''017*&r:
>*•' ^«3»^
>3K 6^; v^l
&:%SX Spä
' . ..
;M.|3
1 • '<
%mm
Wf*<,
süss
gg«.
-v:-" "' -/« v<
V
.XH
\ . wrént\?\ ' ’***'y*
rj'tp.-,,
J&V » '-/■ %-■ ; ; Jg
E^§^9fe
'HHF
5ft£*
’ Jr ' ■ ■•• •«' • cHp
9 , . ■ ^S»
•;:'y ;A
|r JsT "\ . ~ \* ... <^SMHb .' - JBn:;
pgjpmjfffj pw Ri:C
1
rsl g
• ~rr wmm mm
Svensk Botanisk Tidskrift
Ägare ©Svenska Botaniska Föreningen.
Program SBT publicerar originalarbeten och över- siktsartiklar om botanik på svenska. I första hand trycks kortare uppsatser av nationellt och nordiskt intresse. Tidskriften utkommer sex gånger om året;
varje volym (sex häften) omfattar ca 360 sidor.
Instruktioner till författare finns på bakpärmens insida i första numret av varje årgång och kan även fås från redaktionen.
Redaktör Stefan Ericsson, Institutionen för ekologi och geovetenskap, Umeå universitet, 901 87 Umeå.
Tel 090-77 84 12 em, fax 090-786 66 91. E-post:
sbt@eg.umu.se
Pris 1999 265 kr inom Sverige, 350 inom Norden, 400 kr i övriga Europa och 465 kr utanför Europa;
för privatpersoner inkluderar detta medlemskap i Svenska Botaniska Föreningen. Enstaka häften 50 kr; äldre volymer 155 kr.
Tidskriftens postgiro är 48 79 1 1-0.
Prenumerationer och enstaka häften beställes från föreningens kansli, se nedan.
Index Generalregister för 1967-1986 (218 sidor) kan beställas från SBF:s kansli. Pris 62:50 + frakt.
Index för 1987-1997: http://ups.fyto.uu.se/fytotek/sbf/
indexl.html
Hemsida http://www.sysbot.lu.se/web/sbt.html
Sommar !
I denna ljuva sommartid borde man inte sitta inne utan gå ut och dra nytta av det värde en dag i skogen har åsatts i en nyligen försvarad avhandling vid SLU i Umeå. För de som inte vet vad ”SLU” betyder så är det Sveriges Lantbruksuniversitet. Man har fått fram att en svensk är villig att betala 200 kr för att njuta av en dag i skogen. Åker man upp till en fjällnära skog värderas den mindre, bara 45 kr.
Skall man börja sätta pris på växter, djur och natur på detta sätt? Tydligen tycker man det vid SLU.
Nu frågar man ju sig hur ett medelvärde kan vara vägledande. Några av oss kanske tycker att en norna är ovärdelig, andra tycker att långskägg är det. På sätt och vis blir det hela mycket konstigt och människofixerat. Vi sät
ter oss över alla andra varelser genom att ge dem ett värde ur människoperspektiv.
Skulle det inte vara bättre om vi gjorde tvärt om, dvs låter alla andra varelser sätta ett pris på oss. Hur mycket skulle Homo sapiens kosta för ett långskägg? Då skulle man titta på vil
ken nytta långskägget har av människan. Helt värdelös skulle nog resultatet bli - usch vilket perspektiv!
Men i alla fall önskas alla en Glad Sommar!
Ordföranden
Svenska Botaniska Föreningen
Kansli Svenska Botaniska Föreningen c/o Fyto- teket, Villav 6,752 36 Uppsala. Tel 018-4712891, fax 018-471 27 94. - Öppetthållande: Mån-fre 10:30- 12; torsd även 17-19. - Intendent. Linda Svensson, e-post: linda.svensson@fyto.uu.se
Hemsida http://www-pp. hogia. net/bengt. stridh/SBF/
SBFhome.html
Medlemskap Privatpersoner erhåller fullt medlem
skap genom att prenumerera på tidskriften, se ” Pris”
ovan. Familjemedlemskap (utan tidskriften) erhål- les genom inbetalning av 40 kr på SBTs postgiro
konto 48 79 11-0.
Styrelse Ordf. Roland Moberg, Fyoteket, Villav 6, 752 36 Uppsala. Tel 018-471 27 91, e-post: roland.
moberg@fyto.uu.se. -Sekreterare: Evastina Blom
gren, Dalg 7-9,456 32 Kungshamn. Tel 0523-320 22, e-post: evastina.blomgren@swipnet.se.- Övriga: Mar
gareta Edqvist, Nässjö (vice ordförande), Göran Lunde- berg, Lidingö (kassör), Anders Bohlin, Trollhättan, Thomas Karlsson, Enskede, Mats Karström, Vuol- lerim, Göran Mattiasson, Lund, Kjell-Arne Olsson, Kristianstad, Ulf Swenson, Uppsala och Staffan Åström, Krokom.
Bark- och vedlevande lavar i ädellövskog på ön Jungfrun
ULF ARUP, STEFAN EKMAN, ÖRJAN FRITZ, PATRIK FRÖDÉN, THOMAS JOHANSSON, TOMMY
KNUTSSON, LOUISE LINDBLOM, HÅKAN LUNDKVIST och MARTIN WESTBERG
Foton av lavar: ULF ARUP
”... de säga ailment, att alla trollpackor hit skola resa (sanner
ligen en rätt beswärlig resa) hwar skiärtorsdag; men den som en gång warit här på orten, lärer aldrig mer resa hit, och nog finna orsaken till fabeln: ty om någon ort i werlden ser hiskelig ut, är wisserligen denna en af de grymmaste, därföre man ock henne kort beskrifwer.”
Carl von Linné i Öländska och Gothländska resa, 1745.
”... ej långt från öns norra strand höjer sig en väldig klippa, vilken sjöfolket, för att undvika dåliga förebud och storm på havet, kallar Jungfrun..."
Olaus Magnus i Historia de gentibus septentrionalis, 1555; ”ön” avser Öland.
Foto Tomas Järnetun.
74 U. Arup mfl
På södra delen av ön Jungfrun i Kalmarsund finns en unik, urskogs- artad ädellövskog, vars epifytiska lavflora undersöktes under två da
gar i juni 1996. Lavfloran visade sig vara mycket rik - vi fann 174 arter, varav sju aldrig tidigare rapporterats från Småland. Många av lavarna är rödlistade, och åtskilliga är oceaniska arter som här har en östlig utpost. Den stora artrikedomen förklaras bland annat genom skogens variationsrikedom och relativa orördhet, och genom havets inflytande på lokalklimatet.
M
itt ute i Kalmarsund reser sig den myt- omspunna ön Jungfrun, eller Blå Jungfrun, ur havet. Otaliga är de historier som berättats om ön av sjömän och ortsbefolkning. Vem har inte hört talas om Blåkulla, dit häxorna beger sig på skärtorsdagsnatten för sin årliga orgie tillsammans med djävulen? Berömt är också nationalskalden Verner von Heidenstams bröllop som stod här en julikväll 1896 i skenet av facklor, och med ett bröllopsfölje klätt i vita lakan.
