veckobrev 84
barnhemmet i muang mai
fredag 28 maj 2010 - onsdag 30 juni 2010
Nu var det ett tag sedan sist – närmare bestämt en dryg månad. Och vad har vi gjort och vad har hänt kan man fråga. Vi har haft ”vaktombyte” när det gäller volontärer. För våra gamla kära volontärer har det varit dags att säga hej då och i samma veva har vi berikats med nya härliga kompisar till barnen. Barnen har gått i skolan och även för våra volontärer har all- varet och undervisningen startat. Vi har inte haft så mycket besök, men de som har varit har varit kära. Midsommar såklart – och sist och absolut minst – nu står han, lilla Bat!
Den 29:e maj blev en dag som både innehöll ett ledsamt hej då och ett härligt välkom- men hit – då var det dags för Alice och Olivia att lämna oss samtidigt som Tiina anlän- de – snacka om vaktombyte! Våra två blonda härliga stockholmskor är mycket sakna- de av oss alla men Tina kom, såg och segrade, tack och lov, och är i skrivande stund redan en sann veteran.
Då en antagen volontär hoppade av alldeles för nära inpå sin volontärstart erbjöd sig Kitty och Fredrik att stanna en vecka längre än tänkt så de kunde vara med och hjälpa till med inskolningen av Tiina. Vilket annars skulle ha blivit tufft för Tim och Paula som själva bara hade varit hos oss i en dryg vecka när Tiina kom.
Så vi fick alltså behålla Kitty och Fredrik en extra vecka – det är nästan så man tackar
veckobrev 84
volontären som valde att hoppa av. Det hölls introduktion i en rasande fart för Tiina första veckan.
Men veckorna går dessvärre alldeles för fort här i Thailand och söndagen den 6 juni var det dags att säga hej då till vårt trygga, långa norrländska par. Ett härligt roligt par som dessutom har tagit stor plats i allas hjärtan och då inte på grund av deras längd utan på grund av deras engagemang.
Så ja, på lite drygt två veckor, hade vi ett helt nytt gäng som dessutom var nere på tre personer och med andra ord en för lite. Men vi var inte oroliga då dessa tre redan visat att de skulle klara av det genom sitt engagemang i barnen och sin vilja att fixa det.
Men, ibland kommer julafton tidigt – när Paula förstod att vi var en volontär kort så tog hon kontakt med sin pojkvän Marcus, som på ingen tid alls lyckades skicka ner ansökningspapper, genomföra intervjun i Sverige med bravur och i stort sett sätta sig på nästa plan ner… så nu är de fyra igen och en stark fyra!
Barnen började skolan redan den 17 maj men våra volontärer fick vänta ett tag innan det var dags för dem att starta med engelskundervisningen, men sedan den 14 juni är även den igång. Och det är härligt att höra volontärernas entusiasm inför undervis- ningen!
Barnen kanske inte alltid är riktigt lika entusiastiska över skolan och läxorna, men vi måste säga att det sköter sig riktigt bra. När de kommer hem sätter de sig allihop med läxorna och gör dem klart innan det börjar lekas. Att det fungerar så bra måste vi tacka Eek och Weo och deras samarbete med volontärerna för… och såklart barnen själva som känns mer fokuserad än på länge.
Neng, vår i särklass smartaste kille – och då inte bara i jämförelse med barnen – har själv valt att plugga extra på helgerna då vanliga skolan är lite för lätt för honom – det ni! Och när han inte pluggar så ser han till att få liv i datorer som vi för länge sedan hade räknat ut på grund av ålder och hårt användande. Men om någon kan så är det Neng! Vi hoppas så att vi lyckas hitta någon som kan sponsra honom genom univer- sitetet för en sådan hjärna får inte gå till spillo pga brist på pengar.
Wat Muang Mai-skolan kontaktade oss angående en liten pojke som behövde hjälp.
Det visade sig att hans föräldrar hade övergivit honom som baby och att han sedan dess har bott hos väldigt fattiga avlägsna släktingar som livnär sig på att samla skrot.
Hans först fem år har nog mest liknat en hunds (tror vi). Han kom till oss på prov och bodde här i lite drygt tre veckor.
I stort sett allt hos oss var honom helt främmande – att sova på madrass, att ha så mycket leksaker, att kunna äta sig mätt men även att måsta tvätta sig, att behöva göra läxor, att dela med sig, att inte slåss och skrika så fort man inte fick som man ville osv.
veckobrev 84
Vi vet inte i dagsläget om det bara var uppväxten eller något annat som gjorde att han snabbt kunde gå från glad till fullständigt rasande, arg, ledsen och helt okontaktbar.
Weo som tog huvudansvaret för honom gjorde ett fantastiskt jobb – men omställ- ningen blev för stor för honom och det blev till slut även jobbigt för våra andra barn även om de allihop visade stor förståelse för honom och hjälpte honom allt de kunde – faktiskt som bara thailändska barn kan.
Vi måste säga att barnen var helt fantastiska. Det var direkt rörande att se hur de försökte hjälpa till, lära honom göra rätt, hur de lekte med honom även när de tyckte han var lite jobbig och hur de lät honom ta deras saker eftersom de förstod att han inte förstod – helt enkelt hur de vurmande för sin nya lilla vän.
