som också medförde konsekvenser för hur grundläggande begrepp som kausalitet skulle förstås, till exempel inom områden som atomfysik, cellbiologi

(8)

och neurofysiologi. Kailas ofullbordade arbete om terminalkausalitet kan ses som ett uttryck för denna höga ambitionsnivå. Tanken är att det fältteoretiska tänkandet också förutsätter ett nytt ”holistiskt” kausalitetsbegrepp, ämnat som ett komplement till det traditionella

”punktteoretiska” kausalitetsbegreppet, eller ”initialkausalitet” i Kailas

terminologi.54 Skillnaden mellan initialkausalitet och terminalkausalitet är att medan en initialkausal förklaring av ett skeende bara förutsätter kunskap om vissa utgångsvillkor, utgår en förklaring av den senare typen från processens rand- och slutvillkor. Ett bra exempel på hur detta är tänkt torde vara kvantmekaniska skeenden som utesluter vissa klassiskt möjliga utgångar, som förhållandet att elektroner i en atom bara kan exciteras till vissa bestämda energinivåer.55

Begreppet som Kaila allra mest skulle komma att förknippas med är ändå inte hämtat från hans klart filosofiska verk, utan från Personlighetens psykologi –

nämligen djupandlighet(”syvähenkisyys” på finska). Enligt Kaila ska människan, liksom andra levande varelser, förstås utifrån sina behov. Men medan djurens beteende kan förstås som ett tillfredsställande av drifter, är människan en intentionell varelse vars tillvaro bestäms av hennes förmåga att uppställa målsättningar och att handskas med symboler. Det betyder att hon, i Kailas terminologi, har ett andligt liv, vilket ska förstås helt utan religiösa

konnotationer – för honom betyder det helt enkelt att leva ett liv som en medvetet

syftande varelse. Likafullt styrs människan av sina behov.56 Men även där människans behov till sitt ursprung är animaliskt, som hungern och fortplantningsdriften, får det en

annan ton hos människan.57 Ett djupandligt behov åter är förknippat med en föreställning om objektet som ”heligt”. Inte heller här vill Kaila dock göra någon omedelbar koppling till religionerna. Känslan av att det finns någonting som är heligt för en är nämligen inte särskilt förknippad med ett religiöst liv, utan någonting som normalt förekommer hos varje människa.

Man kan, enligt Kaila, också se det djupandliga livet som det som återstår då man utesluter allt som har med ”lärostycken” att göra från religiositeten.58 Djupandlighet är för Kaila alltså en dimension som ska ingå i en adekvat psykologisk beskrivning av människan, både som en särskild typ av behov och som ett för människan karakteristiskt sätt att leva. Men det är tydligt att han också uppfattade det djupandliga livet som en normativ rekommendation för hur ett meningsfullt liv ska levas, i form av ett särskilt förhållande till naturen och andra människor, men också som ett liv med konst och vetenskap.59 Det kan givetvis inte råda någon tvekan om att Kaila själv eftersträvade att leva just ett sådant liv.

Kailas tankar om djupandlighet tog sig också uttryck i hans mest personliga litterära arbeten, dialogerna Syvähenkinen elämä och Tankens oro, som har ett överlappande

innehåll.60 Tankens oro består av tre samtal mellan karaktärerna Aristofilos och Eubulos. De står genast klart att Aristofilos är en konstnär med en lutning åt religionen och det

spekulativa. Så här säger Aristofilos till exempel om verkligheten: ”Den är – och jag säger det om och om igen – saga och magi. Man kan om den använda ännu starkare uttryck. Den är extas.”61 Eubulos åter representerar tydligt den vetenskapligt rationella synen på världen.

Han drar sig inte för att psykologisera Aristofilos högtflygande världsförklaringar, som han menar bara är att betrakta som en psykologisk reaktion hos en livskrisande människa som famlar efter jämvikt. ”Din lära om Livet med stort l är endast ett uttryck för denna

omgestaltning i din personlighet”, menar Eubulos.62

Men hur förhåller sig de båda karaktärerna till Kaila? Svaret kan förefalla uppenbart: om någon av de två ska ses som Kailas alter ego är det den vetenskapliga Eubulos. Men i bokens förord för Kaila fram tanken om våra personligheter som splittrade i ”sinsemellan

kommunicerande […] partiella jag”, ”av vilka vart och ett under en viss period kan göra anspråk på att vara vårt ’verkliga jag’”.63 Även om formuleringen är allmän, kan man nog inte undgå att uppfatta det så att dialogens Aristofilos och Eubulos representerar olika sidor hos honom själv. Men hur ska detta förstås? Betyder det till exempel att också Kaila på allvar