Idag är ön nationalpark och lockar många be
sökare genom sin svårtillgänglighet, sin säregna natur och genom möjligheterna till bad. På den västra sidan finns också en stor stenlabyrint, Troje- borg, som existerade redan vid Linnés besök 1741.
Jungfrun uppskattas dessutom för sina geologiska sevärdheter med bl a grottor och jättegrytor. Varje år besöks ön av 6 000-10 000 personer (Naturvårds
verket 1985), som tar sig runt ön på spångade stigar i den ställvis rätt krävande och kuperade terrängen.
Mindre känd är förekomsten av en unik, urskogs- artad ädellövskog med betydande biologiska värden, belägen på öns södra del. I juni 1996 besöktes ön av författarna. Syftet var i första hand att undersöka rödlistade och sällsynta epifytiska lavars status och tillstånd i ädellövskogen, i andra hand att öka kun
skapen om de övriga epifytiska lavarna i denna miljö.
Jungfruns läge, topografi och geologi
Med sina 86,5 meter över vattenytan tornar Jungfrun upp sig över havet likt en kupol i den norra delen av Kalmarsund. Ön är belägen 20 km öster om Oskars
hamn och 8 km väster om Horns udde på Öland. Den största längden är 1150 m och största bredden 840
m. Arealen är 66 ha. Området hör till landskapet Småland, till Kalmar län och Misterhults socken.
Jungfruns grovkorniga, röda granit bildades för ca 1,5 miljarder år sedan och avviker från såväl Kalmar- sundsbottnens kambriska sandsten som Ölands kalk
bergarter. Däremot finns liknande bergarter på fast
landet mellan Västervik och Oskarshamn.
Öns former har utmejslats av istiderna. Nord
sidan av ön kan beskrivas som en stötsida, och den södra som en läsida. Inlandsisens sandblandade smält
vatten polerade jungfrugraniten, och i strömvirvlar med löpstenar bildades jättegrytor i berghällen (Lau- feld & Paasio 1984).
Efter den senaste istiden har havets vågor påverkat hela ön. Under Östersjöstadierna Ancylussjön och Litorinahavet, med 35 m respektive 25 m högre havsnivå än idag, svallades lösa avlagringar som sand, grus och sten ytterligare bort. För mer detaljerad information om öns geologi hänvisas till Du Rietz m fl (1961), Åberg m 11 (1983), Nordenskjöld (1944), Mattsson (1960) och Lundqvist (1920).
Havet har stort inflytande på klimatet
Klimatet på Jungfrun är närmast oceaniskt med ganska milda vintrar och svala men torra somrar. Någon väderstation finns inte på ön, men förhållandena på den närbelägna stationen Ölands norra udde är troligt
vis representativa även för Jungfrun. Följande statistik från Ölands norra udde omfattar perioden 1961- 1990 (SMHI): Årsmedeltemperaturen är +7,3°C.
Kallaste månad är februari med en medeltemperatur på-l,l°C, varmast är juli med +16,7°C. Årsneder
börden är låg med ett snitt på ca 580 mm (verklig nederbörd), men genom havets inflytande är ändå lokalklimatet fuktigt.
SVENSK BOT. TIDSKR. 93 (1999) Lavar i ädellövskog på Jungfrun 75
Si It Hamns Itu naltma 0
j., {(( .\NprrSSikhamns-
§ Mvanm | I .it&Pfskogen Sihhomnk
Sikh A m tiskUbben0 ^ryiet^y)\^LilUrtvi' 5i k luiin n *\ \
J/ o ^^jgryLfrgySodra Sikhamns- Ö'ö---7
■NNO-t-* vi nen A ord ost r* vitie ti
skogen
'’rästkisbrjttleti
JungfrutCct rrtrrot.r t r /,
Övre'» 5 yds kö q en
\k-it vr.',»‘’?
[sydöstra hailmarksskbgi
"Stensfiöeri -
Oskarshamn —'V4V
Sydöstskogen
Aa/msr] ( ÖLAND °r oxv\ u,öyy-, v o «
fry99\'df-~-h3!lmar,ken °oV sUnnpri >. ^ ' „ „ „ Ä .
vVeöreK.
västra 'stenbrottet
Karta över Jungfrun upprättad 1916-1920 av H. Du Rietz, G. Lundqvist och G. E. Du Rietz.
Blockmarkerna markeras av oregelbundna ovaler.
Map of the island Jungfrun.
76 U. Arup mfl
Foto Stefan Ekman.
,.
A.
•x; /••.-
RRmH I
mm . • v-v-?3sc'’4k
*■ i';
: 1 - !4 *<7
■v,.-, r-, ,T~lL
«g*?’ v, f*,»» 7ff>3p
iPstes*
tei
;«egy
if
»i
: 5-!§ I
mét
mm >V'V
.'V-V-v:
Sydöstskogen är Jungfruns största ädellövskogsbestånd. Kärlväxtfloran är här ställvis tämligen rik.
Varierad vegetation
Jungfrun är en mosaik av klippor, rishedar, häll- markstallskog och ädellövskog. Hällmarkstallskog (19 ha) finns spridd på ön och har inslag av både björk Betula och gran Picea abies. På de blockigare delarna på öns södra del finns ädellövskog (24 ha).
Kala hällar utgör 20 ha, björkskog (på topplatån) 2 ha och blandskog av ek Quercus spp. och tall Pinus sylvestris 1 ha (Naturvårdsverket 1985).
Flera bestånd av ädellövskog
De flesta och största ädellövskogsbestånden finns på den södra delen av ön (se karta). De största är Sydöstskogen (8 ha), Övre sydskogen (7 ha) och Stensliperiskogen (2,2 ha). Därutöver finns några mindre bestånd, nämligen Jättegrytskogen, Brygg
skogen, Södra Sikhamsskogen och Norra Sikhamns- skogen. I delar av Sydöstskogen är kärlväxtfloran tämligen rik, med bl a blåsippa Anemone hepatica, murgröna Hedera helix, myskmadra Galium odo- ratum, vårärt Lathyrus vernus, vippärt L. niger, tand
rot Cardamine bulbifera, lundslok Melica uniflora och getrams Polygonatum odoratum. I de andra ädellövskogsbestånden är floran fattigare.
Ädellövskogen präglas mest av ek Quercus robur och bergek Q. petraea. Bland ekarna finns både sådana med hård och sprucken bark och sådana med lös och flagande bark. Lind Tilia cordata, lönn Acer platanoides, asp Populus tremula och rönn Sorbus aucuparia finns ställvis rikligt. Särskilt nordöst om vaktstugan i Sydöstskogen finns stora linddomi- nerade skogspartier. Lönn är riklig speciellt i den nordvästra delen av Övre sydskogen. Ask Fraxinus excelsior, oxel Sorbus intermedia, idegran Taxus baccata och hassel Corylus avellana förekommer sparsamt.
