Detta verk är licensierat under Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-Dela Lika 2.5 Sverige licens. För att se en kopia av denna licens, besök
http://creativecommons.org/licenses/by-nc-sa/2.5/se/. Verket har publicerats i www.globalarkivet.se.
Ett kulturliv som går i stå
En lyckad blandning av traditionell kultur och moderna uttryckssätt har växt fram i Zimbabwe och uppmärksammats internationellt. Nu har livet hårdnat även för landets konstnärer så att teatergrupper och skulpturparker inte längre är en självklarhet.
Frågan om kultur i Zimbabwe är komplex av flera skäl. Kultur definieras i allmänhet som ett sätt att leva inom en viss folkgrupp, det vill säga dess seder och trosuppfattningar, sätt att tänka och beteende.
I Zimbabwe är det svårt att tala om en kultur för landet som helhet. Här finns många olika folk, och vart och ett har sin egen kultur. Landet har minst fem stora folkgrupper och de har alla sin egen unika kultur.
Huvudstammen är shonafolket, följt av ndebele, kalanga, tonga och shangani. De dominerande shona består av vad man kan kalla tre
undergrupper, nämligen karanga, zezuru och manyika, med var sin egen dialektik och underkultur.
Detta är redan en komplex situation, men det hela blir ännu mer komplicerat om man ser till det faktum att här dessutom finns vita människor vars kultur påtvingades Zimbabwes folk under kolonialtiden.
Gemensamma drag
Det finns dock vissa kulturella aspekter som verkar överskrida gränserna mellan Zimbabwes olika folkgrupper. Det gäller bland annat det patrilinjära äktenskapssystemet. Detta innebär att en kvinna som gifter sig förlorar sitt efternamn och antar mannens. Kvinnan lämnar även sin familj och flyttar i stället in hos sin mans familj. Barn inom äktenskapet tar faderns namn.
I Zimbabwe anses män generellt sett vara överlägsna kvinnor, och ända tills för ungefär två årtionden sedan hade kvinnor traditionellt sett ingen egendomsrätt. Tills helt nyligen mättes även mannens rikedom inom de olika folken efter hur mycket boskap han ägde. Detta synsätt har nu ersatts av andra sorters rikedom på grund av urbanisering, men på landsbygden fungerar boskap fortfarande som måttstock för en mans rikedom, kulturellt sett.
En annan kulturell aspekt som överskrider stammarnas gränser är vidskepelse, tron på trolldom, liksom tron på övernaturliga krafter hos förfädernas andar. Man ser till exempel alltid dåligt väder, som förödande torka och cykloner, som ett tecken på att förfädernas andar är missnöjda med något.
När allvarlig torka eller en cyklon drabbar ett område samlas därför
gruppens äldre medlemmar och rådfrågar traditionella helbrägdagörare för att försöka hitta sätt att blidka förfädernas andar. Om det är torka hålls en regnceremoni, där man brygger öl och slaktar djur som tacksägelse till de bortgångna förfäderna.
Musik är en annan enande kulturell aspekt i Zimbabwe. Trumman är ett vanligt musikinstrument som används i stor utsträckning av alla folk i landet. Dessutom används zimbabwisk musik ofta som ett sätt att uttrycka sig inom alla stammar.
Musiker sjunger ofta om frågor som påverkar samhället, på sitt eget språk, och kommer med råd om hur man kan lösa olika problem. De uppmanar folk att inte förlora hoppet vid motgångar, och kommenterar korruption och andra samhällsproblem.
Döende kulturarv
Men det zimbabwiska folkets kulturer har, precis som andra kulturer i hela världen, påverkats av modernisering och kontakter med andra kulturer.
Idag finner man därför moderna sätt att uttrycka ett folks kultur, eller snarare sätt att hålla döende kulturer vid liv. Dessa omfattar teater, skulpturer och målningar.
Genom teatern har Zimbabwes stammar lyckats hålla traditionell klädsel vid liv. De flesta teatergrupper i Zimbabwe bär ofta traditionella dräkter när de spelar teater som handlar om lokala frågor. Traditionella dräkter består av djurhudar som ofta bara täcker personens könsdelar och huvudbonad. Naturligtvis täcks kvinnornas bröst.
Om det inte vore för teatern skulle de flesta idag, även zimbabwierna själva, inte veta hur zimbabwierna brukade klä sig innan den så kallade civilisationen kom till landet och förde med sig västerländsk klädsel, förutom kanske genom läsning.
Tvillingbröderna Tafadzwa och Tatenda Fichani arresterades nyligen i Harare för exhibitionism när de besökte ett köpcentrum nästan nakna, med bara sina könsdelar täckta av en bit getskinn, och med bar rumpa.