(9)

laborerade med spekulativa system av den typ Aristofilos utvecklar i boken, som tanken om att fenomen som inte kan förutsägas i vår värld – till exempel radioaktivt sönderfall och livsprocesserna – är ”hål i världen” som uppstått som verkningar av ”en faktor, som inte tillhör vår värld”?64 Det förefaller kanske inte sannolikt. Däremot kan han nog ibland ha haft en viss lutning åt det hållet, eller som han skriver i det nya förordet som tillfogades den andra upplagan av Syvähenkinen elämä(1954), i vilken två av de tre dialogerna i Tankens oro också ingår: ”Men naturligtvis har Aristofilos med sin ångest och sin kamp legat nära

upphovsmannen.”65 Ändå blir det senast här klart att Eubulos talar med Kailas mun då han försöker påvisa den psykologiska bakgrunden till Aristofilos spekulativa

konstruktioner.66 Det förefaller alltså rimligt att uppfatta Eubulos som Kailas alter ego åtminstone i avseende på den Kaila som träder fram i hans filosofisk-vetenskapliga skrifter – vilket jag redan gjort på ett ställe ovan. I den mån Aristofilos idéer känns lockande för Kaila själv, kan man kanske också se dialogprojektet som en form av avancerad filosofisk självterapi.67

För att bilden av triangeln Aristofilos, Eubulos och Kaila ska bli komplett bör ändå följande tilläggas: Om Eubulos representerar Kaila som tänkare, uppträder Aristofilos åtminstone ibland som bärare av Kailas egna upplevelser. När Aristofilos i inledningen till Tankens oro beskriver sina intryck av de mäktiga bergen i Hohe Tauern låter han ofta mycket lik Kaila i hans egen beskrivning av samma berg i en researtikel publicerad i Uusi Suomi 1939, vilket också råkar vara året då den fiktiva inledningsdialogen mellan Aristofilos och Eubulos uppges äga rum. Således kan man kanske säga att Kailas inklination mot

Aristofilos religiösa metafysik växte fram ur hans egna naturupplevelser. Jag kommer senare att återkomma till korrespondensen mellan verklighet och fiktion i Tankens oro.

Det är inte alltid fallet att det som sägs om en konstnär eller en författares person helt stämmer överens med den upphovsman som skymtar bakom verken. I fallet Eino Kaila tycks samstämmigheten ändå ha varit närmast total, kanske som ett tecken på att det rör sig om en person som verkligen strävade efter att leva ett helgjutet filosofiskt liv. Således motsvaras böckernas alltomfattande ambitionsnivå och ibland lite pompöst förkunnande tonfall

skarvlöst av samtidens beskrivningar av personen Kaila som genial, inspirerande, dramatisk och dominerande i sällskap. Många har framhållit att han var en lysande föreläsare – ”han levde sina idéer, kämpade och lekte med dem i katedern, lät dem inför åhörarna undergå alla ingivelsens, entusiasmens och prövningens faser”, skriver Göran Schildt om Kailas

föreläsningar.68 Professorn i finsk och jämförande folkdiktning Matti Kuusi minns hur Kaila kunde ge intrycket av att ”en av de eviga filosofiska frågorna […] höll på att få sin lösning just då, i auditorium XIV”. Samtidigt ger han också en bild av Kailas föreläsningar som en enmansshow, där det pågick en dialog mellan Kaila och de stora tänkarna, men däremot inte med auditoriet. Dialogens resultat förmedlades liksom nådigt till de vanliga dödliga åhörarna, som i regel upplevde att de varit med om någonting enastående.69 Bilden av en filosof

som levde sitt värv kompletteras av Kailas beredskap att uppträda i offentligheten genom otaliga artiklar och föredrag på olika håll, som ofta refererades i tidningspressen. I dessa kunde han också ta ställning till dagsaktuella frågor som språkstriden och Finlands ställning i Europa.70 Åren 1936–1951 var Eino Kaila också ordförande för Filosofiska

Föreningen.71 En mera privat bild av Kailas person har bland annat givits av vännen Rolf Nevanlinna, som berättar hur Eino redan i sitt barndomshem i en familj på inalles 11 personer självklart fått leda diskussionerna vid middagsbordet. Han menar att Kaila också senare bäst fann sig till rätta i en social omgivning då han själv fick lägga ut texten om teman som låg honom nära.72

Kaila bidrog uppenbart gärna till mytbildningarna kring honom själv. Berättelsen om att han en gång inlett sin föreläsning genom att ställa sig framför ett fönster och utropa: ”Tala om för mig värld, vad du egentligen är!” förefaller trovärdig.73 Ett ständigt inslag i

(10)

biografiska skisser över Kaila är hans egen återkommande historia om det ”filosofiska uppvaknandet”, som ägde rum en vacker sommardag då han som tonåring låg i en roddbåt och tittade upp mot himlen. I den redan nämnda artikeln om kvaliteternas plats i en värld av storheter från 1953 beskriver han det uttryckligen som en upplevelse av alltings

enhet.74 I Tankens oro, däremot, handlar historien mera allmänt om hur tonåringen Eubulos kommer till insikt om att ”livets mening består i kontemplation”, eller hur det blir klart för honom att ”jag finns till på denna jord för att bli så kallad filosof”.75 Under Kailas tid på sommarstället i Kyrkslätt på 1950-talet hade han tydligen också för vana att ta gästerna med till en porlande källa, där han gärna yttrade några ord. Hufvudstadsbladets 65-årsintervju den 3 augusti 1955 avslutas således vid källan med orden: ”Jag älskar den källan […] Den är klarhet och mystik på samma gång.” Att sådana utspel också kunde förekomma under privata besök framgår av Göran Schildts beskrivning av sitt sista besök hos Kaila sommaren 1956.