Ädellövskogen växer huvudsakligen på blockrik mark och är generellt sett gammal och urskogsartad.
Hålträd och död ved förekommer rikligt. I Sydöst
skogen är jordtäcket tunt och träden är ofta lågvuxna och krattväxande. Lindarna är ofta flerstammiga och krypande, särskilt i kantzonerna av de mest vind
pinade och havsnära delarna av skogen. Stammarna
SVENSK BOT. TIDSKR. 93 (1999)
.. '.
-Ä ; i
.jSKtL.
SsvJäisSÖ
ISH!
&***
iä£SS
-^±
ägSP&fcifi fSr f
M> • .. .
Lavar i ädellövskog på Jungfrun 77
Foto Ulf Arup.
Krum ek i Sydöstskogen. Träden växer sakta; ganska klena ekar visade sig ha en överraskande hög ålder.
är klena men senvuxna. Våra borrprov visade att klenstammiga (ca 20-25 cm i diameter vid bröst
höjd) till synes ”unga” ekar var 130-150 år. Grövre ekar är antagligen flera hundra år gamla. Som en jämförelse kan nämnas att ungefär halvmetertjocka senvuxna ekar i bergbranter i Östergötland vid borr
prov ofta visade sig vara 300-350 år (Ek m fl 1995).
I Övre sydskogen är däremot jordtäcket tjockare och träden har där större dimensioner. De största ekarna är 15 meter höga och har en stamdiameter runt 1 meter.
Lång skoglig kontinuitet
Ädellövskogen på Jungfrun har troligen en mycket lång kontinuitet, inte bara som skog, utan också av gamla ädellövträd. Linné skriver: ”Löfskogen stod som små lundar eller trägårdar uti afsättningarne af bärget, bestående af trän knapt 2 famnars höga [1 famn = 1,78 m], fast stammen på eken ofta kunde wara tiock som en karl; sågs ock någon ek på flacka bärgat, låg hon med stamm och grennar nedtryckt til
jorden och lik som krypande. Dessa lundar woro så ihopwuxne, at näpligen någon menniskia utan yx kunde penitrera, och det som sälsamt är ofta af sielfwa Hedera arborea [murgröna], som här öfwer alt löper, så ihopflätade, som ärtor av Snargräs.”
(Linnaeus 1745). Lövskogen beskrivs av Linné som en låg skog av ek, björk etc. 1 hans artlista förekom
mer också trädslag som lind och ask liksom en mängd lundväxter som t ex blåsippa och tandrot.
Ahlqvist (1822, s 327) anger kort och gott om Jung
frun att ” den är skogbewäxt”.
Värt att notera är Linnés observation av några getter ute på ön. Ytterligare noteringar om tamdjur förekommer från 1800-talet. Vid mitten av 1800-talet utplanterades kaniner Oryctolagus cuniculus pk ön, vilket fick förödande konsekvenser för skogsför- yngringen, som i det närmaste uteblev under en lång följd av år (Ottosson 1964). Vildkaninerna dog ut under 1940-talet, och under en femtonårsperiod kunde återväxten ske utan gnagare på ön. År 1956 etablerade sig emellertid skogshare Lepus timidus på ön, vilket ånyo försämrade föryngringen av framför
78 U. Arup m fl
allt lönn, ek och asp, men inte av lind, som inte heller nämnvärt hade påverkats av kaninerna (Ottosson
1964) .
Begränsad kulturpåverkan
Ädellövskogen kännetecknas överlag av en genom tiderna begränsad kulturpåverkan. Detta beror på öns isolerade läge, problemet att komma iland vid blåsiga förhållanden, öns kämpiga topografi och frånvaron av kvalitetsträd för avsättning (Ottosson
1965) .
På 1900-talet har en begränsad mänsklig påverkan skett på ädellövskogen. Under den tid som stenbryt- ningen pågick avverkades en del träd. Huggningar finns belagda i Övre sydskogen, Stensliperiskogen, Sydöstskogen vid vaktstugan och i anslutning till stenbrotten (Ottosson 1964).
Nationalparkens tillkomst
I början av 1900-talet arrenderades ön för stenbryt- ningaven stenhuggarl irma i Karlshamn. Hällar på öns södra och sydvästra sida exploaterades för att expor
teras till Tyskland och användas som prydnadssten.
Lektor Johan Erikson slog larm om förödelsen via tidskrifter och tidningar. Motion om bildande av nationalpark väcktes i riksdagen av Karl Starbäck 1914, dock utan resultat. Stenbrytningen låg nere under det första världskriget, men återupptogs på 1920-talet. Oskarshamns hembygdsförening och då
varande landshövdingen i Kalmar län, John Falk, arbetade för ett skydd av Jungfrun. Efter flera års förhandlingar skänkte Torsten Kreuger, bror till tänd- stickskungen Ivar, 35 000 kronor för inköp av ön.
Då hade emellertid några av de finaste jättegrytorna redan sprängts bort.
Nationalparken bildades 1926 (Du Rietz m II 1961) och fick den officiella benämningen Blå Jungfrun, ett sentida populariserat namn efter den på avstånd blånande kupolen och påskens Blåkulla (Rodebrand 1979). Namnet Blåkulla är känt sedan början av 1400-talet. Ön fick dock inte nämnas vid detta namn.
För att förebygga tänkbara olyckor fick endast noa- namnet Jungfrun användas (Laufeld & Paasio 1984).
Tidigare studier av Jungfruns flora och fauna Under den öländska resan gjorde Carl von Linné en kort dagstur till Jungfrun den 15juni 1741 (Linnaeus 1745). Han noterade att det är två lavar som orsakar att ön på håll synes blå, men det är idag oklart vilka arter han avsåg. Linné listade dessutom några mark- och klippväxande lavar: grå renlav Cladonia rangi-
ferina, svart sköldlav Melanelia stygia och ” skorp- lavar”, men inga epifytiska arter togs upp.
Manfred Mustafa Floderus och Wilhelm Stenham- mar besökte Jungfrun sommaren 1853 och noterade tre lavarter: örtlav Lobaria virens (fertil), blodplätts
lav Haematomma ochroleucum och korallblåslav Brodoa intestiniformis (Floderus 1854).
Einar Du Rietz besökte ön i flera omgångar men publicerade aldrig någon fullständig lista över sina lavfynd. Av skogsarter rapporterades bara blylav Degelia plumbea, Lobaria virens och västlig njurlav Nephroma laevigatum (Du Rietz 1914, 1925). Några fynd tas även upp av Degelius (1935). Kryptogam
vegetationen på öns berghällar betraktades av Du Rietz & Curry-Lindahl (1950) som en av de rikaste och intressantaste för denna naturtyp i vårt land. Bland annat nämner de flera växtgeografiskt intressanta fynd från rishedarna på den norra delen av ön, t ex stor revmossa Bazzania trilobata, västlig hakmossa Rhytkliadelphus loreus, norrlandslav Nephroma arcticum och sträv filtlav Peltigera scabrosa. Du Rietz’ insamlingar förvaras på Avdelningen för växt- ekologi i Uppsala (UPSV) och skulle förtjäna en genomgång och publicering. I nuläget är således en fullödig jämförelse med tidigare undersökningar av öns lavflora inte möjlig.