Hur som helst - han valde till slut själv att flytta tillbaks till sina avlägsna släkting- ar. Vi har självklart fortsatt kontakt med skolan rörande honom och kommer att hjäl- pa honom även fortsättningsvis med pengar till skolmat och annat.
Skulle han vilja komma tillbaks är vi mer än redo att göra ett nytt försök – kanske han har lite lättare att komma in i Barnhemmet om han får lite tid - nu vet han att vi finns och hur det är att bo hos oss. Men det är inte utan att en hel del tankar går till denna lilla man - redan så hårt färgad av ett tufft liv.
Nu över till något lite roligare. Vi har haft besök, inte så många det är ju lågsäsong, men desto kärare. Två gamla volontärer har varit och hälsa på oss – Gustaf Tenerz som var volontär hos oss hösten 2005 och Elin Sandberg som var volontär hos oss hösten 2008.
För Gustaf var det nog inte så mycket som var sig likt förutom byggnaderna och ett fåtal av barnen.
För Elin som inte var här för så länge sedan så var rätt mycket sig likt och många kära ansikten att återse. Och för oss var det naturligtvis härligt att de valde att komma och hälsa på båda två.
Lilla Bat utvecklas i en rasande fart. Nu ställer han sig upp om han har stöd, och han gör det själv. Han ställde sig upp till och med innan hasandet över golvet gick över till krypande.
Så det är inte längre riktigt lika lätt för mig och Wow att göra ekonomin, eftersom vi gör den sittande på golvet och vi numera har berikats med en assistent som inte all- tid bara vill hålla ordning på våra papper utan gärna äta upp ett och annat kvitto om han får en chans.
Och så har vi firat midsommar. Och det är dagens sanning, vi tror dessutom att vi har sagt det förr – thailändare är bättre på att fira midsommar än vi svenskar är.
Det är fest hela dagen från det att man stiger upp tills man ramlar i säng. Festen bör-
jar nämligen redan när man börjar förbereda lunch och middag på morgonen.
Midsommarstången har vi svenskar ingenting med att göra längre – den byggs och kläs av barnen med stor iver och stor glädje.
Det enda vi fortfarande har lite makt över är dansandet runt midsommarstången – kanske för att sångerna är på svenska. Både barnen och de vuxna älskar det och har inga som helst problem med att de inte förstår varför de ska vifta med händerna vid örorna samtidigt som de hoppar omkring och ”sjunker” koaka-ka, koaka-ka eller var- för de ska svaja fram och tillbaks för att sedan ramla ner i diket. Det enda de kanske förstår är att Hans måste få vara farlig björn varje år och att han då är jätteläskig.
… och sedan tar de över igen våra älskade thailändska vänner – då är det visklekar, hela havet stormar, leta upp ballong fylld med vatten och slå sönder den iförd bindel för ögonen och mycket mycket mer.
Lekarna i år startade direkt efter lunch och sedan höll vi på ända till klockan fem.
Årets värd var Beo, vår äldsta kille och han gjorde det med bravur. Han lyckades hålla upp ivern, leklusten och buset hela dagen.
Vid femtiden tog vi, som då inte hade startat ett vattenkrig, en behövlig timmes paus för att duscha och byta till kvällsstassen… och sen var det dags igen! Jättegod middag med barbecue på vägen, thai-style. Efter middagen började discot med musik på väldigt hög volym.
Under tiden som vi dansade förberedde sig barnen dessutom för sin fashionshow – en helt galen fashionshow med spöken, sköna damer, läskiga fotbollspelare och myck- et annat – oj vilken underhållning! Allt producerat av barnen själva.
Kom och Fad var makeupartister, Beo var konferencier och de yngre barnen del- tog i själva showen. Och som om inte det var nog – innan det var dags för tårta och presenter för dem som har fyllt år så avslutades kvällen med sånguppträdande.
Vi tycker synd om alla er som inte fick vara med. Vi tror att Joel och mamma Nina, som valde att komma och fira med oss kan skriva under på det.
Tack älskade ungar för en magisk midsommar!
Hoppas ni får njuta av sommar och sol – här njuter vi nu av regnet!
Stor kram, Sussi och Hans
veckobrev 84
Så här glad blir Kitty när hon gör mål! Bat och Paula sitter och myser.
Våra flitiga bröder Non och Nun gör läxorna. Och Nico och Noon är inte sämre.
Kan någon så kan Neng! Och en liten mindre herre kan numera stå all- deles själv.
Not och Nun - två coola skateboardkillar. Tim försöker förstå vad spelet går ut på...
veckobrev 84
Här tillverkas midsommarstången. En liten kille med en rätt så stor bil.
Nästan hela gänget redo för lek och bus. Efter små grodorna i stekande sol behöver man få svalka sig i skuggan med lite läskeblask.
veckobrev 84
Viskleken i full gång. Och här ska det smällas ballonger.
Barbecue på thailändskt vis - smaskigt! Och är det gott sitter man läääänge.
veckobrev 84
Fad färdigställer Dtaa. Kom i färd med att förvandla Saman till läskigt spöke.
Hela gänget som bjöd på fashionshow. Och Nico bjöd på en stilla balad...men vad är det för ett spöke i förgrunden?