Det blir tydligt hur Kaila uppenbart såg källan som en sinnebild för sig själv:

Vi gjorde ännu en promenad: till hans källa, som vällde fram under en stor och mossig sten. ”Det är så jag ville vara”, anförtrodde han mig: ”Djup och klar”.76

Eino Kaila var onekligen mannen som införde tanken om en filosofi i strängt vetenskaplig anda i Finland. I denna mening kan han ses som instiftaren av den med modern logik och vetenskapsfilosofi förknippade linjen inom finländsk filosofi som skulle följas upp av hans elever Georg Henrik von Wright, Erik Stenius och Oiva Ketonen och – i synnerhet – von Wrights elev Jaakko Hintikka, som i sin tur skulle fostra ett stort antal finländska forskare och professorer.77 Ändå kan Kaila framstå som en rätt främmande fågel i den finländska traditionen. Till en del beror detta på att hans infallsvinkel till filosofin var syntetisk medan den moderna finländska filosofin kan betecknas som en analytisk tradition – eller, mera precist, logisk-analytisk, med fokus på begreppsliga innebörder och relationer. Där Kaila företrädde en filosofi som bland annat tog som sin uppgift att avslöja verklighetens

hemligheter, har senare finländska filosofer koncentrerat sig på att analysera språket och dess underliggande logiska strukturer. Det är därför intressant att notera att flera av Kailas

efterträdare inom den finländska filosofin gärna betonar att det hos Kaila fanns någonting som gick utöver det man förväntar sig att finna hos en vanlig filosof. von Wright är, till exempel, noga med att betona att det i Kailas vetenskapliga tänkande fanns en ”stark

konstnärlig ådra”. Oiva Ketonen åter vill göra en skillnad mellan Kailas ”egentliga filosofi”, som inbegriper hans kunskapsteori, och hans ”naturfilosofiska och naturvetenskapliga hobbyverksamhet”. Ketonen nämner visserligen också Kailas konstnärliga sida, men menar att den närmast ”gav färg” åt Kailas produktion. Längst i att framhäva det specifika hos Kaila går Jaakko Hintikka, som, inspirerad av en dikt av Eino Leino, jämför Kaila med shamanen Kouta i avsikt att framhäva Kailas livslånga strävan att avslöja naturens hemligheter – eller som diktaren skriver, att lära sig ”mannun mahtia syvintä” (den ”djupaste av jordens

sejder”).78 Det förefaller alltså som om skillnaden Kaila ville upprätthålla mellan Aristofilos och Eubulos inte framstod som riktigt lika klar för senare tiders analytiska filosofer i Finland.

Georg Henrik von Wright och hans makalösa karriär

Georg Henrik von Wright föddes i Helsingfors den 14 juni 1916, som det första av Tor och Ragni (f. Alfthan) von Wrights tre barn. Fadern var prokurist och avdelningschef på företaget Agros, som leddes av Georg Henriks farfar, kommerserådet Ferdinand von Wright, men hade också skrivit en magisteravhandling i filosofi för Edvard Westermarck. Georg Henrik gifte sig i slutet av maj 1941 med Elisabeth von Troil. Tillsammans fick de två barn.79

Den akademiska karriären inleddes med studier vid Helsingfors universitet 1934, som utmynnade i en filosofie kandidatexamen 1937. Härifrån skulle von Wright gå till att disputera i maj 1941, en knapp vecka före sitt giftermål. 1946 blev han sedan professor i svenskspråkig filosofi vid Helsingfors universitet, varefter han redan våren 1948 kallades till

(11)

professor i Cambridge, som efterträdare till Ludwig Wittgenstein – en utnämning som fick Kaila att utbrista att han aldrig hört om maken till karriär, i ett brev till von Wright.80 Redan 1951 skulle von Wright återvända till Finland. Samma år utsågs han genom Wittgensteins testamente till en av de tre arvtagarna till och förvaltarna av dennes litterära kvarlåtenskap, vilket även gjorde honom till en av de viktigaste personerna i utgivningen av Wittgensteins postuma skrifter. Efter Kailas död skulle von Wright också bli den som förde vidare

traditionen med en filosofisk representant inom Finlands Akademi. Hans utsågs till ledamot 1961.