Erikson (1904, 1915) beskrev kärlväxtflora och vegetation liksom även Du Rietz (1925) och Riihling (1997). Öns fågelfauna har inventerats 1936 (Bern- ström 1941) och 1978 (Rodebrand 1979). Bern
ström nämner även däggdjur, kräldjur och groddjur.
Curry-Lindahl (1950) bedrev zoologiska studier på Jungfrun. Gislén (1949) listade de då kända rygg- radslösa djuren från ön. Ytterligare undersökningar fram till slutet av 1970-talet listas av Rodebrand (1979). Ottosson (1982) har sammanfattat litteratur, kartor och handlingar om Jungfrun.
Lavinventeringen 1996
Vi var totalt nio personer som gjorde resan ut till Jungfrun och vistades på ön 31 maj-2 juni 1996.
Från Lund kom Ulf Arup, Stefan Ekman, Patrik Frödén, Louise Lindblom och Martin Westberg.
Från Oskarström i Halland kom Örjan Fritz, och på Öland anslöt öborna Thomas Johansson, Tommy Knutsson och Håkan Lundkvist.
Den 1 och 2 juni inventerade vi den epifytiska lavfloran i samtliga ädellövskogsbestånd. Andra miljöer, som t ex hällmarkstallskogen och de öppna klipp- och hällmarkerna, fick av tidsskäl lämnas därhän.
SVENSK BOT. TIDSKR. 93 (1999)
Tabell I. Rödlistade lavar observerade på Jungfrun 1996, med antalet fynd på respektive trädslag. - Hk = Hotkategori.
Redlisted lichens found on Jungfrun in 1996, and the number of observations on each tree species. The lichen species are grouped according to threat categories, as given by Aronsson et al. (1995). All occurrences on a certain tree, or log (’’-ved”), is treated as one single observation. - Threat categories: Hk 1 Endangered; Hk 2 Vulnerabler, Hk 3 Rarer, Hk 4 Care demanding.
Lavar i ädellövskog på Jungfrun 79
Art
Ek Quercus
spp.
Lönn Acer pla-
tanoides Lind Tilia cordat a
Rönn Sorbus au-
cuparia
Ask Övrigt Fraxinus excelsior
Totalt
Akut hotade (Hk 1)
Bacidia auerswaldii, mörk lundlav 1 1
Bactrospora dryina, stor sönderfallslav 4 - - - - 4
Opegrapha illecebrosa, gammelekslav 48 - - - - 48
O. ochrocheila, orangepudrad klotterlav 1 3 3 3 lönnved 1 11
Sårbara (Hk 2)
Bacidia rosella, rosa lundlav - 1 - - - 1
Bactrospora corticola, liten sönderfallslav 1 - - - - 1
Chaenotheca hispidula, liten parknål 2 - - - - 2
Degelia plumbea, blylav - 6 2 - - 8
Gyalecta truncigena, mörk kraterlav - 12 - - - 12
Lecanora sublivescens, blå halmlav 99 - 8 - 1 ekved 1 109
Lobaria virens, örtlav 8 16 56 1 - 81
Opegrapha sorediifera, mjölig klotterlav 19 - 1 - - 20
0. vermicellifera, stiftklotterlav 19 4 6 1 - 30
Pachyphiale carneola, ädelkronlav - 1 - - - 1
Schismatomma pericleum, rosa skärelav 9 - 1 - - 10
Sällsynta (Hk 3)
Caloplaca ulcerosa, kraterorangelav - 1 - - - 1
Hänsynskrävande (Hk 4)
Biatorella monasteriensis, klosterlav - 2 - - _ 2
Buellia violaceofusca, blyertslav 1 - - - - 1
Caloplaca lucifuga, skuggorangelav 8 - - - - 8
Cladonia parasitica, dvärgbägarlav - - - - ekved 2 2
Cliostomum corrugatum, gul dropplav I - - - - 1
Collema occultatum, skorpgelélav - 5 - - - 5
Cyphelium sessile, parasitsotlav 4 - - - - 4
Gyalecta flotowii, blek kraterlav - 2 - - - 2
Nephroma laevigatum, västlig njurlav 4 3 9 - 1 17
Phlyctis agelaea, rikfruktig blemlav - 5 - - 1 6
Schismatomma decolorans, grå skärelav 31 - - - - 31
Summa antal rödlistade arter 16 14 8 3 ! m
27 Total number of redlisted lichen species
80 U. Arup m fl
De större skogsområdena delades in i delområden med hjälp av-befintliga stigar och genomströvades systematiskt. 1 juni inventerades Sydöstskogen och Övre sydskogen, 2 juni Jättegrytskogen, Stensliperi- skogen, Bryggskogen, Södra Sikhamnsskogen och Norra Sikhamnsskogen. Vi prioriterade studier av gamla träd och träd som i övrigt såg ut att vara speciellt lämpliga för en rik epifytisk lavflora.
För arter som av olika skäl (subjektivt) bedömdes som ”intressanta” (vanligtvis rödlistade eller i övrigt sällsynta eller dåligt kända arter) gjordes en mer eller mindre heltäckande inventering, vilket innebar att vi noterade samtliga fynd på varje substrat inom vart och ett av skogsområdena. Som ett ”fynd”
räknas här en förekomst på ett träd eller på ved av en liggande stock etc.
Övriga arter betraktades som ” triviala”. De no
terades (med skogsområde och substrat) första gången de påträffades och därefter endast när de obser
verades på ett nytt substrat (även då med skogsområde och substrat). För dessa arter saknar vi såväl full
ständiga substratförteckningar för varje enskilt skogs
område som fyndstatistik. 1 flera fall har vi alltså observerat triviala arter i fler skogsområden än de som redovisas i artlistan, nämligen i områden där arten förekom på ett substrat som inte var nytt.
För arter som inte kunde bestämmas i fält gjordes en försiktig insamling (insamlingstillstånd från läns
styrelsen förelåg). Merparten av det insamlade mate
rialet förvaras på Botaniska Museet i Lund (LD).
Uppgifter om rödlistning och hotkategorier följer Aronsson m fl 1995 (växter), Åhlén & Tjernberg 1996 (vertebrater) och Ehnström m fl 1993 (everte- brater).
174 lavarter påträffades
Under vårt besök påträffades 174 arter av epifytiska lavar (se artlistan), varav 27 är rödlistade (tabell 1).