Bröderna, som växt upp i Storbritannien och precis kommit tillbaka till Zimbabwe, hävdade att de hade klätt sig traditionellt, men deras
argument förkastades. Enligt rätten kan sådan klädsel bara användas vid särskilda tillfällen.
Skulptur i världsklass
Skulptur är antagligen den konstart som mer än någon annan har placerat Zimbabwe på konstens världskarta. Den har verkligen kommit att
representera Zimbabwes kultur i den moderna världen.
Direktören för National Gallery of Zimbabwe, Doreen Zimbizi, anser att skulpturer representerar det nationella psyket och nationella ideologier, och att deras existens ger möjlighet att skapa, uttrycka, främja och intellektuellt och intuitivt behandla frågor om gemensamma värderingar och andlighet inom hela samhället.
– Summan av en nations civilisation, ambitioner, talanger, materiella välbefinnande, tekniska gemenskap eller isolering och position inom konstens rörelser och utveckling kan tolkas genom att man undersöker dess skulpturer, säger Zimbizi.
Redan vid självständigheten 1980 hyllade kritikerna Zimbabwe som uppmärksammades internationell för sina konstnärers talangfullhet inom bildhuggarkonsten, och flera internationella kritiker jämförde skulpturerna med de bästa i världen.
– Tre zimbabwiska skulptörer förtjänar ett särskilt omnämnande, nämligen framlidne Nicholas Mukomberanwa, framlidne Bernard Matemera och Tapfuma Gutsa. Deras verk är resultatet av olika livsbanor och
skulptörerna har mycket olika bakgrunder. Var och en lyckades nå toppen och nå ut till en internationell publik. Trots att deras verk var specifika för just deras kultur kan de uppskattas och förstås av folk av alla kulturer, raser och tro, säger Zimbizi.
Mukomberanwas skulpturer förblir tidlösa och är alltid lika angelägna.
Vissa av hans skulpturer behandlar andliga situationer som rör alla
religioner eller trossystem, och andra hans intensivt personliga andlighet.
Andra skulpturer kritiserar korruption och ledares missbruk av makt och institutioner.
Matemera är lika berömd som han är kontroversiell för sina skulpturer av nakna figurer av både män och kvinnor. Det fanns även ett element av tvetydighet i vissa av hans verk, till exempel en figur med en kvinnas bröst och en mans könsdelar. Nu lever inte Matemera längre och kan därför inte besvara frågor om vissa av skulpturerna, så hans kontroversiella verk tolkas på många olika sätt. En konstkritiker menade till exempel att Matemera med sin figur med kvinnobröst och manliga könsdelar kanske ville ge sig in i den omdebatterade och kontroversiella frågan om
homosexualitet.
Gutsa är en respekterad, afrikansk samtidskonstnär som inte bara
accepterar utan ifrågasätter sin kulturella och andliga bakgrund. Idag bor han i Österrike, men hans verk är obestridligen zimbabwiska. Som skulptör har han inspirerat andra skulptörer att lämna det traditionellt beprövade inom sin konst till förmån för experiment, förändringar och nyskapande.
Marknaden borta
Men när allt kommer omkring står konsten i dagens Zimbabwe vid ett vägskäl. Den politiska situationen som har lamslagit ekonomin och flera andra delar av livet har inte skonat konsten.
Precis som i de flesta utvecklingsländer blomstrar konsten tack vare den yttre marknaden, och i Zimbabwe har den marknaden mer eller mindre utplånats. Turisterna brukade stå för större delen av marknaden för skulpturer och annan konst, till exempel målningar, men turismen har minskat dramatiskt sedan omkring 2000, då regeringen påbörjade sitt kontroversiella landreformprogram.
Fambisai Chiwara, styrelseledamot i Zimbabwe Arts Council, säger:
– Den laglöshet som landreformprogrammet förde med sig ledde till att turisterna slutade komma till Zimbabwe. Därför har de flesta skulptörer förlorat sin största marknad.
Chiwara menar att dödsstöten för de flesta konstnärer i Zimbabwe, även för dem som arbetade inom teatern, var att många enskilda organisationer fick läggas ner till följd av omänskliga lagar. Han säger att dessa
organisationer hjälpte till att sponsra lokala teatergrupper så att de kunde turnera och uppträda utomlands, och även hjälpte skulptörer att hitta
marknader utomlands.
– Allt detta har fått ett abrupt slut, och numera är många skulpturparker övergivna och många en gång lovande skulptörer är nu helt utblottade.
Admire Muziro, Harare