Som redan påpekats ter sig den unga emotionella von Wright vi möter i de tidiga, förkrigstida breven till Kaila mycket olik den äldre von Wright. Denna förändring syns tydligt redan i de efterkrigstida, mera sakliga, breven till Kaila. Till någon grad kan

förändringen kanske tillskrivas den ökade självkontroll som följde med von Wrights växande betydelse inom den akademiska världen och hans framträdanden i offentligheten. Redan 1944 noterade Göran Schildt sakligheten i sin vän Georg Henriks sätt att skriva dagbok. ”Han noterar var han befinner sig, vilka sysselsättningar han ägnar sig åt, vem han träffat, vilka böcker han läst, men berättar ingenting om sina emotioner.” Kanske var det ett led i en tidig ansats att vinna kontrollen över sig själv. För Schildt lämnar ingen tvekan om att emotionell var just vad von Wright var vi denna tid: ”han är en emotionellt mycket instabil person, som ena dagen kan vara ångestriden och pessimistisk, nästa dag (eller timme) en glad och

spirituell sällskapsmänniska och permanent en av livsåskådningar och värderingsfrågor intresserad person.”81

Även om brevväxlingen mellan von Wright och Kaila omspänner mer än 20 år, är det klart att en betydande del av von Wrights filosofiska verksamhet ägde rum först efter Kailas död 1958. Hit hör till exempel flera av hans internationellt mest kända arbeten, såsom Norm and Action (1963), Varieties of Goodness (1963) och Explanation and Understanding (1971).

Kaila fick heller aldrig uppleva hur hans elev, i sin tur, blev en filosof i offentligheten, känd för sina tidskritiska skrifter och inlägg i samhälleliga debatter. Även arbetet med redigeringen och utgivningen av Wittgensteins efterlämnade skrifter inföll till stor del först under tiden efter Kaila.

Medan den Kaila vi möter i brevväxlingen är en mogen filosof som redan börjat passera sina mest skapande år, är von Wright särskilt före kriget en spirande tänkare som ännu söker sin filosofiska identitet. I anslutning till brevväxlingen förefaller det därför naturligt att presentera von Wrights tänkande som en utvecklingshistoria, snarare än att försöka

sammanfatta dess mest karakteristiska drag, som jag gjort i samband med Kaila. Men man kan kanske också hävda att det finns en unik enhetlighet i Kailas filosofiska projekt, som gör just honom tacksam att rekapitulera.

Hos von Wright finns i alla händelser ingen direkt motsvarighet till Eino Kailas filosofiska uppvaknande under en sommardag i tonåren – åtminstone inte om man söker efter en

endainsikt som skulle ha skapat inramningen för ett helt livsverk. Däremot kan man säga att von Wright nog hade tendensen att försöka förstå sin filosofiska utveckling i termer av avgörande stunder, händelser och möten. Utifrån hans självbiografi kan man lätt räkna till minst fem sådana: det ”intellektuella genombrottet” under den tidiga vistelsen i Meran i norra Italien 1928–1929, det ovan beskrivna mötet med Kaila 1934, mötet med Wittgenstein i Cambridge 1939, modallogikens födelse under en kreativ vandring längs floden Cam 1949 samt von Wrights framträdande som samhällsengagerad filosof genom en protestartikel mot kriget i Vietnam 1967. Även i brevväxlingen med sina vänner stannar von Wright påfallande ofta upp för återblickande biografiska miniatyrer, som ofta innehåller perspektiv på just någon av de redan nämnda stora omvälvningarna. Särskilt under unga år kan man också se hur han gärna projicerar sitt liv framåt, då han står inför viktiga brytningspunkter.

(12)

1928–1929 tillbringade den 12-åriga pojken Georg Henrik på läkares inrådan ett skolår i Meran. Beskrivningen av denna tid som ett ”intellektuellt genombrott eller uppvaknande”

återfinns i den sena självbiografin från 2001, men det rör sig inte om en ren efterkonstruktion på ålderns höst. Tanken om Meran som hans ”andliga födelsestad” förekommer nämligen redan i ett brev till Eino Kaila skrivet under von Wrights ungdomsresa till Italien 1937.82 Det var under tiden i Meran som pojken Georg Henrik på allvar blev intresserad av intellektuella frågor rörande till exempel matematiken – ”Jag minns sömnlösa nätter då jag funderade över geometrins mysterier”, skriver han i självbiografin.83 Det var också i Meran som hans stora uppskattning för den tyska litteraturen och kulturen föddes, som spelade en så viktig roll för det han kallade sin ”europeiska kultur- och livskänsla”.84

Vid ingången till sina universitetsstudier kunde von Wright ännu inte ana att filosofin skulle föra honom längre än de flesta. Så här skriver han nämligen i augusti 1934 till sin moster Mary och hennes man, diplomaten Ragnar Numelin:

Så börjar småningom terminen, och jag får taga mina första stapplande steg på den akademiska banan.

Om denna för mig skall bliva lång eller kort, framgångsrik eller snöplig, intresseväckande eller depressiv får framtiden utvisa.85

Att han genast blev djupt imponerad av de nya strömningarna inom filosofin, så som de förmedlades av Kaila, är ändå uppenbart. Senare skulle han sammanfatta sina intryck så här:

Jag minns livligt den filosofiska atmosfär, den anda, i vilken jag utvecklades under mina studieår i Helsingfors. Den kunde kanske bäst karakteriseras som Wienkretsens segervissa tro att också filosofin äntligen hade nått den sicheren Gang der Wissenschaften och att den traditionella metafysiken måste förkastas som antingen meningslösa drömmar eller fåfänga försök att besvara frågor vilka nu genom logisk analys slutgiltigt kunde klarläggas.86