Till lavarna har då även räknats några ej eller tvek
samt licheniserade pyrenokarper och släktingar till knappnålslavar (alla vanligtvis behandlade i lav
inventeringar). Tre tidigare påträffade lavar (matt pricklav Arthonia pruinata, ekspik Calicium quer- cinum och jättelav Lobaria amplissima) återfanns ej av oss.
Följande sju lavar rapporteras här som nya för landskapet Småland: mörk lundlav Bacidia auers- waldii, B. trachona, B. viridifarinosa, Caloplaca cerinelloides, kraterorangelav C. ulcerosa, Lecanora confusa och L. scanica. Nya för Småland är också mikrosvamparna Peridiothelia fuliguncta och Tre- matosphaeria pertusa.
På olika substrat påträffades: ek 99 arter, lönn 40 arter, lind 34 arter, ved 32 arter, asp 29 arter,, ask 21 arter, en Juniperus communis 13 arter, rönn 11 arter och övriga substrat 13 arter. För de rödlistade arterna redovisas antalet noterade träd, trädslag för trädslag, i tabel 1 I.
11 arter påträffades uteslutande (här subjektivt definierat som > 90 % av fynden) på ett enda träd
slag: Bacidia trachona, gulpudrad spiklav Calicium adspersum, skuggorangelav Caloplaca lucifuga, blå halmlav Lecanora sublivescens, gammelekslav Ope- grapha illecebrosa, mjölig klotterlav O. sorediifera, grå skärelav Schismatomma decolorans och rosa skärelav S. pericleum på ek, samt skorpgelélav Colle- ma occupation och mörk kraterlav Gyalecta trunci- gena på lönn.
Några av de påträffade lavarna har tyngdpunkten i sin sydsvenska utbredning i det oceaniska Väst
sverige, och är annars mycket ovanliga så här långt österut på den skandinaviska halvön. Hit hör Degelia plumbea, Lecanora confusa, dvärgtufs Leptogium teretiusculum, lunglav Lobaria pulmonaria, L. virens, Nephroma laevigatum, bårdlav N. parile, ädelkron- lav Pachyphiale carneola och korallblylav Parmeli- ella triptophylla.
Jämförelse med liknande områden
I tabell 2 jämförs data från vår inventering av Jung
frun med data från andra totalinventeringar av epi
fytiska lavar i ädellövskogsdominerade områden i Sydsverige, utförda det senaste decenniet. Jungfrun står sig mycket bra i denna jämförelse; endast Näver
kärr (Arvidsson m 11 1988) hyser ett något högre antal kända arter.
De data som sammanställts i tabell 2 medger också att man med hjälp av statistiska metoder söker svaren på några intressanta frågor. Testerna utfördes med Pearson ’s product-moment correlation coeffi
cient (Sokal & Rohlf 1995).
1. Finns det ett samband mellan ett områdes totala antal epifytiska lavar och dess antal rödlistade epifyter?
Som nollhypotes sattes: ”inget samband finns mellan antal icke rödlistade epifytiska arter (= totalantal arter minus antal rödlistade arter i tabell 2) och antal rödlistade epifytiska arter”. Resultat: n = 12, df = 10, r = 0,750, p < 0,01; nollhypotesen förkastades.
Frågan kan alltså besvaras med ett ganska be
stämt ”ja” - det finns en korrelation mellan antalet epifytiska rödlistade arter och det totala artantalet av epifytiska lavar: ju fler rödlistade arter som finns i
SVENSK BOT. TIDSKR. 93 (1999)
Bacidia trachona på ek. I Sve
rige uppträder arten endast steril med pyknid. Fyndet på Jungfrun är det första i Små
land.
Lavar i ädellövskog på Jungfrun 81
_ ’2£wt
Caloplaca cerinelloides växer på en aspgren i Sydöstskogen (bilden från Österrike). I Sve
rige var den tidigare bara känd från Jämtland och Asele lapp
mark.
** : U
% 2»?
Lecania cyrtellina växer på lind i Sydöstskogen. Arten är sällsynt och dess växtplatser har ofta högt skyddsvärde.
'^4
A
Tabell 2. Jämförelse mellan ädellövskogsdominerade lokaler i Sydsverige vars epifytiska lavflora inventerats under 1980- och 1990-talen.
A comparison between South Swedish localities dominated by broad-leaved forest. - From left to right: locality, data source, size of area with broad-leaved forest (ha), dominating tree species (ek = Quercus spp., lind = Tilia cordata, lönn = Acer platanoides, bok = Fagus sylvatica, aim = Ulmus spp., ask = Fraxinus excelsior, avenbok = Carpinus betulus), total number of epiphytic lichen species, number of redlisted epiphytic lichen species.
There is a statistically significant correlation (p< 0.01) between the total number of epiphytic lichens and the number of redlisted lichens, but not between the size of the areas and the total number of lichens (both tests performed using Pearson s product-moment correlation coefficient). Kullaberg was not included in the latter statistical analysis.
Lokal Källa Area med
lövskog (ha)
Dominerande trädslag
Antal epifytiska lavarter Totalt Rödlistade
Jungfrun denna studie / this study 24 ek, lind, lönn 174 27
Bokedalen Lindqvist 1983 4 bok 66 2
Österåsen Gustavsson 1983 5 ek 90 2
Näverkärr Arvidsson m fl 1988 5 alm, ask, ek 186 31
Västeråsen Fenchel 1983 8 ek 86 2
Älmås Gustavsson 1989 ca 10 bok, ek, lind 147 12
Ödegärdet Gustavsson 1995 20 bok 144 21
Djurgården Martinsson 1987 30 ek 112 10
Dalby Söderskog Ekman 1990' 37 alm, ask, bok, ek 74 13
Stenshuvud Ekman 1989 ca 50 ask, avenbok, bok, ek 71 6
Hallands Väderö Arup & Ekman 1991a1 ca 80 bok, ek 162 38
Kullaberg Johansson 1992 ca 400 bok, ek 162 21
I) Kompletterad med ytterligare några fynd publicerade i Ekman 1997
ett område desto artrikare är det totalt sett. Ett högt antal rödlistade lavar i ett skogsområde är i sig ett mått på högt skyddsvärde men fungerar alltså dess
utom som en stark signal på att det totala artantalet är högt, vilket ytterligare bidrar till skyddsvärdet.
2. Finns det ett samband mellan ett områdes area och dess artrikedom ?
Som nollhypotes sattes: ” inget samband finns mellan ett områdes area och dess totala antal epifytiska lavar”. Kullaberg exkluderades från denna analys, eftersom områdets area skiljer sig mycket från de andra. Resultat: n = 11, df = 9, r = 0,086, p » 0,05;
nollhypotesen accepterades.
På denna fråga kan man troligtvis svara ” nej”;
åtminstone finns det inget i detta material som tyder på att ett sådant samband existerar.
På en hög geografisk nivå är det självklart att det finns ett samband mellan area och artantal. Skandi
navien har t ex fler arter än Sverige, som har fler arter än Småland, som har fler arter än Jungfrun.