Denna stämning avspeglas också tydligt i von Wrights pro gradu-avhandling ”De empiriska satsernas avgränsningsproblem”, som i en tämligen neopositivistisk anda behandlar försöken att avgränsa ”verklig”, dvs. vetenskaplig, kunskap från den traditionella metafysikens (falska) kunskapsanspråk.87 En viktig roll i avhandlingen spelar distinktionen mellan den

aristoteliska och den galileiska kunskapsuppfattningen, som med en något annan innebörd skulle komma att få stor betydelse då von Wright långt senare tog sig an historiska

förklaringsmodeller i boken Explanation and Understanding.88 I pro gradu-avhandlingen, som blev färdig redan våren 1936, handlar det i första hand om kunskap om naturen. von Wright ansluter sig i detta skede tydligt till modernitetens utvecklingsberättelse om den moderna, galileiska, empiriska vetenskapen som ett avgörande framsteg i förhållande till metafysisk, spekulativ filosofi i Aristoteles och Platons anda. Inflytandet från professor Kaila syns tydligt till exempel i tanken om att ”metafysik är vardagstänkande på villospår”.89

1938 publicerade von Wright i den nygrundade svenska tidskriften Theoria en artikel på tyska om sannolikhetens kunskapsproblem, i vilken han bland annat utvecklade tankegångar som finns i pro gradu-avhandlingens avslutande kapitel.90 Även om artikeln ståtar som nummer ett i den publikationsförteckning von Wright upprätthöll under sin livstid,91 hade von Wright alltsedan 1932 publicerat en lång rad artiklar och recensioner bland annat i tidningar som Svensk Ungdom och Studentbladet.92 Theoria-artikeln är förknippad med en historia som belyser Kailas faderliga omsorg om sin begåvade elev. Artikeln skickades ursprungligen på svenska till Theoria av redaktionsrådsmedlemmen Kaila, som beskrev den som en uppsats av ”en av mina elever G. H. von Wright, en utmärkt begåvad yngling!”93 Det visade sig ändå att chefredaktören, Åke Petzäll, var måttligt förtjust i att publicera en artikel på svenska av Kailas okända student och bland annat därför föreslog att artikeln skulle översättas till ett ”allmännare begripligt tungomål”. Kaila svarade med en upprörd utläggning om artikelns stora förtjänster och erbjöd sig att se till att artikeln översattes till tyska och till och med att ”göra översättningen själv” om han inte hittade en lämplig person – ”Det får då bli även mitt bidrag i nästa häfte; ett ’diskussionsinlägg’ som vore värdefullare än denna

(13)

uppsats, får Du knappast, åtminstone inte av mig”, avslutade han.94 Att det faktiskt blev Kaila som översatte von Wrights artikel till tyska framgår av Kailas brev till von Wright den 2 augusti 1937. von Wright skulle snart återgälda tjänsten genom att åta sig översättningen av Kailas bok Inhimillinen tieto till svenska.

Även von Wrights doktorsavhandling The Logical Problem of Induction, för vilken Kaila kom att fungera både som handledare och opponent, låg nära Kailas intressen. I förordet förklarar von Wright hur han på Kailas föreläsningar stiftat bekantskap med de allmänna tankelinjer han strävat att följa i sin undersökning.95 I en senare tillbakablick säger han rent ut att ämnesvalet inte var så mycket dikterat av hans eget spontana intresse.96 Ändå skulle han fortsätta att jobba med tematiken kring induktion och sannolikhet långt in på 1950-talet, då han också publicerade en kraftigt reviderad nyutgåva av avhandlingen på ett internationellt förlag, som tillägnades Kaila.97 Även om avhandlingen inte till alla delar representerar de mest typiska dragen i von Wrights mogna tänkande, utgör den kontexten för det mest omfattande forskningsrelaterade inslaget i brevväxlingen mellan von Wright och Kaila. I breven von Wright skriver till Kaila i Cambridge våren 1939 ingår nämligen utförliga redogörelser för avhandlingens disposition. I den digitala utgåvan av brevväxlingen har därutöver medtagits von Wrights första föredrag på anrika Moral Sciences Club i Cambridge, som är nära relaterat till avhandlingens tematik och bifogats till ett av breven. Det finns därför skäl att titta lite närmare på avhandlingens frågeställningar också med tanke på läsarens möjligheter att ta till sig dessa delar av utgåvan.

En induktiv slutledning är den typ av slutledning som förekommer då vi till exempel från kunskapen om att alla människor vi hört talas om förr eller senare har avlidit går till att hävda att alla människor är dödliga, eller till att påstå att en särskild nu levande individ är dödlig.

Mera allmänt handlar det om att från observationen om att någonting gäller för ett begränsat antal individer tillhörande en klass sluta sig till att detsamma gäller för alla andra individer tillhörande denna klass.98 De empiriska vetenskapernas slutledningar räknas i allmänhet som varianter av induktiva slutledningar. Således bygger till exempel alla kända naturlagar på sådana. För att förstå induktionsproblemets art är det viktigt att också veta vad en deduktiv slutledning är. Ett exempel på en deduktiv slutledning kunde vara att från premisserna ”Alla människor är dödliga” och ”Anders är en människa” dra slutsatsen att ”Anders är dödlig”. I det deduktiva fallet är det logiskt omöjligt att slutsatsen skulle vara falsk, givet att

premisserna är sanna. I det induktiva fallet gäller detta däremot inte – det är således inte av logiska skäl uteslutet att till exempel gravitationslagen plötsligt inte längre skulle gälla.

Induktionsproblemet avser frågan om vilken relationen mellan premisser och slutsatser i så fall är,99 om det inte handlar om logisk nödvändighet i deduktiv mening. Särskilt tolkat som frågan om hur induktiva slutledningar kan rättfärdigas talar man ofta också om Humes problem efter den skotska filosofen David Hume (1711–1776), som ansåg att inget sådant rättfärdigande kan ges. Det som vi uppfattar som en typ av logisk slutledning är, i själva verket, bara en psykologisk förväntan att någonting ska vara fallet, som skapas av tidigare observationer av ett händelseförlopp. Med ett språk hämtat från 1900-talets behavioristiska psykologi kunde man säga att vi betingas att förvänta oss att framtiden liknar det förgångna.

Frågan om induktionens rättfärdigande har uppfattats som angelägen inom filosofin. Vid första påseendet förefaller också mycket att stå på spel. Hur kan vi nämligen överhuvudtaget fortsätta att tro på kunskap som utgår från erfarenheten – såväl vetenskaplig som mera vardaglig – om vi inte har någon grund för att lita på induktionen? Den tyska filosofen Immanuel Kant (1724–1804) har till och med beskrivit avsaknaden av en lösning på

induktionsproblemet som ”den stora skandalen” i filosofin. I sin avhandling går von Wright igenom olika filosofiska försök att rättfärdiga induktionen, men kommer till att alla

misslyckats med uppgiften. Men detta misslyckande kan de facto uppfattas som nödvändigt, eftersom kravet på ett rättfärdigande involverar en kontradiktion:

(14)

Vad jag ville visa var, att den som söker ett positivt svar på sådana frågor, jagar efter vind, är offer för en illusion. Hans vanföreställning är i själva verket en latent självmotsägelse. Ty eftersom induktivt slutande är ett steg från det man vet till något man inte vet, så blir kravet på en garanti för slutsatsens riktighet ett krav på att redan nu få veta något som man, enligt definitionen, inte ännu kan veta.100 Följderna för induktionsproblemet är vittgående. För om försöken att rättfärdiga induktionen strandar på grund av en inre motsägelse, så kan man inte längre säga att det handlar om ett

”skandalöst” tillkortakommande för filosofin. I stället måste man, åter med von Wrights egna ord, inse ”att det man söker i själva verket är en chimär”. Därmed försvinner problemet, och förvirringen kring induktionen. En ”oro hos tanken” har sålunda blivit stillad.101

Denna beskrivning av avhandlingens slutsats väcker frågan hur långt avhandlingen kan ha varit influerad av Wittgensteins tankar. För onekligen låter idén om att tankens oro stillas genom att upplösa det filosofiska problemet som en version av den senare Wittgensteins tankar om filosofin som en terapeutisk verksamhet. Ändå är det inte så solklart som det vid första påseendet kan se ut, inte minst som von Wright själv menar att huvudinspirationen till avhandlingens mest allmänna slutsats om möjligheten att upplösa induktionsproblemet kom från den tyska fysikern Heinrich Hertz och inte från Wittgenstein. Brevväxlingen med Eino Kaila löser kanske inte slutgiltigt frågan om Wittgensteins inflytande på von Wrights doktorsavhandling, men ger ett viktigt bidrag till diskussionen i form av det bifogade föredraget von Wright höll på Moral Sciences Club i Cambridge den 25 maj 1939.

Åtminstone här blir Wittgensteins inflytande tydligt mot slutet, då von Wright jämför lösningen av ett filosofiskt problem med att skingra en dimma.

Att mötet med Wittgenstein i Cambridge 1939 var både omstörtande och livsavgörande för von Wright kan det i alla händelser inte råda någon tvekan om. Men frågan om vilka följder detta överväldigande intryck av ett möte med en man han betraktade som ett filosofiskt geni skulle få för hans eget arbete blev ett problem, som von Wright många gånger skulle

återkomma till under sin karriär. En sida av problemet var frågan om hur man överhuvudtaget kan bibehålla ett självständigt tänkande då man är under inflytande av en stor filosof. Så här skriver von Wright i sin välkända miniatyrbiografi över Wittgenstein, som härstammar från mitten av 1950-talet:

Faran var att tankarna blevo jargong. Märkliga mäns förkunnelse har ofta en enkelhet och självfallenhet som gör det svåra skenbart lättfattligt. Deras elever blir därför oftast betydelselösa epigoner.102

I ett brev till Göran Schildt den 15 juni 1947 utvecklar von Wright en lite annorlunda tankegång. Här är det inte, i första hand, det svåra i Wittgensteins filosofi som uppfattas förorsaka problem för en efterföljare, utan att Wittgenstein utvecklat en egen stil som han samtidigt drivit till fullkomlighet – det går alltså inte att komma längre. I detta sammanhang jämför von Wright också Wittgenstein med målaren Cézanne, tydligt inspirerad av Schildts färska doktorsavhandling om den franska målaren.103

För von Wright består problemet Wittgenstein inte endast i svårigheten att på ett fruktbart sätt anamma ett wittgensteinskt tänkande. Det handlar också om möjligheten att fortsätta på den egna linje han delvis redan börjat slå in på då han anlände till Cambridge 1947, nämligen den logiska analysen av filosofiska frågor och begrepp. I doktorsavhandlingen kallar han det för avhandlingens konstruktiva uppgift, med vilken han, i stort sett, avser klarläggandet av de induktiva resonemangens logiska strukturer med hjälp av den formella logikens konstspråk.