Detta hänger samman med att Skandinavien totalt
sett har större variation i naturförhållanden än Sve
rige, vilket ger upphov till ett större antal ekologiska nischer som därmed kan hysa ett större antal arter etc. När man kommer ner på en nivå där man jämför areor omfattande grupper av skogsbestånd (här 4-80 hektar) verkar emellertid ett sådant samband saknas.
I en del fall kan alltså ett litet område helt enkelt innehålla mer för lavar viktig variation (troligen mikroklimatisk variation) i naturförhållanden än ett större område. Om man ser på de områden som ingår i denna jämförelse (tabell 2), innehåller de alla ädel
lövskog med lång kontinuitet, och har oceaniskt lokalklimat.
Skillnaderna i artantal torde alltså huvudsakligen bero på skillnader i skogens sammansättning, struktur, skötsel (nuvarande och tidigare), topografi och av
stånd till potentiella spridningskällor. En slutsats av detta är att mycket tyder på att skydd av små områden kan vara väl så effektivt som skydd av större områden om målet är att bevara många arter.
Våra slutsatser får emellertid inte tolkas som att det generellt går an att prioritera skydd av små
SVENSK BOT. TIDSKR. 93 (1999) Lavar i ädellövskog på Jungfrun 83 områden framfor större områden. Vi har här bara
diskuterat antalet arter, inte vilka arter som ingår i respektive område. Inte heller har hänsyn tagits till spridningsbiologiska faktorer, vilka kan vara viktiga för ett långsiktigt artbevarande.
Orsaker till Jungfruns artrikedom
Vår undersökning visar att Jungfrun hyser en mycket artrik flora av epifytiska lavar där det ingår arter som har nationellt eller regionalt viktiga förekomster.
Vad är det då som gör att Jungfrun hyser ett så stort antal lavar? Vi menar att följande, inte helt oberoende, faktorer är viktigast:
• Relativt högt antal lövträdsarter. - Trädslagen skiljer sig något i barkstruktur och barkkemi, vilket leder till skillnader i deras lavflora. Ett antal arter förekommer (nästan) enbart på ett enda av träd
slagen. Speciellt ek hyser arter som aldrig eller sällan förekommer på andra trädslag, en observa
tion som är giltig inte bara för Jungfrun.
• Förekomst av både gamla och unga träd. - Ung, slät bark hyser andra lavsamhällen än gammal, skrovlig bark. Många av de rödlistade arterna är beroende av gamla träd.
• Stor variation i skogsstruktur. Skogen på Jungfrun varierar från högskog till krattskog, vilket ger upphov till variationer i mikroklimat.
• Lång skoglig kontinuitet. - Trots viss störning har skogen på Jungfrun i stora stycken både lång trädkontinuitet och lång kontinuitet av gamla träd.
Lång skoglig kontinuitet är en viktig faktor för många lavar (Rose 1976, Andersson & Appel- qvist 1987, Tibell 1992, Fritz & Larsson 1996, Arup 1997). Eftersom merparten av den syd
svenska skogen numera saknar lång kontinuitet är många av de kontinuitetskrävande arterna röd
listade.
• Oceaniskt lokalklimat. - Sitt östliga läge till trots är Jungfruns lokalklimat oceaniskt präglat:
temperaturvariationerna är mindre och luftfuktig
heten högre och jämnare än på närbelägna land
massor. Av denna anledning finns här som tidigare nämnts ett antal lavarter som annars förknippas med oceaniska områden.
• Stor topografisk variation. - Skogen på Jung
frun förekommer både på starkt sluttande och på nästan plan mark. Detta gör att man får stor varia
tion i ljus, temperatur och vind.
Artlista med kommentarer
Artlistan omfattar 177 lavarter (varav tre endast an
träffats vid tidigare undersökningar) och två olicheni- serade mikrosvampar. Namnsättningen följer om ej annat anges tidskriftens standard (Santesson 1993, svenska namn enligt Moberg m fl 1995 med vissa tillägg).
Arter som klassificerats som ”intressanta” har markerats med ” *”. För dessa anges antalet fynd (se under Lavinventeringen 1996 ovan).
Arter som betraktades som ”triviala” saknar mar
kering; för dessa anges substratet samt det skogsom
råde på vilket de först observerades på detta substrat (antalet fynd anges ej).
Arter som inte återfanns av oss har markerats med
” t” • För rödlistade arter har klassningen i hotkate
gorier markerats ” [hk 1]” etc (se tabell 1).
Namnet på respektive skogsområde där arten på
träffades följer vår karta. När ett fynd anges med bara trädslaget, t ex ”ek”, avses normalt stammens bark. I övriga fall är substratet specificerat, exempel
vis ” ekbas”, ” ekkvist” eller ” ekved”.
Lavar
Agonimia allobata, slät fjällav*. Övre sydskogen, västra delen: lönn. - Sällsynt art som dock är något förbisedd.
Den har uppmärksammats på senare år och är nu funnen i Sk (Arup & Ekman opubl), Öl (Arup, Ekman & Knutsson opubl), Gtl, Sm, Hl, Ög, Upl och Gstr. I Småland är arten funnen en gång tidigare (Gustavsson 1995). Den förekom
mer både i miljöer med högt skyddsvärde och i mer eller mindre triviala miljöer.
Anaptychia runcinata, brun franslav*. Norra Sikhamns- skogen: ek 1.
Anisomeridium biforme, toffellav. Sydöstskogen: ek, lönn.
A nyssaegenum, trädbaslav. Sydöstskogen: gammal strand
nära ek.
Arthonia cf. punctiformis, pricklav. Sydöstskogen, vakt- stugan: rönnkvist. - Kollekten kunde ej bestämmas med säkerhet eftersom sporerna var omogna.
A. dispersa, smalpricklav. Sydöstskogen: ekgrenar.
A. leucopellaea, kattfotslav*. Sydöstskogen: ek 2. Övre sydskogen, mellan norra och södra stigen: ek 1. Södra Sikhamnsskogen, södra delen: ek 1.
A. muscigena, allémosslav. Sydöstskogen: ek. - Denna art har visat sig vara starkt förbisedd i södra Sverige (Arup
& Ekman 1997).
A. pruinata, matt pricklav t [hk 2], Sydöstskogen, 1914 Du Rietz (Almbom 1948).
A. radiata, fläcklav. Sydöstskogen: ek, rönn.
84 U. Arup m fl
A. spadicea, glansfläck*. Sydöstskogen: ekbas 1. - Denna art är stadd i ökning (Aronsson m fl 1995).
A. vinosa, rostfläck. Sydöstskogen: ek.
Arthopyrenia lapponina. Sydöstskogen: ekgren, rönn.
A. punctiformis. Sydöstskogen: rönnkvist.
Arthothelium ruanum, jaguarfläck*. Sydöstskogen: ekbas l,ek 1.-Denna art är stadd i ökning (Aronsson m fl 1995).
Den är vanligast i södra Sverige men är känd norrut till Mälardalen. På Öland är arten tämligen vanlig, framför allt i Mittlandsskogen, medan den är sällsynt på fastlandet i Kalmar län.
Bacidia arceutina. Sydöstskogen: lind.
B. auerswaldii, mörk lundlav* [hk 1], Övre sydskogen, mellan norra och södra stigen: lönn I. - Arten har färre än tio aktuella lokaler i följande landskap: Öl, Gtl, Sm, Boh och Upl. Den förekommer i ädellövskog med lång konti
nuitet tillsammans med andra rödlistade arter. Ny för Småland.
B. cf. fuscoviridis*. Sydöstskogen: lindrot 1 (vide B.
Coppins). - Dr. Brian Coppins, Edinburgh, som studerat vår sterila kollekt, har erfarenhet av B. fuscoviridis från Brittiska öarna, där arten nyligen uppmärksammats. Den är där oftast steril, men ibland förekommer blekt rödbruna apothecier. Bålens morfologi och anatomi hos vårt mate
rial stämmer väl överens med brittiska kollekter av arten.
Utan apothecier kan dock inte en säker bestämning göras.
På Brittiska öarna växer arten oftast på kalksten i skugga.
Det sistnämnda talar emot att fyndet på Jungfrun skulle avse denna art, men fynd av normalt stenlevande arter på trädbaser är inte ovanligt. Om bestämningen skulle vara riktig är fyndet det andra i Sverige (Nordin & Hermansson
1999).
B. globulosa, eklav. Sydöstskogen: lind.
B. rosella, rosa lundlav* [hk 2], Övre sydskogen, västra delen: lönn I (2 bålar).
B. rubella, lönnlav. Sydöstskogen: lönn. Övre sydsko
gen: ek.
B. trachona*. Sydöstskogen: ekbaser4. Övre sydskogen, mellan norra och södra stigen: ek 1. -1 Sverige uppträder arten bara som steril med pyknid. Den förekommer i södra och mellersta Sverige sällsynt på lövträdsbaser och klippor, framför allt i ädellövskog med lång kontinuitet. På Öland finns endast sex fynd, alla gjorda i värdefulla områden med andra sällsynta och hotade lavarter. Ny för Småland.
- Foto sid 81.
B. viridifarinosa*. Sydöstskogen: ek 2, lind 1. Övre syd
skogen, mellan norra och södra stigen: ek 3, lönn 1. - Arten har först i sen tid uppmärksammats i Sverige (Johansson 1992) och är här bara känd i sterilt tillstånd.
Bålen är olivgrön med fina, oregelbundna, UV+ orange soral som täcker stora delar av bålen. Vita pyknid upp
träder ofta. Liksom hos B. trachona dominerar förekomster i skuggig ädellövskog där B. viridifarinosa oftast växer
långt ned på trädstammarna eller mer sällsynt på stenar och klippor. Lokalerna är ofta fina med flera sällsynta lavar men fynd i något trivialare miljöer finns också.
Hittills finns fynd från Sk, Hl, Öl, Sm, Boh och Srm. Ny för Småland.
Bactrospora-arter, sönderfallslavar. Släktet omfattar två närbesläktade arter i Sydsverige, båda rödlistade. De är inte med säkerhet skiljbara i fält. Båda arterna föredrar hård bark av ek i halvskugga. De är troligen kontinuitets- krävande men förekommer oftast på måttligt grova träd.
Eftersom vi endast samlade ett sparsamt material har bara en del av fynden kunnat bestämmas till art. Följande 15 fynd har inte bestämts till art: Sydöstskogen: ek 7. Övre sydskogen: ek 6. Stensliperiskogen: ek I. Bryggskogen:
ek 1. Övriga fynd har bestämts till art: - B. corticola, liten sönderfallslav* [hk 2], Sydöstskogen: 1 ek (1 bål). - B.
dryina, stor sönderfallslav* [hk I ]. Sydöstskogen: ek 2.
Övre sydskogen: ek I. Stensliperiskogen: ek 1.
Biatora efflorescens, smågrynig knopplav. Sydöstskogen: ek.
Biatorella monasteriensis, klosterlav* [hk 4], Sydöstskogen:
lönn 1. Övre sydskogen: lönn 1. - Arten förekommer på ädellövträd i skuggiga till halvöppna miljöer med lång kontinuitet. Laven är spridd i södra och mellersta Sverige men har sin tyngdpunkt i Västsverige. På Öland finns arten i ett 15-tal värdefulla naturområden, medan det bara finns ca tio fynd från Kalmar läns fastland.
Bryoria fuscescens, manlav. Övre sydskogen: ek.
Buellia alboalra, vitskivlav*. Sydöstskogen: asp. Övre sydskogen, västra delen: lönn 1. Södra Sikhamnsskogen, södra delen: ek 1. - Arten förekommer framför al 11 på ädellövträd i näringsrika, relativt öppna miljöer, t ex alléer och hagmarker, men ibland uppträder den även i skog. Det rör sig då ofta om relativt öppen skog med lång kontinuitet.
B. griseovirens. Sydöstskogen: ek, ekved. Övre sydskogen:
ek, asp. Jättegrytskogen: ekved.
B. punctata, liten skivlav. Övre sydskogen: ek.
B. schaereri. Sydöstskogen: ekved, enbuske. Övre syd
skogen: lönn, ekved. Stensliperiskogen: ekved.
B. violaceofusca, blyertslav* [hk 4[. Övre sydskogen: ek 1. Arten förekommer huvudsakligen på grova, något be
skuggade ekar. Den beskrevs i sentid (Thor& Muhr 1991) men är nu känd från stora delar av mellersta Sverige. I södra Sverige är dock fynden få. I Kalmar län finns sju fynd från Öland och ca 45 fynd från fastlandet.
Calicium adspersum, gulpudrad spiklav*. Sydöstskogen:
ek 1. Övre sydskogen: ek 5. Jättegrytskogen: ek 1.
C. glaucellum, svart spiklav. Sydöstskogen: ek, ekved.
Stensliperiskogen: tallved.
C. quercinum, ekspik t [hk 1]. Sikhamn, gammal ek, 1914 Du Rietz (herbarium UPS).
C. viride, grön spiklav. Sydöstskogen: ek.
Caloplaca cerina, vaxorangelav. Övre sydskogen: lönn, asp.
SVENSK BOT. T1DSKR. 93 (1999) Lavar i ädellövskog på Jungfrun 85
Lecanora confusa på en lönn i Övre sydskogen. Denna brist
fälligt kända art förekommer lo
kalt i kusttrakter i södra Sverige men hade tidigare ej påträffats i Småland.
V 7?
s 'J
EK ■ Bs
' SWi
ESS»
L
■ME?.* ••
Blå halmlav Lecanora sublive- scens är en rödlistad art som har en av sina rikligaste lokaler i Sverige på Jungfrun.
■
St ^r-
R. '
rt.