På detta sätt ansåg han sig till exempel kunna kasta ljus över den typ av induktiv logik som förekommer hos Francis Bacon eller John Stuart Mill.104 I avhandlingen figurerar detta positiva bidrag till den logiska teoribildningen kring induktion och sannolikhet som en biprodukt till avhandlingens huvudsakliga kritiska uppgift, att granska frågan om induktionsslutens giltighet.105 Klarläggandet av logiska strukturer som sådana, utan en uttalad instrumentell koppling till en filosofisk fråga, skulle ändå snart framstå som von

(15)

Wrights varumärke. Den formallogiska undersökningen utgjorde stommen i den forskningsverksamhet han bedrev långt in på 1960-talet, och han lämnade aldrig den helt.106 Som ett filosofiskt linjeval ligger den visserligen långt från den filosofi som

Wittgenstein bedrev under sin s.k. sena period, men ändå är det kanske inte så svårt att se hur von Wright lyckades undvika en direkt motsättning med Wittgensteins tänkande. För genom att bedriva logisk analys för dess egen skull undviker von Wright också frågan om logikens användning för kritiska filosofiska syften. Därmed figurerar den inte heller öppet i projekt som skulle vara förhatliga för Wittgenstein, som till exempel det Russellska försöket att hitta en logisk grund för matematiken. Samtidigt kan man inte utesluta att resultaten av von Wrights logiska analyser skulle kunna användas till exempel som medel för upplösandet av klassiska filosofiska frågor, fastän det inte ingår i analysens omedelbara syften. von Wright utvecklar helt enkelt bara verktyg för den filosofiska verksamheten. Även om han därmed för vidare ett kunnande han, via Kaila, hämtat från den positivistiska traditionen, upplever han sig inte som bunden till den traditionens primära filosofiska syften, som Carnaps idé om att kunna återföra alla meningsfulla empiriska satser på påståenden om sinnesdata.

Men kan en forskning som är fokuserad på ren logik egentligen kallas för filosofi? Den frågan kan man kanske inte helt undvika genom att betona att det handlar om filosofisk logik, dvs. en begreppslogisk undersökning som använder den formella logikens resultat på ett område som ”traditionellt varit föremål för filosofernas intresse”.107 I själva verket blev von Wright synnerligen tidigt medveten om frågan. ”Men ärligt talat: logistiken är inte mera filosofi än Darwins lära”, skriver han till exempel till Kaila den 9 juli 1939.108 Tanken om logiken som en av vetenskaperna återkommer också i installationsföreläsningen för

professuren i svenskspråkig filosofi 1946, ”Filosofien och vetenskaperna”, där von Wright lyfter fram logiken som en av de specialvetenskaper som vuxit fram ur filosofin.109 Denna tanke bygger i sin tur på föreställningen om filosofin som vetenskapernas moder, ”från vars förmyndarskap [vetenskaperna] frigjort sig under en långsamt fortgående

differentieringsprocess”.110 Men därmed förefaller han också antyda att radikala

utvecklingsprocesser inom specialvetenskaperna kan innebära att de återgår till en filosofisk och mera spekulativ fas. I precis denna mening kan man säga att von Wright själv definitivt sysslar med filosofi då han lite senare försöker vidga logikens traditionella domän till områden som till exempel etiken.

Det fjärde ”uppvaknandet” i von Wrights filosofiska utveckling är det första steget i hans karriär som egentlig nydanare av den filosofiska logiken. Där han tidigare endast hade

tillämpat existerande logiska system för att reda ut olika typer av logiska samband handlar det nu om att själv uppträda som utvecklare av logiken. Det är detta uppvaknande som ligger närmast Kailas stund av plötslig insikt i en roddbåt i början av 1900-talet; i båda fallen handlar det också om en händelse som återberättas för att ge en inramning till ett större livsprojekt – även om von Wrights logiska projekt nog inte kan sägas vara fullt så heltäckande som Kailas monism. Även detta inspirerade ögonblick råkar äga rum vid ett vatten. I von Wrights fall handlar det inte om en finländsk insjö, utan om den engelska floden Cam i början av året 1949, endast någon månad efter att han tillträtt professuren i Cambridge som Wittgensteins efterträdare. Så här återges den stora insikten i von Wrights självbiografi:

En dag när jag promenerade ensam utmed floden Cam fick jag följande infall: De formella relationerna mellan de tre begreppen ”någon”, ”ingen” och ”alla” förefaller att vara desamma som mellan de tre begreppen ”möjlig”, ”omöjlig” och ”nödvändig”. Väljer man ett av de tre till

grundbegrepp, kan man med tillhjälp av detta och negationsordet ”inte” definiera de andra begreppen enligt schemat: ”alla ting är A” = ”ingenting är inte A”. En snabb överläggning gav vid handen att analogin mellan de två triaderna också sträckte sig längre än till de definierande relationerna […]

Därmed ansåg jag mig ha upptäckt, eller i varje fall återupptäckt modallogiken!111

(16)

Det handlar alltså om upptäckten av en logisk analogi, som gör det möjligt att utvidga

området för logiken till att innefatta helt nya begreppsliga samband. För att stava ut exemplet lite tydligare, så avser von Wright alltså att precis som ”alla ting är A” till innebörden är detsamma som ”ingenting är inte A”, kan man säga att ”p är nödvändig” är detsamma som

”icke-p är omöjlig” (A är en godtycklig egenskap och p är en sats). Ett annat exempel på analogin är att ”p är möjlig” är detsamma som att ”icke-p inte är nödvändig”, analogt med hur ”någonting är A” motsvaras av ”inte allting är inte A”. Den egentliga poängen med detta låg i att von Wright redan hade utvecklat ett bevissystem för predikatlogiken (alla, någon, ingen) som han genom sin upptäckt nu – med nödvändiga förändringar – kunde tillämpa på ett helt nytt område, modallogiken (nödvändig, möjlig, omöjlig).112 Snart skulle von Wright också inse att det fanns en hel del andra logiska relationer som kunde behandlas enligt samma mönster. Inom den filosofiska logiken skulle han bli mest känd för utvecklandet av den deontiska logiken, som bygger på förhållandet mellan triaden ”tillåtet”, ”förbjudet” och

”obligatoriskt”.113 Denna upptäckt utgjorde grunden för den normlogik von Wright skulle utveckla i början av 1960-talet, genom vilken han också blev ett viktigt namn inom

rättsfilosofin.

Under det sena 1940-talet och tidiga 1950-talet var von Wright också sysselsatt med en annan typ av filosofiskt arbete än utvecklandet av den filosofiska logiken. Det handlade om ett antal essäcykler för tidskriften Nya Argus, omfattande teman som Werner Jaegers verk om den grekiska filosofins uppfostringsideal paideia (1947–1948), Dostojevskijs romaner (1949) och Oswald Spenglers och Arnold J. Toynbees historiefilosofiska tänkande (1951).

Tillsammans med en längre essä om Tolstoj kom dessa att ingå i essäsamlingen Tanke och förkunnelse 1955.114 Boken gjorde von Wright känd också för en bredare kulturintresserad allmänhet. Själv har von Wright beskrivit essäerna som en slags reaktion på hans i övrigt mycket specialiserade (engelskspråkiga) forskning, som växte fram ur ett behov av att göra filosofin relevant för hans liv och syn på världen.115

Det var förstås inte första gången von Wright publicerade sig på sitt modersmål.

Ungdomsårens bidrag i till exempel Svensk Ungdom och Studentbladet har redan nämnts. Till dessa kan läggas ett antal artiklar för Nya Argus och Finsk Tidskrift med början 1938,

inklusive den redan uppmärksammade installationsföreläsningen från 1946, samt boken Den logiska empirismen1943.116 De tidiga publikationerna på svenska utgör en ganska brokig samling. En del består i översikter av områden med omedelbar anknytning till hans egen analytiska forskning, som den tidiga ”Logistisk filosofi”117 men också boken om den logiska empirismen, som kan uppfattas som ett bokslut över en riktning han inte längre ville bekänna sig till. Men von Wright skriver även analyser av världsläget som i ”Betraktelser om Europa”

under fortsättningskrigets första år, liksom han redan 1937 skrivit om den brittiska politiken i Indien för Studentbladet.118Därutöver skrev han under ungdomsåren flera

reseskildringar.119 Av de tidigare publikationerna på svenska är det bokrecensionerna som kommer närmast essäerna i Tanke och förkunnelse. Ett exempel är hans recension av Aldous Huxleys verk Blind i Gaza i Studentbladet 2/1937.120 I denna tar von Wright bland annat upp den moderna människans existentiella villkor med fokus på frågan om människans frihet på ett sätt som förebådar hans senare infallsvinkel i essäerna om Dostojevskij. Samtidigt kan det vara klarläggande att tänka på innehållet i Tanke och förkunnelse som en grundligare recension, i den för von Wright typiska reflekterande form som avspeglar hans världssyn, men kanske också hans mera personliga livsfrågor – som då han i sin essä om Dostojevskijs berömda ”man i källarhålet” intresserar sig för just självmedvetenhetens problem. På ett liknande sätt hade han i sin Huxley-recension problematiserat protagonistens ställning som

”en objektiv åskådare till livets drama”.121 Att von Wright själv inte var helt främmande för tanken att hans essäer kunde uppfattas som ett slags reflekterande recensioner framgår av förordet till Tanke och förkunnelse, där han skriver så här:

Figur

Updating...

Referenser

Relaterade ämnen :