■
Stiftklotterlav Opegrapha vermi- cellifera. Denna rödlistade art före
kommer i södra Sverige på ädel
lövträd i skog med hög luft
fuktighet. Trettio fynd gjordes på Jungfrun.
i - * 1- f* 4f'fe
t
t * V,-tfw /« ^, InVr,
. . Ml ’ ^
WM wggM.
■ '#»
SVENSK BOT. TIDSKR. 93 (1999) C. cerinelloides*. Sydöstskogen: aspgren 1 (conf. U. S0ch-
ting). - Arten är i landet tidigare känd från Jmt och Ås Ipm i norra Sverige (Santesson 1993), varför fyndet på Jung
frun är överraskande. Arten är mycket lik C. cerinella, men härtill skillnad från denna 8 istället för 12-16 sporer per sporsäck. Ny för Småland. - Foto sid 81.
C. ferruginea, rostorangelav*. Sydöstskogen: gammal strandnära ek 1. Bryggskogen: ask 1. - Arten förekommer mer eller mindre sällsynt i landets södra och mellersta delar, framför allt på ask, asp och rönn, men även på andra lövträd.
C. flavorubescens, asporangelav. Sydöstskogen: nyfallen asplåga.
C. herbidella, korallorangelav*. Övre sydskogen: ek 1 (fertil). - Arten finns i hela landet, men är inte vanlig någonstans. Den uppträder i landets södra delar ofta steril, men framför allt i de östliga landskapen ser man den ibland fertil. Förekomst av arten indikerar, åtminstone i södra Sverige, att området har höga naturvärden.
C. holocarpa, liten orangelav. Sydöstskogen: asp, nyfallen asplåga.
C. lucifuga, skuggorangelav* [hk 4], Övre sydskogen: ek 8. - Gamla ekar är artens favoritsubstrat, men fynd på andra trädslag finns också. Laven är känd från nästan alla län i södra och mellersta Sverige. I Kalmar län finns 15 lokaler på Öland och ca 25 på fastlandet.
C. ulcerosa, kraterorangelav* [hk 3], Övre sydskogen, västra delen: lönn 1. - Flertalet fynd i Sverige har gjorts i kulturbiotoper som alleér och kyrkogårdar (Arup & Ekman 1991b). Ny för Småland.
Candelariella xanthostigma, grynig ägglav. Sydöstskogen:
ek. Övre sydskogen: lönn.
Catinaria atropurpurea*. Övre sydskogen: lönn 2. - I landets södra delar är denna art sällsynt och förekommer i olika ädellövmiljöer med höga naturvärden. Fynd finns från bl a sluten bokskog, blandad ädellövskog och öppna lövängar med ask.
Cetraria chlorophytla, brämlav. Sydöstskogen: tall.
Chaenotheca chrysocephala, grynig nållav. Sydöstskogen:
ek, enbuske.
C. ferruginea, rostfläckig nållav. Sydöstskogen: tall. Övre sydskogen: ekved 1. Stensliperiskogen: död tall.
C. hispidula, parknål* [hk 2]. Sydöstskogen: ek 1. Övre sydskogen, mellan norra och södra stigen: ek 1.
C. stemonea, luddnål*. Övre sydskogen, mellan norra och södra stigen: ihålig ek 1. - Denna art är mycket sällsynt i södra Sverige. Den förekommer på ved och trädbaser i skuggiga miljöer tillsammans med andra säll
synta och hotade arter.
C. trichialis, grå nållav. Sydöstskogen: ek. Övre sydsko
gen: ek.
Chrysothrix candelaris, gulmjöl. Sydöstskogen: ek.
C. flavovirens (C. chrysophthalma auct., se Tpnsberg 1994), blekt gulmjöl*. Sydöstskogen: tall 1. Övre sydsko
gen: ekved 1. - Arten har uppmärksammats först i sen tid och fortfarande är utbredningen delvis dåligt känd. De flesta fynden i södra Sverige är gjorda på ved eller bark av ek, tall och gran. Lokalerna är ofta belägna nära vatten
drag, sjöar eller havet. Många av förekomsterna finns i områden med höga naturvärden.
Cladonia chlorophaea, brun bägarlav. Sydöstskogen: lönn.
C. coniocraea, mjölig trattlav. Sydöstskogen: lönn.
C. digitata, fingerlav. Sydöstskogen: ved.
C. macilenta ssp. macilenta, knotig kochenillav. Sydöst
skogen: lind.
C. parasitica, dvärgbägarlav* [hk 4], Övre sydskogen:
ekved 2.
C. pleurota, mjölig kochenillav. Övre sydskogen: ekved.
C. squamosa, fnaslav. Övre sydskogen: ekved.
Cliostomum corrugatum, gul dropplav* [hk 4], Övre syd
skogen, invid norra stigen: ek 1. - Steril, med pyknid.
C. griffithii, dropplav. Sydöstskogen: ek. Stensliperiskogen:
död tall.
Collema occultatum var. occultatum, skorpgelélav* [hk 4], Sydöstskogen: lönn 1. Övre sydskogen: lönn 4.
Cyphelium sessile, parasitsotlav* [hk 4], Sydöstskogen:
ek 3. Jättegrytskogen: ek 1. - I södra Sverige förekommer arten parasitiskt eller parasymbiontiskt på Pertusaria- arter, oftast på gamla bokar eller ekar i sluten till öppen miljö.
Degelia plumbea, blylav* [hk 2], Sydöstskogen: lind 2 (varav 1 lind med 12 bålar, rika på apothecier). Övre sydskogen: lönn 6 (varav en med 18 bålar). - 1914 tämli
gen allmän på lönn, ask, asp, ek, lind, en samt på block i ek-och lindskog enligt Du Rietz (Degelius 1935). 1 senare tid observerad på 12 lönnar, 6 ekar, 1 ask och 1 klippa av Ivar Ottosson (brev 1998). Jungfrun är den enda kända lokalen i Kalmar län. - Foto sid 88.
Dimerellapineti, liten vaxlav. Sydöstskogen: lind, ekbas.
Enterographa zonata, zonlav*. Sydöstskogen: ek 1. - Fertil.
Evernia prunastri, slånlav. Sydöstskogen: ek, enbuske.
Fuscidea cyathoides var. corticola, klipplav. Övre syd
skogen: lönn.
Graphis scripta, skriftlav. Sydöstskogen: ek, lind.
Gyalecta-arter, kraterlavar. På Jungfrun förekommer två arter men dessa är inte säkert skiljbara i fält. Av följande fem fynd samlades inget material: Övre sydskogen, mellan stigarna: lönn 5. Av resterande fynd samlades ett begränsat material som kunde bestämmas: — G. flotowii, blek krater
lav* [hk 4]. Övre sydskogen: lönn 2. - G. truncigena, mörk kraterlav* [hk 2], Sydöstskogen: lönn I. Övre syd
skogen: lönn 11. Dessutom: 1914, Du Rietz (herbarium GB).
